Kingsize Nr 3

wu-tang clan | timbuktu | lord finesse | governor andy | stockholmssyndromet | blu | m.fl.

HIPHOP I SITT STÖRSTA FORMAT

&

SKANDINAVIENS STÖRSTA HIPHOPMAGASIN SKANDINAVIENS STÖRSTA HIPHOPMAGASIN

timbuktu trey songz g-side Lord finesse blu stockholmssyndromet norlie & kkv on-ree sexfemman vanessa falk governor andy aloe blacc tiron KINGSIZE | NR 3 2011 | SEK 49:- | 59 NOK | 6,50 € RETURVECKA 34 | INTERPRESS 0416-03

INTERPRESS 0416-03

7 388041 604900 RETURVECKA

på sverigebesök

v 34

RECENSIONER | SPEL | MODE | DANS | GRAFFITI | TÄVLINGAR | FILM 43

EN FILM AV MICHAEL BAY

TransformersFilmen.se

VISAS I

3D OCH 2D

BIOPREMIÄR 29 JUNI

kingsizemagazine.se

Ledaren

Kingsize Nr 3 • 2011

Best of both worlds VD, ANSVARIG UTGIVARE | Camilla Berg camilla.berg@kingsizemagazine.se CHEFREDAKTÖR | Martin Brandt martin.brandt@kingsizemagazine.se ART DIRECTOR | JESPER ZACHRISON JESPER.ZACHRISON@kingsizemagazine.se dans | maria ’decida’ wahlberg decida@kingsizemagazine.se

J

ag funderade länge på om jag skulle ta med något om det här över huvud taget, det är ju trots allt några som har hört den här historien ett par gånger vid det här laget, men sen tänkte jag att va fan.

När jag var runt tio år och inte ens visste vad hiphop var kretsade min värld kring kanske två saker; fotboll och pingis. Min ena idol var Maradona, som dominerat sommarens fotbolls-VM i Mexico -86. Min andra idol kan så här i efterhand kanske inte tyckas lika självklar, men var man född på 70-talet så var J-O Waldner runt mitten av 80-talet kung i Sverige (numera även i Kina) och få är vi från den här tiden som inte fattade ett pingisrack på samtliga skolraster, plus i mitt fall även ett par gånger i veckan på den lokala bordtennisklubben. 25 år senare ska mina och J-O:s vägar mötas igen. Kanske inte riktigt lika vass som när han sopade banan med varenda lirare i hela världen, men trots allt SM-mästare så sent som för ett år sedan. Det har ju ryktats en del om att Waldner är ganska törstig nuförtiden och visst märktes det när han dök upp på releasefesten för vårt senaste nummer. Så det var väl kanske inte en helt spiknykter OS-mästare som, efter att jag hade vunnit två rundpingisturneringar på raken, sade åt alla att flytta sig, för nu skulle han och jag köra. Det här kommer ju att gå åt helvete tänkte jag och började bolla över bollen med en inte så liten idoldyrkan dunkandes i maggropen. ”Först till fem”, säger J-O. ”Okej”, säger jag. Ända sedan de där åren på 80-talet så har man varit införstådd med att mot Waldner så tar man inte en boll – inte en chans – men på något mirakulöst sätt hamnar vi på 4-4 (efter mycket showande för publiken från hans sida naturligtvis). Men när jag sedan går upp till 5-4 så blir J-O lite tänd och säger snabbt att ”Nej, nej, du måste vinna med två”, när jag redan står där med armarna i luften. För att sedan göra en lång story kort så dammar jag in en nätrullare och vinner med 6-4. Helt otroligt! Waldner unnar sig till och med ett ”men du har ju lirat förut, det märks ju”, vilket måste vara bland det mäktigaste man kan få höra från en flerfaldig världsmästare. När vi firade vårt 5-årsjubileum skrev jag att jag kanske hade världens bästa jobb på grund av de människor jag har fått träffa, och det här mötet räknas definitivt där uppe bland Jay-Z, Eminem och 50 Cent. Men en stor anledning att det blev hiphop som fångade mitt intresse efter sporten var helt klart Wu-Tang Clan. Deras första platta kan mycket väl vara den skiva jag har lyssnat på mest av alla i hela mitt liv, och med detta sagt behöver jag kanske inte säga så mycket mer om det här numret. Med tanke på draget publiken skapade på Münchenbryggeriet senast, känns det dessutom som att det är många som håller med mig. Synd bara att Raekwon inte var med, men honom träffade vi ju å andra i sidan i förra numret Martin Brandt | Chefredaktör

MODE | pierre a. camilo pierre.camilo@kingsizemagazine.se MARKNADSANSVARIG SVERIGE | Matthias Sjödin matthias.sjodin@kingsizemagazine.se MARKNADSANSVARIG NORGE | Hallgeir Knutsen hallgeir@kingsize.no WEBredaktör | Tobias carlsson tobias.carlsson@kingsizemagazine.se MEDARBETARE | SKRIBENTER JaCob kimvall Niklas ”Dj Grass” Grees ROBERT ZILLÉN Alexander Kihlström salong betong MARIMBA RONEY BJÖRN FLODKVIST alexandra jonsson emilia melgar iman hazheer anna nauckhoff einar ekbom Iraj ”Dj Shirkhan” Shirkhani Tony Lorenzi tobias lindquist Arni Steingrimsson FOTO Erik BY ERIK christer carlsson yaty karim UTGIVARE King Publishing AB ERIK DAHLBERGSGATAN 30 11532 STHLM Hemsida: www.kingsizemagazine.se E-post: info@kingsizemagazine.se Tel: +46 8 528 000 55 Fax +46 8 528 000 51 PRENUMERATIONSÄRENDEN info@kingsizemagazine.se Helårsprenumeration (6 nummer) 219.00 kr Halvårsprenumeration (3 nummer) 129.00 kr Tryck www.sormlandsgrafiska.se Redaktionen ansvarar ej för insänt, obeställt text- och bildmaterial.

4|

| nr 3 2011

kingsizemagazine.se

Innehåll

Kingsize Nr 3 • 2011

sid 8 SID 10 SID 12 SID 14 SID 16 SID 18 SID 20 SID 22 SID 26 sid 28 SID 30 SID 32 SID 34 SID 36 SID 38 sid 40 SID 44 SID 50 SID 52 SID 54 SID 56 SID 58 SID 62

Stockholmssyndromet

sidan 62

SID 66 sid 76 sid 85 sid 86 sid 88 sid 92 sid 94

6|

| nr 3 2011

dryck tatuering böcker film live – wu tang r.i.p. – gil scott-heron dans frsh drssd mode spel & recensioner g-side blu tiron trey songz aloe blacc lord finesse wu-tang clan norlie & kkv on-ree sexfemman vanessa falk governor andy stockholmssyndromet timbuktu mode recensioner svensk hiphop reggae & dancehall graffiti mingel

kingsizemagazine.se

Dryck Sommardrinkar

Sommaren är en speciell tid för drycker och då kanske framförallt de alkoholhaltiga. Colan i romen byts ut mot Ginger Ale och en Gin och Tonic som kan kännas lite seg i vintermörkret har alltid gjorts sig bara på golfbanan. Här har du ett par tips på drycker som kan svalka dig i sommarvärmen.

Brooklyn Summer Ale Namnet säger väl egentligen allt. Men ale frågar kanske ni?

Ja det är inget att hänga upp sig på. Häll upp den i ett glas, känn den soliga smaken och sätt på en platta med Biggie.

Hendricks Gin & Tonic Len och fin, snygg flaska och köper du den på taxfree så är det 44 sköna %. Prova gärna med ett par gurkskivor istället för den traditionella citronen.

Patron Få spritmärken har väl figurerat lika frekvent i hiphoptexter de senaste åren som Patron. Den har länge varit ganska svår att få tag på längs våra breddgrader men sen den 1:a juni är det bara att ta dig till systemet och hooka dig med den bästa tequilan i sortimentet.

Russian Standard När vi ändå snackar järn så är det ju midsommar snart och då kanske inte Tequila gör sig så bra så då kan du varva med lite Ruski Standard. Eller Russian Standard som den heter här och är den premium vodka som dricks mest i de ryska hemmen. Och vad finns det för anledning och ifrågasätta ryssar när det kommer till vodka – ingen alls!

8|

| nr 3 2011

kingsizemagazine.se

Tatuering

Av salong betong

Nesto

Rapparen Nesto från trion DayAfter är på gång med en solo Ep ”From A to B” producerad av Beatim även han från DayAfter och är tänkt att bli klar runt sommaren. ”Att låta felix jobba vidare från överarmen neråt vart en naturlig process. Stilen jag sökte efter visste jag att Salong Betong skulle leverera med en unik touch.

Tillexempel stolen på innerarmen med kronan på står för ” The throne of the unknown king” - Nesto

10 |

| nr 3 2011

FKP SCORPIO PRESENTERAR

14-16 JULI 2011

Biljetter på www.eventim.se

*OFWGKTA /US/ *BOOTSY COLLINS /US/ *JAY ELECTRONICA /US/ *LIL B /US/ *MF DOOM /US/ ISON & FILLE /S/ MASKINEN /S/ *STAR SLINGER /UK/ *EXKLUSIVT I SVERIGE

5 SCENER, +100 ARTISTER. ALLA KLARA ARTISTER PÅ WWW.HULTSFREDSFESTIVALEN.SE

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 11

kingsizemagazine.se

Böcker

av maria ”decida” wahlberg

Thug Life och meningen med hiphop

et finns många böcker om hiphop men väldigt få handlar om dem som faktiskt lyssnar på hiphop. Samma människor som ser till att kulturen fortfarande är ytterst vital och levande; fansen. Inte heller alltför många ställer frågor om hur ras och kön får oss att förhålla oss till hiphop. I boken Thug Life: Race, Gender and the Meaning of Hip-Hop gör Micheael P. Jeffries, professor vid Wellesley College i USA, just det. Genom att intervjua rapfans om vad hiphop betyder för dem, vilken typ av hiphop de väljer att lyssna på och varför, vad de gillar och inte gillar gällande rap, utforskar han nya områden och säger ett och annat om vår hiphopsamtid.

Det finns nu också på pränt att hiphopen kan vara så mycket mer än sexism och materialism för fansen. Hiphop har snarare blivit ett verktyg för att identifiera vem man är, ett verktyg som till och med hjälper till att hantera situationer och känslor i det vardagliga livet. I Thug Life tydliggör Michael P. Jeffries att hiphop betyder väldigt olika saker för olika rapfans, beroende av deras kön, klass och rastillhörighet, även om alla uppskattar bra flow, bra texter och ordlekar. För det svarta amerikanska rapfanet är hiphopen rasrelaterad medan den vite amerikanske lyssnaren hellre poängterar något som socialt utanförskap. Riktigt intressant blir det när han benar ut den supermaskulina thug-identiteten som kanske är den bäst säljande afroamerikanska imagen någonsin, vilket knappast gör vardagen lättare för den svarta amerikan som inte vill bli rappare eller basketspelare. Ytterligare givande läsning är kapitlet ”From Complex Cool to Cool Complex”, där relationen mellan det svarta Amerika och begreppet cool synas.

Coolheten som positiv egenskap i all ära, men det tycks oftast som om den är förknippad med att man inte tillhör normen, inte “normal” och allt vad det innebär. Michael P. Jeffries själv har ingen särskild hiphopbakgrund, mer än att han varit ett stort rapfan sedan de tidiga ungdomsåren, men säger själv att han helt enkelt älskar att lyssna, läsa och skriva om rap och hiphophistoria.

12 |

| nr 3 2011

Vilka är dina favoritrappare?

– Jag är född i Brooklyn och spenderade min uppväxt runt omkring i New York City, så det kommer väl inte som någon överraskning att mina favoritrappare heter Nas, Jay-Z, De La Soul, A Tribe Called Quest, och Mos Def. På senare tid har jag lyssnat ganska mycket på Jay Electronica, Kanye West och Blu. Vart är hiphopen på väg?

– Mos Def har formulerat det bra: ’Vet du vad som kommer att hända med hiphop? Det som kommer att hända med oss. Nästa gång du undrar, fråga dig själv istället; vart är jag på väg och hur går det för mig?’ På ett globalt plan har vi stora problem med välfärden och ekonomin.

Ojämlikhet, orättvis ekonomi och etniskt förtryck var grogrunden för hiphopen på sjuttiotalet och dessa problem kommer att fortstätta att skapa hiphop världen över, såsom människor i missgynnade områden alltid hittar ett sätt att uttrycka sig. Något som är positivt med globaliseringen är att olika grupper av människor kan mötas och kommunicera på sätt som var omöjliga förr, så jag tror att lokala hiphop communities kommer att låna från varandra på ett sätt som inte fanns för tjugo år sedan.

Jeffries menar vidare att situationen i staterna just nu är extremt intressant.

På grund av Internet och en haltande skivindustri finns det utrymme för förändring. Skivbolagens idé om hur en hiphopartist ska låta och se ut får konkurrens från andra typer av hiphopartister. Många av dessa nya artister utmanar stereotyper om vad det innebär att vara en rappare.

Visst stämmer det som Michael P. Jeffries säger, tänk bara på skillnaderna mellan Tyler the Creator, Yelawolf, Lil B och Theophilus London. Förhoppningsvis ser vi lika många typer av olika kvinnliga rappare snart. Teknologin har förändrats och det som kallades underjord förr är aldrig längre bort än ett musklick. Det kan bara bli roligare. Till Sverige finns många paralleller att dra även om det som vanligt inte går att applicera hela den amerikanska verkligheten på oss. Boken är mycket intressant läsning för alla som någon gång funderat över sitt eget förhållande till hiphop!

Sร KERT!

TIMBER TIMBRE

BUTCH D/R/U/G/S

IAMAMIWHOAMI

LOW

KORELESS

ZOLA JESUS

PURO INSTINCT

FAKE BLOOD (LIVE)

presentatรถr

huvudsponsorer

sponsorer

partners KINGSIZEMAGAZINE.SE | 13

kingsizemagazine.se

Film

Av anna nauckhoff

Alla goda ting är tre

ag var på smygpremiären av Pirates of the Caribbean 4 för ett tag sedan och jag måste säga att jag hade lite tudelade förväntningar på den rullen. Jag har alltid varit ett stort fan av Pirates-filmerna och hade faktiskt sett fram emot att få ett nytt smaskigt äventyr att gotta mig i. Dock har jag en liten teori som säger att filmserier är bra så länge man stannar i trilogiform och att man ska låta bli att mjölka det sista ur ett koncept som håller genom att göra ytterligare en film som bara kommer att bli dålig. Det finns flera exempel som stärker min idé om goda ting som är tre. Fadern, sonen och den helige anden, de tre vise männen, Aladdins tre önskningar, Törnrosas goda féer och pepparkaksgubbarna med korinter till ögon och hattarna på sned.

Bland annat. Men för att hålla sig till filmens värld kan jag i alla fall nämna några solklara exempel på lysande trilogier som är bra avvägda med en tydlig början och framför allt ett tydligt slut. Sagan om ringen, The Matrix och Gudfadern är alla rätt självklara. Så, jag var ganska nyfiken på huruvida den skulle hålla även den här gången. Teorin alltså.

Det som talar för min teori är följande exempel

14 |

| nr 3 2011

på filmer som varit fantastiska i trilogiform, men som efter en fjärde film tappat fjädern i hatten och hamnat i högen med filmer som inte hållit hela vägen och därmed fått en sorglig stämpel på det som en gång var så bra.

Star Wars, till att börja med, är kanske det bästa exemplet. Den blev ju katastrofalt dåligt efter familjekomedin The Phantom Menace som blev en riktigt ful skamfläck på den innan så magiska kulturklenoden. En annan klassisk trilogi som jag tycker blev astöntig efter den typ 25 år efterkommande gubblustiga uppföljaren The Kingdom of the Crystal Scull, är den tidigare så perfekta Indiana Jones-serien. Alien-filmerna har också de ramlat ner från listan ”underbara trilogier” tack vare den inte så vassa fjärde filmen.

Så har även Terminator vars senaste tillskott inte direkt drog den publik man förväntat sig, av uppenbarliga skäl.

Hur som helst, med detta i åtanke bänkade jag mig framför den fjärde och sista(?) Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides, iförd de nuförtiden obligatoriska 3D-glajjorna. Att de redan känns rätt uttjatade är en annan historia.

Filmen innehöll alla de pusselbitar de tidigare filmerna haft, bara att man hade vräkt på mer av allt. Jack Sparrow var samma gamle Jack Spar-

row, fightingscenerna var samma som man sett tusen gånger innan, de mystiska inslagen höll samma nivå som vanligt och tjejerna var snygga och smarta och killarna var tuffa och skitiga. Återigen hade man valt att lägga krutet på datoranimeringar och avancerade stuntscener istället för att fila på ett bra manus. Alltså, inget nytt under solen.

Men, som man kanske kan läsa av ovanstående filmtitlar så är jag något av en svagis för äventyr och sci-fi, vilket gör att påkostade filmer som denna ändå lyckas falla mig på läppen, oavsett kvalitet. Dock måste jag erkänna att det kändes som att man dragit lite väl hårt i de sista trådarna för att få ihop en bra story.

Så länge filmerna i en serie är riktiga kassakor kommer det nog aldrig bli något stopp i fabriken, och det gäller nog för all större franchise.

Kvantitet går i dessa lägen före kvalitet och det är förstås ganska självklart när pengarna rullar in som de ska. Men jag är ändå av åsikten att less is more, så därför tycker jag att den fjärde filmen i Pirates of the Caribbean är ytterligare ett bevis som styrker min teori om att trilogier är guld och quadrologier inte är det. Allting har ett slut och jag tycker att man borde veta när det är dags att lämna piratskeppet, så att säga.

Sound matters.

Vilka lurar blir din sommaraccessoar?

Studio

Solo HD

iBeats

BeatsbyDre.com Fรถr mer information kontakta B4S - Brands For Success AB KINGSIZEMAGAZINE.SE | 15 info@b4s.se , 031 352 73 00

kingsizemagazine.se

Live

emilia melgar

wu-tang clan — münchenbryggeriet, stockholm

Wu-Tang Clan. En av de mest inflytelserika hiphopgrupperna genom tiderna. När man får tillfälle att se klanen dela scen är det nästintill obligatoriskt att infinna sig, även om biljettpriset svider i fickan. Münchenbryggeriet andades i extas i väntan på Shaolin-legenderna och som förrätt fick den stora massan smaka på det som kommit att kallas Sveriges Wu-Tang, nämligen Det Blå Skåpet. Med DJ Large bakom spelarna satte basen igång kvällen och en svettig publik gungade med till tonerna av Toffer, Queff, Daltone, Marke, Öris, Organismen, Mächy, Sebbe, Bobbo och Martin Zamora. Vissa DBS-medlemmar tog stor plats, med all rätt, och andra studsade runt i bakgrunden. Förståeligt eftersom det fanns sju mickar till de tio rapparna. Det tog inte lång tid förrän publikens händer var i luften och när DBS nått fram till Organismens ”Den Vita Kaninen” och Toffers ”Centrum”, rådde det ingen tvekan om att det svenska kollektivet var ett perfekt val som öppningsakt. Det är inte många som någorlunda kan höja ribban till den nivå Wu-Tang Clan ligger på. För att citera en vän: ”Sveriges största hiphopkollektiv öppnade för världens största hiphopkollektiv”.

Gapet mellan förbandet och Wu-Tang Clan fylldes med hiphoppärlor: Pharoahe Monchs ”Simon Says”, Jay-Z:s ”U Don’t Know”, Gangstarr ft. Jadakiss “Rite Where U Stand”, Luniz

16 |

christer carlsson

| nr 3 2011

“I Got 5 on It” och så vidare. Det hela liknade en högmässa med en DJ till pastor. Energin var redan på en så pass hög nivå att man började undra hur Münchenbryggeriet skulle orka med resten av kvällen. Snart var huvudrätten serverad: Ghostface Killah, Method Man, GZA, UGod, Masta Killa och Kinetic 9 uppbackade av DJ Mathematics. Det är svårt att beskriva den masshysteri som bröt ut när klanen självsäkert greppade mickarna på Münchenbryggeriet till tonerna av ”Bring da Ruckus”. Även om varken kocken Raekwon eller ljudsnillet RZA fanns på plats, anade vi direkt att vi befann oss i en bubbla där vi skulle få uppleva något storslaget. Det är självklart att förväntningarna var höga. Hur man än vrider och vänder på det är Wu-Tang Clan en bit musikhistoria som får oss att tappa rösten.

Klanen predikade för en frälst publik som jublande sträckte upp sina Wu-signs i luften och föstes omkring i en svettig moshpit framme vid scenen. Något så stökigt har jag inte varit med om på länge. Tyvärr var det även stundtals stökigt på scen. En beklagande röst bredvid mig vågade sig på en liten viskning om att Method Man var för låg i mixen, och jag kan inte annat än hålla med om att ljudteknikern får kvällens enda kritik. En och en annan rundgång blev det under konserten, vilket punkterade spelningens harmoni något. Redan när DJ Mathematics

klev på scen, visste alla hur kvällen skulle sluta.

När den klassiska klansången ” Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing ta F’ Wit” drog igång rusade folk bokstavligt talat mot scenen. Samma effekt hade introt till ”Gravel Pit”. Ibland svepte en känsla förbi som konstaterade att det kan bli för mycket av det goda. Rapparna tycktes bli lite sega och tempot gick ner en aning. Situationen räddades av ”Brooklyn Zoo” och ”Da Rockwilder” som påminde oss alla om varför vi var där.

Den i Wu-Tang som höll flaggan högst och således var den som gjorde mest väsen ifrån sig, var Method Man. Det var han som upprätthöll kontakten med publiken genom att bland annat framkalla jubel till ODB, Guru, Nate Dogg och Jam Master J:s ära. Det var också Method Man som fast och bestämt dök rakt ner i publiken så pass att han vid ett tillfälle stod upp mitt i folkhavet endast balanserandes på folks händer och det var också han som lade några a cappellor som visade att han alltid kommer att vara en kraft att räkna med. Vid ett par tillfällen hade man kunnat missta Wu-Tang-spelningen för en Method Man ft. Wu-Tang Clan-konsert. Detta till trots, var det en kväll få kommer att glömma. En applåd till dessa mytomspunna klanmedlemmar som visar att de inte blivit gamla gubbar, och en extra stor applåd till publiken som fick kvällen att flöda över av kärlek!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 17

kingsizemagazine.se

R.I.P.

Av tobias lindquist

gil scott-heron

är jag var 18 bestämde jag mig för att det var dags att upptäcka Gil Scott-Heron. Han var inte direkt i ropet 1996, men många hade tjatat om att han var “hiphopens fader” så jag kände att det var dags att lyssna på de klassiska albumen. De flesta som hade kallat honom hiphopens fader var förstås vita rockgubbar som inte hade så mycket kläm på vad hiphop är och det visade sig snabbt att Gil Scott-Heron var en helt annan sorts artist än jag hade tänkt mig. Det finns gospel och blues från 30-talet som låter mer som hiphop än Herons blandning av jazz, poesi och något helt eget som det inte går att sätta namn på.

För någon vecka sen gick jag förbi BB Kings klubb i New York och såg ett porträtt med texten “RIP Gil Scott-Heron” och det drabbade mig som något väldigt overkligt. Ingen som läst på om gatupoetens livsstil med inslag av av droger och fängelsestraff kan väl egentligen förvånas.

Men det var så sorgligt att han togs ifrån oss just nu, mitt under ännu en comeback, med ännu en

18 |

| nr 3 2011

ny publik och ännu ett nytt sound. Kanske inbillar jag mig, men jag tycker till och med man kan höra antydan till en ny, luftig hoppfullhet i den annars så luttrade, med tiden småknarriga rösten på hans senaste album, “I’m New Here” från ifjol. Inte minst “We’re New Here”, remixversionen av albumet som kom tidigare i år, andades på något sätt hopp mitt i melankolin. Det känns i alla fall fint att han fick avsluta karriären med en sådan triumf.

I dödsrunorna i svenska tidningar kunde vi åter läsa om “hiphopens fader” Scott-Heron.

Men att kalla honom det är att underskatta och missförstå både hiphop och Heron. Hans poesi på skiva var aldrig rap. Varken framförandet eller texterna hade de kvaliteter vi förknippar med rap, särskilt inte med den old school-rap “hiphopens fader” rimligen bör ha influerat. Däremot har hans humor, luttrade politiska analys och beatnik-sarkasm helt klart gjort avtryck på många senare så kallade “medvetna” MCs. Frågan är dock om någon rappare matchat hans förmåga att tala om sociala problem inifrån, men

med den klarsynthet och lyriska skärpa man förknippar med betraktare utifrån.

Tidiga sånger och dikter som “Home Is Where The Hatred Is” och “The Revolution Will Not Be Televised” handlade om klassklyftorna, missbruket och smärtan och bitterheten i det svarta USA. Hans poesi och sångtexter var vassa nog att skära sig på. I “Lady Day And John Coltrane” verkar den nästan desperata längtan efter lindring och värme bara kunna dämpas av en fix själfull jazz.

På “I’ll Take Care Of You”, en av de sista låtar han spelade in, blir hans egen småspruckna sångröst just en sådan lindring och ett sådant hopp. De varsamma brittiska dansrytmerna tar Gil Scott-Heron in i 2010-talet och in i hjärtat på en ny generation lyssnare. Många som är för härdade för att tröstas av käcka popsångare och radiofluff kunde slutligen vila hos denne vise gamle man som stod i sitt gathörn och ömsom berättade om de fula saker han sett och ömsom vaggade lyssnaren i sina armar och sa: det kommer att bli OK, I’ll take care of you...

SHARE THE FEELING

ARCTIC MONKEYS(UK) IRON MAIDEN (UK) KINGS OF LEON (US) MASTODON (US) M.I.A. (UK) PJ HARVEY(UK) THE STROKES(US) AFROCUBISM(INT) AUTOPSY(US) BAD RELIGION(US) BATTLES(US) BEATSTEAKS(DE) BIG BOI (US) BRIGHT EYES (US) CHRIS CUNNINGHAM (UK) DEADMAU5 (CAN) FOALS (UK) KILLING JOKE (UK) FEMI KUTI & POSITIVE FORCE (NGA) SEUN ANIKULAPO KUTI & EGYPT 80 (NGA) L.O.C. (DK) LYKKE LI (S) MAGNETIC MAN with Special Guests KATY B and SBTRKT DJ Set (UK) ROB ZOMBIE (US) SWANS (US) TIMBUKTU & DAMN!(S) VETO (DK) 1349 (N) JUSTIN ADAMS & JULDEH CAMARA (UK/GAM) API UIZ (FR) ÓLÖF ARNALDS (ISL) ATMOSPHERE (US) AWESOME TAPES FROM AFRICA (US) JULIANNA BARWICK (US) BE-BEING (KOR) BLACK MILK (US) JAMES BLAKE (UK) CHARLES BRADLEY (US) BRING ME THE HORIZON (UK) KARINA BUHR (BRA) CALLE 13 (PRI) ANNA CALVI (UK) CHANCHA VIA CIRCUITO (ARG) CHASE & STATUS (UK) CHUCKAMUCK (DE) CODY (DK) CONGOTRONICS vs ROCKERS feat.

KONONO N°1, DEERHOOF, KASAI ALLSTARS, JUANA MOLINA, WILDBIRDS & PEACEDRUMS and SKELETONS (INT)

CURREN$Y (US) DARK DARK DARK (US) DE ENESTE TO (DK) MATTHEW DEAR - Live Band (US) DESTROYER (CAN) DJ /RUPTURE (US) DOP (FR) DÅÅTH (US) JUSTIN TOWNES EARLE (US) ELEKTRO feat. JOHN TCHICAI (DK) THE EX (NL) EYEHATEGOD (US) FALLY IPUPA (CD) FRENTE CUMBIERO (COL) FRISK FRUGT (DK) THE GASLAMP KILLER (US) GHOST (S) GOLD PANDA (UK) JOHN GRANT (US) HOW TO DRESS WELL (US) I WAS A KING (N) ICEAGE (DK) ILILTA BAND (ETH) JACKDAW WITH CROWBAR (UK)

JAGWA MUSIC (TAN) JATOMA (DK) KITCHIE KITCHIE KI ME O (N) KLOSTER (DK) DJ KOZE (DE) KYLESA (US) LITTLE DRAGON (S) LUKESTAR (N) LA MAKINA DEL KARIBE (COL) JANELLE MONÁE (US) MUNCHI (NL) NARASIRATO (SOL) OFWGKTA (US) OH LAND (DK) OUDADEN (MAR) IVO PAPASOV & HIS WEDDING BAND (BUL) PARKWAY DRIVE (AUS) PULLED APART BY HORSES (UK) RANGO (EGY) TARRUS RILEY (JAM) GONGA SAIN & MITHU SAIN (PAK) SCREAMING FEMALES (US) SHANGAAN ELECTRO (ZA)

SOILWORK (S) SPIDS NØGENHAT (DK) SURFER BLOOD (US) THE TALLEST MAN ON EARTH (S) TAME IMPALA (AUS) TERROR (US) THULEBASEN (DK) TREMOR (ARG) UNDERØATH (US) ANIBAL VELASQUEZ Y SU CONJUNTO (COL) KURT VILE & THE VIOLATORS (US) THE WALKMEN (US) WANG LI (CHI) WEEKEND (US) WHOMADEWHO (DK) YELLE (FR) YEMEN BLUES (ISR) ZEA (NL) ZUN ZUN EGUI (INT)

PAVILION JUNIOR 26 - 29 JUNI AGENT FRESCO (ISL) BOTTLED IN ENGLAND (DK) DE HØJE HÆLE (DK) FASTPOHOLMEN (DK) HAMMONDS, HARRINGTON & DESTROY (DK) HONNINGBARNA (N) KIRSTEN & MARIE (DK) LITTLE MARBLES (S) NIVE NIELSEN & THE DEER CHILDREN (GRL) SELVHENTER (DK) THIS IS HEAD (S) TÔG (N) TRUST (DK) UNDERGANG (DK) WHO KNEW (ISL)

- OCH FLERA FöLJER...

4 DAGARS UPPVäRMNING 4 DAGARS MUSIK 8 DAGARS FRIRUM 170 BAND PÅ 7 SCENER GRATIS BIOGRAF, BADSJÖ, SKATEPARK M.M. ÖVERSKOTTET DONERAS TILL VäLGÖRENHET LäS MERA PÅ:

roskilde-festival.CoM

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 19

kingsizemagazine.se

Dans

Av maria ”decida” wahlberg

Beyoncé & township-dansen Så var det då dags för Beyoncé att presentera första singeln från nya albumet. I videon till låten ”Run the World (Girls)” är det klädbyten, djur och mängder av, såklart, tjejer som dansar. Med två undantag...

I första delen av musikvideon synkar sångerskan med två Moçambiquekillar från gruppen Tofo Tofo. Danstilen kallas pantsula och kommer ursprungligen från Sydafrikas townships och dansas idag mestadels till kwaito. Ordet pantsula hade från början en koppling till ”township thugs” och deras sätt att klä sig men blev så småningom också synonymt med dans. Dickies och – precis som i ”Run the World (Girls)” – Conversesneakers, hör till de klassiska pantsula-attributen. Jag hade förmånen att bevittna dansstilen, som har vissa likheter med delar av bland annat popping, på plats nere i Sydafrika 2007. Det finns mängder av unga extremt duktiga pantsula-dansare, även om många i dag också håller på med de streetstilar som vi är vana vid. Mtv.com intervjuade Beyoncés

koreograf Frank Gaston Jr., som berättade hur han och sångerskan blev fascinerade av ett YouTube- klipp (sökord: pantsula dance tofo tofo) och bestämde sig för att leta upp killarna i sekvensen och låta dem medverka i videon. Vidare berättar Gaston hur svårt det var att få tag på dansarna, de befann sig i ett väldigt avlägset område och det tog mer än två månader, inklusive ambassadhjälp, för stjärnans team att hitta Tofo Tofo. Frågan är hur dansarna reagerade när ambassaden kontaktade dem för att höra om de kunde tänka sig att träffa Beyoncé?

Ytterligare en Internet-historia med solsken i!

PS. Låten som spelas i just den YouTube-video Tofo Tofo dansar i heter ”Nishi Njalo” av DJ Cleo och Bleksem och återfinns på en bra sydafrikansk kwaito-samling vid namn ¨! (finns på Spotify) för den som vill lära sig mer.

The Jitterbugs & techno-dansen Återigen en hänvisning tillbaka till 2007 då vi hade besök i Sverige av jit-dansaren Haleem ”Stringz” Rasul från Detroit. Eftersom vi på Kingsize ligger cirka fyra år före Beyoncé kan ni räkna med att jitting dyker upp i nästa video, hehe.

I Detroit, staden där technon kommer ifrån, uppkom dansstilen jitting under 70-talet och utvecklades därefter parallellt till technomusiken.

I Kingsize nummer 6 2007 berättade vi hela historien om jitting och den finns att läsa på kingsizemagazine.se. Redan då var det snack om en dokumentärfilm om den unika dansstilen som hittills hade existerat i skymundan, om man jämför med till exempel popping och locking. Nu är filmen The Jitterbugs: Pioneers of the Jit äntligen här. Trailern finns på www.hardcoredetroit.biz, där filmen också finns att köpa.

Vi frågade Stringz om tanken bakom dokumentären.

– Jag ville göra den här filmen eftersom det fanns så mycket oklarhet kring hur jit började. Jag fick reda på att det fanns en grupp dansare i Detroit som kallades the Jitterbugs, som faktiskt skapade de grundläggande stegen i jitting innan techno-musiken kom in i bilden. The Jitterbugs jitting-stil återspeglar funken i 70-talets soulfulla rytmer och deras steg kom att bli grunden till det som generationer av jitting-dansare ända fram till idag gör. Som en b-boy som har rest och är en del av en liknande danskultur insåg jag att någonting saknades i vår jit- historia, och det här är erkännandet av pionjärerna. Den här nya informationen om the Jitterbugs gav mig motivationen att ta reda på om männen ens var i livet idag.

Ytterligare ett stycke danshistoria är nu dokumenterat!

20 |

| nr 3 2011

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 21

kingsizemagazine.se

frsh drssd

Av einar ekbom

bbq x carhartt wu x rocksmith puma x undftd generic x surplus

Carhartt-grill Sommarens absolut bästa accessoar måste ändå vara en flyttbar grill från Carhartt. Grillen är tillräkligt stor för att grilla fyra burgare. Nu får man bara hoppas att de gör en kylväska också.

Grillen kan du hitta hos utvalda Carhartt-återförsäljare.

Generic Surplus Med en postmodern twist levererar Generic Surplus stilrena och funktionella sneakers. Grundat 2008 har man med inslag av Los Angeles konst-, musik- och modescen skapat ett modernt sneakermärke. På kort tid har man bland annat gjort samarbeten med Obey, Comme des Garçons och danska Wood Wood. För mer information var du kan hitta Generic Surplus, gå in på: genericsurplus.com

22 |

| nr 3 2011

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 23

kingsizemagazine.se

frsh drssd

Av einar ekbom

bbq x carhartt wu x rocksmith puma x undftd generic x surplus

Wu-Tang x Rocksmith Alla minns vi Wu-Tang Clans egna märke Wu-Wear som kom på mitten av 90-talet. Nu är man tillbaka och har tillsammans med streetwearmärket Rocksmith tagit fram en egen kollektion igen. I vanlig ordning med loggor, låtcitat och foton från Wu-Tangs storhetsperiod på 90-talet. Samarbetet hittar du bland annat hos Shelta i Göteborg och Cali i Stockholm.

Puma x Undftd Undefeated har ännu en gång gått samman med Puma och gör ett exklusivt sneakersläpp. Självklart har men återigen valt att jobba med Pumas klassiska Clyde-modell, döpt efter den legendariske basketspelaren Walt “Clyde” Frazier. Skorna släpps den 10:e juni hos några få utvalda sneakerbutiker i Sverige.

24 |

| nr 3 2011

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 25

kingsizemagazine.se

Mode

Av pierre a. Camilo

Pimp my dress Matcha en enkel mockaklänning med färgstarka

accessoarer för sommarens hetaste streetlook.

1. Grå mockakläninng från

5. Orange påsväska från

2. Cerisa hörlurar från Urbaners, 499 kr.

6. Örhängen från Cheap Monday, 149 kr.

Cheap Monday, 1295 kr.

3. Rosa bikinitopp från Cubus, 129 kr.

4. Blommiga sneakers från Nike, 1 100 kr.

Hennes & Mauritz, 199 kr.

7. Guldpläterat armband från

Kenneth Jay Lane, 3 375 kr.

7 6

1 3

2

4

26 |

| nr 3 2011

5

SUPERFLY Figursydda hängselbyxor och glammiga

accessoarer gör dig till en discodonna a la 70-tal på ett kick.

1. Hängselbyxor från H&M, 299 kr.

5. Solglasögon från Max Mara, 3 500 kr.

3. Guldcreoler med vita diamanter från

7. Guldarmband från

4. Snäckväska från Topshop, 199 kr.

8. Tygblomma från Zara, 50 kr.

2. Hatt från Zara, 299 kr.

Sophie Gyllenhammar,19 900 kr.

6. Turkosa platåskor från Nelly shoes, 299 kr.

Aurélie Bidermann, 4 625 kr.

1 2

5 8

7 3

4 6

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 27

kingsizemagazine.se

GL n HF

Av ANNA NAUCKHOFF

livet efter detta

S

om vi alla märkte gick inte jorden under den 21 maj som Harold Camping förutspått. Visserligen blev det en liten jordbävning på Island som kunde ha varit ett tecken på undergång, men som synes blev det inte mer än så.

Det är ett ganska hett ämne det där. Länge har man förutspått att mänskligheten en dag ska försvinna och att jorden som vi känner den kommer upphöra att existera. Vi fullkomligt älskar att frossa i vår framtida olycka och man har illustrerat detta i otaliga fantasier som inte allt för sällan visar att vi går en ond bråd död till mötes. Antingen onda rymdfigurer, massförstörelsevapen, klimatförändringar eller dödliga virus. Något av dem kommer det ju bli, så jag tänker att det är lika bra att förbereda sig och hoppas att man kommer att vara en av de som överlever katastrofen.

Men då kommer frågan, vilken av de postapokalyptiska världarna är den man helst skulle vilja leva i?

Facebook frågade mig hur bra jag skulle överleva en zombieattack och efter att ha svarat på ett par frågor visade det sig att jag inte skulle klara mig särskilt bra alls. Den utgången är alltså rätt utesluten i mitt fall. Jag älskar visserligen Resident Evil, Dead Rising, Undead Nightmare och liknande, men helt ärligt tycker jag nog att det inte skulle finnas något värre än att ständigt vara på sin vakt, ständigt bli jagad och bara gå och vänta på att bli smittad och få avluta sitt jordeliv som tanklös hjärnätare.

Naturkatastrofer skulle inte heller vara så önskvärda. Iallafall inte som det sett ut i alla domedagsfilmer som radats upp under de senaste decennierna. Vi har Day After Tomorrow, 2012, Twister och typ, Dante´s Peak. Jag menar, vad finns kvar efter det? Is? Om man efter det bara kan ligga under gamla tidningspapper i en hög med alla andra överlevande och kämpa för att hålla sig varm säger jag nej tack till det.

Kan vara magiskt att se naturen börja om från början, men jag tycker ändå att det känns som en alldeles för lång återhämtningstid för att det ska vara värt det. Ett Waterworld skulle i och för sig funka för mig, men det är nog bara för att jag hade en crush på Kevin Costner i den filmen. Han skulle nog inte vara lika framstående i verkligheten och ett Waterworld utan honom vore som en PS3 utan PSN – värdelöst.

Hotet från yttre rymden är ju ganska spännande och att få träffa utomjordiskt liv är något av en dröm för många. Då menar jag inte drömmen om små organismer som hittats under någon sten på Mars, utan om ”riktiga” rymdvarelser med svarta ögon, avancerad teknologi och enorma rymdskepp. Men inte heller där har jag sett något som indikerat att det skulle vara positivt att få ett sådant besök. Bevis på hur åt helvete det kan gå finns det många filmer som vittnar om; Cloverfield, Världarnas krig och Battle: Los Angeles, för att nämna några. Skulle vara District 9 då som kanske kunde representera en lite ”vänligare” approach från rymden, men så himla trevligt verkade de ändå inte ha det bara för att de inte ville mörda oss.

Nej, den enda postapokalyptiska framtid jag skulle kunna tänka mig är den i Fallout-serien. Jag tycker det är en lagom miserabel tillvaro att befinna sig i utan hot från rymden eller rädsla för att bli smittad av zombies. Plus att det är ganska bra väder. Allt kan hända och allt är möjligt. Man är ensam utan att vara den enda överlevande människan och man bestämmer själv vem man är och vad man vill göra. Lite för anarkistiskt för min smak, men hela spelserien bygger ju på att skapa någon form av samhällelig struktur och det hoppas jag att man vill göra i verkligheten också.

Om det nu blir verklighet? 21 december 2012 kanske vi får bli varse.

28 |

| nr 3 2011

recensioner L.A NOIRE Det senaste tillskottet från Rockstar Games var det minst sagt väl värt att vänta på. Trots att det fått mig att inse att kriminologi inte är min starkaste sida så fick det mig ändå att sugas in i spelet med dess snygga miljöer och melankoliska stämning.

Det är som en lyckad blandning av Grand Theft Auto IV, Mafia II och Heavy rain där man plockat godbitarna ur dem alla. I ett återskapat Los Angeles anno 1947 spelar man karaktären Cole Phelps som börjar sin tjänstgöring i LAPD som trafikpolis och får lösa en serie enklare brott. Ganska snabbt stiger man i graderna och åker på att lösa de lite tyngre fallen. Likt GTA rör man sig obehindrat i på gatorna, antingen till fots eller med bil och med ett rörelsemönster som påminner om det i Heavy rain kan man detaljskåda brottsplatserna genom att lyfta på saker och granska dem närmare för att avgöra om de är relevanta för utredningen eller inte.

Speltempot är väldigt lugnt hela tiden förutom några vilda biljakter, handgemäng på någon sjaskig bakgård och kortare jakter till fots över stuprör och hustak. Annars kan man utan problem ta god tid på sig att utforska staden ordentligt och förundras över hur snyggt det är gjort.

Som titeln säger bygger spelets intriger och estetik mycket på film noire genren med klassiska brottsteman som våld, sex, droger och korruption i 40-50-tals tappning, utspelat i en dyster miljö med lågmäld, jazzig bakgrundsmusik. Karaktärerna är fantastiska tack vare MotionScan-tekniken man använt. Med 32 kameror har man filmat skådespelarna från alla möjliga vinklar för att fånga minsta lilla ansiktsdrag och rörelse. Det är otroligt snyggt och det gör enorm skillnad i förhörsscener där man verkligen måste fokusera på den anhållnes ansiktsuttryck för att försöka avgöra om denne ljuger eller talar sanning.

Själva spelupplägget är väl det som gör att det brister en smula. Varje fall börjar med att man är på polishuset och blir tilldelad ett case från sin chef. Därefter sticker man till brottsplatsen för att scanna området efter bevis. Sen förhör man vittnen på plats, åker runt till olika misstänka för att slutligen plocka in någon för åtal. Ganska enkelspårigt och emellanåt rätt långtråkigt. Men det är helt klart överkomligt för det är i förhörsrummen på polisstationen det blir mest intressant. Det gäller att ha lyssnat noga, granskat bevisen och tittat ordentligt på den förhördes rörelsemönster för att vara säker på att ställa rätt frågor och få ur dem de rätta sakerna. Och det är inte alltid det enklaste. I alla fall inte i mitt fall, trots otaliga avsnitt av CSI i bakfickan. Mordutredare är ett tufft jobb.

Portal 2

White Knight cronichles II

Hur kan man inte göra annat än att älska det här spelet? Orange och Blue, eller P-Body och Atlas som de heter är de fantastiskt fina robotarna vars samarbete står för den största förändringen sen det första Portal. Tillsammans hjälps man åt att lösa de inte allt för omöjliga pusslen i testkamrarna genom att skjuta portaler på rätt ställen med sin Portal Gun. Förutom sig själv och fasta föremål skickar man även igenom laserstrålar och olika vätskor genom portalerna. Vätskorna har olika färg och olika egenskaper som gör att man där de landar antingen kan springa jättefort, studsa eller skjuta nya portaler där man tidigare inte kunde. Ett väldigt bra inslag som ger ytterligare vinklingar på ett redan uppfinningsrikt spel.

Singleplayer varianten är också fantastiskt bra med både en bra story och en kul handling som innehåller vassa repliker och sköna karaktärer. Man är ensam kvar i ett enormt, förfallet laboratorium vars testkamrar fortfarande styrs av den återuppstådda stordatorn GLaDOS som sedan sist fått blodad tand och hela tiden försöker skapa rum som kommer vara ens sista.

Grymt snyggt, grymt kul och riktigt uppslukande.

Jag kan redan från början säga att jag är ett megafan av RPG. Subkategorin JRPG känner jag däremot inte riktigt lika starkt för efter att ha betat av spel som Bayonetta och Devil may cry 4. Men, tredje gången gillt heter det ju.

Nu har jag inte spelat det första White knight chronicles, men jag har efterforskat lite och fått reda på att det var ett typiskt JRPG med mycket fokus på den rätt linjära berättelsen. Ganska samma lika är det i det här spelet. Och precis som i det första spelar man till största del inte som den karaktär man skapar. Lite märkligt ja, men spelet handlar faktiskt inte om dig utan om Leonard, hjälten från första spelet, och det är genom hans ögon man får följa storyn.

Rent visuellt är spelet typiskt japanskt och är därför skimrigt och sagoaktigt med inslag av manga och anime. Inte lika tokigt som i Bayonetta, men näst intill. Det är omgångsbaserad struktur på striderna, vilket gör en hack’n’slash-galning som mig superstressad. Menysystemet är rätt ologiskt så det blir liksom lite väl mycket mek för att få till några snygga, snabba slag i en duell. Spelupplevelsen blir bland annat därför en rätt stökig historia.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 29

kingsizemagazine.se

Arni Steingrimsson

g-side

Den 7 maj besökte rapparna ST 2 Lettaz och Yung Clova Malmö för en exklusiv Sverigespelning. Tillsammans bildar de rapduon G-Side och är vanligtvis hemhörande i den amerikanska södern, närmare bestämt Huntsville, Alabama.

Huntsville, ofta kallad Rocket City, är kanske mest känd för att vara hem för ett av NASA:s främsta forskningscenter, samtidigt som stora delar av staden är, och har varit, drabbad av fattigdom och social misär sedan 50-talet.

Stephen ”ST 2 Lettaz” Harris och David Williams, mer känd som ”Yung Clova”, är bägge uppvuxna i de mindre privilegierade stadsdelarna och kom sällan i kontakt med de högteknologiska och påkostade kvarter som gett Huntsville dess rymdrykte. De flesta av deras skolkamrater kom från de mer utsatta områdena och ST berättar om hur de bägge har bott i hus som inte är lämpliga att leva i under några omständigheter.

Hus fulla av kackerlackor och utan toalett, luftkonditionering, sängar och lakan. För att bada var de tvungna att använda en portabel kokplatta som de kopplade in i eluttaget för att värma upp vattnet.

Denna kontrast och olika förutsättningar är sällan så tydliga som i rymdstaden Huntsville och har legat till grund för en modern hiphopmix som inte låter som något annat.

– Vi fann naturligt ett eget sound bara genom att leva i Huntsville och åka fram och tillbaka på motorvägen omgivna av alla rymdskepp, berättar ST 2 Lettaz.

30 |

| nr 3 2011

G-Side präglades tidigt av New Orleans-rapparen Master P men framhåller idag att deras sound inte går att jämföra med något annat. Då många kritiker drar paralleller till tidiga Outkast och Goodie Mob är de noga med att poängtera att de är ute efter att göra sin egen grej.

– Att bli jämförda med artister – legender – som vi har sett upp till under hela vår uppväxt är en välsignelse samtidigt som det skapar en förväntan hos folk hur vår musik ska låta, säger Yung Clova.

– I mina öron är vår musik främst inspirerad av UGK och inte, som många säger, av Outkast.

Outkast är så mycket mer än musik för mig; de spelar in film, håller på med mode och allt det där. Vår grej är något helt annat, fortsätter ST. Ända sedan Diplo, mannen bakom bland annat Major Lazer, släppte samlingsskivan Fear and Loathing in Hunts Vegas 2008 har allt fler upptäckt hiphopscenen i Alabama. Följande år fick G-Side sitt genombrott med tredje fullängdssläppet Huntsville International där den Nas-

inspirerade låten “Who’s Hood (feat. Yelawolf )” fick stor uppmärksamhet. Yelawolf är en annan rapartist som gynnats av att Huntsville hamnat på hiphopkartan och är idag etablerad och signad av Eminems label Shady Records.

– Att se Yela lyckas och se honom kunna göra sin grej ingjuter en massa hopp om att vi är på rätt väg. Vi minns bägge två hur svårt han hade det, han var hemlös men vägrade samtidigt att kompromissa med sin musik. Att se honom nu får en att känna sig stolt av att komma från Huntsville, berättar ST. Producenterna bakom G-Side kallar sig för Block Beataz och är även de hemmahörande i Huntsville. Med vitt spridda influenser från radiorock, trance och diverse hiphopinfluenser i en stad där motorvägarna kantas av gamla rymdraketer och enorma klasskillnader, skapar de ett unikt sound som bland annat bidragit till att den senaste skivan The One... Cohesive fått toppbetyg från en rad tunga recensenter.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 31

kingsizemagazine.se 32 |

niklas �dj grass� grees

Blu

| nr 3 2011

christer carlsson

Det har hänt en hel del sedan Blu uppmärksammades i Kingsize december 2007. Han var en av XXL Magazines Freshmen of 2009 tillsammans med bland andra B.O.B, Wale och Asher Roth. Han har under 2011 hittills varit aktuell med återutgåvan av kärleksplattan Her Favourite Colo(u)r, E.P:n Amnesia samt The Jesus LP och har signat till Sire/ Warner Brothers för släppet av majordebuten NoYork!.

När ambitiösa bloggen Apple Juice Break firade två år i slutet av maj flög arrangörerna över Blu och hans kompisar för ett bejublat framträdande på Färgfabriken i Stockholm. Kingsize var som alltid på plats för att bryta bröd med en av hiphopens just nu mest talangfulla artister.

Blu börjar med att berätta hur mycket han uppskattar sin vistelse i Sverige och att luften här är så ren så att han kallar den för Evian air.

– Ni har det så rent och fridfullt så det känns som ett perfekt ställa att vila upp sig på. Jag vet att staten här gör mycket för att bekämpa graffiti och cannabisrökning, men det känns också som att det hjälper till att ge samhällets dess karaktär.

Jag är övertygad om att folk röker på och målar ändå.

Du har otroligt mycket material ute just nu, vad är det som gör dig så produktiv?

– Inspiration man, vanligtvis genom musik. Jag blir inspirerad varje dag så det är svårt att sluta jobba.

Du håller alltid en hög standard i dina texter, hur motiverar du dig själv att hela tiden vara på topp?

– Genom att alltid försöka upprätthålla en hög livskvalitet.

började rappa för att få tjejernas uppmärksamhet i plugget.

När jag lyssnar på dig känns det ofta som att lyssna på jazz, du har ett flow som verkligen är laid back. Hur har du utvecklat ditt sätt att rappa på?

– Genom att hålla mig cool och avslappnad.

Det är mycket snack om L.A.-scenen nu, kan du berätta lite om vad som händer där?

– L.A. just nu påminner mig om New York på 80-talet då staden på ett sätt involveras med de unga som utövar musik eller andra konstformer.

Snart är det ”takeover time” för oss.

Below the Heavens räknas som en av de senaste tio årens allra bästa undergroundplattor.

Vad tror du att du och Exile förde till bordet som ingen annan gjorde?

– Ärlighet. Och vi förde definitivt tillbaka den traditionella feel good-hiphopen med den rätta samplingskänslan. Ofta när du köper en hiphopskiva så är det en låt som har ett lite souligare sound och det är den man går tillbaka till mest, vi ville göra ett helt album av sådana låtar.

Och hur lyckas du med det?

– Genom att manifestera det i musiken, att alltid uppnå bättre resultat och att kanalisera ut det bästa ur mig varje gång jag skriver. Att ha ögonen öppna för vad som är en högre nivå i jämförelse med dig själv.

Hur reagerade du när du fick reda på att Below the Heavens hade blivit bootlegad på vinyl?

– Vi fick precis reda på att någon har pressat upp bootlegs av CD:n nu. Musiken kommer aldrig att dö och det känns bra att andra människor är lika aktiva att hålla musiken levande som det var för mig att skapa den. Jag kan inte hata alls.

Vad fick dig att vilja börja rappa?

– Min kusin skrev mina första rhymes men jag

Kommer du att göra mer musik tillsammans med Exile?

– Yeah, vi spelade in en platta under en vecka 2009 som vi har suttit på ett tag. Vi kallar den To Be Continued och det hela började med att Exile gav mig cirka femtio beats och jag gick igenom tre-fyra anteckningsblock med rhymes.

Vi brukar alltid spela in tillsammans så det blev mer personligt för oss båda då musiken gjordes separat denna gång. Vi kände inte att klimatet var redo för ett så tillbakalutat album då så vi får se när det kommer.

Vad kan du berätta om din storbolagsdebut No York!?

– Pheeeew, man! Det är den jobbigaste skiva jag någonsin gjort. Från titeln till produktionen ända ner till skivbolaget. Bolaget har precis blivit uppköpt och sparkat sin VD så där har det varit mycket strul. På produktionsfronten är det flera som sträckt ut handen för att göra hela plattan, till exempel Flying Lotus, Samiyam och Shafiq Husayn från Sa-Ra. Jag återförenas med Exile på ett spår och gäster som Edan och U-God dyker upp. När det gäller titeln har jag givetvis fått en del skit.

Vad vill du säga med titeln No York!?

– Det finns säkert femtio olika betydelser... jag vet inte alls hur jag ska förklarade den faktiskt, haha. En dröm om ett nytt Amerika, en dröm om ett land i anarki, det är No York!.

Du har många bollar i luften, när vilar du?

– Vi håller på med en film till No York! så det är först och främst den som ska bli klar till releasen av plattan. Efter No York! kommer skivan med Exile men efter det har jag tänkt ta det lugnt – 2012 kommer bli ett väldigt arbetsbefriat år för mig. Det känns iallafall så nu.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 33

kingsizemagazine.se

niklas ”dj grass” grees

christer carlsson

TiRon

TiRon En annan av artisterna på Apple Juice Breaks minifestival är TiRon, en av L.A.-scenens nya unga bubblande stjärnor.

Med sina två släpp – Ketchup och MSTRD (kort för mustard och/ eller mastered) – har han visat sig vara en artist att räkna med och med låten ”The Richers”, som gästas av både Blu och Asher Roth, har han tagit klivet upp från anonymiteten på undergroundforumen till att samarbeta med en major label-artist.

34 |

| nr 3 2011

TiRon, som föddes och växte upp utanför Chicago, flyttade till L.A. efter sina collegestudier och ingår numera i crewet The Cafeteria Line. Namnet på crewet syftar på deras förkärlek till mat och TiRon berättar att han under Sverigebesöket är på jakt efter Stockholms bästa köttbullar.

Du har ett grymt flow, var har du hämtat din inspiration ifrån?

– Låten som verkligen fick mig att börja vilja rappa var ”Crossover” med EPMD. Jag var en liten grabb då och älskade att titta på videon till den låten. Ju äldre jag blev så började jag uppskatta texterna mer och mer vilket fick mig att snöa in på artister som Copywrite och Camu Tao från MHz, Cage, Eminem och hela Def Jux-grejen.

Jag kan säga att Soundbombing 2-plattan är mitt favoritmixtape någonsin.

Du och Blu har samarbetat en del, hur träffades ni?

– Jag och Blu träffades genom vår gemensamme vän Likewise från Pac Div. Jag och Like är stora fans av Dilla och på den tiden då P2P-tjänster som Kazaa, Limewire och Morpheus var stora brukade vi stanna uppe sent på nätterna – på grund av tidsskillnaden – för att kunna tanka Dilla-grejer från fansen i Europa. Vi brukade byta beat-CD:s med Dilla-produktioner med varandra och en dag hade Likewise med sig Blus första platta och så fort jag hörde den tänkte jag att han är bäst. Jag har Jay-Dee och hans musik

att tacka för att jag fått träffa Blu, Pac Div och Mainframe och jag måste tillägga att det här hände långt innan han dog och det blev hippt att gilla Dilla.

TiRons video ”Throwing My Money” fick ta emot en del kritik från belackare då många inte förstod att den är en satir över hur hiphopklimatet var då videon spelades in.

– Jag inspirerades av artister som DJ Jazzy Jeff & the Fresh Prince som hade låtar som ”I Think I Can Beat Mike Tyson”. Det var sättet att driva med sig själv som fick mig att komma på konceptet till låten och videon. Många tog låten, men inte mig, på allvar och satte mig i någon sorts kategori där de menade på att jag hade refränger men inte kunde rappa. Än i dag räknar dessa människor inte mig som en faktor när det gäller rap, när jag i själva verket kan rappa i cirklar runt dem. Vissa tyckte att jag var en komiker som försökte rappa men kritiken fick mig bara att gå in hårdare för nästa projekt. Jag ville verkligen visa att jag var någon att räkna med så jag hookade upp med Oddisee som jag spelade in två låtar med, rappade över några DOOM-instrumentaler och hängde med Jay Electronica. Efter ett tag så kände jag att jag inte hade något mer att bevisa för någon annan och när Blu, som själv har en klassiker i ”Below the Heavens”, berättade att han tycker att MSTRD är en klassiker kändes det som att jag hade fått det högsta betyget någonsin.

Enda spelningen i Norden!

Enda spelningen i Norden!

TISDAG 19 JULI โ ข UPPSALA

KATALIN

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 35

Fรถrkรถp: www.ticnet.se. Mer info: www. katalin.com

kingsizemagazine.se

Emilia Melgar

erik by erik

Tronarvingen

Om man skulle hålla en omröstning om vilken R&B-artist som varit mest inflytelserik de senaste 20 åren, skulle R. Kelly vinna en jordskredsseger. Om man istället frågar vem Kellz skulle kunna lämna över facklan till i framtiden, dyker ett namn upp som en lågoddsare – Trey Songz

ed låttitlar som ”I Invented Sex”, ”Don’t Forget Your Ring” och ”Neighbors Know My Name”, seglar den 26-årige Virginiasångaren/textförfattaren/producenten/rapparen/skådespelaren fram över R&B-scenen i USA ohotad. I september 2010 släpptes hans fjärde album Passion, Pain & Pleasure och vägen kantas av utsålda konserter, BET-priser, Grammy-nomineringar och förstklassiga besök i Vita huset. För att inte tala om den effekt han har på den kvinnliga publiken. Vad D’Angelo gjorde 1999 på Voodoo-omslaget och Untitledvideon har först nu mött sin överman. Treys musikvideos, där han poserar i utmejslad kropp, sängkammarblick och halvöppen mun, har visat sig vara en oemotståndlig kombination. Trey Songz är precis den silkeslena R&B-klyscha han utger sig för att vara och han drar sig inte för att leverera det han utlovar. Han är tronarvingen i en genre som förkroppsligar uttrycket sex.

36 |

| nr 3 2011

– Jag har sjungit sedan 14 års ålder, men mest som en hobby. Jag hade aldrig kunna tro att jag skulle hamna där jag är idag. Det var bara något jag gillade att göra. Men sedan träffade jag Troy Taylor, som är min mentor och producent, och han hjälpte mig att spela in min första låt.

Alltsedan dess älskar jag musik och har aldrig blickat tillbaka.

17 år gammal hade en ung Tremaine Neverson redan bestämt sig för att det var musikdrömmen han ville jaga. Han flyttade in med Troy Taylor där han sov på en utdragbar soffa och lovade sin mamma att ge musiken en tidbegränsad chans.

Om inget hade hänt efter ett år skulle Trey lämna musiken och satsa på skolan, eller åtminstone skaffa ett jobb. På ettårsdagen av det givna löftet, kunde Tremaine glädja sin mor med besked om skivkontrakt med Atlantic Records.

Artisten Trey Songz var nu i den första fasen av sin skapelseprocess. Därefter gällde det bara att följa mentorn Troy Taylors steg och råd.

Så fort du vill få något i livet, måste du också ge något. Jag har gett mycket av mig själv för mitt jobb och för att kunna vara Trey Songz

Tilliten lades på producenten och förhoppningen att denne skulle kunna föra fram den unge Tremaine i branschen han så gärna ville erövra. Sakta men säkert byggdes karriären upp, men inte utan de ofrånkomliga uppoffringarna.

Precis som brukligt är, när artister jagar drömmen om lycka och framgång.

– Så fort du vill få något i livet, måste du också ge något. Jag har gett mycket av mig själv för mitt jobb och för att kunna vara Trey Songz.

Det kan handla om att inte kunna vara där när brorsan ska på träning eller på bal. Du vet, de små sakerna i livet som man uppskattar, men som man ändå måste lägga åt sidan för att man har så mycket på gång. I slutänden är glädjen och lyckan mycket större än det jag har behövt offra, så det har varit värt det.

De första stegen in i musikindustrin var inte riktigt som den unge artisten hade tänkt sig. I hans tankar såg framgångskedjan annorlunda ut.

Bli signad, jobba, bli känd, få pengar – i den ordningen. Idag vet Trey att andra faktorer spelar in och att det i grund och botten ofta handlar om att sälja en vara. Det är enkelt att begå misstaget att tro att Trey Songz är en i mängden av talangfulla och hungriga unga R&B-artister, men det är som sagt inte en helt korrekt beskrivning om man betänker hans CV. Han har varit del av den kräsne Jay-Z:s Blueprint 3-turné och även samarbetat med Hova musikmässigt, men listan slutar inte där. Drake, Young Jeezy, Nicki Minaj, Diddy och Jim Jones är bara några få av de som Trey Songz avlat fram låtar med.

För att inte glömma R. Kelly; genrens legendar och en av Treys största inspirationskällor, som han dessutom har haft diverse dispyter med.

När journalister vid tillfällen konfronterat Trey Songz om att ha rippat R. Kellys stil, har den unge sångaren vänt på steken och svarat att R. Kelly i samma ordning influerats och även tagit stora delar av R&B-kungen Aron Halls stil.

Det här är dock inget Trey vill diskutera vidare,

utan vidhåller att han endast gör det han själv vill och tycker är givande.

– Jag känner mig inte pressad att gå efter trender eller liknande eftersom jag är den ende som gör det jag gör. Jag är ute och turnerar och jag spelar på slutsålda ställen samtidigt som jag jobbar hårt. Den enda press jag känner är den som gör att jag måste toppa mig själv hela tiden.

För publiken har kanske utvecklingen rört sig snabbt, från första till fjärde albumet har det gått ungefär fem år. Men för Trey har det varit en väntan att komma dit han länge velat vara.

I framtiden hoppas den nu 26-årige sångaren ha en minst sagt stadig plånbok och ett bredare entreprenörskap, hand i hand med en potentiell skådespelarkarriär. Men viktigast av allt, poängterar Trey Songz, är att lämna avtryck i den musikkultur han drömt om att finna sin plats i och som han nu för tiden regerar skoningslöst.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 37

kingsizemagazine.se

emilia melgar

christer carlsson

aloe blacc

Hellre en ”one hit wonder” än en ”no hit wonder” 38 |

| nr 3 2011

För den breda massan är Aloe Blacc mannen som behöver en dollar. Han är rapparen och soulsångaren vars internationella succé kom i samband med att hans vardagsreflektioner över kapitalet blev introlåt till den HBO-producerade TV-serien How to Make It in America. Ironiskt nog gav hiten ”I Need a Dollar” Aloe Blacc tillräckligt med valuta för att kunna försörja sig själv och sitt band i minst tio år framöver. För de som följt hans karriär lite mer ingående, är Aloe Blacc även mannen vars karriär delar tak med bland andra Madlib, MF Doom, Dilla, Guilty Simpson och Lootpack. Vi talar så klart om stallet där dessa rappare mer eller mindre formats, nämligen det legendariska skivbolaget Stones Throw Records, dit Aloe Blacc signades för drygt sju år sedan.

– Det finns ju självklart en prestige när det gäller Stones Throw. Det händer att folk säger att de har köpt mitt album bara för att de sett skivbolagets logga. Och det är ju en bra grej, för när de lyssnar på albumet och gillar det de hör så kommer de på spelningarna. Jag visste vad jag gav mig in på när jag signade med dem. Jag visste vad prestigen och mystiken kring Stones Throw skulle innebära. Så jag var ju jätteglad över att få bli deras ”new kid on the block”. Även om det onekligen var en milstolpe i den Kalifornienfödde artistens liv, så hade Stones Throw ett inte helt obekant tillvägagångssätt när det gäller musikskapande och processen som tillkommer efter att studiolamporna släckts. Aloe Blacc har sedan 15 års ålder arbetat med att ge ut sin musik för egen hand, oavsett om det handlade om att mixa och mastra själv eller designa omslag till demos som sedan såldes direkt från fickan ute på spelningarna.

Allt från distribution till promotion sköttes av den unga artisten själv, precis som det brukar vara. När han senare i livet kom i kontakt med ett skivbolag vars namn förknippas med några av de tyngsta namnen inom den amerikanska independentscenen, så var Aloe Blacc redan skolad i vad det innebär att ensam slita för sitt konstnärskap. Nästa steg var alltså att arbeta med en större plattform och nå ut till fler människor.

Hur trodde du att branschen skulle se ut när du gav din in i musikindustrin?

– Jag hade mer eller mindre rört vid varenda del av yrket redan innan jag signade med Stones Throw. Nu när jag är där, och också när jag jobbar med större bolag, har jag däremot mer förståelse för vad de gör och hur hårt de som jobbar för mig verkligen jobbar. Jag har inga illusioner om hur musikindustrin är. Jag vet vad det handlar om. Det handlar om att sälja skivor.

Jag är inte den sortens artist som klagar över hur branschen och industrin ser ut. Jag har ju själv valt att vara del av den, eftersom jag skrev på ett kontrakt. Jag menar, jag skulle ju kunna skaffa ett vanligt jobb och göra musik vid sidan av, som jag gjorde innan. Men jag vill vara en del av industrin, och jag vill tjäna pengar. Och mest av allt vill jag kunna göra musik med mitt band och förhoppningsvis kunna dela med mig av det jag gör till världen.

Det finns en ofrånkomlig jargong gällande independentakter. En slags rådande känsla av att det som kallas ”independent” rör sig lite närmare det där obskyra som ibland benämns som ”äkta”.

Det är när en artist når den breda massan som kritiken börjar strömma in från de tidigare så lojala fansen. Kanske är det för att man som åhörare misstänker att musiken kommer att hotas och manipuleras av härskande trender och därmed förlora det som gör den så älskvärd.

– Grejen med mig är att jag rört mig i nästan alla genrer. Om man tror att min musik förändras kan man kolla på min historia och se

att jag bara framhäver sådant jag redan gjort.

Musiken kanske förändras för andra artister, för att de inte är lika viljestarka och en A&R eller skivbolagschef säger vad de ska spela och hur de ska göra. Eller så blir de hungriga och låter industrin ta över dem.

Originaliteten går inte att ta ifrån Aloe Blacc.

Han har rört vid R&B, funk, hiphop, soul, latinamerikansk musik och även musik från Västindien. I arkiven kan man än idag höra Aloe Blacc sjunga på spanska, som han lärt sig av föräldrarna som är födda i Panama. Om man då också passar på att konstatera att hans garderob uttalat ger uttryck för hans mångfacetterade musikalitet, stärks bilden av en artist som är medveten om att det inte bara gäller att leverera texterna, utan även showen. På scen står han med sitt band iförd en kostym som skriker Miles Davis och Marvin Gaye. Själv säger Aloe Blacc att han är bekväm med att agera ambassadör för soulgenren.

– Jag kan ibland bli förvånad över att jag kan göra att en musiktradition lever vidare, och att jag mer eller mindre erkänns som en av dem som kan göra att soulens arv och kultur lever kvar. Samtidigt känns det som att folk som älskar musik har väntat på något som talar till dem igen. Jag menar vuxna människor som inte vill lyssna på syntetisk musik med vocoder och autotune. Vi som fortfarande älskar Stevie Wonder, Al Green och Marvin Gaye.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 39

kingsizemagazine.se

alexander kihlström

Lord Finesse

Lord Finesse

Många artister lägger ner hjärta och själ i sina arbeten. Men få rappare jag har träffat har varit så passionerade för sina projekt som Lord Finesse.

En levande legend som kan lära många rappare en hel del…

40 |

| nr 3 2011

n introduktion av Lord Finesse känns egentligen ganska överflödig.

Men hiphopikonen har varit med i gemet sedan slutet av 80-talet och är en högt respekterad rappare, producent och DJ världen över. Som solorappare har han tre klassiska skivor från 90-talet bakom sig. Som producent har han producerat artister som Biggie, Big L, Dr. Dre, Capone-N-Noreaga och många fler. Som DJ är han väldigt eftertraktad och har spelat på alla möjliga och omöjliga ställen. Utöver allt detta är han känd som ”gudfadern” i ett av de viktigaste kollektiven inom hiphop: D.I.T.C. (Diggin’ in the Crates). Tillsammans har Lord Finesse, Diamond D, A.G., Showbiz, O.C., Buckwild, Fat Joe och Big L helt klart lämnat ett rejält avtryck på hiphopkartan och är fortfarande i allra högsta grad aktuella, på olika håll.

Vi träffade Lord Finesse när han var på besök i Stockholm över en långhelg. Han var bokad för att DJ:a (och rappa om han ville… och det ville han) på ett event men valde att stanna ett par dagar extra för att njuta av Sverige. Mitt i Solsidan-familjernas lunchrusch på Berns träffades vi och han berättade helhjärtat om allt mellan himmel och jord.

Du har inte släppt en skiva på ett tag, kändes det naturligt att jobba tillsammans med O.C. och Large Professor på det kommande The Alumni-projektet?

– Helt klart! O.C. och jag har hängt hur länge som helst. Det är min D.I.T.C.-broder. Vi fungerar så otroligt bra tillsammans, oavsett om det är på scen eller i studion. Vi känner samma sak för det här allihop, vi är redo att lägga ner 210 % av vår energi.

När räknar ni med att släppa skivan?

– Jag siktar på november. Men vi får se, egentligen vill jag inte släppa då för vid årsskiftet är ditt projekt helt dött för radio. Då är det ett nytt år och det är projekten som kommer i början på året man tittar på. Du skulle kunna släppa en skiva 31:a december och den skulle vara död i USA i januari, tyvärr. Men vi får se, vi vill inte stressa ut något heller. Det ska vara ordentligt gjort, annars är det ingen idé. Men vem vet, det kan lika gärna bli en EP… men räkna med att den kommer.

Hur skulle du beskriva ljudbilden på skivan?

Vad kan vi förvänta oss av beatsen?

– Tänk så här: D.I.T.C. möter A Tribe Called Quest som möter Dr. Dre! Det låter minst sagt intressant…

– Eller hur? Jag är så peppad för de beats vi jobbar med nu. Jag älskar Dr. Dres ljudbild. Jag älskar A Tribe Called Quests frihet och den glädje de kommer med. Sen när det kommer till D.I.T.C… ja, vi letar fortfarande efter de unika och speciella guldkorn man kan hitta i skivbackar runt om i världen, som jag gjorde nyss i en skivaffär här i Stockholm.

Vad kan du säga om rappen på skivan?

Kommer vi att känna igen stilen?

– Ska jag vara ärlig så blir det här något nytt för mig… Vi har fortfarande en och annan skrytlåt och så men det här blir snarare grejer att tänka på för lyssnaren, det blir mer personligt. Jag kommer att berätta om saker jag inte berättat om förut, saker som hände i början av karriären. Är det svårt att prata om?

– Det är saker alla går igenom men ingen vill prata om. Alla vill festa och prata om yachter och nakna brudar. Men jag tänker mer på livet och vad som har hänt. Det handlar inte om pengar, det handlar om lycka. Materiella saker är inte livet, materiella saker är saker du skaffar i livet. Om du vill ha en päls, till exempel. Köp den. Men pälsen ska inte äga dig, du ska äga pälsen. Du ska inte behöva lägga dina sista pengar på en så trivial sak.

Varför har du inte pratat om det tidigare?

– Jag var fullt upptagen med att skriva texter.

Jag var upptagen med att försöka vara den bästa rapparen i världen. Men nu är det dags för mig att växa som artist. Jag har inte varit så här förälskad i musik och hiphop, som jag är nu, på länge.

Du har inte släppt en hel skiva där du rappar på ett tag. Kan du fortsätta på samma nivå som sist?

– Jag har alltid älskat det jag gjort. Jag är väldigt passionerad när jag skriver texter och rappar.

När jag nu inte har rappat på ett tag vill jag inte komma tillbaks med något annat än det mina fans förväntar sig av mig. Om jag inte kan tävla

med folk på den nivå jag var på när jag släppte en skiva senast så känns det helt lönlöst. Kolla på Michael Jordan. Efter tiden i Chicago Bulls nöjde han sig med att göra en comeback i Washington Wizards för att göra blygsamma poäng varje match. Det är inget jag skulle kunna göra.

Känner du press från dina 90-talsfans att det ska låta likadant som det gjorde då?

– Det är många som är fast i hiphop från 90-talet och vägrar lyssna på annat. Visst, det är okej.

Men jag inser att det är 2011 och jag tänker inte göra samma musik jag gjorde för 20 år sedan, det funkar inte. Fans måste förstå att jag också måste få utvecklas. När jag släppte min senaste soloskiva, The Awakening, fick jag inte så bra respons först. Det är först flera år senare som folk har börjat älska den. Jag hoppas inte att det tar 20 år för folk att uppskatta det jag gör den här gången också … Men jag tror de kommer att gilla det, för det är fortfarande rå boom bap!

Vad har du för syn på hiphop 2011? Jag vet att du har haft lite åsikter om Waka Flocka Flame bland andra.

– Jag vill inte hacka på honom specifikt egentligen. Men jag tycker att det är synd att folk fokuserar på affärerna i artistskapet istället för KINGSIZEMAGAZINE.SE | 41

lord finesse

Jag har gått runt till alla medlemmar och bett dem att skriva på ett papper där de säger att de vill göra en skiva och att de gör det till 100 %.

Fat Joe och alla! artistskapet i affärerna. Många idag tänker bara på hur de ska tjäna mycket pengar, snabbt. Men så här är det: om du vill förändra spelets regler så måste du dra på dig uniformen och gå in och kriga för det. Jag vet att jag fortfarande kan rappa bättre än 95 % av de där snubbarna. De där kidsen på MTV kan göra musik för kids. Jag gör musik för vuxna människor.

Du har jobbat på att släppa en remixversion av din klassiska skiva The Funky Technician, kommer den att komma efter The Alumni?

– För mig går det där lite upp och ner… Jag har med DJ Premier, Large Professor och flera andra som ska remixa. Men jag vill inte släppa en remixskiva bara för sakens skull. Ska jag släppa den så ska den vara riktigt grym, annars är det ingen idé. Ingen är en större kritiker av mina verk än jag själv. Så vi får se… Jag släpper inte ut den förrän jag är helt nöjd. Det kan gå snabbt, det kan ta tid.

Jag måste fråga om skivan med Big L som det har varit tal om. Det var du och DJ Premier som skulle släppa en skiva med låtar från en av de bästa rapparna genom tiderna. Kommer den någonsin att komma ut?

– Så som jag ser det… nej. Jag har helt lämnat det nu. När Big L:s mamma levde satte hon mig som ansvarig för allt material med Big L som fanns, att det kom ut på rätt sätt och så.

Men när hon gick bort försvann även mitt jobb.

Nu är det Big L:s pappa som har ansvaret. Big L:s pappa som aldrig funnits där för någon i familjen. Men när han insåg att han kunde tjäna pengar på sin döde son blev han plötsligt intresserad… Jag gjorde allt det där gratis, för kärleken till Big L och hans mamma. Jag älskar min broder Big L tills dagen jag dör och jag vill inte att fansen ska tro att jag har något med det här att göra. Om något kommer ”från Big L” så är det från en ond källa. Det ska alla veta.

På tal om D.I.T.C. Tror du att ni kommer att samla hela gruppen igen för en ny skiva någon gång?

42 |

| nr 3 2011

– Jag tror så här… När folk tänker på D.I.T.C. så tänker de just nu svartvit-TV eller färg-TV. Jag tänker hemmabiosystem i HD med surroundljud och hela grejen… förstår du? Jag ser framför mig något fantastiskt. Blir ett projekt inte fantastiskt så känns det lönlöst. Det är som om du ska göra en film. Går filmen direkt till DVD – varför ens göra filmen? Vi ska upp på bioduken och få en Oscar om vi ska göra något, så enkelt är det.

Känner resten av gruppen likadant?

– Jag tror att de förstår hur passionerad jag är i allting jag gör. Men först och främst känns det meningslöst att göra en skiva om du bara ser fyra medlemmar. Du skulle se mig, A.G., O.C. och Diamond D. Jag vill inte säga något negativt om Fat Joe… han gör sin grej och han gör det fullt ut. Men om vi ska göra en skiva kräver jag att alla ger allt för projektet, annars blir det inget.

Har du någon kontakt med Fat Joe? – Jag har kontakt med huvudmedlemmarna: A.G., O.C., Diamond D, Showbiz och Buckwild. Är Fat Joe fortfarande medlem i D.I.T.C.?

– Självklart! Han kommer alltid att vara medlem i D.I.T.C. Det är hans rätt, vi kan inte ta den rätten ifrån honom. När vi bildade gruppen så gjorde vi det för livet. Vi är D.I.T.C. i hela våra liv. Det är som det är. Sen vad man gör med sin egen karriär – det är upp till var och en. Men när vi är en grupp måste vi fungera som en enhet. Kolla på Wu-Tang! När de åker på turné så åker alla som har möjlighet att åka. Du ser alla.

Du ser till och med U-God! Förstår du? Om vi inte gör den grejen så är det helt meningslöst att göra en ny skiva med D.I.T.C. Jag vill inte göra samma misstag vi gjorde med skivan på Tommy Boy som vi släppte 2000. Den var, enligt mig, inte så bra som det kunde ha varit. För att använda en liknelse: Vi var sju kockar i köket som skulle laga en måltid och vi var inte vana vid det.

Vi var sju gourmetkockar som var vana vid att göra våra egna sjurättersmiddagar! Men vet du

vad jag har gjort? Jag har gått runt till alla medlemmar och bett dem att skriva på ett papper där de säger att de vill göra en skiva och att de gör det till 100 %. Fat Joe och alla! Men det har gått ett tag nu och jag har pushat för det i flera år utan att något har hänt… Till slut tröttnar man och vill gå vidare till nästa projekt… som The Alumni!

Efter en lång och intressant pratstund går Finesse upp till hotellrummet och hämtar sin dator för att spela upp lite beats från The Alumniskivan. Vi kan säga så här; om det blir hälften så bra som det verkade på de 4-5 beatskisser vi fick höra så… Håll ögonen öppna!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 43

kingsizemagazine.se 44 |

wu-tang clan

| nr 3 2011

u för tiden hör man folk som tisslar och tasslar om att Wu-Tangs tid är förbi och att det nu är dags för den nya generationen. Samtidigt måste man kunna acceptera att flera generationers hiphop kan samexistera utan att någon blir förflyttad till hiphopens utkanter. För även om Wu-Tang Clan har släppt flera klassiska skivor både som grupp och soloartister är de aktuella än idag. Snart kommer nya skivor från GZA, Method Man, Ghostface Killah (2 st!), Inspectah Deck, U-God och Masta Killa.

Det råder alltså ingen inaktivitet i en av de största supergrupperna genom tiderna.

Förutom egna projekt har de flesta egna barn och många av dessa har inspirerats av sina fäder att starta egna rapkarriärer.

Sun God (Ghostfaces son), Young Justice (GZA:s son) och Boy Jones/Young Dirty (ODB:s son) är tre av flera Wu-barn att hålla koll på i framtiden. Därför känns det som att Wu-Tangs ”W” fortfarande kommer att lysa starkt i många år framöver. Tillsammans satte vi oss ner båda två för att intervjua Masta Killa och Method Man, var för sig, efter Wu-Tangs spelning i Stockholm vilket ledde till oerhört intressanta samtal med två hiphopprofiler.

På scen idag saknades RZA, Raekwon och Inspectah Deck. Hur påverkar det resten av gruppen när ni kör live?

Masta Killa: Du vet, Wu-Tang är en stor familj. Det spelar ingen roll om vi bara är en eller två från Wu på scenen, vi kommer ändå att rocka den. Vi är en erfaren och professionell grupp och vi vet vad som förväntas av oss. Men det är klart, att ha hela gruppen på scenen är ovärderligt. Är det svårare för dig personligen att uppträda när det saknas folk på scenen?

– Det är inte svårare. När du ser Wu-Tang Clan så är det som att se ett All Star-lag i NBA. Alla är stjärnor och om det saknas någon eller några så kan vem som helst steppa upp och göra femtio poäng!

Men personligen har jag som sagt gärna alla med mig. Går inte det så kommer vi ändå att rocka sönder hela stället, förstår du?

Du hade med en vers på Enter the Wu-Tang (36 Chambers) men var inte med på intervjuer gruppen gjorde. Var du en medlem av Wu-Tang Clan då eller blev du det till nästa skiva?

– Jag var medlem från dag ett. Men vi hade en noga uträknad plan när vi släppte första skivan. Vår plan var att vinna. Du kan se oss som ett basketlag och i ett lag spelar det ingen roll om jag står i hörnet eller bara passar fram.

Man kan vara LeBron James, Scottie Pippen, eller vem som helst. Jag ac-

cepterar min roll och gör mitt bästa för att laget ska vinna! För mig är det lugnt om någon annan vill dunka, jag kan stå för assisten.

Om vi då pratar lite om framtiden. Det är flera medlemmars barn som har börjat rappa. Tror du att det finns en möjlighet att vi får se ett ”nytt Wu-Tang” i framtiden?

– Jag skulle verkligen älska det, men bara tiden kan avgöra om det faktiskt blir så. Min son älskar Wu-Tang och älskar att rappa. Men kommer han att lägga ner lika mycket energi på hiphop som jag har gjort? Det är inte bara att plocka upp mikrofonen och fortsätta från där vi slutade liksom. Vi har alla söner som rappar och älskar musiken men vi får se om de har passionen och viljan att gå långt.

Skulle du vilja att din son följer i dina fotspår?

– Jag skulle vilja att min son gör precis vad han vill. Så länge det är positivt och han är motiverad så står jag bakom honom. Vill han vara chef på McDonalds och det är hans dröm, så kommer jag att supporta honom. Så länge han inte gör något negativt med sitt liv så har han alltid mitt stöd.

När ni började rappa badade ni inte direkt i pengar. Era barn gör kanske inte heller det nu men de har bättre förutsättningar än vad ni hade när ni började rappa. Tror du att det kan vara ett ”hinder” i deras rapkarriär?

– Det beror på vilken energi de kommer att använda sig av för att motivera sig själva. Jag har sett mycket och varit med om mycket, därför har jag mycket att skriva om och det kan säkert många relatera till. Men vad heter den där unga killen… som åker skateboard… hmm.

Just det, Lupe Fiasco! Han är grym men han kanske inte pratar om så mycket som jag kan relatera till direkt. Det handlar om att nå ut till sin omgivning och prata om saker ungdomar kan relatera till på något sätt.

Om du skulle ge ett konkret råd till alla Wu-Tangs barn, vad skulle det vara?

– Jag har ett råd att ge som gäller hela livet. Oavsett om det handlar om att rappa, jobba som journalist eller vad som helst. Följ din passion! Om du har en passion, följ den och gör det så bra du bara kan. När något här i livet står mellan två lika duktiga personer kommer alltid den med mest passion att vinna. Ge aldrig upp och följ din passion!

På gruppens andra skiva, Wu-Tang Forever, kom du mer eller mindre från ingenstans och knockade lyssnarna. Hur skulle du säga att den skivan påverkat ditt liv?

– Jag liknar oss gärna vid ett basketlag igen. Ni kanske vet vem Robert Horry är? Det var en spelare i NBA som alltid var i bakgrunden och aldrig stack ut, men han var ändå med och vann ligan sju gånger. Det gjorde han inte genom att bara följa med. Han var en backup i alla lag han spelade för men han var ödmjuk och accepterade sin roll. Han gjorde exakt det som förväntades av honom och trots att han inte fick lika mycket uppmärksamhet som till exempel Kobe Bryant är han fortfarande lika värdefull för laget i slutändan. För mig är det viktigt att göra ett bra jobb och att göra bra musik, för i slutändan bedöms man för den musik man skapar. Om du lyssnar på mina sologrejer eller mina verser på låtar med Wu-Tang och gillar det – då har jag gjort mitt jobb.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 45

wu-tang clan

Finns det en anledning till att du hade med en vers på första skivan och inte Cappadonna till exempel?

– Jag vet inte… Capp har hängt med sen dag ett han också. Han växte upp med alla andra precis som vi gjorde. Men jag kan inte påstå att jag har någon aning om varför Cappadonna inte la en vers på första skivan faktiskt.

Men han är en legendarisk MC, helt klart.

Kan du förklara hur det kändes för dig personligen när ODB gick bort?

– Det var som att förlora en familjemedlem. Han var min broder. Jag kan inte ens förklara.

När Kingsize intervjuade GZA liknade han Wu-Tang Clan vid en människokropp. När ODB dog var det som om den människokroppen förlorade en arm eller ett ben. Hur fungerar Wu-Tang utan en arm eller ett ben?

– På samma sätt som någon i handikapp-OS; fullt ut. Vi ska ha den där guldmedaljen, förstår du? Om en tsunami skulle slå till nu när vi sitter här så skulle vi enas som grupp och göra precis vad som helst för att överleva.

Om jag förlorar ett öga eller om någon förlorar en kroppsdel så gör vi vad som krävs för att vi fortfarande ska fungera som ett väloljat maskineri. Det är Wu-Tang Clan.

När vi nyligen intervjuade Lord Finesse pratade han om att de inte kan göra en till skiva med D.I.T.C. om inte alla är taggade till 100 % – på samma sätt som Wu-Tang Clan. Han sa att Wu-Tang var den bästa familjen inom hiphop. Kan du beskriva familjekänslan i Wu-Tang?

– Vi kan säga så här: Oavsett om vi tjänar pengar eller är utfattiga så kommer vi alltid att vara en familj. Oavsett om vi rappar eller inte så är vi fortfarande bröder, för alltid. Oavsett om vi är inne i branschen eller långt ifrån den, så kommer vi alltid att vara en familj. Räkna med det.

46 |

| nr 3 2011

Hur svårt är det för Wu-Tang att samlas?

– Alla gör saker hela tiden och med nio individuella medlemmar som har nio individuella karriärer blir det tufft. Det är svårt för vi har ju inte bara en grej som vi är förpliktade att göra utan har under årens lopp fått ansvar för en massa andra saker som vi också är bundna till. Men varje gång jag får en chans att turnera jorden runt och spela tillsammans med min familj ser jag det som en välsignelse.

Efter att ha lämnat en självutnämnd ”bänknötare” i WuTang Clan går vi vidare backstage för att försöka få till en intervju med en lagmedlem till från det gulsvarta All Star-laget.

Ghostface sitter upptagen med fler tjejer än vad han möjligtvis kan behöva, Method Man har somnat på soffan medan folk festar runt omkring honom och väntar på att han ska vakna för att få en autograf. De övriga medlemmarna har tyvärr flytt fältet för länge sedan.

Vi passar dock på att prata med Method Man när han till slut vaknar till liv och han minns visst att han gjort en intervju med Kingsize Magazine förut. Vi får ett löfte om en intervju men det känns inte direkt hoppfullt.

Men efter att han signat lite autografer reser han sig hastigt upp och börjar snubbla iväg mot hissen – illamående och trött. Vi chansar ändå och frågar om vi får åka med när hissdörrarna öppnas. Method Man säger sällan nej till fans, media eller någon annan för den delen och vi börjar prata med en oerhört illamående men glad ”Johnny Blaze”.

Varken Raekwon eller RZA är med på turnén, är det svårt att inte vara fulltaliga på scenen?

Method Man: Vi har gjort det förut, så jag är van. Vi har kärlek för dem som inte är med oss under kvällen uppe på scenen ändå.

När Wu-Tang uppträdde i Göteborg i fjol märktes det att en stor del av energin var borta för att du inte var med på scenen, hur viktig är du för showen?

– Vi tappar alltid en del av energin när någon av oss inte är med på scenen. Men det är klart att jag bidrar mycket till den energin vi har på scen, det kan jag inte förneka.

Du sade i vår förra intervju med dig att man inte har sett en show med Method Man om du inte har stagedivat minst en gång. Det är i princip ingen annan rappare som gör det…

– För mig handlar det om att involvera publiken. De flesta av dessa snubbar som kommer till Europa är så fokuserade på sig själva och tänker bara jag, jag, jag.

Men när jag kommer hit med ett crew tänker jag vi, vi, vi. Samtidigt kan jag inte bry mig mindre om alla motherfuckers som står med mig på scenen.

Det är inte dem jag försöker imponera på – det är publiken.

Var det svårt att sätta ihop den här turnén?

– Nej. Så fort de fick höra att jag skulle vara med så blev det väldigt enkelt.

Vi frågade Masta Killa samma sak. GZA har sagt att förlora ODB var som att förlora en arm eller ett ben. Hur kan Wu-Tang fortsätta utan ett arm eller ett ben?

– På precis samma sätt som det inte stoppar en människa som förlorar en arm eller ett ben, man fortsätter att leva utifrån de förutsättningar man har.

Det är tragiskt och jag saknar min broder oerhört mycket, men utan att låta respektlös så måste showen fortsätta.

Var det på något sätt väntat att han skulle dö tidigt?

– Inte alls. Du förväntar dig inte att en kille som inte ens fyllt 40 år ska dö före sina egna föräldrar.

Blir du arg över sättet han dog på?

– Ibland. Men jag försöker att inte tänka på det så mycket.

Mitt i en fråga vänder sig Method Man om mot väggen. ”Hold on guys… give me a second. I have to throw up”. Han är uppenbarligen inte helt kry efter kvällen men den förväntade pizzan dyker aldrig upp som tur är. ”Muchas gracias!” Helt plötsligt stegar gamle Latin Kings-frontmannen Dogge in i den lilla trånga korridoren en våning ovanför konsertområdet där vi befinner oss tillsammans med ”Johnny Blaze”. “Spanish people are the coolest

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 47

wu-tang clan

motherfuckers on earth” får han till svar av Meth och Dogges ögon lyser upp som ett barn på julaftonsmorgon. Dogge passar även på att bjuda på en vers på spanska som verkar roa Method Man. Hur är läget mellan dig och Redman?

– Vi är fortfarande en grupp och jobbar för fullt på Blackout 3. How High 2 är på gång också men ni vet hur det är, om vi inte kan få ett riktigt bra manus är det inte värt bekymret ens. Folk är inte dumma, de vet vad de kan förvänta sig av oss i form av kvalitet.

Känner du någon press?

– Jag har gjort det här i tjugo år. Pressen försvann för längesedan. Jag är tacksam över att jag får göra det jag gör bara.

Hur länge tror du att du kommer att hålla på med rap?

– Förmodligen i hela mitt liv. Men professionellt så är jag klar med den här skiten nu. Jag kommer att fortsätta rappa som hobby för att jag älskar det så mycket. Jag kommer att släppa en soloskiva till, sen är det över. ”You can invite me to rap with you”. Dogge charmar ännu en gång vår lilla grupp i korridoren och Method Man blir på strålande humör, trots sitt illamående, av den gamle legenden från Norra Botkyrka.

48 |

| nr 3 2011

”Jag hatar att uppträda i New York”. Meth tar ett bloss på sin Newport och fortsätter att svara på frågan om skillnaden med att turnera i Europa.

– Det är bra i USA, men det är oerhört mycket bättre i Europa. Publiken i USA är mätta. De har redan sett allt, precis som jag. Sen känner jag att många i New York är efterföljare. De klagar på att hiphopmusiken inte är bra längre men ändå köper de skiten. Och tro mig, det kommer ut mycket skitmusik just nu. Det är därför New York är så irrelevant, för vi supportar inte vår egen scen. Men vi har alltid bara haft New York, till skillnad från södern där de har stater och håller ihop. New York kommer att komma tillbaka. Vi måste helt enkelt komma tillbaka för att det var där allt startade.

När kommer New York tillbaka?

– Jag vet inte, men det kommer inte att vara någon som är i branschen just nu som kommer att rädda New York. Det kommer förmodligen att bli en helt ny artist. Majoriteten av alla MC:s som finns ute nu suger, men det finns ett fåtal som J. Cole, Drake med flera, som är väldigt talangfulla.

Så varför vill du lägga av?

– Jag är 40 år gammal. Jag är 40 år gammal och väldigt trött. Jag behöver inte göra det för pengarna, jag gör det för att det är kul. Men jag är trött.

Jay-Z är 41.

– Jay är en girig jävel, det är allt jag kan säga.

Method Man beger sig av till sitt rum och vi lämnas i lite av en dimma. En dimma bestående av de saker Method Man har sagt (och hans Newportrök). Han kommer alltså inte att släppa mer än en soloskiva till samt en skiva med Redman. Det känns sorgligt, men samtidigt börjar man fundera på vad Masta Killa sa om nästa generation i Wu-familjen som nu har börjat rappa. Finns det någon eller några som har motivationen, energin och passionen att inte bara fortsätta i Wu-Tangs fotspår utan även skapa helt nya? I slutet på sommaren äger världens största hiphopevenemang rum; Rock the Bells. Där kommer ODB:s son Boy Jones att agera värd tillsammans med RZA på ”36 Chambers Stage”. De unga verkar vara på väg och även om Method Man ser slutet på karriären närma sig så är övriga medlemmar i full gång. Frågan är hur varumärket Wu-Tang skadas av att Method Man inte kommer att vara med längre? De flesta är överens om att han är den bästa liveartisten och den med bäst energi i gänget. Men hur supergruppen ska lösa det återstår att se när den dagen kommer. Fram till dess förväntas flera skivor av medlemmarna komma i slutet av 2011 och framåt. Med största säkerhet kommer Wu-Tangs gula ”W” att fortsätta lysa upp den svarta hiphophimlen ett bra tag till, på ett eller ett annat sätt…

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 49

kingsizemagazine.se

alexandra jonsson

norlie & kkv – en liten del av någonting

Det sade pang och sedan dök de upp från ingenstans. Med uppbackning av Lazee och Fantabulous har de släppt singel, blivit utvalda till månadens artist av MTV, spelat in musikvideo i L.A. och kommer nu ut med en EP som uppvärmning inför albumet som beräknas släppas efter sommaren.

Det är utan tvekan sommar nu men vi sitter ändå och fryser på en av uteserveringarna på Drottninggatan i centrala Stockholm för att prata om deras framfart på den svenska hiphopscenen det senaste året. Norlie och KKV, eller Sonny och Kim som de båda grabbarna presenterar sig som, har det senaste året gått från två helt vanliga undergroundrappare med projektarbeten till artister i musikkarriärens verklighet.

Varför sitter vi här just nu?

KKV: Ja, vi ska släppa vår EP som heter En liten del av någonting nu i dagarna. Vi släppte en singel och vi kände att vi måste få ut lite mer musik nu i sommar och låta folk få en bild av vilka vi är.

Det är rätt svårt att greppa oss, det är svårt att få en bild av en duo som bara släppt en låt.

Norlie: Så vi väljer att släppa fyra låtar nu innan sommaren dundrar igång och sen i höst kommer vi att släppa albumet En stor del av någonting. Är ni klara med albumet redan eller är det mer att skriva och spela in?

N: Både och.

K: Alltså i princip, det är bara de sista smådetaljerna, vi ska lägga om någon vers och så men alla låtarna är klara och konceptet är klart.

N: Vi känner väl att vi kan vara nöjda nu, tror jag i alla fall…

K: Vi har hållit på i två och ett halvt år nu så det är ett rätt genomarbetat album.

Så ni släpper en EP nu och ett album till hösten. Då ska ni ut i sommar och visa upp er antar jag?

K: Lite smått, det är ju svårt att få spelningar på festivaler om man inte har något album ute men vi kommer att göra vissa spelningar i bland annat Göteborg och Mariestad, så vi kommer att promota en del i alla fall.

Jag har läst en del om er, bland annat om samarbetet mellan ert bolag Fantabulous och Universal, vad hände där?

K: Vi var ju i kontakt med Lazees bolag Fantabulous först, de har varit och är fortfarande vårt management och nu även skivbolag. Vi fick skivkontrakt med dem men gjorde en så kallad cosign med Universal.

50 |

| nr 3 2011

N: I grund och botten så kom vi i kontakt med Lazee först.

Ja, ni har ju ett tydligt samarbete, hur gick det till?

N: Genom gemensamma kontakter. Han såg oss uppträda på Collage för något år sedan och tyckte vi var skitfeta live, så då fick vi kontakt och gjorde en låt tillsammans.

K: Det tog ett tag innan vi signades av Fantabulous, det var ju lite så att de ville se utvecklingen och se om vi verkligen brinner för det här, men nu är vi en familj. Det är verkligen världens bästa management och familj, tycker jag. Lazee har ju blivit lite av en mentor för oss, vi pratar väldigt mycket med honom och han hjälper oss för han vet att ’så här kan det bli’ och ’så här kommer det att bli’. Han tror på oss helhjärtat, verkligen.

N: Det sköna med det är att relationen vi har till honom är personlig. När vi pratar med vår manager så är det mycket jobb och business, men med Lazee så är det en personlig relation.

K: En avslappnad relation helt klart, för oss är det är liksom inte Lazee, utan Mawuli.

N: Han är ett bollplank för oss, vilket känns otroligt tryggt. Han är som en storebror.

Er senaste singel ”Pressad av tid” fick ju en första plats på NRJ Topp 3, hur gick det till?

K: Det var ju lite av vår radiodebut, men jag fick ett mail från ”Anton the Nice” som har eftermiddagarna på NRJ. Han hade fått in låten och skrev att han kommer att köra den.

N: Vi kom 1:a två gånger och sen låg vi kvar där på Topp3 ett par veckor.

Men ni blev ju också utvalda till månadens artist av MTV och Comviq, hur kändes det?

K: Haha, ja det var riktigt sjukt! Men det var faktiskt Petter som rekommenderade oss.

N: MTV tog kontakt och sa att de ville filma det här och göra en reklamfilm.

K: Då var man ju så där ’jaha, nu händer det grejer igen!’. Det blir som en chock, man förstår först nu i efterhand hur stort och häftigt det faktiskt var.

Men ni är ändå definitionen av färska artister, vad har varit störst det här första året?

K: Framför allt The Voice i Kungshamn förra året.

N: Quincy Jones satt på scenen, det var riktigt fett!

K: Det är svårslaget.

N: Vi var ju även i Los Angeles och spelade in en musikvideo med Lazee och det var ju en otroligt stor upplevelse, vi fick träffa många spännande personer och stora producenter. Jag tror vi båda växte väldigt mycket som människor under den resan, det var ju liksom ingen vanlig semester utan vi fick ju uppleva väldigt mycket som många kanske inte får en chans att göra.

K: Vi har ju heller aldrig fått spela in en sådan fet musikvideo och med ett så otroligt proffsigt team.

Med tanke på allt det som hänt det senaste året, har ni landat och förstått vad som hänt och vart ni är på väg?

K: Ja det tror jag, vi fattar nog faktiskt vad som hänt, men det är stort.

N: Faktum är att vi började med vårt album för två år sedan och tanken då var att det skulle bli ett mixtape. Det började med att vi formade en grupp och sen har det gått så väldigt fort fram.

Det senaste halvåret har vi gjort väldigt många låtar och vi har utvecklats otroligt mycket.

Idag är det juni 2011. Om vi skruvar tillbaka tiden två år till juni 2009, vad gjorde ni vid den här tiden då?

K: Jag gick ut gymnasiet och höll på med min egen lilla hobby och det var ju musik som KKV. Jag hade gjort ett skolprojekt och det var ett mixtape och det var så jag kom i kontakt med Norlie.

N: Klyschigt nog så hade jag ett exakt likadant projektarbete.

K: Så vi träffades och snackade.

N: Vi gjorde en gemensam låt som vi hade på båda våra mixtapes och det var egentligen startskottet för hela den här grejen.

K: Då var det verkligen på en hobbynivå, men det var något jag älskade och fortfarande älskar att göra. Jag satt hemma på mitt pojkrum, lyssnade på beats och skrev texter.

N: Det är en rätt sjuk kontrast att vi stod i hans rum utanför Stockholm för att ett och ett halvt år senare åka till L.A. för att spela in en musikvideo. Jävligt absurt egentligen.

Hur är reaktionerna hemma hos mamma och pappa?

K: Jag kan inte säga att mina föräldrar varit skeptiska, utan de har alltid varit stöttande och de är jävligt stolta! De ställer verkligen upp och det är egentligen dem vi har att tacka för allt.

N: Ja, samma här.

Ni kör ju en mix av olika stilar och slutresultatet är ändå ganska unikt. Hur har ni blivit bemötta av resterande hiphop- och musikSverige?

K: Det är rätt många som hört våra grejer och vi har fått jävligt bra respons faktiskt, bättre än vi trodde att vi skulle få.

N: Vårt sound och det vi gör skiljer sig ganska mycket, vi går ju ändå under kategorin rap och där är ju vi ändå ganska långt ifrån vad som klassas som rap i dag. Men vi har ganska bra kontakt och support ifrån de flesta. Eboi, Pato, Adam och andra verkar digga vår grej, vilket är skitkul!

K: Vi brukar inte klassa oss som hiphop, för det är liksom svårt. Det är svårt att säga vad som klassas som just hiphop idag, men jag känner att rap är min grund och musiken är en alternativ rap och vi har ju båda dessutom börjat sjunga mer och mer.

N: Vi bestämde oss tidigt att vi skulle spränga alla normer som finns.

K: Varje låt ska ha något nytt i sig som de andra inte har och det är väl lite så vårt album ser ut.

”Vi bestämde oss tidigt att vi skulle spränga alla normer som finns”

Ni har själva fått ”hjälp upp”. Känner ni att ni vill göra samma sak för andra i framtiden?

K: Ja, absolut. Bland annat så har vi killen som gjort beatet till ”Pressad av tid”. Han är faktiskt bara 95:a, kallar sig DurimKid och kommer från Malmö och har dessutom proddat en till låt på EP:n. Inför själva albumet så har vi faktiskt inte jobbat med några speciellt stora namn utan vi har jobbat med kompisar och kompisars kompisar. Vi tillhör den nya generationen och vi känner att i den generationen över oss har alla jobbat med alla och alla känner alla. Nu vill vi lyfta upp folket runt omkring oss och det är lite det vi har som mål med det hela.

N: Jag jobbar hellre med någon jag vet vem det är och dessutom känner, än någon topproducent på andra sidan jordklotet.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 51

kingsizemagazine.se 52 |

+

alexandra jonsson

on-ree

| nr 3 2011

Han är 29 år gammal, kommer från Hagalund norr om Stockholm och spenderar större delen av sin tid i One Life Studio, två stationer från Centralen. I vintras släppte han singeln och videon ”Ba”, en låt som på mycket kort tid spred sig som en löpeld genom de svenska högtalarna, och nu cirka 6 månader senare är han på gång med en EP på fem spår.

Kingsize möter upp On-Ree för en intervju i One Life studio vid Stadion i Stockholm. I studions hall står flera par skor parkerade och i soffan runt hörnet sitter några grabbar och snackar musik. Lite längre in i lokalen sitter On-Ree framför mixerbordet med en låt dånandes i monitorerna. Han sänker volymen och vi sätter oss och pratar om den kommande EP:n, plattan som förväntas komma inom en snar framtid och om hans relation till musik.

Vad händer precis just nu?

– Just nu är det att göra klart låtarna till EP:n, mixa och finslipa så att allt låter bra. Det är det som sker fram tills på fredag.

Du kör alltså hela processen helt själv?

– Ja, proddandet kör jag helt själv, men vi skickar iväg för mastering.

På fredag den 10:e juni släpps den alltså. När bestämde du dig för att göra just en EP? – Det var ganska nyligen, det blev liksom ’äääh, fan! Nu räcker det! Måste ut med någonting.’.

För man märker ju hur folk frågar när man är ute och spelar. ’När kommer det något nytt då?’. Jag har då börjat köra lite nytt, framförallt singeln ”Ba”, när vi haft spelningar och den verkar gillas så jag tänkte släppa den.

Ja, det har ju varit en bra hype kring just den singeln och videon. Hur har responsen varit?

– Det har bara varit positiv feedback Det är klart att det alltid finns hatare som skriver på YouTube och så, men det är också feedback som blir positiv på sitt sätt. Det var ju den låten som satte mig på kartan, så det är ändå bra feedback och bra respons.

Men hur har responsen sett ut från artister, musiker och rappare?

– Folk har ju velat ha beats efter att singeln släpptes, bland andra Ken Ring, Ison, Labyrint och Lazee. Jag har skickat lite beats så vi får se vad som händer.

Men vilken del är det som gäller, är det produktionen eller rappen? Var står du egentligen?

– Haha, ja jag är lite av varje men jag vill att själva huvuddelen ska vara produktion. Det är bara det att jag vill visa att jag kan kicka också, men det är proddandet som är min grej. Jag vill att det ska

bli som ’aha den där On-Ree, det var han som producerade ”Ba”, han kan rappa också!’. Det är sådant mode jag vill ha och sen har jag ju faktiskt en producentskiva på gång.

Jaså? Do tell!

– Det har blivit lite framskjutet och det är även därför jag släpper den här EP:n nu, men jag ska släppa en producentskiva med bara gästande artister, där jag gör alla beats och så kickar jag lite också. Den kommer att innehålla allt från hiphop till ballader till drum’n’bass och reggaeton.

Det har ju blivit en grej inom svensk hiphop den senaste tiden att mixa och blanda stilar för att försöka skapa ett helt nytt sound. Vissa tycker att det är positivt, andra tycker att det förstör, vad tycker du?

– Det är bra att det kommer lite ny luft, jag tycker att svensk hiphop har låtit exakt lika hela tiden fram tills nu, nu börjar det hända grejer.

Nu kommer det skithårda beats med någon tung basgång. Men det finns en tydlig gräns mellan pop och hiphop, mycket av de här nya grejerna låter som pop och R&B-grejer. Jag försöker hålla mig långt borta från det, alltså jag kan göra den musiken, men jag vill inte.

Finns det någon speciell du skulle vilja producera inom Sveriges gränser?

– Där dog det, haha! Ingen inom hiphop i alla fall men gärna souliga grejer, som typ Stephen Simmonds kanske, eller Neneh Cherry. Ja, henne skulle jag verkligen vilja göra musik med.

Erik Gadd kanske, ja lite souligt och klassigare liksom.

Men när du inte gör musik utan verkligen lyssnar på musik, vad blir det då?

– Utanför studion blir det mycket av ”våra grejer”, men det beror mycket på humör. Drum’n’bass, gammal soul, mycket Michael Jackson, Prince, sådana grejer och mycket latinomusik!

Du började prodda som artonåring men innan dess, när började din relation till musik?

– Alltså jag kommer från en fett musikalisk familj, alla mina morbröder har något musikaliskt i sig, min morfar var kompositör och sen har vi min farsas sida också.

Farsan jobbade i en skivbutik i Brooklyn så han hade alltid massa skivor hemma, jag är helt enkelt uppvuxen med musik. När jag var fem år så

tog morsan mig på pianokurs och jag fortsatte tills jag blev tio ungefär. Sen kom brudar in i bilden och då började intresset för piano sjunka.

Men sen när proddandet dök upp och jag började göra beats så var det säkert lättare eftersom att jag hade pianot bakom mig. Jag är en musikmänniska. Faktum är att jag inte kan läsa böcker, jag har för mycket musik i mitt huvud.

När gick du från att sitta och leka med beats till att bli en seriös producent?

– För typ två år sedan. Grejen är att jag har gjort remixer, låtar och hjälpt folk med deras demos.

Ett tag hjälpte jag en kille som körde reggaeton och en dag hörde jag en av de låtarna på radio, på Metropol. När jag hörde mitt shit på radio så tänkte jag liksom ’varför inte?’ och började prodda ännu mer. Jag menar, när jag lyssnade på den svenska hiphop som spelades på just Metropol så tyckte jag att det var totalt skit och tänkte ’Fuck it! Kan de så kan jag’. Jag var då här i One Lifestudion och från början var det inte alls planerat att jag skulle köra solo utan att jag skulle jobba här och producera för andra artister. Men det var i alla fall så det började, med den inställningen.

Vem är den bästa rapparen i världen?

– Den är svår… Jag gillar många men Biggie måste jag säga. Jag är ju uppväxt med hela New Yorkgrejen med min farsa och allt det där och Biggie var ju typ störst i New York just då. Sen var det ju mycket Nas, Wu-Tang och hela den där eran.

Men du har bott i New York?

– Nej, nej. Min pappa, eller snarare min familj, hade en skivaffär i Brooklyn och när farsan kom hem till Sverige så hade han alltid med sig nya skivor. Sen åkte vi över ganska ofta också och varje gång vi skulle åka till Dominikanska republiken så mellanlandade vi i New York. Så när man var liten och såg en stor skivbutik med massa hiphop-posters och grejer var det fett inspirerande och jag kommer ihåg att Biggie verkligen var ”the shit”.

Så avslutningsvis; nu har du alla Kingsizeläsares uppmärksamhet. Ordet är fritt, vad skulle du vilja säga?

– Hör av er till mig på One Life Publishing om ni vill ha beats, jag välkomnar alla keffa rappers, ni måste ha lite tyngre beats, haha. Nä men, producent, det är ju det jag vill bli recognized för.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 53

kingsizemagazine.se

Alexander Kihlström

Christer Carlsson

sexfemman

Han är ungefär lika lång som Michael Jordan i strumplästen och 16 cm längre än den genomsnittlige svenske mannen. I USA är det 6’5” och på svenska: Sexfemman

54 |

| nr 3 2011

Sveriges förmodligen längste rappare har umgåtts och spelat in med hiphopeliten i Sverige i många år och var den som fick släppa första skivan (Grimaschmusik, 2009) på Fattarus nya skivbolag Slang Musik. Det är ett bolag som idag har tagit stora kliv framåt och har, förutom Sexfemman, Hur Högt, Näääk, Nimo, Fattaru, Basutbudet i sin laguppställning och nästan hela labeln i en ”supergrupp”: Safe House Staff.

I SHS agerar Marcus Price (Mackan/Basutbudet) och Kristoffer Malmsten (Rah Balder/ Stuffe) producenter. Samma producenter samt Daniel Savio får vi också höra på Sexfemmans andra album Favorit i repris. Sexfemman, eller Roine Borgstrand som han heter, har vuxit både som artist och människa sedan förra släppet för två år sedan. Som privatperson har han börjat studera på retorikkonsultprogrammet – ett perfekt ämne för en rappare kan man tycka. Men han har också förändrats som artist och den nya skivan har fått en ”varmare och fylligare ljudbild” som han själv skriver. Eller som fikafantasten Sexfemman svarar på min KP-osande fråga: Om Favorit i repris var en bakelse – vilken skulle den då vara?

– Hmm… En Napoleonbakelse!

Jag tror att de flesta läsare känner till dig, men alla kanske inte har stenkoll på ditt sound. Om vi då kollar på din nya skiva, hur skulle du beskriva den för någon som inte hört dig?

– Det är en svår fråga. Men om jag skulle beskriva den skulle jag väl säga att – även om det kanske låter lite luddigt – den är ett realistiskt raprace i ett välpaketerat hiphopformat. Det är stort fokus på rappen på skivan, kanske mer än vad folk är vana vid.

Vad skulle du säga är den konkreta skillnaden jämfört med Grimaschmusik?

– Det finns lite mer glimten i ögat på den här skivan. Det är som sagt ett varmare och fylligare sound och sen är rappen inte lika krystad på Favorit i repris. Jag känner mig mer bekväm nu.

Vad är det som har gjort dig mer bekväm i rollen som rappare på den nya plattan?

– Det är lite olika saker. När jag gjorde Grimaschmusik var jag fortfarande i en sökandefas och den var lite av en impulsskiva. Nu känns det som att jag har kommit in i vad jag vill försöka göra i alla fall. Jag har även gjort lite andra val och känt mig mer säker i de val jag har gjort.

Du har valt att jobba med Marcus Price, Kristoffer Malmsten och Daniel Savio för beats och Simon Emanuel (aka. Paragon, skrib. anm.) som enda gästrappare. Känns det helt naturligt att jobba ”in-house” så att säga? Med dem du har jobbat och umgåtts med under många år?

– Ja, det känns naturligt. Vi delar lite av samma tänk kan man säga. Men den här gången har det varit mer jobb och mer organiserat där vi bokar in tider för att jobba på skivan och så. Det tror jag avspeglas på skivan också, att den känns mer harmonisk och enhetlig än den förra.

Gänget hos Slang Musik har ju varit kollegor och vänner i många år. Tror du att det kan vara svårt att kombinera en vänskaplig och en professionell relation till någon?

– På det stora hela tror jag att det är en bra grund att stå på. Men samtidigt är det klart att det kan bli påtagligt ibland. Man kanske har något man vill säga angående arbetet men väljer att maskera orden lite för att inte såra sin kollega, som även är ens vän. Men samtidigt tar man till sig kritik från en vän lättare eftersom man vet att denne bara vill en väl ändå.

Angående förändringarna i ditt liv, du har pluggat retorik i ett år nu. Hur har det påverkat ditt rappande?

– Det har först och främst hjälpt mig att bli mer medveten om de val jag gör när jag skriver texter.

Om jag gör på ett visst sätt istället för ett annat kanske det får en bättre effekt och så vidare. Förut skrev jag mer som det kom, men nu tänker jag igenom det både en, två och tre gånger innan jag bestämmer mig för något.

Tror du att det kan innebära en risk? En risk att du ”övertänker” dina texter?

– Definitivt. Det tror jag kan vara en stor risk.

Men samtidigt var den här skivan klar redan i början av min utbildning egentligen, så jag hade inte hunnit komma in i det riktigt. Men till nästa skiva kommer jag nog att vara lite mer eftertänksam, men förhoppningsvis utan att skrivandet får lida.

Kommer Sexfemmans lyssnare märka någon konkret skillnad på nästa släpp tror du?

– Kanske lite. Men det känns ändå som att skolmiljön är styrd och är helt separat från rappen.

Visst, det finns vissa grejer jag har lärt mig som jag kan ha nytta av men det kommer inte att vara så mycket att man hajar till direkt. Jag vill inte associera de två världarna för mycket, även om de helt klart är besläktade.

Du har börjat studera relativt sent efter att ha jobbat i många år. Skiljer sig livet mycket nu och påverkar det musiken?

– Det har blivit annorlunda på två sätt. Det skiljer sig helt klart ekonomiskt från förut, nu när man har jobbat i tolv år. Men å andra sidan har man så oerhört mycket mer tid över nu. När man jobbar så är det heldagar, alla vardagar. Nu har jag tre timmar i skolan och sen är det ganska fritt.

Jobb tar onekligen mer tid än studier, men har ditt jobb stått i vägen för ditt musikskapande och bidragit till att debutskivan kom först 2009?

– Så var det lite grann, men framför allt var det ett medvetet val. Jag ville inte släppa något förrän jag hade något att säga. Så jag kan inte skylla på jobbet även om det så klart krävde både tid och energi. Så känner jag ännu mer nu. Jag tänker inte sätta mig med nästa projekt förrän jag känner att jag har något att säga och bidra med.

Det känns lite som att ni på Slang Musik til�låter er att ta tid på er, att ni gör er grej utan press utifrån?

– Absolut, vi har en fantastisk jobbatmosfär.

Det är en stressfri miljö där alla får ta den tid de behöver. Det är snarare så att vi uppmanar varandra att ta lite extra tid och verkligen jobba igenom projekten man håller på med.

Du kallas Sexfemman och skojar ofta om din längd och är förmodligen Sveriges längsta rappare. Om man leker Freud lite grann och börjar gräva, hur tror du att din längd har påverkat din karriär? Med tanke på att du alltid är den som syns först och så...

– Ja, det är intressant det där. Om vi nu ska gå tillbaks och gräva lite, analysera… När jag var liten var det ganska påfrestande. Det var helt klart jobbigt ibland. Nu är jag stolt, glad och jag vill nästan vara längre. Förr ville jag inte synas alls men nu är det bara roligt, jag har lärt mig att älska det.

Jag vet själv hur det är att alltid vara längst i klassen… men att du har kommit över det svåra kanske har betytt mycket för din karriär? Hade du haft ditt gamla självförtroende idag hade det kanske inte varit lika lätt?

– Nej absolut. Så är det precis… Du hade väl det likadant, vi stod alltid längst ut på klassfotot, haha. Nu försöker jag göra det till en kul grej och jag skämtar gärna om det i mina texter. Det blev ju lite lättare när man började spela basket också.

Då var det en stor fördel att vara lång. Man kände sig nästan lite kort ibland. Rappen har också hjälpt mig till stor del under alla år, helt klart.

Från basket går vi osökt vidare till asfalt och sommar. Du känns som en typisk Stockholmskille. Det här numret kommer ut mitt i sommaren, har du något bra sommartips i Stockholm till läsarna? Ett ställe man bara måste besöka om man är i huvudstaden?

– Haha oj… Det var en svår fråga. Men spontant tänker jag på två ställen. Dels är det Vinterviken som är en Stockholmsklassiker. Det finns så mycket att göra där och jag har hängt där i många år. Det andra stället är relativt nytt för mig och det är Långbro park. De har ett värdshus, en stor park och… ja, det är vackert och riktigt skönt där. Det ligger inte långt från mitt kära Fruängen heller och jag rekommenderar att de som kommer till Stockholm, eller ni som redan bor här, besöker de två pärlorna!

Ett annat tips är självklart att kolla in Sexfemmans nya skiva Favorit i repris. Dessutom förväntas en EP från Safe House Staff om ett par månader som vi kan se fram emot. Sexfemman hintade även om att duon LEGAV (”Sveriges motsvarighet till UGK” som någon sade häromdagen), bestående av Sexfemman och Knubbe, har material på gång i framtiden. 2014 släpper man fyra låtar som spelats in, en per år, sedan 2010… Jag börjar förstå den där skynda långsamt/gör det noggrant-attityden som präglar Slang Musik.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 55

kingsizemagazine.se 56 |

emilia melgar

vanessa falk

| nr 3 2011

erik by erik

Hon brukar synas ute i Stockholmsvimlet, lagom kamouflerad och så invävd i klubbvibben att man skulle kunna tro att Vanessa Falk bara är en snygg tjej med skön stil. Och visst är hon det, men hon är också sångerskan som stått på scen med Mange Schmidt och varit på turné både med Looptroop och Adam Tensta. Allt detta utan att själv ha gett ut någon egen skiva. Ändå är musikern och producenten Christian Falks dotter Vanessa ett namn det viskas om i salongerna och nu när andra singeln ”Beg Like a Dog” släpps, börjar klubbprinsessan sakta men säkert ta sina första steg ut på scenen, men den här gången helt själv.

D

et är inte många som vuxit upp med den relation till musikbranschen som Vanessa Falk haft. Det är förmodligen därför hon inte anser att steget in i musikvärlden var särskilt onaturligt. De stora förändringarna har ju dessutom inte kommit än eftersom Vanessa i nuläget är inne på sin andra singel. Däremot är hennes vardag roligare än den varit innan. På schemat finns spelningar och sessioner i inspelningsstudios med hennes eget material, vilket den 25-åriga sångerskan uppskattar glatt. Den första singeln, klubblåten ”Private Party”, var ämnad att presentera artisten och berätta för lyssnaren hur hennes sound är. Samtidigt är det svårt att konkretisera hur ett album kommer att se ut eftersom låtarna inte är färdiga än. ”Beg Like a Dog”, Vanessas andra singel, följer den elektroniska poptrenden och ligger rätt musikmässigt. Det är en hård poplåt med elektroniska inslag, som uppvisar en kaxig attityd som är svår att placera hos den Vanessa Falk som sitter och dricker te på nationaldagen.

– Man skulle kunna säga att ”Beg Like a Dog” handlar om absolut ingenting och att det är en ganska ytlig låt. För mig är den klyschig och lättsam, men det är också lite ’det är det här som gäller om du är med mig, jag vill inte ta någon skit mer varken från tjejer eller killar’. Låten har ju en poäng även om den är lättsam.

Vanessa tror inte att receptet på en hit nödvändigtvis behöver vara att låten är glad och poppig. Hon berättar att hon planerar att ta sig an texter med ett större djup, något det absolut verkar finnas utrymme för eftersom det färdiga albumet inte förväntas komma ut förrän mot slutet av året. Men behovet av att hävda sig som

djup tycks inte vara prio nummer ett för sångerskan. Åtminstone inte just nu. Just nu fokuserar Vanessa på att slå igenom. Hon är medveten om att hon inte nått hela vägen fram och att genombrottet kanske kommer att bidra till en del förändringar i hennes liv, men just nu är allt nästan som vanligt och hon är bara sig själv. Vad det betyder mer exakt, är däremot svårdefinierat.

– Jag tycker att det är svårt att svara på vem man är, för jag vet inte om jag är artist hela tiden eller om jag är mig själv hela tiden. Jag skulle nog svara att jag är som jag är hela tiden. Jag lägger inte på en mask för att kunna vara artist. I alla fall inte i dagsläget. Som sagt, jag har inte slagit som artist än så det kanske blir en viktigare fråga om det händer. Då kanske jag måste göra en större skillnad mellan Vanessa och Vanessa.

De flesta inleder sina karriärer med att göra egen musik, och när de fått mer kött på benen kan samarbeten bli föremål för jakt. För Vanessa Falk har det varit lite tvärtom. Utan att ha färdiga låtar har hon ändå hunnit arbeta tillsammans med stora namn på den svenska musikscenen.

För henne har det aldrig riktigt handlat om att börja i en viss ordning, utan snarare att ta vara på de tillfällen som ges. Hon tar det så långt att hon vill påstå att allt mer eller mindre skett av en slump. Det var i och med turnén med Promoe 2009 som Vanessa på riktigt förstod att musiken var något hon kunde klara av och att hon samtidigt kunde göra det på ett bra sätt. Det var i samband med, och även efter den sommarturnén som hon kände att det här verkligen var något hon ville.

– Även om den turnén var långt ifrån min egen musikstil så tycker jag inte det i sig är så väsent-

ligt. Stå på scen som stå på scen, lite så är det.

Jag behövde de där timmarna för att veta att jag kunde axla jobbet själv.

Under den senare skoltiden var scenskräcken så pass stor att Vanessa mådde fysiskt illa av den. Även om hon kunde sjunga, var det ingen som fick ta del av det eftersom rädslan var för stor.

Idag är scenskräcken som bortblåst. Vanessa Falk har hela sitt liv studerat hur branschen funkar och även sett den på nära håll i och med banden musikaliteten har till hennes far. Musiken har alltid funnits där och kommer förmodligen alltid att finnas i hennes liv. Frågan är ju bara varför? Vad är det med musiken som tilltalar?

– Ja, det är ju en jävligt bra fråga. Jag skulle kunna bli skitdjup nu och säga att det handlar om en slags trygghet eftersom det är så starkt förknippat med föräldraskap men jag skulle också säga att det bara gör mig lycklig. Det känns som att det är min grej. Det är en dragningskraft, det är det jag vill göra och det jag har lättast för. Att stå på scen och sjunga och tycka att det är kul hela tiden. Det känns som en självklarhet för mig att göra det.

Hon vågar sig inte på en gissning om hur hennes musikaliska utveckling kommer att se ut.

Kanske för att det är för tidigt att förutse, eller kanske för att hon snarare vill prova på många olika färger från paletten. I vilket fall är det en sak Vanessa Falk är mycket bestämd med, och det är att oavsett hur utvecklingen sker så är det viktigaste att den sker. Vad det kan innebära vet hon inte konkret och det är med skräckblandad förtjusning hon blickar framåt.

– Jag är ju livrädd men det är också väldigt kul!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 57

kingsizemagazine.se 58 |

alexander kihlstrรถm

governor andy

| nr 3 2011

yaty karim

Ibland måste man riskera mycket för att nå ut med ett budskap. Man måste ta risken att skaffa nya fiender och bemöta hård kritik om man har en åsikt som kan sticka i folks ögon. Musiken är och har alltid varit ett utmärkt verktyg för att nå ut till folket.

Det är något den svenska reggaelegenden Governor Andy har valt att utnyttja på sin senaste skiva – en riktig nagel i ögat på världens banker.

G

overnor Andy har varit en av de ledande krafterna inom svensk reggae sedan slutet på 70-talet och är nu aktuell med sin femte soloskiva. Albumet, Dagen då dollarn dog, är något så unikt som en temaskiva. Med risk för att skrämma bort många människor har Guvernören valt att tala om ekonomin och hur situationen ser ut i världen idag. Det är inte relevant huruvida man håller med Guvernören i låtarna eller i intervjun, huvudsaken är att man förstår vad det är som händer och håller på att hända i världen. För intervjun gör vi något så speciellt som en heldag där jag får följa med Governor Andy på en fest där han ska DJ:a och uppträda med sitt band. Festen är en 40-årsfest, vilket i sig inte är särskilt udda för Guvernören som spelar på alla möjliga och omöjliga ställen. Klientelet består dock mest av bikers och jag blir ombedd av arrangören att inte ta med fotograf då gästerna inte gärna hamnar på bild. Skinnvästarna med ryggmotiv av ”änglar från helvetet” och liknande rör sig runt och njuter en hel eftermiddag/kväll av reggae. Svensk reggae är tydligen stor inom bikerkretsar och det visar bara hur reggae är en musikstil för alla. Trots de seriösa ämnen Guvernören tar upp på sin senaste skiva är det ett album som kommer att tas emot av en blandad massa, trots svensk medias oansvariga uppträdande gentemot svensk reggae de senaste åren.

Du har jobbat med i stort sett samma folk som på tidigare skivor den här gången men hur lång tid har själva arbetet tagit?

– Det har tagit ett år ungefär. Men inte på grund av idétorka utan snarare för att kunna få allas scheman att stämma överens för studiotid. Jag hade länge koll på exakt vilka låtar jag ville ha med och så. Jag har till och med tre låtar på skivan som jag skrev redan 1982.

Oj! Hur kommer det sig att du använder de låtarna först nu?

– Ja du, det bara blev så. Jag har haft texterna i huvudet sedan dess och efter några små förändringar kändes det helt rätt att ta med dem på skivan. Jag var klar över att jag ville göra ett konceptalbum och då började jag rota lite i hjärnbiblioteket och insåg att de låtarna skulle passa perfekt. Två av de låtarna, ”Banditer tar över” och ”Landet inte på riktigt”, uppträdde jag faktiskt med ett par gånger i mitten på 80-talet.

Det märks inte att de kommer från 1982. De passar helt klart in på skivan…

– Grejen är att de ämnen jag tar upp idag var aktuella då. Men de är ännu mer aktuella idag.

– Det är exakt därför jag gjorde den här skivan.

Jag ser en skrämmande trend där politikerna inte berättar sanningen om vad som händer. Frågar du gemene man så har de ingen aning.

Du var inne på teman kring ekonomin då och har varit det några gånger sedan dess. Men hur kommer det sig att det blev en hel temaskiva den här gången, just nu?

– Jag och Niceness har velat göra ett konceptalbum ett tag och nu kändes det helt rätt. Vi har varit intresserade av omvärlden och ekonomin vi lever i väldigt länge. Vi tänkte döpa skivan till Landet inte på riktigt först men efter att låten ”Dagen då dollarn dog” spelats in så kändes det självklart att skivan skulle heta det. Det är bara att se på TV och läsa tidningarna så ser man att vi är på väg till det läget vi pratar om.

Är man lika dåligt informerad i hela världen?

– Ja, det tror jag. Kanske framför allt européer. Vi får komma ihåg att vi inte är så mycket svenskar längre utan snarare ett distrikt i Europa.

Folk läser nyheter och försöker hänga med men jag tror inte att folk förstår hur stort det här problemet är.

Tror du att folk kan ta till sig budskapet på skivan eller kan så seriösa ämnen skrämma bort folk?

– Jag tror inte det längre. Visst så kommer vissa att sätta kaffet i halsen men så kommer det alltid att vara. Men jag pratar med många människor och folk, framför allt ungdomar, börjar öppna ögonen mer och mer. Unga under 20 börjar inse vad det är som håller på att hända.

Peter Tosh släppte låten “The Day the Dollar Die” 1979. Vad är skillnaden då mot idag, när Dagen då dollarn dog släpps?

– Kolla västerut och kolla på dollarn. USA:s roll som stormakt börjar försvagas mer och mer. På de senaste två åren har det varit ännu tydligare.

Kolla på åtgärdspaketen de har satt in på 700 miljarder dollar. Vart tog de pengarna vägen?

Dollarn dyker samtidigt som till exempel Tyskland är på uppgång igen.

Du uppmärksammar det, men vad kan vi göra åt det egentligen?

– Jag tror inte att vi kan göra så mycket åt det faktiskt. Vi kan acceptera att världen snart kommer att förändras drastiskt. Den politiska världsbilden kommer att förändras. Delar av Europa flexar musklerna, Kina flexar musklerna och Ryssland flexar musklerna. Den tiden vi växte upp i och har levt i från 60-talet och framåt, efterkrigstiden, kommer att förändras.

Har inte politiker ett ansvar att ”varna” oss?

Har svenska politiker ett ansvar?

Nu lånar Portugal pengar, Grekland lånar pengar, Spanien behöver låna pengar och flera andra länder börjar gå utför medan andra bara blir starkare och starkare. Tror du att vi kommer hamna i samma sits som till exempel Portugal och Grekland?

– Inte än. Men vi är på god väg om vi fortsätter som vi gör. Det är bara en tidsfråga. Vi är ju en del av det nyromerska området, som vi kan kalla det, som är Europa. Men vi har inte haft krig på ett par hundra år och har inte direkt haft någon större nationell katastrof, vilket innebär att vi inte är förberedda. Vi väntar lite på att någon ska ta den svenska oskulden.

Det känns lite som att man i Sverige låtsas som om ingenting händer runt omkring oss.

Vi är det där neutrala landet som inte vill någon något ont eller vad tycker du?

– Vi lever fortfarande kvar i den där illusionen av att Sverige är det perfekta landet, här kan ingenting hända och att vi är världens samvete. Det kanske var så under neutralitetspolitiken under efterkrigstiden men där är vi inte idag. Jag tror tyvärr att det krävs något drastiskt, en stor händelse, för att folk ska få upp ögonen och förstå vad som faktiskt händer. Men samtidigt märker man att framför allt fler och fler unga börjar förstå vad som håller på att hända i världen.

Om vi talar om drastiska och stora händelser, tror du att vi under vår livstid kommer att uppleva ett tredje världskrig eller en liknande konflikt?

– Ja, det tror jag… Kolla på läget nu, det liknar läget innan andra världskriget väldigt mycket.

Valutorna faller, arbetslösheten ökar, klyftorna ökar och främlingsfientligheten ökar – för att nämna några saker. Det ser vi även här i Sverige.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 59

governor andy

Hur tror du rollfördelningen i den konflikten skulle se ut? Vad skulle USA ha för roll till exempel?

– USA skulle säkerligen vara inblandade, men förmodligen bara som en arm av Europa. Man måste komma ihåg att det är Europa som har kontrollerat dollarn. Federal Reserve som trycker dollarsedeln är inte alls kontrollerad av den amerikanska senaten eller kongressen. Federal Reserve ägs av en bankkartell från Europa. Annars tror jag på att Kina, Ryssland och en samling av arabländer kommer att vara inblandade i konflikten.

Om vi skulle sitta här med styrande politiker i Sverige. Vad skulle man kunna ge för handfasta tips för att styra bort skeppet från klipporna?

– Jag är rädd att det har gått för långt. De är redan styrda av Lissabonfördrag, Maastrichtavtal och så vidare. Vi är en del av världsmakten Europa.

Har folk slutat oroa sig för att Europa ska bli ett enda stort land när den idén verkade rinna ut i sanden?

– Ja, folk känner sig lugna och trygga. Men hela idén med EU från början var ju att hindra Tyskland och Frankrike från att någonsin få en rustningsindustri igen. Men nu är vi där. 25 år senare är Tyskland åter den ekonomiska motorn

60 |

| nr 3 2011

i Europa. Och de skulle aldrig få möjligheten att resa sig och bli en stormakt igen…

Visst är det så att Tyskland i form av Deutsche Boerse planerar att köpa NYSE (New York Stock Exchange)?

– Ja, precis. Det är enkel matematik att se vad som händer då.

Vad tror du att de direkta konsekvenserna blir av det?

– Det enda jag har sett i historien är att varje gång Tyskland blir enat och starkt, och – framför allt – militärt rustade, då har de alltid startat ett anfallskrig. Det är, tyvärr, det folkets historia.

1870, 1914, 1939 och långt före dess genom den Europeiska historien. Förutom Jugoslavien har Europa varit fritt från krig under en längre tid nu och faktiskt en av de längsta fredliga tiderna i Europas historia. Men återigen är Tyskland stormakten i Europa. Jag brukar säga att läget idag för Tyskland skulle vara Hitlers absoluta drömscenario.

Om vi skiftar fokus lite och pratar om svensk reggae. Du har varit med sedan slutet av 70-talet och det känns som att genren har haft sina upp- och nedgångar men hur mår den nu?

– Ja, det har verkligen gått upp och ner. Vi har haft vissa tider där svensk reggae har mått bra men oftast känns det som att svensk reggae

glöms bort i framför allt media. Men Peps Persson startade den här grejen och gjorde det bra, följt av Kalle Baah till exempel. Sen hade vi ju Chilly & Leafy och Daddy Boastin’ som också toastade på svenska och gjorde det bra.

Ja, det var en liten våg där i början på 2000-talet, men den ebbade ut nästan helt och hållet.

Hur kommer det sig?

– Jag tror att det har mycket med media och skivbolagen att göra.

Media pushade inte musiken

ordentligt och vem orkar släppa något då? Så var läget då men i och med att det har blivit lättare och lättare att sprida sin musik med hjälp av Internet har det förändrats. Runt 20032004 var det flera som började köra på svenska och det började växa igen.

Har det varit ”fult” att köra på svenska tidigare?

– I början var det både lite fult och svårt att köra reggae på svenska. Men ju fler som började med det desto mer accepterat blev det.

Sen måste jag säga att de som fick igång svensk reggae på allvar var Svenska Akademien. De körde en skön mix av hiphop och dancehall som tilltalade många. Och just det, jag måste även hylla The Latin Kings! De hade ett reggaeinslag i sin musik och har gjort mycket för svensk reggae.

Vet inte om du har haft koll på debatten om ”censur” i svensk hiphop. Vad tycker du om det och hur tror du att det kan påverka svensk reggae?

– Jag har försökt ha koll på debatten och jag tror att det hela kommer att eskalera. Censuren kommer att bli värre. När folk enas utan ett specifikt partipolitiskt program bakom sig så blir det ett problem för myndigheterna.

Om censuren kommer att öka och svenska politiker försöker tysta svenska artister, hur påverkar det Governor Andy och dina framtida släpp?

– Jag är en människa som inte är särskilt orolig av mig. Jag tar det lite som det kommer. Jag ber till Gud att jag överlever morgondagen bara. Men jag ser hur det ökar och det kommer säkerligen att påverka framtida spelningar för mig och andra inom svensk reggae. Man får försöka sprida ordet från person till person för att motverka den pågående trenden. Men samtidigt är man ganska maktlös, vad ska du och jag göra?

Du kan göra som du har gjort nu; släppa en skiva som Dagen då dollarn dog. Tycker du att artister har ett ansvar att ta upp viktiga ämnen, att upplysa folk?

– Det är upp till var och en vad de väljer att stå för och göra i sitt liv. Men de som vill adressera de här sakerna – gör det! Kan man bara påverka en person så har man gjort en bra sak. Men en del kommer att hata det här vi pratar om, de kommer att vägra lyssna, så är det bara.

Svensk media har som sagt inte behandlat reggae som sin bästa vän direkt. Varför tror du svenska journalister inte har gjort sitt jobb? Handlar det om journalisten, mediet eller något helt annat?

– Grejen är att svensk reggae har fått lite av ett löjets skimmer över sig. Men vad jag ser i Sverige nu är att alla möjliga människor älskar reggae.

Kolla bara på var vi är idag! Men jag skrattar bara åt media som inte gör sitt jobb. Antingen kan och vet de faktiskt ingenting eller så har de bestämt sig för att behandla svensk reggae på ett visst sätt. Men oavsett vad media säger så ökar fansen av svensk reggae och vi som är verksamma inom den spelar på alla möjliga och omöjliga ställen. Precis som att ungdomar börjar upptäcka de viktiga ämnena i världen börjar de också upptäcka den musiken som svensk media väljer att ignorera…

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 61

kingsizemagazine.se

Alexander Kihlstrรถm

erik by erik

stockholmssyndromet

stockholms syndromet

62 |

| nr 3 2011

Stockholmssyndromet gör något som faller utanför ramarna för vad svensk hiphop är.

Både med debutskivan Ettfyranånstans? och nu med uppföljaren Underhundar slår man ett slag för originalitet och nyskapande, fast utan att bry sig en sekund om vad någon tycker. Många påstår ofta att de inte lyssnar på kritiker, trender eller folk runt omkring sig men få kan stå för det till 100 %. Stockholmssyndromet visar det med sin musik och håller på att lämna ett avtryck i svensk hiphop som kommer att hålla i sig länge.

De är på väg att bli tatueringen, ryggtavlan på den svenska hiphopkroppen.

Jag begav mig för att träffa Skizz och Starvin Mar i Södertälje dit Skizz har flyttat och där all inspelningsverksamhet sker för Stockholmssyndromet. Det slutade med att vi satt i flera timmar och pratade om kvinnoideal, oprofessionella journalister (på Situation STHLM, skrib. anm.), deras utanförskap och mycket annat. Det är andra gången jag intervjuar Stockholmssyndromet för Kingsize och den cementerar bara känslan jag kände första gången; Syndromet är två grabbar som brinner för musiken. De brinner för musiken och de känns som själva definitionen av ordet ”kompromisslös”. De är fullt medvetna om vad folk tycker, men de väljer att ignorera allt från enkelspåriga kritiker till oförstående skribenter. Stockholmssyndromet är fortfarande ”schmutz”, men de har vuxit. Skizz har hunnit få ett barn och de båda har utvecklats oerhört som artister och personer. Trots att de börjar få den uppskattning de förtjänar slår de fortfarande underifrån.

Något de beskriver själva med den nya skivan Underhundar.

Hur skulle ni definiera en underhund?

Starvin Mar: En underhund är någon som kommer underifrån helt enkelt.

Någon som slår ur underläge.

Gör ni det?

Skizz: Ja absolut. Vi är inte direkt erfarna i gemet men vi är inte heller helt nya. Samtidigt tillhör vi inte något slags kollektiv eller så och det känns som att vi kör vårt eget race. Svensk hiphop nu har ett tjockt lager med artister och folk som håller på med musiken, men det är inget vi tillhör. Vi gör vår grej och slår underifrån för att ta oss igenom det där lagret för att skapa ett helt nytt lager.

Känner ni er utanför inom svensk hiphop?

S: Nej, det är vi som är kärnan och alla andra rör sig runt oss, haha.

SM: Förhoppningsvis kommer alla att förstå att det här är originellt, att det är det här som kommer att hålla i längden. Men vi gillar ändå att vara lite utanför. Folk inom svensk hiphop tycker om att hålla varandras händer.

Folk samarbetar trots att de inte ens gillar varandra.

De jobbar med folk som är ”på topp” för att själva lyckas.

S: Sen är vi ganska isolerade när vi sitter och jobbar, som med den här skivan. Vi sitter här i studion och jag jobbar på ett beat, vi börjar skriva och struntar i allt annat. Som när vi gjorde en grej för DN tillsammans med Mohammed Ali. Jag diggar deras musik som fan, men jag är mer intresserad av att prata med dem i egenskap av medmänniskor snarare än artister. Vi har vår grej och känner inget behov av att sträcka ut handen till någon för att lyckas bättre liksom. Men om vi fortfarande inte blowar efter den här skivan får vi verkligen en bekräftelse på att vi är underhundar. För jag vet att den här skivan är en av de bästa skivor som hänt svensk hiphop någonsin.

I princip.

SM: Det finns några klassiker som är svåra att toppa ändå. Vad har vi då? I skuggan av betongen med TLK…

S: Vi har inte lyssnat på så mycket svensk hiphop egentligen förutom TLK. Men man har ju fått en slags ”andrahandsrök” och fått i sig musik som påverkat svensk hiphop för alltid som Ken Ring och Petter typ. Men det jag ville ha sagt om vår skiva är att jag tror att den är tidlös, precis som I skuggan av betongen. Jag tror att man kan lyssna på den om tio år och ändå uppskatta den lika mycket.

Ni pratar ganska fritt om svensk hiphop och säger exakt vad ni tycker.

Journalister frågar ofta ”vad tycker ni om svensk hiphop idag?”, men jag undrar varför ni ska behöva svara på det? Vad är syftet med den frågan tror ni?

S: Jag tror så här; de vet att vi inte gillar svensk hiphop efter att de har lyssnat på texterna.

SM: Absolut, men vi kan inte säga fuck svensk hiphop heller. Vi är fortfarande en del av svensk hiphop, vare sig vi vill eller inte och jag vill fan att folk i hela världen lyssnar på svensk hiphop. Jag hade älskat om fransmän och amerikaner satt och lyssnade på Stockholmssyndromet och svensk hiphop någon dag S: Svensk hiphop börjar ta sig. Men det är fortfarande i spädbarnsstadiet och det finns få färdiga och kompletta skivor som till exempel The Roots – Things Fall Apart eller Slum Village – Fantastic, Vol. 2. Det känns som att det är på väg, men jag har ändå inte full respekt för svensk hiphop. Det är mycket på grund av media känns det som. Skivor som förtjänar 2 av 5 får 4 av 5 liksom. För att de har ett sound som är trendigt just då.

SM: Men som med Mohammed Ali, de förtjänade ju verkligen de bra betygen de fick. Fast sen kan det finnas skivor med maxbetyg som beskrivs som genialiska och där de säger något som ”ingen har sagt förut”. Så lyssnar man på skivan och bara; va?!

S: Så är det ju. Mohammed Ali förtjänade sina poäng som sagt, men så kan det komma en skiva som får maxbetyg och låter som en blek kopia av Mohammed Alis första skiva. Det känns som att svensk media behöver ha folk som har lyssnat på hiphop ett tag och förstår den. Svensk hiphop är det inget fel på – det är svensk media det är fel på.

Många vill att svensk hiphop ska vara stort. Folk kanske sätter ett lite högre betyg än vad som förtjänas för att ”hylla” svensk hiphop och göra det till något att räkna med, hur fel det än är…

SM: Absolut, men de hajpar ju fel skivor! Det finns ett gäng artister i Sverige som är riktigt duktiga och det är de som borde få shine och bra betyg i recensioner.

S: Så är det, och det här är en liten hint till svensk media; om ni vill att svensk hiphop ska bli stort internationellt så är det oss ni ska hajpa, haha.

Vi har fått respons från många utomlands som gillar vårt sound. Musiken vi gör är inte revolutionerande men det är kvalitetsmusik som är nyskapande. Det är så många i Sverige som bara kollar på de trender som gäller och försöker härma. De får beats från de hetaste producenterna just nu och KINGSIZEMAGAZINE.SE | 63

stockholmssyndromet

så vidare. Men vi gör grejer som jag själv vill se när jag går in på worldstarhiphop.com liksom.

På tal om recensioner så har ni reagerat över recensionen ni fick av förra skivan i DN. Den recensionen var kanske inte direkt klockren?

S: Grejen är så här; man ska recensera en skiva efter hur den låter. Om man ska recensera en skiva av en artist som är rasist så får man lägga det åt sidan.

Man kan notera det men man kan inte döma ut skivan, trots att han är rasist. Men för att vara en omtyckt rappare i media idag så ska man sluta med det man har hållit på med i alla år och nu börja tänka att man är en smart och insiktsfull rappare. Man har en massa djupa saker att säga och så. Det är så jävla fake. Varför kan man inte vara den man är bara?

SM: Det är ju så. Om vi tittar på vår förra skiva till exempel. Vi gjorde låtar som handlade om fucked up grejer men kolla på låtar som ”Spelets Regler” och ”Må Bra”. Hur många sa något om de låtarna?

S: Ja, de väljer ju att fokusera på vissa grejer och döma oss efter det. Nu vill inte jag att det här ska se ut som någon slags häxjakt på Nanushka Yeaman (recensent/skribent på DN, skrib. anm.) men hon har till och med tagit rader från en av mina verser på skivan. Hon citerade rader där jag pratar om ’brudar som suger bra’, men andra delen av den versen handlar om en brud som sitter på mitt ansikte. En brud som kväver mig med sin kärlek och jag slickar henne.

SM: Hon klippte ut en grej och det känns inte rättvist. Plus att det är den enda snuskiga låten vi har på skivan! Sen blir skivan kallad för ”snuskrap”.

Det är fan inte rätt. Hon sa till och med till oss när vi pratade med henne att vi borde tänka på vad vi säger för att inte tala negativt om tjejer. Men kolla här; i hur många låtar säger vi ens fitta eller liknande? Två eller tre kanske... av tjugoen!

Det känns som att många, inte bara hon, sammanfattar er stil alldeles för enkelt. ”Det handlar bara om droger” eller ”det handlar bara om negativt prat om tjejer” och så vidare. Det måste kännas surt att folk inte ens ger er en chans?

S: Grejen är att vi har en stil som är schmutzrap. Det kommer från samhällets botten, från den andra sidan och från våra liv. Vi berättar det vi ser. Sen är det klart att vi inte kommer att prata om att festa lika mycket. Fan, jag har en dotter nu. Jag kanske kommer att skriva en låt om henne snart. Gre64 |

| nr 3 2011

jen är ju att vi utvecklas och vi kommer inte snacka om samma saker. Men vi kommer fortfarande från vissa omständigheter och en viss grundposition i livet. Det är schmutzen.

SM: Schmutz för mig är ”I don’t give a fuck!” liksom. Det är att kunna säga vad man vill om vad som helst. Men så fort man säger vad man vill, även om det inte är negativt, så kommer det finnas folk som stör sig på det. Vi kan inte oroa oss alltför mycket för de människorna.

Ni fick mycket beröm för första skivan men ni fick som sagt lite kritik för vissa saker, inte bara från DN. Oavsett om ni håller med eller inte, är det något ni tänkt på till den här skivan? Att ni kanske inte ska skriva om vissa saker och så.

SM: Vi har snackat lite grann om det men det är ingenting vi har brytt oss om direkt.

S: Jag har ändå tänkt lite på det. Jag har en flickvän och ett barn som jag älskar jättemycket. Det finns grejer jag säger i vissa texter som kanske inte är helt ok. Men det är inte så att jag sitter och försöker göra skribenter i dagspressen glada direkt.

I förra intervjun jag gjorde med er pratade vi just om det. Ni sa att även om det fanns gränser så klart, så kände ni att ni kunde säga vad ni ville.

Har det varit svårare till den här skivan nu när ni har blivit större?

SM: Nej, inte alls faktiskt!

”Schmutz för mig är ”I don’t give a fuck!” liksom. Det är att kunna säga vad man vill om vad som helst. Men så fort man säger vad man vill, även om det inte är negativt, så kommer det finnas folk som stör sig på det.”

”Jag var rätt så väck, hade vita linser på mig och dessutom en stor yxa i ryggsäcken som vi hade för videon.

Det var inte jättepoppis, nej.”

S: Nej, och vi har ju blivit stora av en anledning. Förhoppningsvis är det inte bara på grund av kontroversiella texter. Men vi säger ändå vad vi tycker och även om vissa texter kan vara kryddade så grundas det ändå i den verklighet vi lever i och som vi vill berätta om. Sen kommer ju folk höra på den här skivan att det är mindre prat om droger till exempel. Men det har bara blivit så, för texterna har reflekterat oss och vi har lugnat oss lite.

Ni har helt klart fått olika reaktioner från tjejer på era låtar. Men trots de sällsynta hatarna känns det som att det är många tjejer som gillar era låtar? ”Lårparti” har ju blivit något av en ”älska sig själv-anthem” för tjejer?

SM: Exakt! De känner igen sig själva i texten på något sätt. Det är till dem låten är gjord!

S: Jag vill inte att folk ska tänka ’fan vilken smart snubbe som säger det här!’. De ska ju garva och se på mig som den där killen som verkligen glor på dem. Jag är den där dumma snubben, du vet.

SM: Vi har ganska sexistisk humor oss emellan också. Svart humor.

S: Ja, men kolla här. Ta ordet sexistiskt – det är inte antifeministiskt. Det handlar om sex.

SM: Exakt. Sex är något naturligt och låt oss prata om det då! Vi kommer som sagt prata om vad vi vill och sen om folk accepterar det eller inte, det spelar ingen större roll för oss. Vi hänger väldigt mycket med tjejer och jag vet att mina tjejkompisar hade sagt något om jag hade gått över gränsen.

S: Så är det. Folk kanske inte alltid gillar vår grej. Men jag älskar min tjej, jag älskar min dotter, jag älskar min mamma – jag älskar kvinnor. Men tydligen säger vi något annat än det som alla andra rappare säger, som är typ ’jag vill ha dig bruden”. Längre än så får man inte gå verkar det som.

Ettfyranånstans? blev en riktig succéskiva. Har ni känt någon prestationsångest inför den här skivan?

SM: Nej, inte alls. För när vi sätter oss ner och jobbar så flyter det på bara.

Vi kopplar bort omvärlden och kan sitta hur länge som helst och bara jobba, så vi känner ingen press utifrån direkt. Men det är klart, vi har förra skivan i bakhuvudet. Men då vill vi bara göra ännu grymmare grejer istället!

S: Ja, om man lyssnar på nya skivan till exempel så är min vers i ”Passa den åt höger” ett svar på all kritik vi fick för första skivan, det är mitt svar. Sen bryr jag mig inte så mycket om vad folk tycker, men vi siktar på att göra fet och nyskapande musik, som vi faktiskt har gjort med Underhundar.

Innan den här skivan var ni med på samlingsskivan Evolution. Men visst fick ni förfrågan om att vara med väldigt nära inpå deadline?

S: Ja vi hade en vecka på oss bara tror jag.

Det är inget ont mot Ametist på något sätt men jag tror att det har att göra med att vi är just underhundar…

Sen tror jag också att vi var några av få som inte tjatade eller bad om att få vara med om skivan. Vi räknade med att vi skulle få vara med och det fick vi ju då till slut.

Jag måste ändå fråga om videon till ”Ormar i gräset del 1 & 2”.

Den slutade inte jättekul hörde jag?

S: Haha, nej. Först filmade vi i Storvreten i Tumba. Sen åkte vi in till stan för att filma vid Kolerakyrkogården vid Gullmarsplan för de har det där feta korset och det är en smutsig vibe. Sen gick vi till Eriksdalsbadet där det fanns någon slags tågtunnel och vi såg att folk hade grävt sig in där. Så vi gick in där med vår låda vin och en ficklampa typ. Vi gick ganska långt och vi hann både dricka och röka en del så vi var ganska snurriga. Marre och en snubbe till bestämde sig för att gå till Södra station men jag var full och fick för mig att gå en annan väg. Så kommer det plötsligt typ tio personer springande i skogen och hoppar på mig. Då är det civilpoliser som tagit mig men jag hade fått för mig att det var Sverigedemokrater eller något, haha.

Det var inte jättepoppis att hänga där inne antar jag?

S: Nej, verkligen inte. Jag var rätt så väck, hade vita linser på mig och dessutom en stor yxa i ryggsäcken som vi hade för videon. Det var inte jättepoppis, nej. Min polare hade lyckats komma upp på något elskåp och mot honom drog de vapen och hela köret. Det var helt galet alltihop. Det sjuka med de där civilpoliserna är att de beter sig som tjackisar, haha. De är riktigt läskiga alltså!

Om vi pratar framtiden för Stockholmssyndromet då. Ni har ju förändrats som människor och du Skizz har fått barn till exempel. Är förändringen något som kommer att färga av sig på musiken framöver?

S: Ja, det påverkar ju ens liv och därför ens musik. Men jag har mer eller mindre slutat dricka, jag dricker bara någon gång ibland när vi har spelning.

Röker gör jag väldigt sällan nu. Man kan säga att jag är straight edge, med lite problem, haha.

SM: Sen låter inte Underhundar som Ettfyranånstans? direkt heller. På förra skivan hade vi mer av ett ”fakka ur-tänk”. Nu har vi mer teman och så som vi kör utifrån. Men till nästa skiva kommer vi ändå vara samma jävla snubbar!

S: Fast äldre. Men vem vet. Marre kanske har en knodd till nästa skiva?

SM: Jag? Nej, nej, nej. Haha. Men vi kommer ändå alltid att vara samma snubbar.

S: Vi är fortfarande Syndromet. Vi är maskrosbarn, vi skulle lika gärna kunna kalla det maskros istället för schmutz. Om det inte hade låtit så gay…

Men ni kommer alltid att känna igen Marre och Skizz i musiken – vi är alltid schmutz!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 65

kingsizemagazine.se

robert zillĂŠn

erik by erik

Jag gĂśr min grej

Timbu 66 |

| nr 3 2011

uktu Att vägra släppa taget om en glorifierad bild av det förflutna kan vara destruktivt. Det insåg Timbuktu under processen med sitt nya album. Istället för att återuppfinna hjulet återvände han till kärnan i sitt artisteri och fann en man som varit rädd för att växa upp, men som insett att allting förr eller senare måste nå ett slut.

Vi slår följe när Jason Diakité hittar tillbaka från klippans kant och sammanför sin historia med framtiden.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 67

timbuktu

J

ason fingrar på ciggpaketet och drar återigen tändaren mot munnen. Det var bara några minuter sedan han tände sin förra cigarett.

– Jag röker jävligt mycket när jag blir nervös, säger han medan ett oväder väller ner över markisen vi sitter under. Nervositeten är förståelig. Jason Diakité släppte albumet En High 5 & 1 Falafel till ljumma recensioner 2008 och hans återkomst blir mer än bara en comeback. Bakom det nya albumet ligger den största omstruktureringen i Jasons karriär, med nya människor runt honom, från producenter till skivbolag. Samtidigt är det en återkomst till det han kan allra bäst – hiphop och rap. Sagolandet är en naknare platta än någonsin förut och i mångt och mycket en regression för Jason som artist och rappare.

– Sagolandet handlar mycket mer om mig själv och den ensamhet som jag har varit väldigt rädd för. Tidigare har jag skrivit om allting annat än vad jag själv känt; det blev lite politik, eller så rappade jag om att vara glömsk.

Jag känner mig säkrare nu, för det handlar om mig och det går ändå inte att förändra.

Ett tag var det tänkt att det skulle stå Jason Diakité på omslaget till det nya albumet, istället för Timbuktu. En slags omfamning av det personliga uttrycket som vuxit fram under åren och som når sin klimax under ”Sagolandet” i ett potpurri av känslor. Det hade också markerat den förändring som Jason påbörjade redan för snart 6 år sedan, när saker och ting började avvika från den invanda kursen.

– I slutet av 2005 stack jag, Jens och Amato till New York i 4-5 månader. Vi hängde runt och gjorde lite radio, men åstadkom egentligen ingenting. När vi kom tillbaka därifrån så var allting annorlunda.

På vilket sätt var det annorlunda?

– Måns hade skaffat sig en tjej och flyttat ut till landet. Claes och Misan flyttade JuJu-kontoret till Stockholm från att tidigare ha suttit i Skåne där vi alla bodde. Vi hade alla varit inne på samma vibb i många år, men vi kom ifrån varandra lite när de flyttade. Jag och Jens bodde tillsammans i en lägenhet i Malmö. Det enda jag tänkte var ’vad gör vi, vad händer nu?’

Var det första gången du inte visste vad som skulle hända?

– Jag flyttade upp till Stockholm 1999 och bosatte mig i Måns Asplunds studio. Sen övertalade vi Moe att flytta till Stockholm och så bodde vi alla där, samtidigt som vi lärde känna Promoe och Supreme. Sen flyttade vi ner till Malmö, fortfarande ett stort gäng som bodde tillsammans. Det fanns inga förhållanden och ingen vanlig tillvaro – vi åt ihop, spelade ihop, kollade på film ihop, drack bärs ihop – och så flöt det på, som ett jävla Neverland-piratskepp. Sen kom hela den där grejen med att bli vuxen, samtidigt som man fick en massa smällar på vägen som gjorde att man insåg att det inte funkade. Det var en ohållbar tillvaro, som man ändå inte ville skulle försvinna. Men i slutändan så gjorde den det. Jag hade en stark Peter Pankänsla, att jag inte ville växa upp. Jag tror att alla andra växte upp, utom jag.

68 |

| nr 3 2011

Blir du stressad av det?

– Lite. Jag tror att jag blev det, för jag kände att ’vad fan ska jag göra’. Det var en era som tog slut när Jens sa att han ville turnera på egen hand, Måns skaffade barn, Misan och Claes jobbade med Pope och Amato började plugga. Alla andra hade gått och blivit vuxna på sätt och vis. Då visste jag inte vart jag skulle ta vägen. För första gången var jag ensam i det.

Samtidigt skulle du följa upp den största framgången du haft i din karriär.

– Ja precis. Jag tog en lång tid för att hämta andan efter att vi kommit hem från New York. Det är intressant för jag har inte tänkt på det så mycket faktiskt, men jag minns att tanken var att jag skulle sticka till New York och spela in min nya platta och komma hem i början av 2006, släppa albumet och turnera vidare – fortsätta med den här cirkusen liksom. Men så blev det inte. Vi hamnade i någon slags svacka för vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Sen började vi spela in till Oberoendeframkallande så smått, och jag minns att de första två låtarna blev skitkonstiga. Och det var första gången som det drabbade oss, att vi inte riktigt visste vad vi höll på med, eller att vi tänkte efter och frågade oss själva ’vad håller vi på med?’. Sen hittade vi det till slut och spelade in plattan, men det hade ändå… jag vet inte. Det blev mer av samma bara, jag kom inte med någonting nytt egentligen.

Om du fick bestämma, hade det då alltid varit som under tiden när du spelade in dina första album?

– Det är nog först nu som jag börjat tänka på de grejerna, och det var lite därför jag satte titeln Sagolandet på den här plattan. Den tiden var en så skyddad värld, där jag fick leva i någon sorts drömbubbla av att inte behöva ta så mycket ansvar för något annat än att ständigt rappa och vara på turné.

Allt jag gjorde var att skriva texter och spela in och det fanns alltid en studio att besöka, alla hade alltid tid. Om den tiden var min barndom eller vad man ska säga, så har jag nu försökt hitta ett sätt att fortsätta vara en rappare fast jag har blivit vuxen och ställer andra krav på mig själv.

Det ringde en varningsklocka hos Jason när mediernas allt mer navelskådande skandalskriverier kom att handla om honom som person snarare än Timbuktu som artist. Samtidigt hade han fått sitt första kritiska och ljumma mottagande och hans tillvaro var på väg att förändras, efter många års trygghet med folket kring honom. Det fick Jason att börja ifrågasätta artisteriet för första gången i sin karriär.

– Ett par år så var jag inne på att jag inte skulle rappa mer, eller i alla fall vänta ett tag. Under turnerandet med High Five-plattan ifrågasatte jag om detta var vad jag ville hålla på med. Jag kände att jag var tvungen att fundera på om jag kanske skulle syssla med någonting annat. Jag gick upp lite mer i det här med att göra radio och tänkte att vi får se när jag skriver raplåtar igen. Jag funderade lite på politiken, men jag plockade aldrig riktigt upp

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 69

timbuktu

någon annan tråd och satte igång med det på riktigt. Det är alltid en process att sätta igång med någonting nytt, det tar ju lång tid innan man är så bra som man strävar efter att vara. Om man ska börja med något nytt så innebär det ju att vara dålig på någonting i många år innan man lär sig att bli bra. Och nu har jag blivit lite äldre så jag vet inte om jag pallar att vara kass på någonting i flera år, lite så tänker jag ju. Och jag vet att man måste betala det priset för att lära sig och man måste öva och ha den där naiva kärleken för att lära sig, vad det nu än är, och jag visste inte vad det var jag skulle göra. Samtidigt så började alla artiklar handla om så mycket annat än min musik. Det skrevs om syndikalistblockaden, eller att jag har provat knark men det skrevs aldrig om musiken, som är anledningen till att de här tidningarna vill skriva om mig från början. Jag kan inte bara vara ett ansikte utåt, då lägger jag hellre ner och pluggar historia och bara softar.

Vem har du pratat med, när du haft sådana här tankar?

– Det har jag inte riktigt snackat med någon om, jag har inte vågat göra det. Jag kommer ihåg på turnén 2008, att jag blev totalt sågad i en recension, och jag blev så otroligt tagen och arg av kritiken. Sen begav vi oss ut på turné och för första gången sedan T2 var det inte självklart att det var slutsålt på alla konserter. Vi hade spelat på ett ställe i Norge och jag satt på en trappa utanför och tänkte att fan, jag vet inte om jag vill göra detta mer, jag vet inte om jag pallar. Jag höll på att tappa tron på vad jag höll på med och det vågade jag inte säga till någon, för jag trodde att om jag sa det till någon så skulle de ju kanske tro att jag menade allvar. Och det var jag inte helt säker på att jag gjorde. Det är därför jag väntat lite med att börja skriva eller sätta igång arbetet på en ny skiva, för jag visste att jag inte bara kunde gå in och spela in en ny skiva, utan att någonting skulle vara tvunget att hända i mitt liv som förändrar mig, innan jag kan börja på ett nytt spår.

Det var tvunget att bli relevant att hålla på med det här igen. Någonting var tvunget att hända för att det skulle kännas relevant för mig att välja bort familj, vänner och att expandera min hjärna och mina horisonter i några år 70 |

| nr 3 2011

Jag höll på att tappa tron på vad jag höll på med och det vågade jag inte säga till någon, för jag trodde att om jag sa det till någon så skulle de ju kanske tro att jag menade allvar. till. Jag gick och malde på det under våren och sommaren 2010. Jag skrev ner textfragment i min telefon och jag vet inte riktigt vad som fick mig att sätta igång igen, förutom just två tillfällen.

Vi avbryts mitt i meningen av det tilltagande regnet som inte låter oss sitta ostörda på uteserveringen. Jason passar på att svara i telefonen medan vi flyttar in och försöker boka in träffar med sina vänner under sin korta pressturné i Stockholm.

– Det är svårt att få tid till att träffa alla nu, när jag inte längre jobbar med mina bästa kompisar. JuJu och alla som jobbade där var som en förlängning av mig själv och det var väldigt, väldigt svårt att släppa det och gå vidare till någonting annat.

Med sig i skapandet av Sagolandet har Jason inte längre den tidigare parhästen Måns Asplund, en förändring som var ofrånkomlig men också innebar en tvingad omstart i produktionen. Istället var det producenten Collén som blev en viktig sporre och fick Jason att hitta tillbaka till studion, efter tio månaders tjatande om att få in honom i mickbåset. Väl där visste Jason exakt vad han skulle göra. Efter en lång tid av tveksamhet så hade gästverserna som efter trugande spelats in för ”Mammas gata” och ”Jag älskar din stil” satt sina spår. Den här gången skulle det bli avskalad hiphop, med rap i fokus.

– Den här gången har det mycket mer varit en process som jag har gått igenom själv, vilket har varit ganska skönt, att det inte behöver vara en överenskommelse eller kompromiss med någon annan. Innan har alltid jag och Måns snackat oss fram till hur det ska låta, vilka som ska vara med och vilken riktning vi ska ta.

Så vad hände istället?

– Jag landade hos Collén i Sundsvall och spelade in åtta låtar på fyra dagar och så mycket flyt har jag inte haft sedan jag var i Ghana och spelade in halva Alla vill till himmelen på två veckor! När jag satt och spelade in med

Collén och det lossnade för mig så ringde jag till några av mina närmaste och sa att ’jag är tillbaka nu’ – alla nojor var borta, jag hade hittat hem igen.

Sen åkte jag hem från Sundsvall och svävade på små moln. Jag minns att jag tänkte ’här hade det gått sex veckor sedan jag bestämde mig för att göra en platta och nu är den typ klar, fan va det här är fett’. Hela stommen till albumet är satt tillsammans med Collén och Svante från Damn. Jag är alltid nervös för att spela låtar för Damn-snubbarna, för jag vet att det är en helt annan standard med dem. För dem funkar det inte bara med en bra raplåt, det måste vara förbannat bra. Jag minns att jag spelade ”Dödsdansen” för dem och de sa att ’shit vad du låter annorlunda, du låter mycket hungrigare’.

Det gjorde mig mycket mer peppad, när det inte bara var jag som kände att jag hade fått tillbaka det, lite av den WDMD-feelingen, att bara rappa utan att tänka så mycket. Jag märkte att jag hade börjat censurerat mig själv allt mer, så när jag skulle skriva High Five-plattan så tänkte jag sönder de olika koncepten, för jag var hela tiden på jakt efter att skriva någonting nytt som jag inte skrivit förut. Redan då ville jag nog snacka om känslor, men visste inte riktigt hur. Det blev ju så att jag jobbade lite mer med Sagolandet när jag kom hem från Sundsvall. En av producenterna som kom med på plattan, Nasty Kutt från Norge, hade haft Raekwon i studion och spelat lite beats, och Nasty Kutt spelar många av instrumenten i beatsen själv. Raekwon hade sagt, ’yo man, that’s that music shit. I need to hear some street shit’ och det är lite så jag själv har tänkt när jag har gjort den här plattan.

Det jag har kommit fram till är att det är ok att bara rappa, eller att inte kunna skilja dur från moll – och det hjälpte nog som fan, att spela in med Collén, som, precis som jag, inte är en musiker på det sättet. Han jobbar istället med sin instinkt på samma sätt som mig. Jag vet vad jag gillar och vad jag inte gillar, men jag kan inte förklara det eller beskriva – man vet när det svänger och när det är fett. I hans studio var allting tillåtet och vi snackade inte tonarter och sådant. Det har varit kul att få leka, testa grejer som är helt annorlunda, och ännu skönare att komma hem igen till det jag kan bäst.

Dödsdansen är nog min mest ”kött och potatis”-låt på jävligt många år, seKINGSIZEMAGAZINE.SE | 71

timbuktu

...jag kände att shit, jag har läst tre terminer, varav två var halvt seriösa – jag har ingenting att falla tillbaka på! dan något på The Botten Is Nådd egentligen. Det är bara en loop, rap, ingen sång och den handlar inte om något – det är sjukt befriande att komma tillbaka till det och känna att det räcker.

Samtidigt så tror jag att de flesta skulle uppfatta dig som väldigt musikalisk och nära till sång.

– Under de här åren så har både Måns och Jens lärt sig att spela gitarr, bas och trummor och de har blivit riktigt jävla grymma på det. Efter ett tag var det samma sak att vara i studion med dem, som att vara i studion med Damn, de började säga saker som ’ska det vara ett F eller ett B-moll’ – man var tvungen att kunna jävligt mycket mer om musik för att kunna hänga, och jag kände att jag har inte hängt med. Under tiden som jag höll på med radio så hade jag inte lärt mig någonting mer om musik och kunde fortfarande inte skilja ett C från ett D, och där står Jens och Måns och säger ’vi måste veta vad vi håller på med här’ och är inne på att verkligen lära sig att göra musik för att kunna skriva låtar. Själv så tror jag att jag har tänkt för mycket och kanske tappar den kanalen mellan tanke och text. Nu har jag insett att det mer handlar om att bara göra. Obi från Excel (Timbuktus första grupp skrib. anm.), som proddade min allra första rapskiva sommaren ’95 sa till mig att ’ditt flow är svinfett, men du berättar för mycket – rap ska bara vara rubriker’. Hans ledstjärna var Raekwons skiva Only Built 4 Cuban Linx och att texter inte ens behöver funka som en logisk helhet.

Den grejen är jävligt aktuell än i dag känner jag, att det mesta av värdet ligger mellan raderna.

Albumet heter Sagolandet, men det låter väldigt mycket som en dystopi?

– Jag tror att jag har sprungit jävligt mycket från min egen smärta. Det i mitt liv som inte har varit musik har innehållit en hel del skit och jag har både övergett andra och mig själv vid flera tillfällen. Jag har hela tiden fortsatt att springa från allt. Det är det genomgående temat, att inte ta itu med saker och ting utan bara gå vidare framåt och försöka leva ut det på scenen 72 |

| nr 3 2011

och giga sig till lycka. Istället för att ta fram de grejerna som har varit jobbiga och titta på dem. Och dörren är bara på glänt vad gäller den grejen. Jag kände också att det var dags att lämna tredjeperson och prata om mig själv på den här plattan. Det var det mest relevanta jag kunde göra och då fick politiken och alla andra ämnen vänta lite. Nu när jag blir äldre så känner jag också att rapformatet är för begränsat för att få fram vad jag verkligen tycker i många ämnen. Då är det bättre att låta det komma ut på något annat sätt, även om det alltid kommer att avspeglas i min musik.

Hur tror du att det blir med kändisskapet nu, med ett album som är så mycket mer personligt?

– Egentligen är det inte en stor grej. Det här med kändisskap är bara en bieffekt och ingenting som betyder någonting. Det betyder bara att jag ibland väljer att gå ner i mitt garage och köra bil för att handla, istället för att gå på gatan för att jag just den dagen inte orkar battla någon utanför 7-Eleven. Men det är ett jävligt litet pris att betala för att få göra det jag älskar att göra. Är nya albumet inträdesbiljetten till vuxenlivet?

– Det här är mitt försök att ta det som jag gjort sedan jag var 14 år och fortsätta med det in i vuxenlivet – att göra om artistgrejen till någonting som jag kan syssla med i tio år till. Jag kommer ju säkert att stå och rappa någonstans när jag är 45, men jag bävar lite inför det. Det är också en grej som hänger över mig – någon dag måste det ta slut och det är precis den känslan som ”Dödsdansen” föddes ur. Det är nu det gäller. Sen tror jag också att jag är lite rädd för att bli gammal. Jag kommer ihåg en lång diskussion som jag hade med en av mina bästa vänner, som sa att vi är svarta i det här landet – blir vi gamla och inte har någonting att erbjuda så kommer vi att stå utanför allt. Han har läst jättemycket och funderar på att doktorera, för att ha någonting att falla tillbaka på. Och jag kände att shit, jag har läst tre terminer, varav två var halvt seriösa – jag har ingenting att falla tillbaka på!

Det är väl att förminska dig själv väldigt mycket?

– Det är så jag tänker. Men det jag vill komma till är att jag ändå kom igenom den perioden och förbi det synsättet. Det handlade ju bara om att jag var rädd. Jag kom fram till att det är ok att göra det jag själv vill göra och jag är så sjukt glad att jag gjorde det. Nu känns det lugnt igen och tvärtom som att jag kan komma med några gråa hår fler, men med någonting att tillägga. Och det är så jävla fett att ha den känslan, för nu är scenen full med begåvade, unga och hoppfulla artister. Det är fett att se dem och inspireras av dem, men samtidigt veta att jag har ett försprång. De kommer ju att ta över och göra allt mycket bättre än vi i det gamla gardet någonsin gjort, men inte riktigt än – jag kan fortfarande visa dem var skåpet ska stå och det känns jävligt fett! Det peppade mig också mycket att se att scenen kom tillbaka på fötter. Som rappare tänker man kollektivt, att hiphop ska må bra. Jag tror att det är en tanke som är ganska unik för hiphopscenen, jag tror inte att Soundtrack of Our Lives tänker på rock-Sverige, eller att Håkan Hellström tänker på pop-Sverige.

Kvällen har snabbt blivit natt och Jason låter telefonen gå varm i jakt på Stockholmsvänner som han vill hinna träffa innan det är dags att åka söderut igen. Medan vi säger hej då, påpekar jag vart vi började vårt samtal, med bakgrunden till Sagolandets uppkomst och säger att han inte kändes särskilt svårövertalad när det gällde att komma tillbaka.

– När jag tänker på det så krävdes det faktiskt jävligt lite för att få igång mig igen. Jag insåg nog att det här förringandet kring vad jag håller på med inte var helt korrekt. Drömmen är ju på något sätt att alltid kunna rappa, även när man är över 45, men på sina egna villkor, när man själv vill. Helt enkelt, det här är vad jag kan och vad jag alltid har sysslat med.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 73

kingsizemagazine.se

Timbuktu om projekt

Falcon & Sleepy feat. Timbuktu - Lifestress Jag och min polare Obi från Köpenhamn spelade in en hel platta under sommaren 1995. Första låten vi spelade in hette ”Look Alive” och spelades bara några veckor senare på Strecth & Bobbito’s show på 89tec9 i New York. Andra låten vi spelade in hette “Lifestress”. När jag ett halvår senare befann mig i legendariska Soundtrade Studios i Solna med Christian Falk, bestämde jag mig för att använda texten från Lifestress och spela in den på nytt över Falcons beat. Intressant kuriosa är att låten är inspelad på beatet i 86 bpm men sedan pitchade Falkis upp låten två steg. Så det är egentligen en pipigare röst än jag brukade rappa på som hamnat på tolvan. Mitt första släpp och fortfarande en låt som ligger mycket nära mitt hjärta. På orginalet är det Dj Noize som cuttar men jag måste säga att Sleepy’s cuts spöade dom med hästlängder, det är nånting i vibben: ’we bring the realness feel this’. Hiphop to the bone. Vi spelade in en låt till under samma session, jag minns dock inte vad den hette eller hur den lät. Den ligger i Falkis arkiv med en hel drös annat klassiskt material som aldrig kom ut. Christian Falk är för övrigt en av de bästa skandinaviska hiphopproducenter genom tiderna i mitt tycke.

Sedlighetsroteln - Ring snuten!

Under inspelningen av T2-plattan satt jag Supreme och Promoe i Breakmecanix studio i Årsta och spånad på en cool titel till låten som dom skulle gästa på till skivan. ”Snobbar som jobbar” var ett förslag som var uppe för diskussion, tills Mårten kläckte idén Sedlighetsroteln. ’Fett vi skriver en låt som heter så’! Den blev väldigt tidstypisk. Ironisk, hitte-på rap om hur lösa och vilda vi var. Vi valde varsitt alias och gick helt in i det. Vi hade otroligt roligt hela dagen och kvällen. Det är fett att min vän Simon Klose filmade hela inspelningen och delar går att se i Spelberoende-dokumentären som släpptes 2005. När vi väl skrivit låten hade vi ändå blodad tand och varsitt alias som vi gillade. ’Vi gör en EP, så släpper vi den på internet så att folk har hört låtarna innan spelningarna’. Det var oktober 2000 och Looptroop, Spotrunnaz och jag skulle ut på Stöldturnén. Ep’n släpptes således på internet och på vinyl och när vi väl var ute och spelade så visade det sej att väldigt många hade hört Sedlighetsroteln EPn. I slutändan sålde vinylen i 3500 ex, dessutom blev ”Ring Snuten” den första och (kanske enda) låt som blev anmäld till radionämnden.

74 |

| nr 3 2011

Timbuktu - T2: Kontrakultur Hahaha...vilken galen idé att släppa en platta på engelska och en på svenska. Jag och Måns tänkte att vi skulle göra en skiva, så har vi åtminstone fått det gjort och så kommer vi alltid att minnas den här tiden. Jag kommer ihåg att jag trodde att det skulle bli min enda skiva, typ som att jag skulle pensionera mig efter den var klar. En rolig grej var att jag i intervjuerna kring skivan sa att jag ville ge folk dubbelt så mycket musik för samma pengar.

Det var meningen att plattan skulle säljas till vanligt pris. Men första vecka skivan släpptes brast det i kommunikationen mellan vår distributör och en stor återförsäljare och under en veckas tid kostade skivan 335 SEk istället för 169 sek som var bruklig på den tiden. Big Fred kom upp till mig på stan och skällde ut mej efter noter: ’hur fan kan du sitta o säja att du vill ge folk mer musik för pengarna så kostar din skiva hur mycket som helst’. Misstaget korrigerades efter ett par dagar och några telefonsamtal. En revolution i mitt skrivande skedde när jag skrev sista låten som vi spelade in till skivan, ”Pendelparanoia”. Då upptäckte jag något helt nytt inom mig. Jag kunde ju faktiskt skriva om riktigt väsentliga saker och folk kanske skulle lyssna.. Det var där idén att skriva mer samhällsorienterade texter föddes, dels det och att jag umgicks i princip varje dag med Supreme och Promoe.

Timbuktu feat. Damn! - Live!

Från vår första riktiga turnésommar 2003 och även den sommaren som det verkligen lossnade för mig. Sommarens höjdpunkt var på Universitetet då vi spelade ihop med Peps. Det var helt fucking magiskt. En av mina topp 5 konsert/liveupplevelser någonsin.

LABYRINT

MILJONPROGRAMMERADE

BAD MEETS EVIL HELL: THE SEQUEL

FINNS DÄR DU KÖPER MUSIK!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 75

mode: pierre a camilo fotograf: anton renborg

Keps – New Era, 399 Halsband – Efva Attling, 1750 Linne – Cheap Monday, 130 Badshorts – Frank Dandy, 499

Örhängen Jacka med Kingsizelogo – Bikini topp – Panos Shorts

han kr kr kr kr

hon – Guess, 998 kr Puma, priceless Emporio, 299 kr – Mango, 299 kr

hon Bikinitopp – Panos Emporio, 299kr Örhängen – Guess, 998 kr Läder armband – Gina Tricot, 79 kr han Cargo bermuda – Carhartt/Caliroots, 799 kr T shirt – Wrangler, 599 kr Haspelrulle – Abu Garcia, 499 kr

hon Bikinitopp – Panos Emporio, 299 kr Jeans – Dr Denim, 499 kr han Keps – New Era, 399 kr Halsband – Efva Attling, 1795 kr T-shirt – Wrangler, 599 kr Cargo bermuda – Carhartt/Caliroots Skor – Gram VZ, 795 kr

Keps – New Era, 399 kr Armband – Guess, 798 kr Örhängen – Guess, 998 kr Halsband från – Tricot, 79 kr Bikinitopp – Panos Emporio, 299kr

Keps – New Era, 399 kr Tröja – Benny Gold/Caliroots, 799 kr Shorts – Nike, 350 kr Sneakers – Nike Air BW GEN II, 1400 kr

hon T-shirt – Polo by Ralph Lauren, 495 kr Denim shorts – D brand, 499 kr Vristband – Gina Tricot, 79 kr han Top – Nike 300 kr Mjukisbyxor – Undefeated/Caliroots, 799 kr Sneakers – Nike Air BW GEN II, 1400 kr

hon Bodysuit – Randolph, 1995 kr Sneakers – Nike Dunk ’08 CL, 800 kr Jacka – Adidas, 1 000 kr

Keps – New Era, 399 Tröja – Benny Gold/Caliroots, 799 Shorts – Nike, 350 Sneakers – Nike Air BW GEN II, 1400

han kr kr kr kr

Hår och Make up: Emelie Ödman Foto-Assistent: Christine Knutsson Modeller: Rebecca H/ Mikas Lucas De Marie/Kid Of Tomorrow

kingsizemagazine.se

Recensioner

timbuktu – Sagolandet | emi music |

”Fan va mycket som jag aldrig vågat säga till nån annan” - så börjar ”Sagolandet”, Timbuktus hittills största uppgörelse med sig själv och i mångt och mycket återkomst. I ”Allsång på gränsen” bränner Timbuktu igenom en rad händelser som alla är rubriker i sig, som om han knappt kunnat vänta på att få dela med sig - för visst står det klart att mycket av det som sägs har varit på väg ut länge. Ändå känns det paketerat på ett något återhållsamt sätt, som om han inte vågat ta hela steget och håller tillbaka lite i tyglarna. ”Sagolandet” är ett album som vill oerhört mycket, men trots att den dryper av starka känslor så är det lite oklart vad vi som lyssnare förväntas känna.

Det är en revitaliserad Timbuktu som visar sig på det åttonde soloalbumet i karriären. Det känns igen på många ställen på klassiskt Timbuktu-manér, men överraskar i såväl text som toner vid ett flertal tillfällen. ”Innan vardagen blir för tradig” uttrycker Timbuktu, som en övergång till sina nya berättelser på det mer personliga planet med den nya plattan. Ändå håller han stundvis kvar vid de vardagsreflektioner som vi är vana vid, om än något tweakade. Och Timbuktu låter långt ifrån tradig. Han låter hungrig. Han låter som en artist som hittat tillbaka till sin kärna och nu kan skapa sitt allra bästa. Jason Diakité lade korten på bordet men vågade inte gå all-in. Det hade givit honom hela potten.

Robert Zillén

sexfemman favorit i repris | slang musik |

Slang Musik är en väldigt het label just nu.

Flera artister är aktuella: Nimo, Marcus Price och inte minst: Sexfemman. Den långa farbrorn från Fruängen är tillbaks med ett högintressant släpp. Han har varit med i gemet ett bra tag och trots att debuten kom först för två år sedan i och med Grimasch-musik är han väldigt rutinerad.

Det är något man verkligen märker av på skivan. Grymma beats av Marcus Price, Kristoffer Malmsten och Daniel Savio till trots ligger skivans fokus på texterna och leveransen av dom. Skivan är avskalad och minimalistisk och det passar Sexfemman alldeles utmärkt. Man sitter och ler större delen av skivan och man kommer på sig själv att skratta ett flertal gånger på grund av Sexfemmans roliga punchlines. Ibland kan det bli för lite variation sett till det stora hela. Fast varför ska man ändra på ett vinnande koncept? Jag hade dock inte haft något emot ett par gästinhopp från Safe House Staff. Näääk och Marcus Price hade jag lätt kunnat se på gästlistan. Men Sexfemman står ändå på egna ben och han hanterar det definitivt på ett bra sätt. Jag ser sjukt mycket fram emot Safe House Staffs kommande EP och jag är övertygad om att Sveriges längsta och förmodligen trevligaste rappare gör ett bra jobb även där!

Alexander Kihlström

Stockholmssyndromet Underhundar | universal |

Svensk hiphops underhundar är tillbaka med en ny skiva och man är fortfarande lika originella och nyskapande som tidigare.

Första skivan ”Ettfyranånstans?” har spelats flitigt i mitt hem sen den kom. ”Underhundar” är nästa steg i utvecklingen och är mer av en kusin än ett syskon till debutskivan.

Det finns likheter men det finns fler skillnader. Soundet är fortfarande funkigt och experimentellt men det märks att duon har hittat rätt i sitt musikskapande. Det är mer teman i låtarna och man har tänkt ett extra steg när texterna har skrivits. Det som höjer skivan ännu ett snäpp är de fantastiska beatsen som Skizz har producerat.

Från Up Hygh till Stockholmssyndromet har Skizz vuxit oerhört som producent och jag fascineras av hans kreativa sinne. ”Norrmalmstorg” är ett perfekt exempel på det. Det är en ren njutning att höra de flummiga elektroniska spår de lägger rap på. Just rappen funkar också väldigt bra, de kompletterar varandra mycket väl, för Starvin Mar och Skizz känns samarbetet helt naturligt och vart det landar i nästa skiva blir oerhört spännande att se.

De låtar med mest Stockholmssyndrom i sig är ”Räkmacka”, ”Norrmalmstorg” och ”Ormar i gräset del 2” (feat. Abidaz)!

Alexander Kihlström

Governor Andy Dagen då dollarn dog | kbc music |

Det är alltid svårt att recensera en temaskiva. Speciellt en temaskiva som denna med ett oerhört viktigt och aktuellt tema. Har ni inte läst artikeln om Guvernören i detta nummer så borde ni göra det, det är en man med oerhört intressanta åsikter! Efter det borde ni lyssna på albumet ”Dagen då dollarn dog” för ett viktigt samhällsmeddelande från Västeråsaren och reggaeikonen Governor Andy. Man känner igen baktakterna och den klassiska uppbyggnaden av reggaespåren, inget nytt under solen där.

Men musiken är bra, välspelad och passar som en bra grund till Guvernörens viktiga texter. Vissa låtar faller dock lite i skymundan för de starkast lysande stjärnorna på albumet som ”Domens Dag”, titelspåret ”Dagen då dollarn dog”, ”Landet inte på riktigt” och det vackra slutet på skivan: ”Det är därför jag ringer”. Jag hade inte haft något emot ett par spår till utöver de 10 på skivan och gärna i samma stil som tidigare nämnda kvalitetsalster. Governor Andy är en av de viktigaste reggaeprofilerna vi har i detta land och den här skivan förändrar inte det faktumet. Ett hett tips är att gå på en av Guvernörens många spelningar, skivan gör sig bäst live med ett band i ryggen.

Alexander Kihlström KINGSIZEMAGAZINE.SE | 85

kingsizemagazine.se

Svensk hiphop

Av alexander kihlström

EGNA SLÄPP, ep:s, mixtapes, DEMOS, DOWNLOADS & SINGLAR

Istället för att skriva något klyschigt om att sommaren är här och att det är dags att dra på badshortsen och ta fram boomboxen, tänkte jag lite kort ta upp en annan grej.

Det har varit mycket tal om ”censur” och liknande i svensk hiphop och jag tänkte bara ge en kort sammanfattning av min åsikt om det hela. Först och främst är musik något vi svenskar är jäkligt duktiga på. Det är en stor del av vår kultur och det kan uttrycka sig i tusen olika sätt och musikstilar. Svensk hiphop och svensk reggae är förmodligen de två absolut bästa musikstilarna när det handlar om att uttrycka åsikter om samhället vi lever i. Vår tids svar på proggen har gjort mycket för många hör i landet. Det är många ungdomar som berättat för artister som Labyrint, Ken Ring, Carlito, Looptroop Rockers, Stor och många fler hur de har förändrat deras liv till det bättre. Politiker pratar ofta om problem som måste fixas och vi har artister som har upplevt de problemen på plats. Att man då börjar ställa in spelningar för artister för att man inte tycker likadant är en ren och skär skam. Man kan lätt vifta bort detta med att ”det var ju bara en spelning”. Visst, men samtidigt räcker det med att en börjar för att fler ska göra samma sak. Du ska aldrig låta någon hindra dig från att bruka din rätt till yttrandefrihet oavsett om det handlar om musik, konst eller ett debattinlägg. Med det sagt kan jag glida in på några som aldrig bör tystas. Några av skivorna i den här delen är riktigt utmärkta och den svenska hiphopsommaren kommer att bli den bästa på länge.

Syns i slutet av sommaren!

roffe ruff

öris

Castor P & Leontin

smojo

double h

labyrint

barrabas

slugeri 2

Rond Ett

smojosolo

afterwork

miljonprogrammerade

Jag har alltid uppskattat men aldrig fastnat helt för Roffe Ruff, förrän nu – när det är för sent. Den maskerade rapparen från Göteborg har i och med denna skiva valt att lägga micken på hyllan. Ända sedan Roffe Ruff började rappa har folk roat sig med att spekulera och gissa sig till svaren på alla frågor som kretsar kring honom. På Barrabas får man många svar och han avslutar boken om Roffe Ruff på ett fantastiskt sätt. Jag har svårt att säga något blygsammare än att Barrabas är en briljant skiva.

Han gör hela skivan utan gäster, på perfekta beats för den sinnesstämning han vill förmedla. Producenterna har lyckats skapa en varierad och originell ljudbild som verkligen andas Roffe Ruff. Rappen påminner snarare om poesi än klassisk rap och tårarna ligger nära till hands vid flera låtar. Alla låtar är bra men för mig sticker vissa låtar ut lite extra. ”Fröken Anderberg” är bland det ärligaste jag har hört, titelspåret ”Barrabas” är ångestdrypande och ”Farväl” avslutar skivan på sorgligast möjliga sätt . Ladda ner denna underbara skiva – genast!

Det har gått några år sedan Öris släppte det första alstret i Slugeri-serien men nu är det äntligen dags igen. Öris, eller T.R. som han kallades förr, har varit med i gemet ett bra tag och släppt olika sorters låtar i olika konstellationer men det är så här jag gillar honom bäst. Slugeri 2 osar av självdistans, humor och ärligt snack rakt igenom från DBSsoldaten. Han använder sig av kända instrumentaler precis som på Högt i tak vol. 1 som han släppte med Organismen. Men här är beatsen lite roligare och det känns som att Öris har suttit länge och letat efter beats som passar hans stil perfekt. Jag blir nästan lite nostalgisk när Öris och Organismen kör ”Hur många”, en version av Fugees ”How Many Mics”.

Det är en låt som osar Ungdumshälsan och Retarderat Eleverat – det låter helt enkelt som att de har kul i studion! Även om Öris är oerhört fyndig så blir jag också imponerad av ”Vänner först” (med Professor P & Marke) där han berättar om hur han är mot vänner och bekanta.

Totalt sett ett grymt släpp från en av Sveriges mest underskattade rappare. ”Störst i duschen” med Organismen snart...?

Man märkte av hans talang redan när Castor P släppte debuten Underverk. Ta den talangen upphöjt i två till den här skivan. Castor P har blivit oerhört mycket säkrare och hans stil känns klockren. I min förra recension sa jag att han var som bäst när han flippade ur. Vet inte om han har lyssnat på mig men på Rond Ett känns han mer ostrukturerad, på ett bra sätt! Leontins produktioner är oerhört bra och beatsen passar perfekt till Castor P när han väljer att gå loss helt och hållet. Sex spår (sju med intro) passar perfekt för det här släppet, men kan duon göra en fullängdare av den här stilen utan att bli monotona? Det hoppas jag verkligen. Castor P är fortfarande relativt ny på scenen men han jobbar hårt med musiken och den PR som krävs kring det hela. Låtmässigt är helt klart ”Hungrig” ett grymt spår som har ett jäkligt bra beat och ett riktigt skönt flow från Castor P. En annan banger är ”Spital” som kan ha det mest flippade beatet på länge… kombinerat med riktigt tight rap. Både Castor P och Leontin visar verkligen vad de kan. Hoppas på mer material snart…

Att ta steget från att alltid ha jobbat i olika gruppkonstellationer till att jobba solo är svårare än vad man kan tro.

SmoJo har jobbat i grupp ända sedan battletiden på Whoa till nyligen med Ri-Fas senaste släpp, som vi skrev om här för ett par nummer sedan. Många känner igen honom just från gruppen Ri-Fa eller från de flertalen battles han hittills ställt upp i. Men den bilden kommer nog att förändras från och med nu. SmoJo har inte bara hanterat övergången till soloprojektet väl, han har gjort det på ett sätt som känns nytt och fräscht. Han pratar öppet om allt från familjemedlemmar till hans relation till droger. När man pratar med folk i SmoJos omgivning verkar de lite förvånade... ”Visste inte att han hade det här i sig!” och så vidare. Men så är det, SmoJo är en riktig ”Underdog” som han säger, som slår underifrån. Jag tokdiggar hans öppna och ärliga stil om olika teman och bästa spåren på skivan är ”Du får mig att vilja knarka” (med Shazaam) och den skönt jazziga ”Den Brinner”. SmoJo visar verkligen att han kan släppa bra sologrejer också!

Det här är min typ av rap.

När jag sitter hemma och får välja själv tar jag gärna rappare som kör på det här sättet som Double H gör. Jag känner lite vibbar av gamla MHz (Camu Tao, Jakki da Motamouth, Copywrite, m.fl.) och den eran av rap.

Rappen är rak och hård utan några krusiduller, den kommer som ett njurslag från ingenstans. Beatsen är blytunga och produceras bland annat av islänningen Earmax och Beatniks (Das EFX, Onyx, Saigon). Symbiosen mellan beats och rap funkar fint och den rappande kocken Double H serverar en tolv spår lång middag som smakar riktigt gott. Double H har rappat länge men tyvärr inte släppt så mycket. Man märker dock av rutinen i låtarna och gäströsterna på micken (Tabs, Rosanna och Earmax) kompletterar på ett bra sätt.

Jag hoppas att folk återigen börjar uppskatta den här formen av hiphop med en smak av asfalt och en enorm dos attityd. Nu när svensk hiphop blir bredare och bredare är det dags att ta tillbaks den här stilen. Skivan är grym och favoritlåtarna är ”Cosmetic Acts” (feat. Tabs aka. Fort Nox), “Focused” och ”Gladiator”. It’s Double H and shit!

Labyrint gick väldigt snabbt från att ha lite hype hemma i Uppsala och på nätet till att bli älskade landet över och vara huvudämnet i ett avsnitt av Debatt på SVT. Få har missat debatten om censur och svensk hiphop men det lämnar vi nu. Labyrint har en ny EP och jäklar så skön den är. Att reggaevibes bara funkar på sommaren är så klart en myt men de Jamaicadoftande (musiken, inget annat) takterna från Labyrint kommer helt klart att höras på många grillkvällar i sommar. Grunden är oerhört välbyggda beats och på det kommer Labyrints löjligt sköna stil. De har kvar sin samhällskritiska syn och tillsammans med Carlito känns det som att de håller den politiska fanan högt i svensk hiphop. Men det är inte en hel EP politik. ”Jajajaja” är en riktig banger som jag definitivt kommer att pumpa på nästa förfest. Bästa låten är dock titelspåret ”Miljonprogrammerade” som är en riktigt snygg berättelse från förorten. Jag rekommenderar alla politiker i hela landet att lyssna på just den låten och förhoppningsvis kommer de till någon slags insikt.

86 |

| nr 3 2011

nyheter Hurra! De som ordnar Grammisgalan verkar inte vara helt bakom flötet ändå. Trots att det är en gala med sina glansdagar bakom sig är det ändå en ”relativt big deal” att vinna en Grammis. Nu har de äntligen återinfört kategorin hiphop/soul som av någon extremt konstig anledning hade försvunnit helt förra året och hamnade i den löjliga kategorin urban/dance.

Vi recenserade Queffs skiva för ett tag sedan men den, likt många andra hiphopsläpp, har blivit lite försenad. Han låter dock hälsa att han nu är inne i studion för att ”putsa till” skivan lite. Dessutom finns singeln ”Glöm Det” (feat.

Organismen) ute på nätet nu!

Mina favoriter frÂn Göteborg just nu, Parham & Vic, har nu släppt en ny singel vid namn ”Olika”.

Det är en riktigt tung låt som lovar gott inför deras kommande släpp. En video är planerad till låten också, håll ögonen öppna för den. Annars måste du söka p ”Vic Vem – Västerlandet” på YouTube som är en spoken word av Vic som är blytung.

Erik L från Supersci skickade en ny singel till oss nyligen från projektet Favorite Flava. Det är en oerhört skön soullåt vid namn ”VII” som redan fått speltid p BBC Radio bland annat. Den låter riktigt bra och jag är oerhört spänd inför kommande släpp!

Jag har en sjuklig fascination för Ken Ring. Det är helt klart en av mina favoritrappare i Sverige och därför har jag väntat otåligt på 2 legender utan penger igjen som han släpper med Tommy Tee. Ingen har väl missat att de nu har släppt en singel och video, ”Plocka Han” (feat. M.O.P). Riktigt kul att se och höra M.O.P. som kör refrängen, på svenska!

Realistico från Chorizo Records i Stockholm har släppt en ny låt inför kommande släpp. Sök på YouTube efter låten ”Gör din grej (livet e kort)” som gästas av Kaka och Maskinisten från Kartellen. Ska bli intressant att höra mer från Kista-sonen Realistico!

osten av mozzarella

norlie & kkv

the number 28

en liten den av någonting

Mellansverige har länge ignorerats när det gäller hiphop. Visst att vi har Looptroop Rockers men i övrigt är det ganska tomt på scenen. Osten af Mozzarella har, förutom ett skönt artistnamn, sina rötter i Västerås och reppar även sin ”andra hemstad” Örebro.

Det märker man snart när man lyssnar på hans låtar där han bland annat har en hyllningslåt till hockeylaget Västerås IK. Skivan är ett hopplock av gamla och nya låtar inför den stundande fullängdaren. Bästa låten på skivan är ”Farväl Örebro” som även har en tillhörande video på teckenspråk(!), kolla upp på YouTube! Men Osten har överlag en skön stil och de bästa spåren på skivan antyder att det kommande albumet kan bli riktigt bra.

Jag föredrar när Osten håller det enkelt och kommer med vardagsbetraktelser som säkert de flesta i små till mellanstora städer kan relatera till. Skivan är lite ojämn men samtidigt är det bara ett hopplock och ett släpp inför det stora släppet. Ett stort plus också för att Osten är en av få som fortfarande släpper vinyl då ”Farväl Örebro” ska finnas ute nu på 7”.

Jag förstår helt och hållet syftet med den här EP:n.

En lite del av någonting är ett försök att nå ut till ”den breda massan” och för att få speltid på radiokanaler som The Voice. Det kommer säkert att lyckas då duon redan kommit en bra bit på vägen i karriären. Däremot är musiken varken originell eller intressant. Ena sekunden vill man låta som Lazee och i andra som Lorentz & M. Sakarias. Det är synd för talangen finns där i grunden.

Rappen är tight trots att texterna är oerhört enkla och ibland snudd på banala. Låtarna är byggda på ett klassikt recept för en hit. Lite sång, en catchy refräng, en trallvänlig melodi och lite rap på det.

Låtarna uppfyller de kriterier som ställs på en hit och de får säkert en del radiotid. Men jag har svårt att tro på det här konceptet i längden. Killarna kan rappa. Om man bara slutar köra på trötta popbeats, slutar försöka vara någon annan och slutar anstränga sig så för att skapa en hit. Men om man vill gå hela vägen ut och verkligen toksatsa på att göra sommarplågor för att uppträda på NRJ-konserter i kungsan, då är man helt rätt ute.

Häromveckan satt jag med Ametist i hennes (grymma) radioprogram En kärleksattack på svensk hiphop på SR Metropol. Där fanns även Nimo som premiärspelade sin låt ”Gungar Fram” (feat. Näääk & Kaliffa) och den är störtskön! En riktig sommar-anthem.

På tal om sommaren har Slang Musik/Safe House Staff en stor sommarfest planerad i slutet av sommaren. Håll utkik!

Tay Tay Dat Dude från gruppen Ri-Fa har spännande projekt på gång. Under namnet Lägerelden släpper han, Mandalaten och Pierre Berg snart en EP. Det ska enligt egen utsago vara ”experimentellt med inslag av opera och en akustisk vibb”. Det låter flummigt och sjukt intressant!

En annan från Ri-Fa är Shazaam och har du inte kollat in hans grymma video till ”Vem som helst” bör du göra det genast. Annars är Shazaam högaktuell i olika battles och en av Sveriges bästa battlerappare möter allt från svenskar till amerikaner. YouTube:a ”Shazaam battle” så får du en hel del ögon- och örongodis.

Norrlänningarna i Trainspotters är aktuella med en remixskiva av sitt utmärkta släpp ”Dirty North”. Det är den franska producenten ICBM som har tagit sig an den uppgiften och resultatet är helt klart värt att lyssna på. Googla den och alla andra släpp vi tipsat om här!

Rap It Up söker nordiska hiphop-talanger 2011 Tävla om 1000 euro och inspelning med etablerad hiphop-producent!

Den 11:e maj lanserades raptävlingen Rap It Up, som engagerar en rad kända nordiska artister och andra branschkunniga experter från samtliga nordiska länder. Juryn består bland annat av radioprofilen Ametist Azordegan och rapartisterna Johan ”Organismen” Hellqvist (Sverige), Per Vers (Danmark) och Redrama (Finland).

Rap It Up är en storsatsning från Föreningen Norden med stöd från bland andra Nordiska kulturfonden och Nordiska ministerrådet. Man samarbetar även med FN-organet UNRIC och Kingsize Magazine.

Tävlingen är öppen för unga rappare i hela Norden, 14-22 år, som uttrycker sin kreativitet på något av de nordiska språken.

Uttagningarna till Rap It Up sker interaktivt via hemsidan www.rapitup.org. De tävlande lägger upp enkla videor på sajten och expertjuryn väljer ut de bästa bidragen som går till en stor nordisk final i Stockholm 30 september.

Vinnaren får både 1000 euro och en möjlighet att spela in in en låt i den legendariska Redlinestudion med Salla och Masse från producentteamet The Salazar Brothers.

För mer information om Rap It Up, tävlingsregler och hur man anmäler sig se: www.rapitup.org

Ä R D U N O RD EN S N Ä ST A

RAPSTJÄRNA?

kingsizemagazine.se

marimba roney

Dancehalls framtid

Chan Dizzy och T’Nez Kingsize åkte ner till Kingston, Jamaica för att ta tempen på dancehallscenen.

Det är helt tyst i ett vanligt hus på en tom gata i New Kingston. Mittemot ligger en öde skolgård och det börjar närma sig midnatt. ”Gå runt till baksidan”, säger Kamar Ho-Shing, mer känd som Chan Dizzy när jag ringer och frågar om vi är på rätt adress. Där bak sitter ett gäng framför en stor väggmålning med Head Concussion Records logga. Ett instrumentalt beat, crossroads 88 |

| nr 3 2011

riddim, pumpar ut från ett litet kyffe där tre laptops står uppställda. Chan och två andra står med koncentrerade miner och klipper och rul�lar varsin spliff. I rummet bredvid hänger det ytterligare folk, bland annat producenten Russian och i inspelningsstudion står ett sexmannaband och spelar in gammal reggae live. Chan och Russian träffades första gången i en annan studio där de båda brukade hänga och blev kompisar. Chan började själv som producent och var då även en rappare inställd på att bli Jamaicas första stora hiphopstjärna. Men det ledde ingenstans och Russian, som såg Chans talang, rådde honom att släppa hiphopen och fokusera på dancehall.

– Jag har alltid älskat hiphop och trodde verkligen på det och försökte verkligen marknadsföra

det i Jamaica, men det är svårt med hiphop här.

Dancehall hade jag alltid haft och hade skrivit en del för andra artister redan, så omställningen var ändå naturlig, säger Chan.

Hiphopinfluenserna är dock fortfarande tydliga och kanske det som gör att Chan Dizzy skiljer sig från andra inom scenen. Inte minst ihop med Russian och de tre andra producenterna på Head Concussion vars ljudbild gränsar till hiphop.

– Inspirerad av hiphopen försöker jag verkligen gå mer på djupet, göra mer än enkel pop och försöka att inte vara en cliché. Det ska vara på riktigt. Texterna är nästan alltid baserade på egna eller vänners upplevelser, saker som folk kan relatera till, säger Chan.

Hiphopen har aldrig riktigt slagit i Jamaica. På varje klubb spelas det jämt ett set av nya hiphophits och när Notorious B.I.G. och Tupac var som störst hade verkligen genren en boom. Men det är trots allt dancehall som gäller i Jamaica.

Ny dancehall. Överallt spelas den, sjungs på, diskuteras om.

– Reggae är inte så stort nu faktiskt, förklarar Sheldon Pennicott, producent under namnet Young Veterans. De satsar på moderna one drop riddims och futuristisk elektronisk dancehall á la Diplo.

– Men det är ändå reggaen som vi gör pengar på.

Man tjänar inga pengar på dancehall, flikar hans farbror och producenten Byron Murray in och spelar om och om igen en nyinspelad reggaeversion av en Celine Dion-låt.

Han syftar främst på den internationella marknaden. Byron driver studion och bolaget In the Streets som var de sista att trycka upp sjutumssinglar och ett rum är fullsmockat med boxar med kända och mindre kända riddims. Numera har han även gett sig in i kokboksbranschen.

Dancehall är, som namnet antyder, som mest levande ute på danser och klubbar och artisterna är ofta på plats. Bounty Killer och Elephant Man är ute varje kväll i Kingston och tycks ha en outtalad makt över nattlivet där. De tar in vilka gäster de vill och deras blotta närvaro gör att DJ:s gör ett noggrant urval av låtar och undviker till exempel för många Vybz Kartel-låtar. När Bounty Killer lämnar klubben och drar vidare till nästa ställe gör alla andra det också.

En kväll börjar plötsligt Bounty Killer och hans entourage lämna klubben Limelight tidigt, förvirring uppstår och det visar sig att hans mamma har ringt och bett honom komma. På varenda fest får I-Octanes låtar och Chan Dizzys ”Hello Bad Mind” och ”Strange Face” kvällens flesta forwards. Jag tänker att det måste kännas konstigt att vara ute och jämt höra sina egna låtar.

Men Chan älskar det.

– Jah know it’s a blessing. Det är helt enkelt obeskrivligt att få känna att någonting du har skapat får så mycket kärlek från så många. Du måste uppleva det själv för att förstå. Jag hade föreställt mig att det skulle kännas bra, men hade ändå aldrig kunnat tro att det skulle vara så här, säger Chan.

När jag säger att hiphopen blivit väldigt kommersiell och att jag är rädd för att dancehall kommer att gå samma väg skakar han bara på huvudet och fnissar.

– Du måste göra det lite kommersiellt, framförallt för att folk ska börja lyssna på det andra, men du får inte ta bort den äkta råa dancehallen.

Jag vill att dancehall ska bli lika stort som hiphop eller R&B och gör jag det tillgängligt men ändå med en hardcore-sida kommer vi klara oss fint.

Om Chan är inspirerad av hiphop, är en annan av Jamaicas nästa stjärnor, T’Nez, inspirerad av R&B. Tristan ”T’Nez” Barnes kärleksballader vittnar om silkig amerikansk soul.

– Det är inte medvetet, men jag växte upp på Mariah Carey och Celine Dion, så det är inte konstigt om det hörs i min musik. Det är mycket tack vare dem jag kan ta alla toner jag kan. Jag brukade öva hemma till deras låtar, säger T’Nez, som för dagen befinner sig i Seanizzles studio.

Seanizzle låg bakom en av 2010 års största riddims One Day, med Beenie Mans party anthem ”I’m Drinking/Rum & Red Bull”.

– Det är min vokala förmåga, att jag kan sjunga på så olika sätt och göra olika sorters låtar som gör att jag sticker ut, säger T’Nez. Han kommer från Westmoreland i västra Jamaica, för ovanlighetens skull uppvuxen med båda sina föräldrar och sina fyra syskon. Han flyttade till Kingston för studier på universitetet och tog förra året en examen inom turism och

management. Men hans passion och intresse var aldrig för skolan, istället skapade han sig kontakter inom musikbranschen. Han tyckte väldigt mycket om Movie Star-rytmen av Chimney Records producenter Jordan McClure och David Hayle som efter flera månaders tjat från T’Nez lyssnade på hans demo. De gav T’Nez hans break och introducerade honom för andra producenter. T’Nez har figurerat mycket på rytmer där Bounty Killer och Alliance hörts men är inte del av Alliance, trots att hans manager ”off the record” berättar att Bounty ofta hör av sig och vill att T’Nez ska bli en officiell medlem.

– De är mina vänner och jag ser verkligen upp till Bounty Killer. Om du tittar på branschen idag,

varenda artist som har blivit något stort eller har någon relevans, har någon gång eller på något sätt varit vid Killers sida. Han har gjort mycket för dancehall och är en levande legend. Mavado är som min mentor, han har tagit mig med på sina shower och gett mig chansen att uppträda, förklarar T’Nez. T’Nez har istället valt att starta sitt eget bolag, Young Tykoonz, som inte bara kommer att ägna sig åt själva musiken utan även events och management bland annat.

– Jag vill inte bara bli ett folkligt namn som sångare, jag vill att mitt namn ska bli som ett etablerat kvalitetsmärke, berättar T’Nez. Chan Dizzy är bästa vänner med Aidonia och hans J.O.P.-gäng, men har inte heller några planer på att representera något annat crew. Kanske detta är ytterligare en anledning till att T’Nez och Chan Dizzy kan växa utan att överskuggas av en annan artist, ett problem som har drabbat vissa artister inom Vybz Kartels Portmore Empire. Inte bara slåss de om uppmärksamheten med Vybz Kartel, utan alla unga artister sinsemellan.

I och med kommersialiseringen och en mer businessinriktad dancehallscen håller artisterna också på att gå igenom en självsanering. Vybz Kartel gick nyligen ut med att han inte ska göra fler ”gun tunes”, även om – som han sade i pressmeddelandet – det egentligen inte är hans ansvar att uppfostra barnen, utan föräldrarnas. Chan Dizzy tänker också på barnen när jag frågar var han fick sitt namn ifrån.

– Den historien inkluderar massor av alkohol och jag vill inte marknadsföra ett sådant beteende. Det är klart att jag måste vara mig själv men det finns en tid och en plats för allt. Det är bara att se på skillnaden på en ”street dance” och radion. På danser sent på natten kan vi säga vad vi tycker och tänker och behålla det rått, men i media och där unga lyssnar bör man tänka efter, säger Chan.

Dancehall är uppenbarligen på väg att anpassas för en större marknad där pop, electro, hiphop och R&B får allt större plats. Men konkurrensen är hård och marknaden flyktig. Vem som tar över efter Vybz Kartel som kungen av dancehall är en öppen fråga. T’Nez och Chan Dizzy passar perfekt in för framtiden. De är mainstream nog för att slå stort, är trovärdiga och får respekt från dem som gillar lite hårdare dancehall. Att de kommer gå långt råder det ingen tvekan om, hur långt de och dancehall kommer att nå återstår att se.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 89

Av dj shirkhan presenteras i samarbete med red stripe

Federation Sound

När man pratar om dancehall/reggae-scenen i New York så måste man prata om Federation Sound. Inte bara för att de gjorde podcasts innan de flesta av oss ens visste vad en iPhone var, och inte heller på grund av att de är det enda soundet som har en Rihanna-dubplate. Utan helt enkelt för att de är ett gäng banbrytande och trendsättande grabbar som hela tiden tar det till en högre nivå. Efter att ha hängt med Max Glazer från Federation Sound i en vecka i det stora äpplet bytte vi ett par ord över en flottig pasta.

Berätta om Federation Sound. När föddes soundet?

Vilka är ni och vad har ni för bakgrund?

– Federation startades 1999 av mig, Kenny Meez och Cipha Sounds. Det var en naturlig utveckling av oss som DJ:s och folket som hängde med oss. Jag och Cipha spelade överallt i New York. Cipha jobbade en hel del med Funkmaster Flex och var med i Big Dawg Pitbulls-gänget.

Jag drev massa hiphop- och R&B-klubbar och DJ:ade åt en massa artister. Kenny Meez befann sig i Philadelphia och gjorde i princip samma sak. En dag fick Kenny Meez möjligheten att voica Capleton-dubplates och vi behövde ett namn. Det blev Federation. Bara så där! Med tiden började jag och Kenny att fokusera mer på dancehall/ reggae och soundet medan Cipha gick vidare med sin egen karriär på Hot97. Men vi är fortfarande typ bästa kompisar. Idag består Federation Sound av Max Glazer (NYC), Kenny Meez (Philly), Alric & Boyd (Kingston) och Disco D (R.I.P.).

Federation Sound presents Flatlands Riddim som innehåller låtar av Mr Lexx, Mr Vegas & Natalie Storm, Ward 21, Prince Zimboo, Terro 3000 och många andra samt en singel med Vybz Kartel som heter ”Whine (Wine)”. Både riddim-albumet och singeln finns tillgängliga på iTunes, Amazon, Juno och andra välsorterade online-skivaffärer.

Just nu försöker vi fokusera mer på produktionen så det kommer definitivt att komma fler produktioner av Federation i framtiden. Vi har också gjort banbrytande mixtapes med Vybz Kartel, Aidonia, Wayne Marshall, Chino, Mr. Lexx och TNT (Timberlee, Natalie Storm & Tifa) för att nämna några. Ännu ett släpp, som i och för sig inte är officielllt, är Federatiound Sounds remix på Rihannas ”What’s My Name” med Vybz Kartel som får ordentlig rotation på radiokanaler och klubbar runt om i världen.

Sedan gör vi en podcast veckovis, en radioshow med ScionAV.com på iTunes och två timmars liveradio varje fredagseftermiddag på eastvillageradio.com.

Berätta lite om de projekt ni har varit involverade i under de senaste åren.

– Vårt senaste projekt är ett riddim-album vid namn

Okej, ni är minst sagt upptagna, ingen tvekan om den saken. Vad har ni för framtidsplaner då?

– Vi försöker och ser fram emot att involvera oss mer och

Shirkhans Shirkhans Shirkhans Shirkhans Shirkhans Shirkhans Shirkhans Shirkhans Shirkhans Shirkhans 90 |

| nr 3 2011

top top top top top top top top top top

10: 10: 10: 10: 10: 10: 10: 10: 10: 10:

1

Safari Sounds mixtape Kingsize Ballads vol.1 hade mer än 10 000 downloads på mindre än en vecka.

2

Kingsize Ballads vol.2 släpps i juli.

3 T’Nez är bokad till Öland Roots.

4 Corey Todd, som tillsammans

med Vybz Kartel ligger bakom

Daggering- kondomerna, Street Vybz Rum, nattklubben The Buil

ding och massa andra affärer

avslutar sitt samarbete med

Gaza-bossen.

5

Jah Vinci lämnar Portmore Empire och teamar upp med Corey Todd.

6 Vybz Kartel släpper en bok i år och

ska även göra en TV-serie om

sitt liv. ”Ingenting kommer att

vara sig likt och mitt liv kommer

att vara hotat efter detta”, säger

han i ett pressmeddelande.

7 Caribinghi, ny svensk artist.

Håll ögonen öppna, talang!

mer i producerandet. Vi vill släppa vår egen musik med artister som vi har jobbat med genom åren och nya talanger som det finns gott om därute. Vi försöker även att bygga och expandera på hemsidan – federationsound. com – genom att lägga upp nytt fräscht material så ofta vi kan. Vi vill att det ska vara en sida som folk återvänder till ofta. I år försöker vi även att styra upp vår första Europaturné någonsin. Vi försöker helt enkelt att expandera så mycket vi kan och ta Federation till nya nivåer.

Hur ser ni på framtiden för dancehall/reggae och soundsystemkulturen?

– Dancehall/reggae verkar ju vara lika stark som den alltid varit, men den har också samma problem som den alltid har haft; fansen supportar inte den på det sätt de borde – jag menar givetvis ekonomiskt. Det förekommer alldeles för mycket fildelning och piratkopiering av dancehall/reggae. Folk måste börja supporta artister som de gillar genom att köpa deras musik online eller att gå på deras konserter när de är i krokarna. Många menar att scenen mår dåligt idag och att kvaliteten på musiken är låg. Jag vet inte om jag kan hålla med om det. Det finns fortfarande någonting för alla. Det kommer mycket bra roots & culture, det finns hur mycket bra reggae som helst och det klassiska dancehallsoundet hittar tillbaka mer och mer. Det finns inget att klaga på, alla kan hitta sitt i dancehall/reggae. På senare tid har producenter som generellt jobbar med andra genrer blivit mer och mer inspirerade av dancehallsoundet och integrerat det i sina produktioner, vilket är något som förhoppningsvis får ännu fler människor att intressera sig för den jamaicanska musiken. Framtiden ser ljus ut. Dock har soundsystemkulturen förändrats markant sedan folk började använda CD, och även datorer på senare tid. Många av de ”riktiga” soundsystemveteranerna har lämnat den businessen för att göra annat. Generellt är det mycket mindre fokus på själva ljudsystemsaspekten idag om man jämför med hur det såg ut för 10 år sedan. Sen ser man inte artister ”deejaya” på sounds i den mån man gjorde förr i tiden. Nu för tiden är det antingen stageshows eller danser som gäller. Något jag verkligen skulle vilja se mer av är just detta; artister som testar nya lyrics och flows på sounds. Självklart måste scenen utvecklas och nyanseras men vissa nyckelelement måste vi verkligen vårda och ta vara på. Vi får inte glömma var det här kommer ifrån.

8

Sydsveriges största dancehall- klubb Gully Creepin vaknar efter ett år i ide. Sommaren i Malmö ser lovande ut. Premiär 1:a juli.

9

N.E.P. är igång med två nya tur- néer till hösten: Chan Dizzy och Jah Vinci. Promoters, link up!

10 Joey Fever – In a Fever är ute, köp

skiten, supporta svensk reggae!

foto: Bina Ballerina

kingsizemagazine.se

Reggae & dancehall

kingsizemagazine.se

N.y.c dancehall/reggae-guide

av Dj shirkhan

Om du är i New York och är en dancehall/reggae-fantast så är denna guide ett måste för dig. Du behöver ingen

annan guidebok. Detta är en lista över alla väsentliga ställen som du behöver besöka.

Munchies Faye and King

Miss Lily’s 132 West Houston St (mellan Sullivan St och Mac Dougal St)

Peppers Express Jerk chicken 738 Flatbush Ave, Brooklyn

Kanske den hippaste och mest uppkittade Jamaicanska restaurang som jag någonsin har besökt. Krögargurun Sergio ligger bakom denna väldigt noggrant genomtänkta och sexiga restaurang. Kostar lite mer än din average jerk chicken spot men det smakar också därefter. Ett måste att besöka!

Ännu ett superbt jerk-ställe i hjärtat av Brooklyn. Välj mellan jerkad kyckling, fisk och fläsk. Eller varför inte testa deras grymma Ackee and Saltfish.

Deadly Dragon 102-B Forsyth Street (mellan Broome och Grand Street i Chinatown)

Jah Life Records

Ethiopian Taste

1234 Utica Ave, Brooklyn

985 Nostrand Ave, Brooklyn

Perfekt för samlarnörden. Finns gott om vintage där och en del av grejerna kostar nästan en månadslön. De har även en skaplig hemsida där man kan beställa musik i alla dess former. För den kräsne vinylkonnässören.

En av de äldsta och bästa skivaffärerna i New York. Du hittar allt från gamla 7’ singlar från 70-talet till sprillans nya mix-CD:s från Jamaica. Bra priser också.

Utöver en bred selektion av vinyl, CD, DVD och kläder hittar man även en hel del vettiga böcker och skönhetsartiklar här. Många rastas kommer hit för att inhandla både det ena och det andra.

1417 Flatbush Ave, Brooklyn

Utan tvekan ett av de bästa ställena i Brooklyn. I hjärtat av Flatbush (ett slags mini-Kingston) får man en stadig bit fried chicken med världens godaste rice and peas för en liten peng. Ta en Ital Jockey-smoothie till så är du en kung i sängen!

Skivor

Dans Måndagar

Tisdagar

Onsdagar

Torsdagar

Fredagar

Lördagar

Söndagar

Rice and Peas (Hippaste Uptown dancehall-klubben i NYC).

Toca Tuesdays (Federation Sound i källaren).

Wha Gwan Wednesday (Hardcoredans i Brooklyn).

Brand New Machine meets Down Town Topranking på Happy Ending Lounge (Manhattan).

100-tals oneoff fester här och där, inget direkt regelbundet.

Kolla upp Skerrit Bwoys fester i The Bronx (mycket daggering).

Fire Sundays (Massive B levererar den hardcore som på yard).

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 91

kingsizemagazine.se

Graffiti

Tony Lorenzi (TL) & Jacob Kimvall (JK)

Burner special: Västerås Gambi Dippy (2008) På denna sida av 00-talet var Dippy Västerås enda semi-lagliga plats att måla på. Väggarna revs dock för ett par år sedan och marken täcks nu istället av nybyggda bostäder.

TL

Eftersom namn som Puppet och Looptroop Rockers har sitt ursprung i Västerås tänker man gärna på gurkstaden som en fortfarande spirande graffiti-stad.

Men lågan efter Puppets drak-piece och den tillhörande texten ”I’ll Burn You All!” brinner inte längre lika starkt.

I egenskap av Sveriges femte största stad med drygt 130 000 invånare och enbart en timmes avstånd till Stockholm lever Västra Aros med visst lillebrorskomplex i skuggan av huvudstaden. Västeråsbor håller jantelagen hårt i höger hand och grovsnuset krampaktigt i den vänstra medan sport och lag som VIK Hockey och VSK Bandy dominerar sidantalet i Vestmanlands Länstidning. Spolar man tillbaka tiden till mitten av 90-talet var det dock andra lag som tog upp länstidningens utrymme.

Crews som IMS, MIC och IAK trotsade stadens nolltolerans och varenda cykeltunnel täcktes av pieces tills det att större händelser, som när en lokalbuss kapades av ett tiotal målare, innebar sista spiken i kistan gällande allmänhetens tålamod för klottret. Polis, politiker och medier arbetade i enad front för att bilda opinion gentemot graffitin tills det att graff som samtalsämne blev lika laddat som nazism. Vartefter målare från denna generation som Raw, Out, Arom, Mind, Kabo med flera lämnat graffitin och ställt Auto-K burkarna i källarförrådet klingade scenen av en smula. Trots att det i generationerna efter denna funnits ett antal målare som fört graffscenen vidare och att Mind återigen dammat av burkarna så har den aldrig lyft eller utvecklats på samma sätt som under 80- och 90-talet. Bland de målare som dock gjort väsen av sig medialt runt om i landet på senare tid återfinns Dr. Död från NÄU och Cars från TRO och MOFOS. Ser man till den lokala scenen så är det bortsett från en hel del bombing från crews som CBC och GL mestadels Pasha från TRO och yngre crews som ASK, YKS, 47K och 138 som fortfarande håller lågan vid liv. Arvet från 80-talet med färgglada produktioner lyser – med några få undantag – med sin frånvaro men prägeln från denna tid och det faktum att graffen tog mark tidigt i Västerås har inspirerat och skapat ett klimat där stilar skiljer sig väldigt mycket åt från målare till målare. Ska man ändå med pistolen mot huvudet definiera Västerås-graff med generaliserande stildrag så bör ord som hård, snabb och chrome ingå.

Innan det semi-lagliga famet Dippy revs 2008 verkade scenen återigen på uppgång eftersom de lagliga omständigheterna gjorde att massvis av målare rotade fram burkarna för att samarbeta på lagliga produktioner. Ännu har ingen öppen vägg ersatt Dippy men projektet Här Får Man syftar till att förmedla lagliga forum för graffare att verka inom. Dessutom säljer den lokala butiken Fatcap sprayfärg som dammar bort vid mestadels lugnare platser i Västerås. Viss del av stadens graff sker i dagsläget med andra ord med lagen på sin sida, och dagstrippar till den närbelägna väggen i Norberg eller famet i Norrköping är vanligt förekommande. Även om det som en gång var kunde ha förvaltats bättre befinner sig Västerås i en fågel Fenix-situation. Tills det att pånyttfödelsen skett kan man i lugn och ro reflektera över den tid som varit genom den nya boken om Västmanlands graffitiscen: ”Blackbook Västmanland”. TL

92 |

| nr 3 2011

138 och ÖR Klippan (2011) Under 90-talet var snabbare pieces som dessa standard i var och varannan gångtunnel i Västerås. På senare tid lyser de dock med sin frånvaro men blir samtidigt desto mer betydelsefulla när de väl dyker upp.

TL

47k Norberg (2009) Norberg är en liten kommun som ligger cirka en timme från Västerås.

Tack vare det övergivna betonghuset i Norbergs Spännarhyttan åker många hit för att måla lagligt.

TL

Laque av Deo (1990) Deo var mest känd för sina egensinniga och ofta lite skruvade figurer, som både direkt och indirekt påverkat konstnärer som Ikaroz och Edge. Men han var också en lika originell stilmålare – som i denna lekfulla piece i tidsenliga pastelltoner.

JK Puppet (1989) Puppet har varit en av Sveriges mest kända graffare ända sedan mitten av 1980-talet, men det var med sina burners från Västerås kolhamn som han i slutet av decenniet också började bli ett namn i internationella sammanhang. Kingsize har tidigare uppmärksammat ”I’ll Burn You All” (se Kingsize #18).

Denna fantasy-inspirerade piece, med ögon som möter betraktaren, är gjord något senare och här har en kvinnlig riddare besegrat den eldsprutande draJK ken.

138 Godståg Det målas fortfarande en hel del i Västerås, dock på mer undanskymda platser och godståg är ett populärt alternativ.

TL

Ekam Kolhamnen (2011) Kolhamnen i Västerås har betytt massor för Västerås graffitiscen, både som plats att måla på och att inspireras av.

TL

Emer Godståg (2010) Här är något så ovanligt som en insida på ett godståg. På utsidan skymtar samtidigt delar av en TL ASK-wholecar.

Ask Husvagn (2010) ASK är ett av de crews som målat mest i Västerås på senare år, här är det en husvagn som smyckats och stämplats med den passande texten ”Trailer TL trash”.

Cars (2010) Att måla godståg associeras i Västerås med signaturen Cars. På senare tid flankeras själva piecen ofta av en character, här i form av en karaktär från Karl-Bertil Jonssons julafton.

TL

Emer Obs-muren (2010) Obs-muren är ett av de ställen som länge fungerat som ett fame i Västerås, mycket på grund av sitt lugna läge men också på grund av den lååånga betongmuren.

TL

Deak Norberg (2010) Eftersom det målas mycket lagligt eller undanskymt uppstår flera nya målare i det tysta. En talangfull sådan är Deak.

TL

Pasha Kolhamnen (2009) En av de målare som aldrig tappat facklan är Pasha som genom ur och skur istället fortsätter att hålla sig aktuell.

TL

Knä (2011) Det som ter sig tydligt stilmässigt för Västerås är att graff-scenen är väldigt spretig stilmässigt. Denna målning är ett praktexempel på den mer naiva och lekfulla stil som många yngre målare anammat.

TL

Madman Obs-muren (2010) Piecen avslöjar och bekräftar det som tidigare konstaterats; Obs-muren är en plats där man inte behöver jäkta.

TL

Bikeid

Erbjuder egendesignade singlespeed- och fixed gear-cyklar.

Utifrån en grundmodell väljer du själv färger och tillbehör tills din cykel är precis så som du vill ha den. Priset per cyckel 5950:- och köps på bikeid.se

kingsizemagazine.se 94 |

Mingel replayed på kolingsborg, 11 juni

| nr 3 2011

Melika ”Duvetinte” Zakariae

ÄR DU NORDENS NÄSTA

RAPSTJÄRNA?

GÅ IN OCH TÄVLA PÅ

www.rapitup.org KINGSIZEMAGAZINE.SE | 95

96 |

| nr 3 2011