Kingsize Nr 4

JAY-Z KANYE WEST

WATCH THE THRONE

FINNS DÄR DU KÖPER MUSIK!

HÖSTENS HETASTE PLATTOR

GAME: THE R.E.D ALBUM

LLOYD: KING OF HEARTS

KELLY ROWLAND: HERE I AM

LIL WAYNE: THA CARTER IV

BIG SEAN: FINALLY FAMOUS

ACE HOOD: BLOOD, SWEAT & TEARS

FINNS DÄR DU KÖPER MUSIK!

kingsizemagazine.se

LEDAREN

Kingsize Nr 4 • 2011

gammal är äldst

S

ensommarnumret av Kingsize betyder som vanligt en hel del festivalreportage och med Way Out West rykande färskt i minnet så måste jag säga att det varit en finfin sommar på de svenska scenerna. Tyvärr lyckades Yelawolf pricka in dagen innan midsommar för sitt gig vilket gjorda att många missade ett av årets bästa uppträdanden. Glädjande nyheter för dem är dock att han kommer hit igen i höst tillsammans med Wiz Khalifa som även han levererade över förväntan i Slottsskogen. Men när vi ändå snackar om Way Out West hamnar han naturligtvis i skymundan av de två monster som headlinade festivalen.

Prince först och det är väl inte mycket att säga om den förutom att det kanske var det bästa gig jag någonsin sett. Tydligen är det något Markus Larsson på Aftonbladet kan skriva under på när han basunerade ut fem plus och han har väl sett Springsteen och Stones 30-40 gånger, så det säger ju en del. Att gubben är 53 bast är omöjligt att förstå när han skruvar upp tempot och dansar loss i ”Lets Go Crazy” och ”Delirious”. Fantastiskt! Det är väl bara nämnda Mick Jagger som kan mäta sig och han är ju sjukt nog ännu äldre. Dagen efter är det Kanyes tur och när skyliften reser sig över scenen till raderna ”Can we get much higher” från ”Dark Fantasy” är det uppenbart att han tänker ge Prince en utmaning. Sedan går åsikterna isär. Medan en äkta hiphopskalle som jag tycker att han ger Prince en match och vid ett par tillfällen till och med överträffar sin egen idol – visserligen mycket på grund av en magisk show – så börjar andra inte lika hårdtroende skruva på sig och gnälla på allt för mycket aoutotune och predikande. ’Fuck that!’, säger jag. Det här är Kanye och då ingår det, plus att det är då man fiskar fram de insmugglade shotsen och snackar lite skit med sin polare. En festival är ju som ni vet så mycket mer än att bara stå och dissekera gig och leta efter brister. Med detta sagt så är det nog ändå mästaren och inte lärjungen som går segrande ur striden, men ingen är lyckligare än jag om Kanye fortfarande turnerar vid 53 års ålder. En annan herre som passerat femtiostrecket är ju Chuck D, som den här sommaren även han visade att han fortfarande kan leverera. Public Enemy i Uppsala kommer på många sätt aldrig att glömmas, kanske framförallt för att jag och min polare fick uppdraget att köra en grymt bakfull Flavor Flav från min gamla hemstad till Stockholm. I min bil dessutom, som dessvärre inte liknar de bilar som vanligtvis visas upp i hiphopsammanhang.

Martin Brandt | Chefredaktör

VD, ANSVARIG UTGIVARE | Camilla Berg camilla.berg@kingsizemagazine.se CHEFREDAKTÖR | Martin Brandt martin.brandt@kingsizemagazine.se ART DIRECTOR | JESPER ZACHRISON JESPER.ZACHRISON@kingsizemagazine.se dans | maria ’decida’ wahlberg decida@kingsizemagazine.se MODE | pierre a. camilo pierre.camilo@kingsizemagazine.se MARKNADSANSVARIG SVERIGE | Matthias Sjödin matthias.sjodin@kingsizemagazine.se MARKNADSANSVARIG NORGE | Hallgeir Knutsen hallgeir@kingsize.no WEBredaktör | Tobias carlsson tobias.carlsson@kingsizemagazine.se EVENTansvarig | Erik Wretman erik.wretman@kingsizemagazine.se

MEDARBETARE | SKRIBENTER Alexander Kihlström ROBERT ZILLÉN emilia melgar MARIMBA RONEY JaCob kimvall tobias lindquist Niklas ”Dj Grass” Grees einar ekbom Erik Linghede iman hazheer anna nauckhoff pierre camilo Iraj ”Dj Shirkhan” Shirkhani

Tony Lorenzi salong betong MEDARBETARE | FOTO Erik BY ERIK oscar hansson camilla cherry karolina henke viktor rising björn owen johansson oskar-ture axelsson simon almers

rättelse fotot på norlie & kkv (Kingsize nr 3, 2011) är taget av gabriella petkovic

UTGIVARE King Publishing AB ERIK DAHLBERGSGATAN 30 11532 STHLM Hemsida: www.kingsizemagazine.se E-post: info@kingsizemagazine.se Tel: +46 8 528 000 55 Fax +46 8 528 000 51 PRENUMERATIONSÄRENDEN info@kingsizemagazine.se Helårsprenumeration (6 nummer) 219.00 kr Halvårsprenumeration (3 nummer) 129.00 kr Tryck www.sormlandsgrafiska.se Redaktionen ansvarar ej för insänt, obeställt text- och bildmaterial.

4|

| nr 4 2011

S O R F E THE Y A L P

THE 2011 LOUD CHALKERS HERE’S TO THE AFTER HOURS ATHLETE

kingsizemagazine.se

Innehåll sid 8 SID 10 SID 14 SID 16 SID 20 SID 22 SID 24 sid 26 SID 28 SID 30 SID 32 SID 34 SID 36 SID 38 sid 40 SID 44 SID 48 SID 54 SID 58 SID 62 SID 66 sid 74 sid 84 sid 86 sid 88 sid 90 sid 92 sid 94

Kingsize Nr 4 • 2011

tatuering film dans frsh drssd mode spel festival - peace & love festival - URF festival - way out west festival - art of the streets elephant man black milk dj shadow cunninlynguists slug chuck d yelawolf kapten röd stress safe house staff still pee & ru mode recensioner svensk hiphop reggae & dancehall johnny wonder graffiti mingel

YELAWOLF

SLUG

ELEPHANT MAN DJ SHADOW

6|

| nr 4 2011

SAFE HOUSE STAFF

kingsizemagazine.se 8|

Tatuering

Av salong betong

strength, integrity, courage

| nr 4 2011

New Lady Gaga Heartbeats soon available

”In the deepest hour of the night, I confess to myself three things; I would die if I was forbidden to write, forbidden to love, or forbidden to fashion.

Heartbeats embody the trinity of my human being with one additional wow: that SOUND matters.

Wear Heartbeats,, love eachother, and celebrate the art and lifestyle of music.”

Love, Lady Gaga

BeatsbyDre.com För mer information kontakta B4S - Brands For Success AB KINGSIZEMAGAZINE.SE | 9 info@b4s.se , 031 352 73 00

Film Beats, Rhymes & Life: The Travels of a Tribe Called Quest Niklas grees

är skådespelaren Michael Rapaport för några år sedan tillkännagav att han höll på att spela in en dokumentär om A Tribe Called Quest var det många som rynkade på näsan. Vad kunde han möjligen veta om denna grupp som hiphoppuritanerna inte redan visste? Men Rapaport visar sig vara ett fan med ett hjärta som bultar för sina idoler och som vill visa världen varför A Tribe Called Quest nått den hjältestatus som de har än i dag. Resan har dock varit lång.

Bara veckor innan filmen ska visas för första gången på Sundance-festivalen i december twittrar Q-Tip att han inte supportar dokumentären vilket genast sätter käppar i maskineriet.

Det slutar med att endast Phife närvarar vid premiärvisningen och det märks att han är plågad av sina bandmedlemmars frånvaro. Rörd av publikens stående ovationer berättar han gråtande för fansen att han önskar att Q-Tip, DJ Ali Shaheed Muhammad och bakgrundsfiguren Jarobi skulle stå tillsammans med honom uppe på scenen. För den som tror att filmen kommer att berätta hela historien om A Tribe Called Quest måste jag tyvärr berätta att så icke är fallet. Första halvan av filmen får vi en kort bakgrundshistoria om starten i Queens, Native Tounges, de klassiska albumen, vem den mystiske bakgrundsfiguren Jarobi är och kommentarer från kollegor som Large Professor, De La Soul, ?uestlove, Pharrell Willams och Beastie Boys, men stort fokus ligger på de interna problem som ligger och 10 |

| nr 4 2011

pyr mellan Tip och Phife. Det märks tydligt att de inte har haft en bra relation till varandra på många år och kombinationen av Phifes hälsoproblem och avundsjuka och Q-Tips massiva ego får allt att gå på kollisionskurs under en återföreningsturné 2008. Man kan lätt dra paralleller till Some Kind of Monster, den mästerliga dokumentären om Metallica, med Q-Tip som en korsbefruktning av Lars Ulrich och James Hetfield. Men tyvärr skulle nog inte ens en svindyr psykolog kunna hjälpa till att lappa ihop de trasiga banden mellan Tip och Phife. Som film är detta kanske den bästa hiphopdokumentär jag någonsin sett och trots att musiken och bandets historia hamnar lite i skuggan av bråken så är den ett måste för alla musikälskare. Ännu finns ingen info om när den hamnar på DVD-hyllorna i Sverige men jag håller tummarna för att någon av de stora filmfestivalerna i Sverige visar den i höst.

Så var det det här med Q-Tips ego.

För andra året i rad ställer han in sitt planerade gig på Way Out West-festivalen utan förklaring och spär på sina divalater, till fansens stora besvikelse.

A new comedy series produced by the creators of

“Stylist and Entertaining”

“Soon to be a hit”

USA Today

New York Daily News

A New Series About Getting There.

The Complete First Season

På Blu-ray

&

™

DVD den 28 september 2011.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 11

© 2011 Home Box Office, Inc. All rights reserved. HBO® and related service marks are the property of Home Box Office, Inc. Distributed by Warner Home Video. All rights reserved.

kingsizemagazine.se

Film Tidernas trollkarlar anna nauckhoff

å har vi fått bevittna slutet på den till synes oändliga historien om Harry Potter. Något som började som en saga för barn har under åren växt till sig och nästan bytt läger och flyttats över till vuxenfilmsavdelningen. Detta med tanke på alla läskiga scener som till och med får en gammal skräckfilmsräv som jag att rycka till emellanåt. Verkligen ett riktigt värdigt avslut på en av vår tids största sagoäventyr. Harry Potter som trollkarl är kanske inte den vassaste kniven i lådan, trots att han i film efter film på egen hand lyckas förgöra ondskan, ”get the girl” och leva lycklig tills nästa skolår börjar. Han är ung, han är lite mesig och blödig — i alla fall i början — och det är egenskaper som i mina ögon inte karaktäriserar en imponerande och mäktig trollkarl. Nej, tacka vet jag rektor Dumbledore, som jag tycker representerar urbilden av en trollkarl. Även Harry Potters nemesis Voldemort skulle kunna göra detsamma, förutsatt att han hade haft samma långa vita skägg och nattmössa. Hur som helst har man väl sällan skådat sådana riktiga kraftkarlar som båda skulle kunna aspirera till titeln ”tidernas vassaste trollkarl”.

Självklart finns det en trollkarl som sopar mattan med alla de andra och det är ingen mindre än självaste Gandalf. Han är utan tvekan den mest fantastiska trollgubben i historien, så egentligen går förstapriset oavkortat till honom. Dock tycker jag att han är så överlägsen och självklar att det blir på gränsen till ”too much”. Därför lägger jag honom åt sidan en stund för att lista några inte i närheten så allsmäktiga trollkarlar, men väl värda att dammas av och lyftas fram för en stund.

Den första jag stötte på kom, som så mycket annat, från Disney. Merlin hette han och är med i Svärdet i stenen. Han har hatt, skägg, fladdrig morgonrock och magiska krafter med vilka han glänser genom att förvandla lille Arthur till ett antal olika djur. Galet mäktigt. En annan tecknad trollgubbe som bör nämnas är druiden Miraculix, polare med Asterix. Bara namnet säger ju allt, kan jag tycka. Han är lite av en virrpanna med försmak för att röra i grytor, men hans trolldryck som man blir ”bautastark” av imponerar i alla fall på mig. David Bowie är ju inte bara sångare utan även skådespelare och 1986 gav han sagoälskande småflickor som mig en rollfigur att drömma om i filmen Labyrinth, som ”Jareth the Goblin King”. Inte heller så trollerikunnig, men slug, spännande och ondskefull. Och har man förmågan att kunna förvandla bäbisar till troll så tycker jag man räknas som trollkarl. Vidare bör man nämna Edward Norton i The Illusionist och Hugh Jackman i The Prestige. De känns lite mer ”på riktigt”, vilket ger trollkarlsyrket en något mänskligare image. På gott och ont. Inte samma tyngd i de grabbarna som i ”riktiga trollkarlar” som Gandalf , Saruman och gänget. Men har man en etta på listan i form av den ouppnåelige Gandalf, så måste det finnas någon på sämsta platsen också. Och det gör det. Nicolas Cage har på senare tid inte riktigt lyckats med sina val av filmmanus, och i filmen The Sorcerer’s Apprentice tycker jag att han når ”rock bottom”.

Dessutom är han en skymf mot alla stora trollkarlar i sin rockfarfar-look med svintohår och läderbyxor. Nu har jag inte ens snuddat vid de kvinnliga motsvarigheterna till dessa magiska farbröder, men listan där känns rätt mycket längre då begreppet häxa är lite mer… komplext. Så det får bli till att reda ut en annan gång. Gandalf rules.

12 |

| nr 4 2011

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 13

Dans keepin it real?

Erik Linghede

Karolina Henke

Här kommer en kunglig text om kungaproblem inom streetdancescenen. Jag börjar med en liten saga, en true story, inte bara ”based on” utan faktiskt, en true story.

Året är 2009. Landet är Storbritannien, staden är London och jag kliver in i den fullpackade maffiga lokalen där Sony Ericsson UK B-boy World Championship 2009 går av stapeln. Jag tillhör en av sexton utvalda dansare inom min stil; popping. Stämningen är laddad, publiken otålig och dansare från hela världen värmer upp i små grupper längs med väggarna i lokalen.

– Ten minutes left, dancers get ready! Host är legendariska Crazy Legs från Rock Steady Crew, NY och Afrika Islam från Universal Zulu Nation. Nervositeten stiger men jag är fokuserad och känner mig bekväm i mina rörelser. Jag har många timmars träning bakom mig och förutsättningarna är de rätta. Första battlet kallas ut.

Frankrike mot Sydkorea, Iron Mike vs Hojin.

Tung battle, nivån är hög. Hojin vidare. Nästa battle presenteras.

– We got a catfight here, this is a girl on girl battle!, säger Crazy Legs och hans sidekick Africa Islam ylar som en hund vid hans sida.

Fan vilken osoft stämning tänker jag. Stackars dem som blir uppkallade på det sättet.

– Oooooh Tiffany and Cynthia, where you at!!?

Shit, det e ju jag! Haha just det, det är alltid den här grejen. Oooooh Tiffany är mitt dansnamn, artistnamn eller vad du vill kalla det. Det är fint för det skapar så mycket förvirring hos ”tunga” 14 |

| nr 4 2011

(notera citationstecknen) hiphopmänniskor, oftast snubbar. Oooooh Tiffany, det är ju inte coolt. Eller? Du borde ju heta typ Kingsize, det är mer respekt. Fått så sjukt mycket kommentarer och förvirring kring mitt namn. Intressant att folk blir så brainfucked av det.

Jag går upp mot scen. Cynthia, min motståndare, står redan klar på andra sidan. Publiken känns förvirrad över situationen.

– Nah, nah, nah, we said Oooooh Tiffany. Are you Tiffany!? Hahaha!!

Jag nickar sådär hiphopdrygt åt honom och pekar med mina händer mot min bröstkorg. Typ; ja det är jag, vad??

Jag börjar fatta vilken omgivning jag befinner mig i just nu och hur extremt stor grej det är att axla något kvinnligt, ett kvinnonamn. Publiken skrattar och hosten fortsätter.

– But it’s a girl’s name! You’re not a girl right??

Hahahaha… My god, this is too much!! Ok, ok… let’s do this!! Let’s see… Ladies first! Haha…

Ladies first, who goes first!!?

Publiken sugs in i stämningen, inombords så börjar jag haja hur mycket det här battlet börjar representera. De tycker verkligen att det är en stor grej på riktigt. Kommer han att gå in eller inte?? Ska han ta på sig att vara kvinnan!? Oh, denna spänning.

Jag skrattar inombords, det här är ju helt sjukt!

Jag tar några steg fram och visar att jag tar första solot. Då bryter det loss! Publiken skriker och vet inte var de ska ta vägen, Crazy Legs tappar helt greppet och rullar runt på golvet skrattandes och tjuter ”Gay popper!! Gay popper” Jag ser i ögonvrån att domarna faller av sina stolar av skratt. Wow. Okej att mitt dansnamn kan förvirra folk lite men det här är ju en helt annan historia. Helt plötsligt känner jag hur jag inte representerar bara mig själv längre utan allt icke normativt inom hiphopkulturen. Jag representerar alla kategorier av personer som inte känner sig välkomna i hiphopens korridorer och detta är ”the moment of truth”. Kommer det att hålla?!

Kan bögen leverera?

Såklart inte… Jag tappade fokus och kom aldrig in i känslan. Trist att det inte blev som på film där man bara köttar motståndet med ett leende på läpparna och ett fuck you mot orättvisan.

En annan dansare som delar en liknande erfarenhet är Niki Tsappos från Stockholm. Första kvinnan att vinna världsmästartiteln i hiphop då hon tillsammans med Martha Nabwire vann Juste Debout 2010. I somras var hon inbjuden som domare till den årligt återkommande SDKfestivalen i Tjeckien, en större utomhusfestival

där de till mångas förvåning separerat män och kvinnor i två olika battlekategorier. Efter att ha dömt männens final i hiphop bad Niki om micken och ville uppmana arrangörerna till att inför nästa år inte separera män och kvinnor som tävlade. En svettig arrangör kom in på scen och stammade fram: – Niki! Be careful what you wish for! We have set up for a showcase battle between the female judge and the winner of male hiphop tomorrow night! The audience, do you like it?! Tomorrow, let’s see what you got Niki!

Niki hamnade i precis samma sits som jag. Hon representerade inte längre enbart sig själv utan nu alla kvinnor som dansar hiphop och deras status gentemot männen. Helt klart en halvstressig utgångspunkt, till och med för en världsmästare.

Inom den starkt mansdominerade streetdancekulturen, och även inom hiphopkulturen som helhet, är det här tyvärr inte isolerade händelser. Som inom all mansdominerad machokultur är det högstatus att vara man och/eller inneha sådana egenskaper som tolkas som manliga. Att vara kvinna, kvinnlig eller homosexuell ses som motsatsen till man, alltså motsatsen till status.

Lågstatus. Som ett tragiskt exempel på hur det här kan påverka värderingen/synen på dan-

sen delar jag med mig av en öppen Facebooktråd som old school-dansaren och legenden Slick Dogg, CA bjussade på för något halvår sedan då han tröttnat på en dansare kallad Legend. ”Legend pops feminine, that aint poppin’, and that aint never been poppin (ever). I mean its funky as hell, don’t get me wrong, but it’s like an Usher style, it aint street. If I wanted some pussy, and could get some doin’ that style, I guess I would. I should give him some lessons on poppin’ like a dude.”

Jag är så oerhört tacksam att han var så rak med sina åsikter. Det är många som tänker samma tankar men inte yttrar sig lika tydligt eller överhuvudtaget inser att det är så de tänker. Problemet blir så mycket lättare att ta på. Jag har bara 5 000 tecken att uttrycka mig på och jag snuddar redan nu vid gränsen. För att komma till kärnan; vi deltar inte i streetscenen, hiphopkulturen under samma förutsättningar. Det finns en tydlig hierarki, vad som är bra/dåligt, vad som är rätt/ fel och det är starkt kodat/kopplat till manligt/ kvinnligt. Jag älskar dansen, jag älskar musiken, jag älskar hiphopmantrat ”Keepin’ it real”. Jag önskar att framtiden tillåter fler sorters ”real”.

Både kingsize och queensize.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 15

kingsizemagazine.se

frsh drssd

Av einar ekbom

WESC x RZA Nike Hyperfuse Valeu Mitchell & Ness

WESC X RZA Man slutar aldrig att förvånas över WESC:s förmåga att skapa intressanta samarbeten. Denna gång har man slutit upp med RZA. Tillsammans ska de släppa en hörlurskollektion under namnet Chambers. Kollektionen kommer att innehålla ett par premiumlurar och ett par streetstylelurar.

Finns i butik från 26:e augusti.

MITCHELL & NESS Höstens hetaste snapback-keps hittar du från Mitchell & Ness. Den anrika amerikanska sportklädestillverkaren startade redan 1904.

Med licensavtal med alla de stora amerikanska sportligorna, såsom MLB, NBA, NFL och NHL, kan du förmodligen hitta ditt favoritlag.

Finns i några utvalda svenska butiker från och med augusti.

16 |

| nr 4 2011

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 17

kingsizemagazine.se

frsh drssd

Av einar ekbom

WESC x RZA Nike Hyperfuse Valeu Mitchell & Ness

NIKE HYPERFUSE Nikes nya Hyperfuse-teknologi skapar inte bara stabilare och lättare skor som andas, utan också oändliga möjligheter att skapa nya färger och ytskikt. Hyperfuse-teknologin grundar sig på en trelagersprincip; ett lager för stabilitet, ett för andningsförmåga och ett för hållbarhet. Dessa tre pressas ihop med hjälp av värme och tryckluft för att nå en precision som inte går att skapa med hjälp av traditionella metoder. Hyperfuseteknologin kommer att användas på klassiska modeller som Air Force One, Air Max One, Dunk Hi och Air Max 90 och även Windrunner-jackor.

VALEU MMA- och fightingmärkena överrepresenteras av t-shirtar med dåliga rockmotiv fulla av dödskallar och stora fula tribaler. I ren frustration över detta skapades Valeu; ett fightingmärke med inspiration hämtad mer från klassisk streetwear.

I höst släpper man t-shirtserien Versus, där man gör ett print med en rad väl utvalda profiler som till exempel rapparen Nimo Cheebs och fighters som bröderna Albazi, Martin Lavin och Badou Jack. Mer info kan ni hitta på valeu.se.

18 |

| nr 4 2011

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 19

Mode urf by day & night Pierre Camilo

20 |

| nr 4 2011

Viktor Rising

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 21

GLnHF Koll på kontroller ANNA NAUCKHOFF

ag har av någon anledning spelat väldigt mycket Guitar Hero på sistone, med trummor och hela kittet och jag måste erkänna att det är helt sjukt uppslukande. Samtidigt som det känns rätt patetiskt att sitta och banka på några gummiöverdragna plastpukor så får jag ändå känslan av att jag kan det här med trummor. När jag tittar på de stora plastbitar som utgör spelkontrollerna så inser jag hur långt spelkontrollsutveckligen har kommit.

Jag menar, det var inte länge sedan som jag satt med den ”datorbeiga” joysticken jag hade fått till min Amiga 500 och tyckte att den var jordens åttonde underverk. Det blev ju en helt annan grej att kunna styra spelen med den än att sitta och blippa med pilarna på tangentbordet. Om joysticken var spelkontrollernas Adam, så borde Nintendos Nes-kontroll vara deras Eva. 8-bitskontrollen satte standarden för hur en kontroll ska se ut och efterföljande generationer har alla en grundform och funktion som är nedärvd därifrån. Och vilken kvalitet det var på grejorna då! Har nog aldrig misshandlat någonting så mycket som jag har gjort de där handkontrollerna. Alla raseriutbrott, gråt och tandagnisslan fick de stackars kontrollerna känna av när man inte klarade det man skulle. Våldsamma knapptryckningar och otaliga resor ner i golvet och in i väggarna var daglig hantering. Men det vackra är ju att de fungerar än idag. Om än att de rasslar lite när man skakar på dem, men hey, det är helt ok för en trettio år gammal maskin.

Efter 8-bitars blev knapparna flera och kontrollerna större.

22 |

| nr 4 2011

Med Sega Genesis och Snes tycktes möjligheterna oändliga och man trodde nästan att spelvärlden nått sitt absoluta max. Men sedan kom den; den första Xbox-kontrollen och den var det största jag någonsin sett. Det var knappast på grund av den som man köpte själva konsolen i sig utan det var för att grafiken skulle vara så himla spektakulär. Vilken den också var – då i alla fall. Men där tycker jag Playstation har gjort det bättre med en något nättare variant på en annars snarlik produkt.

Därefter tycktes allt stagnera en smula under en period tills Nintendo återigen smällde till hela branschen i fejset. Den här gången med en Wiiremote. Den är inte den vackraste av dem alla, men hela sättet att spela TV-spel ändrades i och med den. Sony och Microsoft hoppade på det tåget och ut kom IMove och Kinect, vilka inte landade riktigt lika väl. Men den trådlösa bollen hade satts i rullning och handkontrollerna kunde utvecklas till mer avancerade och ”verklighetstrogna” skapelser. Rockband-instrumenten, NesZappern, balance boards och Hawkes trådlösa skateboard är bara ett par exempel. Jag vet att det till och med fanns eller finns en motorsågskontroll till de mest inbitna Resident Evil-spelarna.

Tanken är väl att gränsen mellan spel och verklighet ska bli lite mindre tydlig, men med det som finns idag kan jag tycka att vi verkligen inte är där än. Dock är vi väl på rätt spår i alla fall, så vem vet hur det kommer att se ut i framtiden. Jag ser framför mig något i stil med ”kontrollerna” i filmen eXistenZ från 1999 med Jude Law där man använder sig av en liten slemmig… någonting som man kopplar in i en inopererad port i ryggen. Det krävs ett visst ”commitment” till spelandet då förstås, men förutsatt att det inte går så åt skogen som det gör i filmen så kanske det kan vara värt det.

Allt för konsten som det heter...

kingsizemagazine.se

emilia melgar

oscar hansson

Peace & Love

Det blev rekordår för Peace & Love med drygt 50 000 besökare på plats och visst kändes det av. Det höga antalet gäster på området gjorde att hela Borlänge centrum kändes som ett postapokalyptiskt landskap där anarki rådde under musikens taktslag. Även om Bob Dylan och M.I.A. lockade, var det vissa grupper som jag sett fram emot extra mycket. På torsdagen intog Minneapolis-duon Atmosphere Venus-scenen tillsammans med sitt liveband. Jag önskar att jag kunde återberätta den spelningen i mer positiva ordalag än vad jag nu gör, eftersom jag blev något besviken på Slug & Co. Kanske var mina förväntningar aningen för höga, men energin var inte på jämn nivå när gammalt varvades med nytt från Atmosphere. Låten ”Sunshine” tillhörde en av spelningens bästa, men förutom den så var nog Slugs ständiga kontakt med publiken det mest iögonfallande och minnesvärda hos Minneapolis-ambassadörerna. Det hela blev aningen spirituellt med Slugs ord om att det här är så nära en kyrka vi kommer att komma. Publiken blev överöst med kärlek men i slutändan var spelningen något gubbig. Lite tidigare samma dag och på samma scen, spelade några av den amerikanska söderns undergroundsöner. När CunninLynguists greppade mickarna på Venus, gick spelningen i en rasande fart. För det går extremt fort när man har kul och något är bra. Inget regn i världen hade kunnat stoppa varken ”Hellfire” eller ”Lynguistics”. Skrytrappen lämnades åt sidan. In kom istället den helt befogade hybris som gjorde att denna södertrio stod för festivalens bästa utländska hiphopprestation. Ett litet minus var däremot allt smoke weed-snack. Även om det går hem hos publiken, känns det i längden lite förutsägbart.

På den svenska sidan körde Movits! med en kraft som är igenkännbar på mils avstånd. Inga ledsna miner fanns så långt ögat nådde på El Dorados scen. De snabba upptempobeatsen i kombination med matchande outfits gjorde Movits! till festivalens gladaste spelning.

Strosandes från en spelning till en annan, fick jag syn på Ison från Ison & Fille. Vad jag visste skulle varken Ison & Fille eller Highwon spela på festivalen. Och jag hade väl halvrätt, för när Petter gungade igång festivalbesökarna på El Dorado tillsammans med vapendragaren DJ Sleepy, så gjorde inga mindre än Highwon ett gästinhopp. Det var en förtrollad publik som fick en dos av kungen av Kocksgatan i en spelning som tog Borlänge till Södermalm och visade återigen att legendarer inte är att leka med.

Jag drogs mellan två läger när M.I.A. spelade samtidigt som Organismen.

Sedan låg ju Tropico ”jättelångt bort” enligt den aningen stressade funktionären som fick visa mig vägen till Uppsalasonen Johan Hellqvist, som precis satt igång när jag kom fram. Med Martin Zamora vid sin sida och DJ Large bakom ratten lät gudfadern från Luthagen tungan vrickas i sedvanlig hastighet. Efter drygt tio minuter visste jag att jag valt rätt även om jag vaskade M.I.A. Bättre blev det när en stor del av Det Blå Skåpet seglade upp på scen. Mächy, Queff, Toffer, Daltone och Öris var minst lika festivalhungriga som Organismen, Dj Large och Martin Zamora och även om ribban satts hög vid DBS-spelningen på Kägelbanan i februari, så gav spelningen en oerhörd mersmak. Av någon vidunderlig anledning lyckades jag däremot missa både Maskinen och Gullmarssonen Alexis Weak. Att döma av det allmänna snacket på sociala medier, stod Frej och Afasi för något utöver det vanliga. Tillsammans med Kapten Röd, stod Maskinen för årets hur-fan-kunde-jag-missa-dem-ångest.

24 |

| nr 4 2011

På fredagen kunde man hitta Mohammed Ali på CoZmoZ-scenen. Alltid med samma glöd och samma värme och med en energi som blandas med en underlig melankoli. Jag kan inte påminna mig en Ayla-spelning jag gått ifrån besviken. Plus i kanten att både Carlito och Stor gästade!

Något konstigt doorag-tema låg över årets Peace & Love. Både Daltone och Organismen rockade denna huvudbonad som även bars upp av Timbuktu på fredagens spelning på Fantasia. Under stekande sol lyfte Skånepågen tillsammans med ett storslaget band upp stämningen för festivalens besökare. Blommigt, glatt och piggt från början till slut. Det finns verkligen inget utgångsdatum för Jason Diakité. I samma liga kan jag konstatera att Looptroop Rockers, uniformerade i röda dräkter, kammade hem den gamla skolan till festivalen. Cosmic, Supreme, Promoe och Embee vet precis hur man flörtar med publiken. När sedan även Petter och Timbuk hoppar upp på scen, så är det hejdundrande kalaset ett faktum. Även den svenska battlescenen hade en plats på festivalen. Basementality Battles hade anordnat ett battle-event där man bland annat kunde se Acke, Martin Zamora, Simon G, Henry Bowers, Rocc Spotz och Zeps. Jag kan inte klaga över årets hiphopprestationer i Borlänge, tvärtom önskar jag att det inte var så länge till nästa ansamling!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 25

kingsizemagazine.se

Marimba roney

Björn Owen Johansson (stora bilden)

uppsala reggaefestival

Uppsala Reggae Festival är en synnerligen trevlig festival. Den är liten, gemytlig, alla åldrar, olika etniciteter, inget våld, inga jobbiga fulla människor. På parkeringen vid Fyrisån intill festivalen hänger folk vid bilar på campingstolar och dricker öl, på gräsmattorna runt omkring festivalområdet och innanför sitter folk på marken och umgås och pratar. Stämningen är det bästa med URF. Har alltid varit. Med undantag för förra året har line-upen aldrig varit den mest nytänkande eller spännande, men alltid med solida stora akter. Polisen förstörde stämningen en del i två år, men i år syns de inte lika mycket på området. Att Uppsala har tappat i antalet besökare de senare åren snarare än ökat är egentligen oförklarligt. I år tampas de dessutom med ett stort antal förfalskade biljetter som sålts.

Torsdagen börjar alltid lite trevande, men för alla insatta är den stora frågan vad superproducenten Don Corleon ska göra på scen ihop med sina artister Pressure och Protoje. Sångerskan Mastercat i Göteborgstrion Serengeti, som öppnade festivalen, säger att hon hört att han spelar keyboard. Någon säger maracas. Ska han sjunga? Men hans egna låtar vittnar om kraftfull användning av autotune.

Före Don Corleon kliver dock underbarnet – okej, nu 21 år gammal – Romain Virgo på scen. ”En erfaren gammal själ i en ung kropp”, brukar vara den allmänna konsensusen. Romain har gjort den gamla loversreggaen till sin i ny tappning, med en röst och texter som går rätt in under huden. Han hade helst haft ett band som backade honom istället för en DJ, säger han efter uppträdandet och påpekar också att hans röst inte har full kapacitet efter många shower på raken. Men vi som är på plats märker inget. Romain lyckas ta hela scenen i anspråk. Han är glad och bjuder på sig själv och är långt ifrån den lite lätt blyge och unge mannen som förut inte alltid vågade möta publiken och ta för sig. Han deejayar såväl som sjunger och de som möjligtvis inte visste vem Romain Virgo var förut vet det definitivt nu. Direkt efter kliver Protoje på och mysteriet med Don Corleon är löst, han backar Protoje som DJ helt enkelt.

Om man ska läsa in något slags tema i år är det möjligtvis”70-tal”. Ken Boothe, Johnny Clarke, The Heptones och Toots & The Maytals är några av huvudakterna. Men punkrockarna som vallfärdat till Uppsala för att ta

in den gamla hjälten Toots på fredagen blir mäkta besvikna. Toots själv har fastnat på någon flygplats eller liknande och hans dotter, som annars är körsångerska, får ställa sig i rampljuset framför bandet. Uppenbarligen inte samma sak. Richie Spice levererar i vanlig ordning sin conscious roots reggae och Mr. Vegas gör ett stabilt och ”festivaligt” uppträdande, med många – alldeles för många – Bob Marley-covers. Men det går givetvis hem bland flaggviftarna på plats.

Det stora krutet har lagts på lördagen i vanlig ordning, fast publik- och stämningsmässigt känns det i år ingen större skillnad mot torsdagen eller fredagen. Lite fler dancehall-människor från Stockholm på grund av Elephant Mans uppträdande och dansshower i det för i år nya danstältet; ”Dance4life”. Varje kväll varvas det med uppträdande av lokala artister, dansare och DJ:s som Miss Relli, Enough Dance Crew, Blackout, Double Trouble, DHQ Julie och Trinity Sound. Här hålls också workshops av dansarna och är ett välkommet nytt inslag med extra fokus på dansen inom dancehall.

Men läget och storleken på tältet, öppna väggar och liten scen mittemellan huvudscenen och tältscenen, är problematisk på flera sätt. För litet för både dem som uppträder och tittar på, och ljudmässigt krockar det med de andra scenerna. På lördagen dessutom musikaliskt med soundsystemet Silly Walks från Tyskland och Million Vibes från Malmö på tältscenen. Men innan dess tar Queen Ifrica och Tony Rebel plats på stora scenen. Queen Ifrica har med åren inte bara skaffat sig en stadig fanbase genom allt turnerande, utan än mer erfarenhet live. När en röst likt Buju Banton kommer ur den lilla kroppen är det ingen som kan säga annat än att hon är en av de rasta-artister med mest pondus på hela reggaescenen.

Vädret är lysande alla dagarna och när Elephant Man avslutar festivalen med en alltid lika energisk och sprakande show kan URF sammanfattas som vanligt. En mycket positiv och trevlig festival men som också fortfarande lämnar en del att önska. Jag hävdar fortfarande att två dagar i stället för tre men med lika många eller till och med fler akter hade varit det bästa.

Och varför inte bredda musikaliskt lite? En del svensk hiphop hade till exempel kunnat platsa, eller ett afrikanskt band. För som sagt, stämningen är det inget fel på och de skulle säkert mottas av publiken med samma glädje och värme som reggae- och dancehallartisterna.

Burro da ställ ns in nd av u r Banto g né på r u efter t a ädsla Europ r h e c gjord obi o flygf o som l s m O a s ma n i ann” bombe försv ” na o m r ur e lä att B skull n a h dag ca.

Jamai

26 |

| nr 4 2011

Var h öll Rodde Rigo (Topa z) hu s för dra i att gång feste n i år?

De ho mosex uella Tyskl i and o ch Sc lycka hweiz des s som tälla Kille in Bo rs ko unty mmand e Eur vilke opatu t dra rné bbar den b speln okade ingen i Sto ckhol m.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 27

kingsizemagazine.se

robert zillén

oskar-ture axelsson (nedre vänster)

fest i väst

Det regnar inte. Det är festival i Göteborg, tiotusentals människor har samlats på en gräsplätt i skogen och vanan otrogen så är det fint väder.

Varmt till och med. Festivalivrare är annorlunda på Way Out West än på andra svenska festivaler, mycket tack vare festivalens eviga expansion som i år resulterat i att det hela mer liknar det enorma amerikanska evenemanget SXSW än en musikfest i skogen. Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen; storheten med Way Out West ligger främst utanför festivalområdet – den lever på alla de klubbar, artister och evenemang som fyller staden nattetid och gör varje gatuhörn till en egen fest. Konserterna känns som en bonus. Man har med andra ord lyckats väldigt bra med att paketera upplevelsen.

Efter att ha missat James Blake och Labyrint under torsdagen så fick Janelle Monáe inleda min vistelse. Det är fest på scenen, med ett samspelt gäng och överfixade kostymer på samtliga bandmedlemmar. Men med en relativt blygsam låtkatalog, med hits som går att räkna på en halv hand, så kändes det ändå lite tunt. Janelle ger intryck av att vara en entertainer utan egen show.

Till skillnad från Prince. Att Prince skulle komma till Slottsskogen hade inte undgått någon. Men med en ständigt föränderlig låtlista på sina turnéer så visste ingen exakt vad som väntade, och även om vi vetat så hade ingen kunnat stålsätta sig. Det ryktades om att Prince hade sett hela The Hives konsert för att se hur publiken reagerade och det stod tydligt att han skulle göra sitt yttersta för att blåsa bort all konkurrens under sina imponerande 2.5 timmar på festivalens största scen. Den upplevelse som Prince bjöd på, från allsångsinfernot på ”Purple Rain” till de ändlösa smekningarna på gitarren och Kanye Wests plötsliga gästspel, är omöjlig för mig att återberätta med tillräcklig styrka och detaljrikedom. Det var ett sådant tillfälle där man var tvungen att infinna sig på plats för att förstå storheten. När spelningen var slut, strax innan 01.00 fredag natt,

28 |

| nr 4 2011

så hade jag tagit del av en konsert som är bland det bästa jag någonsin sett.

Och Kanye West, som så glatt hade överraskat med ett kort gästspel hos Prince, spelade själv under lördagen. Om inhoppet hos Prince var fyllt av glädje, så var Kanyes enorma och imponerande scenbygge fyllt till bredden med självömkan och narcissism – precis så som vi visste att det skulle vara och som vi älskar honom för – inramat i balettdansöser, stora lakan och auto-tune. Kanye West är en av de största artisterna vi har. Om det inte är tydligt nog när man får bevittna hans tankar kring hur en konsert ska upplevas så blir det ofrånkomligt när hitsen börjar avlösa varandra.

Det enda jag saknar i denna enorma upplevelse är lite mer glädje. Lite av den glädje man såg på hans inhopp under Prince-konserten eller som man skymtade i ”Otis”-videon. I övrigt var det en ynnest att se en artisternas artist på scen.

Tidigare på dagen hade även Wiz Khalifa levererat för en förvånansvärt stor publik som, festivalpublik som det var, mest kunde den handfull av hits som revs av. Och med en medioker platta som Rolling Papers som främsta grund kanske vi inte ska tycka att det är konstigt. Wiz Khalifa hade kul, publiken hade kul och det var i det hela en stabil men inte häpnadsväckande konsert. Annat blev det när MF Doom klev på. Tyvärr häpnadsväckande dåligt. Detta kvart-i-tre ragg som Way Out West fick till för att (än en gång) täcka upp hålet efter Q-Tips inställda spelning var själva definitionen av underleverans. Dåligt ljud, dåligt tempo, dåligt flås – det var helt enkelt lätt att räkna upp de få saker som faktiskt stämde under den eftermiddagsspelning (?!) som Doom hade fått till.

Avslutningen på min festivalhelg i Göteborg stod Safe House Staff för, som tillsammans med Simon Emanuel och Alexis Weak gjorde sitt absolut bästa för att riva Nefertiti. Det gick bra. En fin avslutning på en fantastiskt bra helg på en festival som inte bara fortsätter att växa – utan varje år fortsätter att förvåna och imponera. Boka in er för nästa år redan nu.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 29

kingsizemagazine.se

Tony Lorenzi

Simon Almers

art of the streets

Det har väl knappast undgått någon att Riksteatern för andra året i rad arrangerade Art of the Streets i Stockholm? Under två dagar vallfärdade över 5 900 (!) besökare till Södra teatern för att bland annat se målare som Ikaroz, Blue och Mad C, ta del av föreläsningar och filmvisningar men framförallt måla på den öppna vägg som placerats på Kägelbanan.

Efter en gedigen marknadsföring som resulterade i omfattande mediebevakning redan långt innan eventet gick av stapeln var det upp till bevis den 13:e augusti. Och trots att Stockholms stad, med klotterpolicyn som motiv, satte stopp för de kulturtavlor som målats av writers och var tilltänkta som visuell marknadsföring, kunde arrangörerna nöjt pusta ut när dörrarna öppnades och rekordmånga besökare vällde in. Det stora publikantalet tyder på att graff är av stort intresse ur såväl betraktar- som deltagarsynpunkt. Under de två dagarna kunde man kika på graffitifilmen Wholetrain och lyssna till föreläsningar om legender som Seen, Miss Van, Akay, Space Invader. Delta i skissbattle eller workshops med Ikaroz och Too Fly, lyssna till panelsamtal med deltagare som Circle och Daniel Adams-Ray, följa debatter med bland andra Finlands kulturminister Paavo Arhinmäki, se livegraff av Mad C, följa med på stadsvandring i gatukonst och sist men inte minst; måla graffiti lagligt. Det var dock den sistnämnda programpunkten som var evenemangets verkligt stora dragplåster. Färgen, som Highlights

sålde på plats, gick åt som smör i solsken medan kön för en plats på den 68 meter långa väggen ringlade sig lång. Bland de som målade på väggen återfanns namnkunniga målare som Mad C, Skil, Ikaroz, Puppet och Blue med flera. Riksteatern menar nu med all rätt att det är på tiden att Stockholms stad axlar sitt ansvar för att se till att de många kreativa ungdomarna har någonstans att måla under de resterande 363 dagarna av året. Och även om merparten av målarna var unga så nådde man ett spann mellan 3-80 år vilket innebär att även ett crew med åldringar gör staden osäker tills det att ett lagligt alternativ dyker upp.

Och kanske är denna förändring inte längre lika långt borta. Socialdemokraterna har nämligen i samband med evenemanget och även i efterhand meddelat att de nu vill riva upp graffitipolicyn medan moderaterna står på sig i frågan. Oavsett hur detta slutar så summerar texten på den flygreklam som Riksteatern hyrt in situationen väldigt bra: ”Graffiti can’t be stopped”.

Göteborgskan Blue figurerade i såväl konstnärssamtal som workshops och livemåleri. Här jobbar hon i patenterad stil fram sin piece på Kägelbanan.

gjort sig ett namn via sina Det största namnet på AOTS var Mad C som ion brändes denna – för precis tysk Med gigantiska burners världen över. att vara Mad C – lilla piece av på duk.

30 |

En av d nerad e många pie F som n oolish Phob ces som ble v ya zee ia ländar . En målnin till under d e en Ask g ew lig som dofta två dagarna ger ba r | nr 4 2011 kom. lite av den var denna, s ”Diam ondism ig”

tal,

d i konstnärssam t en han inblanda en Ikaroz var äv dock från mängden genom at ar nd ge -le TD NG och ff. Ikaroz avvek ra eg liv h oc s k. ter på du workshop r bäst, en charac göra det han gö

Riksteatern tilläm pa Stockholms stads de det gamla tricket ”luften är fri” ce med texten ”Graf nsur av kulturtavlorna och skick som svar på ade upp ett flygp fiti can’t be stopp lan ed”.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 31

kingsizemagazine.se

Marimba roney

Elefantmannen

Att få tag i Elephant Man är inte det lättaste.

Efter några försök på Jamaica och några när han varit på turné i Europa, får Kingsize äntligen tag på O’Neil Bryan på hans hotelltelefon dagen efter spelningen på Uppsala Reggae Festival.

E

lephant Man är en av dancehallens urtyper, eller stereotyper, om man så vill. Hans utseende, attityd, gränslösa humoristiska texter och idéer (som en egen dansskolevideo och att sampla klassisk musik ihop med bad man-texter), ständiga aktualitet och energiska uppträdanden har hållit honom kvar bland toppskiktet. Själv säger han att det är hårt arbete och fokus på just bara dancehall som gjort att han innehar den positionen.

– Jag motiverar mig själv att vara på topp. Jag intalar mig själv att det är det här som är min talang, det är det här jag vill göra, det är det här jag gör. Och då måste jag ge allt för det. Det är bara musiken jag tänker på, jag har en sak jag satsar på. Jag tänker inte öppna en affär och börja sälja skor. Jag är bra på att vara artist och då tänker jag fortsätta att vara det och på det sättet håller jag mig kvar i branschen.

Elephant Man kom fram på 90-talet då han var en del av Scare Dem Crew, som Bounty Killer lyfte fram. Men det var som soloartist som Elephant Man fick de stora framgångarna, framförallt genom otaliga danslåtar som ”Pon de River”, ”Willie Bounce”, ”Log On”, ”Nuh Linga” och samarbeten med internationella artister som Busta Rhymes, P.Diddy och framförallt hitsingeln ”Jook Gal” med Twista. Hans färgade hår och galna uppträdanden, som gav honom smeknamnet ”Energy God”, fick honom snabbt att sticka ut.

– Varje artist måste ha sin egen stil. Har man inte det så försvinner man efter en låt, image är allt. När du hör mig och ser mitt gulröda hår så hänger det ihop, det har varit min signatur från början och hela min karriär har jag sett ut och agerat såhär. Det är klart att jag ibland kan önska att jag bara kunde gå ut och äta och ingen såg

32 |

| nr 4 2011

mig, men det är ändå bara kärlek från folket.

Jag har aldrig tröttnat, det här är mitt jobb så då måste jag deala med den uppmärksamheten och om jag inte kan det så kan jag lika gärna lägga av.

Elephant Mans relation till musiken är densamma som när han började, han har kvar samma kärlek och inställning till sin musik.

– Jag älskar mitt jobb. Inget har förändrats. Som du själv kan märka så låter jag likadant och jag spelar in lika mycket som jag alltid har gjort.

Elephant Man är i studion nästan varje dag.

Han berättar att han nu inte varit i studion på tre veckor på grund av att han var och festade på ATI-festivalen i Negril på Jamaica och att han sedan åkte till Europa. Men han påpekar att de hade förberett sig för det, så under de tre veckor han inte är i studion är allting ”covered and lined up for”.

I jobbet ingår inte bara att göra musik, utan även att gå ut och representera på klubbar och fester på Jamaica. Elephant Man är en av de flitigaste besökarna på nattklubbsscenen i Kingston.

– Det ringer arrangörer hela tiden och ber att vi ska komma förbi. Det är vi artister som gör festen, om vi kommer dit så kommer alla dit. Men jag har inga problem med det, jag gillar att gå ut.

Han tycker faktiskt att nattlivet blivit bättre sedan polis och myndigheter slagit ner hårdare på scenen och försökt ta mer kontroll. Det har blivit säkrare att gå ut menar han.

– Med undantag för att de borde låta danserna ha öppet senare igen tycker jag att det lett till en bättre situation. Att säga någonting annat vore att ljuga, titta på tiden när Bogle blev skjuten. Dancehallscenen har alltid dragit till sig vissa kriminella element, många ”bad men” med skjutvapen och det var därför sådant hände. Det är inte lika mycket av det idag, risken att bli skjuten är mindre. Den som går till en fest idag med

ett vapen är mycket modig, eller tänker i alla fall en extra gång om det är värt det.

Han tycker inte att dancehallscenen motarbetas på Jamaica utan att dancehall snarare fungerar som en positiv enande kraft inom alla samhällsklasser.

– Jag älskar dancehallens vibe, kläderna, stilen, du måste ”keep up the swag”. Den drar till sig folk som ser bra ut; modeller och nya tvprogramledare. Det är bara nice och en massa kärlek egentligen, säger han men nämner dock att dancehall fortfarande motarbetas internationellt, främst av organisationer för homosexuella.

Elephant Man har själv ofta hamnat i skottlinjen.

Men han säger att han aldrig skulle framföra de åsikterna eller texterna i Europa och tycker inte att några artister ska göra det.

– Artisterna borde bara skita i det där, vi har massor av andra låtar vi kan spela. Om du envisas med att stå fast vid det, så visst, gå runt på Jamaica och var hungrig för att du är obildad, det är upp till dig. Själv vill jag jobba och turnera utanför Jamaica.

Men det var många konserter som ställdes in på hans senaste Europaturné på grund av att han festade sent och missade plan nästa dag. Elephant Man säger att det var bokningsagentens fel som inte betalade honom rätt och annat. Jag frågar honom om han inte känner ett ansvar mot fansen och att dancehallartister tyvärr inte har ett bra rykte om att vara professionella. Men det är han ovillig att diskutera. Han vill hellre prata om X-Men-filmen han ska titta på.

– Jag är en filmgalning. Ibland så måste man ta paus från alla människor, allt jobb, allt festande och då tittar jag på film, lagar mat eller leker med mina hundar. Jag behöver tid för att tänka på vad som är bra och dåligt i mitt liv och vad som behöver förändras. Men just nu är allting bra.

KURIOSA

•

Senaste gången Marimba Roney intervjuade Elephant Man för cirka 7 år sedan hade han tio barn.

Hur många han har nu är oklart.

• Elephant Man har spelat in en låt med Teddybears STHLM: ”Are You Feelin’ It?” • Elephant Man kör runt med en

gulorange Hummer som matchar hans hår.

• Elephant Man blev nyligen åtalad för att ha stulit el, vilket skapade många komiska rubriker för ”the Energy God”. Han blev släppt efter borgen och rättegång hägrar.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 33

kingsizemagazine.se

Alexander Kihlström

Black Milk

Att kända producenter satsar på att rappa är inte ovanligt (Alchemist).

Inte heller att rappare börjar producera (Eminem). Man vill uppleva det bästa från bägge världar och bli uppskattad för båda hantverken. Men nu har det dykt upp en talang — påminnande om en 2011-års Large Professor — som beundras och älskas för både sina beats och sin rap – sedan starten av sin karriär. En av motorstaden Detroits många hiphopsöner: Black Milk.

urtis Cross, eller Black Milk, var först associerad med ikongruppen Slum Village i många år och producerade material åt gruppen i början av 2000-talet. Arbetet med Slum Village och den legendariske producenten J Dilla har onekligen färgat resten av Black Milks karriär. Efter flera hyllade släpp sedan tidigt 2000-tal, både i egen regi och som producent åt andra, har Curtis blivit en av de mer respekterade artisterna på hiphopscenen i USA idag. Det har lett till att han varit med och bildat supergruppen Random Axe, tillsammans med två andra framstående rappare just nu: Sean Price och Guilty Simpson. Black Milk står inte bara för rap utan även för all produktion på gruppens självbetitlade debutalbum. Skivan har fått positiv kritik där de flesta i synnerhet har berömt Black Milks beats och han är onekligen en av de mer populära producenterna just nu. Till Sverige kom han efter en show på Roskildefestivalen inför en månghövdad publik. I Sverige var det en ganska blygsam siffra som befann sig i lokalen men Black Milk med liveband genomförde ändå en riktigt bra och svettig show.

Ni gjorde en grym show och du har ett väldigt bra band med dig. Som producent, känns det naturligt att ha med dig ett band som spelar dina beats istället för bara en DJ? – Ja, verkligen. De här killarna har jag spelat med i fyra år nu och vi blir bara bättre och bättre för varje gång vi beger oss ut på turné. Det här är ju grabbar som jag hänger med annars också, vi har verkligen en sjukt bra kemi när vi spelar. Sen pas34 |

| nr 4 2011

sar mina sologrejer bra med liveband, tycker jag.

Jag gillar när studiomusiken lägger en grund för improvisation och att man kan variera sig och utveckla färdiga låtar — live. Vissa rappare tror att det automatiskt blir en bra show bara för att de har med sig ett liveband. Men man måste ha musik som faktiskt fungerar på en scen också för att det ska låta bra.

Det känns som en fråga man inte kan undvika att ställa till dig: Du är en välrespekterad producent och rappare. Vilket av det gillar du bäst? Vilken roll föredrar du om du måste välja?

– Det beror lite på hur jag känner just för stunden. Men jag känner alltid för att göra beats. Det skulle jag kunna göra hela dagen, varje dag. Min kärlek ligger på produktionssidan. Jag får ut mer av att producera. Visst, man kan gå loss när man rappar, men inte alls på samma sätt som när man producerar beats. Man kan variera flow, delivery och texter, men beats är ett helt annat universum när det gäller att få utlopp för sin kreativitet, tycker jag.

Du har redan jobbat med många bra rappare och det känns som att ditt rykte i hiphopvärlden bara stärks för varje låt. Det finns många kvar att jobba med, men finns det någon speciell du skulle vilja producera åt?

– Ja, absolut. Det finns flera rappare som jag ännu inte har jobbat med som jag skulle vilja höra på mina beats. Men ni kommer att få höra många riktigt grymma MC:s på mina produktioner framöver, tro mig.

Du är en man med många projekt på gång. Vad har vi att se fram emot nu efter Random Axe? Kommer det något nytt solosläpp?

– En ny soloskiva kommer att dyka upp men inte i år, kanske nästa år. Just nu är jag väldigt fokuserad på mitt producerande och jag kommer att släppa en instrumentalserie snart. Men jag kanske ska passa på att berätta om mitt nya projekt med Jack White från White Stripes. Jag hade med mig mitt band i studion vilket ledde till att vi kommer att släppa några låtar med honom. Vi producerade tillsammans och vi kommer även att släppa en liveversion av det vi spelade in i hans studio. Det är funkigt, souligt och riktigt ren och skön musik – jag är oerhört nöjd med det.

Detroit har oerhört bra rappare som Royce da 5’9”, Elzhi (Slum Village) och inte minst Eminem. Men staden har också ett väldigt speciellt sound och har levererat framstående producenter som, förutom dig själv, en av de främsta genom tiderna: J Dilla. Hur mycket tror du att Motown-eran har påverkat och influerat dagens hiphop från Detroit?

– Motown har självklart påverkat oss väldigt mycket, oavsett om folk erkänner det eller inte.

Det finns ett visst sätt att tänka och skapa musik i Detroit känns det som. Jag tror helt klart att Motown finns i själen hos de barn och barnbarn till artisterna från den eran. Sen var det helt klart Dilla som skapade det sound vi har idag i Detroit. Vi har honom att tacka för så oerhört mycket. Vi har alla inspirerats av honom och tagit den musik han har gjort och försökt utveckla den på vårt eget sätt och sätta vår egen prägel på den för att skapa ett Detroitsound av idag.

Jag läste på din Twitter häromdagen att du stannade lite extra i Rotterdam och grävde i skivbackar efter nya samplingar. Brukar du göra det? Har du haft chansen att göra det här i Stockholm?

– Nej, jag har inte haft möjlighet här än, tyvärr.

Men i ärlighetens namn så köpte jag så många vinyler i Rotterdam att jag tvivlar på att jag får ta med alla på flyget hem ens, haha. Men jag har hört goda saker om vissa ställen här i Sverige från andra producenter, så nästa gång ska jag definitivt gräva lite här.

Random Axe är en trio som passar perfekt ihop. Hur startade det projektet?

– Det hände av en slump egentligen. Det var min manager Hex som ville få med Sean Price på Guilty Simpsons skiva Ode to the Ghetto.

Jag gjorde beat och refräng till låten ”Run” och den blev riktigt bra, vi var alla nöjda. Efter det föreslog min manager att vi tre skulle göra ett

helt projekt tillsammans och det kändes som en klockren idé. Sean P flög upp till mig och Guilty i Detroit och vi spelade in alla låtar i min studio.

Vi fungerar verkligen väldigt bra tillsammans och kommer definitivt att släppa mer grejer framöver.

Vad är skillnaden med att jobba själv jämfört med att jobba med till exempel Sean Price och Guilty Simpson i Random Axe? – Det är skillnad så klart. Jag har lite mer fria tyglar när jag jobbar själv, jag kan experimentera mer. Men samtidigt innebär det en större utmaning att jobba med Sean P och Guilty. Jag måste göra beats som passar deras röster, deras sätt att rappa på och saker de rappar om. Men jag måste fortfarande vara innovativ och kreativ så att det låter bra och fräscht, det är viktigt för mig. Skivan har lite av den där klassiska 90-talsviben men inpackat i ett nytt och fräscht paket som jag lovar att ni kommer att få höra mer av!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 35

kingsizemagazine.se

robert zillĂŠn

dj shadow

DJ S HA DO W 36 |

| nr 4 2011

nder sin långa och framgångsrika karriär har DJ Shadow ofta ställt sig utanför normen och på så sätt hittat publiken. Det började redan på debutalbumet Endtroducing... som blev ett föregångsverk för instrumentell hiphop tack vare det omfattande användandet av samplingar. Sedan dess har vägen inte ofta varit rak för DJ Shadow, som inte varit en främling för förändring, men via de krokiga vägarna har det alltid bjudits på någonting nytt. Precis som hans musik har även hans skivomslag och lanseringskampanjer av albumen alltid varit någonting utöver det vanliga; från det textbefriade omslaget på Endtroducing… till samarbeten med konstnärer. När nu den senaste plattan The Less You Know, the Better snart släpps, har Shadow skapat en kampanj som ifrågasätter kritiken av konst och musik på nätet. Vad skulle kunna ställa honom mer utanför normen år 2011?

– När man går in på nätet och läser om artister på forum så är det alltid samma feedback från dem som har skrivit någonting: ”vem bryr sig” och ”det här suger”, börjar Josh ”DJ Shadow” Davis. Det spelar ingen roll vilken artist det är, hur stora de är eller hur bra musik de gör — det verkar ändå alltid vara den återkommande kritiken. Det känns tråkigt att så många människor har vänt konsten ryggen för teknikens skull. Jag tycker att folk känns som lämlar väldigt ofta, som bara springer framåt i flock. Det jag tänker då är; vad skulle hända om vi tog bort allt det där, all den där kritiken? Vad skulle då finnas kvar? Jag tror att alla som gör musik vill ha en bättre fungerande dialog med sina fans, men att man är för rädd för att säga det. Och jag vill inte sitta och skriva en blogg om vad som är fel med internet, så lanseringskampanjen av mitt nya album blir ett sätt för mig att göra en satir över hur det är att vara artist år 2011, där skämtet är på min bekostnad. Redan i januari hade jag en bra platta färdig som jag ville att folk skulle höra och samtidigt började jag tänka ut en form av marknadsföring som faktiskt skulle vara annorlunda och som skulle sticka ut och som aldrig har gjorts förut. Då kom jag fram till att använda mig av tre ikoner som budbärare för det jag vill ha sagt, som också symboliserar vårt sätt att kommunicera idag. Numer får man folkets uppmärksamhet genom att tvinga till sig den och det får människor som vanligtvis inte skulle bry sig om din musik att tänka: ’här har vi en artist som gör någonting roligt och nytt’. Jag säger inte att det varken är rätt eller fel, men det är min uppfattning. Tråkigt nog så räcker det inte längre att göra en bra platta. Det kommer nya bra album hela tiden utan att folk blir

upphetsade, istället blir det uppmärksammat om man har en klänning av kött, dejtar en kändis eller dissar en annan artist. Men det släpps otroligt mycket bra musik, det är därför jag älskar att vara DJ; för att jag hela tiden kan dela med mig av den musik som jag gillar.

Det låter nästan som att du blivit bitter över utvecklingen de senaste åren?

– På 60-talet fanns det ingen kritik mot TV för alla tyckte bara att det var fantastiskt. För mig är det samma sak med internet idag. Det enda budskapet som finns om internet — på internet — är vilken underbar upplevelse det är. Och det är där jag kommer in för att säga: ’ja, det kanske det är, men kanske inte’. Jag tycker att det finns för få människor som tar ett steg tillbaka och ifrågasätter om det verkligen bara är bra saker som händer där. En del rappare som jag brukade jobba med kan inte längre försörja sig på musiken och måste gå tillbaka till de olagliga alternativ för försörjning som de hade innan. Då är det väldigt tydligt för mig att utvecklingen har påverkat människor, alla som säger någonting annat är lögnare. Om du vill prata om hiphop-ens utveckling så är det uppenbart att vi har saktat ner ordentligt. Från 80-talet fram till år 2000 utvecklades musiken och växte hela tiden, men du kan lyssna på album från 2001 som lika gärna skulle kunna ha släppts idag. Det har inte hänt mycket de senaste 10 åren. När du har färre människor som bidrar till en konstform så blir utvecklingen långsammare eftersom det är mindre energi som styr den framåt. Det är som att ha för lite bränsle i en raket — efter ett tag kommer den inte att kunna stiga uppåt längre. Så ser jag på mycket musik idag, men hiphop framförallt. Vem ska någonsin kunna ta platsen från Jay-Z eller Eminem? Det går inte, det är omöjligt!

I kampanjen kring ditt nya album så är skämtet på din bekostnad och de tre ikonerna kritiserar dig hårt på alla möjliga sätt. I den ”påhittade” kritiken mot dig själv som du presenterar, finns det några sanningar där?

– All bra satir bygger på att det finns viss sanning i det som sägs, med humor. Saker som är roliga är inte nödvändigtvis smarta, men jag tyckte att det här var ett smart tillvägagångssätt för att vara rolig och få uppmärksamhet. Jag växte upp med tidnigen MAD och det här är väldigt mycket inspirerat av hur de

brukade göra satir över filmer och artister. Mitt mål är att få igång en diskussion kring hur vi pratar om musik, men jag försöker inte bli ett affischnamn för hela saken. Är bristen på positivitet det som saknas där kritiken äger rum?

– Jag tror bara att det handlar om extremer. Det finns väldigt lite utrymme för att människor stannar upp och reflekterar över att bägge personer kan ha rätt i en diskussion. Det måste inte bara vara svart eller vitt. Man måste inte hata eller älska någonting. Jag är inte den som gillar att omge mig med högljudda, aggressiva människor. Jag kan stå ut med det i korta stunder, men sedan tröttnar jag.

Jag ser på Internet på samma sätt; jag är där varje dag, men ibland läser jag kommentarer på YouTube eller någon sida och tänker för mig själv att det är oroväckande att mänskligheten är på en så låg nivå. Jag tror att jag var lyckligare när jag inte hörde allas åsikter hela tiden. Men det är min personliga synpunkt, jag försöker inte få internet eller kommentarfälten att försvinna.

Kampanjen är ett ganska oväntat drag från din sida och du har gjort väldigt många oväntade saker under hela din karriär. Är det en stor del av ditt artisteri?

– Att vara oväntad är en stor del av det jag tycker är intressant med musik och andra artister. Förutsättningarna för artister förändras hela tiden så det är nästan som ett pussel att försöka ta sig framåt i karriären. Det är lite som att spela TV-spelet Frogger — ibland måste du ta ett steg bak och två steg åt sidan för att kunna komma framåt. Det värsta jag vet är när artister kollapsar under trycket och tar den enkla vägen ut. Jag blir väldigt besviken när jag ser musiker som ger upp.

Mina idoler är de artister som har hållit på med musik i 40 år och som fortfarande kan säga intressanta saker. Jag är själv långt ifrån att vara på den nivån, men det är vad jag strävar efter.

Har du någon plan för hur du ska kunna fortsätta med musik i 20 år till och bli en sådan artist som du själv ser upp till?

– Så länge jag fortsätter att överväga allt jag gör och inte släpper femtio låtar varje år tror jag att det kommer att gå bra. Jag är extremt stolt över det faktum att det inte finns ett enda ögonblick på någon av mina album som jag ångrar eller inte tycker passar in.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 37

kingsizemagazine.se

emilia melgar

oscar hansson

CunninLynguists

Efter två stöddiga skivor som visade hur stora gaphalsar CunninLynguists verkligen var, kom ytterligare två plattor där gruppen bevisade att de faktiskt kunde ha fötterna på jorden och prata om vardags- och samhällsproblem. Det femte albumet kom ut i mars och inte helt otippat är det lika svårt att uttala som bandets namn. Oneirology är benämningen på studier om drömmar och även namnet på CunninLynguists femte alster.

Till skillnad från den vetenskapliga forskningen som fokuserar på vad som händer i hjärnan när du sover och din fantasi skenar iväg, betecknar albumets namn snarare vad drömmar spelar för roll och vad du drömmer om i större skala än när du har huvudet på kudden. Dina drömmar när du går till skolan eller sitter på jobbet och stirrar ut genom fönstret. Dina drömmar när du tänker på ditt liv och försöker klura på vad du vill göra med det. Eller när du till och med inte tänker på något alls. Inget flummigt och inget intellektuellt analytiskt. Inget Freudianskt. Den här gången går sydstatssönerna i CunninLynguists in för att låta det abstrakta konkretiseras. Återigen i allvarets spår.

38 |

| nr 4 2011

S

killnaderna är stora mellan deras första och deras senaste album.

Will Rap for Food, från 2001, är en skiva full med fräcka punchlines och en nästintill rebellisk och stundtals pubertal attityd. Nästa verk, Southerunderground, kom två år senare och vittnade fortfarande om kaxig sydstatsrap, men den här gången med måtta. Ännu hade inte CunninLynguists-trion formats till hur den ser ut idag. Dess två ursprungliga medlemmar, DJ:n och rapparen Kno tillsammans med rapparen och producenten Deacon the Villain, hade då inte gått ihop med den nuvarande medlemmen Natti. Mr. SOS, som rappat på Southernunderground, stannade inte kvar till 2006 då A Piece of Strange kom ut. In kom istället Natti och det var inte den enda stora förändringen. För första gången kategoriserades en CunninLynguistsplatta som ”Concious rap”.

Deacon: Efter att vi hade gjort A Piece of Strange så bestämde vi att vi ville att våra skivor verkligen skulle innehålla något på riktigt. Något som kommer från livet och att leva, och från våra erfarenheter.

För att göda de fans som saknade den lättsamma rappen som fanns i inledningen av gruppens his-

toria, gavs Strange Journey, vol. 1 & 2 ut. Mixtapes som inte är lika sammanhängande som Dirty Acres eller A Piece of Strange, och som inte utmanar tankarna på samma sätt. Istället blev det en (underlig) resa tillbaka i tiden, till den plats i bandets musikaliska historia där de kunde gå loss på den sorg- och bekymmerslösa musiken. Men det fanns en specifik anledning till att de blev mixtapes och inget annat.

Deacon: Vi vill inte göra sådana album längre.

Jag tror att om man har en plattform som den vi har så ska man använda den för att göra mer än strippklubbslåtar. Samtidigt kan man inte kräva att alla ska vara sociopolitiska och snacka om sådana grejer, men vi förväntar oss att folk ändå ska vara äkta på det sättet. Södern är idag känd för trap-rap, men mest för glorifieringen av trap-rap. Guldkedjor, stora bilar och att aldrig bli stannad av polisen och inburad, det är inte som det är på riktigt. Vi behöver höra om barn som hamnar i korselden eller att de kommer hem från skolan och hittar en mamma som tagit en överdos heroin eller någon sådan skit. Det där är ju sådant som händer på riktigt. Vi försöker hålla balansen i det vi berättar.

Natti: Vi behöver inte ens försöka, vi är bara jävligt real.

Att från ett så allvarligt ämne brista ut i skratt om hur ”motherfuckin real” de är, är typiskt för CunninLynguists. Att de kan hoppa från allvar till en grad av självdistans som tillåter dem att driva med sig själva och den egna självbilden så pass mycket att de kan strunta i hur många gånger de fått höra att producenten är för vit, och rapparna för svarta. På samma sätt skakar de av sig kritiken de fått genom åren gällande låtar som handlar om weed.

Deacon: Det där är ju sant. Vi röker ju weed.

Kno: Ja, vi gör ju det. Men förutom det så tror jag inte det finns mycket i vår musik att kritisera på riktigt. Vi försöker kommunicera något positivt utan att det blir som att vi predikar.

Deacon: Det vi ofta försöker säga är att det handlar om att härda ut genom livet. Oavsett hur dåligt du tycker att allt är, så är det värt att leva.

Vad tycker fansen om att era album nuförtiden inte är lika lättsmälta?

Deacon: Vi förlorade en del fans i början. Det finns de som inte vill höra något om det inte är rappeti-rap-rap på boombap-beats. Och det är väl ok.

Natti: För alla som lämnade oss, så kom det nya.

Vissa tror ju att A Piece of Strange är det första

albumet vi gjorde och fattar inte att vi har två skivor som är äldre. Sen finns det andra som började lyssna från Dirty Acres. Det viktiga för mig är inte att ett fan beundrar mig. Det viktigaste är att ett fan till exempel kommer fram och säger att en av våra skivor räddat hans liv när han hade det svårt. Att ett enda fan säger så, betyder mer än tusen fans som bara vill digga till musiken.

Deacon: Jag tror Kno sa det bäst en gång när han sa att inget fan någonsin kommit fram och visat en Southernunderground-tatuering. När folk tatuerar sig med något som har med vår musik att göra, så är det alltid något som är allvarligare.

Jag har ju aldrig sett en tatuering där någon citerat min rad där jag snackar om att kidnappa en Amish-familj, haha!

Kno: De fans vi tappade efter våra första två skivor var fans som lyssnar på musik som är väldigt tillgänglig, om du fattar. Våra första skivor är inte direkt tidlösa. Vem som helst hade kunnat göra dem. De är inte dåliga, men de lämnade inga avtryck. Det finns en massa undergroundrappare som kan och kommer att göra sådana skivor, och med den talangen vi har är vi ju förbi det där. Jag säger det inte ur ett egocentriskt perspektiv, men vi är bättre än så. Det finns ingen anledning för oss att göra den typen av musik, när vi kan göra sådant som betyder mer för fler människor.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 39

kingsizemagazine.se

emilia melgar

oscar hansson

slug

SLUG 40 |

| nr 4 2011

ycket har förändrats i den nu nästan 40-årige Sean ”Slug” Daleys liv. Den aggressivitet, sarkasm och in-your-facearrogans som utmärkt honom textmässigt, har fått en släng väderbitenhet i sig. 2008 gjorde Atmosphere ett avstamp med skivan When Life Gives You Lemons, You Paint That Shit Gold.

Med fyra album i ryggen vars utmärkande drag var blandningen mellan kaxig storytelling-rap och samplade beats, var det nu dags att byta bana. Lemons-skivan gjorde anspråk på utveckling. Produktionsmässigt innebar det att den evige vapendragaren och producenten Anthony Davis, mer känd som Ant, experimenterade alltmer med liveinstrument, något som än idag finns att hitta hos duon. Tydligast blev däremot den diskreta skiftningen i textförfattandet. Plötsligt var Slug inte lika benägen att berätta om sig själv utan började istället ge utrymme åt andra personers upplevelser. Och det här har han hållit kvar. Nu för tiden är familjelivet och vännerna tydliga inslag i hans texter, men det är fortfarande inte svårt för lyssnaren att känna igen det cyniska även om rebellen i rapparen lugnat sig lite. Kanske har Atmospheres Slug äntligen hittat balansen. Även om låtarna fått nya karaktärsdrag, hävdar Slug att hans texter inte nödvändigtvis blivit mer positiva med åren. Fastän låtarna kan tyckas hårda och stundtals negativa, anser Slug att det är just det positiva som varit den röda tråden genom musiken han gjort med Atmosphere. Det har snarare handlat om att ventilera moraliska dilemman och använda texterna som kompass för att ta sig ur kniviga situationer och fly undan inre demoner, än att återspegla negativa skeenden i livet. Det är det bitterljuva som lockat till sig många fans genom åren men den skarpa ironin och det konstanta självömkandet har nu tagit ett litet kliv åt sidan. In kommer istället — och också — behovet av att bryta mönster.

– Nuförtiden är jag mer försiktig med hur jag använder mig av sarkasm i låtar. Förut skrev jag låtar där jag med flit ville att folk skulle komma fram till olika tolkningar. Det händer fortfarande ibland, men det är sällan. Förut kunde jag fylla hela skivor med sådant. Idag är jag mer fokuserad på vad det är jag egentligen vill säga.

Vad var det som gjorde att du bytte fokus på det sättet?

– Jag tog en titt på mitt liv och hur jag levde med turnéer och det ständiga barhänget och att hela tiden vara runt folk med krossade hjärtan. Vi kal�lade dem ”The Bleeding Hearts Club”. Att alltid vara omkring människor som klagar, eller missbrukar alkohol, droger eller sex. Folk som missbrukar sig själva. Jag insåg att jag kommer att fastna i den här cirkeln om jag inte beslutar mig för att ta mig ur den. Om jag vill ha en bättre miljö för mig själv så måste jag bli mer bestämd med allt i mitt liv. Inte bara skrivandet, utan också mina handlingar. Jag slutade att turnera med bara en DJ och satte istället ihop ett liveband för att på något sätt föryngra hur jag kände för min karriär och min musik. Men också för hur jag kände med all personlig skit i mitt liv.

Slug vill helst inte kalla det för förändring. Han vill kalla det evolution.

Huvudargumentet är att varje skiva har påvisat pågående utveckling, snarare än tvär förändring. Vill man använda ordet ”förändring” för att beskriva den senare delen av Slugs och Atmospheres musikskapande, är det kanske mer korrekt att lägga till ordet ”långsam”. För kanske handlar det snarare om långsam förändrig än någonting annat? Slug målar upp bilden av ett träd. Ett växande träd vars ökning i storlek inte går att ta fasta på om man betraktar det varje dag. På samma sätt menar Slug att han inte kan se att Atmosphere förändrats, men han vet att det faktiskt hänt. Risken finns att många av dem som varit trogna den Slug som visat omvärlden långfingret, plötsligt blir förvirrade av att den kaxiga rapparen låter ödmjukheten skina igenom betydligt mer.

– Det är inte min sak att bestämma vad publiken säger. Det är upp till dem att säga: ’fan vad han har förändrats’, eller att inte gilla våra nya grejer. Men för min egen del känner jag att det inte är mitt ansvar att göra grejer som folk ska tycka om. Mitt jobb är att göra saker jag själv tycker om. Mitt jobb är att dokumentera sådant jag ser och är med om.

När det som är igenkännbart hos en artist inte längre går att definiera på samma sätt som vid skapandets första stadium, är sellout-stämpeln inte långt borta. När en undergroundakt som Atmosphere dessutom får större kommersiell hype och börjar synas på ett bredare sätt, ja då lyser varningslamporna. Ibland är det som lyssnare svårt att förstå anledningen till varför en artist finslipar något som åhöraren redan anser vara fläckfritt. Men Slug menar att det är tvärtom. Det är artister som stått och stampat och gjort samma grejer i femton år, som är riktiga sellouts. De har hittat något som funkat för dem och vägrar ta de stora kliven där risken finns att fansen sviker eller att populariteten minskar. Det är den ständiga utvecklingen som är den ultimata prövningen. Om artister gör musik bara för att kunna hålla sig någorlunda flytande, kan de väl istället göra något annat, menar Minneapolisrapparen.

– Då hade jag lika gärna kunnat bli hantverkare, eller rörmokare, eller grafiker. Jag hade kunnat bli massa saker som skulle betalat min hyra eller min mat, men jag hade turen nog att bli uppmärksammad och få tiden att kunna göra det jag gör. Varför ska jag ta det för givet genom att inte ta vara på allt jag kan?

Slug har gjort sig en karriär på att vara den missförstådde. Den Gud älskar trots att han är ful. Det har handlat om att bevisa för sig själv och för sin omgivning, men också för hiphopen, att han inte bara varit ännu en rappare med stor käft och ännu större drömmar. De tidiga verken andas just den frustrationen. Paradoxen av att vara tillräckligt självsäker för att tänka att man inte behöver bevisa sig för någon, och samtidigt veta att det i slutändan handlar om att prestera och få andra att inse att man är värd namnet.

– Jag har fortfarande den där underdog-känslan kvar, men det är inte jag mot världen längre, eller jag mot hiphopen. Det är det faktum att vi utan tidigare erfarenheter av musik eller utan någon slags mentor i hiphop — vi >> KINGSIZEMAGAZINE.SE | 41

slug

>> lärde ju oss allt från tidningar, musikvideos och skivor — faktiskt lycka-

des göra något av ingenting alls. Det där känner jag verkligen är troget hiphoptraditionen och var hiphopen kommer ifrån. Det kanske är annorlunda nu eftersom jag äger ett skivbolag och en skivaffär och jag har ett hus och allt det där, men hur vi byggde upp det och hur vi vill ta fram andra artister som börjat från noll, allt det där är grundat i samma tankar. Hela den här kulturen, även om den omsätter stora pengar, är en underdog-kultur.

Den här musiken är inget annat än kampmusik, och den är till för folk som förstår vad det innebär att kämpa oavsett varifrån du kommer eller vilken hudfärg du har. Och då menar jag inte Atmospheres musik, utan hiphop överhuvudtaget.

Resurserna är andra idag än de var för över 20 år sedan när Slug började göra musik. Idag är Rhymesayers Entertainment, skivbolaget han grundade 1995 tillsammans med Ant, Musab och Brent Sayers, bland de största independentbolagen på den amerikanska scenen. Artister som MF DOOM, Evidence, Brother Ali, Jake One och Freeway är bara några av dem som går att hitta i samlingen rappare som gett ut och fortfarande ger ut musik genom Rhymesayers. Kampen är idag en annan. Det är inte lika svårt att ge ut skivor, och det är inte lika omständigt för Atmosphere att sälja biljetter till spelningar, men livet är fortfarande en kamp. Oavsett hur mycket enklare det blivit för Slug att göra det han älskar, så är vardagen fortfarande långt ifrån problemfri. Förmodligen är det just det som gör att lyssnare som är runt 16-17 och kommer från svåra familjesituationer ändå kan relatera till 39-årige Slug.

– När jag berättar om mina problem oavsett om det har att göra med alkoholism eller dåliga förhållanden, så kan folk relatera till det. Till och med om du tar bort mig från den ekvationen. Varför gillar jag fortfarande Mobb Deep och Prodigy? Jag är för gammal för gangsterrap, men ändå finns det något som gör att jag dras till de skivorna. Jag hör rösten från någon som har kämpat och som förstår hur det är att kämpa. Det är samma med Willie Nelson eller Johnny Cash. Jag är inte uppvuxen med country och jag bryr mig inte om den musiken, men jag kan ändå hitta något i de låtarna. De handlar också om livet och att kämpa sig igenom det. I grund och botten är det också det som förenar Wu-Tang, Brother Ali, Talib Kweli och alla andra rappare även om vi gör olika grejer och rör oss på olika sidor om musiken.

Vi kommer ändå från samma grund.

Med en fastare grund än den han hade när första skivan kom ut, skulle man kunna tro att Slug äntligen är lycklig. Men för honom handlar inte lycka om att bara se till sina egna behov. På äldre dagar har Sean Daley insett att det inte räcker med att ta sig över floden. Väl framme på andra sidan, måste man vända sig om och klura ut sätt som gör att man kan hjälpa andra simma över. Så länge det finns folk som är förtryckta av andra människor, kommer lyckan inte vara något annat än en ditresa. Liknelserna och metaforerna är många när Slug talar. Han pausar mellan meningarna, låter insiktsfull och till och med lite lågmäld. Han låter vis.

42 |

| nr 4 2011

Den här musiken är inget annat än kampmusik, och den är till för folk som förstår vad det innebär att kämpa oavsett varifrån du kommer eller vilken hudfärg du har. Och då menar jag inte Atmospheres musik, utan hiphop överhuvudtaget.

Eyedea alltid om och jag brukade säga: ’ja, ja, du ska alltid snacka om esoteriska grejer och du är för smart för ditt eget bästa så jag hänger inte med’.

– Om du befinner dig någonstans i ditt liv där det inte längre är viktigt att simma över till andra sidan, så betyder det att du kommer att tycka att det är ok att vara en av de förtryckta, eller en av robotarna som står ut med all skit.

Mycket av det Slug tänker på nuförtiden kommer från en nyligen bortgången kollega och vän. Rapparen Eyedeas död i oktober 2010 har påverkat Slug mer än han trodde. Numera försöker han aktivt använda Eyedeas tankesätt som sitt eget. De lärdomar som Michael ”Eyedea” Larsen delade med sig till Slug, gick inte riktigt in i den senares huvud förrän tragedin infann sig. Det var först efter Larsens död som Slug på riktigt kunde höra sin väns ord eka.

– Han brukade säga att smärta inte är en känsla utan snarare en reaktion. Även om ditt liv är helt perfekt och du bor i en liten stad där alla hus är så jävla fina och allt är jättebra, och du känner att du lyckats fly undan allt för att du inte är ens i närheten av Sudan eller det som händer med sexhandeln i Brasilien eller vad det månde vara. Men i slutändan påverkar allt det där dig, även om det händer i en annan del av världen. Det är inte bara fysiskt.

Det handlar om energi. När någon lider, så lider vi alla. Sådant pratade

De som känner till Atmospheres musik, vet om den lokalpatriotism som alltid funnits närvarande. Minneapolis är både Rhymesayers och Atmospheres epicentrum. Och även om åren går, lämnar inte Slug Minneapolis. Det är där han har sina rötter och numera också sin egen familj. Men en dag kanske han packar väskorna. Om han har turen att fylla 70 år, som han själv säger, kanske han inte har lust att bo kvar i Minnesota. Då kanske Mexiko är mer tilltalande. Och samma gäller musiken. Även om det mesta rullar på som det ska, svarar Slug tveklöst ’Sure!’ på frågan om han någonsin kan tänkas sluta.

– Musik är som ett äktenskap. Det är att erkänna en kärlek och att kunna redogöra för andra om den kärleken. Och det är också business och att kunna växa tillsammans. Du måste se till att hålla allt det där håller en balans. Om stoltheten tar över, eller om jag inte känner samma kärlek för det här, om jag inte kan hålla det balanserat så kommer jag att tvingas förändra något. Då kanske jag blir hantverkare eller vad fan som helst, men jag kommer att fortsätta göra musik. Fast inte på samma sätt som nu.

Det råder inga tvivel om att utvecklingen hos Slug innefattar mer än hans musik. Han har slutat döma andra människor, och särskilt andra rappare.

Det finns ingen tid för sådant, när det viktiga istället är att inse allas olika roller. Slug brukade spy galla över gangsterrap, men idag inser han hur allt hänger ihop. Allt från Talib Kweli, till Jay-Z och till och med Black Eyed Peas. Det handlar om små bitar i ett större pussel som i grund och botten kommer från det som verkar vara viktigast för Slug att understryka vid detta tillfälle, nämligen den eviga kampen. Kampen om och för musiken, för livet och för allt vad det innebär. Insikten skrämmer inte Slug, däremot ställer han sig frågan om skälet till att han äntligen förstår sambanden, är ett tecken på att han blir äldre.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 43

kingsizemagazine.se

tobias lindquist

camilla cherry

chuck d

När jag började lyssna på Public Enemy var de helt ostoppbara. De var inte bara den största hiphopgruppen.

De var också den mest politiska, medvetna och intelligenta hiphopgruppen. En kombination som nästan är omöjlig att tänka sig i dagens kommersialiserade hiphopvärld.

Det militanta hiphopkollektivet från Long Island inspirerades av Svarta pantrarna och andra kämpande organisationer i sina texter, attityder och sin estetik. De var hundra procent politik och hundra procent hiphop samtidigt. Deras logga var den mest ikoniska, deras refränger de mest skrålade och samtidigt var de huvudorsaken till att rapfans i min generation först fick upp ögonen för historiska hjältar som Malcolm X och Martin Luther King i slutet av 80-talet. Nu har det gått över tjugo år sedan Public Enemys skivor var de mest hajpade, men deras konserter är fortfarande lika uppskattade och efterlängtade. Många är de b-boys och b-girls som fylls av värme vid tanken på att få höra Chuck D och Flavor Flav släppa lös energin i ”Public Enemy No.1”, ”Don’t Believe the Hype”, ”Fight the Power” och ”Shut ‘Em Down” live. Public Enemy har besökt Sverige flera gånger och på deras senaste konsert i Uppsala i juli fanns allt från tonåringar som kanske just upptäckt dem, till 40-plussare med minnen från det första Sverigebesöket 1987. Alla verkar lika lyckliga efter konserten. Den ilska, energi och kompromisslösa kampanda som förmedlas från scenen är av den sort som får folk att knyta näven i luften och spontant skrika med i textrader om “Power to the People!” och “Give some money back!”. Men de får också folk att le, festa, dansa och slappna av. Det känns som en enda stor fest bland vänner. B-boys och b-girls i hjärtat som vägrar stänga av sina hjärnor bara för att de släpper loss och har kul, för att parafrasera en Phonetikskiva. Efter konserten fick jag chansen att sitta ner och prata med Chuck D i över en halvtimme. Det visade sig att han bara blivit visare med åren.

Den nervositet jag kände innan intervjun inför att tala med en person som kanske var min största auktoritet och förebild när jag var 10-11 år gammal förbyttes snart i varm respekt när jag lyssnade på hans välformulerade svar.

Bland annat frågade jag om det jag saknar så mycket från tiden då Public Enemy slog igenom; kombinationen av stora publikframgångar och seriösa texter om samhälle och politik. Är det något som skulle kunna hända igen?

– Det kommer att hända igen, men det kommer antagligen inte att komma från USA. Det kommer att komma från den plats man minst anar. Det kan bli en grupp från Europa, Afrika eller Latinamerika exempelvis. Men USA har alldeles för många grundläggande problem att arbeta med innan de kan bli nummer ett i världen på någonting igen. Samtidigt kommer det mycket kvalitetsmusik därifrån även idag. Jag tycker att Dead Prez har gjort ett jättebra jobb. Jag gillar Common, The Roots och Talib Kweli, men även de är från en tidigare era, när man tänker efter, haha...

alla får god sjukvård och så vidare. De här politiska förutsättningarna skulle jag kunna prata om i flera dagar, haha… Men för att återgå till hiphop. Det sägs att hiphop är större idag, men vad är beviset för det? Det finns inte lika många artister med skivkontrakt och det säljs inte lika många skivor. Det finns inte lika många framstående kvinnliga artister idag som för tjugo år sedan och inte lika många grupper. Kan man då säga att hiphop har växt eller krympt? Geografiskt sett har den växt och den finns på fler platser, men gällande amerikansk hiphop är det mest hajpen som har växt, inte verkligheten. Men redan Afrika Bambaataa lärde oss, med ”Planet Rock” och med sitt Zulu Nation att vi måste vara medvetna om vår omvärld och om hela planeten, så jag intresserar mig jättemycket för hiphopscenen i exempelvis Sydafrika eller Estland.

Det finns ju fortfarande politiskt och socialt medvetna artister i USA idag. Sedan finns det de kommersiellt framgångsrika artisterna, men de två tycks aldrig mötas?

– USA var perfekt utrustat för att dominera 1900-talet, ekonomiskt och politiskt. Men kanske inte för att dominera 2000-talet på samma sätt. Kanske tillhör framtiden mindre stater som kan ta hand om sina medborgare bättre. Små samhällen som kan hantera ekonomi och folkhälsa, se till att

Hur känner du inför att folk samplar din röst och använder den för refränger och så vidare?

– Whatever! Det är bara det att när de ger sig in på territorier som jag inte tror på får de gärna låta mig veta det först. Jag ser väldigt, väldigt allvarligt på om min röst används för fel syften.

44 |

| nr 4 2011

Tycker du att innovativ och medveten hiphop fick mer del av hajpen förr?

– Ja, hajpen matchade innovationen på ett annat sätt under de åren. Vi var barn av 60-talet och kom ihåg den eran. Det var naturligt för oss att fortsätta den traditionen, så det blev aldrig tillkämpat. Vi kommer ihåg en tid när en politiskt och medveten attityd var det naturliga sättet att göra saker och ting.

Har linjen som gick från 60-talets Black Power-rörelse till er fortsatt?

– Linjen har splittrats. Folk köper hajpen och säger omedvetna saker som: ’vad finns det för behov av Svarta pantrarna när vi har Obama?’ De flesta artister har fortfarande saker att säga, men det uppmuntras inte. Inte av publiken, inte av deras managers och inte av skivbolag och radiostationer.

Du har gjort ett soloalbum, men har alltid varit en del av gruppen Public Enemy. Vad är för- och nackdelarna med det?

– Ingenting slår att vara en del av Public Enemy. Nackdelen är att man hela tiden måste kompromissa och offra vissa saker. Det är egentligen inte en nackdel, men man måste vara väldigt tydlig i kommunikationen inom gruppen. Jag tror många unga artister är ovilliga att dela pengarna mellan fyra-fem personer. De ser det som att de kan tjäna mer pengar som soloartister, vilket tyvärr har förstört många grupper. Men det finns inte en chans att exempelvis någon medlem av A Tribe Called Quest solo kan bli större än själva gruppen. Och detsamma gäller Public Enemy.

OK, så hur känner du idag inför Biggies ”Ten Crack Commandments” >>

Det sägs att hiphop är större idag, men vad är beviset för det? Det finns inte lika många artister med skivkontrakt och det säljs inte lika många skivor. Det finns inte lika många framstående kvinnliga artister idag som för tjugo år sedan och inte lika många grupper. Kan man då säga att hiphop har växt eller krympt?

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 45

chuck d

>> där DJ Premier samplade din röst i en låt som handlar om att sälja knark?

– Jag kommer alltid att älska och respektera DJ Premier. Det har egentligen inget att göra med Biggie, Premier eller ens Puffy. Men jag tycker det var fräckt av BMG att inte höra av sig till mig innan de släppte en skiva där min röst användes på det sättet. Jag kallar dem “The Notorious BMG”!

Tycker du att radio- och skivbolagens roll har ändrats genom åren?

– Ja, verkligen. Nu måste skivbolagen veta att de kommer att kunna få sina artister spelade i radio. Artisterna får ingenting förrän skivbolagen börjat tjäna pengar på deras musik. De är inte ens skivbolag längre, de är banker. De äger allt. De skriver kontrakt som innebär att de äger allt artisterna gör. Artisterna betalar av som på ett lån och skivbolagen säger: ’vi har ditt Twitter-konto, vi har ditt Facebook-konto, du kan inte göra ett enda drag utan oss!’

Finns det några nya, unga amerikanska hiphopartister du gillar, trots att dina åsikter om själva ”industrin”?

– Ja, jag gillar Lupe Fiasco, J Cole och flera andra. Men jag gillar också Pac Div och jag tycker att Jurassic 5 aldrig skulle ha splittrats. Jag gillar grupper helt enkelt. Det finns några få soloartister som kan hålla publikens uppmärksamhet länge själva. Doug E Fresh, KRS-ONE och Jay-Z till exempel.

Men jag tröttnar oftast på konserter med soloartister efter fem minuter.

Yngre lyssnare har vant sig vid att bara lyssna på en ensam person som bara spottar rim. Men jag tycker att artister måste anstränga sig lite mer än de gör idag. Många artister är lata.

46 |

| nr 4 2011

Ni har turnerat i ungefär 25 år nu och kör fortfarande över två timmar på scenen. Samtidigt finns det unga artister som bara verkar orka en halvtimme. Hur orkar du och hur ser du på de ”lata” unga artisterna?

– Jag finner inspiration i alla människor jag möter och alla platser jag besöker. Men det är klart att man måste förbereda sig. Äta, träna och så vidare.

Jag tog en liten tupplur innan den här konserten också. När det gäller lata artister är det helt enkelt upp till publiken att kräva mer av artisterna. Folk betalar dyra pengar för att gå på konsert, så de borde kräva lite ansträngning. Vi har ju vårt liveband med oss på turnéerna. Nu har vi också hiphoplegenden Davy DMX med oss på bas, vilket jag är väldigt, väldigt stolt över. Många känner till honom från hans hitlåt ”One For the Treble” men han har också producerat många klassiska låtar åt andra.

Vad lyssnar du på hemma idag?

– Jag lyssnar på rapstation.com. Även radion har blivit lata. De frågar bara: ’Yoyo, what’s up? What’s going on?’ Ett radioprogram ska innebära man spelar musiken, men också att man ger information om artistens bakgrund och sätter musiken i sitt sammanhang. En del radioprogram och mixtapes är som en parodi. De är bara slarvigt gjorda. Folk rör sig kanske till musiken, men de blir inte berörda. De rör sig för att de förväntas göra det.

Jag växte upp med Soul Train på TV och när man tittar på klipp därifrån idag ser man att fansen inte rör sig för att de blev tillsagda. De rör sig för att musiken berör dem. Det är många som inte förstår de djupa rötterna i svart musik och varför viss musik påverkade oss så djupt. Även om det var Al Green som sjöng tyst och “litet” blev folk rörda. Detsamma gällde när Run-D.M.C. kom ut. Fansen är inte skyldiga att röra sig till lata artisters musik. Som Rakim sa: ’You gotta move the crowd!’

Apropå Soul Train såg jag nyligen klipp från när ni uppträdde där 1987.

Don Cornelius verkade nästan lite nervös. Bara fyra år senare kom Naughty By Nature dit med machetes och så vidare och då verkade han ha anpassat sig?

– Jag var själv väldigt imponerad av att jag skulle få träffa Don Cornelius.

Han visste nog inte vad han skulle tro om oss först. Man var tvungen att vinna den mannens respekt. Den kom aldrig automatiskt. Han undrade väl var det hela var på väg och tog ett par steg bakåt, haha. Men han förstod hiphop efter ett tag. Men jag tror inte att han skulle ha förstått sig på exempelvis Soulja Boy. Då hade han nog sagt: ’jag överlåter det här åt er ungar’, haha!

tror inte så mycket på album som koncept längre. Men Public Enemys fans förväntar sig album, så vi kommer att fortsätta göra dem. Och jag skulle mycket gärna vilja att Pete Rock producerade en originallåt åt oss, inte bara en remix. Men det finns så många producenter som skulle vara roliga att arbeta med.

Förutom de politiska texterna var Bomb Squads unika sound en stor del i era framgångar. Du var en av medlemmarna i Bomb Squad. Vad var din roll där?

– Vi var ju flera personer och alla kunde inte sitta vid studiobordet samtidigt. Min del var huvudsakligen att arbeta med vokalsamplingarna. Jag hittade samplingar som “Here’s what I want y’all to do for me”. Sedan hjälptes alla åt med arrangemangen. Men det var inte som om jag sa: ’jag vill ha den här samplingen här!’, utan det handlade mer om var samplingarna passade in musikaliskt och tematiskt. Allting föll på plats naturligt i Bomb Squads produktioner.

Bland annat gör han ett ganska stort nummer av Public Enemys position mellan vad han kallar ”kulturell nationalism”, med Nation of Islam och så vidare, och ”politisk nationalism” såsom i Svarta pantrarnas kamp. Är det något du känner igen?

– Det är hans sätt att beskriva det. Public Enemys budskap har egentligen aldrig ändrats sen dag ett. Vi har bara anpassat det och gjort det relevant för samtiden. Jag skulle nog kalla mig ”kulturalist”. När man pratar om politik tänker folk på regeringen. Regeringar vill splittra folk och få dem att identifiera sig som tillhörande olika grupper. De vill definiera. När man definierar folk kan man också kontrollera dem. Kultur däremot är något som enar folk. Public Enemy har hela tiden strävat efter att motverka kategoriseringar och visa att vi alla är en ras. Men samtidigt är det så att om man lever som svart i USA idag blir man påklistrad vissa negativa egenskaper.

Då är det viktigt att ta politisk ställning och säga att man är stolt över att vara den man är.

Ni arbetade också med andra producenter för remixer och liknande. En av de bästa av era många klassiska låtar är Pete Rocks remix av ”Shut ‘Em Down”. Tror du att ni någonsin kommer att jobba med honom igen?

– Det skulle jag jättegärna göra. Folk laddar ju mest ner musik nu och jag

I sin populära bok Can’t Stop Won’t Stop ägnar Jeff Chang väldigt mycket utrymme åt Public Enemy. Vad tycker du om hur han framställer er?

– Det är en av de mest korrekta beskrivningarna som finns av vad som egentligen hände när vi bildades och slog igenom. Jeff Chang är en god vän till mig och min fru.

...det finns inte en chans att exempelvis någon medlem av A Tribe Called Quest solo kan bli större än själva gruppen.

Och detsamma gäller Public Enemy.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 47

kingsizemagazine.se 48 |

alexander kihlstrรถm

yelawolf

| nr 4 2011

erik by erik

Många rappare pratar ofta om hur svårt de haft det under sin uppväxt men få kan toppa den berättelse Yelawolf har att dela med sig av. Hans mor fick honom när hon var 16 år och hans far var frånvarande under hela hans barndom. Mamma och son flyttade runt, levde på matkuponger och Yelawolf själv gick i över femton olika skolor under ungdomsåren. Från att sova på gatan till att signa med Eminem på Shady Records känns steget långt. Men Yelawolf berättar om hur viktigt varje steg på vägen dit faktiskt varit.

N

är Yelawolf kliver ur hissen till sitt hotell bekräftas bara den bilden jag fått av honom via videos och bilder. Det är en rappare — som inte alls ser ut som en rappare. Han ser snarare ut som en blandning av Travis Barker (som han också har jobbat mycket med) och vilken ”skatepunkare” som helst. När man först börjar prata med Alabama-sonen andas hela hans aura begreppet ”rockstar”. Alabama ser han som sin hemstat men under den brokiga uppväxten var hans hem lika mycket Georgia, Louisiana, Florida och Tennessee. Det var i den sistnämnda delstaten som Michael Atha upptäckte hiphop. Från trailer park-områdena åkte barnen buss in till Nashville för skolgång och det var där han fick höra hiphop och hur folk talade om de problem han levde med. Det blev en aha-upplevelse och ett startskott för Yelawolfs karriär. Efter att ha jobbat hårt och släppt flera mixtapes fick många skivbolag upp ögonen för Yelawolf. Han sågs som ”the next big thing” i branschen och parallellerna till Eminems genombrott i slutet av 90-talet var svåra att missa. Skivbolagen såg Yelawolf som en säker inkomstkälla med hans trasiga uppväxt, hårda texter och råa talang. Snabbast att göra något åt saken var Columbia Records som signade Yelawolf 2007.

Vilket slutade, som så ofta när skivbolagen inte gör sitt jobb, med pannkaka och Yelawolf droppades samma år — utan att ha släppt något material på skivbolaget. Nu är han tillbaks på ett storbolag igen. Visserligen är det Shady Records men de ligger under Interscope Records som är en av de större jättarna. Eminem kände igen sig själv i Yelawolf och förutom att han insåg vilka intäktsmöjligheter artisten gav, var Yelawolf en rappare med liknande bakgrundsstory och attityd gentemot industrin och världen som han själv. Kingsize fick möjligheten att träffa en av de mest intressanta individerna på många år inom hiphop. Han hade tidigare under dagen genomfört en intervju med en svensk radiolegend som inte slutat så väl. Radioprofilen ifråga behandlade rapparen respektlöst vilket gjorde att vår intervju hängde löst. Men Yelawolf mjuknade och gav oss en intressant intervju innan han drog av en riktigt tight show på kvällen där han bjöd på en energi som få rappare kan matcha. Han har tidigare släppt flera mixtapes och ett album men första släppet på Shady Records blir enligt honom själv hans första ”riktiga” album. Radioactive, som skivan heter, berättar den första delen av sagan som är Yelawolf.

En saga som verkar bli hur intressant som helst…

Att växa upp i Södern och på det sätt du växte upp på, hur tror du att det har påverkat din musikkarriär?

– Ställen jag har varit på, saker jag har sett. Det har fått mig att växa som person. Allting jag har sett och all kultur jag har tagit del av har påverkat mig under mitt liv. Jag gick liksom i femton olika skolor innan jag var 16 år. Allt det har format min historia, det har gett mig något att prata om.

Vad fick dig då att rappa från första början?

– För att jag gillade att synas och höras, haha. Jag ville vara killen som rappade, killen som folk tittade på. Men sen blev jag ödmjuk och försökte bara bli så bra jag kunde bli. Jag såg upp till och härmade killar som Ice Cube, Three 6 Mafia, UGK med flera. Sen började man rappa lite seriösare med polarna. Vi brukade åka fram och tillbaka i min polares Cheva och rappa oavbrutet.

När kände du att du kunde göra en karriär av det?

– Det var runt 2000-2001 som jag började rappa på riktigt. Men samtidigt förstod jag mig inte på hur man gjorde en låt. Jag skrev väldigt många verser men jag hade svårt att förvandla dem till låtar. Men sen lärde jag mig att bli textförfattare och inte bara rappare, för det kan vem som helst bli.

För mig förändrades allt när jag flyttade till trailerparken i Huntsville. Då insåg jag vem jag var och vad jag hade att prata om. Efter det har jag hittat mig själv som textförfattare mer och mer.

Du växte mycket de åren vilket ledde till att du signades av Columbia Records, men där stannade du inte kvar länge. Vad hände?

– Jag hade hittat mitt alter ego; ”Catfish Billy”. Riktig jävla countrysmuts.

Det ledde till att jag signades men sen gick det som det gjorde. Rick Rubin tog över Columbia och sparkade i stort sett allihop. Det var det som hände; han släppte hela Ghet-O-Vision som var vår underlabel och vi blev utkastade på gatan.

Nu är du signad av Shady Records, som också är en underlabel till ett stort skivbolag. Är det annorlunda den här gången?

– Det är en helt annan grej nu. Jag signade för Columbia utan någon hype >> KINGSIZEMAGAZINE.SE | 49

yelawolf

>> egentligen. Eller jag hade hype, men det var mest inom skivbolagsvärlden.

Folk visste knappt vem jag var utanför skivbolagen. Men nu lägger vi en massa energi på nätet och gatan. Den här gången hade vi en bra grund att stå på när vi signade för Interscope. Sen att teama ihop med Shady Records? Herregud, säger jag bara. Det går inte ens att beskriva vilket fokus och vilken energi alla på Shady och Ghet-O-Vision har.

Om vi pratar om Shady Records så känns det lite som att Eminem fokuserar mycket på rappare med skills och inte bara med förmåga att sälja många skivor. Jag tänker på dig och Slaughterhouse till exempel...

– För att vara en del av Shady Records måste man ha riktiga skills i grunden. Varken Eminem eller någon annan accepterar något annat än ren talang. Det går inte att fejka det. Det är Eminem liksom… förstår du vad jag menar?

Du och Eminem kommer inte från exakt samma förutsättningar men det finns oerhört många likheter. Tror du att ni har fått en bättre kontakt och bättre förutsättningar för ett samarbete på grund av det?

– Vi har helt klart mycket gemensamt, men jag vet inte. Jag tror att det finns många anledningar till att Eminem och Paul Rosenberg vill jobba med mig. Självklart har vi mycket gemensamt men det är många som har saker gemensamt med Marshall. Vi är båda från fabriksstäder men han är mer ”intercity” och jag är mer ”country”. Vi kommer båda från den här arbetarbakgrunden helt klart. Jag ser det som en otroligt stor ära att ha honom som min mentor. Jag ser honom som det. Förstår du hur mycket han har varit med om redan? Att lyssna på honom besparar mig så otroligt mycket huvudvärk, även om jag kanske festar lite för mycket ibland. Men jag sköter mig ganska bra ändå.

På tal om din uppväxt så har den inte varit en dans på rosor.

Det är en stor fråga, men hur skulle du beskriva din uppväxt?

50 |

| nr 4 2011

– Min mamma var en ”hustler”. Vi hade riktigt svåra tider men hon hittade alltid sätt för oss att klara vardagen. Hon gifte sig rikt en gång för att jag skulle få tak över huvudet. Det höll inte länge men jag fick uppleva hur det var att bo i en lägenhet, som för mig var ren lyx då. Men samtidigt tycker jag att hiphop är som blues – du kan inte spela det och verkligen mena det om du inte har upplevt smärta i ditt liv. Men smärta finns överallt. Det är därför alla möjliga samhällsklasser kan känna igen sig i min musik. Du kan vara uppvuxen i Beverly Hills, men fortfarande få stryk av din pappa. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har, de problemen kan alla råka ut för.

Det var något jag tänkte på före intervjun. Nu kommer du att nå ut till en betydligt bredare massa. Tror du att ungdomar fortfarande kommer att relatera till dina berättelser?

– Ja, jag tror det ändå. Vi har turnerat så mycket och man märker vad kids gillar. Först blev jag förvånad över vilka texter ungdomar faktiskt har lärt sig. Mitt mål är att ses som textförfattare och inte rappare, då är det helt klart ett steg på vägen. Jag har alldeles för mycket inombords för att inte släppa ut det och jag tror att folk kommer att kunna relatera. Radioactive kommer att vara mitt första steg för att visa vad jag går för och skivan i sig är väldigt patriotisk faktiskt.

Patriotisk?

– Verkligen. Jag är jäkligt stolt över att vara amerikan. Men när jag pratar om att min skiva är patriotisk så syftar jag på att jag står upp för de människor som folk annars spottar på. De i lägre samhällsklasser, de som är hustlers, de som gör vad de kan för att överleva. Jag är en av de människorna och jag har inte riktigt uppskattat Alabama förrän jag började åka därifrån. Först då insåg jag hur viktig den delen av världen är för mig och hur mycket den har påverkat mig fram till idag. >>

”Det höll inte länge men jag fick uppleva hur det var att bo i en lägenhet, som för mig var ren lyx då. Men samtidigt tycker jag att hiphop är som blues – du kan inte spela det och verkligen mena det om du inte har upplevt smärta i ditt liv.”

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 51

yelawolf

”Vi kan säga så här; de flesta kids vill hellre ha ett par nya sneakers än att sova på gatan för att få komma in i studion på morgonen, som jag gjorde.” >> Det finns inte många som talar om de ämnen du talar om eller representerar de människor du representerar inom hiphop. Tycker du att det råder brist på sådana rappare?

– Det har funnits en klyfta mellan att lyckas och att inte göra det för rappare som faktiskt pratar om sådana ämnen. Folk är rädda och tror inte att de kommer att lyckas om de är ärliga. Men det finns en del som kommer fram idag som vågar representera de trailerparks eller ghetton de kommer ifrån. Men det är svårt att lyckas. Det är som att komma från Alabama och bli en superstjärna i det bästa hockeylaget i Kanada… det är inte lätt.

Men du har ändå lyckats. Du är den där ”hockeyspelaren”, det måste kännas bra att vara Yelawolf nuförtiden. Vad tror du har gjort att du skiljer dig från alla andra som försöker men aldrig lyckas?

– Det är intressant faktiskt. Men jag tror att det handlar om att du inte kan stoppa mig. För mig finns det inget tak för hur långt jag kan nå eller hur mycket jag är villig att jobba för att nå dit. Det här är min dröm, det här är mitt liv och jag gör allt för att lyckas med det jag gör. Jag har gett hela mitt liv för det här och nu ger livet tillbaks. Vissa kan tro att man alltid har haft det lätt för att man har lyckats nu, men så är det inte. Ingen kommer att förstå vad jag har gått igenom förrän jag berättar det… vilket jag kommer att göra en dag. Någon gång i livet kommer jag att skriva en bok om mitt liv. Vem vet, kanske göra en film också. För det finns väldigt mycket att berätta. Vi kan säga så här; de flesta kids vill hellre ha ett par nya sneakers än att sova på gatan för att få komma in i studion på morgonen, som jag gjorde. ’They’d rather be fresh at the show, instead of making the show fresh… and then getting fresh!’ De fattar inte. Du måste satsa allt! Det enda som betyder något är vad som kommer ut ur högtalarna och hur du uppträder med låtarna live. Jag vägrar att kompromissa när det gäller mina mål, det kommer ni att märka.

Du verkar onekligen väldigt målmedveten.

– Ja, jag hoppas att det märks för fan vad jag vill det här. Jag kommer ihåg hur jag satt i min bil med min kusin för sex år sedan. Jag sa till honom: ’Någon dag ska jag träffa Marshall Mathers och jag ska spela upp min musik för honom’. Det är klart att det var naivt att tänka så. Jag satt i min bil utanför mitt hem i Gadsden, Alabama. Jag gick på matkuponger och överlevde genom att ta alla ströjobb jag hittade. Men man måste ändå tro på sin dröm, tro på det mål man har satt upp för sig själv. Jag svarade min kusin när han frågade om jag skulle våga battla Eminem: ’Jag vet inte om han vill det, men om han säger att vi ska battla så kommer jag att vara redo!’

Haha… fick du möjligheten att battla Eminem?

– Nej, nej, nej, haha. Tacka Gud för det, då hade jag inte varit signad idag.

Trodde folk på dig för sex år sedan när du delade med dig av din dröm och dina mål?

– Ja, det var det som var så skönt, de gjorde det. Det är klart — alla runt omkring en har sina bra och dåliga dagar. Det kan finnas någon dag där min vän tvivlar men det spelar ingen roll för i grunden har jag supporten. Om någon tvivlade på mig då var jag väldigt snabb att ta bort de individerna från mitt liv. Jag tänker inte låta någon stoppa mig, så mycket kan jag säga.

Har de där ”vännerna” kommit tillbaks nu när du har kommit en bra bit på vägen mot målet?

– Ja, du vet hur det är. Men jag ignorerar de människorna. Den människa 52 |

| nr 4 2011

som har funnits där för mig hela tiden har varit min manager Jeremy Jones, som du ser att jag har med mig även idag. Han har följt mig sedan 2004 och supportat mig i alla mina val. Han har alltid hållit mig om ryggen och det har varit en otroligt skön trygghet att ha. Min familj har också alltid funnits där för mig. De kanske inte alltid har trott på min musik men de har alltid trott på mig. Familjen är kärlek.

På tal om din familj. Jag vet inte hur mycket du vill prata om det, men din pappa fanns inte direkt där för dig när du växte upp. Du är själv förälder idag, hur har din uppväxt och din relation med din far påverkat din egen roll som pappa?

– Åh herregud, otroligt mycket! Först när jag själv blev pappa insåg jag vilken otroligt svag människa min egen far var när jag växte upp. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att inte träffa mina barn. Kan du fatta? Det är helt otroligt vilken svag människa han måste ha varit. Jag förstår mig inte på honom. Men vem vet, en dag kanske vi löser allt och blir vänner… vad vet jag?

Har ni haft någon kontakt överhuvudtaget?

– Jag träffade honom när jag var 16 år och vi har snackat lite. Men oavsett om jag vill eller inte så har jag en stor del av honom i mitt DNA och han påverkar helt klart vem jag är. Som tur är har jag blivit välsignad med förmågan att bry mig. Något han aldrig har gjort. Jag tänker alltid bry mig om mina barn och jag tänker alltid ta hand om dem — till den dagen jag dör.

Om vi vänder blicken mot skivan, Radioactive. Nu har du trots allt mycket hype och du har bland annat blivit en av XXL:s ”Freshman of the year 2011”. Känner du någon press nu när hiphopvärlden faktiskt väntar på en skiva från dig? Är det jobbigt att du måste prestera?

– Absolut inte. Det här blir min första riktiga skiva kan man säga och jäklar vad sugen jag är på det. Det här är min grej. Min grej! All eventuell press på mig förvandlar jag till något positivt. Jag är så otroligt stolt över det här projektet och jag längtar varje dag efter att få släppa skivan. Jag ser fram emot att ge folk möjligheten att se hur jag ser på albumkonceptet. Jag har släppt en hel del mixtapes och inte för att se ner på de släppen, men det här blir en mycket större grej. Jag har haft så mycket bra material som jag inte kunnat släppa tidigare eftersom jag velat ha med låtarna på ett album istället.

Det känns ändå som att det nu är den absolut perfekta tidpunkten för dig att släppa ett album. Timingen och förutsättningarna kan väl inte bli bättre?

– Det är sant och det är perfekt att vi har Shady Records i ryggen. Men oavsett timing så krävs det oerhört mycket hårt jobb också.

Ja, du verkar jobba väldigt hårt.

– Haha. Ja, om du bara visste. Jag ska vara väldigt glad att de som är runt omkring mig fortfarande orkar med mig. Jag är ett ”basket case” i slutändan. Det är svårt att ha med mig att göra ibland, haha. Men jag är alltid ett barn innerst inne. Jag är för alltid en skateare, en rappare och en person som festar och dricker väldigt mycket. En ”thrasher”. Är det så vi ska sammanfatta Yelawolf på bästa sätt?

– Haha! Ja, det låter som jag. Ni kommer kanske att se mig som en slags Willie Nelson när jag blir äldre. Odla ett långt skägg, ha grått hår och spela gitarr. Jag vet inte vem jag kommer att bli men jag vet att jag strävar efter storhet. Jag vill bli stor, jag vill bli ihågkommen.

EUROPACORP PRESENTerar

manus

LUC BESSON & robert mark kamen regi

OLIVIER MEGATON

Scanna koden och se trailern

biopremiär 16 september KINGSIZEMAGAZINE.SE | 53 © 2011 EUROPACORP - TF1 FILMS PRODUCTION - GRIVE PRODUCTIONS

kingsizemagazine.se 54 |

Alexander Kihlstrรถm

kapten rรถd

| nr 4 2011

När svensk media gång på gång väljer att ignorera reggae, ragga och dancehall börjar man fundera vad problemet är. Visst, all svenskproducerad musik inom dessa stilar är inte bra, men mycket är det. Det är 2011 och artisterna låter idag proffsigare än någonsin. Ett perfekt exempel på det är Kapten Röd. Trots rynkade pannor eller sneda blickar från högre makter har varken svensk reggae eller Kapten Röd några planer på att försvinna. Det är som titeln på Kaptenens andra album; Fläcken som aldrig går bort apten Röd är idag inte bara artist utan också producent som bland annat producerat Million Stylez och Roffe Ruff. Det var så han började karriären; genom att producera beats åt rappare.

Men det var när han riktade in sig på dancehall/ragga som saker började hända för Kaptenen. 2007 kom debutalbumet Stjärnorna finns här som mötte positiv respons och får ses som det officiella startskottet för karriären. Efter ett lyckat släpp följt av lyckade spelningar och några samarbeten (med till exempel General Knas, Svenska Akademien) tog han dock en paus. Pausen var från den egna musiken men han producerade fortfarande åt andra. Han bodde i Malmö och utbildade sig till ljudtekniker, men en längtan efter en uppföljare från Majornas Kapten var fortfarande stark hos många. Nu är det äntligen dags för skiva nummer två, som har fått ännu fler positiva omdömen. Toppbetyg och recensioner från hela landet har regnat över Göteborgaren för hans framåtsträvande och samhällskritiska texter samt grymma egenproducerade riddims. Skivan var dock beräknad till 2010, men Kaptenens självkritik och arbetssätt när han skrev sina texter försenade arbetet. När vi får möjligheten att prata med honom är han mitt uppe i ett hektiskt spelschema under sommaren.

var det nästan ett helt livs händelser och tankar som jag fick ut, nu har jag fått bilda nya uppfattningar och tankar kan man säga. Att skriva texter har alltid varit mitt svåraste moment. På ett sätt är det ganska ironiskt att jag ens skriver texter eftersom jag har så svårt för det.

Hur kommer det sig att skivan har blivit nästan ett år försenad?

– Jag tar väldigt lång tid på mig att skriva texter. Rytmen kan jag sätta mig med och jobba när jag känner för det och bygga på mer och mer tills jag är nöjd. Att skriva en text kräver så mycket koncentration. Jag måste isolera mig och ta min tid för att få fram en text som jag verkligen är nöjd med.

Men ser du ett slut för Kapten Röd eller kommer du fortsätta att göra egen musik?

– Så länge jag har någonting att säga och så länge det finns folk som vill höra min musik, så tänker jag fortsätta. Jag måste tycka att det är kul att spela in och spela live och som det är nu så älskar jag det. Men att vara artist och att vara i musikbranschen är inget jag kommer att orka göra resten av mitt liv. Det är en oerhört hård och påfrestande bransch som är väldigt slitsam. Det är så tävlingsinriktat. Hur roligt det än är att spela på festivaler så handlar det ofta om vem som får spela på den största scenen, vem som har mest publik och vem som spelar på bäst tid. Den grejen är ingenting >> för mig.

Du skriver ofta samhällskritiska och seriösa texter. Innebär det längre tid för ditt skrivande?

– Ja, just för att det tar så mycket koncentration och fokus när jag ska skriva en text så krävs det nästan att det ska vara något som jag brinner för. Jag behöver ha det i hjärtat om jag ska skriva om det. På förra skivan

Det är inget man märker av på skivan direkt och du har fått väldigt mycket beröm just för dina texter.

– Ja, och det är otroligt kul, speciellt när jag åker ut och spelar. Ska jag ha energin till att göra det om och om igen, att öppna mig för folk, då måste jag ha texter som jag känner för och som folk uppskattar. Det underlättar väldigt mycket när man är ute och turnerar.

Du har producerat åt andra och efter första skivan fokuserade du på det.

Kommer du att gå tillbaks till att endast producera åt andra?

– Det är en helt annan sak att producera åt andra, det är inte en lika stor känslomässig investering. Att göra beats är skitkul och ger mig mer kreativ frihet, så det tänker jag definitivt fortsätta med i framtiden. Jag har hela tiden gjort det parallellt och det har alltid varit min dröm – att leva på att göra musik åt andra.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 55

Kapten röd

Om man jämför med svenska rappare så har de legat ljusår före reggaeartister textmässigt.

Svensk reggae har tidigare kört mycket med band och försökt låta som man gjorde på Jamaica för 30 år sedan

>> Samtidigt har du fått väldigt bra kritik för den här skivan och det kan i

sin tur leda till ännu större och ännu fler spelningar, om du ens vill det?

– Om fler personer börjar gilla min musik så är det bara roligt. Men det är inget självändamål direkt, det finns inget egenvärde i det. Börjar man tänka att man ska göra musik för den breda massan tror jag att man har helt fel grundtanke. Men det är sådana hjärnspöken som dyker upp i skapandeprocessen. Ibland kan jag tänka: ’om jag tar bort ett eller ett par ord här så kanske fler kommer att gilla det jag säger’. Men jag vill inte polera bort budskapet för att nå fler lyssnare.

På tal om att spela på festivaler så såg jag dig tillsammans med ditt grymma band på Uppsala Reggaefestival 2010 och showen var en av de bättre jag har sett. Hur mycket tid och energi lägger du och ditt band ned på att förbereda era liveset?

– Verkligen jättemycket tid. Vi har långa perioder före turnéer där ingenting annat kretsar i huvudet än hur liveshowen ska se ut. Vi repar väldigt mycket och det ligger många tankar kring hur det ska bli så bra som möjligt. Samtidigt så är fem av sex i mitt band producenter och producenter tänker på musik på ett visst sätt. Alla har sina åsikter och vi gör allt för att det ska bli intressant för publiken. Men jag blir ju ansiktet utåt så i slutändan är det väl viktigast att min grundtanke om hur det ska låta förmedlas på konserterna.

Sverige. Reggae, ragga och dancehall är musik som du sällan läser, ser eller hör om i media trots att det är sjukt mycket folk på reggaespelningar. Då kan man jämföra med hiphop som får mycket utrymme i media nu, kanske speciellt Stockholmsbaserad media. Men när de åker ut i landet kanske de inte har lika stora spelningar som många reggaeartister. På det sättet återspeglar inte media vad publiken lyssnar på.

Varför tror du att media har ignorerat reggae?

– Reggae är ingen kreddig musikstil direkt. Överhuvudtaget är det inte särskilt fräckt att sjunga texter med budskap i. Men om man ska vara lite självkritisk så har svensk reggae inte haft så himla hög klass tidigare. Det är först nu ribban har höjts. Om man jämför med svenska rappare så har de legat ljusår före reggaeartister textmässigt. Svensk reggae har tidigare kört mycket med band och försökt låta som man gjorde på Jamaica för 30 år sedan. Men nu börjar vi bli mer som hiphop och jobbar med olika producenter. Kolla bara på vilka producenter svensk hiphop har: Salazar Brothers, Collén & Webb och många fler riktigt talangfulla beatmakare.

Om de flesta i bandet är producenter, blir det inte ”ju fler kockar desto sämre soppa” när ni förbereder en turné?

– Haha, ja det är många som vill komma till tals. Men det blir inte en sämre soppa, den behöver bara koka lite längre.

Nu flyter reggae och hiphop ihop mer och mer vilket kan resultera i grymma akter som Labyrint till exempel, eller Nas och Damian Marley i USA. Tycker du att det är en positiv trend?

– Ja, det känns riktigt positivt. Jag var faktiskt i Labyrints studio när jag var på Uppsala Reggaefestival. Då pratade vi om det, att vi bygger broar mellan våra världar. De kan länka mig med Redline Studios till exempel och det känns riktigt grymt. Det är ju klassiskt, som hiphopälskare, att man går igång på låtar med reggaeinfluenser. Jag hoppas på att göra fler låtar med svenska rappare.

Förra året fick du möjlighet att avsluta Lisebergs serie av utomhuskonserter, något som Håkan Hellström annars brukar stå för. Det måste ha känts riktigt stort?

– Ja absolut, det var otroligt kul. Vi hade ju en show innan på Göteborgs Kulturkalas med 5 000 i publiken, men totalt 25 000 som ville kolla. Då bokade Liseberg in mig och bandet till deras avslutning. Det är något som man gick och drömde om som barn när man var på Liseberg.

Om vi återgår till skivan så älskar jag, liksom många andra, låten ”Saknade vänner”. Hur kom den till?

– Jag kom på den refrängen till en annan rytm först. Då hade jag själva idén.

Men sen var det så att vår vän Jr Eric som jag sjunger om i slutet på låten råkade ut för en olycka. Han gick tyvärr bort och då bestämde jag mig för att göra låten. Men sen gick det ändå två år innan jag gjorde klart den, det var ganska jobbigt att skriva om.

Har du stort följe i Göteborg i allmänhet och Majorna i synnerhet?

– Sverige är ändå jantelagslandet och det gamla uttrycket ”man kan inte bli profet i sin egen hemstad” stämmer nog, haha. Men det vet nog alla artister i Göteborg om; att det är svårt att lyckas i sin egen hemstad. Det är en speciell grej med Göteborgs musikscen. Det är väldigt viktigt att man hör en person i texterna, att det är personligt. Därför har väldigt många artister från Göteborg den stilen i sina texter, som Håkan Hellström till exempel.

Jr Eric var din vän, hur skulle du säga att hans tragiska bortgång påverkade dig?

– Den första tanke som slog mig personligen var att jag skulle kämpa hårdare med musiken. Jag insåg att livet är för kort för att se saker jag drömt om rinna genom fingrarna på mig. Den här händelsen fick mig att inse att jag har en gåva. Jag har möjligheten att hålla på med musik, vilket jag har drömt om att göra i hela mitt liv. Men det är väl en ganska klassisk sak som många går igenom när de har förlorat någon; att man inser vad livet faktiskt är värt och försöker göra det bästa av den tid man har kvar här på jorden.

Du börjar få mer plats i svensk media. Men hur tycker du att de behandlar reggae här i landet? Får musiken det utrymme den förtjänar?

– Det är intressant det där, vi diskuterar ofta det inom reggaescenen i 56 |

| nr 4 2011

www.galatea.se

nr. 1531 (33 cl) 4,7%

Jamaican rhythm

Alkohol i samband med arbete kan orsaka olyckor.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 57

kingsizemagazine.se 58 |

iman hazheer

STRESS

| nr 4 2011

erik by erik

Pappa var musiklärare och spelade turkisk musik hemma, men Stress avstod från den och sökte sig till hiphop redan på lågstadiet.

– Jag var den som satte bandaren vid TV:n och spelade in Black Sheep, Gang Starr och Das EFX när de spelades på Yo MTV Raps!, tog med mig kassetterna och pumpade dem under roliga timmen i skolan. När de senare satte igång med DJ-kurser var jag där först på plats.

ch det var genom DJ:andet Stress kom in i hiphopscenen då han blev officiell DJ för barndomsvännerna från Blåkulla — Chapee & Chess. Tillsammans med en annan barndomskompis, Patrick Ohlsson, även kallad P.O, som började promota honom, tog de sig till alla heta klubbar i slutet av 90-talet.

– Han är som en bror för mig idag. I samband med det öppnades en studio i området under namnet Blåkullaprojektet och sakta men säkert övergick jag från DJ-bordet till produktionsbordet. Det fick mig nästan att inte gå till skolan alls. Jag hittade en ny kärlek och har inte rört en skivspelare på 12 år.

Du har en lång historia inom svenska hiphopscenen med produktioner på bland annat Ken Rings Mitt hem blir ditt hem, Petters Bananrepubliken och Ison & Filles Vår sida av stan. Varför har det tagit så lång tid att komma ut med ett eget projekt?

– Den drömmen har funnits ett tag, men de senaste åren har jag koncentrerat mig och fokuserat på min utveckling som musikproducent samt på marknaden utomlands genom låtskrivande i popsvängen. Det var därför jag försvann lite från den svenska hiphopmarknaden, men nu är den större än någonsin igen och jag har fått en kick av det.

Vad fick dig att gå från den stora svenska hiphopvågen vid millennieskiftet till att rikta blickarna mot den internationella popscenen?

– Jag har alltid gillat all musik och sett upp till de stora låtskrivarna. Jag är lite bredare än bara hiphop.

Men hur var det att vara en ung hiphopproducent från Blåkulla i Stockholm och komma in i en helt annan värld med internationella låtskrivare?

– Det var ju i och för sig inte helt obekant då man sett och lärt ganska mycket från tiden med Christian Falk, Peter Swartling och framför allt DJ Boogie i Lifeline Studios. Robyn, Titiyo, Jennifer Brown och Paula Abdul spelade in där och jag sprang omkring i studion som praktikant och kaffepojke, eller vad man nu vill kalla det. Det resulterade i att jag fick göra en officiell SOBLUE-remix till Petters singel ”Saker & ting”. Då kände jag att

jag var med i leken. Nu i efterhand uppskattar jag den tiden väldigt mycket.

Idag är jag medveten om hur mycket jag lärde mig vid den tiden trots att jag inte tänkte på det då. Då fattade jag nog inte utan tänkte bara att det var roligare att hänga i studion än i skolan.

Nu är du aktuell med ditt första soloprojekt, Playlist. Hur kom det på tal från början?

– Idén och tanken har alltid funnits där. Saken är att varje gång man träffar en artist vill personen ha något ”nytt, fräscht och originellt”, men det slutar oftast med att man gör det gamla vanliga. På det här projektet är det jag som bestämmer, vilket gör det lättare att övertala någon att testa nya saker. Så jag ville helt enkelt få ut min musik på exakt det sättet jag vill att det ska låta.

Som du sade har du suttit på idén väldigt länge, men när kände du att ”okej, nu är det dags!”?

– För två och ett halvt år sedan jobbade jag mycket med ungdomar och jag började sakta märka att de inte längre hade 50 Cent, Eminem eller Jay-Z i sina telefoner utan det var bara svenska hiphopartister. Då hade jag kommit ifrån det ganska mycket, men kände att jag också kan göra det fast på mitt sätt.

Vad är ditt sätt?

– För mitt album Playlist så ville jag ta fram en ljudbild med svenska utvalda artister som rockar Stress musik den svenska marknaden inte har hört tidigare, en bild som utvecklar.

Albumet gästas av fyrtio artister på totalt tjugo spår, vilket måste ha varit en otrolig process. Hur var det att rodda ihop allting?

– Hade det bara varit en rappare hade vi kunnat göra det på en vecka, men det har tagit ett och ett halvt år eftersom alla artister har egna agendor, karriärer och livssituationer. Å andra sidan trodde jag inte det skulle bli så många förfrågningar om att få vara med som det har varit och det är skit>> kul. Det har varit en riktig resa!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 59

stress

>> Ett album som är uppbyggt som Playlist kan spreta väldigt mycket då det är många personer inblandade med olika uttryck. Hur gör du för att tackla det?

– Eftersom det ändå är en och samma producent som sköter alltihop så finns det fortfarande en röd tråd, men jag gillar även att det spretar lite grann. Jag använder inte samma snare eller kick två gånger och varje låt har sin vibb.

Vilka erfarenheter har du fått genom att jobba med så många personer under den här processen?

– Den största är faktiskt att det är jag som blir ansiktet utåt. Det är jag inte van vid. Jag är van vid att sitta här bakom mixerbordet, göra min grej och skicka filen vidare. Tidigare har ingen sett mig eller rört vid mig och nu sitter jag här och intervjuas liksom. Det är nytt för mig.

Du har nu jobbat med fyrtio artister på plattan och måste ha iakttagit olika sätt att jobba på. Vilka grejer har varit intressanta?

– Jag kände kanske hälften av artisterna innan plattan, men på något sätt känns det som om man har känt varandra hur länge som helst. Så det har inte varit några jobbiga samarbeten eller något jag inte varit nöjd med. Alla levererade och jag är hundra procent nöjd med alla låtar.

Har du märkt av några ritualer eller speciella saker som artister gör när de spelar in?

– Hm… Nä, inget specifikt sådär men det var intressant när Labyrint kom in i studion som en armé. De var så hyped up så jag var lite osäker på hur det skulle gå, men de satte allt på en tagning.

Vad är de största skillnaderna med att jobba med till exempel Petter nu idag på ditt eget projekt jämfört med i slutet av 90-talet när han slog igenom?

– Petter är större än någonsin nu och vi har ju båda två skaffat oss erfarenheter på varsitt håll jämfört med den tiden. Det är skitgrymt att kunna göra en ny låt tillsammans igen efter alla dessa år.

Fyrtio artister, tjugo spår, ett och ett halvt års arbete. Du är även familjefar. Varför vill man utsätta sig för sådant jobb?

– Hehe, tanken var ju inte fyrtio artister till en början…

Var rann det iväg?

– Jag tror det var ordet på gatan. Det blev mer och mer intressant vilket ledde till hur många förfrågningar som helst. Det kunde ha slutat på hundra artister då. Men någonstans får man sätta stopp liksom.

Stress, hur stressad är du egentligen?

– Det var faktiskt Chapee som gav mig det namnet. Och det var för att alla var laid back, men när vi fick spelningar och sådant tog jag det mest seriöst och tog tag i saker. Det ledde till att de hela tiden sa: ’Abow, vad du är stress mannen’. Det är bara för att jag är hungrigare än någon annan — när det gäller musiken.

Inte vid köksbordet?

– Jag kan hålla i en kebab och ändå tänka på musiken, så hungrig är jag.

Inte nog med allt detta. Du har även lyckats med det omöjliga, nämligen att få med Ayo på en helt ny låt. Hur gick det till?

– Jag och Ayo gjorde faktiskt en låt på hans andra svenska album (Del 2: Uppföljaren skrib. anm.) som inte blev av så jag var tvungen att fråga. Men Ayo har valt en ny väg i sitt liv vilket jag respekterar och tycker också att det är ett bra val. Samtidigt är det så många som undrar kring Ayo, så jag borde väl åtminstone fråga. Det här var ungefär ett år sedan och svaret var inte så oväntat ett nej, men jag fortsatte fråga flera gånger och fick en massa avslag.

Och sen sa han nej ett par gånger till.

60 |

| nr 4 2011

Utan att du frågade...

– Hehe, precis. Utan att jag ens frågade tittade han på mig och sa nej, men till slut blev det av i alla fall! Jag vet inte om jag övertalade honom eller hur det var. Jag vill inte lägga ord i hans mun, men jag skulle kunna tänka mig att det dels är för hans fans och dels för att betrakta det som ett avslut. Hur som helst förklarar han sin situation på låten så ingen behöver undra.

Hur var han i studion?

– Han skrev fetaste verserna på plats under 2-3 timmar och det lät som att han aldrig lämnat micken. Däremot kan jag förstå om det kändes konstigt för honom då han inte skrivit färdiga låtar på snart tio år.

Du har även ena halvan av Navigators, David Jassey, med på skivan. Han sitter numera fängslad i USA dömd för dråp. Hur kom det till?

– David Jassey är också från Blåkulla och var representant för hela området under 90-talet då hela Bluehill och Hagalund hade mycket buzz musikaliskt sett. Många reppade Bluehill även fast de inte kom härifrån. Och jag såg upp till David Jassey vid den tiden. Efter ett par år började vi skriva låtar ihop, David åkte till USA och jag skulle åka efter honom för att jobba med musik. Sen hände det som hände. Han fick höra om det här projektet och ville bidra med någonting, så vi gjorde en skit då han lägger en vers genom telefonen från Solano State Prison i Kalifornien. Men visst hade det varit roligare om vi kunde ha gjort det under andra omständigheter. Man hade gjort vad som helst för att vända klockan.

Vad fick du för känslor när du hörde nyheten om hans situation?

– Jag fick en chock. Såklart har man sett många fängelsefilmer med polare och funderat på vad man själv hade gjort i en sådan situation rent hypotetiskt, men att någon man känner på riktigt hamnar där är en ren mardröm alltså. Än idag fattar jag det inte riktigt.

Vilken lärdom anser du har varit viktigast för dig under alla dessa år i musikbranschen?

– Att sätta upp och hålla sina mål. Albumet Playlist är ett viktigt delmål för mig. Det stora hela är att bli en erkänd producent lokalt såväl internationellt. Min morot än idag är att komma till USA. Jag kämpar fortfarande för det.

På tal om USA, 2005 hade du ett albumspår med amerikanska R&Bgruppen Pretty Ricky som var signade under Atlantic Records.

– Ja, vi har en del kontakter i USA, speciellt en A&R som har trott på mig från dag ett. Vi startade med honom på Atlantic Records, sedan till Bad Boy, Capitol Records och idag jobbar vi mot Jay Z:s label, Roc Nation. När det gäller Pretty Ricky så visste jag inte vilka de var eftersom de var helt nya då. De sålde över 1 miljon skivor och min låt skulle bli tredjesingel, men det blev inte heller av trots att jag hörde att skivbolagschefen på Atlantic Records föll av stolen när man spelade upp min musik.

Vad hände efter den framgången i USA? – Det öppnade dörrar såklart. Vi fick in ett par andra låtar som varit nära att hamna på stora plattor samt jobbade i legendariska Quad Recording Studio NYC, men ibland händer vissa saker bara inte på grund av olika skäl. Som till exempel album som läggs ned och diverse skivbolagspolitik som händer i korridorerna där. Sen fick jag barn och saker i livet som saktar ner en litegrann, men nu är jag tillbaks och kör ett race som aldrig förr.

Varför heter den Playlist egentligen? Är det en playlist, ett mixtape eller ett album?

– Det är ett album, men plattan heter Playlist för att den är årets playlist.

Om du ska spela svensk hiphop behöver du inte spela något annat än min platta. Det gäller även radio.

Fett med STIM-cash…

– Haha, exakt. Fett med STIM-cash!

Jag kan hålla i en kebab och ändå tänka på musiken, så hungrig är jag

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 61

kingsizemagazine.se

robert zillén

erik by erik

en samling udda fåglar

Safe House Staff Luftfuktigheten är total.

Det dryper om tak och väggar, om inte på grund av svettkondens så av spilld öl. Källarlokalen är lika packad som publiken och minst lika full av förväntan.

Safe House Staff är namnet på bandet på scenen.

62 |

| nr 4 2011

exfemman, Näääk, Nimo, Mackan, Stuffe, Kojak och Lickshot står på scenen på Nefertiti i Göteborg där de utgör en del av festivalen Way Out Wests klubbutbud. De är vänner som alla ligger på samma skivbolag och som har gjort låtar tillsammans länge. Som ”personal” i studion Safe House utgör de logiskt nog Safe House Staff när de är samlade — ändå är detta blott den andra spelningen någonsin för kollektivet som helhet; en diger samling som alla har lika imponerande som skilda resuméer. På varsitt håll drar de den svenska hiphopscenen längre utåt, och driver såväl förändring som förbättring — från den skojsamt tillbakalutade Näääk, till Mackans energifyllda set och Stuffes särpräglade sound. Allt med Safe House Staffs medlemmar osar av annorlunda, och har gjort det i många år. Men det är först på senare år som publiken på allvar hakat på. När spelningen startar och lokalen fylls av toner från medlemmarnas många olika projekt och de låtar som de har tillsammans under namnet Safe House Staff, inser jag varför det kan vara svårt att hitta tid för gemensamma spelningar mellan allt annat som ska hinnas med. Eller intervjuer för den delen.

– Nej, alltså jag ska hjälpa till med en teaterpjäs, jobba som tekniker, förklarar Stuffe för tredje gången på två minuter eftersom både Nimo och Näääk pratat i telefon när han berättade första gången.

– Det är ju självvalt att vi inte spelat mer tillsammans hela kollektivet, fyller Näääk i. Trots att vi har gjort låtar under en längre tid så har vi prioriterat våra sologrejer i förväg. Vi har alla varit upptagna med andra grejer, och vi är inte 20 år längre, många av oss håller på med annat än musiken idag och det är inte alltid som det finns utrymme för att göra alla projekt samtidigt, även om man vill.

Skratten är många när de sju medlemmarna trillar in en efter en. Det påminner om en återförening, där forna klasskompisar träffar varandra igen efter år ifrån varandra. Den ende som inte hade möjlighet att komma var Sexfemman ’En förvånadsvärt bra uppslutning ändå’, får jag berättat för mig. Och visst verkar det så. När Nimo har ryggdunkat Stuffe och ser min lite förvånade blick över det entusiastiska hälsandet förklarar han.

– Jag träffar inte Stuffe varje dag, det kan gå månader mellan gångerna vi pratar ibland, men vi springer på varandra i studion ganska ofta. Jag tror att det är bra att vi är vänner utan att för den sakens skull vara i varandras ansikten hela tiden. Det gör det lättare att jobba under samma tak så mycket.

– Framförallt så är vi ju vänner och inte bara arbetskamrater, fyller Näääk i. Det finns en respekt mellan oss där musiken inte går i första hand. Om vi någonsin krockar med varandra så diskuterar vi och oftast kommer vi fram till en lösning förr eller senare.

För att vara samlade i ett kollektiv så är ni är ganska olika varandra.

Kojak: Hade vi inte känt varandra så hade vi nog inte gjort musik ihop.

Då hade nog inte Matar (Näääk skrib. anm.) kontaktat ”den där snubben Stuffe” för att han så gärna ville att de skulle göra en låt ihop. Vi har varit mycket i studion tillsammans och det är nog anledningen till att det har

blivit av. Man har frågat kompisen om han vill vara med på låten istället för att ringa någon man inte känner.

Stuffe: De få låtar vi gjort tillsammans har kommit till genom att folk har suttit i studion och hört feta beats som Marcus har snickrat ihop och sedan har de bestämt sig för att lägga en vers. Och Marcus har bara suttit där och tagit emot inspelningarna och gjort det till låtar.

Näääk: Och det är nog anledningen till att vi låter som vi gör. Trots att vi är olika personer med olika stilar så har det aldrig känts som ett hinder för oss att göra musik tillsammans. Det har nog gjort oss lite annorlunda, vilket vi annars inte hade varit. Det är ju så att Roine (Sexfemman skrib. anm.) oftare rappar på Mackans beats än vad jag gör för att det passar honom bättre, men jag tror att vi alla är jävligt musikaliska och hjälper varandra att lyssna på nya saker. Det gör att man experimenterar mer med musiken, testar nya grejer, jobbar med nya människor och försöker få fram någonting nytt som man inte gjort förut. För att få ut nyskapande grejer tror jag att man måste blanda sig med människor som gör något helt annat än vad man själv gör.

Mackan: Jag tror att våra olikheter gör att vi hittar saker i oss själva som vi kanske inte visste att vi hade. Man utvecklar och breddar sina egna skills på det sättet.

Näääk: Vi har nog olika sorters fans men när vi gör låtar tillsammans så öppnar vi också ögonen på våra fans för ny musik.

Men ni jobbar mest med varandra inom Slang Musik.

Nimo: Vi har ju inte behövt göra på något annat sätt.

Näääk: Vi försöker göra så mycket som möjligt inom kollektivet eftersom det har visat sig vara ett vinnande koncept. Det gör att vi kan bestämma mycket mer inom gruppen och det gör att vi kan stå för allt vi har gjort.

Det är inte mycket vi planerat, det har bara varit det enklaste och smartaste sättet för oss att jobba på. Ibland måste man ju söka sig utanför gänget, men planen är att försöka driva det så långt det går på de resurser vi har.

Mackan: Vi gjorde gemensam sak i att inte jobba med en massa folk i onödan. Jag känner ofta att svensk rap bara innehåller en massa gästspel hela tiden, men det blir problem för då kan man inte spela sin skiva ordentligt och på rätt sätt när man gigar. Det är fler anledningar som gör att det är bättre att hålla det vänner emellan om man har dem nära.

Kojak: När vi började slå igenom med Fattaru hade vi verkligen något att bevisa, och ville visa hur grymma vi var jämfört med alla andra. När vi var på jams kände vi att vi knäcker alla, att vi i alla fall är bland de bästa och att vi inte behöver ta hjälp från någon annan. Under hela Fattaru-tiden var det väldigt medvetet att inte ha några gäster förutom dem som man valt ut väldigt selektivt. Jag tror att det hållit i sig sedan dess.

Det var ett glapp mellan Redline Records-perioden och starten av Slang Musik då man undrade ifall det skulle komma mer musik från er.

Mackan: För mig personligen så visste jag inte vad jag skulle göra för att tjäna pengar överhuvudtaget under den tiden. Det var en ganska mörk pe- >> KINGSIZEMAGAZINE.SE | 63

safe house staff

>> riod där jag inte visste vad jag skulle ta mig till, för internet hade tagit över

hela skiten och man visste inte hur man skulle tackla det, man visste inte hur man skulle göra. Då började jag med DJ-grejen mer och mer.

Stuffe: Det var några år runt den tredje Fattaru-skivan då jag och Marcus producerade mycket mer än vi skrev rap. Vi satt och tänkte väldigt mycket på framtiden då och vad som skulle hända om all fokus inte skulle vara på Fattaru och vad vi istället skulle jobba med. En väldigt central grej för att Slang Musik och Safe House ens finns har ju varit att Mogge (Kojak skrib. anm.) byggde studion, det är ju vad som har gjort allt det här möjligt. Vi hade inte gjort de här låtarna tillsammans annars, om vi hela tiden hade kuskat runt i olika studios. Att Mogge har haft det här stället och hållit det öppet för Nimo och Matar och öppnat upp för Roine är det som gjort hela skillnaden.

Kojak: Vi startade Slang Musik som ett förlag redan tidigare, innan sista Fattaru-skivan. Då fanns det egentligen inga planer på att starta ett bolag, då var det bara ett sätt för oss att kunna fakturera för spelningar och äga rättigheterna till våra egna låtar. Men när Redline inte fanns längre, det var då vi började tänka på att vi kunde släppa ut saker själva. Jag byggde en studio för de pengar som jag hade tjänat under tiden med Fattaru.

Ni har sysslat med musik ganska länge och hela tiden utvecklat ert sound. Hur har mottagandet av progressiv hiphop förändrats de senare åren?

Mackan: Det var en period då vi inte släppte någonting och inte samarbetade med någon annan, utan höll oss i studion och försökte se vad som hände med scenen och vart vi skulle ta vägen. Och sen, när vi fick tillbaka energin och lite mer klarhet, då klaffade det och vi fick uppmärksamhet för

64 |

| nr 4 2011

vår musik igen. Det soundet och den stil som vi har är ganska annorlunda mot mycket annat och det passade inte alls in med vad folk ville ha för 5-6 år sedan. Vi släppte en Sexfemman-platta 2009 och den skiljer sig inte jättemycket från Sexfemman-plattan som vi gjorde och släppte nu, men nu får vi ett mycket bättre mottagande och man kan se på hela scenen att det har öppnats upp mycket mer för alternativa stilar. Nu gör man inte längre sin skiva anpassad så att den ska passa in med vad folk gillar just nu och hur de förväntar sig att svensk hiphop ska låta. Om man gör sin egen grej och flippar ut så kanske det låter konstigt för någon annan den första gången man hör det, men sen hajar man att det är en fet ny grej.

Näääk: Folk är inte heller rädda för att lyssna på nya grejer längre, de vågar ställa sig bakom ny musik och säga: ’jag tycker att det här är bra’, vilket bryter många normer för hur det såg ut tidigare i Sverige då mycket av svensk hiphop lät väldigt likadant.

Mackan: Det är mycket mer humor nu också, det är inte lika seriöst som det var tidigare och folk vågar driva med sig själva. Man vågar ha roligt och man gör inte musik bara för att vara en häftig kille eller för att passa in i något slags format. Folk har roligare nu känns det som.

Näääk: Förut var det mycket skrytigare och det var viktigt att berätta hur duktig man var och var man kom ifrån. Den delen har försvunnit lite. Hiphopen har mognat tror jag, och man har förstått att på det här sättet får vi det alla bättre. Jag tror att det kommer att vidareutvecklas.

Mackan: Det känns som att många artister har gått runt och spänt sig, men nu har någon gått fram och sagt: ’det är lugnt, ni kan slappna av’.

Safe House Staff släpper EP:n Staff Only i slutet av september och Nimo släpper sitt än så länge obetitlade debutalbum i oktober.

STOPPA RASISMEN VAR MED OCH TA STÄLLNING Kom ut som antirasist på www.umr.nu Genom att bli medlem i Ungdom Mot Rasism stöttar du oss i vårt arbete mot rasism, för ett öppet samhälle.

Ungdom Mot Rasism är Sveriges största antirasistiska ungdomsorganisation.

Vi är partipolitiskt och religiöst obundna och tar varje dag kampen mot rasismen i Sverige!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 65

kingsizemagazine.se 66 |

alexander kihlstrรถm

Still Pee & Ru

| nr 4 2011

erik by erik

Svensk hiphop har vuxit upp. Det är en genre som inte längre stapplar sig fram eller sitter i ett hörn och pekar finger åt alla andra musikstilar. Nu blir broarna mellan artister från olika områden allt kortare och mer lättillgängliga. Två stycken som varit högst delaktiga i att inte bara bygga dessa broar utan även att bygga upp svensk hiphop är Sherlockmedlemmarna PeeWee och Rusiak.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 67

still pee & ru

et är lätt att säga att den och den rapparen har spelat en stor roll i att forma svensk hiphop genom åren.

Alla har gjort det på sitt sätt, men få har gjort det med den kraft och råa talang som Sherlock. Första och, hittills, enda albumet från gruppen är ett samlarobjekt som hyllas av många hiphopfantaster i vårt avlånga land. Inte långt efter debutskivan Made To Measure splittrades Sherlock och medlemmarna Infrared (som ersattes av Rusiak innan upplösningen), Sebroc, Speedknock, PeeWee och Rusiak gick åt olika håll. PeeWee och Rusiak var med och startade Natural Bond där senare bland andra Petter, DJ Sleepy och Eye N’ I blev framträdande medlemmar. Tillsammans gästade de varandras skivor under åren och blev en kraft att räkna med, där Petter, som tidigare introducerats av Sherlock, gick i fronten.

Förutom sina samarbeten i Natural Bond har Thomas Rusiak bland annat släppt de hyllade soloskivorna Magic Villa och In the Sun. Skivorna visar bland annat på Rusiaks talang som producent, vilket han även visat upp som medarbetare till Titiyo, Adiam Dymott, Teddybears STHLM och Slick Rick för att nämna några. Nu är de två nära vännerna tillbaka under namnet Still Pee & Ru. Namnet är också något som många Sherlockfans hoppas på; att de fortfarande är de där talangfulla killarna Pee & Ru från Sherlock. Samtidigt har de ett helt nytt musikklimat och nya musikälskare att möta när de nu släpper sitt självbetitlade album.

tjejerna brydde sig nog inte lika mycket. Så har det väl alltid varit för oss.

Men man undrar lite om Petters nya fans har gått igenom hans gamla material, där de kan höra oss också?

Pee: Sen kom vi ju in under Petters spelning och körde ”Eller” och då fattade folk vilka vi var verkade det som.

Ni var nyligen med Petter på turné. Hur var det att vara ute i landet med nästan hela ligan igen?

Rusiak: Det var väldigt kul. Man får ju mycket gratis när man spelar med Petter på utsålda spelningar runt om i landet. Det har varit ypperligt för oss att få visa upp oss för hans publik och man märker att hans gamla fans också är våra gamla fans. Sen är det intressant att se reaktionen från de nyare fansen.

Sherlock gjorde en bejublad återföreningskonsert på Strand, hur kommer det sig att det blev en skiva med endast Still Pee & Ru och inte hela Sherlock?

Ru: Vi har alla fått bättre kontakt efter den spelningen. Men jag och Pee hänger med varandra varje dag och har gjort det i många år nu. Sen när vi spelar in låtar med Petter är det också han och jag som jobbar tillsammans. Sebroc och Speedknock har inte riktigt varit lika aktiva i vår krets på samma sätt. Men vi umgås ändå en del och det kanske kan öppna upp dörrarna för nya Sherlocklåtar i framtiden, vem vet. Vi har några låtar som inte släppts än som kanske dyker upp någonstans också.

Ni körde låtar från nya skivan, vad tyckte Petters fans om det materialet?

PeeWee: De verkade gilla det. Nattklubbsspelningarna funkade bäst så klart.

Ru: Torgspelningarna mitt på dagen hade en yngre publik som mest stod och väntade på Petter.

Pee: Det hade vi räknat med. Jag hade nästan trott att folk skulle skandera ”Petter! Petter!” under vår spelning, men så blev det inte. Jag tyckte ändå att responsen var positiv. Många visste nog inte vilka vi var så det var extra kul att se att de gillade musiken.

Ni har många fans från tiden med Sherlock och projekten efter det men många av Petters fans idag är obekanta med er som sagt. Vad tror ni de yngsta tyckte om ert, lite råare, hiphopsound?

Ru: Jag tror att de yngre snubbarna kanske tycker att det är coolt. De yngre 68 |

| nr 4 2011

När man läste er turnéblogg på Kingsizes hemsida och folks Twitter bland annat så verkade det som att många ”gamla rävar” var samlade på turnén. Var det lite klassfestkänsla med Natural Bond plus vänner?

Ru: Ja, lite så var det faktiskt. Det var många polare som mötte upp i varenda stad vi var i, folk som redan var på semester i närheten och så. I Kungshamn samlade vi ungefär trettio personer vid bordet när vi käkade skaldjursbuffé.

Pee: Vi var ett jävla entourage alltså, haha.

Vad var det då som fick er att börja jobba på en ny skiva igen?

Ru: Det var väl lite av slumpen. Vi satt för ett och ett halvt år sedan och pratade lite allmänt om låtar då vi stannade upp och sa: ’varför har vi aldrig gjort en skiva tillsammans?’.

Pee: Vi har ju släppt en med Sherlock men vi har aldrig gjort något bara vi två. Nu har vi bra uppbackning av våra vänner och kollegor på Judit & Bertil också, så det känns helt perfekt.

Gruppen Sherlock och skivan Made To Measure har fått kultstatus inom svensk hiphop. Kan ni själva ta ett steg tillbaka och inse vad Sherlock har betytt och fortfarande betyder för många?

Pee: Ja, det kan man nog göra… Eller framför allt att sätta sig och lyssna på skivan och tänka att: ’fan, det låter faktiskt riktigt bra’.

Många som har kommit långt i sina karriärer har svårt att lyssna på och uppskatta sina gamla skivor men det har ni inga problem med?

Ru: Nej, speciellt inte så här lång tid efteråt. Man måste ha i åtanke hur klimatet var då jämfört med hur det är nu. Det är snart 15 år sen den spelades in men vi gjorde en ny grej då och vi stack ut ganska mycket och det

i hade liksom besök här av en fransk skivsamlare som åkte till Sverige bara för att försöka få tag i skivan – riktigt sjuk grej! är väl det som har gjort skivan så speciell. Man märkte verkligen av det när vi hade vår återföreningskonsert, det kändes som att man kastades tillbaka till 90-talet igen.

Det var en riktigt bra spelning och de flesta verkade tycka att ni, som var förband till MF DOOM, var bättre än huvudakten. Det måste ha känts väldigt kul?

Pee: Ja, det märktes faktiskt. Stället tömdes väl till hälften efter att vi hade kört. Det var en riktigt häftig känsla.

Ru: Och det kostade ju ändå runt 500 spänn att gå in. Många betalade det bara för att se oss alltså. Det är häftigt!

På tal om pengar så är just skivan Made To Measure något av ett samlarobjekt och man måste hosta upp en redig slant om man ska få tag i ett original. Man får hosta upp ännu mer om man vill få tag i instrumentalskivan, det måste kännas ganska konstigt?

Ru: Ja, verkligen. Just instrumentalskivan släpptes ju aldrig heller. Den är på vift för att vi hade typ tjugo ex att ha när vi spelade live. Sen trycktes väl själva albumet endast i tusen CD:s och tvåhundra vinyler, tror jag. Vi hade liksom besök här av en fransk skivsamlare som åkte till Sverige bara för att försöka få tag i skivan – riktigt sjuk grej!

Pee: Det är lite jobbigt för mig för jag har den inte ens själv.

Ru: Jag tror att jag slarvade bort ditt sista ex faktiskt.

Pee: Det tror jag också att du gjorde.

Ru: Men jag har den i iTunes. Jag kan bränna en ny kopia till dig om du vill.

Pee: Tack, haha.

Nu släpper ni en ny skiva som ni får se till att hålla hårt i. Hur skulle ni jämföra arbetet mellan den nya skivan och Made To Measure?

Pee: Skivan med Sherlock tog mycket längre tid. Vi fixade klart låtarna innan vi skulle in i studion men när vi väl skulle spela in började vi skriva om alla låtar i stort sett. Då var vi i studion i sex veckor ungefär. Nu har jag och Thomas träffats en gång i veckan och kört på sen december 2010.

Ru: Dessutom har vi haft ganska klart för oss hur det ska låta och vad vi är ute efter. På Sherlocktiden var det lite mer sökande.

Pee: Man var i en annan del av livet då också. Man höll fortfarande på att hitta sin identitet.

Tror ni att de som lyssnat på er sedan tiden med Sherlock nu har väldigt höga förväntningar på det nya släppet?

Ru: Ja, så lär det absolut vara. Men jag kände mest, när vi släppte första låten ”Black Shadow”, att resten skulle vara minst lika bra som den låten eftersom många verkade gilla den. När den släpptes hade vi inte ens hälften >> av skivan klar.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 69

still pee & ru

>> Det måste vara ganska stressande att släppa en singel när man har mer än

hälften av skivan kvar?

Ru: Nä, jag tyckte mest att det var kul.

Pee: Ja, vi har fan haft riktigt kul under hela tiden vi har skapat skivan.

Ru: Vi gjorde det i vår takt och vi har till och med några låtar som inte kom med på skivan då vi inte tyckte att de höll samma klass som resten av plattan. Nu har vi varit aktiva i så många år att vi vet hur det ska kännas och hur det bör låta för att man ska vara nöjd och för att det ska bli ett bra resultat.

Har ni haft ljudbilden helt klar för er sedan starten av projektet?

Ru: Ja, i stort sett. Men soundmässigt har det så klart utvecklats en del under vägen.

Pee: Säg så här; vi är mer lekfulla nu än vad vi var med Sherlock. Låtarna med Sherlock var mer… vad ska man säga… det var tankar, livet och…

Ru: … de var tunga helt enkelt.

Pee: Tunga som fan. Och det var väl en period där det var lite jobbigt och alla i gruppen mådde lite sådär av olika anledningar.

Ru: Ja, som du sa förut så var vi identitetssökande på den tiden.

Pee: Men när man har spelat upp det nya materialet för folk nu så reagerar många på samma sätt: ’Ni verkar ha haft kul när ni har spelat in låtarna!’.

Och så är det verkligen.

Skivan känns ändå som att den tar ett slags avstamp i 90-talets hiphop.

Hur skulle ni beskriva soundet på den nya plattan?

Pee: Ja, basen var ändå 90-talet kan man säga. Att ta det vidare från Magic Villa och Sherlock. Men sen har vi inte direkt varit stenhårda på att följa den riktlinjen. Jag tror att vi skulle tröttna ganska snabbt på att idag göra en platta som lät som en skiva från 90-talet.

Ru: Samtidigt försöker vi inte anstränga oss för att det ska låta som musiken gör idag, det skulle inte fungera för oss. Vi försöker hitta något slags mellanting mellan de två världarna. Vi vill att det ska kännas nytt och fräscht också.

Många unga skivköpare och konsertbesökare idag är födda på 90-talet.

Hur tror ni att de kommer att ta emot skivan?

Ru: Vi har snackat lite om det där… jag vet inte. Det är svårt att spekulera i eftersom det inte finns något som låter som vår skiva just nu. Jag vet faktiskt inte hur de yngre kommer att ta emot det. Men vi har fått ganska bra respons på ”Black Shadow” till exempel.

Pee: Det är svårt som sagt men vi har utgått ifrån vad vi tycker är bra. Vi har inte tänkt att vi måste fånga in en viss målgrupp eller så.

Ru: Sen är den stora gruppen musikköpare idag riktiga allätare. De kan lyssna på allt från Stockholmssyndromet till Håkan Hellström.

Pee: Det känns inte som att det är lika benhårt längre. Folk säger inte: ’jag är hiphopare’, som man sa förr. Musiken utvecklas och olika musikstilar

70 |

| nr 4 2011

et känns inte som att det är lika benhårt längre. Folk säger inte: ’jag är hiphopare’, som man sa förr. lånar av varandra, vilket jag tror är positivt. Nu kan man ha med sång och jobba med alla möjliga olika artister. När Sherlock hade sång på ”Hopes of Spring” så tyckte folk att det var för kommersiellt och att det inte alls gick för sig, haha.

Ru: Jag kom ihåg när vi försökte pitcha in skivan hos ett förlag. Jag tror att vi gick till Warner/Chappell med skivan och de sa nej till oss. De sa: ’Det finns ju inga refränger på skivan!’, trots att det så klart var refräng på varje låt. De var inte vana vid hiphop på den tiden. De hörde bara en massa dravel över monotona trummor, men för oss var det riktiga anthems! Nu för tiden nosar vi på alla genrer som finns i stort sett, även om grunden är hiphop.

Ni har inkluderat DJ Viet-Naam på skivan på ett sätt som var vanligare förr inom hiphop. Hur kommer det sig att ni har valt att ge honom en så pass viktig roll?

Pee: Vi ville visa att DJ:s är väldigt viktiga för oss, för vår kultur. Det är väl en grej vi har tagit med oss från 90-talet. Det gäller även när vi kör live, vi vill inte bara att han ska stå där och trycka på play liksom. Han har ju sina delar i en låt precis som en gitarrist eller en rappare.

Ru: Jag tror att vi först tänkte att skivan verkligen skulle låta 90-tal och då var det naturligt att ha med en DJ på alla låtar. Sen när vi faktiskt började göra plattan insåg vi att vi ändå ville att det skulle låta fräscht. Men han är fortfarande kvar på låtarna och det gör också att det låter väldigt annorlunda. Idag hör man sällan scratch i hiphop överhuvudtaget. Det är kul när vi har kört live nu för många av de där unga fansen som vi pratade om förut förstår knappt vad DJ Viet-Naam gör där på scenen. Men publiken börjar förstå mer och mer.

Förutom ett gäng låtar på svenska har ni allt som oftast rappat på engelska. Det känns som att engelskspråkig rap i Sverige inte direkt har blomstrat under 2000-talet eller vad tycker ni?

Ru: Det har varit en svacka ganska länge. Efter att bland andra Petter och Ken lyckades så bra var det många rappare som gick över till att rappa på svenska från engelska.

Pee: Alltså, vi skulle ju lika gärna kunna göra den här plattan på svenska, men det känns ändå som att man vill försöka nå utanför Sveriges gränser. Är det något ni har planerat med skivan?

Pee: Man vet aldrig. Det hade ju varit kul att bredda sig lite. Möjligheten finns där eftersom vi rappar på engelska.

Ru: Sen hade det kanske varit mer naturligt att göra en platta på svenska om jag jobbade med Eye N’ I till exempel, men det skulle nästan kännas lite konstigt om jag och Pee skulle göra det. Men musiken för allätarna som jag pratade om tidigare görs ändå oftast på svenska. Det kanske är lite svårare att nå ut till svenska konsumenter om man rappar på engelska.

Ja, tror ni att det faktum att ni faktiskt rappar på engelska kan vara ett hinder för att nå ut till de där Petterfansen på torget som vi pratade om tidigare?

Ru: Det är svårt… Jag tror att de tänker: ’Svensk hiphop, det gillar vi. Fast det där är ju på engelska?’. Sen är det väl så här; får man en radiohit till exempel, då spelar det ingen roll. Då får artisten med sig folket på torget.

Pee: Egentligen borde det inte vara så svårt att nå fram tycker jag.

Ru: Jo, men samtidigt vill de som står i publiken känna igen texterna och kunna sjunga med. Som jag sa innan så tror jag att det är lättare att få med sig unga snubbar än unga tjejer. Varför vet jag inte riktigt, men det har alltid varit så. När jag har turnerat med Mange Schmidt så har det varit snubbarna som kommit fram till mig med beröm, medan tjejerna har gått fram till Mange. Det är väl en hiphopådra som är djupt rotad, som gör hiphop mer ”grabbigt” kanske.

Om vi tittar tillbaka lite igen så har ni släppt låten ”Suckers”, som onekligen är en av de mest omtyckta svenska hiphoplåtarna. Nästan samtidigt som den kom ut, släppte Promoe låten ”Off the Record” från sin första solotolva, på i stort sett samma beat. Kan ni berätta historien kring det?

Ru: Originalskivan ägdes av en kille som både vi och de som producerade Promoes låt, Marc & Tech Nic, hade kontakt med.

Pee: Vår polare hade skivan och spelade upp den för oss över telefon och sen kom han över med den.

Ru: Ja, han brukade komma över på den tiden med skivor som man samplade från. Han var en riktig skivsamlare. Men just den skivan ägde han inte utan han hade lånat den av en annan kille, som i sin tur hade lånat ut den till Marc & Tech Nic runt samma tid.

Ingen visste något om den andra låten alltså?

Pee: Nej, ingen visste någonting. Vi spelade upp tolvan för våra polare på Homebrew Records och då sa de att de kände igen loopen. De hade redan hört Promoes låt.

Ru: Det var lite spänd stämning vid den tiden. Ryktet gick att det var beef mellan oss och Promoe, men det var det aldrig. Visst att vi stod på varsin sida av rummet på klubben och blängde på varandra men, haha… Det var lite tryckt stämning. Det blev två läger, de som föredrog vår version och de som föredrog Promoes. Något halvår efter att beef-ryktet drogs igång var jag på min första turné och Promoe spelade på samma ställe i Uppsala och vi delade loge. Då bestämde vi oss för att döda hela grejen genom att uppträda tillsammans och köra bådas versioner av den. Det var riktigt fett faktiskt.

På tal om dina produktioner, Rusiak; du producerade låten ”Frozen” åt legenden Slick Rick (feat. Raekwon) där Slick Rick säger: ”Even this so- >> KINGSIZEMAGAZINE.SE | 71

still pee & ru

en hade jag sminkat riktigt svart hårdrockssminkning runt ögonen och en cowboyhatt på det. Ingen av de andra visste något innan och när Pee ska börja rappa tittar han på mig och tappar bort sig helt och hållet.

>> so beat, I make monstruous”. Det kan inte ha varit jättekul att höra. Hur reagerade du?

Ru: Nej… jag var inte med när den spelades in men dem jag jobbade med som pitchade in låten var med. Det gick väl till så att Slick Rick precis hade muckat från kåken och skulle släppa en skiva. Då var det hans A&R som bestämde precis vilka beats han skulle köra på och Slick Rick hade inte mycket att säga till om. Jag kan tycka att det är jäkligt roligt att han dissar beatet på sin egen låt, haha.

Minns du vad du tänkte första gången du hörde raden?

Ru: Haha, ja först tänkte man väl typ: ’Vad snackar han om? Det är ju skitfett!’. Jag minns första gången jag fick höra den färdiga låten. Det var DJ Sleepy som hade varit i New York och köpt ett mixtape av en random snubbe på gatan gjort av typ DJ Clue eller någon liknande. Så spelade han upp det för mig och man hörde: ’New shit! DJ Clue! Slick Rick & Raekwon! Exclusive!’. Haha. Det var en jävligt skön upplevelse.

När vi ändå pratar om minnen så måste jag ta det tillbaks till 1995.

Sherlock hade inte ens släppt sitt album men ni fick ändå agera förband till Cypress Hill i Solnahallen, hur gick det till?

Pee: Oj, hjälp! Ja, egentligen var det meningen att Redman skulle vara förband. Jag vet inte vad som hände med honom, han fastnade någonstans på vägen. Då hörde Ema Telstar av sig till oss och frågade om vi ville vara förband. Vi hade inte så feta låtar då så vi tvekade ändå lite. Vi gjorde en jävligt dålig spelning om jag minns rätt, haha.

Ru: Mitt bästa minne är annars efter spelningen när vi är bakom scen i något omklädningsrum där i Solnahallen. Det är jag och Infrared som ska ut i lokalen och då står DJ Muggs från Cypress Hill där och ser rätt aggressiv ut och skriker efter Sherlock. Vi blev skitskraja men gick fram till honom och deras manager till slut och gav oss tillkänna. Men då var det inga problem, 72 |

| nr 4 2011

han ville bara berömma oss för en bra spelning och han frågade om vi var signade och så vidare. Det var bara skitkul, speciellt eftersom vi trodde att vi skulle få stryk.

Pee: Ja, det var kul men jag har aldrig gillat det där med att stå på scen egentligen så för mig var det lite jobbigt. Jag tänkte typ: ’Måste vi göra den spelningen? Hoppas att Redman ändå kommer’. Så hype var jag inför den grejen, haha.

Ni har spelat live i många år i olika konstellationer. Har ni något favoritminne?

Ru: För mig var det väl när vi körde med Petter och Natural Bond på Hultsfredsfestivalen 2000. Jag gjorde en kupp. Jag hade precis släppt min första soloskiva och då var det mycket snack. ’Rusiak har gitarrer på skivan, han har tighta byxor, han har sålt ut’, och så vidare. Så när vi var bakom scenen och förberedde showen stod jag i hoodie och solglasögon. Så när det är dags för Natural Bond i slutet av konserten springer jag på sist. Jag tar av mig hoodien och har på mig en Natural Bond T-shirt i XXL som var uppklippt och fransad. Sen hade jag sminkat riktigt svart hårdrockssminkning runt ögonen och en cowboyhatt på det. Ingen av de andra visste något innan och när Pee ska börja rappa tittar han på mig och tappar bort sig helt och hållet.

Pee: Nu i efterhand är det kul, men det var inte skitkul att stå där helt chockad, tittandes på en cowboy i rockkläder direkt…

När svensk hiphop nu faktiskt har vuxit upp måste man kunna kalla PeeWee och Rusiak för veteraner i gemet. Från Sherlock, via Natural Bond och en massa projekt på vägen, har man nu inga planer på att sluta förgylla Sveriges musikscen. Tvärtom, med Still Pee & Ru kommer man in i andra andningen och visar att den kultstatus man etablerat genom åren är helt befogad.

ZX as id k r d a 9 79

Va n s 6 4 9 Auth ent kr ic

Lo

Pro

ra sE Va n k r 9 9 6

38

0

on as H adid r k 9 69

Pu 11 ma 9 9 Da k r lla

Jor d 149 an B r an 9k dA r

sL

ux

. rA te in Po 9 k r 59 ir J

ord

an

5R

etr

ey M

id W

e

F.D

.

o

mns A Nike W kr 9 9 2 1

ir Max

90

x1

Nike Air Fo rce 1 899 k ´0 7 r

a A ir M N i ke r k 119 9 a Ra Pum k r 9 119 nge r LX ad i 8 9 das 9 k LA r Tra

ine

r

New Bala nce M57 7 10 99 kr

Hi

n r Co nte Poi k r 9 169

adid a 8 9 9 s Camp us 8 kr 0

s

or

Sneakersnstuff Stockholm, Åsögatan 124, 08-743 03 22 Vardagar 11.00–19.00, Lördagar 11.00–18.00, Söndagar 12.00–17.00

Sneakersnstuff kersnstuff Malmö, Davidshallsgatan hallsgatan 19, 040-30 0 30 75 Vardagar 11.00 –18.30, Lördagar 11.00 –16.00, Söndagar Stängt 1

74 |

| nr 4 2011

Mode av: Pierre A Camilo Fotograf: Martin Petersson Grooming: Countryvusi Mtimkulu använder Face Stockholm Model: Lamin / Sync Casting

Glasögon Oscar Jacobson Kavaj Oscar Jacobsson Skjorta från Jil Sander Slips från Ralph Lauren Vintage

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 75

Hatt Lite Felt SolglasÜgon stylistens egna Polo Oscar Jacobson Klocka Omega Seamaster 1964 Chinos Boomerang Kängor Sand

76 |

| nr 4 2011

Glasรถgon Vasuma Fluga Dr Denim Skjorta Ralph Lauren Stickad Collegetrรถja Replay Klocka Omega Seamaster 1964 Vintage

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 77

78 |

| nr 4 2011

Hatt Lite Felt Glasรถgon Efva Attling Skjorta Sir Kostym Tiger Klocka Omega Seamaster 1964 Vintage

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 79

Glasรถgon Oscar Jacobson Skjorta Sir Slips J. Lindeberg Klocka Omega Seamaster 1964 vintage

80 |

| nr 4 2011

Solglasรถgon Oscar Magnuson Skjorta Eton Slips Ralph Lauren V-ringad trรถja Filippa K

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 81

Kavaj Sir Fluga Boss by Hugo Boss Byxor Gant Klocka Omega Seamaster 1964 Vintage

82 |

| nr 4 2011

Hatt Lite Felt Glasögon Oscar Jacobson Skjorta Boss by Hugo Boss Slips J. Lindeberg Skinnväska Boss Orange Kostym Sir Skor Sand

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 83

kingsizemagazine.se

Recensioner

martin brandt, Emilia Melgar, Robert Zillén, Alexander Kihlström, niklas ”dj grass” grees

Kanye West & Jay-Z — Watch the Throne | def jam / universal |

På 90-talet var det mycket snack om en skiva med Nas endast producerad av DJ Premier, och möjligtvis skulle den kunna mäta sig i höga förväntningar med det här samarbetet, men det är knappt. Nu är det på riktigt världens två största rappare och det är snudd på så stort att man automatiskt sänker förväntningarna. För hur bra kan en skiva egentligen bli med den enkla matematiken att något bra plus bra blir ännu bättre? Det har misslyckats förr.

Och när man lyssnat klart på Whatch the Throne kan man snabbt konstatera att de båda superstjärnorna har större klassiker på egen hand som soloartister. Men betyder det att skivan är dålig? Knappast! Så tunn som den internationella hiphopscenen varit i år är den snarare årets hittills bästa. Inte lika bra som Kanyes senaste, men betydligt bättre än Jays. Och den låter faktiskt mer Kanye än Jigga men tyvärr utan de absolut mest skruvade topparna som på en soloskiva från Mr. West. Ibland matchar låtarna till och med kvaliteten från deras första samarbeten och förra decenniets bästa skiva Blueprint. ”No Church in the Wild”, ”Otis” och ”Niggas in Paris” är bra exempel på det. Det är även uppenbart att Kanye – på grund av att Jay är den bättre rapparen av de två – anstränger sig för att mäta sig med fyndiga texter och i många fall speciella uttal som i slutändan gör att jag faktiskt tycker att det är hans rader som är roligast att lyssna på. Bra leverans från båda helt enkelt. För att inte tala om skönsången från Frank Ocean – till nästa platta kommer de att vara tre som delar på tronen!

Martin Brandt

84 |

| nr 4 2011

big sean finally famous | GOOD music |

Man behöver inte kisa särskilt hårt för att kunna höra sensei Kanye West tränga igenom ’lärlingen’ Big Sean’s första album. Det är med en imponerande slagkraft som 23åriga Detoitrapparen kommer in i rummet. Till en början kunde man hitta Big Sean på G.O.O.D. Music, skivbolaget som Kanye grundat och idag är den unga rapparen även signad hos Def Jam. Det går raka vägen uppåt för denna relativt nya talang.

För att vara hans första album, är det mer än beundransvärt hur skivan är ihopsatt.

Producenten No I.D. har stått bakom den största delen av låtarna, men man hittar även The Neptunes på en dänga. Det är däremot gästerinsatserna som är överraskande många och mäktiga: The Dream, Wiz Khalifa, John Legend, Kanye West, Chris Brown, Lupe Fiasco och Chiddy Bang. Extra imponerande är att Big Sean dessutom lyckas få in en Quagmirereferens med ett tillhörande Giggigity. ”Marvin & Chardonnay” med Kanye West och Roscoe Dash är förmodligen skivans bästa spår där punchlinens är så många och så vassa att det nästan blir för mycket av det goda. Överlag levererar Big Sean snabba låtar med festvänlig karaktär och kaxig swag.

Om detta är början så vill åtminstone jag snart ha mer.

Emilia Melgar kapten röd Fläcken som aldrig går bort | Swingkids |

Det var först sommaren 2010 som jag fick upp ögonen för Kapten Röd på riktigt. Det var på Uppsala Reggaefestival där Göteborgaren gjorde en otroligt bra show och publiken fick då höra smakprov från skivan som nu äntligen är släppt. Skivan skulle egentligen ha kommit under 2010 men blev framflyttad för att Kaptenen skulle putsa till skivan och fullända den – vilket säkerligen har bidragit till att plattan har blivit så bra som den faktiskt är idag.

På tolv spår briljerar Kapten Röd med både texter och produktioner, låtarna fungerar bra tillsammans i en mysig reggaesymbios.

Föregångaralbumet ”Stjärnorna finns här” är också en bra skiva men nu tar Kapten Röd ytterligare ett steg. Det är en skiva som lär tillfredsställa de flesta, från inbitna reggaefans till s.k. ”allätare” av musik. Den absolut bästa låten, vilket också är en av mina favoritlåtar i år, är helt klart ”Saknade Vänner” som är ett vackert verk framkallad av reggaeprofilen Jr Erics tragiska bortgång 2009. Alla som har förlorat någon kan definitivt känna igen sig i detta fina alster. Kaptenen har annars kvar sin samhällskritiska och diskussionsvänliga attityd i låtarna och jag kommer på mig själv flera gånger med

att nicka instämmande i det som sägs i texterna. Det är tankeväckande med texter om viktiga ämnen som blockpolitiken i Sverige i ”Färgernas Krig” och det övervakningssamhälle vi är på väg mot med kameror i vartannat hörn i ”Bua!” (feat. Promoe). Bäst är ändå, förutom nämnda ”Saknade Vänner”, ”1.000.000 Nollor” – en grym låt som kan vara en av sommarens bästa livelåtar. Jag hoppas innerligt att Kapten Röd fortsätter med eget material och inte bara fokuserar på att producera åt andra framöver. Ge oss mer! Lyssna in dig på skivan, sen bör du passa på att söka upp en livespelning med Kapten Röd – du kommer inte att ångra dig.

Alexander Kihlström Beyonce 4 | sony |

Beyonce fyller år 4e september, hennes mamma den 4e januari och hennes man 4e december och dessutom är detta hennes fjärde album. När mysteriet med albumtiteln är löst, kvarstår mysteriet med skivan.

Ingen kan förneka att Beyoncé är en av vår tids största artister eller att hon har en fantastisk drivkraft, men det betyder inte per automatik att allt hon rör vid blir guld.

Med 4 verkar Houstondrottningen vilja påminna oss att hon minsann fortfarande kan nå de djupa vatten som tillhör powerballaderna och samtidigt mixa det med energiska upptempolåtar som exempelvis skivans första singel, ”Run the world Girls”.

Rent textmässigt vevas kärlekshyllningarna med ett slags självständighetshybris som är lite svårgreppat och paradoxalt. På produktionssidan kan ju konstateras att Kanyeproducerade ”Party” som gästas av André 3000 kliade lite extra i ögat på spellistan, men tyvärr lyckades inte ingredienserna nå hela vägen fram där heller. En av de bästa och mjukaste insatserna görs på skivans tredje spår, Frank Ocean-producerade ”I Miss You”. Något obskyrt discogungit rycker upp skivan med ”Rather Die Young” men fortfarande är inte alla goda ting 4.

Emilia Melgar Bad Meets Evil Hell: The Sequel | Shady/Interscope |

Eminem och Royce Da 5’9” kan rappa cirklar runt de flesta. Även sina fans. Efter sju genomlyssningar undrar jag när det är tänkt att jag ska spela den här skivan - ett hopkok av låtar skrivna främst för andra rappare, låter det som. Det vill säga, främst med fokus på vad som kan göras med texterna och mindre på vilka beats som faktiskt ackompanjerar. Det spottas ut liknelser, förolämpningar, punchlines

och flows som skulle få de flesta att gömma sig i källaren av mindervärdeskomplex i år framöver, men det finns inga låtar här som är stora på riktigt - så där stora att man längtar efter dem om man glömt sina hörlurar på bussen och ändå lyssnar högt genom telefonens högtalare. Och det är vad jag hade förväntat mig, hur orättvist det än må låta. Jag menar, kom igen det är Eminem och Royce Da 5’9” - jag kunde knappt sova natten som skivan offentliggjordes. Det här skulle vara för rapfanatiker vad Watch The Throne blev för blockbuster-rappen: årets höjdpunkt, men ändå känns det som en bunt oinfriade löften. En besvikelse. De två Detroit-storheterna har onekligen saknat varandra av olika anledningar - Eminem eftersom han med hjälp av Royces hjälp lättare kan sätta de enorma kraven som han återigen fått på sig åt sidan. Royce eftersom hans kommersiella framgångar tråkigt nog i stor utsträckning avgörs av hans samröre med Eminem. Det här är ingen dålig skiva, vilket låtar som ”The Reunion” och ”I’m On Everything” är bevis på, men det faller platt. Raponanister kommer gå i taket och gnälla över min oförmåga att lyfta upp deras genialiska skrivande. Men fråga då er själva detta tre månader från nu - hur många spår från Hell: The Sequel platsar på en lista över årets bästa låtar?

Robert Zillén wu-tang Legendary Weapons | E1 Music |

Wu-Tang Clan strikes again!

Nej låt inte namnet lura dig, det här är inte ett nytt album från klanen utan en samlingsplatta och uppföljare till 2009 års Chamber Music. Precis som på den plattan har RZA fått producentförbud och får nöja sig med att rappa på några spår. Produktionen sköts istället av snubbar som bland annat Fizzy Womack från M.O.P och det är en habil ljudbild som passar rapparna på skivan för det mesta. Det spår som det varit störst förhandsintresse för är “Meteor Hammer”, där årets mest intressanta MC Action Bronson fullkomligen gör slarvsylta av halvmesyren Termanology, och visar att hans likheter med Ghostface Killah(som också lägger en vers) inte var så stora ändå.

GZA och Masta Killah är de enda medlemmarna från Wu-Tang som lyser med sin frånvaro men istället hoppar gäster som Roc Marciano, Sean Price, M.O.P och AZ in tillsammans med affilierade som Trife, Bronze Nazareth och den eviga gästen Cappadonna. Det är roligt att höra U-God göra bra ifrån sig tillsammans med Deck på “Never Feel This Pain” feat. Tre Williams men den starkaste låten är ändå titelspåret med AZ, M.O.P och Ghost.

Legendary Weapons är inget mästerverk men inte heller en dålig platta. Det puttrar på och blir aldrig tråkigt trots den lite väl korta speltiden. Den stora frågan är dock om RZA någonsin kommer att kunna komma tillbaka och konkurrera om producenttronen i Wu-stallet då det idag faktiskt finns andra som gör hans jobb så mycket bättre.

Niklas”DJ GRASS” Grees KINGSIZEMAGAZINE.SE | 85

kingsizemagazine.se

Svensk hiphop EGNA SLÄPP, ep:s, mixtapes, DEMOS, DOWNLOADS & SINGLAR alexander kihlström

ar vädret verkligen varit så dåligt? Eller vad är det som har gjort att alla svenska rappare plötsligt fått en sjuk energi och börjat släppa en oerhörd mängd bra material?

Från det att sommaren började visa sig tills du läser detta idag har vi bombarderats av demos, EP:s, nätsläpp och annat godis i mail och i brevlådan. Det är med en enorm glädje jag kan konstatera att det här numret sätter ett slags rekord då vi, mig veterligen, aldrig haft med så här många (bra) svenska släpp! Dessutom

Affictionados This Is What It Is

Hur kan jag ha missat Affictionados? För er andra som också har gjort det misstaget kan jag berätta att det är en producent vid namn Carl Nordström som är baserad i Skåne och har varit aktiv som producent i snart 10 år. Hur låter musiken då? Det är svårt att förklara, nästintill omöjligt. Men det är oerhört originellt och snuskigt välproducerat. Jag hade först svårt att tro att han var svensk eftersom jag inte har hört något liknande i Sverige tidigare. Ibland känner man andan av RJD2, DJ Shadow och Björk – men på ett helt nytt sätt. Det här är Affictionados tredje fullängdare och bådar verkligen gott inför eventuella framtida släpp. Skivan innehåller åtta underbara spår och enligt egen utsago har han svårt att hålla sig till en förutbestämd genre i sin musik, en otydlighet som är väldigt tydlig i låtarna. Han tillåter sig själv att flyta fritt mellan olika genreförutsättningar och även om instrumental hiphop känns mest naturligt är det ändå svårt att genrebestämma och huruvida det behövs eller inte är frågan. Jag hoppas på mer material snart och om man får önska fritt skulle jag vilja höra duktiga svenska rappare (på engelska) som Sci-Fi eller King Chris. Eller varför inte någon intressant rappare/sångare från USA?

klagar folk ibland på att det är för Stockholmscentrerat i den här delen – vilket så klart är en ren tillfällighet. Geografi är totalt irrelevant när jag väljer ut skivor att skriva om. Men jag uppmanar alla rappare runt om i landet att fortsätta skicka in ert material, det är så vi får reda på er musik och kan sprida den vidare. I det här numret har vi äntligen(!) fått med lite fler Göteborgare och tillsammans med Stockholm, Malmö, Sundsvall, Kalmar och Lidköping känns spridningen ändå ganska bra. Fortsätt

TOFFER “Nattbuss”

att skicka in era grejer och fortsätt att supporta svensk hiphop så ska vi självklart göra vårt bästa för att uppmärksamma musiken.

PS. Eftersom vi ville få med så många skivor som möjligt här valde vi att hoppa över nyhetsspalten denna gång. Men kolla in www.kingsizemagazine.se för nyheter fram tills nästa nummer! DS. Syns i slutet av sommaren!

Jag brukar ha som regel att inte recensera singlar då jag hellre ger plats för större släpp i denna del. Men Toffer får bli undantaget som bekräftar regeln, för släpps det en singel med åtta olika versioner med några av Sveriges främsta producenter så vill man skriva om det. Vi har länge längtat efter lite nya grejer från Toffer och det här är första steget av flera släpp som lär komma framöver. Producentlistan på skivan är riktigt fet eller vad sägs om: UpToNoGood, Howard Who, Marcus Price, Denniz Prime, Cocotaxi, Daniel Savio, DJ Large och L-Wiz? Ni lär få höra någon av de olika remixerna när ni är ute i höst, chansen är ännu större om någon av ovanstående producenter dessutom DJ:ar under kvällen skulle jag tro.

Själva låten är skön i sin originalform, förmodligen min favorit, och Toffer visar att hans rap funkar på alla möjliga och omöjliga beats. Förutom originalversionen måste jag ändå slå ett slag för DJ Larges djungeldoftande remix och den smutsiga MMD-remixen av Denniz Prime. Innan har Toffer ofta fått frågan ”Vad händer med musiken?” och nu börjar vi få svar på den frågan.

PS. Ser du honom på en nattbuss nära dig (eller om du av någon anledning är på väg till Haninge mitt i natten) – gå fram och snacka med honom! Hälsa från oss. DS.

budji Eldsjälar & bananskal ”Alla ställen säger nej, vill ha dom som är svindyra / De enda som ser mig är Kingsize och P4” rappar Budji i singeln ”Sjukt Kallt” från skivan. Alltid kul att få en (positiv) shout out och givetvis lägger vi märke till Budji igen. Jag skrev om förra skivan Dagen då jag drar iväg förra sommaren, vilket var en frisk fläkt med samhällskritiska och okonstlade texter från Kalmarsonen. Skivan är, precis som föregångaren, ett riktigt välproducerat alster som har tagit ytterligare ett kliv. Det är ännu ett steg mot de spelade och akustiska beats som passar Budji allra bäst. Produktionen sköter han helt själv och de gäster som dyker upp gör det oftast för att faktiskt bidra musikaliskt till skillnad från rappare som annars gästar hejvilt på släpp utan att bidra med något speciellt. Från förra skivan är Budjis syn på livet och samhället fortfarande kvar och texterna är väldigt välskrivna och välpaketerade. Men det är framför allt Budjis beats som har tagits till en ny nivå och ljudbilden är putsad, men inte för putsad som jag kände att det fanns en risk för efter förra släppet.

Jag tycker och hoppas att killar som Budji får mer uppmärksamhet och vi på Kingsize gör alltid allting vi kan för att supporta! Bästa spåren: ”Mitt Underland”, ”När alla ord tagit slut” (feat. EllDa), ”Sjukt Kallt” och ”Dygnet har vänt mig” (feat. Tom Goren).

safe house staff Safe House Staf f EP Safe House Staff är verkligen glödheta nu. Alla medlemmar är högaktuella på olika håll och gängets enda problem är att se till att deras alla olika släpp inte krockar. Nu kommer en EP på fyra spår av gruppen bestående av: Marcus Price/Mackan, Stuffe/Ontario, Näääk, Sexfemman och Nimo Cheebs.

Låtarna har dykt upp på nätet i olika former men många har nog missat låtarna och nu samlar man ihop materialet till en EP. Tidigare släpp och denna EP fungerar som en teaser inför framtida släpp och jäklar så jag längtar. Speciellt när man hör riktiga mördarverser som Nimo Cheebs vers på ”Vikken Stil”: ”…tog en Fernet med jammet så järnet tog, sen drog han järn mot ett fan så hela jammet dog…” och så vidare. De är alla duktiga rappare och Marcus Prices produktioner är toppklass. Jag hade dock önskat ett par låtar till för att bli helt supernöjd. Men jag ska verkligen inte klaga, jag blir alltid glad när Safe House Staff släpper material och jag hoppas att hösten kommer att innebära ännu fler grejer. Förutom att man kan se killarna spela på klubbar runt om i landet är jag övertygad om att fler grymma låtar är på väg snart!

86 |

| nr 4 2011

Mächy Mächy på luffen

I det ständigt aktuella gänget Det Blå Skåpet (DBS) är Mächy förmodligen en av de mindre kända karaktärerna. Men liksom flera andra i DBS syns han mer och mer, nu med släppet Mächy på luffen. De tio spåren på skivan är något av ett hopplock av låtar inför, förhoppningsvis, ett albumsläpp. Mächy med vinet har en stark förkärlek för alkoholhaltiga drycker av olika slag vilket man kan höra om i flera låtar. Det är kul att höra fyllegrejer som man ofta kan relatera till på olika sätt, men bäst är Mächy helt klart när han öppnar sitt hjärta för att rappa rakt och öppet. Skivan gästas också av flera grymma rappare (som DBS-kollegorna Organismen, Öris, Roffe Ruff och Daltone till exempel) men jag blir ändå gladast när gästerna är få och Mächy får större utrymme. Sista låten på skivan, ”Berätta för mig” (feat. Daltone), är ett perfekt avslut och förhoppningsvis en inledning på vad som komma skall. Även om luffarlivet ofta är roande och intressant att höra om är det baksidan av det som intresserar allra mest. Den låten tillsammans med ”Mächy på luffen”, ”Pojk sätt dig ner” (feat. Östblockarn) och det inledande spåret ”Livet är nu” är onekligen de allra bästa låtarna på skivan och jag hoppas på mer i samma stil. Produktionerna av EKP och KUB (framför allt på de nämnda spåren) är också bra – som vanligt när de sitter bakom spakarna. Jag hoppas på fler vemodiga, personliga och brutalt ärliga spår från Mächy framöver!

Sundsvall har helt klart ett eget sound och det är inte bara Supersci eller Collén & Webb som bör kollas in från staden. Jag har tidigare hyllat Gingerkings, Tour de Force och deras gemensamma nämnare; rapparen King Chris. Nu är han, rapparen Enzyme och producenten Freddy FLX tillbaks som Tour de Force med ett oerhört kreativt, kvasifilosofiskt och fantasifullt släpp. EP:n Penseldrag innehåller fem svenskspråkiga spår och när jag först satte på skivan blev jag lite orolig.

Mest för att jag har diggat deras tidigare koncept så mycket, men min oro visade sig vara helt obefogad. Låtarna baseras på en elektronisk och drömsk grund toppat av en rap som ofta påminner mer om poesi och får en att tänka till både en och två gånger. Inget av de fem spåren får mig att vilja byta låt men de som imponerar allra mest är ”Väckarklockan” (feat. Henrik Stålnacke) med en oerhört slående text och känns på något sätt som en naturlig, svensk, fortsättning på Superscis tematiska skiva Timelines. En annan favorit är titelspåret ”Penseldrag” som är ytterligare ett exempel på bra beats och bra texter i en skön kombination. Jag rekommenderar alla att kolla in denna skiva och tidigare släpp från Tour de Force, Gingerkings och King Chris – snarast!

Tour de Force Penseldrag

Beatslingers Gött Mos! (Dunder Mix) Göteborg kommer ofta från ingenstans med sin hiphop. Man vet att många rappar och producerar men det är inte förrän de faktiskt släpper något som man förstår att de är aktiva. Nu kommer up-and-coming producentgruppen Beatslingers med en EP för att visa vad de kan. Det är sex helt skilda spår där Beatslingers visar upp olika produktionsfärdigheter och skivan kan fungera som ett CV för producenterna. De gör också ett väldigt bra jobb rakt igenom, där favoritlåten är ”Ruthless” med den unga(!) talangen Sick Art (tidigare i gruppen Killa Clowns). Trots Sick Arts blotta 15 år visar han upp en stor potential och om han fortsätter så här lär han bli riktigt stor om några år. Posselåten ”Mikrofonkåt 2011” (feat. Miss Relli, Hazardous Hab, Softa Ner, Parham & Vic, Bob Village, Sick Art och Mofo) är en riktig banger och Göteborgarna visar att det går att ta klassisk svensk hiphop och göra något nytt och snyggt av det, till skillnad från en dansgolvsplåga à la September. Jag har inte haft jättebra koll på Beatslingers tidigare men den här EP:n har gett mig all anledning till att följa upp deras kommande projekt. Tillsammans med Parham & Vic utgör Beatslingers helt klart något av det hetaste och mest lovande från västkusten just nu!

K Sluggah & KG Boom Antivirus

Muddy Fatique är ett crew från Malmö som jag haft ett öga på ett tag nu. Det är framför allt den engelska rappen som imponerat från de många medlemmarna. Därför var det helt klart spännande att lyssna på en av rapparna, K Sluggah, på svenska över beats av KG Boom. Just producenten KG Boom får mycket utrymme för sina produktioner på släppet vilket är väldigt glädjande. Producenter borde få mer plats för att göra sin grej och KG Boom gör det helt klart jäkligt snyggt. Jag gillar det boom bap-aktiga soundet – med en K Sluggah rappandes hårt på bred skånska över det. Det blandas dock in lite engelska som man är van vid att höra från K Sluggah, Chukk Rukkuz, Rocc Spotz, Maylay Sparks och de andra crewmedlemmarna. Jag hade kanske helst velat ha ett släpp helt på svenska först och varför inte ett helt på engelska några månader senare? Men det är inte direkt så att jag klagar.

Lyssna på en låt som ”Bara bars” som är ett rent mördarspår från K Sluggah på sjukt tungt beat av KG Boom.

De härliga människor som introducerade mig för Muddy Fatique ska ha ett stort tack. Det här är en grym skiva och om ni har möjligheten – köp den. Annars finns den att ladda ner gratis på nätet. Svensk boom bap 2011 – riktigt tungt grabbar!

Lani Mo Projektet

shazaam Battle MC Ni har säkert sett någon av alla battles Shazaam har ställt upp i. Det har varit intressant att följa honom under åren.

Från det att ett gäng satt på Whoa och hade keystyle battles till att han krossade rappare efter rappare i freestyle battles.

Men nu är det förskrivna battles som är den senaste flugan och de flesta håller nog med om att det är ett oerhört högt underhållningsvärde i sådana arrangemang. Av svenska battle MC:s kan man lätt påstå att Shazaam står för högst underhållningsvärde. Han har varit i stort sett obesegrad genom sin battlekarriär och med denna EP förklarar han mer kring battles och hur det är att vara en battlerappare. Introt på skivan där han går igenom de flesta battles han gjort på senaste tid uppskattar jag mycket. Det är intressant att höra bakgrunden till matcherna som man sällan tänker på, som att Henry Bowers (Kung Henry) förmodligen aldrig skulle ha vunnit om turordningen varit annorlunda. Sedan följer ”Vem som helst” som har en tillhörande video på YouTube ni borde kolla in! Med på remixen får vi också höra Okwerdz som tillsammans med Dizaster mötte Shazaam och Nils M. Skils i en uppmärksammad battle i Stockholm. Det är skönt att höra Shazaam på platta igen när man nu nästan vant sig vid att snarare se honom på YouTube. Han är fortfarande en talangfull rappare och jag skulle gärna höra mer ”bakom scenerna-låtar”.

Som ett svar på den avskyvärda censuren vissa kommuner ägnat sig åt den senaste tiden valde flera rappare att ordna en kväll vid namn ”kultur mot censur”. Det var en kväll med rappare som Stor, Highwon, Kartellen, Labyrint, Näääk & Nimo, Mohammed Ali, Carlito och… Lani Mo. Det var alltså idel stora namn, tillsammans med 19-årige Lani Mo från Göteborgsförorten Bergsjön. Det är en oslipad diamant som verkligen har en ljus framtid. Han gästade på Kartellens ”Samma sak varje dag 2” men innan det var det Ali/ Alibi/Alibrorsh från Medina som upptäckte Lani när han startade en studiecirkel på en fritidsgård Lani brukade hänga på. Efter många om och men tog Lani chansen att rappa och Ali har onekligen bra koll på vad som menas med talang. Slutet av början på Lani Mos framgångssaga är mixtapet Projektet som beskriver hur livet och vardagen ser ut i förorten Bergsjön på ett snyggt sätt. Det är Lani Mos första(!) demo men det märks knappt. Visst finns det små saker att putsa på men Projektet skulle lika gärna kunna vara ett album från någon som har varit i branschen i flera år. På skivan gästar bland annat Sam-E, Allyawan och Alibrorsh (som också producerar de flesta spåren) – en helt okej line-up för en demo eller hur? Lani är tydligen en bra fotbollsspelare också, men om jag får rekommendera en väg i livet så är det ändå rap – helt klart. Det är ingen slump att han signats och nu är en officiell medlem av Kartellen…

>>

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 87

Tay Tay, Mandalaten & Pierre Berg

Lägerelden

När Tay Tay först beskrev projektet funderade jag på huruvida han skämtade eller inte. Det beskrevs som en EP med rap, akustisk musik och inslag av opera. Ja precis, opera. Men när jag väl fick höra projektet förstod jag helt och hållet. Det är en extremt experimentell skiva och man märker att de har suttit i sin studio ”Indianen” i Göteborg och spånat vilt kring nya låtidéer utan några begränsningar. Resultatet är fyra oerhört välsmakande låtar. Eller snarare tre låtar samt ett utomjordiskt alster på 21 minuter och 33 sekunder där en hel hög rappare gästar (bland andra Shazaam, SmoJo och Michael Crackson). Oavsett kvaliteten på låtarna ska killarna ha en stjärna i kanten för originalitet och nytänkande, men nu har de dessutom förmågan att faktiskt göra bra låtar också. Det är låtar som får mig att vilja sitta och softa i soffan en hel dag, eller framför lägerelden kanske. Det är låtar som tar ett stort kliv utanför de ramar som innan har gällt för svensk hiphop. Den akustiska musiken passar deras röster utmärkt och skapar en musikbild som får mig att tänka på genrer som progg, vispop och trip hop.

Min favoritlåt är helt klart den vackra ”Öppna dina ögon”. Lägerelden är varm och vänlig samtidigt som den är vågad och fräsch.

Joel Martinsson Illdöing från Lidköping ”Skaraborgs mest hatade” kallar de sig; Joel och Marus från duon Orkestern. De kom mer eller mindre från ingenstans och började snart jobba med kända namn som PST/Q och Toffer. Nu har ena halvan, Joel (aka. Boolisch), släppt ett mixtape där han rappar på redan kända instrumentaler.

Han pratar ofta och gärna om sin hemort Lidköping, sin kärlek till gröna växter men även om mer personliga saker. Vissa låtar försvinner i mängden och ibland kan det bli lite för mycket namedropping men när Joel pratar om sin bortgångna far i ”Präglat mitt liv” till exempel så är det faktiskt riktigt bra.

Rent tekniskt finns det inte mycket att anmärka på. Han har ett bra flow som passar både röst och texter. Absolut bäst är tidigare nämnda ”Präglat mitt liv”, ”På väg tillbaks” och min favorit: ”Kärlek till dom” (feat. Alex). Jag föredrar helt klart låtar som dessa framför de lite mer trallvänliga låtar Orkestern har släppt tidigare. Förhoppningsvis är de starkaste låtarna på detta tape ingen engångshändelse för Lidköpingsbon. Tillsammans kallar de sig som sagt ”Skaraborgs mest hatade” men även om vissa förklaringar ges undrar jag fortfarande varför det är så?

Ge lite kärlek till Orkestern, Skaraborg!

Salif the First Black Viking & DJ Silence

The Black Viking Chronicles

Salif är ingen färsking direkt. Han har rappat i flera år och bland annat öppnat åt Busta Rhymes, Wyclef Jean och följt med på turné med Afu-Ra. På denna skiva har han också med auto-tuneikonen T-Pain och Konvict Muzik-artisten Ray Lavender. Det är just auto-tune som är lite av problemet för mig dock då det inte känns särskilt hett 2011. När till och med T-Pain har gått ut och lovat att han aldrig tänker använda effekten igen kanske det är dags att fimpa den. Men Salif är helt klart en kompetent rappare. På många sätt påminner hans rap om Fat Joe (den ”nya” Fat Joe, på senare tid) vilket jag i detta fall ändå känner är överlag positivt. Rappen är inte avancerad eller världsomvälvande men den tjänar verkligen sitt syfte och jag är övertygad om att det kommande albumet kommer att spelas flitigt på till exempel The Voice och jag är också övertygad om att många unga tjejer och killar i utkanten av våra större städer kommer att spela Salif gärna och ofta. Som ett ”försläpp” inför ett kommande album fungerar det definitivt och tillsammans med DJ Silence gör de skivan till en spännande teaser inför albumsläppet. Salif har onekligen bra kontakter runt om i världen och om han fortsätter med ett egenkomponerat hitrecept lär det gå väldigt bra, för grunden finns där, helt klart.

88 |

| nr 4 2011

Reggae & dancehall TOP tio

presenteras i samarbete med red stripe

Iraj “DJ Shirkhan” Shirkhani

Sommaren (om man nu kan kalla det sommar) 2011 har varit mycket stökig men givande. Stökigt då min partner in crime Sammy K är tillbaka från ett år i Los Angeles och att vi har betat av cirka 35 spelningar (en del av de med Kingsize crew) på två månader. Givande då vi har fått besöka massa nya spännande platser, släppt nästan en handfull nya mixtapes och lyckats smida massa trevliga framtidsplaner. Här nedan följer en liten top a top-lista av sommarens höjdpunkter:

1 2

Massa fejder så här ett par månader innan Sting.

Hoppas på krig.

3 4

Fairground riddim, Maximum Sound production.

Bra grejer.

5 6 7 8 9 10

Stylo G´s EP Call Mi A Yardie på repeat.

Cop that ish!

R.I.P Joel Chin.

Caribinghi - Hold On på repeat.

Ny svensk artist med ryggsäcken full av talang.

Chase Cross kan vara den sämsta Jamaicanska artisten någonsin.

Nytt Safari Sound mixtape projekt på gång: Arabian Nights kommer den att heta. Håll utkik.

Mr Vegas - Certain Law #anthemchune

General Knas nya album kommer att vara väldigt ”bröligt”.

Det har varit en mycket bra sommar för Safari Sound.

Nu flyttar vi till Stockholm.

foto: Bina Ballerina

svensk hiphop forts.

kingsizemagazine.se

>>

Stick ut ur mängden

Sätt färg på dagen med designade accessoarer från BUILT. Du blir garanterat inte en i mängden.

För mer information kontakta B4S - Brands For Success AB info@b4s.se , 031 352 73 00

kingsizemagazine.se 90 |

+

Iraj �DJ Shirkhan� Shirkhani

johnny wonder

| nr 4 2011

Det finns ungefär två fulla nävar individer som agerar bakom kulisserna i dancehall/reggae-världen och om dessa nävar knyts igen står hela scenen stilla. Johnny Wonder är ett finger på en av dessa nävar. En vecka efter att 21st Hapilos har firat ett år av digital distribution sitter jag på en sunkig bakgård i Flatbush, Brooklyn tillsammans med grundaren Johnny Wonder och pratar reggae.

en mytomspunne lille italienaren, som har ett temperament som heter duga, växte upp i ett av Brooklyns tuffaste kvarter, där han fortfarande har sin bas. För många som är involverade i dancehall/reggae-scenen är han känd som mannen som ligger bakom den enda DJ-poolen för jamaicansk musik som spelar roll. För många utanför scenens innersta krets är han helt okänd.

I snart tio år har Johnny Wonder skickat ut musik till DJ:s, selectors och sounds i hela världen och sedan ett år tillbaka pushar han och hans 21st Hapilos dancehall och reggae på iTunes. Deras mål är att all musik som kommer ut från Jamaica ska distribueras, marknadsföras och presenteras på rätt sätt.

– Jag började med digital distribution när ingen annan hade en aning om vad det var. Jag jobbade med TVT Records, Lil Jon, Ying Yang Twins och Snoop Dogg i början av 00-talet och vi fokuserade på att pusha musiken digitalt då vi visste att mp3or skulle vara framtiden. På den tiden hade jag 32 personer på min mailinglista. Det var framförallt stora radiopersonligheter som Bobby Konders, Robbo Ranx, Waggy T och ZJ Liquid. Idag består listan av tusentals personer från hela världen. Ett par gånger i veckan skickar jag ut musik till folk över hela planeten. Utöver det försöker vi pusha samma musik på iTunes och få DJ:s på mailinglistan att få folk som visar intresse för musiken att köpa skiten så att artister och producenter får en slant i fickan också. Om inte de kan äta kommer ju allt att stå stilla!

Men Johnny Wonders historia börjar inte där. Han har mer än 25 års erfarenhet i branschen och har varit en av pionjärerna för dancehall/reggae i New York.

– Jag var en All City-graffitimålare som skrev Booz på alla tågen i New York. Jag var hiphop, jag andades hiphop. Vi hängde alltid i parkerna i Brooklyn med rapparna och breakarna och där hängde även jamaicanerna.

På så sätt kom jag i kontakt med dancehall/reggae och byggde så småningom mitt eget sound Street Life Hi-Fi. Jag spelade regelbundet på ställen som Ukranian Center, Sticky Mikes och Reggae Lounge (klubbar som var superheta i New York på 80-talet). Jag spelade för fan varje kväll på Reggae Lounge, i sex år!

Vi snackar om mitten av 80-talet nu, en period då dancehall/reggae-scenen framförallt representerades av den jamaicanska minoriteten. Vad som är intressant för mig är hur Johnny Wonder blev accepterad som en ”viting” på den tiden.

– Jamaicanerna hade inget val, de var tvungna att acceptera mig. Jag älskade deras kultur, jag var en kaxig liten unge som inte tog skit och jag hade alltid det bästa rökat. Det gjorde mig populär bland dem. Så småningom

öppnade jag min egen reggaebutik. Jag åkte till Jamaica lite då och då och importerade skivor som jag distribuerade och sålde i min butik på Manhattan. Under denna period kom jag i kontakt med King Jammy, som kom att bli min mentor och en väldigt god vän. Jag började distribuera alla Jammys grejer och ta hand om hans artister. Jag jobbade med Jammy i flera år och gör det fortfarande. Jag jobbar även med hans söner idag, som jag mer eller mindre var med och uppfostrade. Under den tiden var jag mycket på Jamaica och där kom jag i kontakt med Bounty Killer. Jag såg Bounty Killers talang och jag bestämde mig för att börja jobba med honom. Det resulterade i att jag blev hans manager under hans storhetstid (93-98).

Det var jag som gav ut My Xperience, lade grunden för Next Millennium och fixade Bounty Killers samarbeten med The Fugees, Mobb Deep och Busta Rhymes. Under samma period började jag även att sköta Elephant Man och Scare Dem Crews (Elephant Mans grupp som bestod av honom, Harry Toddler, Boom Dandimite och Nittie Kutchie) management. Men i slutet av 90-talet var jag tvungen att ”försvinna” ett tag (skrattar högt).

När jag kom tillbaka var året 2002 och det var då jag började jobba med TVT-Records.

Hur ser du på dancehall/reggae-scenen idag och vad har du och 21st Hapilos för planer i framtiden?

– Vad vi har gjort det senaste året är framförallt att ta tillbaka det som VP Records har försökt att sopa undan; singlar och riddim-album. Vi försöker satsa på att lyfta upp och marknadsföra autentisk dancehall, för det är det folk vill ha. Men 21st Hapilos och Hapilos Entertainment är mycket mer än distribution av digital musik. Vi kommer att jobba mycket mer med management, promotion, stage shows och produktioner i framtiden. Vi har nyligen byggt ett enormt kontor i ”the Golden Triangle” på Seaview Avenue i Kingston och vi håller på att bygga en studio. Vi kommer även att satsa på videoproduktion och dokumentärfilmer.

För några år sedan gjorde du dokumentären King at the Controls och när vi talades vid för ett par månader sedan så pratade du om en ny dokumentär som skulle släppas?

– Ja, jag har jobbat på en annan dokumentär under ett par år men vi får se om jag släpper den eller inte. Jag håller nämligen på med ett annat dokumentärfilmskoncept som handlar om 15- minuters dokumentärer som vi kommer att sälja på iTunes. Det kommer att vara exclusive footage som ingen annan kan få. Den första släpps redan i höst och handlar om Jah Vinci. Passande va? Precis nu när han har lämnat Vybz Kartel och valt att gå sin egen väg (skrattar högt). Jag har fan en halvtimmes super exclusive footage med Cory Todd som snackar om allt som har hänt med Vybz Kartel. Det kommer att bli succé det här!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 91

kingsizemagazine.se

Graffiti

+

Jacob Kimvall

kase two TFP REST IN PEACE

Under åttiotalets New York var Kase Two känd som den jazziga wildstyle-graffitins oomtvistade innovatör, känd för stilen kallad Computer rock. Med filmen Style Wars fick en världsomspännande publik upp ögonen för den verbalt slagfärdige ynglingen från South Bronx. I augusti dog Kase Two, 53 år gammal.

Med Style Wars blev Kase Two en idol för tusen och åter tusen ungdomar över hela världen. Som konstnär med sin jazziga wildstyle Computer Rock.

Och som person med sin självsäkra och rättframma attityd, och fantastiska språk. Jag hade själv förmånen att träffa Kase Two i graffiti Hall of Fame sommaren 2001. Det startade lite kyligt, men efter att jag bjudit på en fika så tinade han upp och undrade om jag inte ville att han skulle signera min blackbook. Självklart. Så där står det nu i rött mot det vita pappret: King Case 2* T.F.P The Legendary Legend* New Yorks Best…

One, Yo. Den legendariska legenden. Det är den där berömda självsäkerheten, på gränsen till storhetsvansinne, och bortom gränsen om han inte haft respekten och skillsen att backa upp med.

Ett rykte gör gällande att Spike Lee efter att ha sett Style Wars blev så imponerad av Kase Two:s närvaro och utstrålning att han ville ha honom till en av huvudrollerna i sin film Jungle Fever, en roll som av oklar anledning istället gick till Samuel L Jackson. Svårt att veta om det är finns någon sanning bakom ryktet, men den som har sett Style Wars har nog inga problem att tänka sig att det är möjligt. Han levererar punchline efter punchline, 92 |

| nr 4 2011

vältajmat, med en fantastisk röst och inlevelse. Om han klarat av att spela någon annan än sig själv är kanske inte lika säkert.

Som barn blev Kase Two tvungen att amputera sin ena arm efter en olycka med en elkabel. Alla som har sett Style Wars minns säkert hur Kase Two:s berättar om hur han läxar upp en tevereporter som filmat hans målning men inte tror på att det är Kase Two som gjort den, eftersom han bara har en arm. Det är en kort berättelse med replikföring värdig en nobelprisvinnande dramatiker, framförd medan han skissar på en wildstyle, med skiften i tonläge och positioner som gör att det känns som om man själv varit med. Och eftersom det är som både språk- och bildkonstnär jag vill minnas honom så får han själv sista ordet. ”Then one day, these news reporters people was on the train station – we was going by and we seen them. We seen them filming our whole car. We went up to’em. And I remember, I said, ”Yo, who you think probably done that right there?” Just to be curious to see what they’d say.

And they say, ”I don’t know, but whoever done it, that’s remarkable talent. I ain’t never seen nothing like this before.”

I said, ”If I told you I did it, would you believe me?”

He say. ”I don’t know. I can’t say, but I believe so, ’cause you don’t know what to belive these days.”

So I said ”Well I did it.”

And then he said, ”I don’t believe that. You only got one arm.”

I said, ”That don’t mean nothing. I do things that people don’t realize I can do with this, ya know. Being that I’m like this, ya know?”

And then he said, ”I hear you there, sonny.”

And I say, ”Well, I ain’t no sonny. I was just asking you a question, sir, that’s all I wanted to know, to see your feelings about it.”

”Case 2”, Graffiti Hall of Fame, New York 1998 – I see you did the ”Kase” with a ”C” this time.

– Yeah, he know who I am, though anyway. The king of what?

– The king of STYLE.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 93

kingsizemagazine.se 94 |

Mingel Releasefest fรถr samlingsplattan dopeness, Richard Ortega restaurang ljunggrens 11/8

| nr 4 2011

ÄR DU NORDENS NÄSTA

RAPSTJÄRNA?

GÅ IN OCH TÄVLA PÅ WWW.RAPITUP.ORG Ny deadline för att anmäla sig är söndagen den 11 SEPTEMBER. Tävla om priser som 1000 EURO och en chans att få spela in med THE SALAZAR BROTHERS i legendariska REDLINE STUDION KINGSIZEMAGAZINE.SE | 95

96 |

| nr 4 2011