Kingsize Nr 1

ayla | gnucci | dbs | kartellen | mc eiht | rza | young jeezy | smif-n-wessun | professor p & dj akilles | m.fl.

SKANDINAVIENS STÖRSTA HIPHOPMAGASIN SKANDINAVIENS STÖRSTA HIPHOPMAGASIN

ayla | gnucci | dbs | kartellen | mc eiht | rza | young jeezy | smif-n-wessun | professor p & dj akilles | m.fl.

SKANDINAVIENS STÖRSTA HIPHOPMAGASIN SKANDINAVIENS STÖRSTA HIPHOPMAGASIN

PROfESSOR P

& dj akilles yOuNG

yOuNG

jeezy

jeezy

smif-n-wessun

smif-n-wessun

PROfESSOR P

& dj akilles

KARTELLEN

AYLA

KINGSIZE | NR 1 2012 | SEK 49:- | 59 NOK | 6,50 € RETURVECKA 26 | INTERPRESS 0416-01

INTERPRESS 0416-01

7 388041 604900 RETURVECKA

v 26

AYLA

KINGSIZE | NR 1 2012 | SEK 49:- | 59 NOK | 6,50 € RETURVECKA 26 | INTERPRESS 0416-01

INTERPRESS 0416-01

7 388041 604900 RETURVECKA

v 26

RECENSIONER | SPEL | MODE | DANS | GRAffITI | TÄVLINGAR | fILM

RECENSIONER | SPEL | MODE | DANS | GRAffITI | TÄVLINGAR | fILM

ayla | gnucci | dbs | kartellen | mc eiht | rza | young jeezy | smif-n-wessun | professor p & dj akilles | m.fl.

ayla | gnucci | dbs | kartellen | mc eiht | rza | young jeezy | smif-n-wessun | professor p & dj akilles | m.fl.

SKANDINAVIENS STÖRSTA HIPHOPMAGASIN SKANDINAVIENS STÖRSTA HIPHOPMAGASIN

SKANDINAVIENS STÖRSTA HIPHOPMAGASIN SKANDINAVIENS STÖRSTA HIPHOPMAGASIN

young young

PROfESSOR P

jeezy

& dj akilles

jeezy PROfESSOR P

& dj akilles smif-n-wessun

KINGSIZE | NR 1 2012 | SEK 49:- | 59 NOK | 6,50 € RETURVECKA 26 | INTERPRESS 0416-01

INTERPRESS 0416-01

K ARTELL EN

AYLA

7 388041 604900 RETURVECKA

v 26

RECENSIONER | SPEL | MODE | DANS | GRAffITI | TÄVLINGAR | fILM

smif-n-wessun

KARTELLEN

KINGSIZE | NR 1 2012 | SEK 49:- | 59 NOK | 6,50 € RETURVECKA 26 | INTERPRESS 0416-01

INTERPRESS 0416-01

7 388041 604900 RETURVECKA

v 26

AYLA

RECENSIONER | SPEL | MODE | DANS | GRAffITI | TÄVLINGAR | fILM

Š 2012 adidas AG. adidas, the 3-Bars logo and the 3-Stripes mark are registered trademarks of the adidas Group.

2|

| nummer 1 2012

all originals

Run Wild adidas.com

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 3

4|

| nummer 1 2012

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 5

RZ

[CH AMB E R S B Y RZA ]

6|

| nummer 1 2012

ZA LOGOS: RZA S HO T B Y K A I R E GA N www. we s c. co m / ch a m b e r s

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 7

8|

| nummer 1 2012

BIOPREMIÄR 11 APRIL

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 9

kingsizemagazine.se

Ledare

Kingsize Nr 1 • 2012

Fortsätt drömma

D

et är naturligtvis med blandade känslor jag skriver den här ledaren som blir min sista. Jag har skrivit 47 stycken tidigare och när man går genom alla gamla nummer så finns det otroligt många fantastiska minnen och en hel drös människor man vill tacka. Kanske framförallt Matte och Camilla som jag har drivit Kingsize tillsammans med i alla år. Maria Wahlberg, Robert Zillén och Erik Svensson som varit med sedan day one och ända fram till det här sista numret. Bröderna Fleur som skrivit många av våra allra bästa artiklar.

Anders och Henry som var med och formade tidningen från början men inte längre – det har inte riktigt varit samma sak utan er. Men även ett skoföretag och ett skivbolag som trodde på oss redan när vi knappt vågade göra det själva. Ett otroligt stort tack för det! Det första numret vi gjorde i Sverige hade G-Unit på framsidan och det har varit en smått enastående resa sedan dess och kanske roligast av allt är att när det 2004 var internationella artister som sålde tidningar, så är det 2012 svenska. Något vi alla kan vara stolta och glada över och vilket var en av huvudanledningarna till att vi i februari firade vad som kan ha varit det bästa svenska hiphopåret någonsin på Kingsizegalan. Jag visste redan då att nästa nummer skulle bli vårt sista och en bättre avskedsfest kan man väl knappast tänka sig. Vi kommer nu att leva vidare på nätet där vi kommer att kunna bevaka scenen på ett mycket mer aktivt sätt och i synnerhet snabbare. Det är framtiden helt enkelt och där ska det faktiskt bli skönt för mig personligen att ha en mer tillbakalutad roll. Jag har tre Kingsize-tatueringar på kroppen, några av mina absolut bästa vänner har jag träffat de senaste åtta åren och då framför allt min blivande fru som jag aldrig hade träffat om jag inte jobbat med musik. Det har varit mitt liv men Phat Farm-jeansen och 50 Cent-skivorna som var hela drivkraften från början är sedan länge utbytta mot något annat. Det handlar inte längre om att jag skulle vara för gammal för att göra den här tidningen, jag är till och med för gammal för att hitta någon ny som skulle kunna driva den vidare om vi skulle vilja det. Jag kommer för alltid att se tillbaka på den här tiden med glädje och jag ska aldrig glömma hur mycket jag drömde om att göra något sådant här innan vi började. Till exempel som när jag 18 år gammal för första gången såg Menace II Society och blev helt blown away. Det var nog det bästa jag någonsin sett och hade någon på riktigt frågat mig om jag hellre hade velat bo i Compton än i Sverige så hade jag antagligen svarat ja. Och hade någon just då sagt att jag 18 år senare skulle stå på Kingsizegalan och skåla med MC Eiht så hade jag antagligen börjat gråta av glädje. Ibland går drömmar i uppfyllelse och den stora frågan är väl egentligen bara vad man ska göra när de väl har gjort det…

Martin Brandt | Chefredaktör

VD, ANSVARIG UTGIVARE | Camilla Berg camilla.berg@kingsizemagazine.se CHEFREDAKTÖR | Martin Brandt martin.brandt@kingsizemagazine.se ART DIRECTOR | JESPER ZACHRISON JESPER.ZACHRISON@kingsizemagazine.se dans | maria ’decida’ wahlberg decida@kingsizemagazine.se spel | anna nauckhoff anna.nauckhoff@kingsizemagazine.se MODE | pierre a. camilo pierre.camilo@kingsizemagazine.se MARKNADSANSVARIG SVERIGE | Matthias Sjödin matthias.sjodin@kingsizemagazine.se MARKNADSANSVARIG NORGE | Hallgeir Knutsen hallgeir@kingsize.no WEBredaktör | Tobias carlsson tobias.carlsson@kingsizemagazine.se

MEDARBETARE | SKRIBENTER

MEDARBETARE | foto

Alexander Kihlström ROBERT ZILLÉN emilia melgar Niklas ”Dj Grass” Grees einar ekbom iman hazheer anna nauckhoff pierre camilo Iraj ”Dj Shirkhan” Shirkhani Jacob Kimvall salong betong Maria ”Decida” Wahlberg Nicholas bonde Petter Meirik

Christer Carlsson Erik BY ERIK robin carlsson salome Petros Christos Karabelas gustav johansson love nyström

UTGIVARE King Publishing AB ERIK DAHLBERGSGATAN 30 11532 STHLM Hemsida: www.kingsizemagazine.se E-post: info@kingsizemagazine.se Tel: +46 8 528 000 55 Fax +46 8 528 000 51 PRENUMERATIONSÄRENDEN info@kingsizemagazine.se Helårsprenumeration (6 nummer) 219.00 kr Halvårsprenumeration (3 nummer) 129.00 kr Tryck www.sormlandsgrafiska.se Redaktionen ansvarar ej för insänt, obeställt text- och bildmaterial.

10 |

| nummer 1 2012

QUIKSILVER STORE NORRLANDSGATAN 10

STOCKHOLM 08 611 37 06 WWW.SPORTMARKET.SE KINGSIZEMAGAZINE.SE | 11

kingsizemagazine.se

Innehåll

SID 14 SID 16 SID 18 SID 21 sid 26 SID 28 SID 32 SID 36 SID 40 sid 42 SID 44 SID 46 SID 50 SID 54 sid 58 sid 62 sid 66 sid 68 sid 70 sid 72 sid 74 sid 80 sid 86 sid 92 sid 100 sid 108 sid 110 sid 112

Kingsize Nr 1 • 2012

salong betong film spel – glnhf Kingsizegalan dans em-special nba-special frsh drssd dice raw freddie gibbs Michael kiwanuka rza smif-n-wessun mc eiht young jeezy professor p & dj akilles samson for president Albin gromer malena uamba seinabo sey gnucci ayla kartellen dbs mode svensk hiphop reggae & dancehall graffiti

SID 12 |

| nummer 1 2012

92

BIOPREMIÄR 16 MAJ

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 13

kingsizemagazine.se 14 |

M책nadens Tatuering Salong betong

| nummer 1 2012

PÅ DVD & BLU-RAY ™

25 April © 2011 Columbia Pictures Industries, Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved. © 2012 Layout and Design Sony Pictures Home Entertainment Inc. All Rights Reserved.

Blu-ray Disc is a registered trademark.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 15

kingsizemagazine.se

Film Läsa boken? Se filmen! anna nauckhoff

Mången bok är filmatiserad och vissa historier har lyckats bättre än andra att flyttas mellan medierna. Ofta hör man orden ”läs boken istället” vilket en latmask som jag sällan orkar göra. Jag väntar ofta på filmen eftersom jag då kan ta till mig samma berättelse komprimerad på två timmar istället för att hitta tiden för en veckas läsning. Jag kallar

mig tidseffektiv, andra kallar mig lat. Egentligen vet jag att jag borde läsa boken för att historien från början var menad att tas in i skriven form, men ibland är det skönt att ta genvägen istället.

Så här kommer en lista på några filmer vars förlaga du kan komma undan med att inte ha läst:

SAGAN OM RINGEN

FIGHT CLUB

HARRY POTTER

LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN

MÄN SOM HATAR KVINNOR

Det är lite av en skam att sätta dessa filmer på den här listan, eftersom böckerna är något av det mest fantastiska man någonsin kan läsa – det vill säga om man orkar beta sig igenom hundratals sidor av information, sidoberättelser och omgivningsbeskrivningar.

Pallar man inte det tycker jag att man kan ägna sig åt den nio timmar långa filmversionen som verkligen har gjort huvudstoryn rättvisa. Man har lyckats fånga det visuella berättandet när man gjorde filmerna och det räcker fullt ut för att tillgodogöra sig Tolkiens epos.

Filmen Fight Club är lätt en av mina topp tio bästa, så där skulle jag nästan oavsett hur bra boken än är låta bli att läsa den bara för att inte spoila något som redan är perfekt. Men jag kan kanske glädja någon med att säga att filmen ligger så nära den skrivna versionen att det knappt är någon skillnad. Självklart finns det vissa olikheter, men de är så pass oviktiga i det stora hela att man inte går miste om något av att bara insupa den i rörlig bild.

Well, man kan inte riktigt ha undgått vilken enorm succé filmerna har blivit och har man som jag läst böckerna parallellt med att filmerna kommit ut kan jag inte riktigt säga om det skrivna ordet är bättre eller sämre än filmerna. De skulle förstås ha blivit väldigt mycket längre om man höll sig ordagrant till böckerna, men jag tycker ändå att man lyckats förmedla Harrys öden och äventyr på ett fantastiskt bra sätt på vita duken. Särskilt de sista filmerna som faktiskt kan tilltala även en vuxen publik då jag tycker man frångått det sockersöta barnfilmsmanéret som hörde de första delarna till.

När jag läste boken av John Ajvide Lindqvist minns jag hur illa berörd jag var över hur hemskt livet var för den lilla pojken Oskar, vilket är något jag inte riktigt tycker framgår i filmen. Även om den är fantastiskt fint fotad och följer grundhistorien väldigt väl är det många bitar som har skurits bort. Men det gör faktiskt inte så mycket för filmen är väldigt fin som den är och den är värd all bra kritik den har fått. Den är något av det bästa som kommit ur svensk film i den här genren och jag tycker verkligen att den håller som ersättning för boken.

Filmen togs inte bara fram i svensk regi, utan efter att både boken och filmen fick sådant genomslag var Hollywood inte sena att hänga på och göra en egen version.

Och den blev faktiskt inte alls så söndertrasad som jag hade trott. Den känns liksom ganska svensk och det är inte bara för att all scenografi är på svenska, utan jag tycker att man även har behållit mycket av vårt filmspråk, vilket gör att den känns ganska äkta och inte så överdrivet ”amerikansk”. Men som alltid har mycket i boken inte tagits med i filmen och vissa ändringar har gjorts, men jag tycker verkligen att filmerna, både den svenska och engelska, känns boken trogen och är väl värda att se

Självklart finns det fler än dessa vad gäller böcker som översatts till bra film. Det finns otaliga titlar som inte bör missas; klassiker som Blade Runner och Total Recall, sci-fi-rullen Minority Report eller varför inte Da Vinci-koden? Men om vi ska hålla oss i nutiden så tycker jag att man ska se den första delen av trilogin Hunger Games, baserad på den internationella boksuccén med samma namn. Bra bok, bra film!

16 |

| nummer 1 2012

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 17

GLnHF

Konsolernas krig ANNA NAUCKHOFF

Det florerar ganska många diskussioner om stagnationen av dagens konsoler och vad som ska hända härnäst. Hur kommer nästa generations konsol se ut och vem kommer att ta nästa steg?

I tidernas begynnelse var det Nintendo och Sega som var jättarna på marknaden. Nintendo hade Super Mario och Zelda som gjorde att man skaffade ett. Sega behövde också en maskot för sin produkt och då skapade man Sonic the Hedgehog för att locka köparna. Idag ges de flesta spel ut på alla konsoler, så man kan ju fråga sig varför det ens ska finnas olika alternativ. Tidigare definierade spelen konsolerna, men idag kan jag tycka att det inte finns någon skillnad, egentligen. Man skaffar sig antingen den ena eller den andra och håller sig till den på grund av en vana trogen. PS3-älskarna tycker att det är det bästa som finns och kan inte för sitt liv tänka sig att byta till Xbox, och vice versa. PC-gamersarna står på sin kant och undrar varför man över huvud taget ska bry sig om att köpa en konsol när allt funkar så mycket bättre på datorn.

Självklart är det bra att det finns olika spelare ute på marknaden, för utan konkurrens skulle konsolerna inte utvecklas. Men vad får man egentligen av den ena som man inte också kan få av den andra? Lite olika buggar dyker upp beroende på plattform och grafiken kan ibland te sig lite annorlunda, men det är inga skillnader som direkt är utmärkande. Många är nog beredda att säga emot mig och lista rader av pros and cons för respektive konsol. Men om jag får vara krass så köper man den konsol man av någon anledning favoriserar plus ett gäng spel och kopplar upp sig på nätverket och spelar mot spelare som kan sitta på vilken konsol som helst. Det finns förstås massor av fördelar med

18 |

| nummer 1 2012

det eftersom ingen blir utesluten och alla kan spela samma spel.

Men om man backar ett steg och tittar på vad det är som gör att man väljer att köpa den ena före den andra så finns det egentligen inga tydliga skillnader emellan dem, förutom att de ser olika ut. För vad är det som definierar Xbox:en idag? Halo var kanske anledningen för många att skaffa den från början eftersom det inte fanns på någon annan konsol och för PS3 var det kanske Little Big Planet som lockade. Men håller det fortfarande?

Jag tror att konsoltillverkarna i framtiden måste ta lite ny mark för att försöka sticka ut på marknaden. Antingen genom att avancera rent tekniskt eller genom att skapa spel som är extremt underhållande och exklusiva för just den konsolen och göra det som Angry Birds till en början gjorde för iPhonen. Skapa det där spelet som gör att man bara måste köpa den ena före den andra och på så sätt ”tvinga” folk att köpa just den konsolen. Nintendo ligger ganska bra till eftersom de har de gamla hederliga korten Zelda, Donkey Kong och Mario att spela med fortfarande. De bröt även ny mark med Wii:et som gav oss ett helt nytt sätt att spela, men både Xbox och Playstation har kommit ikapp där med sina egna varianter.

Så vad måste hända nu? Jag kommer i alla fall med intresse följa spelutvecklingen, likt space racet mellan USA och Sovjet under 60-talet, och se vilken som kommer att bli den som först tar mig till månen.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 19

proudly presents

jaY-Z

kaNYe WeSt

Watch the thRONe

29 maj StOckhOlm eRicSSON glObe 30 maj malmÖ aReNa StOckhOlm: liveNatiON.Se, ticNet.Se / 077-170 70 70 Samt ticNet-Ombud, iNgeN fÖRSäljNiNg via atg-Ombud. StOckhOlm glObe aReNaS biljettkaSSa 077-131 00 00. malmÖ: liveNatiON.Se, ticNet.Se / 077-170 70 70 Samt ticNet-Ombud, iNgeN fÖRSäljNiNg via atg-Ombud. malmÖ aReNa 077-578 00 00.

20 |

| nummer 1 2012

Köp dina biljetter på

eller Ticnet.se

Den 15:e februari firade Kingsize den svenska hiphopscenen med en stor gala på Hamburgerbörs i Stockholm. Med Musse Hasselvall som konferencier varvades fantastiska liveuppträdanden från Sveriges hiphopelit med prisutdelning i 16 kategorier.

Det var musikkategorier så som årets låt, årets album, årets soloartist och årets grupp samt omspännande kulturkategorier som årets dans, årets graffitimålare och årets sneaker som delades ut i hiphopkulturens ära.

Robin Carlsson & Salome Petros

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 21

Robin Carlsson & Salome Petros

22 |

Årets Soloartist

Årets Grupp

Årets Nykomling

Årets Album

Timbuktu Sagolandet

Labyrint

Labyrint Labababa

Kapten Röd Fläcken Som Aldrig Går Bort

| nummer 1 2012

Årets Producent

Årets Live

Årets Video

Årets Dancehall

Salazar Brothers

Timbuktu

Labyrint Tribulations

Kapten Röd

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 23

Robin Carlsson & Salome Petros

24 |

Årets DJ

Årets Klubb

Årets Låt

Årets Sneakers

DJ Large

Colors

Timbuktu Resten Av Ditt Liv

Air Jordan 3 Retro Black Cement

| nummer 1 2012

Årets Streetwear

Årets Dans

Årets Graffiti

Årets TV-spel

adidas originals

Anna ”Ling Ling” Näsström

Kaos

FIFA12

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 25

kingsizemagazine.se

Dans

avrundning

Maria “Decida” Wahlberg

J

a, lovers, då var det dags för min sista dansartikel för Kingsize. När vi startade tidningen 2004 såg den svenska dansscenen aningen annorlunda ut. Vi befann oss alldeles i början av den period då freestyle-scenen inom streetdansen i Sverige fick sig ett uppsving. Det var en spännande tid för mig personligen, både som dansare och som skribent. Jag hade en idé om att dokumentera, sprida kunskap, uppvärdera streetdansen i Sverige medan jag satte dess sällan nerskrivna historia på pränt.

exempel breaking skulle vara den enda “sanna” streetdansen, hade varit ett mardrömsscenario. Särskilt i ett litet land som Sverige som på grund av sin storlek inte har råd med sådana hierarkier, dansen måste få leva – i vilken form som helst. Just den attityden mötte jag dock efter en i övrigt fantastisk Kingsize-gala i februari, när en äldre B-Boy påstod att det var bättre förr och att det var väldigt dåligt att Kingsize, för det första, hade ett danspris och att, för det andra, detta “dåliga” pris inte hade huvudfokus på hans stil, den “riktiga” stilen.

Min idé handlade om en öppenhet mot nya stilar och att alltid fokusera på streetdansens innersta kärna – det faktum att den alltid befinner sig i förändring och omskapas hela tiden. I takt med att musiken och omvärlden rör på sig.

Att konservera den med påståenden som att till

Visst ska vi fortsätta att bry oss om historien och vårda den kunskap som redan finns, men det kommer alltid att vara lika viktigt att rapportera om det som händer nu, det är det som är streetdans. Jag personligen blev förvånad men positivt överraskad att en vouging-dansare

26 |

| nummer 1 2012

som Anna “Ling Ling” Näsström röstades fram av Kingsize-läsarna som 2011 års dansare. Jag gissar att en röst på Anna innebar uppskattning för en artist som vågat gå sin egen väg och haft modet att satsa på något relativt nytt i Sverige.

Givetvis går det egentligen inte att tävla rättvist i olika stilar, och Kingsizes danspris handlade främst om att föra fram dansscenen i ljuset, särskilt i en hiphopmiljö där få artister är lika internationellt erkända som våra dansare.

Timbuk kom fram till mig efter dansshowen där jag satt tillsammans med de nominerade och sa ’Shit, vilka dansare Sverige har!’.

Eller som Niki, en av de nominerade uttryckte saken; ’Det spelar ingen roll för mig vem som vinner för alla nominerade är så sjukt bra och jag är stolt av att vara en av dem!’.

Jag har lärt mig massvis under dessa år och det har varit fantastiskt att få vara en del av den svenska streetdansscenens utveckling där folk idag är på toppen av den internationella arenan.

Dans i alla möjliga former visas idag på TV på bästa sändningstid, på bio och såklart på nätet. Mindre roligt är kanske att många dansare nästan bara bryr sig om att, just det – dansa.

Detta innebär att det är ett ganska tungt och otacksamt jobb att organisera events, skriva om och skapa danstillfällen för andra. Det resulterar också i att det fortfarande inte finns människor på de stora dagstidningarna som verkligen kan streetdans trots att de recenserar den.

Detta beror på att de/ni/vi som kan området helt enkelt inte kliver upp på tidningskontoren och förklarar att deras rapportering är bristfällig och historielös, vilket jag inte heller har gjort. Till mitt försvar får jag kanske säga att

jag inte aspirerar till att vara journalist, anledningen till att jag har skrivit om dans så länge har till stor del handlat om att jag har känt ett ansvar och tycker att dansscenen förtjänar den exponeringen. Men nu räcker tiden inte längre till. Jag hoppas verkligen att det finns någon därute som plockar upp stafettpinnen och ger alla dessa fantastiska hårt arbetande dansare det utrymme de är värda!

Mig hittar ni på 2FACED1.com och ibland i danssammanhang även om jag numera gärna blandar olika uttrycksätt och håller mig själv off-stage.

Puss och kram till er alla från en som från och med nu och för alltid officiellt titulerar sig hiphoptant! // Decida

BJÖRK/ISL THE CURE/UK MAC MILLER/US MEW/DK THE ROOTS/US BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND/US WIZ KHALIFA/US

ADRIAN LUX/S ARAABMUZIK/US A$AP ROCKY/US BEHEMOTH/PL RUBÉN BLADES/PAN BON IVER/US COLD SPECKS/CAN CROWBAR/US DEVILDRIVER/US DOMINIQUE YOUNG UNIQUE/US F.O.O.L./S FRIENDLY FIRES/UK HANK3/US SIVERT HØYEM/N ICONA POP/S JONATHAN JOHANSSON/S PAUL KALKBRENNER/DE MARTYN/NL NASUM/S NIKI & THE DOVE/S LEE RANALDO/US REFUSED/S ROYCE DA 5'9"/US SHLOHMO/US TERAKAFT/MALI THE TODDLA T SOUND/UK TUNE-YARDS/US YELAWOLF/US

- och många flera...

Missa inte sommarens största upplevelse

Roskilde Festivalen är en musikalisk upptäcktsresa från 8 scener med 200 band.

Konstinstallationer, lekar, events, alternativ gastronomi och en internationell stämning bidrar också till att göra Roskilde Festivalen till något helt speciellt. Köp din biljett idag på biljettforum.se och du är redan på väg till en upplevelse som ger dig minnen för livet.

Vi ses på Roskilde Festivalen – Nordens största musik- och kulturfestival

roskilde-festival.com

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 27

Kom i festivalstämning här

EM-special

Martin Brandt

Marguerite seger

Med ett Sverige redan kvalificerade till ett mästerskap bara några mil från landets gränser vågar vi nästan gissa på en fotbollshysteri a la VM i Tyskland 2006. Vi ber SVT:s starke man på plats David Fjäll att gissa utgången i sommarens EM som går av stapeln i Polen och Ukraina.

Vad säger du om de olika grupperna, är A lika lätt som den ser ut och är B lika svår?

– A är en ganska svår grupp att säga något om för man vet inte riktigt var de olika lagen står.

Ryssland bör vara det bästa laget. Sen tycker jag att man kan räkna bort Grekland direkt, de har det svagaste laget i gruppen. Tjeckien har historiskt sett varit ett starkt lag men jag tror ändå att fördelen av att få spela på hemmaplan väger över för Polen och att det i slutändan blir just Ryssland och Polen som går vidare ur grupp A. B, som även kallas dödens grupp med Tyskland, Holland, Danmark och Portugal, är ju naturligtvis en väldigt tuff grupp för ett lag att hamna i men där tror jag ändå ganska klart på Holland och Tyskland. Danmark är precis som Sverige ett välorganiserat lag men de saknar den där absoluta toppen för att på riktigt kunna hota de andra lagen. Portugal har turneringens och kanske hela världens bästa spelare i Cristiano Ronaldo men jag är lite rädd att han kan bli för ensam. Nani är duktig också men många av de andra spelarna och då kanske framförallt i försvaret har gått ner sig lite och är inte lika rappa. Holland har en sjuk bredd och en fantastisk grund att stå på. De kan spela både fult och elegant. Men det bästa laget är ändå Tyskland. De har den bästa målvakten, ett fantastiskt mittfält och Mario Gomez som är i en hysterisk form.

Bortsett från just grupp A då så ser grupperna väldigt tuffa ut. Kan det till och med vara så att det är svårare att vinna ett EM än ett VM? – Det är framförallt svårare att kvalificera sig till ett EM, men väl framme i ett VM finns det alltid lag som till exempel Brasilien eller Argentina man måste passera för att vinna. Sen kommer du inte direkt till kvartsfinalen efter gruppspelet i VM men i ett EM är det nästan bara väldigt bra lag. Och framförallt organiserade. I ett VM kan det finnas lite mer kaotiska lag med tränare in och tränare ut. Ta Elfenbenskusten i senaste VM som får in Svennis i sista sekund och försöker sätta någonting kring det. Här är det i de allra flesta fall ganska stabila lösningar som arbetats upp under en längre tid förutom

28 |

| nummer 1 2012

för ett lag då, som vi kommer att komma till alldeles strax.

Jag gissar att du tänker på England, som spelar i Sveriges grupp. Hur ser våra chanser ut?

– Nyckelmatchen för Sverige blir öppningsmatchen mot Ukraina. Vinner vi den så är vi på helt rätt väg. Då kommer nästa match att vara helt avgörande mot England. Sveriges chanser hänger mycket på Zlatan som har tränat annorlunda i år och det känns som att han orkar mer.

Sen är det framförallt hans nya roll i landslaget där han blir involverad mer med de andra spelarna. Med Zlatan lite mer droppande in bakifrån så känns det som att Sverige har fått en ny dimension som jag tror att de kommer att fortsätta med. England imponerar inte och Wayne Rooney, som är det största hotet, är avstängd mot Sverige. Sen har de ingen förbundskapten på plats. Nu när vi sitter och pratar i mitten av april så har de fortfarande ingen förbundskapten. Hur ska de spela, vilka spelare kommer att plockas ut? Kommer Harry Redknapp att komma in och vad kommer det i så fall att betyda? Scott Parker, som var lagkapten i första matchen, kommer han att få nytt förtroende?

England ser riktigt skakigt ut och jag tror att de förlorar mot Frankrike och kanske kryssar mot oss, eller så vinner vi och då kan det vara så att efter två matcher är både Sverige och Frankrike redan klara. Det som oroar lite grann när det kommer till Sverige är mittförsvaret där vi har fått skador på Majstorovic, som har varit helt outstanding tillsammans med Mellberg. Mellberg skulle jag vilja säga är Sveriges absolut viktigaste spelare jämte Zlatan. Är han i toppform och på gång så kommer det att se bra ut!

Det finns ju faktiskt de som tycker att Sverige är bättre utan Zlatan. Vad säger du om det?

– Alla som någon gång har spelat fotboll vet att om man plockar bort den bästa spelaren från vilket lag som helst så blir det ett sämre fotbollslag. Det är allt jag tänker säga om det.

Och slutligen, vilka vinner?

– Om vi utgår från de lag som har gått vidare

så har till exempel Rysslands toppspelare inte haft några bra säsonger bakom sig och de ryska lagen har inte varit lika bra i de europeiska cuperna. Polen går vidare på en jävla entusiasm och hemmaplan men sen stöter de på storebror Tyskland och då blir det tvärstopp. Holland slår säkert Ryssland och då blir det Tyskland igen där problemet för Holland är att deras nyckelspelare Sneijder inte har var lika dominant som tidigare. Spanien vinner grupp C före Kroatien. Spanien är bra och de har ett sätt att spela fotboll där det slussas in nya spelare hela tiden. Frankrike har en fantastisk förbundskapten i Laurent Blanc som de har saknat tidigare och han har satt ett lag med ett nytt sätt att spela på. Plus att jag inte ens vågar tänka på vad Ribery kan hitta på med våra ytterbackar.

Men du tippar till slut att det är Tyskland och Spanien som möts i finalen (se nästa sida). Vad är det som fäller avgörandet för Tyskland?

– Tysklands nyckelspelare, allt ifrån backlinjen och framåt som alltid är ordinarie i sina lag. Det är möjligtvis Özil och Khedira i Real Madrid som inte alltid får spela men å andra sidan finns det en hel uppsjö av duktiga unga tyskar som spelar hela tiden i Bundesliga. De spelar inför 60 000 och det är ett grymt tryck så de är vana vid de stora matcherna. Sen har de en duktig förbundskapten och en landslagschef i Bierhoff som har planerat allt. Plus en grym historia av att alltid leverera i stora mästerskap.

Men Spanien slog ju trots allt ut Tyskland i senaste VM...

– Ja, men jag tror att Tyskland lärde sig mycket av det. Och det känns ändå som att Spanien kanske börja tappa lite. Jag tror inte att de är mätta men Xavi har haft lite skador under året och framför allt är det ett tapp i forwards där Torres är ur form och Villa, som är hysteriskt viktig för dem, är skadad. När man kokar ner allt – form, hunger och kvaliteten på spelarna – någonstans där är det som det väger över för Tyskland.

Fortsätter på nästa sida >>

5

SPELARE ATT HÅLLA KOLL PÅ 1. CRISTIANO RONALDO (POR) 2. MARIO GOMEZ (ger) 3. LUKA MODRIC (cro) 4. ROBIN VAN PERSIE (ned) 5. FRANCK RIBERY (fra)

SENASTE ÅRENS MÄSTARE 2008 Spanien 2004 Grekland 2000 Frankrike 1996 Tyskland 1992 Danmark

>>

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 29

em-special Illustration av Cornelia ekman

MĂ„STARE 2012

30 |

| nummer 1 2012

Original Marley soundtrack finns ute nu

© 2012 Universal Studios. All Rights Reserved. Artwork and Packaging Design © 2012 Universal Studios. All Rights Reserved.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 31

NBA-special

Petter Meirik

Efter en högoktanig säsong är det dags för slutspel i NBA! Ligan har varit intensivare än vanligt tack vare att starten blev försenad på grund av en klassisk arbetsmarknadskonflikt där spelarna (facket) och ägarna (arbetsgivarna) kivades över hur miljonerna skulle fördelas. Grundspelet kortades ned från 82 till 66 hektiska matcher, vilket inte tillåtit för någon ligalunk att infinna sig och det har svängt fram och tillbaka rejält för flera lag under den fyra och en halv månader korta säsongen.

I ett av de bästa slutspelen på många år blev Dallas Mavericks slutligen mästare 2011. Laget som länge varit med i toppen men aldrig nått ända fram, vann i en repris av finalen 2006. Mavs kollapsade efter att ha haft ledningen med 2-0 i matcher mot Miami Heat som då leddes av Dwayne Wade och Shaquille O’Neal. Men denna gång var det Miamis tur att klappa ihop, eller egentligen var det främst LeBron James som inte klarade trycket och spelade uruselt under den viktiga sista kvarten i varje finalmatch. Anförda av den mäktige Dirk Nowitzki med stöd av ett gäng tunga veteraner som Jason Kidd, Jason Terry, Shawn Marion och Tyson Chandler, vann Dallas överraskande en hård serie matcher på vägen mot finalen mot bland andra favorittippade Los Angeles Lakers och unga, snabba Oklahoma City Thunder. Men efter finalvinsten i juni såldes både centern Chandler och forwarden Caron Butler till New York Knicks respektive Los Angeles Clippers och Dallas köpte istället Los Angeles Lakers sjätte man, Lamar Odom, samt Vince Carter, som Onyx rappade om på den tiden när de vara populära. Efter dessa förbryllande byten och en bedrövlig start på säsongen, särskilt av Dirk och Odom (som nu till och med slutat i laget), undrade många vad som hade hänt med mästarna. Mavs har dock skärpt sig, och även om man aldrig ska underskatta ett mästarlag ska det mycket till för att de ska kunna upprepa bedriften från i fjol.

Los Angeles Lakers är ett annat topplag som är i ordentlig gungning.

Efter en bedrövlig insats i slutspelet mot Mavericks förra året var det klart att något måste göras. Man hoppades kunna komma över antingen NBA:s bästa point guard Chris Paul och/eller bäste centern Dwight Howard och erbjöd både Pau Gasol och Andrew Bynum i eventuella byten. Efter en knasig off-season där CP3 faktiskt var på väg mot Lakers, slutade alla stora planer med att pålitlige Lamar Odom såldes till Dallas och Chris Paul nesligt nog hamnade hos ärkerivalen Los Angeles Clippers istället. Kobe Bryant var inte nöjd med detta. Kobe är 34 år, har fem mästerskap och jagar desperat Michael Jordans sex titlar. Trots att man ligger trea i väst och har en spelare vid namn Metta World Peace (a.k.a. Ron Artest) ser det inte särskilt hoppfullt ut inför slutspelet. Lakers är i princip ett enmanslag som står och faller med en åldrande Kobe, som nu spelat NBA-basket i 16 år.

32 |

| nummer 1 2012

I västra konferensen är det snarare Oklahoma City Thunder, än Dallas eller LA Lakers, som ser ut som årets finalist. Poängkungen Kevin Durant och utmärkta point guarden Russel Westbrook spelar bättre ihop för varje år. Förra året införskaffades välbehövd tyngd i form av centern Kendrick Perkins från Boston Celtics och under säsongen i år kom Derek Fisher med viktig slutspelserfarenhet från Lakers. Med blockspecialisten från Kongo, Serge Ibaka, och skäggige skarpskytten James Harden får laget en bredd som visat sig mycket svårslagen.

Som varje år är stabila San Antonio Spurs med i toppen. Under förra säsongen var San Antonio överraskande bäst under ligalunken med hela 61 segrar på 82 matcher. Att Spurs ännu har bränsle kvar i tanken med Tim Duncan, Tony Parker och Manu Ginobili är smått otroligt. Laget är fortfarande beroende av dessa tre vise män, men erfarne coachen Gregg Popovich för sakta in intressanta yngre förmågor i laget, som brasilianaren Tiago Splitter.

Östra konferensen har länge varit den svagare halvan av ligan, känd som the Leastern Conference. Denna obalans gäller ännu men topplagen i öst är minst lika bra som de i väst. Miami Heat är favorittippade av många även i år, trots LeBrons kollaps i slutet av finalmatcherna i fjol, och Chicago Bulls med MVP Derrick Rose leder hela ligan. Miami är urstarka med deras ”Big Three”; Dwayne Wade, Chris Bosh och LeBron James. Men den enda frågan som egentligen är intressant vad gäller Heat är om laget kommer att kunna vinna matcher i crunch time om de då inte kan räkna med LeBron? Om King James kan hålla nerverna under kontroll borde NBAbucklan rimligtvis hamna i Miami i juni.

Chicago Bulls är även de beroende av sin fixstjärna, Derrick Rose, men de har även riktigt bra spelare på varje position, som Joakim Noah, Loul Deng och Carlos Boozer. Laget har även en bra bänk som i år förstärkts med före detta mästaren från Detroit Pistons, Rip Hamilton. Bulls kommer definitivt att utmana Super Friends i Miami om finalplatsen i år igen, men för att lyckas måste de kunna använda hela sin arsenal samt effektivt utnyttja Heats svagheter.

När han som väntat lämnade New Orleans Hornets hamnade alltså Chris Paul efter mycket om och men hos Los Angels Clippers. I Clippers väntade dunkmonstret Blake Griffin och nyförvärven; erfarna Chauncey Billups och Caron Butler. Tack vare dagliga spektakulära alley hoops från Paul till Griffin har laget nu börjat kallas Lob Angeles Clippers. Laget kommer definitivt bli några att räkna med, men med tre nya nyckelspelare i förstafemman behöver Clips tid att ställa in siktet. Det har gungat lite under säsongen och de ligger ändå fyra i den hårda västra konferensen, men med Billups skadad får Clippers nog satsa på nästa säsong. Det kommer att bli intressant att se vad förra årets överraskning, Memphis Grizzlies, kan ställa till med i årets slutspel. Tack vare sin tuffa men effektiva taktik under ledning av Paus bror Marc Gasol och Zach Randolph, tog sig Grizzlies som sista lag till slutspelet i fjol. Där slog de ut förstaseedade San Antonio och pressade sedan Oklahoma till en sjunde och avgörande match innan det tog slut. Efter en seg start har Grizzlies hittat formen, och slagit alla de stora lagen på vägen till playoffs.

Utöver Heat och Bulls är östra konferensen jämn och svårbedömd. Både Indiana Pacers och Atlanta Hawks har starka trupper, men Pacers saknar den viktiga spjutspetsen och Atlanta saknar bredden som krävs för att kunna utgöra ett riktigt hot under slutspelet.

Orlando Magic strular vidare med nummer 12, Dwight Howard. Ena dagen säger D12 att han vill spela med Magic, nästa dag vill han lämna. Senaste ville den mäktige centern se tränaren få sparken. Orlando har trots all spelat bra och låg länge trea i öst, men laget måste råda bot på den kaotiska situation som nu råder om de ska ha en chans.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 33

nba-special Senaste åren har klassiska Boston Celtics förlitat sig på sina ”Big Three”; Paul Pierce, Kevin Garnett och Ray Allen. Rajon Rondo har alltid varit en viktig kugge, men i år är han Celts absolut viktigaste spelare. Rondo har utvecklats till en av ligans smartaste point guards och efter en skada har han hjälpt Boston till en bra position inför slutspelet. Väl där hoppas de att Rondo och veteranerna ska kunna överlista de snabba och starka ynglingarna i Bulls och Heat.

Såpoperan New York Knicks har fortsatt under säsongen.

Efter år av usla spelarköp och monsterkontrakt, verkade laget äntligen vara på gång – Amar’e Stoudemire var ombord, Carmelo Anthony köptes från Denver och till och med NBAmästaren Tyson Chandler kom från Dallas. Men resultaten har uteblivit. Laget har harvat kring slutspelstrecket hela säsongen och coachen D’Antonio sparkades. En ljusglimt tändes under februari genom askungesagan Jeremy Lin. Med både Stoudemire och Melo skadade, kliver en helt okänd Lin ut som Knicks point guard och fullständigt dominerar NBA under några veckor. Både Lin och Stoudemire är nu skadade och New York måste hålla Milwaukee Bucks stången för att nå slutspelet. Väl i playoffs väntar antagligen Bulls eller Heat och då dras rullgardinen ned för säsongen.

Vår egen Jonas Jerebko var tyvärr skadad hela förra säsongen med en trasig hälsena. Jonas förlängde sitt kontrakt med Detroit Pistons i höstas, men har haft svårt att återetablera sig som starter under säsongen.

The champ is here! senaste

10

årens mästare

Slutspelet börjar i slutet av april och de nya NBA-mästarna kröns i slutet av juni. Alla förutsättningar finns för att årets playoffs blir lika spännande som i fjol, med flera överraskningar och långa matchserier (bäst av sju matcher gäller). Men basketsäsongen är långt ifrån över i och med NBA-finalen. Redan en månad senare drar nästa stora mästerskap igång – OS! USA är både rådande OS- och världsmästare. I Beijing 2008 vann de med superstjärnorna på plats, men i VM 2010 ställde inte stjärnorna upp och Kevin Durant ledde ett ungt lag till segern i Turkiet. Nu vill alla vara med igen och coacherna står inför ett angenämt problem; att välja ut 12 spelare bland superstjärnor, veteraner och spelare som passar för det internationella motståndet och FIBA-reglerna. Konkurrensen har som bekant ökat och USA dominerar inte längre sporten på samma sätt. Men med ett nytt Dream Team är USA fortfarande stora favoriter i London.

2010-11 Mästare: Mavericks Motståndare: Heat Resultat: 4-2 Finalens MVP: Dirk Nowitzki, Mavericks 2009-10 Mästare: Lakers Motståndare: Celtics Resultat: 4-3 Finalens MVP: Kobe Bryant, Lakers 2009-10 Mästare: Lakers Motståndare: Celtics Resultat: 4-3 Finalens MVP: Kobe Bryant, Lakers 2008-09 Mästare: Lakers Motståndare: Magic Resultat: 4-1 Finalens MVP: Kobe Bryant, Lakers

AWARD TOUR

2007-08 Mästare: Celtics Motståndare: Lakers Resultat: 4-2 Finalens MVP: Paul Pierce, Celtics

Kingsize delar ut pris till säsongens...

Lag Los Angeles Lakers Orlando Magic San Antonio Spurs Cleveland Cavaliers New York Knicks Oklahoma City Thunder

Motivering Vad är Lakers utan The Black Mamba?

Trodde någon att Spurs skulle vara med i toppen i år? Igen?

Spelar redan som en ärrad veteran.

Skulle vara given i första femman i alla de andra lagen.

5 HETA KOMBINATIONER

Oklahoma City Thunder

Derrick Rose

Joakim Noah

Chicago Bulls

Chris Paul

Blake Griffin

Los Angeles Clippers

Rajon Rondo

Paul Pierce

Boston Celtics

Tony Parker

Manu Ginobili

San Antonio Spurs

TIP PA RN BA -M ÄS TA RNA

Kevin Durant

2004-05 Mästare: Spurs Motståndare: Pistons Resultat: 4-3 Finalens MVP: Tim Duncan, Spurs 2003-04 Mästare: Pistons Motståndare: Lakers Resultat: 4-1 Finalens MVP: Chauncey Billups, Pistons 2002-03 Mästare: Spurs Motståndare: Nets Resultat: 4-2 Finalens MVP: Tim Duncan, Spurs 2001-02 Mästare: Lakers Motståndare: Nets Resultat: 4-0 Finalens MVP: Shaquille O’Neal, Lakers

SEMI

KINGSIZE

Russel Westbrook

| nummer 1 2012

2005-06 Mästare: Heat Motståndare: Mavericks Resultat: 4-2 Finalens MVP: Dwayne Wade, Heat

Linsanity!

L FINA

34 |

2006-07 Mästare: Spurs Motståndare: Cavaliers Resultat: 4-0 Finalens MVP: Tony Parker, Spurs

D12 är den man allra helst vill slippa när man kommer mot korgen.

E AR ST MÄ

TAKE AND PASS

Spelare Kobe Bryant Dwight Howard Gregg Popovich Kyrie Irving Jeremy Lin James Harden

20 11-1 2

Kategori MVP Försvarare Coach Rookie Utveckling Sjätte man

proudly presents

MINAJ

NICKI

Pink Friday Tour

F R E DAG 8 JU NI

STO CKHOLM - ANN EXET LiveNation.se, Ticnet.se / 077-170 70 70 samt Ticnet-ombud, ingen försäljning via ATG-ombud. Stockholm Globe Arenas biljettkassa 077-131 00 00.

Nytt album ”Pink Friday…Roman Reloaded” ute i början av april!

Köp dina biljetter på

eller Ticnet.se

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 35

frsh drssd

einar ekbom

Nike Foamposite Galaxy ¦ Nike Air Yeezy 2 ¦ Nike Air More Uptempo air jordan 4 retro black/cement grey ¦ jordan 11 playoffs

Nike Foamposite Galaxy Nike Foamposite var, när de först släpptes 1997, Nikes dyraste basketsko någonsin med en prislapp på 180 $. När Nike Foamposite Galaxy släpptes i slutet av februari blev det kanske lite otippat ett av världshistoriens mest hajpade sneakerssläpp. Flera Niketown och även ett helt köpcentrum i Florida fick stänga ner efter att trycket blev för stort.

Nike Air Yeezy 2 Kanye Wests framgångsrika samarbete med Nike fortsätter.

Det har läckts bilder och spekulerats i flera månader om när skorna ska komma. Nu verkar det klart att de släpps någon gång i juni och kommer i färgerna grå och svart.

Nike Air More Uptempo Klassisk basketsko som bland annat lyfte fram Scottie Pippen till ett andra OS-guld i Atlanta 1996. Skon är en del av Nikes jubileumspack till det legendariska Dream Team. Planeras att släppas i början av sommaren.

Air Jordan 4 Retro Black/Cement Grey Klassisk Jordan-sko och otroligt efterlängtad. Senast Nike släppte denna var för 13 år sedan.

Men med tanke på hur stor efterfrågan var på Air Jordan 4 White/Cement när den släpptes nu i vår, så lär man nog få hänga på låset om man ska ha ett par. Planeras att släppas i november.

Jordan 11 Playoffs Självklart så avslutas året med ännu ett supersläpp från Jordan. Jordan 11 Playoffs är i originalfärgen från 1995. Planeras att släppas i december.

36 |

| nummer 1 2012

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 37

frsh drssd

einar ekbom

new black asot 2012

¦

New Black ASOT 2012 En av Sverige absolut bästa nya streetwearmärken New Black är tillbaka med sin andra kollektion.

Denna gång är temat ”As seen on TV”. Inspirationen kommer från tvserier som The Wire och musikvideos från bland andra NWA. Kommer att finnas på Shelta, Sneakersnstuff och Caliroots.

Black Scale x ASAP Rocky Att påstå att ASAP Rocky är rätt het för tillfället är nog ett understatement. Han och hans ASAP Mob har teamat upp med amerikanska west coast-märket Black Scale, som han har rockat flitigt i sina videos. Kollektionen består av ett gäng riktigt feta t-shirts, hoods och kepsar. För mer info kolla in black-scale.com.

38 |

| nummer 1 2012

black scale x asap rocky

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 39

kingsizemagazine.se

robert zillén

Christos Karabelas

dice raw

Karl ”Dice Raw” Jenkins är The Roots femte Beatle – alltid i kulisserna, med en roll som inte är helt uppenbar för en utomstående betraktare. Med ett händelserikt år och ett anmärkningsvärt förflutet i ryggsäcken tyckte vi på Kingsize att det var dags för Dice Raw att berätta sin historia med egna ord.

komma på en egen text. Det var då jag insåg att jag kunde skriva musik och det var starten på min karriär. Jag var 9-10 år gammal. Jag visste inte att artister skrev ner sina låtar, jag trodde att alla hittade på texter medan de framförde dem så jag var imponerad över hur otroligt bra vissa var. Det var först när jag började jobba i en studio som jag förstod att folk skrev ner sina texter.

”Jag växte upp med Philly-soul. Jag hörde den innan Motown, klart den har format mig.”

– Min pappa jobbade med att bryta malm men när han var yngre spelade han trummor i olika band. När jag blev gammal nog för att kunna följa med på spelningar hade han redan slutat spela live och trumsetet stod i garaget, men jag brukade följa med när han gick ut för att spela.

Min mamma har alltid trott att hon kan sjunga, men hon sätter en klassisk ton på allt och sjunger Aretha Franklin som om det vore opera. Själv spelade jag valthorn och fiol, samt trumpet ett tag, men den var för komplicerad. Att spela instrument ledde mig direkt in på hiphop. När andra barn såg mig på tåget med instrumenten brukade de ta dem ifrån mig och retas. Till slut ledsnade jag och ville göra musik som gjorde att jag inte blev retad. Så jag började rappa. Jag älskade Beat Street och Crush Groove, och jag var ett så stort fan att jag memorerade låttexterna.

När folk rappade på gatan körde jag istället någon annans texter från en film och folk trodde att jag hade kommit på det själv. Min bluff gick bra tills en dag då en kille kände igen texten jag rappade, vilket gjorde att jag var tvungen att

40 |

| nummer 1 2012

”Jag ville vara Kriss Kross, inte KRS.” – 1991 blev jag via en talangshow upptäckt av Kelo Saunders, en man som redan då jobbade med många lokala akter och hade kontakt med de stora skivbolagen. Han erbjöd mig ett jobb i Los Angeles, med en lön på 500 dollar i veckan och gratis boende. Mitt jobb var att, tillsammans med producenterna, skriva låtar åt ett band som hette Playtime som bestod av två killar med grava Kriss Kross-komplex. Jag hade besparingar undanlagda för college men övertalade mina föräldrar att det var en bättre idé att ta ut pengarna och flytta mig från Philadelphia till Los Angeles för att satsa på musiken. Sagt och gjort – 1992 bodde jag 13 år gammal i en egen lägenhet i L.A.. Jag gick till studion varje dag och jobbade med de här ungarna som hade baggy jeans, blekt hår och enorma skjortor. Jag var ju själv ett barn vid den här tidpunkten, men jag fick bara jobba med producenterna i studion medan bandet var ute och hängde med Ice-T och Snoop. Jag försökte få dem att förstå att jag ville vara med i gruppen och inte bara skriva låtarna, men fick alltid svaret att ’jag inte var den typen av rappare’. Jag förstod aldrig vad de menade med det, men deras tanke var att jag skulle bli en KRS-One istället, medan allt jag ville var att bli en del av Playtime och se ut som de här killarna. Med facit i hand kan man väl bara tacka Gud att de inte lyssnade på mig då.

Playtime lades ner och det blev dags för mig att åka tillbaka till Philadelphia, där jag mötte upp med Kelo Saunders som nu börjat jobba med en kille som hette Richard Nichols. Nichols var i sin tur mannen som upptäckte The Roots, som precis skrivit kontrakt med skivbolaget Geffen.

Kelo bad mig komma till hotellet där han och The Roots bodde, ett enormt hotell med studio i ett av rummen och ett stort gäng snubbar som hängde runt och rökte gräs. Jag kollar runt och letar efter Kelo eller någon annan som jag känner igen, men det är bara nya ansikten så jag sätter mig ned och väntar. Efter tjugo minuter av väntande valsar Black Thought in. Året är 1994, jag är 15 år och har glasögon och tandställning – jag ser inte ut som en rappare helt enkelt. Black Thought hälsar på alla i rummet men stannar upp, pekar på mig och frågar vad jag gör där. Jag förklarar att jag rappar och jobbar med Kelo, vilket han så klart tycker är hysteriskt roligt. Han kräver att få höra mig spotta några rader, men blir överraskad när det visar sig att jag är duktig och tar då med mig in i rummet bredvid där studion är, för att vi ska ha en cypher. Efter det föreslog Black att jag skulle stanna med dem, vilket jag också gjorde. Jag åkte aldrig riktigt hem efter det. ”Jag jobbar för, och får betalt av, organisationen The Roots.”

– Min roll har verkligen utvecklats och förändrats över åren. När jag först träffade The Roots spelade jag mest in lösryckta texter, sedan gick det till att bli två eller tre verser. Efter att ha försökt mig på en kort och ganska misslyckad solokarriär började jag producera mer för gruppen, från Phrenology och alla album efter det har jag haft ett finger med i både administrativa delar och bakom spakarna i studion. Jag jobbar på lön som betalas ut av organisationen kring The Roots. Situationen i USA är svår, så det känns tryggt att ha ett jobb där man väldigt ofta får möjlighet att tjäna pengar på musik. Questlove är en bra vd, men det är Black Thought man ska be om löneökning, haha! Utan alla dessa människor som hjälpt mig vet jag inte vad eller vem jag skulle vara. Jag lärde mig inte särskilt mycket i skolan och det är egentligen det enda jag ångrar. Jag önskar att jag hade utbildat mig mer för jag gick bara till åttonde klass. Du kan inte skriva turnerande artist på jobbansökan.

Det är vad det är.

Dice Raw

X

pper Never Greatest Ra loår utan so ” Efter tio 00 ”1 n singel släpp kom ter ef et År . under 2010 e Greatest släpptes Th Preservar: Rapper Neve rsta EP:n i fö m tion, den trilogi so ad er an pl a en rn Rone la de d tta me aska fortsä Re h oc on ti Transforma En Bolaget Raw der 2012.

Li lization un r slutet av med rapparen fe jobbar de un a Rone, som ck ly r lo bi främst gjor et fö t sig ett na startskott ckan 2010 blev mn ta ly ck vare sina hemat. ”O färdigheMoney det täta sc inse att alla te r so m i batt Makin t g Jam fick mig at spelade, bortär mer en en les. ”Rone Boys in te h rt oc ai s ne r mo rt än de M fo ra i g pp x ja ar m t e. so a Ja r p g ta e bj lå öd t in hoThe P är en glömda ste nom att spel r hemma må a in med os Roots kelt beskr restige farande ha vi vet inte s om ha n vi iv album lle ha hjäl r sare p elstyrt et ett komma ut fö nner. All den ler feedback tygla vi m rs oc fö r h ha vi g n o på r r ha ch ut ed lönä avall r suttit här ra ligger ba a v et n n sa a t ke ta r si g. Free. tidig . här mu style-rappar t 201 Det släpp mma och väntar e är vä 1 te ld min dator m v ig ed kl ar t t snabbtänkta ädmär illsamman s del av det och uppfatta o h k Det är en s c oc e r h g va t d som händer b bakom mi Makin akom namn 10.Deep runt omjag lämnar nns ingen kr in g e g t de Jam m, därför är Mon Raw, därför fi de bra på att Black Boys står ey rspilla.” göra låtar.

N Dice o T r tid att fö h t o De h, ug är en stor missuppfattn t Grati P.O.R.N. ht, Truck ing att battlera s o ppare inte måste nedladdni ch S.T.S. ka göra låtar n för a och det ska n lla s g och ett vi om mi rätta till med Rone”. ssat.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 41

kingsizemagazine.se

Nicholas bonde

Freddie Gibbs

Freddie Gibbs är en 29-årig artist och MC från Gary, Indiana, som med en lysande berättarteknik, ett unikt flow och hårt jobb tagit allt mer plats på den amerikanska hiphopscenen under senare år. En kompromisslös artist som fått bygga upp sin karriär och sitt rykte genom handling och stort tålamod. Över telefon från hans nya hemstad Los Angeles berättar han om bråket med Interscope, jämförelserna med Tupac och om varför några av världens mest respekterade producenter står på kö för att jobba med honom.

2007 signade Gibbs (vars riktiga namn är Fredrick Tipton) en deal med Interscope, ett bolag som i branschen anses vara ett av de mest ansedda och mytomspunna. Men bara ett par månader senare, efter flera dispyter och meningsskiljaktigheter, sprack avtalet utan att en enda skiva eller singel hade släppts och parterna gick skilda vägar.

– Hela Interscope-grejen var en läxa för mig.

Jag visste efter det vilka jag kunde lita på och vilka jag inte borde litat på. Jag var ung och lade min karriär i händerna på fel folk. Men man får inte glömma att det just då bara var det första eller andra året jag gjorde musik överhuvudtaget, så hela grejen visade hur grön jag var och hur mycket jag hade kvar att lära. Åren efter den misslyckade dealen med Interscope var en produktiv tid med flera uppmärksammade släpp. 2009 kom bland annat det hyllade mixtapet The Miseducation of Freddie Gibbs som senare följdes upp av flera andra starka album. Young Jeezys bolag CTE World valde nu att skriva kontrakt med den talangfulle Midwest-artisten.

– Min och Jeezys deal är mindre komplicerad

42 |

| nummer 1 2012

än vad folk tror, det är mer som ett handslag.

Vi har båda stor respekt för varandras personligheter och musik och han ger mig fria händer att göra det jag vill. Vi har mer av ett brödraskap än ett skivkontrakt, om du fattar vad jag menar. Vi ska knuffa CTE framåt och göra det tills skeppet sjunker. Jag ser andra artister hoppa på trender och samarbeten med de heta i gamet för att hålla sig relevanta, men jag håller inte på med sådan skit.

Du är från Michael Jacksons hemstad Gary, Indiana. Hur skilde sig Michael Jacksons Gary från Freddie Gibbs Gary?

– Två olika världar, kompis. Han växte upp i 60-talets Motown-era och jag växte upp i 90-talets crack-era. När jag växte upp var Gary i en djup ekonomisk depression och är det fortfarande. Jag säger inte att han inte hade det tufft som ung, men det går ändå inte att jämföra med dagens situation.

Det snackades mycket om dig under 2011, skulle du säga att det var ditt bästa år hittills?

– Absolut, jag jobbade hårt och gjorde massor av spelningar, om det så var inför trehundra el-

ler tretusen personer. Jag jobbade med många olika musiker som The Black Keys, The Coats och The Cool Kids så jag tycker min styrka är att jag kan arbeta över olika genrer. Men jag håller det alltid gangsta och avviker aldrig från min grej.

Ett av dina mest intressanta projekt är med J Dillas själsfrände Madlib. Ni har en skiva som släpps i år under namnet MadGibbs. Vad kan du säga om det samarbetet?

– Vi har gemensamma bekanta och träffades genom dem. Vi har en otrolig respekt för varandras musik och han är en av dem som verkligen tänker utanför ramarna. Många i gettot, eller där jag kommer ifrån, har inte så bra koll på honom, så jag bygger lite broar där för att förena de olika världarna. Jag kan göra en gangstaskiva med Jeezy för att i nästa stund göra en hel skiva med Madlib. Jag tycker det visar på att jag är en av de mest mångfacetterade artisterna där ute för tillfället.

En av mina Freddie Gibbs-favoriter är den Ski Beatz-producerade låten ”Illegal”, stämmer det att ni två också har ett album på gång?

– Det stämmer, vi håller på att arbeta i studion med ett album. Det är det här jag vill fortsätta med; att jobba med legender som jag respekterar. Jag vill jobba med Scarface härnäst, så det är det jag jobbar för i nuläget. Jeezy ger mig friheten att ta beslut baserade på min instinkt och min instinkt säger att jag ska fortsätta att jobba inom alla möjliga områden av industrin.

Madlib, Ski Beatz, Hi-Tek, Statik Selektah och Alchemist är alla stora namn som de flesta skulle ge sitt liv för att få jobba med. Det måste kännas overkligt att alla de vill arbeta med dig och att ni verkligen ser till att det händer också.

– Haha, det är en stor ära utan tvekan. Jag var i Cincinnati med Hi-Tek nu senast. Jag är i extas över att få jobba med alla dem vars musik jag älskar och respekterar. När vi kommer ut med det vi jobbat med så kommer det vara dödligt för alla andra artister. Det jag gör nu är giftigt.

Madlib-projektet är eld, Ski Beatz-projektet är lika vasst. Jag har alla delar av gatan med mig och det känns stort. Är du trött på alla jämförelser med Tupac?

– Tupac var en av de mest mångfacetterade artisterna någonsin och är definitivt en kille jag inspireras av. Killar som Tupac och Jay Z – jag försöker ta lite av varje aspekt i deras liv. Hur de förde sig som män, hur de vågade bryta barriärer – hela paketet. Jag studerar dem.

Vilka andra artister har du imponerats av under det senaste året?

– De är många, jag har respekt för många. Jag gillar verkligen vad Kendrick Lamar gör med sin musik. Jag gillar vad Schoolboy Q gör, vad Jay Rock gör. De är mina snubbar. Annars så skiter jag i vad alla andra gör, om jag ska vara ärlig. Vill de jobba med mig och respekterar mig så kör vi. Jag är på krigsstigen nu, jag bryr mig inte om folks känslor eller vad de tycker och tänker. Är de bara äkta och ärliga med sig själva så är jag med.

Det låter som att vi kommer att få ett intressant 2012 med Freddie Gibbs...

– Det kommer att bli en total massaker, en slakt! Inte bara under 2012, utan under de närmaste tio åren. Jag har inga planer på att försvinna.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 43

kingsizemagazine.se

iman hazheer

michael kiwanuka

Michael Kiwanuka kisar och försöker navigera sig igenom menyn. Själv får jag agera både tolk och gastronom för att guida honom i det svenska köket. Efter många om och men landar ordern på en lax. Han lutar sig tillbaka, tillfreds efter en intim spelning i centrala Stockholm. För exakt ett år sedan var London-sonen till synes okänd, men under 365 dagar har han hunnit liknas vid soullegender som Bill Withers, turnerat med Adele och vunnit BBC:s prestigefyllda pris ”Sound of 2012” före artister som Skrillex, Azealia Banks, A$AP Rocky och Frank Ocean.

44 |

| nummer 1 2012

å vägen hit mötte jag två vänner som var på ditt showcase och båda uppmanade mig att fråga samma sak utan att ha pratat med varandra – ”Fråga om han är religiös!”

Varför tror du båda undrar det?

– De kanske kände det i låtarna. Musik går inte att ta på, man bara känner den i kroppen så de måste ha känt det inom sig själva. Jag är själv inte praktiserande, men jag tror på Gud och spirituella väsen.

Hur mycket av din musik handlar just om att känna och inte se?

– Jag tror att det handlar om att känna när det gäller min musik. I all musik jag lyssnade på när jag var yngre, som spirituella soullåtar, var det samma sak. Så det är väl naturligt.

Innan du blev soloartist var du studiomusiker och spelade gitarr för rappare som Chipmunk och Bashy. Vad har du för relation till hiphopmusik?

– Hiphop var stort i omgivningen där jag växte upp, så Bashy ringde ofta upp mig för att spela på hans grejer. Nu i efterhand kan det låta konstigt att Michael Kiwanuka jobbade med Bashy eller producenter från Roll Deep, men det var helt naturligt. Jag jobbade på mina sologrejer vid sidan och hade det inte blivit stort hade jag förmodligen fortsatt spela med dem. Generellt inspireras jag väldigt mycket av hiphop och av producenter som J Dilla och Q-Tip när det gäller produktionsbiten. Till exempel på det sätt Dilla samplade The Isley Brothers klassiska låt ”Don’t Say Goodnight ”, som jag växte upp med. Och ”So Far to Go” fick mig att trilla av stolen. Jag hade till och med ett band där vi försökte spela funkiga beats som påminde om Dilla. Lite som Menahan Street Band som för övrigt Jay-Z använde sig av.

På tal om Jay-Z; det har varit tal om ett samarbete där. Hur går det med det?

– Ja, jag är skitpeppad på det. Min manager mailade mig för ungefär ett halvår sen och berättade att Jay-Z:s representanter hört av sig angående en låt, men det blev aldrig av. Sen gick det ett tag och just innan jul åkte vi till New York för att träffa lite labels och helt plötsligt fick vi ett mail igen där de ville ses, men det var för sent för vi skulle just till flygplatsen och hem till Storbritannien. Tyvärr har vi inte hörts sen dess.

Jag vet att många läsare kommer att undra ”Vad fan stannade han inte i New York någon dag extra för!?”

– Haha, vi försökte med allt! Alla i mitt team jobbade som galningar på det, men det är svårt att få tag i folk på så höga positioner för att synka scheman. Förhoppningsvis händer det i framtiden.

Bortsett från Jay-Z, vilka skulle du gärna vilja jobba med?

– Jag och The Black Keys har en låt ihop jag ser fram emot, men jag skulle även vilja jobba med akter som Sharon Jones & The Dap-Kings, Alabama Shakes och… Jag kom just från Skavlan och träffade två svenska systrar som var riktigt bra.

lyckligt lottad att timingen var rätt för mig och att folk diggar det just nu. Jag kommer inte att ändra mig för vad som är populärt och med det sagt hoppas jag att folk inte tröttnar på det än.

Om de mot förmodan gör det så är det bara att fortsätta köra för sina trognaste fans.

Jag måste fråga om det beryktade mixerbord som ni spelat in din debutskiva Home Again på…

– Haha, hur visste du om det? Det är ett svenskt mixerbord som användes för att sända radio under 60-talet i Sverige. Jag tror vi har det att tacka för mycket av mitt sound.

First Aid Kit? – Ja, jag älskade deras musik! Dem skulle jag vilja jobba med också.

Så en stor del av din karriär är tack vare Sverige helt enkelt.

– Haha, ja det kan man säga!

Kul att du nämner dem eftersom First Aid Kit också är väldigt förankrade i sina musikaliska referenser. Även andra brittiska artister som Adele, Duffy och Amy Winehouse anammar ett sound som, likt dig, flirtar med dåtiden.

Man hör ofta adjektiv som “organisk”, “autentisk” och “retro” när det gäller er. Varför tror du det är så?

– Jag tror det kan bero på att vi inte hymlar med våra influenser. Min musik är född ur kärleken till den musik jag lyssnat på sen jag var ung. Jag har heller aldrig haft planer på att bli stor utan alltid bara velat skriva den musik jag gillar. Jag tror det handlar om att göra det du vill göra utan att kolla för mycket på vad som händer runtomkring dig.

Jag läste att du tidigare var rädd att ditt namn skulle få dig att låta som en världsmusiksartist, men det funkade uppenbarligen ändå?

– Ja, jag var lite skeptisk till en början, men mina kompisar tyckte Kiwanuka lät coolt.

Hur kommer det sig att just du, Amy Winehouse, Duffy, Adele och First Aid Kit blivit mer framgångsrika och inflytelserika nu på senare år?

– Oj, det är en bra fråga… Jag vet inte om jag har ett riktigt svar på den frågan, men musik är som ett språk. Det gemensamma med vår musik är att den är väldigt jordnära och mänsklig.

Jag tror sådan musik talar till många när den är ärlig och inte sökt.

De senaste åren har en stor del av musiken på hitlistorna varit väldigt elektronisk, medan er musik är nästan raka motsatsen. Vissa menar att folk har börjat tröttnat på maxad elektronisk musik och trånar efter något mer nedtonat och organiskt för att balansera upp det. Idag kan man se en person gå hem från en Skrllex-konsert med dig i lurarna. Vad säger du om det?

– Ja, jag tror allt rör sig i cykler. Snart kanske de tröttnar på det här och återgår till hårdrocksband liksom. På så sätt känner jag mig bara

Vadå, det är ju ett perfekt namn för sökfunktioner?

– Haha, ja! Så länge man stavar det rätt.

På tal om ditt namn; har ditt ugandiska ursprung haft inflytande i ditt liv som musiker?

– Inte jättemycket då det inte är uppenbart i min musik, men jag tror att en viss rytmik kan komma då och då som jag själv inte är så medveten om. Jag kan inte luganda (största språket i Uganda efter engelskan reds. anm.) så bra och därför är jag inte så insatt i traditionell ugandisk musik, men jag hoppas kunna lära mig mer.

Det kanske hörs mer i framtiden. Jag kanske till och med kan göra en låt på luganda.

Michael, vad försöker du egentligen fånga med din musik?

– Jag tror att det är lite av det vi var inne på i början. Jag försöker nog fånga en känsla. Dessutom vill jag visa hur coola instrument kan vara och låta. Så som Marvin Gaye, Bill Withers och Bob Dylan fick mig att känna skulle jag vilja att någon kände inför min musik. Det var en 17-årig kille som hörde av sig och berättade att en av mina låtar hade inspirerat honom att röra sig mot ett sundare sätt att leva och det är det största privilegiet för mig som artist. Det visar musikens makt.

En kypare avbryter artigt samtalet med en lax i hand. Just då utbringar Michael Kiwanukas band en skål. Kanske mer passande och välförtjänt än någonsin.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 45

Alexander Kihlström

rza

Att vara en del av musikhistoriens största rapgrupp är stort.

Att vara gudfadern och den styrande kraften i samma grupp är ännu större.

RZA behöver egentligen ingen längre presentation men som en av de tre grundarna av Wu-Tang Clan (tillsammans med GZA och den framlidne Ol’ Dirty Bastard) har han onekligen betytt väldigt mycket för hiphop som genre genom åren. Han producerade i stort sett hela Wu-Tangs klassiska och fantastiska debut Enter the Wu-Tang (36 Chambers) själv, han har producerat och stått bakom de flesta klassiker i Wu-Tangs kataloger (både soloskivor och gruppens gemensamma album), han var med och bildade horrorcoregruppen Gravediggaz och han har skapat soundtrack till filmer som Ghost Dog: The way of the samurai, Kill Bill (1 och 2), med flera. Filmernas värld är också något som har inspirerat och lockat RZA genom åren. Förutom de många referenser till kung fu-filmer på Wu-Tangs skivor så kan man också höra hur RZA ofta bygger upp album, sina egna och andras, på ett filmiskt sätt. Han är nära vän med Quentin Tarantino och med dennes hjälp (samt regissören Eli Roth) kommer RZA i år äntligen att få leva ut sin dröm och släppa sin debutfilm som regissör: The Man With the Iron Fists (med bland andra Russell Crowe, Pam Grier, Lucy Liu och RZA själv i några av rollerna). Han är en imponerande entreprenör/företagsman och är kanske rent utav definitionen av uttrycket ”spindeln i nätet”. När han fokuserar på ett projekt så ger han allt och resultaten blir sällan något annat än historiska. Han har hamnat på mångas listor över världens bästa hiphopproducenter och det känns som att möjligheterna är oändliga när han nu ger sig in i filmvärlden till hundra procent och gör det till sin nya grej.

Kingsize flög ner till Paris för att träffa denne mogul, där han var på besök för att promota sina nya hörlurar, Chambers, som han har skapat tillsammans med svenska WESC. Men till skillnad från många andra hörlurar och liknande produkter med artisters namn på så har RZA faktiskt varit delaktig i själva skapandet. Något annat hade visserligen varit konstigt med denna perfektionist, som alltid vill ha full koll på allt han är inblandad i. Han sitter på sitt franska lyxhotell en hel dag och betar av intervju efter intervju med all möjlig media, från Kingsize till Rolling Stone Magazine i Japan. Vi har turen att få träffa honom först men sitter kvar under dagen och han är minst lika professionell, ödmjuk och pratglad med den sista som han är med oss. Man behöver inte oroa sig för att inte få tillräckligt med stoff märker man snart när RZA sätter igång. Men man anar ändå en viss ledsamhet och förtvivlan när vi pratar om det som startade allt; Wu-Tang Clan. Det är inga ord man gärna yttrar men det känns som att RZA anar början på slutet av supergruppen. Efter det han berättar för oss om framtidens Wu-Tang och gruppmedlemmarnas engagemang (eller brist på det) känns det som att en gyllene W-tid kanske snart är till ända…

46 |

| nummer 1 2012

Då sitter vi i Paris av alla ställen. Jag kollade på Ghost Dog på vägen hit och försökte putsa lite på franskan med hjälp av glassförsäljaren Raymond i filmen. Hur är din franska annars?

– Den är väl sådär. Jag förstår en hel del när jag läser franska men att prata är inte lika lätt… Men om du vill ha något översatt så kan jag försöka att läsa det och översätta det åt dig, haha.

Du är här för att promota dina hörlurar som släpps tillsammans med WESC. Utöver det har du så klart Wu-Tang Clan, du har filmer på gång och mycket mer. Du är inblandad i nästintill allt känns det som…

– Inte allt, men det har blivit en del. Hörlursgrejen var ingenting jag hade planerat från början. Jag är inte en människa som försöker sälja saker till folk. Undantaget kanske var Wu Wear men det var ändå i grunden en kul grej bara. Annars försöker jag bara leva mitt liv och göra det jag tycker om att göra. Men just hörlurarna känns ändå bra, för det är en produkt som jag själv har användning för och som jag vet kommer att förstärka folks upplevelser när de lyssnar på Wu-Tang till exempel.

Visst är det så att du har haft en aktiv roll i utvecklandet och utformandet av hörlurarna också? Inte jättevanligt bland artistbrandade produkter ändå...

– Absolut. Om jag ska sälja en produkt och stå bakom något så vill jag vara med hela vägen i utformandet av den. Jag har varit med och lyssnat och påpekat hur de ska låta och sett till att de är de bästa på marknaden.

Jag är riktigt stolt över det vi har kommit fram till.

I det här fallet får man väl kalla dig för affärsman, men vanligtvis är du artist. Vilken roll föredrar du nu för tiden?

– Jag är alltid artist i första hand. Även om jag nu har mina hörlurar så säljer jag dem i egenskap som artist. Mitt musikaliska kunnande står bakom ljudet de ger och min konstnärliga sida har bidragit till designen och utformandet av hörlurarna.

Du nämnde Wu Wear. Jag läste en intervju med dig för ett tag sedan där du nämnde att det vore kul att återuppliva märket. Har du funderat mer kring det?

– Ja, jag har funderat på det… Det är min kollega Power som sköter den delen. Han är president för Wu Wear och har en del nya bra idéer. Jag har pratat med en del företag om att få till bra distribution igen också. Jag tror definitivt att Wu Wear kommer att återuppstå.

>>

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 47

rza

Hur ser fördelningen ut i ”företaget WuTang” annars? Vem gör vad?

– Du har mig som nummer ett i Wu-Tang Corporation. Sen har du min bror Divine, som också är min partner. Sen har du Oliver ”Power” Grant som har hand om Wu Wear som sagt, samt lite till. Utöver det så har vi ett helt team med jurister, agenter, managers och andra duktiga medarbetare runt omkring oss. Vi pratar och försöker utveckla varumärket samtidigt som jag alltid försöker få med gruppen Wu-Tang Clan i det företaget gör. Jag frågar alltid om gruppens åsikter innan jag gör något, om jag inte får någon respons så agerar jag utan dem. Men helst vill jag ha alla inblandade och involverade i det vi gör.

Det måste vara svårt för dig att nå ut till alla medlemmar, som i sin tur har egna solokarriärer och annat de fokuserar på?

– Det är verkligen jättesvårt. Alla gör ju sina egna grejer vid sidan av och det är klart att man ska få det. Men det är trist att inte alla i gruppen är involverade i vad som händer.

Känner du av att det blir svårare och svårare för varje år?

– Ja, jag gör ju det... Du såg väl förra året när Wu-Tang var ute och turnerade? Raekwon var inte med på turnén för att han hade en egen turné samtidigt, för sin egen skiva. Det blir ju tyvärr så…

48 |

| nummer 1 2012

Är det frustrerande?

– Det är frustrerande nu, för det är nu vi borde enas. Det är en helt ny värld där ute som har upptäckt vår musik. Publiken ser annorlunda ut nu, de som har växt upp med vår musik har nu yngre syskon eller till och med barn som börjar uppskatta vår musik. Jag kan se folk i publiken idag som är 18-20 år. 36 Chambers släpptes för 19 år sedan, vilket betyder att publiken knappt var född då ens. Ändå kan de texterna till låtarna, hur häftigt är inte det? Det är något som inte händer alla grupper. Många grupper blommar, för att sedan vissna. Men vi finns fortfarande kvar – folk pratar fortfarande om och respekterar Wu-Tang. Det måste vi uppskatta och ta tillvara på. Jag tror inte att någon av oss i Wu vill vara som The Rolling Stones och turnera runt när vi egentligen borde vara pensionerade. Men fram till dess att vi inte kan uppträda mer tillsammans så borde vi göra det och bjuda världen på vad Wu-Tang Clan har att erbjuda.

När jag intervjuade Method Man senast så pratade vi just om detta…

– Han vill sluta, visst?

Ja, efter en sista skiva. Som du ska producera?

– Ja precis, vi har pratat om det. Jag vet att Meth känner sig nöjd och vill avsluta karriären med en smäll. Jag vill så otroligt gärna producera den skivan. Jag vill göra samma grej som vi gjorde med Tical. Det är faktiskt så att jag har tagit semester från det mesta nu. När jag kommer hem

till New York så ska jag ringa Meth direkt och sätta igång med skivan.

Någon i Wu-familjen ska nyligen ha sagt något i stil med: ”Om inte Wu-Tang hade börjat släppa soloskivor så tidigt så hade vi varit en av världens största musikgrupper idag, oavsett genre”. Håller du med om det påståendet?

– Det kan finnas en poäng i det. När alla våra energier enas så tror jag inte att det finns någon som kan stoppa oss. Det har vi redan bevisat en gång. Men lockelsen av individuell makt är något som alla måste lära sig att behärska, det är inte lätt. Jag har gjort det, men jag blir också lockad av det ibland.

Men gruppen vill inte enas?

– Nej… Vet du vad, jag kan berätta en sak för alla som läser Kingsize. För ungefär två år sedan gjorde Wu-Tang en turné i Europa. För det första så tog det lång tid innan vi enades och bestämde oss för att ens göra turnén. När vi väl var här så var det en jobbig turné. Vi åkte buss runt i Europa och det var en riktigt dålig buss dessutom, där vi inte heller kom överens med busschauffören. Men trots omständigheterna så åkte vi runt och hade kul. Vi hängde tillsammans och älskade livet som Wu-Tang Clan. Då var jag i ett läge där jag kände att antingen lägger jag ner min energi på Wu-Tang eller så gör jag det på mina andra passioner, som filmskapandet. Jag hade en möjlighet att göra min första film som regissör men jag var redo att släppa

den drömmen för gruppens skull. Jag kunde göra det om alla i gruppen släppte sina utomstående kontakter som managers och liknande och satsade helhjärtat på Wu-Tang. Jag var redo att omforma hela företaget och att ge alla rappare en lika stor del av det. Jag skulle sänka mina hundra procent till tio procent som skulle bli samma andel för alla, om alla skulle skriva på för Wu-Tang Productions. Vi skulle avvara tjugo procent till managers, jurister, och så vidare och sen skulle alla i gruppen ta tio procent var. Då skulle även allas soloskivor släppas via Wu-Tang Productions så klart.

Ville ingen skriva på?

– Jag hade framfört idén och sen, när det var en dag kvar av turnén, så hade fortfarande ingenting hänt. Jag hade inget kontrakt klart för det ville jag att vi skulle utforma tillsammans, men jag la fram konceptet. Jag tänkte på business och om vi hade gjort detta så hade det blivit stort – ett Facebook-typ av business move. Men till slut så hände ingenting. Jag ville inte tjata på folk heller, men jag frågade och det hände ändå ingenting. Folk var upptagna med annat. De jagade tjejer, festade och så men när det väl var i slutet av turnén så stod vi där, utan att ha kommit fram till något. Det är helt okej att ha kul, men det varar bara en stund – vi måste tänka på våra karriärer och vårt arv också. Ghostface var egentligen den ende som var riktigt taggad på idén men det räckte inte med bara en person ansåg jag. Så vi åkte hem till USA igen i septem-

ber och i oktober åkte jag till Kina för att göra min film… det var det.

Det känns mycket som att, när du brinner för något, så satsar du verkligen fullt ut. Allt eller inget?

– Det kan man säga. Jag känner att jag har en unik kraft och ett unikt sinne. Det kommer från flera år av studier, träning och förberedelser inför framtiden. Den kraften och energin kan jag rikta mot olika saker. Jag kan rikta det mot Wu-Tang Clan, mina hörlurar eller min film The Man With the Iron Fists. Oavsett vad jag riktar det mot så satsar jag allt och, inte för att låta kaxig men, jag är övertygad om att jag lyckas när jag väl ger allt och riktar allt fokus på det. Det var till stor del därför som 36 Chambers blev en klassisk skiva. Jag ignorerade allt annat och fokuserade all min energi på arbetet med den plattan. Det är det du vill ha, en fokuserad RZA. En fokuserad och nykter RZA… Nykter?

– Ja, helt nykter. Jag röker inte ens gräs. Jag är verkligen superfokuserad när jag är helt ren i kroppen och med all min energi riktad mot det projekt jag håller på med.

Men du har kvar samma fokus som du hade på 36 Chambers? Så, för skapandet av filmen The Man With the Iron Fists kommer vi att se en helfokuserad RZA, som du var när Wu-Tang var på topp?

– Absolut! Jag tror att, när du ser den här filmen kommer du att klassa den som lika bra och lika viktig som Enter the Wu-Tang (36 Chambers)!

Oj… Stora ord ändå!

– Jag vet att det är stora ord, men det är så jag känner just nu. Det här har tagit mig två år och jag känner att jag har lika stor potential nu som vid tiden för 36 Chambers. Jag känner att jag har potentialen att förändra och visa en kreativitet som inte har skådats tidigare. Jag skapade inte hiphop, men med Wu-Tangs debutplatta tog vi det till en annan nivå tycker jag.

Redan här hade vi överskridit vår strikta tidsbegränsning men vi hade nog kunnat sitta ett bra tag till kändes det som. Efter en hel dags intervjuer och promotion för sin nya produkt var det också dags för fest. RZA flög in Pusha T (Clipse) för att uppträda på festen. Bland gästerna på kvällen kunde man bland andra se Talib Kweli, De La Soul och Shyne. Talib hade uppträtt kvällen innan men när han hörde att RZA skulle ha fest så var det självklart att han skulle stanna kvar ytterligare en natt. Det är lite så med RZA, han är så självklar hela han. Man har svårt att misstro en levande legend som har gjort så pass mycket för hiphop som herr Robert Diggs ändå har. Därför är jag helt säker på att RZAs framtida projekt kommer att vara lika lyckade och lika självklara. Det är ändå RZA vi snackar om…

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 49

Alexander Kihlström

Christer carlsson

Smif-n-wessun

Missnöjet mot ekonomin, det politiska spelet och polisens ageranden bland annat i samband med ”occupyrörelsen” har spridit sig över hela världen men är väl som allra tydligast runt Wall Street och övriga New York. Vi har sett tydliga signaler på polisens tvivelaktiga beteende mot demonstranter som osökt fört tankarna till händelser som Rodney King, Diallo och andra hemskheter i USA:s historia. Oftast händer det ”någon annan” och känns avlägset, tills det händer dig. Så var det för Smif-N-Wessun som hade haft en releasefest för sin härliga skiva Monumental (helt producerad av Pete Rock) då polisen slog till. De slog folk oprovocerat, däribland Pete Rocks fru och barn. Det här är bara en av alla händelser på senaste tid i New York. För Kingsize berättar Tek och Steele exklusivt om sina upplevelser och stämningen i staden just nu.

Men för rapparna Tek och Steele (eller Smif-N-Wessun helt enkelt) handlar det mesta om musiken så klart. Som en del av supergruppen/ rapfamiljen Boot Camp Clik tillsammans med Buckshot, Heltah Skeltah och O.G.C. har man varit en av de viktigaste krafterna i New Yorks hiphopscen sedan tidigt 90-tal. Man har länge varit en av de akter från Brooklyn med mest respekt i hiphopscenen och har hyllats från undergroundhåll till mainstreampublik för allt från deras stil och attityd till texter och flow.

När vi träffas i Sverige har de en riktigt bra skiva producerad av legendaren Pete Rock bakom sig. Trots upp och nedgångar samt de obligatoriska problemen med skivbolag har Smif-N-Wessun (eller Cocoa Brovaz som de också hette ett tag på grund av rättighetsskäl) alltid lyckats vara aktuella. När vi träffas sitter de i en loge, dricker konjak och taggar till inför en spelning (som sedan visade sig vara fantastiskt bra). De turas om att skjuta straffkast med jordnötter mot en papperskorg under intervjun.

De är uppenbarligen bättre som rappare än basketspelare och golvet fylls snabbt av elefantgodiset.

Inte för att avbryta basketmatchen... men välkomna till Sverige! Har ni hängt något med er kompis/kollega Ken Ring än?

Tek: Tack! Nä, han är väl i Kenya och håller på?

Steele: Men Ken är vår polare helt klart. Vi hängde med Big Fred i Malmö igår och förhoppningsvis så kommer Dida och kollar på konserten ikväll. De är en del av vår stora familj.

Tek: När vi börjar jobba med folk och välkomnar dem till vår familj så är det inte så att vi slutar hänga med dem bara för att de råkar bo i ett annat land. Är man en del av vår familj så är man det resten av livet.

Förutom att ni har släppt en skiva (Smif-N-Wessun: The Album) med produktioner från Ken Ring, Collén & Webb, Rune Rotter, Soul Theory och Tommy Tee så har ni också samarbetat med rappare från Tjeckien och Tyskland, till exempel. Det är annars ovanligt för amerikanska rappare att samarbeta över gränsen och över Atlanten. Vad är det ni har upptäckt som de andra har missat?

T: Ja, vi spelade som sagt in en hel platta i Skandinavien och det är inget speciellt för oss. Det är inte så att det är medvetet på något sätt. Vi fick till ett bra samarbete och skapade ett helt album av det. Sen varför så få andra amerikanska rappare har gjort det… Det är för att de är för inskränkta och bara tittar på saker i sitt eget kvarter i princip. De följer också trender och vågar inte göra något eget. Vi följer aldrig trender, vi skapar dem.

50 |

| nummer 1 2012

Så hur kommer alla samarbeten till stånd? Hur når ni ut till nya producenter och rappare att jobba med?

S: Alltid när vi är ute på turné i Europa till exempel, så pratar vi alltid med promotorn och frågar om det finns några duktiga rappare eller producenter att jobba med. Vi försöker nå ut på alla sätt så mycket vi kan, delvis genom samarbeten men också genom att göra alla intervjuer vi kan. Att samarbeta med folk utomlands kanske hjälper dem men det hjälper också oss att nå ut till fler fans. Det är inte direkt så att vi tar en massa pengar för att gästa på någons låt heller, det är inte vår grej.

T: Många amerikanska rappare borde vidga sina vyer. Man måste öppna ögonen lite. Vi känner folk som bara håller sig till Brooklyn till exempel.

Vi höll oss för oss själva i början, för att folk skulle lära känna oss utan en massa gästartister. Men idag kan vi helt klart samarbeta med vem som helst egentligen. Vi bryr oss inte om vem som är aktuell eller inte just nu – så länge du är duktig så kan vi jobba med dig.

På tal om Brooklyn och New York… Scenen känns väldigt speciell just nu. Det känns väldigt uppdelat.

Hur tycker ni att det känns i staden?

S: Ja, det är väldigt uppdelat just nu. Men hiphopen är uppdelad i sig.

Det är som ett barn som vuxit upp och börjat på college kan man säga.

T: Det är en tävlingsinriktad genre och så har det väl alltid varit. Men det är vänskaplig tävlan i New York, tycker jag. Det är en tävlan som gynnar rapparna i staden och det finns en hel del grymma artister hemifrån idag.

Utan att nämna namn så finns det nu till och med New York-rappare som försöker rappa som man gör i Södern…

S: I wish I had four hands! So I could give four thumbs down! The milk has gone bad!

T: Haha, men de försöker göra sin grej, fast det är inget nytt. Vi gjorde ändå något nytt i våra låtar. Vi använde patois och vi använde slang och plötsligt ville alla andra också göra det.

S: Ja, de försöker hoppa på det tåg som går just nu, där det är en viss typ av rap som funkar och som säljer. Vi anpassar oss också, men efter våra fans i så fall. När vi märker vilka låtar som fungerar så försöker vi göra lite mer av den varan. Sen känner vi ju alla vi jobbar med också. De är våra vänner och de har hållit oss om ryggen i många år nu. Tänk om vi skulle göra en låt med en ”aktuell” artist som vi inte ens känner – det är helt otänkbart för oss. För när den flugan dör, vad kommer då att hända med oss?

>>

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 51

smif-n-wessun

Ni har släppt klassiker som Dah Shinin’, som jag växte upp med och ni har fått mycket respekt från de flesta i branschen. Och det utan att ha sålt platina och liknande som annars verkar behövas för att få respekt.

Hur kommer det sig tror ni?

T: Du sa att Dah Shinin’ var en del av din uppväxt och det var samma för oss. Våra skivor fick oss att växa upp, vi växte upp med dem. Vi var unga och ovetande när vi kom in i den här branschen. Sen har vi jobbat hårt och skaffat oss många fina vänner och vi har gått från pojkar till män.

Därför hör du aldrig om oss i samband med ”beefs” och sådant. Genom åren har vi blivit klokare och vi vet hur vi ska bete oss. Vi tar det här på allvar, det här är vårt liv. Sen kanske vi inte är på samma nivå som de som säljer platina men som du säger så respekterar de oss ändå, vilket vi uppskattar enormt. Den respekten får de också tillbaka i mångfald från oss.

samma ärlighet och öppenhet som har genomsyrat hela Boot Camp Clik genom åren?

S: Definitivt. Jag kan spela in en låt med Sean Price och Buckshot och om min vers är wack – då säger de det till mig. Alla känner att de kan vara ärliga mot varandra och det tror jag är en av anledningarna till att BCC har funnits så länge. Vi är varandras fans också och som ett fan har man så klart önskemål. Vi kan önska specifika låtämnen eller liknande och ge varandra feedback på varandras arbete.

T: Det är ett helt annat ämne i sig. Det finns många rappare som inte ens kan ta kritik. De samlar en massa ja-sägare runt sig och till slut sitter vi och lyssnar på materialet och tänker: ’hur i helvete lät de det här släppas från studion ens?!’. Men vi låter dem vara, de kommer ändå inte hålla i längden – de som lyssnar är för smarta för det.

Är det frustrerande att ändå inte vara på samma nivå, säljmässigt, som vissa rappare?

T: Det kan vara det ibland. Man kan vakna en morgon och tänka: ’varför är inte vi där?’.

Men samtidigt kan det komma fram kids när vi går runt i Brooklyn som förklarar hur mycket de älskar och ser upp till oss. Det känns stort och gör det värt allt slit som ofta krävs.

S: Det är en speciell känsla. De lockas inte av att vi åker runt i fina Mercedes eller har en massa smycken, de lockas av vår stil och vår rap – rakt upp och ned.

T: Sen tycker jag att det är bra att det finns all typ av hiphop. Precis som att du behöver alla dina vitaminer så behöver du all sorts hiphop. ”Bootyshakin hiphop” kanske är en B-vitamin medan vår musik kanske är en C-vitamin om du hajar… Allt behövs, variation behövs för att kunna utveckla genren.

För att tala om något helt annat… Det var en stor nazistdemonstration i Stockholm idag och våldsamma grupper för mig osökt till releasefesten för er och Pete Rocks skiva Monumental. Jag har sett videoklipp därifrån men kan ni berätta för läsarna med egna ord vad som hände?

S: Likheterna finns där helt klart. Polisen i New York är ”fucking nazis”.

Men vet du vad, jag kan berätta en sak. Efter vår releasefest greps fem personer. Dem har vi nu döpt till ”The Monumental Five”. Att vara svart och komma från vår del av New York innebär att man lätt blir gripen utan att ha gjort något. Men av de här fem så hade tre aldrig haft med polisen att göra och de andra två var skötsamma medborgare. Polisen den kvällen, de nazisterna, de brydde sig inte om vem som var vem. De behandlade alla som var där som kriminella. Men det sorgliga är att vi är vana vid det beteendet i New York. Det var folk som blev misshandlade av polisen, oprovocerat, som ändå tog det ganska ”bra” – med tanke på att det ändå händer då och då i New York. Poängen är att det var en releasefest i New York där alla skötte sig och hade kul. Polisen kom in som på 60-talet när det var demonstrationer, bortsett från det faktum att det inte var någon

Ni verkar väldigt ärliga när det gäller musik. Det känns som att det är

52 |

| nummer 1 2012

demonstration. Det kändes som att de var höga på sin egen makt. De såg svarta, vita, asiater och latinos som hade kul tillsammans, och det ville de inte tillåta kändes det som. Nu har de dessutom gått till åtal. Trots att det finns en massa videos, flera som inte har kommit ut än, som visar på polisens övervåld och att folk faktiskt inte gjorde något fel. Men de går till åtal bara för att stå på sig och visa att de själva tycker att de har gjort rätt. Det är helt sjukt! Poliser dödade Sean Bell och alla blev friade. Alla!

T: Det är just därför det har spridits så mycket över hela världen, framför allt med ”occupyrörelsen”. Alla kan se att folket faktiskt inte gör några fel.

Man vädrar sitt missnöje och i vissa fall kan inte polismakten acceptera det och då får vi se ett vidrigt beteende. Även om de då filmas och alla ser att de faktiskt har gjort fel så står de alltid på sig, de försöker in i det sista att påskina att de är oskyldiga och att de har gjort sitt jobb.

Polisvåldet, framför allt mot svarta, i New York och i andra delar av USA har varit känt sedan länge. Men först nu verkar det som att folk reagerar på ett globalt plan. Videos på poliser som missbrukar pepparspray och liknande dyker upp och sprids på Internet…

T: Exakt! Det är en global rörelse och Jay-Z hade perfekt timing och helt rätt när han tryckte upp ”Occupy All Streets” t-shirts. Det är i New York, det är i Los Angeles, det är i Stockholm, det är i Malmö. Är det värre i New York tror ni?

T: Jag tror inte att det är värre någonstans. Brutalitet är brutalitet. Våld är våld och det måste bekämpas oavsett var i världen man befinner sig. Vi måste sätta stopp för det.

Vad kan man göra åt det då? Har ni några förslag?

T: Om vi hade svaren så skulle det inte hända. Tills någon kommer fram till en bra lösning så kommer det som hände på vår releasefest att fortsätta hända, tyvärr.

S: Men det som är bra är att plattformen för en förändring finns. Alla sorters människor från alla delar av världen är med i rörelsen. På den plattformen måste man först fastställa problemet och få folk att erkänna att det faktiskt finns ett problem. Det är det som är häftigt med hiphop.

Kolla på Afrika Bambaataa, han var ju gängledare från början. Gängen dödade varandra i en rasande fart och han sa ifrån. Folk fick ha gäng om de ville men han ville få stopp på alla onödiga dödsfall och det fungerade.

Personligen tror och tycker jag att artister som ni själva kan göra (och gör) mycket gott genom att ta upp problem som detta i låtar, intervjuer och liknande. Fler artister borde göra det bara.

S: Jag håller med helt och hållet. Men man kan tyvärr inte tvinga folk att agera och tycka.

T: Nej, precis. Men vi och många av våra kollegor gör så gott vi kan för att rikta ett ljus på problemen i samhället. På något sätt är ju det en av grundstenarna inom hiphop. Sen tror jag att det behöver hända något extremt för att en förändring ska ske. Vi får se hur det hela utvecklas.

Smif-N-Wessun måste avsluta för att publiken på Mosebacke i Stockholm väntar, och de är en duo som ofta anstränger sig för att fansen ska vara hundra procent nöjda. Men innan konserten följer vi med Steele ut för lite luft där han berättar om hur Boot Camp Clik ska turnera mer under 2012. Ett album från BCC förväntas också att komma under slutet av året, vilket säkerligen kommer att bli jäkligt intressant. Annars planerar Steele att börja åka runt i USA och föreläsa för studenter och baserat på min stund med duon verkar de ha väldigt mycket vettigt att komma med. Duon från Brownsville, Brooklyn har många år i ryggsäcken men lika många år framför sig verkar det som.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 53

niklas grees

Robin Carlsson

mc eiht

The realness is in you, fuck it.

54 |

| nummer 1 2012

När Skandinaviens största hiphoptidning ställde till med gala i februari och skulle boka kvällens huvudakt dög det inte med vem som helst. Valet föll på en av den amerikanska västkustsscenens alla största profiler, nämligen MC Eiht.

Känd för klassiska gangsterplattor med Comptons Most Wanted, duetter med alla från Tupac till Redman och Straiht Up Menace, rösten till Ryder i GTA San Andreas och ledmotivet till kultrullen Menace II Society där Eiht också spelar den hårdhudade old school thugen A-Wax; en rollfigur som Eiht gör helt autentisk. Efter sitt uppträdande på Kingsizegalan bjuder Eiht in mig och DJ Large till sin loge och vad som från början är tänkt att bli femton minuter blir istället ett en och en halv timme långt samtal där Eiht berättar sin historia, och vi börjar i Sverige. u är inte helt främmande för Sverige och har varit här två gånger tidigare, bland annat genom ditt samarbete med Infinite Mass. Kan du berätta hur era vägar korsades?

– Polarbear, som var deras producent, kände en del av mitt folk från Staterna så han hörde av sig till dem och frågade om jag ville komma över till Sverige för att spela in en låt. När jag väl var här och folk fattade vem som var i stan blev jag tillfrågad att vara med på en gala och dela ut priser. Tillsammans med Mass gjorde jag låten ”From Comptown to Stocktown”.

Hur såg dina vänner i ”hooden” på att du skulle ut i världen och turnera?

– Det var annorlunda, du vet vissa lämnar aldrig ens kvarteret. Från att bara vara en ”nigga on the corner” till att få möjligheten att resa runt i världen och sprida min musik till fansen blev för mig lite av ett moment 22. För mig var det självklart att allt skulle vara precis som vanligt när jag kom hem från min första utlandsturné, men det fanns istället mycket avundsjuka i kvarteret.

Hur var det att växa upp i Compton?

– Shit, om du har lyssnat på mina skivor har du hört berättelser om livet på gatan i Compton och vad vi var tvungna att gå igenom där. Det finns egentligen ingenting överdrivet i mina texter, det var så livet såg ut för oss med överlevnad, drivebys, polisbrutalitet, fattigdom och så vidare. Jag antar att det är precis som på andra utsatta ställen där man inte har så många andra val än att börja med kriminalitet. Det var bara tursamt för mig att jag började skriva ner raps om vad som hände runt omkring och att folk ville höra det.

Men du var också med i gäng?

– Om du växer upp ung i Compton har du inte så många andra val. Du har ingen fadersfigur, inga äldre bröder och inga positiva förebilder att se upp till. Det blir en del av en livsstil; att få känna tillhörighet, att få support från andra människor och veta att din rygg är täckt. Att gå med i ett gäng för en ung människa i Compton är nästintill obligatoriskt.

Hur gammal var du när du gick med?

– Jag var runt 13 år när jag gick med i Crips.

Minns du första gången du bar ett vapen?

– Att ha en pistol var ett måste, man var galen annars. Även om du bara var en oskyldig fotgängare kunde du bli skjuten. Jag var inte ens ifrån det område där jag växte upp, så du kan ju föreställa dig hur det var för mig att leva i fiendeland och vara med i ett rivaliserande gäng. Du var tvungen att bära vapen och det var inte frågan om att vara ”bad ass”, det handlade om överlevnad. När jag var 13 år åkte vi för att hälsa på min morfar som bodde i utkanterna av Mississippi och han hade läst mycket om vad som hände i Compton. Han märkte att jag började komma upp i åldern och gav mig min första pistol för att jag skulle kunna försvara mig och min familj. Det var också så jag fick mitt namn Eiht, för pistolen jag fick och som jag alltid bar på mig var en .38 Special och Eiht är en akronym för ”Experienced in Hardcore Thumpin’”.

Hur såg du på grupper som Souls of Mischief, Pharcyde och The Alkaholiks när de kom ut?

– Gangsta rap är en tävling och när den var som störst fanns det folk som man bara inte kunde tävla med. Cube var störst och den som ledde flocken, sen hade du Eazy, Dre och Snoop. Efter dem kom grupper som Comptons Most Wanted, Above The Law och King Tee och det var vi som styrde skiten just då. Runt -94, -95 var det svårt för någon att säga att de var gangsterrappare och försöka ta vår plats.

DJ Large flikar in: Det var då G-funken kom!

– Det var därför den aldrig slog igenom stort. Du är antingen på samma spår eller så kommer du från ett helt annat håll som Souls of Mischief eller Alkaholiks gjorde. Du kan inte vara mittemellan som vissa ville vara. Titta på Warren G, han ville vara mittemellan och representera Long Beach utan att vara lika hård som Snoop och Daz till exempel, och han lyckades inte med någonting efter Regulate. Att Regulate blev en så stor hit berodde till största delen på att Nate mördade låten och att den byggde på en klassisk låt med Michael McDonald som redan var jättestor runtom i Staterna. Om du säger att du är Compton och ”hood” men gör glad musik blir du inte accepterad, vilket var vad artister som Warren G och Twinz fick erfara.

Efter en hel del snack om olika Cali-rappare börjar Eiht prata om sin gamle nemesis DJ Quik.

– Anledningen till att Quik slog igenom var för att han var den ende

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 55

>>

mc eiht

rapparen som representerade Bloods. Image kan ta dig långt, så Quik blev mannen för alla Blood muthafuckas runtom i landet som inte hade någon annan rappare att relatera till. Hela scenen styrdes av Crips-niggas och här kom en snubbe som reppade Bloods. Under den här tiden jobbade jag på min andra platta och Quik ville skapa sig ett namn och det bästa sättet att göra det på den tiden var att börja beefa med någon.

Du och Spice One har arbetat tillsammans i nästan tjugo år. Vad är det som gör er till ett så bra team?

– Vi är som syskon. Han är från norra Cali, jag är från södra Cali men vi är ändå som en person. Om jag var ifrån norra Cali skulle jag vara Spice One och vice versa. När vi gör musik tillsammans så är det som att vi matar varandra. Vi skriver i samma takt och har samma sätt att jobba på.

Tog du åt dig när Quik la raden ”you left out the g cause the G ain’t in you”?

– Hell no! Det är så jag stavar mitt namn.

Ni är båda en stor del av den klassiska filmen Menace II Society.

Kan du berätta om hur du blev involverad i inspelningen?

– Jag hade precis gjort min låt ”Growin’ Up in the Hood” för filmen Boyz n the Hood och bröderna Albert och Allen Hughes som regisserade Menace ville ha med folk som var på riktigt i filmen och kom du från L.A. så visste du vilka Comptons Most Wanted var. Tupac var förstahandsvalet till att spela huvudrollen. Faktum är att den främsta anledningen till att bröderna Hughes fick dealen att göra filmen för New Line Cinema var på grund av Pac. New Line ville ha Pac för att han var den nye ”motherfuckern” och hade varit med i Juice och Poetic Justice och de visste att han skulle göra bra ifrån sig inom filmvärlden, precis som Cube gör idag.

Eftersom bröderna Hughes hade regisserat vissa av Pacs musikvideos visste New Line att de hade en direktlina till Pac och de lovade en deal om Hughes kunde garantera att Pac skulle vara med i filmen, men Hughes som redan visste att Pac var svår att jobba med gav honom en biroll. Pac blev tokig och ansåg att han skulle ha en av huvudrollerna och efter att ha tjafsat under några veckors tid fick han sparken från filmen och det var då han kom till inspelningen och spöade Albert och Allen, vilket kom att bli en av Pacs mest kända rättegångar.

1994 deltog du i något som kallades för Gangsta Rap Summit tillsammans med bland andra Scarface och Spice One och hamnade bland annat på omslaget till The Source. Vad var det som fick er att delta i detta möte?

– Gangsta rap hade börjat få ett riktigt dåligt rykte och de stora skivbolagen ville inte ha någonting att göra med musik som kom från gatan och som handlade om bitches & hoes, drivebys och poliser. Allt på grund av vad som hände när Ice-T släppte ”Cop Killer”. Time Warner hade ett finger med i distributionen på många andra bolag och började ställa ultimatum om att dra sig ur om den eller den artisten släppte sin skiva. Detta ledde till att många artister blev bannade från sitt eget skivbolag. Det var då The Source och Lil J från Rap-a-Lot Records bestämde sig för att bjuda in oss till ett stort möte i Texas där vi under två dagar diskuterade nya strategier för hur framtiden för gangsta rap skulle se ut.

56 |

| nummer 1 2012

Hell no! Det är så jag stavar mitt namn.

Var Spice One någonsin påtänkt att spela någon roll i filmen?

– Spice var aldrig med i snacket om att vara med i filmen, däremot så var MC Ren påtänkt att spela min roll som A-Wax men han lyckades inte leverera vad filmfolket var ute efter. Jag var på en audition och fick jobbet direkt efter.

Vad tycker du om att många kanske mer ser Eiht än A-Wax när de ser filmen, precis som man gjorde när man såg Pac i Juice?

– Jag var bara mig själv när jag provspelade men jag måste också tillägga att trots att jag ville föra in så mycket verklighet i filmens situationer som jag kunde är det ändå underhållning. Du kan inte ta rollen du såg på bioduken och mixa den med mina texter för att få fram någon sorts mördarmaskin, för när allt kommer omkring är jag precis lika normal som någon annan. Jag har stresströsklar, jag har barn och en familj som jag bara vill vara mig själv inför utan allt vad det innebär att vara artisten MC Eiht.

Det är därför jag inte reser runt med ett entourage eller säkerhetsvakter, jag åkte till Sverige helt ensam. Ju fler människor som ser dig som normal desto mer accepterad kommer du att bli.

Som när du hängde i New York med Wu-Tang -94?

– Exakt, det var samma sak där, de såg att jag var en cool snubbe utan ego och vi klickade direkt. Jag hade galen kärlek i New York på den tiden från artister som Busta Rhymes, Pete Rock och Gang Starr.

Du framstår som väldigt ödmjuk, har du aldrig blivit tvungen att bevisa dig ”off the record” så att säga?

– Aldrig. The realness is in you, fuck it.

Men har det inte funnits de som velat testa dig när du inte framstår så hård som du gör på skiva?

– Jag är en smart och vältalig snubbe. Även fast jag var ute på gatan och gjorde dumma grejer så gick jag klart skolan och tog min examen. Min mamma jobbade som sjuksköterska och min pappa jobbade på General Motors i 30 år, det var inte så att jag var en värsting som sket i allt.

Min familj gav mig vissa värderingar som jag höll fast vid och jag ville visa dem respekt genom att klara skolan och det var också genom mina föräldrar jag fick min ödmjukhet. Trots att vi bodde i ghettot så vägrade min mamma att låta mig gå i en ”ghetto-school” och skickade mig istället till privatskola för att hålla mig borta från den värsta skiten. Min mamma brukade baila ut mig från häktet och trots att jag var helt ”banged up” i Crips färger så sa hon ändå till sina vänner att hennes son minsann inte höll på med någon gängaktivitet.

Du är signad på DJ Premiers skivbolag Year Round Records men din nya platta skulle ha varit ute för ett år sedan, när kommer den?

– Premier har för mycket på sitt bord och har inte riktigt haft tid att koncentrera sig på releasen ännu. Vad vi har gjort nu är att lyfta skivan från Year Round till Premiers gamla bolag Work of Mart och släppa den tillsammans med mitt egna bolag Blue Stamp. Vi har sexton låtar klara och jag ska spela in två till innan vi är redo för släpp. Jag har bland andra Bumpy Knuckles, Xzibit och NYG’z på plattan och Brink Sinatra och Dj Premier som producenter, vad mer behöver man? Ah geah!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 57

kingsizemagazine.se

Alexander Kihlström

young jeezy

Från att vandra upp och ner på gatan utan att ha något att göra är vägen lång till att bli gatans röst. Men det är en väg som Young Jeezy har tagit och i USA ser många honom som en hjälte i hooden, en man som har gått igenom det som många upplever idag och kan uttrycka det i musik. För många är han en hjälte men för Jeezy räcker inte det.

Han vill bli en levande legend.

Han har gått från att se sin egen mor vara beroende av crack när han växte upp till att idag bli hyllad av de bästa rapparna och de viktigaste människorna i branschen. Innan han kommer till efterlängtade spelningar i Malmö, Göteborg och Stockholm i maj passade vi på att ringa upp Jeezy.

Under intervjun satt han på en brusig telefonlinje nedsoftad i sin soffa – en möbel den upptagna entreprenören sällan verkar ha tid att sitta i.

Många känner till Jeezy men för de allra flesta är han förmodligen ett relativt nytt namn. Han var dock aktuell redan 2001 med släpp under namnet Lil’ J. Efter namnbytet har han släppt fyra fullängdare som resulterat i Billboard-placeringarna: 2, 1, 1 och 3 – ganska imponerande. Tre av skivorna har varit en del av skivserien Thug Motivation som slutade med den allra senaste skivan Thug Motivation 103: Hustlerz Ambition.

Skivan blev uppskjuten i två år men när den äntligen släpptes kunde vi se Jeezy tillsammans med artister som Snoop Dogg, André 3000, Jadakiss, T.I. och Trick Daddy – vilket också kan ses som ett tecken på hur högt aktad Jeezy faktiskt är i raplandet USA. Ju större och kändare rappare desto fler krav brukar man kunna ställa. Oftast är kraven acceptabla och handlar, i fall som dessa, om frågor som de helst inte vill besvara (oftast för att de alltid får samma frågor). Via Jeezys management fick vi beskedet om att känsliga ämnen skulle undvikas, och känsliga ämnen finns det många hos Young Jeezy. Det finns beef med den överkommersielle rapparen Gucci Mane till exempel, men det känns inte heller jätteintressant längre på grund av klasskillnaden mellan de två. En lite mer personlig sak att prata om annars är Jeezys problemtyngda uppväxt i ett trasigt hem. Han hade en mamma som rökte crack och enligt honom själv hatade hon honom. Hon hotade även sin son med pistol en morgon då han inte orkade gå till skolan. Allt detta berättar dock Jeezy om i sin dokumentär A Hustlerz Ambition (sök på YouTube). Ibland är dokumentären lite ”för Hollywood” men det är ändå ofta en intressant berättelse där Jeezy berättar om saker man sällan hör från rappare. Det är också det som ofta utmärker Jay Wayne Jenkins, eller Young Jeezy, och skiljer honom från många andra rappare. Artister som Rick Ross har, uppenbarligen, inspirerats av Jeezys rap, men då Rick Ross hårda berättelser synats som en bluff (oavsett vad man tycker om honom som rappare) så har Jeezy varit med om det hårda livet. Det är det som har färgat honom som människa i allmänhet och rappare i synnerhet. En rappare som, liksom de flesta andra av samma kaliber, är en entreprenör ut i fingerspetsarna där tid onekligen verkar vara pengar.

58 |

| nummer 1 2012

Du verkar ha mycket att göra nu för tiden med turné, skivbolag och ett klädmärke bland annat...

– Ja, det är en del att göra men jag är en affärsman och för mig är det vardag. För mig handlar det om att få möjligheten att göra det jag drömmer om. Jag får möjlighet att resa runt i USA och resten av världen. Jag njuter av livet, det lovar jag dig.

Du är onekligen en affärsman och var väl det även när du var yngre, under lite andra former. Men vad skulle du säga att det finns för skillnader mellan dig och en traditionell affärsman av typen Donald Trump, till exempel?

– Ingen. Den enda skillnaden är egentligen att jag går in i mickbåset och spelar in musik… Men som du säger så har jag haft ”the hustle” i mig länge. Jag är en entreprenör och jag vet vad jag vill göra, jag är väldigt målmedveten.

De flesta rappare påstår att de jobbar hårt och många gör det säkerligen också, men det känns som att du går ett steg längre?

– Så är det verkligen. Jag är, utan tvekan, en av de rappare som jobbar hårdast. Kanske till och med den rappare som jobbar absolut hårdast.

Många andra jobbar säkert hårt men jag har behövt göra det, hela tiden, för att ens komma dit där jag är idag. Man måste jobba konstant om man vill att folk ska komma ihåg ens namn, det har jag fått lära mig.

Förutom att du jobbar hårt så är du också väldigt ärlig när du berättar om verkligheten på gatan…

– Jag skulle inte ens vilja kalla det för verkligheten på gatan. För mig är det bara verkligheten, punkt. Jag vet inte hur ni har det i Sverige men här i mina områden måste många göra vad de kan för att överleva. Det är vår verklighet.

Precis. Men utan att nämna några namn, är det inte frustrerande att höra andra rappare prata om den verklighet du talar om, utan att de nödvändigtvis ens har upplevt den?

– Jag förstår vad du menar, men jag ser det bara som en del av spelet. Så var det när man växte upp också. Vissa gäng och vissa individer tog åt sig ”äran” för saker som de aldrig hade gjort. Man påstod att man var så mycket hårdare än vad man faktiskt var. Men det handlar bara om att

Jag 채r, utan tvekan, en av de rappare som jobbar h책rdast.

Kanske till och med den rappare som jobbar absolut h책rdast

>>

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 59

young jeezy

Jag har alltid gatan i ryggen och jag kommer alltid att göra allt jag kan för att representera dem så bra som möjligt. Jag ger folk en röst. Det är folk som ingen hade lyssnat på annars.

60 |

| nummer 1 2012

upprätthålla en viss bild av sig själv för andra. Jag är inte heller den största gangstern i USA direkt, men jag berättar om min verklighet och min del av USA – på mitt sätt.

Det tog ett tag innan din senaste skiva kom. Den sista delen i Thug Motivation-serien blev uppskjuten ett par år. Vad beror det på? Blev det ett stopp i den kreativa processen?

– Nej, inte alls. Den kreativa processen har flutit på bra under hela tiden.

Däremot så har skivan skjutits upp på grund av politik och business kring skivbolag och sådant. Jag tänker inte komma med några bortförklaringar, men det är mycket som händer bakom kulisserna som folk varken ser eller förstår. I slutändan är jag ändå glad att vi väntade, eftersom det var bättre för business. Men det är klart att det var frustrerande att vänta, speciellt när alla frågade efter skivan. Är du nervös innan det är dags att släppa en skiva?

– Nej, jag blir aldrig nervös egentligen. Den enda gången det finns risk att jag blir nervös är om jag vet att jag inte har gett hundra procent på en skiva, då är jag nervös. Men som tur är så händer inte det särskilt ofta.

Annars vet jag vad jag kan förvänta mig när jag släpper en skiva och jag ser bara fram emot det väldigt mycket. Jag längtar efter att få komma ut och uppträda med låtarna på skivan och se vad folk tycker om den.

Ja, nu kan man väl säga att du är rutinerad i gemet. Du har väl lärt dig en del under åren?

– Verkligen! Jag har varit här i många år nu. Jag har sett rappare komma och jag har sett rappare försvinna. Men jag har varit kvar hela tiden, så jag måste väl göra något rätt antar jag? Nu för tiden har jag bättre koll på att det handlar om kvalitet före kvantitet och jag anstränger mig mycket för att släppa det absolut bästa jag kan varje gång.

Du har en imponerande gästlista på senaste skivan och kvalitetssäkringen du pratade om går väl hand i hand med vilka människor du har jobbat med också?

– Ja, precis. Jag är så glad att jag har fått möjligheten att jobba med så otroligt duktiga individer. Mina gäster är folk som jag sitter hemma och lyssnar på själv liksom. Jag är så oerhört nöjd över att det blev som det blev också. Det jag har gjort tillsammans med gästerna tycker jag innebär att skivan är en modern klassiker. Jag tror att jag är den ende rapparen som har haft med Jill Scott på en låt där hon faktiskt har rappat!

Skivan är som sagt den sista delen i serien Thug Motivation. Vad kommer att komma härnäst? Kommer vi att få höra en annorlunda Jeezy framöver?

– Det här var sista kapitlet för det. Det kändes helt rätt att avsluta med en grym skiva för att sen gå vidare till andra saker. Jag tycker att rappare måste utveckla sig konstant. En rappare som pratar om samma saker hela tiden är inte särskilt intressant enligt mig. Personligen känner jag att jag bara kan växa om jag lämnar den här delen bakom mig och börjar på något annat.

Har du klart för dig nu hur du kommer att låta på nästa släpp?

– Jag vet inte riktigt hur det kommer att bli, men jag strävar alltid efter perfektion i det jag gör. Jag känner att jag har utvecklats hela tiden och

min senaste skiva är också min bästa skiva – enligt mig. Därför känner jag också att mitt nästa album måste toppa alla mina tidigare släpp, inklusive det senaste. Det kräver mycket av mig, men jag vill alltid bli bättre och jag är säker på att jag kommer att lyckas även med nästa skiva.

I din dokumentär, A Hustlerz Ambition, pratar du bland annat om motgångar i form av problem med dina stämband som kunde ha kostat din karriär och hur någon läckte ditt första släpp hos Def Jam, före releasedatum. Tänker du ofta på hur skör en musikkarriär faktiskt kan vara?

– Ja, men det får man vara beredd på. Det tillhör spelet vi alla spelar, en vacker dag kan allt vara slut. Det är samma som med idrott; en plötslig skada kan sätta stopp för den mest framgångsrika karriären. Men jag försöker göra mitt bästa för att öka mina möjligheter till en lång och framgångsrik karriär. Jag omringar mig med bra folk som jag kan lita på och jag försöker hålla mig frisk och disciplinerad – mycket mer än så kan jag inte göra.

Förutom alla företag och din lyckade rapkarriär så har du en stiftelse, Street Dreamz Foundation, som hjälper barn och föräldrar i utsatta områden med allt från skolmaterial till pengar. Är det viktigt för dig att ge tillbaks när du kan?

– För mig är det hur viktigt som helst. Jag gör det inte för att media ska bry sig eller något sådant. Jag vill bara hjälpa dem som behöver det, nu när jag har möjligheten. Jag hade det inte alltid så lätt när jag växte upp och jag vet att det finns många där ute som behöver hjälp. Om man då är en framgångsrik rappare så tycker jag definitivt att man bör hjälpa till så gott man kan. Jag kommer inte att kunna göra allt och jag kan inte finnas där hela tiden, men jag försöker i alla fall.

För vissa rappare är det svårt att återvända till sina gamla ”hoods”, men för dig verkar det vara helt naturligt att kunna promenera på gatorna i Atlanta?

– Det känns väldigt skönt att jag faktiskt kan göra det. Men det är för att jag alltid har behållit kontakten med var jag kommer ifrån. Jag förnekar aldrig något jag har gjort eller människor jag har umgåtts med. Vissa människor går det inte att umgås med längre eftersom det hade skadat mig och skulle kunna utsätta mig för direkt fara, men det förstår de och de vet att jag bara har kärlek för dem ändå. Jag har alltid gatan i ryggen och jag kommer alltid att göra allt jag kan för att representera dem så bra som möjligt. Jag ger folk en röst. Det är folk som ingen hade lyssnat på annars.

Till sist vill jag avsluta med något intressant som du sade i din dokumentär. ”To make it, to me, is to be in a place that, no matter what, I’m respected. I wanna be what Pac wasn’t. I wanna be what BIG couldn’t be…”. Hur ser du på din framtid? Vad är målet och kommer du att nå det?

– I wanna be legendary! Jag vill ha en levande legendstatus tack vare de låtar jag har gjort och de människor jag har nått ut till. Jag vill finnas i hjärtat hos kvinnor och män från nu och för alltid. Många kända rappare idag kommer förmodligen att vara bortglömda om några år, förstår du?

Det är inte för mig. Jag vill inte vara den rapparen, jag har högre ambitioner än så. Jag vill bli legendarisk.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 61

kingsizemagazine.se

Alexander Kihlström

Christer carlsson

Professor P & DJ Akilles

När vi sitter och pratar, skojar vi lite om att man kan kalla duon för ”Sveriges Gang Starr”. Det är svårt att jämföra någon med Guru och DJ Premier men faktum är att man inte behöver leta efter likheterna allt för länge. De syns framför allt i musiken och duons attityd till musikskapandet. De behandlar det som ett sant hantverk och har skapat en unik ljudbild som är lika fräsch som den är en påminnelse om hur rap lät en gång i tiden.

Lundapågen och Uppsalasonen fungerar perfekt tillsammans och de har följt receptet för en framgångsrik duo genom att bygga sin musik på en god vänskap i första hand. Texterna står Professor P (Petter) för, scratchen av DJ Akilles (Viktor) och tillsammans skapar de sina alldeles egna boom bap-beats. Det är just ”tillsammans” som är nyckelordet i den meningen. Det är en duo som är mer än bara ”en rappare och en DJ”. Från skivan Patience (2007), via Maintain EP (2010) och nu The Realism, har man vuxit enormt och skapat ett efterlängtat sound i svensk hiphop. Man har inte gått utan hyllningar genom åren men det känns som att det är nu det är dags för Professor P & DJ Akilles. Det är dags att etablera sig ännu mer i Sverige samtidigt som man har möjlighet sparka in dörren till Europa med en Timberlandkänga från 90-talet, uppdaterad till en svensk version från 2012. Skivorna har hyllats och man har fått chansen att dela scen med storheter som D.I.T.C., Talib Kweli och De La Soul. Med The Realism laddar man om och växlar upp rejält. Med skivan och sina liveuppträdanden skulle vi inte bli ett dugg förvånade om duon blir en av 2012 års snackisar inom svensk hiphop, och kanske inte bara i Sverige.

Först och främst. Skivan heter The Realism. Kan ni förklara vad den titeln och det begreppet betyder för er?

Professor P: Jag ser det som att det är en dröm, som man är medveten om. För mig handlar det nog om att drömma realistiskt, kan man säga.

DJ Akilles: Jag har alltid sett på det som ett tvärsnitt från verkligheten.

Det är vår del av verkligheten. Vi försöker alltid att vara personliga och öppna med vår musik, framför allt genom Petters texter då.

P: Själva samplingen ”the realism” kommer från Cella Dwellas låt ”Perfect Match”. Han säger det på ett så skönt sätt och det blev en bra start för resten av projektet. Titeln på plattan, precis som på Maintain, är alltid den starkaste låten för oss. Det kanske inte är den starkaste låten enligt andra men titelspåret är alltid den låten som betyder mest för oss. Den låten är också den som är mest personlig på skivan, tycker jag.

Det känns som att den här skivan är ett ytterligare steg för er, efter Maintain EP. Känner ni själva av utvecklingen?

A: Ja, vi känner att vi utvecklas för varje släpp vi gör, jag vet inte hur andra upplever det men så känns det för oss. Gamla lyssnare kommer definitivt att känna igen sig men vi har klivit upp en nivå – tycker vi.

Finns det fortfarande utrymme kvar för er som duo att utvecklas och växa?

A: Absolut. Nu när vi är i slutfasen av skivan har vi redan börjat prata om att bygga om i vår studio till hösten. Vi funderar på nya sätt vi kan jobba och göra musik på.

P: Det är en träningssak också. Självklart kan folk stanna i utvecklingen men man borde utmana sig själv och få sig själv att vilja toppa ens förra släpp, varje gång. Sen känns det som att vi hittade vårt sound på Maintain. En sorts 90-talshiphop i en modern tappning och nu är det mest beatsen vi utvecklar känns det som.

62 |

| nummer 1 2012

Vad driver er framåt då? Vad är det som gör att ni vill växa och nå nya höjder?

A: Vi vill alltid förbättras och göra ännu bättre musik och nå ut till fler människor. Jag kan inspireras av bra musik jag hör ute men även av dålig musik. Typ: ’varför gjorde de inte något bra av det där?’. Och så går man in i studion och gör en fet låt själv istället.

P: Så har det alltid varit, även när vi kör live. Vi kan ta Ljusdal som exempel. Det var sista april och det var sju personer i publiken när vi började spela och noll när vi slutade. Direkt tänker man: ’vafan!’, men sen sätter man sig och tar det lugnt. Då tänker vi bara: ’fan vad vi vill så mycket mer än det här!’. Det är en otrolig drivkraft för oss. Om vi når lite högre så kommer vi att slippa gigga för sju personer.

A: Sen är det inte direkt målet som är vår drivkraft, det är snarare resan på vägen dit. Målet är inte att vara störst, det är att försöka bli stor och att uppleva allt på vägen.

P: Vi vet aldrig om vi kommer att komma dit så vi försöker njuta av varenda sekund vi får. Vi märkte när vi spelade ute med Maintain att folk köpte skivan, köpte t-shirts och kom fram efter showen och sa hur bra de tyckte att det var. Bara det är en sjukt stor anledning för oss att fortsätta.

En del av att utvecklas är att kunna utvärdera, reflektera och kritisera sin egen insats och i ert fall även varandra. Känner ni att ni kan vara helt öppna med varandra när det gäller det?

A: Det är sällan jag sågar dina texter…

P: Nä, det är sant.

A: Men jag säger alltid till om du har skrivit en fet vers. Sen kan jag komma med saker som att det vore nice om du hade ett annat röstläge eller liknande. Men det är mest tips bara, för det är ändå Petter som är rapparen och han som skriver texterna, så det är hans grej. Men självkritiska?

Det är vi verkligen.

Ni är era största kritiker?

P: Ja, jag tänker egentligen alldeles för mycket, ofta på små detaljer. Men det brukar ge resultat i slutändan ändå.

A: Vi har en ganska bra synergi ändå. Jag är väldigt otålig och vill få klart grejer nu, helst igår. Medan Petter är sjukt noggrann och låter grejer marinera. Men det är när vi möts någonstans på mitten som vi verkligen får till det. Petter är perfektionisten som ser till att vi håller en så jäkla hög lägstanivå medan jag är den som…

P: … ser till att saker ens släpps, haha. Men så är det när vi producerar också. Vi har olika åsikter om trummor och vad det kan vara, men när vi väl hittar något som båda gillar, då kör vi direkt på det.

Tycker ni ofta lika när det kommer till skapandet av musiken ändå?

P: Det är svårare nu för tiden än vad det var när vi jobbade med Patience.

A: Jag tror att vi båda har blivit mycket petigare med åren.

P: Det bidrar ändå till att låtarna blir bättre till slut, så det är ju en bra grej. Men vi får se vad framtiden har att utvisa, det får ju inte gå för långt

>>

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 63

Professor P & DJ Akilles

så att vi inte kan prodda tillsammans. Men det är nog ingen risk.

A: Att vi dessutom är väldigt goda vänner påverkar ju också så klart. Vi lyssnar på ungefär samma saker och utbyter tips och delar musiksmak till mångt och mycket ändå.

Vad är det då som gör att just ni två fungerar så bra tillsammans? Kan ni sätta fingret på det?

P: Jag tror att det delvis är för att vi ändå är ganska olika som personer och kompletterar varandra på ett bra sätt. Men även som Viktor sa; att vi är goda vänner som kan säga vad som helst till varandra. Det kanske är jobbigt för stunden när vi tycker olika om ett beat till exempel, men vi kommer alltid överens till slut och det är en av våra främsta styrkor.

Kan ni lägga in ett veto om det skulle behövas? Om ni verkligen vill använda ett specifikt beat till exempel?

A: I och med att Petter skriver texterna så har han ändå liiite mer veto än vad jag har, i alla fall tidigt i processen. Om det är ett beat som jag gillar, men som inte Petter gillar, så kan ju inte jag tvinga honom att skriva en text till det, haha. Finns inte inspirationen där så är det ingen idé.

Hur gick tankarna när ni valde beats/låtar till skivan? Bara hjärta eller också lite hjärna bakom det?

A: Mycket hjärta och lite hjärna är det. Vi tänker inte särskilt strategiskt när vi gör musik, vi gör musik som vi själva gillar att lyssna på. Däremot så kan vi säga så här; vi gjorde trettiofem spelningar med förra skivan och vi hade så jäkla kul live. Då har vi haft det i bakhuvudet i processen, kan man säga.

P: Precis, men det är inte så att vi har försökt anpassa skivan så att låtarna ska funka på radio direkt. Vi har gått upp lite i tempo, men det går fortfarande inte snabbt liksom. Vi når upp till 96 bpm som högst när andra ligger på 115…

A: Hela Patience från 2007 går ju typ i 86 bpm. Fem låtar på den plattan är 4.24 långa. Det är när du har 8 takter intro, 16 vers, 8 refräng, 16 vers, 8 refräng, 16 vers, 8 refräng och 8 outro och den går i 86 bpm. Då blir den så lång, haha.

Musiken är boom bap, på engelska. Något som inte är jättevanligt i Sverige, känner ni er ensamma?

P: Nä, inte ensamma direkt. Det finns ju Supersci, Prop Dylan, med flera som gör det bra. Sen slänger andra rappare ofta in boom bapiga låtar på sina skivor tycker jag att man ser.

A: Det är väl framför allt att rap på svenska har blivit så stort de senaste åren.

Ja, svensk rap har fått mycket uppmärksamhet. Organismen talade i radio om svenskar som rappade på engelska och det blev en del reaktioner på det.

A: Ja jag kommer ihåg det. Han sa väl ungefär att när man rappar på engelska så gömmer man sig bakom en mask. Man kan vara lite ”coolare” eftersom man döljer sig bakom ett coolt språk. Men samtidigt känner jag att det är ytterligare en barriär att ta sig igenom för att nå lyssnaren. Petter kanske måste vara ännu mer personlig och öppen för att hans budskap ska nå fram.

Känner du att du måste vara övertydlig för att få fram det du vill säga?

P: Ja delvis så måste jag det. Hade man översatt mina texter till svenska så hade det nog varit mer kännbara ämnen och texter för folk. Men samtidigt vill inte jag vara en drama queen heller, så vissa grejer som jag tycker är väldigt personliga kanske ingen annan håller med om. Men jag känner helt klart att man måste använda större ord och beskriva tydligare med engelskan. Men de som lyssnat på oss ett tag uppfattar det jag säger och uttrycker hur mycket de gillar det också, då känns det riktigt bra.

64 |

| nummer 1 2012

Däremot så kan ju vissa saker fungera bättre på engelska. Självmord, som du skrivit en vers om tidigare, är ett exempel på något som är lite tabu att skriva om på svenska. Då kanske det är lättare för dig med engelska som verktyg?

P: Ja, det tror jag nog. Det blir lätt att man bara ”klagar” om man skriver på svenska. Det kan låta som att man har haft det svårare än vad man har haft det, på så sätt är det lättare med engelska helt klart.

Engelska kan eventuellt vara ett hinder men det kan också öppna dörrar, till övriga Europa till exempel. Är det något ni har tänkt på?

A: Vi har skickat skivor till Australien, England, Tyskland, Polen och så vidare. Det är väl ingen hemlighet att vi vill turnera där.

P: Precis. Det är ett av de stora målen, helt klart. Vi vet ju att vår musik är ganska smal men om man räknar med alla som pratar engelska i världen så är det inte så smalt längre. Drömmen är så klart att få göra det som Looptroop har gjort i Europa. Det är ett mål vi har.

Har ni fått några tips från till exempel Looptroop på hur ni ska gå till väga?

P: Nja… Alltså vi pratade med dem om att följa med på turné för deras förra skiva, Professional Dreamers, men det rann ut i sanden tyvärr. Men om vi hade fått följa med på en sådan turné ute i Europa så hade det varit guld värt för oss så klart.

A: Det skrevs lite om Maintain ute i Europa och vi hade gigs på gång i Tyskland och Polen men det blev aldrig av. Vi har liksom varit där och nosat men inte kommit dit än. Vi behöver det där lilla lyftet, som vi hoppas kommer med den här skivan.

P: Det är mycket därför vi är så noggranna med kvaliteten på den här skivan. Folk kan lyssna på ett spår via en blogg och gillar de inte det spåret så kommer de heller inte att lyssna på något mer av den artisten. Det gäller för oss att alla spår är bra och att vi kan stå för dem.

Promoe är också med på The Realism. Liksom Sadat X, Daniel AdamsRay, Rigael Damar och Adam Tensta. Hur har ni tänkt med gästerna på skivan?

A: Vi har som sagt gjort skivan med hjärtat i första hand och därför valt gäster som vi själva gillar och som vi själva lyssnar på, som vi vill jobba med.

P: Promoe är en rappare jag alltid har velat jobba med, för han är verkligen skitbra. Det är samma sak med Adam Tensta som jag tycker förtjänar mer hyllningar för sin rap än vad han får. Han är en grym rappare och det kommer ibland i skymundan för att han gör starka låtar med starka refränger. Sen var det grymt att få med Sadat X också som vi fick kontakt med via Twitter och vi kände verkligen att han passade perfekt på ”Frontin’” som vi hade klar då, förutom en vers.

På tal om utlandet och Sadat X. Är USA något ni har funderat på? Det har varit mer eller mindre omöjligt förr men nu har flera svenska rappare fått chansen där borta.

P: Det vore jäkligt kul att göra något där. Jag kollar våra YouTube-klipp ibland och då kan man se kommentarer från amerikanska användare.

Ofta uttrycker de hur det vi gör saknas i amerikansk hiphop, men hur de har hittat våra grejer på YouTube vet jag inte. Det måste vi nog ta reda på och fortsätta med helt enkelt.

En fråga som jag kan gissa svaret på, men jag måste ändå fråga. Vilken är er favoritduo (rappare plus DJ) inom hiphop?

P: Gang Starr. Alltid Gang Starr.

A: Det blir ju så, det kommer alltid tillbaks till Gang Starr på något sätt.

Jag håller med, men vad tycker ni det är som gör duon Gang Starr så speciella? Guru har ju inte direkt blivit älskad för sin rap men i Gang Starr verkar folk tycka att det funkar?

A: Guru har fått oförtjänt mycket skit tycker jag. Han är långt ifrån min favoritrappare, men Gang Starr är min favoritartist.

P: Beatsen var så sjukt bra också. Men de hade något speciellt. Jag kanske inte inspireras av Gurus rimschema direkt men däremot kan jag inspireras av hans ämnesval och förmågan att förmedla dem. Det var han alltid sjukt bra på och jag tycker ändå att Guru var bra. Men det är en klassisk 70/30-grupp, känns det som.

A: Om inte 80/20, haha.

Hur blir Professor P & DJ Akilles ”Sveriges Gang Starr” då?

A: Vi får helt enkelt göra mig till frontfigur och Petter får börja rappa lite sämre, haha.

P: Haha, jag ska försöka.

A: Nej, men om jag ska vara helt ärlig så tror jag att nyckeln till Gang Starrs framgång var att de var svinbra över en lång tid. De hade en så sjukt hög lägstanivå. Det är det vi ska försöka eftersträva tycker jag. Just därför vill vi också att varenda låt ska vara så bra som möjligt.

han inte har någon annan rappare med sig på scen. Vi försöker bygga hela våra shower på vårt samarbete.

P: Viktor kör inte adlibs som många andra DJ:s heller utan han låter sin scratch tala. Det blir som en extra röst som jag har med mig på scen och det känns riktigt grymt. Det känns också ganska naturligt att köra rappare plus DJ live på grund av att våra beats passar bäst så. Hade vi haft ett liveband så hade det förmodligen låtit konstigt. Risken med att köra liveband med vår typ av musik är att det blir någon slags rockfusion och att beatsen inte låter som de ska.

DJ-kulturen har försvunnit lite i skymundan i hiphop överlag. Men ni, liksom Still Pee & Ru (med DJ Viet-Naam) till exempel, håller ändå fanan högt och använder scratch flitigt. Är det på väg att bli stort igen tror ni?

A: Ja det var längesen vi gjorde en låt utan någon slags scratch med. Men jag tror så här, och det gäller inte bara att DJ:a; saker går så fort i den här världen och hype kan hålla i sig i en vecka. Men under det finns det gedigna hantverket kvar och jag tror att folk har en uppskattning för det, oavsett om det gäller DJ:s, rappare eller gitarrister. Men jag tror ändå inte att själva DJ:andet kommer att bli folkligt eller jättepoppis direkt. Personligen hoppas jag på att det kommer tillbaks mer i svensk hiphop i alla fall.

Till sist måste jag fråga dig, Petter. Du är erkänt en av de absolut bästa freestyle battle MC’s vi har här i landet med många vinster under bältet, bland annat Fight Night. Vad tycker du om den plötsligt stora battlescen vi har nu med förskrivna battles? Är det något du hade kunnat ställa upp på?

P: Jag tycker att det är sjukt kul att titta på, men jag skulle aldrig ställa upp själv. Jag har fått förfrågan både en och två gånger. Men jag vann Fight Night 2002 och även om jag är jäkligt stolt över det så är det en stämpel som jag har försökt tvätta bort, kan man säga. Jag vill att folk ska fokusera på vår musik och inte det faktum att jag var bra på att battla en gång i tiden. Jag har nästan svårt att gå och kolla på events för då kan jag hamna där igen, i det facket.

Men jag älskar fortfarande att freestyla och en open-mic är alltid en openmic!

A: Jag tror att, som Petter säger, att man lätt fastnar i det där facket. Speciellt om man går runt och måste tänka battle rhymes hela tiden. Då blir det så att man gör den musiken. Vilket också kan vara okej ibland även om det inte är vår grej. Men man kan ju lyssna på det ibland och Gang Starr någon annan gång. Ibland vill man ha en komedi och ibland vill man ha ett drama.

Ni är en av få akter i Sverige som kör det klassiska upplägget med en rappare och en DJ. Hur har ni resonerat kring att hålla fast vid den uppsättningen på scen?

P: Vi försöker framstå som en duo istället för det gamla upplägget med en rappare och en DJ i bakgrunden som har någon del då och då där han scratchar.

A: På ett sätt agerar jag delvis DJ men även sidekick för Petter eftersom

Viktor, har inte du blivit sugen på att göra en DJ Large och spela in en vers någon gång?

A: Haha, jag tror att jag är den ende i hela hiphopsverige som inte har spelat in en rapline. Det är ganska konstigt egentligen. När man var ung så var det ju ”de fyra elementen” och så vidare, men jag skrev aldrig ens ett rhyme. Jag har turen att få höra Petter rappa och han är tillräckligt bra för oss båda!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 65

Alexander Kihlström

erik by erik

Samson for president

Medan snön fortfarande låg på marken åkte jag till en studio i Gubbängen i Stockholm. Där spenderade jag flera timmar med en sångare som gör allt från att sätta upp sina egna affischer till att skriva sina egna texter och har ett finger med i varenda del av musikskapandet; Samson for President.

Han är nu aktuell med den genuina debutskivan Papa’s Old Piano, som är en själfull resa från första till sista spår. Skivan är döpt efter ett piano i hemmet som Samson (som egentligen heter Martin Wahlgren) tillsammans med sin far slog sönder med en yxa. Man kunde/ville inte flytta pianot som funnits i familjen i många år och slog därför sönder det i en drastisk, men renande, katarsis som sedan visade sig bli en viktig punkt i Samsons liv. En punkt som följde med genom åren då fadern var sjuk och även under skapandet av debutskivan, vilket gjorde att det blev den första låten som gjordes och inspirerade ljudbilden på albumet.

Tillsammans med Samsons kollega och producent Soulful Mikael sitter vi i Samsons kök i två timmar och pratar om i stort sett alla aspekter av musik och skapande. Det är sannerligen ett lyxproblem att få ”för mycket” material för en artikel, men det är också svårt att sluta prata med en så pass intressant och vältalig artist som Samson for President.

Vad är soul för dig?

– Handlar det om rytmen, trummorna eller det historiska arvet? Handlar det om hur det låter och hur det har låtit? För mig handlar det om själen – själen i soulen. Min personliga åsikt är att soul är när man sjunger från hjärtat och själen. Det är många som gör det idag och på ett sätt kan du sjunga rock och vara en soulsångare.

För mig är det en filosofi som många glömmer.

Kan man då säga att det finns soulmusik utan själ?

– Absolut. Jag kan inte komma på något exempel men spontant så borde det finnas. Absolut. Men ta flamenco som exempel! Förstår du hur mycket soul det är i flamenco? Jag såg en flamencosångerska på spansk morgon-TV som grät när hon sjöng. Programledarna var lite dryga och bad henne lite kaxigt att sjunga en sång. Som folk kan göra på en fest: ’sjung något då!’ och hon ställde sig upp och körde. Jag lovar dig – all energi i rummet sögs in mot henne och alla blev helt ställda. Det är soul för mig. Att man tar det på allvar och uttrycker känslor från sin själ och det är inte genrebundet.

66 |

| nummer 1 2012

Du har en väldigt bra scennärvaro och en bra liveshow. Hur mycket tänker du på att förmedla din definition av soul när du står på scen?

– För mig är det väldigt viktigt, jag tänker på det hela tiden. Jag hade en teaterlärare som sade att man måste mena vad man säger, precis som att du måste mena vad du skriver. Varje gång jag går upp på scen så tänker jag på det han sa till mig. Han sjöng också flamenco vilket fick mig att komma in på det spåret. Det är just det jag uppskattar med flamencon, liksom med soulen, att man är genuin. Är soul något alla har i sig? Är det något man kan ”lära sig”?

– Alla kan uttrycka soul. Ta din livshistoria, det spelar ingen roll hur den ser ut men det finns något att berätta. Våga vara ”pretto” och ta din skit på så stort allvar att hela du är med i det du gör. Vissa kan säga att man är högtravande men jag älskar MC:s och sångare som i princip skriver sina texter i blod, när känslorna verkligen syns.

Du har jobbat med bland andra Mohammed Ali och Carlito. Det känns som att de har mycket ”själ” i sina texter och uttryck också?

– Definitivt. Det är det som gör dem så bra också, tycker jag. Absolut, de har väldigt bra beats och de är väldigt bra rappare. Men att de uttrycker sig som de gör är det som får mig att älska deras grejer…

Soulful Mikael: Ken är ju ett väldigt bra exempel på det också. Han har ju verkligen soul i många av sina grejer. Kolla in ”Mamma” till exempel, där har du känsla.

Samson: Ja men precis, och idag finns det så mycket musik där artisten bara är ett verktyg, ett medel för att sälja skivor. Om alla människor är unika, varför då inte ta till vara på din story? Man måste sätta ett värde på sig själv och inte känna att man måste ha gjort det ena eller det andra för att kunna berätta något.

Om vi pratar om hiphop så är det ju nästan ett krav i USA att man ska ha levt ett hårt liv och haft en jobbig uppväxt för att få berätta sin story i många fall...

– Ja, men man måste få kunna vara fiktiv också.

Jag tror få rappare har varit med om allt det de skriver om. Men det är ju en slags mytbildning också.

Soulful Mikael: Även om en person framför en cover till exempel, så kan man ju känna det.

Det behöver inte vara artistens egna ord, men så länge hon eller han lyckas förmedla en känsla och sjunga från hjärtat så tror jag att det finns många som kan känna och relatera till låten.

Samson: Det är som när vi alla var yngre. Man kanske lyssnade på en specifik låt väldigt mycket vid tiden då tjejen gjorde slut. Då kan ju den låten till och med betyda mer för dig än för artisten som skrev den. Om du då gör en cover på den låten, med den känslan – då är det soul.

Du har sjungit en del covers själv. Kan du känna att du gärna hade skrivit de låtarna själv?

– Jag tror att man känner så med alla bra låtar man hör. Och ibland några dåliga, haha.

Soulful Mikael: Det tror jag är grejen med covers också. Det handlar inte om att man ska göra en bättre version av originalet, utan snarare att man förmedlar sina egna känslor via den låten. Det är en hyllning till originalet och i slutändan något artisten som skapade originallåten borde vara stolt över.

För att återgå till skivan så har du berättat om storyn bakom namnet på plattan, men kan du berätta vilken roll musiken spelade under din uppväxt?

– Jag tror att musik har spelat en viktig roll i allas uppväxt egentligen. Jag tror att det är en universell grej att i stort sett alla har skrivit några slags texter eller gjort någon musik när de var barn. Du har säkert skrivit raptexter till exempel. Sen är det någon eller något som får en att sluta tro på det man gör, oavsett om det gäller musik, fotboll eller att samla frimärken. Jag tror att många unga tyvärr skolas bort från sina passioner och drömmar.

Vad var det som fick dig att tro? Vad fick dig att följa dina drömmar och hamna där du är idag?

– Bra fråga. Jag tror att det har mycket med att göra att jag inte hade så många människor runt

Våga vara ”pretto” och ta din skit på så stort allvar att hela du är med i det du gör.

omkring mig som sa ’gör inte det där’. Det fanns inga människor som slog mig på fingrarna. Jag växte också upp i en familj där man inte visade sina känslor särskilt mycket och då var nog musiken min tillflykt, där jag kunde göra det ganska fritt.

Hur ska vi få fler, unga framför allt, att våga tro på sina drömmar tycker du?

– Just som jag sa, ignorera folk som vill slå dig på fingrarna. Det är ju helt sjukt just nu egentligen i Sverige. Vi har bland de bästa artisterna i världen i vårt lilla land. Det gäller bara att folk ska våga ta för sig. Strunta i nej-sägare och folk som försöker hålla dig tillbaka. Gör din grej och tro på dig själv! Det gäller att vi supportar varandra och den scen vi bygger upp och lever i, oavsett om det är rap, soul eller pop liksom.

Det är onödigt att beefa när vi istället kan stärka varandra.

Om man pratar om andra människor och din musik… Hur viktigt är det för dig vad andra tycker? Hur mycket lyssnar du på andra människors åsikter?

– Jag skulle vilja säga att jag fullkomligt skiter i det, men jag tror inte att någon känner så. Man bryr sig alltid om vad folk tycker. Men jag tror att när man lär sig att se sig själv i spegeln och kan säga: ’jag älskar det du gör!’, det är först då man vågar vara experimentell och fri. Det är som när man var yngre och hängde med de coola killarna och hela tiden sökte bekräftelse från dem. Det gäller att vara så pass stark att man kan stå för det man gör och att man vågar, oavsett vad folk säger. Fotbollsspelaren Henke Larsson sa en bra grej en gång: ’Om man lär sig att skita i att folk ger en komplimanger så lär man sig också att skita i när folk kastar skällsord efter en’. Vi är alla ansvariga för det hårda klimatet i nöjesvärlden som ändå gäller. Det hårda klimat som bidrog till att till exempel Amy Winehouse och Kurt Cobain försvann för tidigt.

Det är något vi måste vara jäkligt medvetna om.

Om man pratar om ”professionella tyckare” och musikvärlden då. Ponera att du får en massa 1/5 i betyg, kontra att du får en massa 5/5 i betyg. Vilket tror du är svårast att komma tillbaks från?

– För mig är nog 5/5 svårast att komma tillbaks från. Jag säger inte att jag inte vill ha det, men säg så här; om du får 1/5 så blir du knäckt och då kommer man att fråga sig: ’Vad var det som gick fel? Vad kan jag göra annorlunda?’. Men om du får 5/5 så blir du speedad och rastlös i själen. Jag skulle nog bli extremt stressad. Jag har nog lättare att bemöta 1/5 än 5/5, men som sagt; ge mig gärna en femma, haha!

Samson for President är helt uppenbart en artist som brinner för sin musik och som verkligen lägger ner sin själ i sitt arbete, i dubbel bemärkelse. Tillsammans med producenten Soulful Mikael och ett stort gäng oerhört talangfulla musiker har han nu kommit ett steg på vägen mot sin dröm. Ett steg som är debutskivan Papa’s Old Piano.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 67

kingsizemagazine.se

Robert Zillén

Gustav Johansson

albin gromer

Det är på tiden, både för Albin Gromer och för svensk musik. Trots att Albin inte skulle kunna ge ett mer avslappnat intryck om så hans liv hängde på det, och kritikerkåren har fullt upp med att dra likheter till samtida popsoulsångare, så är det svårt att förneka att det är på tiden – Albin Gromer är efterlängtad. Men vem är då den 20-nånting-årige malmöiten?

– När jag var 14-15 år fick jag tag på programmet Reason av en kompis och började göra beats. Samtidigt tog jag pianolektioner för att kunna spela in själv. Mitt intresse växte efter det helt enkelt, så till slut var det bara naturligt att lägga på sång. Som yngre var jag egentligen mer inställd på att rappa, men insåg att jag nog vore en bättre sångare. Hellre en bra sångare än en halvkass rappare liksom. Men jag insåg ganska snabbt att jag inte ville begränsa mig till att bara göra beats. Jag tror att det har med texter att göra, att jag är intresserad av att uttrycka mig i text och sång. Och att producera sång också, det har blivit mer och mer intressant. Lyssna på D’Angelo liksom, vilka sjuka stämmor! Är du helt självlärd?

– Producentmässigt, ja. Det är ju bara att leka runt och så, tror jag. Jag har gått på musikgymnasium och då fick man lite sång- och pianolektioner och lärde sig musikteori. Det var väldigt bra råd och tips man fick i skolan men jag är väldigt dålig på att öva, så jag tror att jag är självlärd vad gäller sången också. Många av de låtar jag tycker är bäst är de som improviseras på plats och blir till vid första inspelningen. Att

68 |

| nummer 1 2012

våga säga ’det är inte bra nog’, om en skiva som var planerad att släppas och kasta nästan alla låtar och börja om på andra idéer och slutföra det, det är först nu jag har lärt mig den processen. Att man inte behöver nöja sig. Jag har försökt att bli mer perfektionist faktiskt.

Känns det självklart att sjunga på svenska?

– Ja, faktiskt. Jag har skrivit grejer på engelska också, men det blir bara klichéer, jag kan inte engelska tillräckligt bra. Det är många som inte kan det och det går bra ändå, men jag tycker att det är mycket mer intressant att uttrycka sig genuint, eller personligt. Jag har haft idéer och har fortfarande tankar om att flytta till något engelskspråkigt land för att lära mig tala på vardaglig basis för att sedan börja skriva på engelska, men jag tror att det är vad som krävs.

Om jag sitter vid ett piano eller framför Reason och gör musik så är det svenska ord som poppar upp i mitt huvud, så enkelt är det. Jag vill inte översätta till ett annat språk för det är mycket som förloras i översättningen. Man måste ju tänka på engelska om man ska skriva på engelska och så långt har jag inte kommit än.

Sverige är ett ganska soulfattigt land, har det varit svårt att hitta din plats?

– Jag har mest utländska influenser, även om jag inte ser på musik i genrer. Så fort en svensk journalist ska hitta liknelser ser de Oskar Linnros och – om de känner till honom – Kaah.

Därefter nämner de ofta Mauro Scocco och Erik Gadd, bara för att de är svenskar. Jag har aldrig lyssnat på vare sig Mauro eller Gadd, så för mig är det helt främmande. Kaah däremot är ju en fet influens. Jag vill höra mer av folk, det måste ju finnas någon annan som har lyssnat på samma grejer? Någon annan som gör musik och som gillar samma musik och hiphop som jag gör.

Hur är ditt förhållande till hiphop?

– Jag har ett starkt minne av den första skivan jag köpte när jag var 8 år. Jag gick till skivaffären med en äldre kompis och hans första råd var att jag skulle leta efter en skiva med det svartvita ”parental advisory”-märket och det blev No Limit-rapparen Magics album. Jag lyssnade väldigt mycket på Tupac när jag var yngre och sen Biggie Smalls. Efter ett tag insåg jag att A Tribe Called Quest, Common, Kanye West, Mos Def

och Slum Village egentligen är det jag tycker om mest, mer än gangstergrejen.

Man kan höra influenser från J Dilla i din musik.

– Oh ja, det är det fetaste alltså – drunken sloppiness, eller nåt, när hi-haten ligger fel.

Men den ligger så fel att det blir rätt. Det är roligt, för min farsa har noll taktsinne, han kan inte klappa i takt till en låt, och det är min sämsta sida också. Men jag kan klappa rytmer i och för sig. Det jag gör är att ta något som vanligtvis är på engelska och sjunga det på mitt sätt på svenska – och det känns som att det saknats tidigare. Det börjar komma nu, att folk sjunger på svenska och det låter bra. Jag tror att det kommer att komma ännu mer. Jag är ju uppvuxen med Timbuktu, Petter, Ken och Kaah – artister som gör sin musik på svenska.

Just Timbuktu har haft en ganska stor inverkan på din karriär?

– Jag hade ett gig i Malmö och jag har fått förklarat för mig att Jason hade hört ”Här inne hos mig” och var intresserad av att styra upp någonting för sin skiva. Han kom och lyssnade på

giget, där min pappa också var. De sågs i publiken och Jason gav min pappa sitt nummer. När jag kontaktade honom så mailade han ”Ord och flera visor” utan refräng och sa ’gör vad du vill’ – vilket jag också gjorde. Efter det stötte vi på varandra på P3 Guld och snackade.

Och där fördjupades samarbetet?

– Tidigare, när P3 började spela ”Så många gånger” kände jag att jag inte kan fortsätta att blunda och köra på. Jag hade släppt två EP:s genom ett annat bolag och samarbetade med dem fram till hösten 2010. Jag hade ett datum och en titel klar för mitt dåvarande album, men kände att det inte höll – varken låtarna eller situationen. Genom Jason fick jag kontakt med nytt folk och insåg att det var dags att ta tag i min situation. Jag tog mig ur samarbetet och började träffa nya bolag, men jag hade inget skivkontrakt när jag spelade på P3 Guld. Det blev startskottet. Sedan följde jag med Jason på turné efter det.

Minns du när du hörde dig själv på radio första gången?

– Jag minns väldigt många tillfällen och det är

fortfarande en väldigt sjuk känsla när det händer, men den absolut första gången har jag inte färskt i minnet. Första gången jag spelades på P3 kändes jävligt coolt, det minns jag. När jag släppte ”Så många gånger” satt jag och basisten i mitt band och käkade pizza i Malmö och de hade radiostationen Din Gata igång. Jag hörde att det var min låt så fort de första tonerna i låten spelades. Det var en jävligt go känsla att sitta där när ingen annan visste att det var min låt.

Och nu är albumet äntligen här. Men varför namnet Album?

– Jag har kallats Album hela min uppväxt. Jag var på släktmiddag när jag var typ tre år gammal. Jag har två sysslingar som är från Stockholm och vi är lika gamla. Det var någon annan släkting som ville få dem att leka med mig, men då svarade de: ’vi vill inte leka med den där Album’. Efter det har min farsa och mamma kal�lat mig för Album, så det blev en klockren titel; mitt debutalbum, som också är ett konceptalbum och en historia om mitt namn.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 69

kingsizemagazine.se

Emilia Melgar

erik by erik

Malena uamba

Man kan räkna dem på en hand; de få Stockholmsbaserade artister vars talang utlovar en ljus framtid, även om de i nuläget inte är kända för den breda massan.

Men en av dem är 26-åriga Malena Uamba.

Stilrent klädd i svart sitter hon på ett fik i centrala Stockholm och hoppas att hon ska kunna ge bra svar i intervjun. Hon är lite nervös och lite blyg. Kanske är det en del av hennes personlighet. Inte skulle man ana att kvinnan som så självsäkert står bakom en mikrofon sena kvällar ute på Stockholms klubbar, är samma kvinna som vid intervjutillfället något tillbakadraget tar ett extra andetag innan hon börjar beskriva vad musiken betyder för henne. Malenas stora kärlek finns i skapandet och musikaliteten. Så fort ledigheten gör sig påmind, tar hon tillfället i akt till att skriva låtar och försöka hitta idéer. Med ett brett leende berättar hon att en av hennes favorithobbys är att ge sig ut på YouTube-maraton. Börja med ett klipp och ta sig igenom ett tiotal i jakt på inspiration och nya tunes. Det är inte särskilt svårt för Malena att hitta saker att inspireras av, däremot är det betydligt svårare att upptäcka nya talanger ute på nätet. Som mest nöjd är hon när hon hittar en cool artist med genomslagskraft i rösten, och en text som etsar sig fast i hjärnan. Det ska sticka ut och ha stark karaktär.

– Igår var det en bra YouTube-jakt. Man kan ju börja med en artist som man gillar och kolla vidare därifrån, eller om man vill ha något nytt så kan man ju kolla någon blogg till exempel.

Ibland hittar man något riktigt bra.

Malena Uambas musikkarriär har till stor del utspelats på diverse Stockholmsklubbar. Det har hon absolut ingenting emot. Tvärtom är det något hon anser vara nästintill nödvändigt under tiden hon samlar ihop sitt material och jobbar med nya låtar. Att stå på scen, oavsett om det är en klubbspelning eller en ”vanlig” konsert, är enligt henne ett bra sätt att testa publiken och bemöta reaktioner. Däremot är det inte på klubbscenen hon vill stanna. Det är inte heller i underjorden hon vill röra sig framöver.

– Jag vill ju självklart ut med min musik men jag är inte så sugen på allt runtomkring. Inte just nu

70 |

| nummer 1 2012

i alla fall. Själva paketet ”artist”, att ha en look och allt det där... Jag har svårt att se det, men det kanske blir så när man släpper material.

Bristen på färdiga låtar har inte hämmat Malena att sjunga. För det mesta blir det ofärdiga låtar som testas. Något som däremot inte funkar för den unga sångerskan är covers. Hon har aldrig gjort en cover och har inga planer på att göra det heller av den enkla anledningen att hon inte känner sig bekväm med det. Ska hon sjunga, ska det vara hennes egna ord. I slutet av 2010 gav Malena ut Got My Tempo EP bestående av tre låtar. Därefter har hon mest skrivit och spelat in. Det mesta är ännu inte klart eftersom låtar skrivits om och produktioner gjorts om. Men Malena känner ingen brådska, tvärtom tycker hon att det är en del av skapandeprocessen att ständigt finslipa.

– Jag kan ju få prestationsångest när jag hör en inspelning och då tänker jag ’Det här måste bli bättre, det går inte’. Och då skiter jag i det, eller så gör jag om det. Man känner ofta när man har skrivit en bra låt. Allt ska klaffa; inspelningen ska klaffa, prodden ska klaffa och man ska känna ’Shit nu har jag det!’. Jag har ett par som jag är nöjd med nu.

Malena känner sig hemma med benämningen ”soul”. Det är det som känns naturligast för henne och också det som hon förknippar sig själv med. Alltifrån själva texten, till sättet på vilket den framförs och wailande toner, är det som för Malena utgör och formar genren. Att vara bekväm och kunna röra sig fritt är sådant som hon lägger tyngd på, både när hon skapar musik och när hon tar del av andras musik. Det är bland annat därför hon ser upp till Erykah Badu. Både inställningen till sin musik och bekvämligheten i sin roll som artist gör Erykah Badu till en bra förebild, även om den amerikanska sångerskan ibland är lite ”flummig”. Det är viktigt för Malena att göra sin grej och att få utvecklas i sin egen takt. Själv trivs hon bäst

med att skriva om relationer hon själv haft och människor runt henne.

– Jag hade kanske velat skriva något annat egentligen, men jag har svårt för det eftersom det är det jag tänker på mest. Det hade varit fett att skriva partylåtar men jag kan verkligen inte. Det blir mest om kärlek, för man tänker så mycket på det. Det är ju det man kan relatera till också.

Det är den olyckliga kärleken som är bäst för Malenas skapandeprocess. Lycklig kärlek får tiden att gå förbi alldeles för fort och hon kan inte riktigt påminna sig om att hon någonsin skrivit om lycklig kärlek. Eller ens hur man gör det. Nej, Malenas röda tråd är uppbyggd av minnen och en och annan metafor, något som hon trivs utmärkt med även om risken finns att det kan få en del konsekvenser. Än så länge har ingen förre detta pojkvän hört av sig, berättar hon och skrattar, samtidigt som hon påpekar att personer i hennes liv egentligen skulle ha rätt lätt att förstå att de är del av hennes texter.

Men förhoppningsvis skulle de inte ta illa upp.

– Om mitt ex gjorde en låt om mig skulle jag ju undra vad den handlade om. Det skulle kännas jävligt weird, men kul. Absolut. Jag uppmanar mina ex att sjunga!

Hennes plan är att fortsätta skriva och fortsätta skapa. I vår hoppas hon kunna släppa en singel men ännu är det osäkert varifrån det kommer ske. Nästa steg är att träffa rätt människor och rätt bolag så att hennes låtar får ett bra hem. Att detta kommer att gå bra är hon ganska säker på.

Malena vill inte ta ut något i förskott, men hon är heller inte hemlig med att hon har kontakt med ett av de stora skivbolagen. Mardrömmen är att hamna någonstans där hon måste sjunga låtar hon inte tycker om. Det är en kompromiss Malena Uamba inte är beredd att göra. Men allt det där tillhör framtiden. Just nu fokuserar sångerskan på sitt material, och allt annat löser sig till slut.

Själva paketet ”artist”, att ha en look och allt det där... Jag har svårt att se det, men det kanske blir så när man släpper material

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 71

kingsizemagazine.se

Emilia Melgar

erik by erik

Seinabo Sey

Att vara artist betyder att man ska underhålla en publik.

Publiken ska inte stå där och känna sympati för en

72 |

| nummer 1 2012

Vissa artister kamouflerar sin begåvning. Du skulle aldrig kunna ana att de har en talang som gör att de skulle sticka ut ur mängden om de visade upp den för världen. Seinabo Sey är inte en sådan artist. Kanske är det för att hon lika gärna skulle kunna ha ordet konstnär tatuerat i pannan, eller för att man redan vid första anblick misstänker att hon har något särskilt för sig. Det är inte bara hennes färgstarka stil och att hon osar integritet och skapande, utan det är en ryggmärgskänsla som gör att det inte råder några tvivel om att Seinabos roll här i livet är att trollbinda dig med sin sång.

– Idag har jag skrivit. Skrivit och skrivit och skrivit. Och kollat Facebook.

Mellan små klunkar av te berättar Seinabo att hon inte kan säga särskilt mycket om vad hon arbetar med just nu, men hon vill ändå understryka att det inte kommer att ta lång tid förrän ”vi andra” blir varse om vad det är hon jobbar med för tillfället.

Seinabo Sey har delat scen och mikrofon med artister såsom Oskar Linnros, Stephen Simmonds, Samson for President och Maskinen.

Fastän det inte är svårt att hitta hennes musik på nätet, så vilar det något gåtfullt över detta Fryshuset-barn. Även om hennes CV är stjärnspäckat så är hennes musikaliska karriär något svårdefinierad. Hon är ännu en oetablerad akt, ambitionen finns och är konstant men det är inte en lätt bransch att slå igenom i.

För Seinabo råder det en stor avsaknad av inte bara soul, utan även personligt uttryck i Sverige. Det folkliga kommer alltid att vara populärt och älskat, såsom Carola och Så ska det låta, men utrymmet som personligt uttryck fått är knappt. Även om det ger artister som Seinabo Sey möjligheter att röra sig gränslöst i sitt skapande, så är det samtidigt svårt att veta hur det kommer att mottas och om det kommer att gå hem. Ofta slutar det med vad som Seinabo upplever vara ett halvdant arbete och ett halvhjärtat konstnärskap, och det är inget som hon själv vill bli förknippad med.

– En ordentlig jävla röst, Någon som faktiskt kan sjunga. Om någonting, så är det det jag önskar att folk tänker när de hör mitt namn.

Men också någon som har något att säga. Det är viktigt för mig att kunna sjunga och kunna framföra det ordentligt och göra det lika bra live som på inspelning. Men det är inte nödvändigtvis i texten man har någonting att säga. Det är mer i framförandet och i sättet man är. Hela framtoningen och hela vibben och att man har en viss pondus i det man gör. Det kan jag sakna väldigt mycket i svensk musikindustri; att folk

gör saker ordentligt. Jag kollade på P3 Guld och jag kände att jag saknar en bestämdhet och en konkret kontakt med publiken. Jag vill att publiken ska känna sig omhändertagen och det är mer så jag vill ha något att säga. Det jag håller på med kommer inte nödvändigtvis att bli någon preach-to-the-people/Lauryn Hill-grej.

Seinabo önskar att helhetspaketet var mer tydligt hos de artister som arbetar med sång. Att det var tydligare att de ger hundra procent av sig själva på scen. Visserligen kan det handla om att många artister ännu inte riktigt räknat ut exakt vad de vill göra med sin musik eller sin image, men för Seinabo borde detta vara en fråga om ansvar. Ansvar gentemot publiken att leverera något med substans, inte bara genom sången utan även genom kontakten med lyssnaren. Det är med besvikelse i rösten som Seinabo berättar om relationen mellan ett stort antal etablerade artister och deras publik.

– Om du står och sjunger på P3 Guld så tycker jag fan du ska göra det ordentligt och genomtänkt. Jag vill inte vara en hatare men jag har samtidigt mycket att säga om det. Rent sångmässigt så finns det mycket som inte håller måttet. Det kan låta jättebra inspelat, men live är det en annan sak. Som att de inte tar det på allvar. Jag själv har kanske inte alltid gjort det, men jag börjar göra det nu. Att vara artist betyder att man ska underhålla en publik. Publiken ska inte stå där och känna sympati för en.

Det ska vara genuint och det ska vara nära åhöraren. Det är åt det hållet Seinabo vill att tankarna dras när någon hör hennes röst och hennes namn. Hon är medveten om att saker och ting förändras när artister blir kända och får en bredare plattform, men då handlar det snarare om en medvetenhet och återigen ett ansvar att hålla kvar vid det som från början var viktigt; kvaliteten.

– Man vill väl ändå kunna leva på sin musik och faktiskt förmedla den till så många män-

niskor som möjligt och då måste man ju ta det på allvar. Det finns jättemånga exempel på människor som inte har kompromissat särskilt mycket men som ändå lyckats. Det är en missuppfattning som vi har här i Sverige; att soul måste vara en underground-grej.

Seinabo vill kalla den svenska soulscenen ”ickeexisterande”, men det är inte en fråga om att förneka de artister som idag anammat genren.

Hon vet att soulmusik såsom den kategoriseras av den breda massan, har ett fäste som växer sig allt starkare, men parallellt finns också musikens utveckling och vad soul verkligen betyder.

Det handlar om känslan att soul som genre kanske omdefinierats både för publiken och för artisten. Det handlar om vad soul i sig innebär för den 21-åriga sångerskan.

– Min definition av soul är inte nödvändigtvis att det låter som soul. När jag säger soul så handlar det mer om att jag känner vad människan sjunger. Jag kan också tycka att en publik kan vara jävligt mycket soul. Jag har verkligen släppt det där med att vara puritan när det gäller soulmusik, för vi lever inte längre i en värld där det bara finns en genre.

Det är problematiskt, anser hon, att soulartister ofta hamnar utanför mainstreamkulturen. Det gör att det ställs krav som hämmar genrens utveckling. Plötsligt handlar det om hur soul bör låta för att kunna klassas som soul och inte lika mycket om hur artister utvecklas. Hon använder storfavoriten Lauryn Hill som exempel och påpekar att det är viktigt att uppskatta att artister utvecklas åt olika håll och att de inte alltid kommer att vilja göra samma sorts musik eller ens hålla sig inom ramarna för det stereotypa. Även om publiken är bekväm med att en artist är som den alltid har varit, ser Seinabo fram emot att göra den musik som hon har närmast hjärtat. Och den kommer alltid att vara soul, oavsett hur den låter.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 73

maria “decida� wahlberg

gnucci

74 |

| nummer 1 2012

erik by erik

Ha kul med kravet på att vara pedagogiskt korrekt, det är ungefär lika lätt som att vara en minoritet och inte bry sig om att man är det. Nu låter det som om den här artikeln är sjukt seriös, det är den inte, fast ändå ganska. Att välja ett läge istället för att växla är bara för den late. Länge leve de dubbla perspektiven!

Möt Ana Rab och Gnučči.

Det är söndag kväll och Ana och jag ses hemma hos vår vän Linn i hennes crack den, mitt emot polishuset på Kungsholmen. Den är alltså inget i närheten av Samuel L Jacksons tillhåll i Jungle Fever egentligen, vi tycker bara det är kul att säga så. Ja, vi är i åldern som kallas vuxen.

Okej, om vi ska ta och börja intervjun då...

Ana är faktiskt lite skärrad, fast inte lika skraj som när lasermannen härjade i Malmö och hon visste att det stod A. Rab på hennes dörr. Hon har just tvingats knalla genom parken uppe vid Fridhemsplan. Ana säger att hon rabblade samma nummer utantill hela tiden. “Vadå, vad är det för nummer?” frågar jag. “Till Efterlyst” säger Ana. “Va, ska du ringa GW och ge signalement när du blir våldtagen?! Och varför kan du Efterlysts nummer utantill - är du en snitch?!”. “Nä vafan, jag har kunnat det hela mitt liv bara”, säger Ana bara som om det vore det mest naturliga i världen. Det är det i och för sig. Min mamma missar aldrig ett avsnitt heller.

Sedan kommer vi på att både Linn och de presumtiva våldtäktsmännen i parken bor bredvid Polishuset, kanske är det lugnt ändå.

Gnučči: Vad jag undrar är hur det känns att vara man mitt bland så många män att det blir en påtaglig grej att en kvinna dyker upp. Hur känns det för dem när tjejen dyker upp? Det undrar jag!

Fast det finns en som störs av närheten till polisen; Vlad the Bad. Killen som tänder cigg på bensinmacken och slentrianogillar polisen. Killen, som enligt Ana, “ är för lat för att vara badass men ändå låtsas för det är något i honom som är ruttet. Han är typ bajs fast övermålat med guld, men guldet är fejk, made in China liksom. Han gillar Kina som stormakt förresten.”

Det var han som tyckte att Gnučči skulle ha päls här på omslaget, “han nynnade I want dead animals to represent me så jag var tvungen att reppa”. Och för övrigt kommer Vlad the Bad kanske sälja merch när Gnučči drar ut på turné. Killen uppfanns tydligen under Anas högstadietid men mycket mer än så får (vill) vi ännu inte veta om denna karaktär, men det verkar som om vi ska hålla honom i minnet.

Linn, som också kallas the Gypsie, korkar upp en vinflaska i stället. Vi ska ju göra en intervju också. För hon som har varit Ana i början heter egentligen Gnučči, i alla fall i officiella sammanhang. Förut hängde det och dinglade en banan i slutet men den är nu alltså uppäten. “Gnučči Banana är ett lol-namn, det började som ett skämt av min man, Nthato, alltså även Gnuččis P.I.C. Spoek Mathambo, när jag kom hem från Lidl med bananer”. Addera tigerdräkten i Mash Up Internationals cover av Miike Snows “Animal”. “Folk missuppfattade, jag gillar att ha kul men jag är liksom ingen spexperson... Droppen blev när en släkting ringde och sa ’Ana det här med Banana, vi är inte några sådana här Sean Banan-blatte-skämt vet du’, säger Gnučči. “Och glöm inte de serbokratiska krumelurerna över c:na nu”, säger jag.

Decida: Jag har en fråga; hur känns det att vara ensam tjej i en mansdominerad... Äh jag bara skämtar, haha!

Decida: Kan du berätta om din nya EP... nä jag bara skämtar!

Gnučči: Vadå, klart vi ska prata om min EP! Den heter Oh My Goodness, har fyra spår och handlar om hur bra jag och lite andra saker är eller bör vara! Jag har jobbat med fyra olika producenter, jag har haft en skiss, en orginalkänsla som jag har velat hålla fast vid hela vägen och sedan samarbetat med Cristian Dinamarca, Mash Up International, Youthman och Farkas på varsin låt. Det är en ganska spretig EP, en moombahton-låt, en stompig cheerleader-låt, en dancehall-låt och en som har en mer UK bassig känsla.

Decida: Och när kommer den ut?

Gnučči: Snart! Jag måste liksom ha full kontroll på allting. Lite som Robyn har, eget bolag och så, det skulle ju egentligen vara drömmen så jag pratar med alla dessa skivbolag om att ha min egen etikett och när allt det är klart kommer EP:n!

Decida: Ja, hon är tung den kvinnan. Jag hade tänkt ta vid i vår timslånga diskussion om Odd Future som vi hade där efter att du, jag och Spoek hade demonstrerat med massa net-native kids mot ACTA...

Gnučči: Alltså jag har inte speciellt stort intresse att prata om dem...

Decida: Men vafan... Jag kan väl i och för sig förstå att du inte har lust att prata om andra rappare nu...

Gnučči: Jag som nästan inte ens ser mig som en rappare. Jag kommer från en genrelös genre liksom. Fast de flesta i den är ju uppfödda på hiphop.

Decida: Du själv har ju varit en hiphopnörd väldigt länge, varför började du egentligen inte köra mycket tidigare?

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 75

GNUcCI

Gnučči: Jag hade annat för mig, men jag gick och tittade på open mickvällar och hade ett battle mellan Eminem och Juice i huvudet, och så kom det nån shuno från Fagersta liksom... det var inte kul. Jag växte upp som värsta Spice Girls-fanet och tyvärr såg ju Spice Girls ut att ha sjukt mycket roligare än de svenska rapparna. Mallen för vad som ansågs vara bra var inte tillräckligt hype och intressant för mig.

Decida: Jag känner igen mig i det, jag träffade en massa roliga människor under MySpace-åren runt 2005/2008 som precis som jag var uppväxta med hiphop men inte tyckte att den hade varit tillräckligt progressiv de senaste åren. Visst var Timbaland och Missy progressiva musikaliskt, men inte stil- och innehållsmässigt kanske. Jag hade jobbat med Kaah som hade ett eget universum, M.I.A. hade släppt sitt, jag kände igen mig i henne, gillade helhetstänket och soundet men saknade lite av det musikaliska hantverket. Vi hängde på Internet och festade till Baltimore Club och Ghetto Tech och undersökte den ursprungliga länken mellan techno och hiphop under den här tiden. Alla ville vi ha nytt, och så började det hända grejer. Vad alla inte känner till var att vi hade en väldigt intressant scen i Stockholm också, starkast lysande stjärnan var förstås Mapei som fick folk som Naeem från Spank Rock och Diplo att kasta sig på första bästa plan till Stockholm. Dagens stora amerikanska rappare som Azealia Banks och ASAP Rocky ser jag som andra vågen av vad som hände under de åren.

Vad har till exempel Missy Elliot, Timbaland och M.I.A. betytt för dig?

Gnučči: Missy och Timbaland tillsammans, precis som M.I.A. kom med ett helt paket, en look till soundet, en maxad upplevelse. Man blev intresserad på flera olika plan, de var annorlunda, inga stereotyper. När M.I.A. slog igenom kände jag igen mig i hennes blandning av influenser, jag tyckte inte hon var hiphop då, men i efterhand så visade hon väl att hiphop kunde vara mer än bara flerstaviga rim, man kan säga saker på flera olika sätt. Och M.I.A., Mapei och även Neneh Cherry som var lite före min tid har ju alla det där att de är så stört coola också.

En liten Ana Rab kom från det forna Jugoslavien (hon är serb och kroat) till Västerås som 5-åring på 1990-talet. Hon har knappast haft någon helylleuppväxt men det är ingenting hon tänker ta upp i sina texter, inte än i alla fall.

Gnučči: Min ensamstående mamma har haft en struggle men jag är fan lycklig nu... eller hyfsat lycklig i alla fall! Jag har svårt att förstå människor som tävlar i att ha det sämst. En journalist frågade mig ’När ska du göra seriösa texter?’. Alltså mina texter är fett seriösa. Fast kanske i en party environment. Jag har min musik som en personlig fritidsgård, jag menar hur många snubbar finns det inte som bara är sköna snubbar och gör sköna grejer? Behöver jag komma med mina känslor på ett fat och vara superpersonlig av någon särskild anledning? Jag fokuserar fortfarande på att ha kul, om man inte har kul är det inte värt något.

Decida: Men är inte grejen med dig att man märker ganska fort att du har väldigt vettiga åsikter, och tankar om mycket saker som man vill höra mer av? Den utbildade lärar-Ana som du faktiskt är liksom?

Gnučči: Ja, för mig betyder ju inte PK bara politisk korrekt utan även pedagogiskt korrekt och ibland skapar det problem... man kan liksom inte skriva vad fan som helst, även om det är kul. Men samtidigt är Gnučči inte samma som Ana Rab. Gnučči gillar Busta Ryhmes, energin mellan Method Man och Redman. Det tog ett tag att se bron mellan Tv-figuren

76 |

| nummer 1 2012

Blossom som jag älskade när jag var liten och Redman liksom, men sen när man har hittat den... wow!

Decida: Ja, som det här vi brukar prata om som jag kallar 2FACED1perspektiv, att det är nödvändigt att ha minst två olika perspektiv men samtidigt jävligt jobbigt. Att veta vilket intryck man skulle kunna göra om man skiter i att försöka få andra att förstå vad man menar versus att inte kunna bete sig på det sättet av rädsla för att de inte ska förstå. Odd Future, baby, Odd Future... jag avundas dem för att de tar upp sin familjära barnsliga jargong på ett officiellt plan och inte bryr sig om att folk utan koll till exempel tror att de är homofober.

Gnučči: Ah, fast jag blir rädd för att folk ska tycka att det är okej att säga faggot och nigger hur som helst. Du, Maria, är smart liksom, du känner till kontexten, vet att Syd The Kid är gay och att allt kanske inte är som det låter. Odd Future borde komma med en instruktion, “endast för smarta lyssnare”. Kolla på Kony 2012, folk vill ju att någon annan ska säga åt dem vad de ska göra... Och det är faktiskt fett att vara förebild också.

Decida: Jag vill tro att kidsen som lyssnar på dem är just så smarta, men jag tycker verkligen inte det är oproblematiskt.

Här bryter sig The Gypsie in i samtalet och ställer frågan: “Men måste musik vara politisk? Jag kommer från hardcore-scenen som nästan är stereotypt politisk och det var lite av en lättnad att börja lyssna på hiphop i början av 2000-talet”. Det kan tilläggas att denna Linn älskar 50 Cent.

Decida: Det finns en poäng i det, men det kommer alltid ett ansvar i att nå ut till många. Men å andra sidan skulle jag tycka det vore skitfett med en kvinnlig horrorcore rapgrupp där alla var som Boss och bara rappade som de var med i filmen Baise Moi eller hette Valerie Solanas. Förresten varför finns det ingen rappare som har tagit efter hennes namn, tänk hur många som har plockat namn från seriemördare...? Inte för att jag själv jobbar på det här sättet men jag skulle tycka att det var bra om det åtminstone fanns ett sådant alternativ för att väga upp summan. Men samtidigt så vet man ju att man hela tiden är en representant för något om man är minoritet och då är man ofta rädd att majoriteten ska missförstå en, man vet inte om man har råd att bli missförstådd på grund av sin svaga position. Moment 22. Men om man är smart vet man hur man ska bete sig, växla mellan perspektiven. Det är en gåva att kunna se sig själv utifrån och inte en förbannelse, om man spelar sina kort rätt.

Gnučči: Ibland så är det som att man enbart är en stor vandrande fitta liksom “hej hej!”. Alltså Nthato som den sydafrikanske rapparen Spoek Mathambo har ju samma problem, han blir ibland sedd som afrikan från the country of Afrika före allt annat liksom...

Decida: Och där är ju den naturliga kopplingen mellan feminism och kritiken mot systemet som fanns i den hiphop jag växte upp med. Jag lärde mig tänka kritiskt med den, vilket ledde till ett feministiskt uppvaknande också. Synd bara att inte fler förstår att det är lite som apartheid var i Sydafrika, det fanns en norm och sen är resten underordnat den normen fast i olika grupper som tyvärr vanligtvis bråkar med varandra.

Det är tråkigt med snubbar från till exempel arbetarklass eller av icke-vit härkomst som inte kan växla perspektiv och se att de är norm inom hiphopen fast de inte är det i samhället. Men det är bekvämare att bara ha ett >> perspektiv och ständigt vara underdog.

Vad jag undrar är hur det känns att vara man mitt bland så många män att det blir en påtaglig grej att en kvinna dyker upp?

Det undrar jag!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 77

GNUcCI

Det tog ett tag att se bron mellan Tv-figuren Blossom som jag älskade när jag var liten och Redman liksom, men sen när man har hittat den... wow!

Vi kommer in på några få manliga rappare som nosat på de här ämnena, en av dem är definitivt Lil’ Wayne som dessutom är, som Gnučči uttrycker det; ”den största fittätaren i hiphopen”. Kudos! Han är en av få som har satt saker i större perspektiv, till exempel sin relation med Kerrine Steffans, hon som kallats “Video Vixen” och “Super Head”. Sen har vi Lil B the Nr1 Bitch som vänder upp och ned på lite allt möjligt. Boots i The Coup gjorde låten “Wear Clean Draws” till sin dotter 2008, BBU släppte just ett album med namnet Bell Hooks efter den feministiska aktivisten med samma namn, och här hemma bytte nyligen Mofeta och Jerre perspektiv i låten “Lilla Flicka”. Det artar sig!

Decida: Du har sagt att du hittills bara egentligen har gett tio procent av vad du skulle kunna, vad menar du med det?

Gnučči: Alltså, det är inte svårt att vara lite bra, det är ju bara att anstränga sig lite, men jag upplever det som att min brist på skam och min vilja att ständigt vilja vara utanför min comfort zone skulle kunna utnyttjas bättre. Nu är jag lite prövande, lite orolig, väldigt mycket good girl syndrome, heltidsstudent, bland känner jag mig som MC Lös & Lat. Jag överanalyserar allt istället för att bara skita i och köra. Fast det är därför jag älskar live-delen av detta. Jag ger allt live, live-elementet är jätteviktigt för mig. Jag repar inte direkt innan men jag är supernoga med att komma in i nuet på scenen och leverera, göra mig förtjänt av uppmärksamheten jag ändå kräver då jag håller i en mic. Jag gör verkligen mitt bästa av vad jag kan just nu på scenen och allt görs och framförs genuint och när det känns genuint kan jag lättare ta hat. Om någon inte tycker att mitt bästa inte är bra nog, jag skiter i, jag gjorde bäst ifrån mig ändå liksom.

Anledningen till att hiphop som genre ständigt förnyas är ju dess naturliga fallenhet för att skapa något nytt genom att mixa existerande saker, och vara ärlig med att den gör det, eftersom inget ändå är nytt under solen.

78 |

| nummer 1 2012

Samplingstekniken är fundamental för hela genren. Men hur förhåller man sig till det man samplar? Diskussionen har uppkommit när det finns en västerländsk underhållningsindustri med tillhörande ekonomi som lånar uttryck från andra länder, utanför den här sfären, lite hur de vill.

Decida: Vi pratade om Diplo tidigare, hur det oftast är han som får all cred när han lånar från olika musikgenres i olika länder. Även om vi har en gemensam hiphop-kanon över hela världen idag, som har sin grund i eklektiska blandningar kan det te sig lätt kolonialt när en västerländsk DJ lånar hur som helst och tjänar mycket mer på det än sina gästande artister, samtidigt som det är grymt att musiken får en spotlight på sig.

Gnučči: Jag anser att ett kritiskt förhållningssätt är förutsättningen för att föra genrer framåt, utveckla dem, skapa nya möjligheter för genren, dess utövare och lyssnare. Gör man inte det finns risken att man dels behandlar stora rörelser, kulturer och kontexter som typ en trend, vilket är så jävla egoistiskt. Jag vill ju också bli bättre och större som artist och är därmed i behov av kritik ibland och då räcker inte bara självkritiskt förhållningssätt utan alla möjliga olika perspektiv, speciellt med tanke på hur blandat jag ändå kör.

Decida: Teach em, teacher, teach em! Jag är nyfiken på vad du kommer att göra härnäst alltså, du har ju nittio procent att plocka fram, och du vet att jag förväntar mig en Free Internet-låt också!

Här kommer äntligen Selam, som vi har ringt och tvingat hämta mer vin, in med ytterligare flaska. Vi bestämmer oss för att runda av det officiella samtalet. Kanske lika bra det också för er läsare.

Senare samma natt: Vlad the Bad siktas vid en lägenhet nära Polishuset på Kungsholmen, oklart vad han gör där.

RIHANNA

BB

SKRILLEX /STEPHEN MARLEY /TIMBUKTU MAC MILLER /HOFFMAESTRO /EVIDENCE SLAGSMÅLSKLUBBEN/DADA LIFE GRIEVES & BUDO /ENTER SHIKARI CALIGOLA /SYSTER SOL /MOFETA & JERRE LABYRINT/ MASH UP INTERNATIONAL! CHARLES BRADLEY AND HIS EXTRAORDINAIRES US

JM

US

US

US

UK

US

BLOC PARTYUK / KENT / LARS WINNERBÄCK / VERONICA MAGGIO / WOLFMOTHERAU BILLY IDOLUK / MY MORNING JACKETUS / REGINA SPEKTORUS / MELISSA HORN RISE AGAINSTUS / DROPKICK MURPHYSUS / ANNA TERNHEIM / ARCH ENEMY MAGNUS UGGLA / MARKUS KRUNEGÅRD / LILLA SÄLLSKAPET / ÖVER 150 ARTISTER! PATRIK SJÖBERG / ALEX SCHULMAN / PETTER / JENNY STRÖMSTEDT MARIT PAULSEN / DAVID BATRA / MARGRET ATLADOTTIR / CECILIA UDDÈN DOGGE DOGGELITO / ANNIKA ÖSTBERG / TONE BEKKESTAD / LOTTA LUNDGREN THOMAS JÄRVHEDEN / GÖRAN GREIDER / DAVID LAGERCRANTZ/ ÖVER 70 INSPIRATIONSPROGRAM!

FLER AKTER TILLKOMMER! WWW.PEACEANDLOVE.SE KINGSIZEMAGAZINE.SE | 79

Iman Hazheer

ayla

80 |

| nummer 1 2012

Erik by Erik

Väggarna i klassiska Redline Studios osar redan svensk hiphophistoria men det hindrar inte personerna i studion från att skriva nya kapitel i historieboken.

Dani M står i mickbåset, i soffan sitter Aki från Labyrint och bakom spakarna hittar vi Masse från The Salazar Brothers.

Kingsize tog röda linjen söderut för ett samtal med STOR, Mohammed Ali, Carlito och Mack Beats om nya projekt, olikheter och att vara den mest hyllade klicken. Det här är Ayla – andra ronden.

>>

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 81

ayla

ohammed, senast jag intervjuade dig, Ali och Mack Beats för Kingsize åkte ni inte taxi. Det gjorde ni den här gången. Går det bättre nu?

Carlito: Haha!

Mohammed: Det var fett stressigt till intervjun, annars brukar vi aldrig åka taxi.

STOR: Det går bra nu!

Många associerar namnet Ayla med kvalitativ svensk hiphop. Hur medvetna är ni om det och hur gör man för att behålla det så?

Ali: Namnet ska fungera som en kvalitetsstämpel. Vi har inte jättemånga album under bältet, men av det lilla vi har gjort ligger vi väldigt högt upp på svenska hiphopkartan. Alla projekt vi har släppt har varit övertunga.

Det bevisar att vi inte står och faller med en person i vår klick. Alla står på egna ben och levererar solida plattor. Det finns ingen frontfigur här.

S: Man får inte glömma att kvalitetsstämpeln kan försvinna ganska lätt.

Det krävs bara en dålig skiva. Men jag försöker att inte tänka på det för då blir det inte roligt och vi gör musik för att det är roligt. Att musiken blir bra är ett resultat av just den glädjen och på så vis behåller vi kvalitetsstämpeln.

Känner ni något kollektivt ansvar för att för att behålla den?

S: Nä, alla tar hand om sig själva. Klart vi ringer varandra och bollar om saker, men vi har inget kollektivt ansvar för varandra.

M: Bara att vi ringer och diskuterar gör att Ayla-klicken fungerar som ett filter mot allt som är dåligt. Vår musik är född ur en vänskap och därför har vi utrymmet att vara väldigt ärliga mot varandra utan att någon tar illa upp.

Ayla som konstellation existerar ju mycket tack vare att STOR & Mack Beats släppte Dikter ifrån bikten, mixtapet som medförde att Mohammed Ali (som vid den tiden kallade sig för UKN) inte slutade rappa.

Man kan säga att utan det mixtapet hade ni inte suttit här och haft karriärerna ni har idag. Har ni tänkt på det?

Mack Beats: Dikter ifrån bikten är en av mina favoritskivor. Samtidigt är det kanske det släpp som STOR hatar mest, haha! Känslan på den skivan går inte att återskapa. Vi bara låste in oss i STORs rum och gjorde det bästa vi var kapabla till. Vi hade inga planer på konsekvenserna som skulle följa. Det enda vi visste var att vi tyckte att det lät skitbra och hoppades på att någon kanske skulle gilla det. Samma sak när vi gjorde Processen med Mohammed Ali. M: När man är nära vänner tar man medvetet och omedvetet till sig också och det var det som hände med Dikter ifrån bikten. Jag och Ali blev sporrade och pushade till att göra Processen.

C: Det var tiden då alla var i Mohammeds lägenhet och spelade in i hans klädkammare. Hans lägenhet i Visättra blev som en liten fritidsgård och det var där Ayla skapades.

S: Vi har trots allt ganska mycket kvar att göra och har verkligen inte nått upp till vår potential än. Det var några år där då svensk hiphop var ganska tråkigt och vi, tillsammans med några andra akter, var

82 |

| nummer 1 2012

med och återupplivade svensk hiphop igen. Det är först nu det blir kul på riktigt då det finns massor med nya och gamla akter, vilket skapar en konkurrenssituation som kommer att sporra folk. Förra gången jag släppte Nya skolans ledare var det öppet mål för då var det ingen på spelplanen.

Det är nu svensk hiphop lever på riktigt, för det finns en stor skala som lyssnar och folk har miljoner träffar på nätet. Det är nu det är som New York 1994.

M: Men det är också nu det är på allvar. Visst, vi har släppt riktigt bra grejer, men det finns artister som har släppt i 15 år. Vi tänker mer långsiktigt än bara idag. Förhoppningsvis har vi nått den riktiga toppen om 5 år.

Vad är taktiken?

S: Taktiken är att rappa bra!

M: Precis, och kontinuerligt leverera bra musik.

S: Det finns jävligt mycket kvar att utveckla inom svensk hiphop.

Var ni inte bra på att rappa tidigare?

S: Nä, jag var skitdålig. Jag kan tycka att jag var dålig på att rappa för ungefär 6 månader sen.

C: Det handlar om att inte hamna i samma spår. Själv har jag utvecklats enormt med hjälp av de här grabbarna. Jag hade ingen som helst rimteknik för bara 3-4 år sen. När man kommer från en liten bondhåla som Strängnäs så har man inte så många att utvecklas med. Jag var den enda som rappade där och det först när jag kom hit som Ayla hjälpte mig att höja ribban.

M: Du fick ett diplom efteråt.

Men om allt handlar om att rappa bra – vad ska du göra då, Mack?

MB: Jag vet inte. Börja rappa kanske?

S: Mack är faktiskt jättebra på att rimma. Ibland brukar någon droppa ett ord för att sedan se vem som kan rimma längst på det. Fan, vad hiphopnördigt det här lät. Fan, vilka nördar vi låter som! Hur som helst, han är riktigt grym på att rimma länge…

C: Haha, vi går djupare i nördträsket.

M: Nä, vi brukar skjuta folk.

S: Ayla (Mack Beats’ pitbull (reds. anm.), skäll lite!

Ni har ju blivit otroligt hyllade av folket men även av musiketablissemanget, som vanligtvis har ganska svårt att omfamna svenska rappare. Även om man når dit är det ofta svårt att ta det till nästa nivå.

Hur ska ni göra för att lyckas med det?

S: Det är våra hemliga tricks och vi tänker inte gola ner oss själva.

A: Hur klyschigt det än låter, handlar det i slutändan om att göra bra musik. Det handlar om att bara att sluta tänka på alla kriterier man tror man måste fylla för att slå igenom. Det är enkelt; bara gör bättre musik än han som står bredvid dig.

S: Exempelvis låten som du hör i bakgrunden med mig… Den kommer att bli keff ! Den är inte nog unik. Det gäller att vara ärlig och fortsätta ha roligt. Vem fan ska få en wow-känsla av din musik om du själv inte får någon?

Ni har kammat hem väldigt många priser och nomineringar senaste åren för era olika projekt. För vissa kan det medföra en viss ångest och hämma en som artist. Hur ser ni på det?

S: Nä, jag bryr mig inte om det. Att vinna P3 Guld var soft och jag kände bara ’bra, då behöver jag inte vinna den igen’. För att citera våra vänner i Labyrint; ’pass på era recensioner och priser’. Vi gör musik för oss själva

och inte för att andra ska bekräfta oss. Det är då det blir dåligt.

M: Vi är jättetacksamma över hyllningar och priser som vi fått, men det är inte det som har format oss och det är inte därför vi gör musik.

A: Sanna mina ord, jag kommer inte att gå på galor framöver.

S: Det kommer jag. Jag kommer att hinka, festa och ha fett roligt!

MB: Ali, jag ger bort din plats till min hund då.

A: Det är lugnt. Ta tågresan och hotellrummet också, haha!

Ni är alla egna individer med egna projekt och olikheter. Hur fungerar er gruppdynamik när ni faktiskt strålar samman?

S: Från början var vi bara kompisar som gjorde musik och då var vi mer inne på samma grej, men någonstans på vägen märkte vi att det inte alls var så, då vi är så olika varandra som människor. Däremot har vi alltid haft varandra som referenser oavsett vad. Även om någon annan av oss jobbar på en låt som jag aldrig skulle ha gjort är vi andra nog insatta i varandras arbete för att förstå varandras visioner. Det medför en tillit som öppnar för konstruktiv kritik och utveckling.

C: Alla vi är medvetna om att vi har våra individuella projekt att tänka på, men vi glömmer aldrig bort basen så att säga. Vi är hiphopnördar. Vi har studerat den här skiten och har magisterexamen i hiphop.

M: Jag trodde aldrig att hiphop skulle ta upp så stor del av mitt liv som den gör. Även om vi har vanliga jobb lever vi våra drömmar just nu.

S: Jag bor i Sverige. Jag lever i lyx om man jämför med resten av världen.

Jag överlever på att bara göra musik och behöver inte oroa mig för att svälta ihjäl. Här har jag råd att sitta och leka med musik. Förutom att fylla mina kriterier gentemot dem som hjälper, som The Salazar Brothers, har jag inga förpliktelser.

Hur stort samhällsansvar känner ni då gentemot dem som inte har samma möjlighet att göra musik och få sin röst hörd på samma sätt?

S: Inget ansvar alls. Jag ansvarar inte för någon annan som artist. Jag är ingen förebild utan en konstnär. Jag gör vad fan jag vill. Jag kan göra en låt om kuk om jag vill. Det är tröttsamt med folk som ska diktera vad rappare bör och inte bör säga. Det är som att måla en tavla med bara vissa färger av paljetten. Däremot kan jag som människa ha ett visst samhällsansvar gentemot andra människor, men inte att jag censurerar mig själv som artist.

A: Jag håller med till hundra procent. När folk tyglar dig, vare sig publik eller kritiker, så hämmar de dig som artist och låter dig inte utvecklas.

C: Jag känner dock att jag har ett ansvar. Det är bland annat här vi skiljer oss till exempel.

Det här är den komplexa delen av Ayla.

M: Haha, som du ser är det svårt att göra en Ayla-låt. Vi kanske vill snacka om att bazz lite bitches på låten, medan Carlito kanske vill snacka om bazz… Göran Persson typ.

C: Jag tänker att om du väl får chansen att tala och göra din röst hörd, speciellt som blatte här i Sverige där vi utesluts från den politiska debatten, ta ansvaret att representera alla småblattar där ute i landet

som inte hörs. Därför blir det oväsentligt för mig att prata om bazz den och den bruden. I min värld skulle det vara att jag missbrukar den röst som jag har fått.

S: Så klart kommer jag också att representera dem och jag talar för dem, men jag kommer inte att göra det varje gång jag får chansen eftersom jag har ett ansvar gentemot mig själv att utvecklas. Artister är människor och människor är komplexa. En dag kanske man vill supa skallen av sig och en annan dag kanske man vill åka till kyrkan. Ofta vill folk sätta dig i ett fack för att förstå dig. Fuck you! I sådana fall vill jag inte ens att du ska förstå mig. Det jag vill är att du ska lyssna på min musik. Sen kanske du gillar den ena låten och inte den andra.

MB: Men det är det här som är bra. Alla i Ayla har inte exakt samma livsåskådning och därför blir den konstruktiva kritiken mer dynamisk sinsemellan. Man lär sig av varandra.

A: I slutändan måste vi alltid kunna respektera varandra i den här gruppen oavsett olikheterna. Alla ska känna nog med tillit för att inte behöva trippa på tår med sin konst. Det får aldrig bli så att man ska behöva fråga om det är lugnt att rappa om ett visst ämne.

S: Precis, det är hiphopen som är central. Hade det inte varit för hiphop hade vi förmodligen inte ens varit vänner idag.

M: Det viktiga är att vi förknippas med bra musik, inte vem som säger vad.

STOR, hur ser det ut med Shere Khan?

S: Den är färdig, jävligt fet och kommer att släppas på storbolag i augusti.

Det känns riktigt bra också. Efter Nya skolans ledare gjorde jag inte så mycket musik, men nu är det kul att vara rappare igen. Mack har gett mig två galna bangers varav en blivit en tung låt som heter ”Zattla doft” och gästas av Malcolm B. Annars har jag legat här på soffan i Redline och haffat alla bra beats Masse och Salla har gjort den senaste tiden.

Hur kommer det sig att du inte gjorde så mycket musik efter Nya skolans ledare?

S: Jag var inte så sugen helt enkelt. När jag inte har något att säga blir jag tyst. Jag kände väl för att göra annat, som till exempel… festa.

M: Hämta inspiration från livet.

S: Precis.

Carlito, du håller också på att göra dig redo för ett nytt projekt; Carlos Schakalen. Hur ser det ut med det?

C: För att vara ärlig har jag omdefinierat mig själv som artist efter Mohammed Alis platta Vi, då den var så musikaliskt genomarbetad och det har jag tagit till mig till Carlos Schakalen. Jag kommer alltid att vara en väldigt arg kille av många olika anledningar. Politiska ämnen kommer att förekomma då det är en viktig del av mig som person.

Fråga bara Mohammed, vi brukar sitta uppe till tre och ha diskussioner kring världspolitiska händelser och skeenden. Däremot har jag lagt mer fokus på det musikaliska i Carlos Schakalen än Guldburen och försökt bredda mig lite mer än bara >> ”politiska Carlito”.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 83

ayla

Under 2011 har du, Mack Beats, verkligen befäst dig själv som en av de största producenterna vi har i landet. Även du planerar att släppa ett eget projekt där du kommer att ha fria tyglar. Vart kommer det att ta vägen?

MB: Vanligtvis när jag jobbar med artister brukar jag ge dem en skiss på ett beat och lämnar utrymme för förslag och eventuella ändringar. Mest för att skräddarsy beatsen för artistens projekt. På mitt släpp får alla mer eller mindre acceptera det så som jag vill ha det. Det blir min vision fullt ut.

Vad är din vision?

MB: Jag vet inte än om jag ska vara ärlig, men det måste finnas en röd tråd i ljudbilden i alla fall. Med det sagt så kan vi utesluta glada låtar. Jag är inget fan av glada låtar.

C: Det är därför han jobbar med mig.

A: Vi är ett gäng bittra motherfuckers, haha!

Masse som sitter i rummet bredvid vann Grammis för Årets Producent i år. Mack, när är det din tur?

MB: Det är inte mitt mål… Mitt mål är att vinna en Latin Grammy.

Alla: Haha!

Mohammed, även du har ett soloprojekt som du ska släppa under 2012 genom labeln Hemmalaget. Hur kommer det sig?

M: Det började med att jag och Mack lattjade i studion och började märka att alla låtar vi spelade in hade ett gemensamt sound. DJ Taro (som driver Hemmalaget reds. anm.) tyckte om det han hörde så vi hade ett par möten och nu har vi helt plötsligt en EP färdig med åtta spår som kommer ut på Hemmalaget. Det var egentligen ingen stor idé bakom det utan bara jag och Mack som hade lite roligt i studion. En liten munsbit innan nästa Mohammed Ali-platta.

Men det kommer ju ändå bli en ganska big deal för allmänheten då det blir första gången de hör ett solosläpp med dig och dessutom på Hemmalaget som haft ett fantastiskt 2011 med Ison & Fille, Aleks och Simon Emanuel. Har du tänkt något på det, Mohammed?

M: Jag försöker att inte tänka på det. Vi ser det som ett independentsläpp när det gäller det här projektet, det vill säga att det kommer åtta spår från ingenstans, lite likt Curren$y och Blu som gjort så med några av sina projekt.

C: Jag garanterar att folk kommer att motta den större än vad alla kommer att förvänta sig. Den är riktigt jävla fet!

M: Den skiljer sig ganska mycket från Mohammed Ali-soundet trots att det är jag och Mack.

En naturlig följdfråga till dig, Ali. Vad gör du under tiden?

A: Vad jag gör? Jag kommer att dansa.

Alla: Haha!

A: Nämen, jag har faktiskt hittat en ny sida inom mig själv och börjat producera sen två år tillbaka. Så jag sitter och producerar vad som ska bli min soloplatta. Fast det är min lilla bebis, det får ta sin tid mellan Mohammed Ali-grejerna.

84 |

| nummer 1 2012

C: Den får marinera.

Vad är det för kryddor i marinaden?

S: Kurdiska kryddor.

A: Svårt att säga, men jag har märkt att jag överraskar mig själv väldigt mycket under den här processen. Både jag och Mohammed har nog samma kriterium för våra soloprojekt och det är att det inte ska konkurrera med eller låta som Mohammed Ali. M: Precis, Mohammed Ali kommer alltid att vara vår första prioritet.

C: Jag kan säga såhär; om man jämför Mohammed Ali med OutKast så är Mohammed Big Boi och Ali är Andre 3000. Så kommer deras projekt att låta.

MB: Och STOR är Killer Mike.

Alla: Haha!

S: Jag vet inte ens vem det är…

Ni har ju betydligt fler åldersringar nu, både när det gäller musiken och på ett privat plan, då ni har andra livssituationer. En verklighet som man kanske inte var tvungen att tänka på när man var i tonåren.

Hur mycket ändras målet med musiken när man har barn att försörja?

C: Pappa Mommo får svara!

M: Allting ändras eftersom man får helt annat perspektiv på livet. Allt blir betydligt mer verkligt och allvarligt. Jag vill visa min dotter; ’Kolla, så här går det när du kämpar för någonting’ och att ingenting kommer gratis. Det motiverar mig att jobba hårdare. Å andra sidan ser inte de här grabbarna mig lika ofta längre.

C: Ja, jag är fett svartsjuk alltså… Jag kan inte längre störa honom mitt i natten och käka ur hans frys, haha!

MB: Samtidigt är det så att ju mer man har att göra, desto mer får man gjort. Man blir mer effektiv med sin tid och blir mer strukturerad.

Senaste åren har ju hiphop på svenska normaliserats jämfört med tidigare och det är inte lika självklart att man ska rappa på engelska. Vad tycker ni om det?

M: Nä, det är sant. Förut kunde man bli utskälld om man satte igång en

hiphoplåt på svenska under en hemmafest. Det var antingen amerikansk hiphop eller ”Paradox” med 666 som gällde. Idag känns det som att ungdomar inte alls lyssnar lika mycket på amerikansk hiphop och kan inte ens engelska lika bra som vi kunde heller. Samtidigt får man inte glömma bort att förr i tiden var amerikansk hiphop mycket mer kreativt. Nu är det nästan tvärtom då amerikanare sneglar över Atlanten för att inspireras. Svensk hiphop har genomlidit en mognadsperiod och nu har den mognat.

S: Med Redline Workshop har jag sett det där du beskriver. Vi har varit i tjugo städer och i varje stad är det minst tjugo ungdomar vilket betyder att jag träffat hundratals ungdomar som vill bli rappare och rappa på svenska. Så var det inte förut.

Samtidigt som normaliseringen av hiphop på svenska är positiv så kan det ju även betyda att bra musik och duktiga rappare som väljer att göra musik på engelska inte uppmärksammas. Hur ser ni på det?

S: Fuck engelska, bre! När ungdomar kickar till mig på engelska brukar jag be dem komma tillbaka med en text på svenska för Sverige behöver det. Sveriges egen kultur håller på att dö ut på grund av all amerikanisering. Vi rider USA:s kuk för mycket.

M: Det visar sig på klubbar också. De bokar hellre avdankade amerikanska rappare från 90-talet som inte får spelningar i USA istället för att satsa på fler akter härifrån.

C: Satsa åtminstone på avdankade rappare härifrån. Det finns massor av dem i Alby, Fittja och Visättra!

Hur ska ni förnya er nu framöver?

A: Det är svårt att dra till med en formel som alltid funkar då alla är så olika och hämtar inspiration från olika håll.

MB: Jag inspireras ganska mycket när jag är ute på klubbar och hör bra DJ:s spela bra musik.

S: Många av oss jobbar ju även på ungdomsgårdar och det hjälper ganska mycket också faktiskt.

C: För mig är det rätt lätt. Jag väntar bara på USA:s nästa utrikespolitiska invasion. Det snackas ju om att Iran står på tur ganska snart så jag antar att jag har en till färdigskriven skiva ganska snart.

Slutligen, blir det någon Ayla-platta eller inte?

A: Problemet är att om vi gör en Ayla-platta finns risken att det blir för många kockar.

C: Jag tror att vi kan göra det och att många vill höra en platta så jag tror att den kommer att komma förr eller senare.

MB: Den kommer att komma. Definitivt… som Big O sa.

C: Vi måste bara sätta oss ner och styra upp vissa grejer.

A: Nästan som att vi behöver en extern projektledare för att styra upp det.

S: Om det bara ska vara Ayla så är det väl Mack som bör ha det ansvaret?

C: Ja, det får blir han som får dela ut örfilarna.

MB: Det jobbet tar jag gärna!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 85

kingsizemagazine.se 86 |

Martin brandt

kartellen

| nummer 1 2012

erik by erik (ej bild p책 ola rapace p책 sid. 91)

Turerna har varit många kring Kartellen sedan vi skrev om dem första gången 2009. Deras mixtape PrOGramrebeller är ett av de mest nedladdade någonsin på Kingsizes hemsida och deras första video med samma namn nådde snabbt över 1 000 000 views på YouTube. Och trots att man fortfarande har ett starkt grepp om Internet och genererar ”Likes” på Facebook som ingen annan svensk hiphopartist, förutom Timbuktu, så kan man ändå inte låta bli att tycka att den största hypen kanske ändå är över.

Maskinisten beskriver Kartellens status just nu.

– Det senaste året har vi varit fokuserade inåt, vi har gjort ändringar som kommer att ta oss framåt på ett helt annat sätt än tidigare. Vi har koncentrerat oss på förbättringar och soloprojekt som vi länge har velat göra, det finns en enormt stark plattform där våra fans spelar en stor roll. Namnet Kartellen är etablerat i Norden nu och vi har bara börjat.

Med Kinesen fortfarande bakom lås och bom är det Maskinisten som har haft det övergripande ansvaret kring arbetet när mikrofonerna stängts av. Maskinisten har även varit med vid de tidigare intervjuerna Kingsize gjort med Kartellen men har av förklarliga skäl inte uttalat sig tidigare. Som medlem i världens mest ökända motorcykelklubb, med ett varumärke lika starkt som Coca-Cola, så är det så de alltid förhållit sig till media. Men när det började läcka ut bilder av Maskinisten med de välkända vingarna tatuerade så lyckades de till och med med det kanske svåraste av allt – att tysta hatarna på nätet.

– På grund av min tillhörighet har jag inte kunnat uttala mig tidigare. Vi pratar aldrig med media för då kan de förvränga det vi säger och formulera saker så att de får det att låta som de vill. Men klubben ser att det jag håller på med här är på riktigt och att jag inte är ute och svävar så då tycker de att det är ok.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 87

>>

kartellen

Den kommer att bli väldigt mörk.

En blandning mellan Torsten Flink, en psykopatisk hårdrockare och en sjuk rappare.

Vad kan vi förvänta oss från Kartellen 2012?

– Albumet Ånger & Kamp kommer efter sommaren och första singeln nu i juni. Planen är att Kartellen ska arbeta och turnera runt albumprojektet.

Skivan är snart inspelad och klar och då kommer vi att göra allt för att pusha den. Under tiden så har det ju även varit en hel del egna projekt och egna viljor som kommit fram men vi gör ändå allting tillsammans under Kartellens namn.

Hur ser ditt egna personliga projekt ut?

– Internmusik är något jag startade innan jag kom i kontakt med Kinesen och Kartellen. Det handlar om att interner ska få lägga upp sina egna historier. Om sina barn och sina liv. Jag vill hjälpa folk som kommer ut med att hitta ett intresse och något att göra. Sen har jag alltid velat hålla på med gangster-rap men kände aldrig att jag riktigt kunde göra det själv och det var på det sättet jag kom i kontakt med Kartellen via Woody och Chucky, som jag stått bakom redan från början. Jag och Arkam driver Internmusik och det har nu vuxit till ett större kollektiv av rappare där man inte behöver ha suttit inne för att vara med.

Men nu har du trots allt plockat upp mikrofonen och har ett eget släpp på gång.

– Ja, jag kommer att släppa en EP under namnet Maskinisten K4L som Stress, Thomas Rusiak och Salazar Brothers producerar.

Imponerande namn för en debut-EP! – Ja, det känns verkligen bra. Stress och Salazar-brorsorna har vi ju jobbat med tidigare och Thomas lärde jag känna för ett tag sen och det är Dimman från Judit & Bertil som släppte Still Pee & Ru-skivan som hjälper mig med hela det här släppet. Rusiak har en väldigt speciell stil och det är den musik jag gör med honom som har gjort att jag har hittat mig själv.

88 |

| nummer 1 2012

Den kommer att bli väldigt mörk. En blandning mellan Torsten Flink, en psykopatisk hårdrockare och en sjuk rappare. Då blev Thomas glad!

Du låter jävlig taggad när du säger det.

– Ja, nu är det verkligen kul igen. Jag har mitt gäng med Kraja, RoRo, Dan Don, Realistico, Max Beats, Arkam samt Algato som startade Karusellen och killarna i hans gäng Christmaz, Sando, Sodario och Tounsi i Internmusik. Sen kommer B.G. Knocc Out över hit från USA för att vi ska spela in en låt och en video tillsammans. Jag har blivit erbjuden filmroller samtidigt som de andra grabbarna har sina bollar i luften. Bara för ett halvår sen var jag less på hela grejen och hade du frågat mig då så hade jag nog inte ens gjort intervjun, men nu händer det verkligen.

Det är inte svårt att förstå vad han menar, för vi de tillfällen jag träffat och pratat med de olika medlemmarna så har det diskuterats böcker, filmer, dokumentärserier och sist men inte minst en teater som Sebbe och Ola Rapace håller på att producera för stadsteatern. Jag träffar dem båda i Kulturhusets matsal tillsammans med pjäsens regissör Ulf Stenberg och jag ljuger inte när jag säger att alla tre är eld och lågor över det nya projektet.

Ola: Det började med att Sebbe ringde mig och sa ’Ey brorsan, jag har börjat skriva en pjäs’. Jaha, tänkte jag men sen när han började spotta ur sig de här orden så var det fan bland det bästa jag någonsin hört. Så i och med att jag tyckte att det var så jävla begåvat så började jag direkt kolla om det fanns något sätt vi kunde få till det här, med tanke på att det inte är någon konventionell teaterpjäs. Jag kände att det skulle vara extra kul och provocerande att smälla upp det här på Stadsteatern – Stockholms stads kulturborg.

Vad fick du för respons när du presenterade hela förslaget?

– Vi har fått otroligt bra respons på det här, vilka vi än har pratat med, och det har förvånat mig lite. Men chefen för stadsteatern plockade upp det direkt och hela samarbetet med Fryshuset där Sebbe jobbar annars känns väldigt fräscht. Det känns viktigt att hitta nya vägar att samarbeta så att allt inte känns så förlegat. Speciellt på den här teatern.

Kan ni berätta mer om hur själva pjäsen ser ut?

Ulf: Det är en ganska enkel historia om en person som berättar sin livshistoria och sen kommer det olika personer och tar sin plats i den här historien. Ola till exempel kommer in ur ett samhällsperspektiv, ett myndighetsperspektiv. Hans syn kommer att vara den om hur det ser ut utifrån och så har vi en annan skådespelare som kommer att tala ur ett väldigt nära perspektiv. Det är en väldigt rak historia och har man lyssnat mycket på Kartellens musik och Kartellens texter så kommer man att känna igen sig. Jag tycker att man kan tänka på det som en Kartellenteater. Som en sextio minuter lång hiphoplåt.

Jag förstår vad du menar för det kan ju även vara tvärtom; att en hiphoplåt kan kännas som en fem minuter lång pjäs.

Ulf: Ja precis, det handlar om attityden, det handlar om energin som kanske inte är så vanlig i en traditionell teater.

Men din roll då Sebbe, är du manusförfattare?

Sebbe: Och superstar, haha. Nej men seriöst, hela anledningen till att jag gjorde den här är för att jag har väldigt smärtsamma upplevelser. Speciellt under den här tiden då pjäsen utspelar sig runt 2007. Då satt jag i fängelse och hade ett treårigt straff och då kom det ibland en tjej och besökte mig och blev som ett ljus i en annars väldigt ensam tillvaro.

Men hon hade samtidigt ett väldigt dåligt rykte så jag tänkte alltid att det här kommer aldrig att hålla utåt sett. Så vi kom till en punkt då hon sa att om du lämnar mig så tar jag livet av mig. Jag trodde såklart inte på det och sa gör det då, så får vi se om du vågar. Så gjorde hon det den natten och det här är inget jag har bearbetat tidigare. Jag var kanske runt tjugo år och hon arton. Så det är kring hela den händelsen jag har skrivit pjäsen. Den är rent självbiografisk.

Så pjäsen utspelar sig i en fängelsemiljö?

Sebbe: Du får visualisera själv var jag befinner mig.

Ulf: Det är texten som är central i hela pjäsen. Det kommer inte att finnas några låtsasdörrar, inga låtsasväggar eller fejkmustascher.

Ola: Vad, inga mustascher? Jag har inskrivet i mitt kontrakt att jag ska få ha mustasch, haha.

Sebbe: Jag tänkte så här; du har ju hört låten ”Strange Fruit” med Billie Holiday när hon pratar om hängda svarta människor i södern. Jag vill försöka återskapa något sådant. När texten är så stark att du ser bilder framför dig. Då behöver du inga lianer eller lädertangas.

Ola: Men alltså, nu tar ni ju bort allt som jag vill ha, inga lianer och lädertangas heller! Vad är det här för tråkig pjäs? (Stora skratt runt bordet) Ulf: Det är sådana här manus man drömmer om att få springa på. För jag har alltid velat skildra samhällets mörkare sidor men de människor som har kunskap om det och har sådana erfarenheter är tyvärr ofta inte samma typ av människor som blir dramatiker.

Ola: Det jag tycker mest om är att det dels känns äkta men att det dessutom är på en sådan hög nivå, rent litterärt. För det finns mycket som bara ska vara äkta och som är skrivet bara för ungdomar men som är så lätt att borsta bort för att det är på en alldeles för låg nivå. Men Sebbes texter är så knivskarpa när han förklarar desperationen i vissa scener att jag faktiskt

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 89

>>

kartellen

Jag vill försöka återskapa något sådant (Strange Fruit).

När texten är så stark att du ser bilder framför dig.

kommer på mig själv att tänka på Strindberg. Han har ett fantastiskt sätt att beskriva svärtan och det riktigt fula som väldigt få har.

Kartellen har ju annars ibland blivit beskyllda för någon slags våldsglorifiering där ni skryter om rån och pengar och så vidare. Det här låter som raka motsatsen. Är det här den mörka baksidan?

Sebbe: Det här är det ångestladdade. Mitt mål är att försöka få folk att förstå hur dåligt jag faktiskt har mått. När allt är helt hopplöst.

Ola: Det tycker jag i och för sig att man kan höra i Kartellens texter också men då måste man kunna se och höra vad som finns bakom den initiala attityden och det är väl kanske inte alla som vill göra det.

Ni verkar ha en väldig ömsesidig respekt för varandra.

Hur träffades ni?

Ola: Dels kom jag i kontakt med folk från Kartellen i fängelset när jag gjorde research för Tusenbröder, men jag är också uppvuxen i en förort och världarna glider samman och man upptäcker att man har gemensamma bekanta och att världen är väldigt liten ändå.

Sebbe: Här är det viktigt att inflika att Ola inte gick omkring som någon töntig skådespelare och gjorde research i förorten, utan vi är polare för att vi är samma skrot och korn, sen kanske vi gör olika saker.

Ola: Men det var det jag tyckte var kul med Tusenbröder; att jag liksom fick ihop min egen historia med den position jag har arbetat upp som skådespelare. Jag kunde utgå ifrån mig själv och var jag kom ifrån och det var även så jag på riktigt hittade mig själv och vad jag vill göra. Den här pjäsen är en naturlig del av den processen.

90 |

| nummer 1 2012

Pjäsen, som kommer att heta Medans vi faller, har premiär den 5:e juli under politikerveckan i Almedalen och en bättre publik än Sveriges samlade ministrar kan man väl knappast tänka sig, med tanke på vilka Sebbe och resten av Kartellen till stor del riktat sin kritik mot sedan deras första släpp. Den solklara kontrasten mellan folket i förorten och på landets fängelser kontra dess politiker är även något som har lockat SVT, som kommer att dokumentera hela resan. Det är Agnes Lo Åkerlind som tidigare gjort de populära serierna Rebecca & Fiona samt Danne & Bleckan som kommer att bevaka det hela i en film som ännu inte fått sitt namn.

Det kan nästan låta som att Kartellen spretar åt alla håll men det är precis som tidigare viktigt för samtliga inblandade att påpeka att de alla har ständig kontakt med Kinesen och att det är han som är hjärtat i gruppen och som håller ihop dem. När Kinesen ringer mig från sin cell i Finland har han precis bestämt att Kartellen ska vänta med att släppa den nya skivan tills efter sommaren. Dels för att alla ska få en chans att utveckla sina egna projekt, men också för att samtliga skall kunna marknadsföra sina albumprojekt på ett mer traditionellt sätt.

Jag var ute i Stress studio och lyssnade på nya skivan och måste säga att den låter lite annorlunda än vad vi är vana att höra från er.

– Jag har alltid gillat gaturap, mannen. Jag kommer alltid att älska gaturap, men vi måste visa en annan sida också. Ånger & Kamp kommer att handla om den erfarenhet som vi som har varit med ett tag och sett hur det kan gå har. Det är inte mycket som är positivt i förorten och med att vara kriminell. Den här skivan kommer att belysa problemen som folk ser varje dag och första singeln som vi kommer att släppa innan sommaren kommer att handla precis om det. Den nya skivan är för våra barn så att de kan lyssna och höra att vi vet vad vi pratar om. Det är en mer tillbaka-

lutad men hård skiva. Vi nämner till exempel inte polisen en enda gång på nya skivan. Vi har sagt allt som går att säga om dem, så det finns inte så mycket kvar att säga. Vi är klara med dem, och de betyder inte ett skit för oss längre.

Sedan har jag hört att du har börjat skriva på en bok?

– Ja precis, det kommer att bli en trilogi. En verklighetsbaserad ”rise and fall”-story och man skulle kunna säga att det är en Snabba Cash, fast på riktigt. Den kommer inte att vara självbiografisk men självklart kommer jag att utgå från mina egna erfarenheter och det är det som kommer att göra allt trovärdigt. Jag presenterade idén för Ola Rapace och mitt management på Soblue Music som tyckte om den och pitchade den vidare.

Det ryktas om att flera filmproduktionsbolag är intresserade?

– Ja, det låter bra och vi har mottagit ett stort intresse för dom kommande böckerna. Jag kan inte riktigt prata om det eftersom vi är under förhandlingar just nu. Vi utvecklar också en dokumentärserie i sex avsnitt som handlar om rånvågen som svepte genom Sverige i slutet av 90-talet, där hela råneliten kommer att vara med. Vi kommer att besöka de värsta områdena som de vanliga journalisterna inte ens kan komma nära. Det är många som vill visa den andra sidan av historien och inte bara den polisen berättar.

Det låter ju hur grymt som helst. Du har många bollar i luften.

– Mannen, jag sitter inlåst 22 timmar om dygnet så det finns en del tid att tänka. Nu för tiden har jag tillgång till telefon i runt en timme om dagen och det räcker för att jag ska kunna koordinera saker härifrån, sen har jag mitt management som avlastar mig rätt så mycket. Jag och Sebbe håller

till exempel på att skriva en föreläsning också som Sebbe sen kan köra på Fryshuset. Den handlar om att krossa illusioner om den bling-värld ungdomar fortfarande tror att de kan uppnå genom kriminalitet. För att om sanningen ska fram så är det bara en av femtio som lyckas komma till elitnivån och tjäna de stora pengarna. Det kommer att bli svårt, men om jag kan prata utifrån min egen erfarenhet som kriminell och Sebbe utifrån sin och utifrån alla som är med i Kartellen så kanske de lyssnar.

För om någon bara kommer in och säger att det här och det här är fel så kommer de bara att säga stick! Det här är ungdomar som kommer från länder som USA har bombat så det är viktigt för dem att veta att det inte är dem det är fel på och det finns ingen som är ond och någon som är god.

Sverige och Moderaterna säljer vapen till diktaturer, sen vill de sitta och säga till ungdomarna i förorten att det de gör är fel. Kom igen!

Det känns som att det är sådana här grejer du brinner för mest?

– Det svenska folket borde få in i sina huvuden att ökade inkomstklyftor innebär ökade sociala problem. Det finns forskning som bevisar detta.

I till exempel USA, som är högerns föregångsland, finns det både och, alltså de största inkomstklyftorna i världen samt de största sociala problemen i världen. Det finns 240 000 barn som lever i fattigdom i Sverige idag och ju fler fattiga desto fler kriminella, så enkelt är det. Det är ingen som blir kriminell för att det är roligt. Alla vi har varit maktlösa i flera år så Kartellen har blivit vår röst för att göra oss hörda. Det finns andra som Mohammed Ali som pratar om lite samma saker men inte på samma sätt.

Man ändrar inte på något genom att viska, så vi skriker ut det istället.

Men det är viktigt att folk förstår att vi i Kartellen inte är några dumskallar. De ska inte döma oss enbart efter musiken. Du ser ju själv; vi får inga nomineringar eller priser, men vi har mycket mer på gång än alla andra!

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 91

kingsizemagazine.se

Emilia Melgar

Christer carlsson

I den tryckta versionen av det h채r numret 채r fel skribent utsatt.

Emilia Melgar och ingen annan har skrivit den h채r artikeln om DBS. /Red.

Enligt bibeln är annandag påsk den dag då vi bör minnas och reflektera över Jesus möten med olika människor.

Instinktivt verkar detta även vara en alldeles passande dag att träffa upp några av Sveriges mest okonventionella rappare.

>>

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 93

det blå skåpet

et är måndag 9:e april; en röd dag. I ett konferensrum i centrala Stockholm sitter Daltone, Martin Zamora, Mächy, Öris, Queff, Organismen och Toffer som affärsmän runt ett bord och diskuterar vad som bör finnas på ett påskbord. Diskussionen kretsar kring hur viktiga ägghalvor egentligen är och hur mycket påskbordet skiljer sig från julbordet. Inte särskilt mycket tydligen.

Samtidigt som påskmat är huvudämne i Stockholm, gör sig skåningarna Marke, Bobbo och Sebbe redo för en resa till huvudstaden. Om två dagar är det fotografering och då ska alla vara på plats. Alla utom PstQ som är mitt i en flytt från sitt kära Göteborg upp till Stockholm och därför inte kunde närvara rent fysiskt. Det har varit ett fullspäckat år för kollektivet Det Blå Skåpet. Det gemensamma avstampet med den slutsålda debuten på Kägelbanan den 26:e februari förra året, förbandsgiget åt Wu-Tang Clan, Göteborgsspelningen på klubben Colours och spelningen på Peace & Love i Borlänge. Parallellt med dessa konserter har samarbeten inletts med klädesmärket Diamond Supply, t-shirts har tryckts, videos har släppts sida vid sida med ett stort antal lösa YouTube-låtar. Och det är endast för kollektivets del. Varje enskild medlem har samtidigt haft sina dagar fyllda av produktivitet och planering.

Det är elva rappare med elva egna musikaliska karriärer, sammanförda av engagemang, drivkraft och viljan att en gång för alla markera sin närvaro.

Gammal vänskap och en gemensam underdog-känsla. Det är de två faktorer som bäst beskriver hur och varför Det Blå Skåpet bildades. Det som började som en idé hos Öris och Organismen har på nästan ett och ett halvt år vuxit till en kraft stark nog att kunna lämna avtryck.

På samma gång består kollektivet av artister som var för sig skulle ha fortsatt göra musik även utan Det Blå Skåpet. Men nu fanns det plötsligt ett ännu större skäl att hålla huvudet högt.

Queff: Jag har ju rappat skitlänge men när jag gick med i DBS så var det som att det fanns en anledning till allt. Det visade att jag faktiskt kan något.

Om jag blev utvald till

94 |

| nummer 1 2012

det här så kanske det ändå är någonting att satsa på. Det betyder ju skitmycket för mig att Öris eller Johan eller Petter (PstQ) eller Daltone säger att min musik är bra eller att de tror på min musik.

För det har jag aldrig fått höra förut. Man har alltid varit själv liksom. Öris: Det är fett att han säger det för det är en av de grejerna jag och Johan snackade om också. Vi har aldrig fått höra att vi är bra. Vi har bara fått höra att vi är dåliga, för att det är det enda man får höra. Vi har aldrig haft någon som sagt ’Fan grabbar kämpa på, fortsätt!’.

Organismen: Det är sjukt få folk som sträckt ut händerna till mig och Öris genom åren. Looptroop ha gjort det men sen är det typ slut. Det är inte någon som vill ge en en extra knuff i ryggen och verkligen önska en framgång och lycka. Det händer liksom inte. Men nu har vi det. Jag kan vända mig till någon om input till en låt och jag vet att det är för mitt eget bästa. Jag vet att det inte är någon som försöker förstöra för mig eller lägga krokben. Öris: Det handlar inte om kärlek. Vi har fått jättemycket kärlek. Det handlar om acceptansen från den miljö man är i. Om du står i en fabrik och packar lådor så vill du att någon någon gång säger ’Fan vad den lådan var bra packad!’. Det är bara det, men det händer aldrig förutom i ett falskt sammanhang. Men i ett crew är det öppet…

Toffer: För mig är det mer personligt än musikmässigt. Man har varit med i olika konstellationer innan och alla har slutat och hoppat av och så har man stått kvar själv och tänkt; ’vafan ska jag också lägga av nu eller vafan ska jag göra?’. Nu har man ändå massa folk bakom sig som alla håller på och grindar och pushar sina grejer och det ger en positiv energi att fortsätta med sin egen grej. Det är även det att man vet att det alltid är någon som representerar en var man än är.

Martin Zamora: Jag tror inte någon av oss kan sluta bara. Jag tror ingen har den tanken. Det känns inte så. Jag skulle bli jävligt förvånad…

Organismen: Om någon hittar Gud helt plötsligt!

Queff: Haha! Ja, den är lurig.

Genom gammal vänskap, samarbeten, spelningar, Twitter och till och med Myspace har länkarna slutits i kretsen. Att det just är Marke, Sebbe, Öris, Bobbo, Martin Zamora, Organismen, Daltone, Mächy, PstQ, Toffer och Queff som idag utgör Det Blå Skåpet är ingen slump.

De flesta hade redan samarbetat med varandra innan kollektivet bildades, eller åtminstone lyssnat på varandras musik tillräckligt mycket för att bilda sig en uppfattning. Däremot var inte alla fysiskt bekanta med varandra. Inte ens inför den första spelningen på Kägelbanan.

Mächy: Det känns som att det var första gången jag träffade Marke och Bobbo...

Queff: Jag hade inte träffat Sebbe tror jag…

Daltone: Men samtidigt visste man vilka folk var. Det var inte ett helt nytt ansikte, utan jag hade ju ändå sett Markes videos och kanske lyssnat på hans musik eller snackat med honom på Internet. Man hade ju ändå börjat bygga en relation.

Martin Zamora: Det var aldrig stelt eller konstigt. Det kändes jävligt naturligt redan från början.

Organismen: Alla är ju likasinnade på ett eller annat sätt. Det har ju lite varit baktanken med det hela. Öris: Folk är lite handplockade, inte bara efter sin musik utan även efter vilka de är och vad de har gjort och var de är ifrån. Skånegrabbarna till exempel; Sebbe och jag går ju super way back. Vi har ju haft grupper och crews och det har de flesta av oss, som sagt.

De elva rapparna är de som idag bär fanan med DBS-emblemet på. Den ständiga kompanjonen DJ Large har med sin närvaro smält in i kollektivet fast det i grund och botten bara är ordvrängare som är Det Blå Skåpet. Även skönsjungande Roffe Ruff och Kapten Röds rappande gitarrist Hofmästarn är, trots saknaden av fysisk närvaro, en del i det stora kollek-

tivet. De har alla olika bakgrund, personligt, musikaliskt och geografiskt.

Kontrasterna är många och märkbara. Å ena sidan finns till exempel Göteborgs Mobbade Barn-tungviktare, 37 år gamle PstQ, vars rimkonster funnits så pass länge och blivit så högt rankade att de numera räknas som klassiska i svensk hiphop, och å andra sidan finns någon som Jönköpings 26-åriga Martin Zamora som än idag flitigt arbetar med att bygga upp sitt eget artisteri och jobbar på sin första platta. Eller någon som Väsbys Queff vars musik främst gjort sig bekant ute på diverse klubbar i Stockholm och idag står sida vid sida med Uppsalas Organismen, som gör låtar som snarare snuddar vid det som i folkmun skulle kallas emo-rap. Ställ då det sistnämnda rygg i rygg med Mächy och hans kärlek till låtar som handlar om öl och järn. Eller kort och gott ”boog” som han själv väljer att kalla det. Eller varför inte Markes musik som drar åt det mer dekadenta hållet. Ja, skillnaderna dem emellan kan radas upp i långa listor men där det finns skillnader finns det också styrkor.

Organismen: Jag tror att om folk bara tittar på DBS så är det lätt att förblindas i spliffar, pulver och bärs. Men vi täcker ju allt från klubb-rap till det som snuddar vid gangster-rap och conscious shit. Allt från amerikanska 808-produktioner till europeiska houseproduktioner. Vi är över hela jävla bygget.

Det finns ingen musikalisk homogenitet i Det Blå Skåpet. Eftersom det är ett kollektiv och inte en grupp, finns inget krav på en särskild musikalisk prägel. Det gör det desto svårare för de elva artisterna att samlas kring ett album, men det har heller aldrig varit målet. Detta till trots, kan det mycket väl hända att DBS enar sina krafter i ett gemensamt släpp, men just nu är det inte aktuellt.

Organismen: Du kan tänka dig själv hur det skulle funka. Som att ha Guns N’ Roses med elva sångare. Öris: Fast elva Axl Rose hade varit en jävla show alltså, haha!

>>

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 95

det blå skåpet

Det är inte bara den yngre generationen i Det Blå Skåpet som genom veteranerna Öris, Organismen och PstQ, fått tillgång till en bredare publik. Lyssnarna som exempelvis diggat med till Queffs låtar som drar åt det klubbigare hållet med Denniz Prime-produktioner, har på avvägar genom Ryssland blivit skolade i veteranernas artisteri. Så har det varit åt båda hållen; för den yngre generationen är det inte bara en fråga om att ha legendarer i ryggen, utan också att kunna nå en publik som tillförlitar sig på vilka samarbeten deras idoler väljer att göra. Och för de äldre i DBS är kollektivet en port in i nya sound och ett sätt att hålla sig aktuella och uppdaterade i trender och nya strömningar. Publiken har med tiden blivit bredare och fansen flera. Förmånerna är stora när man är flera under samma tak. Känslan att inte längre vara rotlös, är för de elva grabbarna lika viktig om inte fundamental. Det ger dem inte bara trygghet och motivation utan också en garanti för att ständigt ha en hand på axeln när det väl kommer till kritan. När omvärlden vänder en ryggen, finns det alltid någonstans att kalla hem. Öris: Jag har rappat i tjugo år. Att jag ska skriva en text står inte och faller med ett crew. Det hade ju jag ändå gjort om hela världen hade dött.

Men jag tycker det känns jävligt skönt att ha en tillhörighet. Det känns tryggare.

Organismen: Någon som har ens rygg. Fuck om de där borta inte accepterar mig och min musik. Jag är redan accepterad här. Från att man har stått och pekat finger åt någon förut så kan man nu ge någon en smäll på käften, för att man har fler med sig. Om det nu är en bedrift att kunna göra det, haha!

Queff: Det här var mina idoler när jag var liten. Johan, Öris, Pst... Jag köpte ju deras singlar på vinyl och satt och spelade dem nere i källaren hos mina föräldrar och för mina polare. Jag har drömt om att stå på scen och göra en låt med Johan. Och att sen faktiskt få göra det, ja, vad ska jag säga? Att få vara med i DBS ger mig så mycket motivation.

Martin Zamora: För mig var det ett skitstort erkännande att få vara med.

Precis som Queff sa, jag har lyssnat på Johan, Petter och Öris sen slutet av högstadiet. Det är ju tio år ungefär. Det är snubbar som har influerat mitt musikskapande och nu kan jag bolla idéer direkt med dem. Det är nästan overkligt ibland. Sen att få dela den glädjen med polare som man gjort musik med innan och som har kämpat arslet av sig och som förtjänar det mer än någon annan, det känns jävligt najs.

Det är stort som fan för mig.

Daltone: Jag kan bara tala för mig själv men det handlar också om den personliga drivkraften. Jag har verkligen fått en ny-

96 |

| nummer 1 2012

start i musiktänket också. Man har blivit mycket mer peppad på att göra musik och drivet för min egna personliga utveckling har kommit igång på ett starkare sätt.

Mächy: Fett med dörrar har öppnats. Jag håller med det där om att ha en tillhörighet.

Jag har ju aldrig haft något… nu ska vi inte låta alldeles för känsliga här, men jag har aldrig tillhört något grabbgäng i hela mitt liv. Det här är mitt hockeylag. Jag försökte med fotboll, men det gick liksom inte.

Organismen: Sporten vi aldrig fick!

Från allvar byter stämningen snabbt över till skratt och sportliknelser.

På plan är vi alla bästa vänner oavsett. Men mycket kan hända när stora käftar löper amok. Som kollektiv är Det Blå Skåpet måna om att klargöra att var mans business är var mans egna besvär. Elva munnar har elva olika åsikter och de bör inte ställas till svars för någon annan än sin egen talan.

Genom åren har detta fått en rejäl prövning. Det är inte utan att någon av de elva, som alla på olika sätt har en förkärlek till det okonventionella, hamnar i någon slags dispyt. Speciellt om det rör sig om ett kollektiv som inte drar sig för att dra skämt på andras bekostnad. Men det finns en tydlig skillnad menar Organismen, mellan det som var och en står för, och det som DBS kan ta ansvar för gemensamt.

Organismen: Vi tycker ju skitmycket lika om asmycket grejer men om jag sitter och skämtar om dvärgar och dvärg-communityn blir skitsura på mig så behöver ju inte Toffer stå till svars för det. Om folk dömer Daltone för vad jag säger eller hur jag beter mig, då är folk rasister. Då är folk dumma i huvudet. Det kanske är lite så i början för folk tror man är en grupp men…

Queff: Jag gillar ju smala gussar, haha!

Organismen: Ja du ser, där är en jättetydlig grej. Toffer gillar att jiddra med ”inga smala gussar” och Queff vill ha massa smala gussar. Öris: Vi har elva olika stilar. Jag kan ju inte ta ansvar för någons knarkande, eftersom jag inte knarkar. Om jag går in i ett rum och någon dömer mig som en knarkare, då blir ju jag irriterad.

Organismen: Eller om någon skulle fråga dig om tjackgrejer för att Queff har snackat om tjack i någon låt.

Men hur är det med lojaliteten? När blir ”dina problem mina problem”? Öris: Jag backar upp i den mån jag kan. Jag är inte ute efter bråk men om jag tycker att någon blir orättvist behandlad på ett sätt som jag inte tycker är acceptabelt så… Det enda egentliga exemplet jag har är väl Toffer när han blev påhoppad med ”Inga Smala Gussar”-grejen. Och det var inte

ens jag. Jag var inte med där men jag valde att lägga mig i för jag tycker inte man gör så.

Och ska de mobba någon i vårt crew…

Organismen: Folk har inte ens sett oss bita ifrån än.

Från skratt åter till allvar. Rynkade pannor tänker tillbaka till meningsskiljaktigheterna som ebbade ut i en fråga om feminism och ideal.

Idag är ”Inga Smala Gussar” inte mer än klistermärken på stan och DBS påpekar att de inte är ute efter att starta bråk med någon. Det är inte så de vill uppfattas. Risken är förmodligen ändå stor att det är en helt annan egenskap hos Det Blå Skåpet som dikterar hur deras image ser ut. Låtar som ”Mitsubishi”, ”Stomp”, ”Chillar Som En Kung”, ”Luffarstyle” och ”Riv Taket” är bara några i den stora samlingen produktioner som vittnar om ett kollektiv som inte lämnar ett hotellrum i samma skick som de fann det. Exempelvis har Daltones ”Riv Taket” fått en helt ny innebörd då takplattor bokstavligen har rivits ner i ett flertal städer när gänget varit ute och spelat.

Queff: Kommer vi till en stad och ska spela… Öris: Vi är en fest.

Organismen: Vi är förfest, fest och efterfest.

Daltone: Man ska inte sticka under stol med att vi är rätt stökiga. Vi är ju stökiga personer, det är ingen hemlighet. Det kanske inte speglas jättemycket i just min musik men..

Organismen: Men du har ju druckit en bärs förut, haha!

Daltone: Ja, jag har ju druckit en bärs förut. Och det är lustigt nog något som är gemensamt för DBS. Queff: Alla har druckit bärs.

Organismen: Alla har druckit väldigt mycket bärs. Det är rock’n’roll.

Gammal hederlig jävla rock’n’roll.

Mächy: Rockstarliv.

Daltone: Det skiljer sig nog rätt mycket hur man uppfattas som soloartist och som Det Blå Skåpet. Det är två vitt skilda saker.

Organismen: Jag kan tänka mig att som jag ses som DBS-medlem, är mycket stökigare än vad min musik är. Jag gör ju emo-rap liksom, men DBS är ju fest och stök och härj. Men jag är ju DBS ändå. Jag tror att stöket är väldigt gemensamt. Även om det kan verka så, är inte allt skratt och lek för DBS. Bakom kulisserna spenderas timmar med administrativt arbete och strukturering.

Det gäller att etablera kontakter, styra upp samarbeten, diskutera tillvägagångssätt och inte minst planera för framtiden. Inget lämnas åt slumpen.

Marknadsföringen är väsentlig för kollektivets överlevnad. Syns man inte så finns man inte.

Organismen: Att göra musik är kanske tjugo-trettio procent av allt. Det andra runtomkring med att fixa hur man ska släppa det, vad som ska vara med och vad som inte ska vara med, omslag, pressbilder, trycka t-shirts...

Allt arbete runtomkring är mycket, mycket, mycket mer arbete än vad folk någonsin ens kommer att få en insikt i.

Toffer: Det är ett nödvändigt ont. Jag tycker inte att det är så kul men hur man sköter allt det där kommer ju sen att återspegla hur ens musik mottas.

Daltone: Jag tycker att det är svinkul faktiskt.

Organismen: Oavsett om du gillar det eller inte så kommer du vara tvungen att göra det.

För två år sedan kände vissa medlemmar inte varandra. Idag är det annorlunda. Vänskap har byggts för livet och bläck har lagts på hud som bevis för det. Såsom Det Blå Skåpet ser ut i dagsläget är i kollektivets ögon den konstellation som kommer råda såvida inte någon väljer att lägga micken på hyllan, vilket de alla är överens om verkar högst osannolikt. Lagkänslan har byggts upp till ett brödraskap där tillit och engagemang är livsviktigt. Det finns ingen blyghet när det kommer till att fråga varandra om hjälp, eftersom de alla bär samma sköld. När en spelare gör mål, gör hela laget mål.

Martin Zamora: När jag skulle släppa mitt första tejp för ett år sen så skickade jag det till Johan och Öris. Jag hade aldrig släppt någonting själv och jag hade aldrig släppt någonting seriöst. Så jag frågade vad de tyckte och jag var osäker på vissa låtar och undrade vilka låtar jag skulle plocka bort, om jag skulle plocka bort några. De tyckte samma som jag så då skrotade jag bara de låtarna. Jag behövde ju höra det från någon annan bara. Öris: Det finns verkligen tusen sådana exempel.

Organismen: Det där går hela vägen ner till ’Vad kan jag rimma på? Jag saknar ett rim!’. Vi ringer varann skitofta, eller smsar ’Jag behöver ett rim på Sverigedemokrat’ liksom.

Mächy: Jag är bra på att skicka sms och fråga om rim.

Martin Zamora: Man skickar till PstQ, haha.

Organismen: Alla skickar till PstQ. Martin Zamora: Så får man två sidor tillbaka. Hahaha, tack Petter!

Två dagar senare får PstQ stå till svars för om han verkligen är

>>

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 97

det blå skåpet

ett rimlexikon. I ett mobilsamtal från Göteborg, svarar den blivande stockholmaren med ett gott skratt.

– Haha! Ja, det är mig alla ringer om rim. Men jag får rim av Johan och Öris också. Fast vi har olika filosofi om hur anal man ska vara på rim. De andra är lite lösare. Man får anpassa tänket om man ska hjälpa varandra.

De andra pratade en del om att ni är ganska stökiga…

– Jag vet inte hur stökigt det är egentligen. Jag är lite för gammal. Till och med Mächy låter mig somna i hans fåtölj. Jag lånade ju ut min lägenhet till Toffer och dem en gång. Det var inte så stökigt då.

Men det kanske var för att man inte vill stöka till det i någon annans hem när den personen inte är där?

– Ja, jo… Är du lite av den äldre farbrorn i sällskapet?

– Hahaha! Äldre farbror kanske är att ta i men jag har nog en storebrorsroll. Inte med Johan och Öris men med de yngre. Man har gjort en del misstag som jag tycker att de yngre inte ska behöva göra. Då kan man sträcka ut en hand. Det är jävligt kul också att få utbyte med nya vinklar och idéer.

Du släpper ju inte lika mycket som de andra. Vad är din roll i det hela?

– Att skriva rim och komma med bra idéer. Nä, men jag har haft så mycket annat för mig. Det hör ihop med mitt personliga liv. Efter sista MBMA-släppet så har jag skrivit fler än två fullängdare med material som jag slängt och också andra låtar som inte är bra nog…

Jaså?

– Ja, men jag håller på att spela in nu. En fullängdare. Långt ifrån vad jag släppt innan. Det finns inget ordbajsande längre. Om man varit uppmärksam på grejer jag gästat på så blir det ingen överraskning. Jag är bara inte särkilt arg längre.

Från Göteborg över till Skåne. På onsdagen befinner sig Bobbo, Sebbe och Marke i Stockholm för fotografering. Bobbo och Sebbe ska stanna över natten. Marke åker hem samma dag, men inte utan att göra sin röst hörd.

Kommer du ihåg hur det var när du blev tillfrågad om att vara med i DBS? 98 |

| nummer 1 2012

Marke: Ja, Öris hade ju spenderat sin semester på ett ställe som heter Kristianstad Centrum. Ett så kallat fängelse. Och när han kom ut bodde han hos mig tills han hittade något eget. Då styrde vi upp massa saker med Mekkeriet, alltså DBS-Skånes studio. Vi lärde känna varandra bättre och sen flyttade han till Stockholm och en dag ringde han och berättade om hela DBSidén som han och Johan hade. Jag tyckte att det var skitfett att något var i görningen.

Det var inte svårt att tacka ja. Det är fett som fan att ingå i samma konstellation som folk man sett upp till sen man var tolv. PstQ, Öris och Johan liksom. Det går inte att beskriva. Det är en ära.

Vad har det betytt för dig att vara en del av DBS? Marke: Åh herregud vilken svår fråga. Det betyder extremt jävla mycket.

De är mina bröder. Jag älskar dem allihop. Musikaliskt har det betytt sjukt mycket. Det är elva man som alla sprider skiten tillsammans. Och dessutom, alla spelningar vi fått. Det har gått så jävla bra. Jag har fått större hopp om framtiden för musiken och vänner för livet, utan tvekan.

Bobbo: Man har ju fått en större bredd. Någon som lyssnar på Queffs låtar kanske upptäcker mig genom ett samarbete. Man kan säga att man snor varandras fans. Eller delar på varandras fans.

Sebbe: Ja, jag satt precis och tänkte samma sak. Det har ju gjort att man når till en bredare publik. Särskilt vi som bor i Skåne, för det är ett större nätverk för musik här i Stockholm. Förutom det så har det betytt jättemycket personligen, att det bildas en form av brödraskap. Man kommer väldigt nära varandra och känner att man har en back-up. Musikmässigt och kompismässigt. Det är najs. Jag kan nog säga att det är tack vare många i DBS som jag fortsatt och inte trillat in i andra banor.

Bobbo: Jag är likadan. Det har nästan hållit kvar en…

Sebbe: DBS har hållit kvar lågan, vibben och peppningen framför allt.

Vad säger ni om DBS-stöket?

Bobbo: Nej, jag är rätt lugn, haha! Jag blir faktiskt lugnare och lugnare hela tiden. Men det blir ju stökigt när alla är på samma plats…

Sebbe: Stökigheten är väl mer ett faktum skulle jag säga. Fast Queff och Bobbo är ju lugnast. Alla andra är ganska nyanserade. Sen finns det kombinationer som triggar varandra. Som jag och Daltone. Det kan bli för jävla stökigt. Men det är en bra gemensam nämnare vi har. Jag gillar stök!

FKP SCORPIO & KULTURBOLAGET PROUDLY PRESENT

KULTURBOLAGET MALMÖ 4/5 BREWHOUSE GÖTEBORG 5/5 MüNCHENBRYGGERIET STOCKHOLM 6/5 EVENTIM.SE, EVENTIM CALLCENTER 0771-65100 SAMT ZETICKET.SE (ENDAST STOCKHOLM) WWW.FKPSCORPIO.SE WWW.KULTURBOLAGET.SE KINGSIZEMAGAZINE.SE | 99

100 |

| nummer 1 2012

SWEAT! Pierre a. Camilo

Anthony hill

Jacka: H&M Shorts: H&M Skor: Divided Örhängen: H&M

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 101

Keps: H&M Smycken: H&M Bodysuit: Adidas by Jeremy Scott Skor: Divided

Fluga: J. Lindeberg Skjorta: Eton Jacka: D.Brand Skärp: RED Collar Project Byxor: RED Collar Project Skor: Adidas Tortion

102 |

| nummer 1 2012

Keps: New ERA Jeans-v채st: Replay

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 103

Keps: Topp: Tights:

104 |

H&M H&M/Fashion Against Aids Divided

| nummer 1 2012

Keps: Newsoul Hörlurar: JAYS Kavaj: La Redoute Byxor: Adidas Svettband: Puma T-Shirt: Roxy Kjol: One Teaspoon Skor: Adidas Gazelle

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 105

Keps: New ERA Solglasรถgon: Ray-Ban Jeans: Filippa K

106 |

| nummer 1 2012

CREW Stylist: Pierre A. Camilo Fotograf: Anthony Hill Hår/Make-Up: Emelie Ödman Modeller: Filip/Nisch Management Thoko

Tack till DFTS Factory

Svensk hiphop EGNA SLÄPP, ep:s, mixtapes, DEMOS, DOWNLOADS & SINGLAR alexander kihlström

Det här är sista gången jag skriver den här delen. Det är sista gången jag låser in mig med ett gäng demos, EP:s, mixtapes och liknande i flera dagar och bara njuter av musiken. Men det är inte sista gången vi uppmärksammar svensk hiphop. Nu försvinner tidningen men på hemsidan kör vi på, nu i ännu högre tempo! Jag vägrar att låta denna del dö ut, jag hoppas och tror istället att den kommer att utökas på hemsidan där vi även kan ha med till exempel videos, ljudklipp och länkar. Min förhoppning är att ni fortsätter att skicka in era grejer till oss. Jag tror att jag kan tala för de andra på Kingsize när jag säger att vi älskar svensk hiphop i alla dess former. Jag har också älskat att skriva de här sidorna och jag minns fortfarande hur stolt jag blev när jag fick förfrågan att

ta över efter den eminente Calle Fleur. För sista numret har jag valt lite favoriter från senaste tiden med både rutinerade och nya ansikten på scenen. Efter det kan ni läsa en liten mini-intervju med de två svenska hiphopkrigarna Iron African och Dogge Doggelito. Två av de mest rutinerade herrarna vi har får avsluta – för den här gången. Jag hoppas att vi syns på alla festivaler, battles och konserter under våren och sommaren. Tveka inte att höra av er till mig på alexander.kihlstrom@kingsizemagazine.se och ett stooort tack för allt, hiphopsverige!

Kärlek!

Futuretro When seasons change

Östblockarn och NMROSTA presenterar – Mycket snack stor verkstad EP Kungen av smuts är tillbaka! Fast så kan jag inte riktigt skriva heller, för han är alltid här. Som namnet på EP:n antyder så släpper han mycket material just nu. Östblockarn har av vissa beskrivits som Sveriges R.A. the Rugged man, av andra som Sveriges Sean Price och även som Sveriges Dr. Octagon. Jag kan tycka att det känns onödigt att komma med liknelser. Men om man blandar de tre tidigare nämnda rapparna och öser på en stor jäkla skopa med smutsig rap så har vi Östblockarn. På denna EP visar han sig åter igen från sin finaste (eller smutsigaste?) sida med sitt unika flow och stenhårda delivery. Jag kan komma på mig själv med att bli lite orolig för kommande rad: ”vad ska han säga härnäst?”. Det gör också att jag aldrig tappar intresset när jag lyssnar. Beatsen är skapade av Drak1, Ub-One, Lomm, Gore och låter riktigt bra. Utmärkta ”Hon är för” är en sinnessjuk låt med ett skruvat beat av Gore och en ännu mer skruvad text av Östblockarn som här är i absolut toppform. Det är ett av flera urballade alster han har släppt genom åren.

Man skulle lätt kunna ha en grisig fest med bara ÖB-låtar och det hade varit så jäkla kul. Känsliga festbesökare bör varnas först…

PASE

Pase your self vol. 1

Pase är en rappande britt som nu bott i Västerås i fyra år. Det säger ju inte så mycket direkt. Britter är bra på grime, dubstep, UK garage och så vidare vilket har gjort att hiphop ofta hamnat i skymundan. Men det finns en del ”rapparnas rappare” i det tedrickande landet i väst.

Pase är en av dem. Jag reagerade först på hans rap när han gästade Labyrints remix av låten ”Ortens favoriter”. Han lade förmodligen den absolut bästa versen på låten vilket gjorde att jag blev extra glad när han hörde av sig och sa att han släppt sin första EP, via Whoa.nu. Det är en EP på fem spår producerad av Benjamin Kalinovic och med rap av Pase (med gästinhopp från Daniella, Sasa och Aki från Labyrint). Det låter också väldigt bra. Pase är en rappare med stundtals fantastiska texter, något man också kunnat se på hans ”Freestyle Friday” han har kört på YouTube. På E:Pn är det melodiösa och avskalade beats som fungerar väl tillsammans med Pases livsbetraktelser. Om EP:n och några av hans klipp från YouTube är ett tecken på vad som komma skall så är jag jäkligt peppad på att höra mer från denne Västerås-britt!

Med en fot i klassisk hiphop och en annan i funkiga Detroit står Futuretro. Rapparen Jaeger och producenten Swingtech har enats under namnet Futuretro och har onekligen skapat något väldigt intressant. Jag blev väldigt positivt överraskad när jag lyssnade igenom skivan första gången. Rappen är tight och påminner mig om tider när vi hade en äng full av aktiva engelskspråkiga rappare som Stacs of Stamina, Mics of Fury, Headtag, Kashal-Tee och BLaO-kollektivet. Det är en rak och kompromisslös rap som flyter bra på beatsen som är en riktig höjdpunkt på släppet. Det är experimentellt, fräscht och intressant. Jag tänker på Kid Koala och DJ Shadow, fast med någon slags Detroitvibe. Gästerna är få (The Ginger och James Gamba) men de behövs inte heller. Det här känns som en väldigt spännande duo som jag skulle vilja ge vatten, sol och sen bara låta dem växa. Det finns många bra låtar men ”Day and Night”, svängiga ”Where I’m Going” och ”Nextopia” (feat. James Gamba) spelas allra mest om jag får välja. Jag hoppas på att få höra mer sådan här svensk hiphop i allmänhet och mer från Futuretro i synnerhet!

Grey Matter of Sweden F@kt Recordings pt.1 Jag har skrivit om Grey Matter of Sweden tidigare och var då väldigt imponerad av vad de hade att komma med. Det ledde till att jag fick glädjen att ha med killarna på samlingsplattan Dopeness 2! På releasefesten imponerade de och flera frågade: ”Vilka är det där? De är ju skitbra!”. Något jag hoppas att fler kommer att märka framöver. Nu är de tillbaks och det är fortfarande väldigt bra – men nu på ett annat sätt. Man har kommit in i sina roller mer, på ett bekvämt sätt. Det märks, för detta är en väldigt avslappnad och okonstlad skiva som har uppkommit genom det klassiska skaparsättet: ”skönt häng”. Målet har varit att träffas en dag/helg och få låtar gjorda från scratch, helt under en kväll. Man blandar seriösa texter med klassisk ”rap shit” och det låter bra. De är fortfarande onekligen väldigt duktiga, allihop, och det märks att de är bekväma i varandras sällskap. Det är väldigt imponerande att man har lyckats få ihop ett så här bra mixtape bara genom att hänga, i stort sett. Fortsätter man experimentera så här så kan det bara bli riktigt bra. Favoritlåtarna är ”Times Are Hard” och ”The City”.

108 |

| nummer 1 2012

Olle Grafström SSB & Elk Brews

Jimmy Pistol Pistoler & Rosor Det här är en skiva som borde ha kommit med tidigare – men bättre sent än aldrig! Jag känner till Jimmy Pistol som en battlerappare, något som han har gjort mycket bra. När battlerappare sedan ska göra musik (eller snarare fortsätta med det, efter att de fått en battlehype) så är det allt som oftast dåligt. Speciellt i USA men det är inte mer än en handfull battlerappare i Sverige som också är bra rappare. Jag har som sagt inte hört så mycket annat än battles från Jimmy Pistol innan men det här känns lovande. Det är ett steg bort från de hårda dissarna man ofta hör i battles och flera låtar är snarare personliga och öppna. Det finns vissa spår som sticker ut lite extra, som ”Kom hem” och ”Jag hatar dig” som är bra exempel på Jimmys förmåga som textförfattare. Rappare som vågar prata om sina problem och hur de kämpar i vardagen beundrar jag och det är skönt att höra. Det uppskattas när man kan relatera till en rappare och se vad han eller hon går igenom. Det känns onekligen intressant och lockande att höra mer sådana låtar från Jimmy Pistol. Mer öppet, mer personligt och mer Jimmy så blir det riktigt bra.

Okej, jag är jättevilsen här. Jag minns att Penga’ Per har talat varmt om grabbarna på den här skivan och han har rätt – de är bra. Men jag är fortfarande vilsen. Visst behöver man inte ha några ”rapalias” men det underlättar.

Här heter man Olle Grafström, Jonathan Holmquist, Arvid Lundquist, Jesper Swärd och man gästas av Penga’ Per. Men det spelar egentligen ingen roll vem som heter vad och vem som gör vad. Det här är ett gäng unga killar från Lidingö som har lärt sig det där med att rappa.

Förutom överanvändandet av ordet ”swag” så är det här en grym platta måste jag säga. Texterna är ibland banala men det behöver inte vara något negativt. Det här är några grabbar som dricker mycket Elk Brew, spelar Super Smash Bros., har kul och rappar – om jag har fattat det rätt. Det känns som ett kul projekt där man ibland gör en svensk version av Mac Miller och ibland något helt nytt. Beatsen produceras av Olle och Jonathan och de är funkiga, svängiga och passar väl ihop med deras bounciga rap. Det här är oputsat, men skivan visar på stor potential. Jag tror att Olle Grafström med vänner kommer att kunna släppa riktigt feta grejer framöver!

Iron African & Dogge Doggelito

Legendstatus alexander kihlström

Love Nyström

Istället för nyheter väljer jag här att lägga in en liten intervju. De oerhört erfarna svenska rapparna Iron African och Dogge Doggelito är aktuella med en låt och video: ”Legendstatus”, som ni kan hitta via vår hemsida. Vi undrade lite kring ordet ”legend” och hur det används och valde därför att skicka över några snabba mailfrågor till de två. Och säkerligen lär vi höra mer från dem framöver.

Vad är legendstatus för er?

Iron African: Legendstatus har man när man är en ikon för en viss era. När folk minns en viss tid och de refererar till dig. Man lever kvar i folks minnen, på ett bra sätt. Men det finns bra och dåliga legender. Jag är mer en gatulegend, inte en medieskapad legend. Jag är jätteglad att jag fortfarande lever och kan träffa folks småbröder och småsystrar som har hört talas om mig i galna historier från förr, haha.

Dogge: Att man är sig själv och har en originell stil.

I USA är det många, levande som döda, som själva kallar sig legender (och blir kallade det av andra). I Sverige finns jantelagen...

Finns det några svårigheter att tala om en legendstatus?

Iron African: Jag är svensk men ändå inte, så det där med jantelagen biter inte på mig. Däremot har jag fötterna på jorden. Jag har aldrig claimat något som jag inte kan backa upp. Jag vet att det har funnits ett par här och där som ifrågasätter

min legendstatus men de snackar i mössan. Jag har gjort saker som många ”engelskrappande” killar från Sverige inte har gjort och vi lever i en tid där alla anser sig själva vara stjärnor så man måste basunera ut sin status för att skilja sig från mängden.

Dogge: Nej, det är mycket lätt när man har rappat sedan 1983. Och så bor vi inte i USA, vi bor i Alby och Tensta. Alla kallar mig legendish här i förorten och det blev mycket legendish hit och legendish dit, så jag tänkte det vore kul att göra en legendish låt som låter som från en svunnen tid där legenden startade.

Ni båda har sett svenska rappare som kommit och gått. Vad är det som gör att en svensk rappare lyckas stanna kvar och fortfarande kan vara omtyckt, något som ni ändå lyckats med?

Iron African: Man ska veta vad det är man gör, ha fötterna på jorden och jobba stenhårt utifrån det. Jag har aldrig varit en wannabe amerikan utan jag tycker att jag har anammat hiphopkulturen på ett välbalanserat sätt. Jag har sett många överdriva hela grejen med amerikaniseringen och sen har de gjort en helomvändning och blivit svenskare än köttbullar. Fans litar nog inte på sådana artister. Min genre är smal men jag är trovärdig där. Det är inte direkt tonårsbrudar som lyssnar på mig. Det är folk som har stenhård koll på rap.

Dogge: Att man har sin egen stil. Att man inte bajtar någon annans, att man har stil och är originell.

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 109

Reggae & dancehall

Mr. vegas + showtime

presenteras i samarbete med:

foto: Pierre Ekman

Iraj “DJ Shirkhan” Shirkhani

Mr. Vegas För 16 år sedan gjorde Mr. Vegas entré i dancehall-världen med sin hit ”Nike Air” på Tony Kellyproducerade Bookshelf-rytmen. Kort därefter följdes detta upp med Heads High och snart var den unika rösten här för att stanna. Sedan dess har Mr. Vegas släppt flertalet klassiker, gjort en Jay-Z och markerat sin plats inom dancehall/reggae-världen som en av de mest konsekventa artisterna. I vår släpper han dubbelalbumet Sweet Jamaica och är dessutom Sverigeaktuell. Jag tyckte det vore passande att byta ett par ord med honom.

Många ser dig som grundaren till den singjay-stil som flera av dagens artister har plockat upp.

Hur känns det att vara en sådan inspirationskälla?

– Jag känner mig hedrad om folk refererar till mig som grundaren av den stilen, men jag måste ge äran till dem som var där före mig. Tenor Saw, Barrington Levy, Half Pint och Pinchers är artister som jag lyssnade på när jag växte upp och inspirerades av. Det jag gjorde annorlunda var att jag körde den stilen på snabbare riddims under en era då deejays dominerade scenen. År 2008 bestämde du dig för att lägga ner din musikaliska karriär för att spendera mer tid med Gud och din familj. Varför?

–Under den perioden var jag bitter och frustrerad över den riktning min karriär hade tagit och jag kände varken uppskattning eller återkoppling från folk i min omgivning. Dessutom fick jag hjärtsäcksinflammation så jag ville bara komma bort från allt och alla.

Något hände och du gjorde en stark återkomst med hits som ”Hot Wuk”, ”Gallis”, ”Come a Road” och ”I Am Blessed”, för att nämna några. Du var tillbaka och markerade ditt revir som en av de mest stabila Jamaicanska artisterna under det senaste decenniet. Vad hände?

– Återigen känner jag mig hedrad för att du kallar mig en av de mest stabila jamaicanska artisterna. Vad som hände, hände helt enkelt. Det var meningen. Min lycka i musiken bygger på att jag har haft ett ärligt förhållande till musiken som innebär att jag gör det jag mår bra av. Jag vill göra musik som jag kan vara stolt över. Dessutom är jag välsignad med mycket bra folk omkring mig som har ett vägledande öra. Jag har stor respekt för dem.

Vad är tanken bakom dubbelalbumet Sweet Jamaica?

– Grundtanken är att Sweet Jamaica ska representera och fira 50 år av jamaicansk självständighet samtidigt som det är en hyllning till de jamaicanska artister som har banat väg för artister som mig.

Den ena skivan, som är lite mer ”retro sounding” är för den äldre och lite mognare publiken och den andra skivan, som mestadels innehåller ”uptempo” dancehall-hits är för min unga publik. Jag vill göra musik som passar alla människor och med denna skiva vill jag demonstrera hur vår musik har låtit och hur den låter idag.

Kan du berätta om några gäster på albumet och några av de producenter du har jobbat med?

– Några av gästerna är Luciano, Nadine Sutherland och Jovi Rockwell och några av producenterna som jag har valt att jobba med är Mikey Bennet, Steelie and Cleevie och Adde från dina trakter. Adde är en väldigt duktig producent och jag förväntar mig mycket av honom.

Showtime The Heatwave är kända för att ”unite the ravers”, i den bemärkelsen att deras evenemang brukar utgöras av en multikulturell skara festare som representerar olika klasser, stadsdelar och stilar i Storbritannien. I fjol anordnade de en enorm fest för att fira den fantastiska brittiska dancehall-kulturen som har banat väg för allt från drum and bass och grime till den funky bashment-scen som dominerar klubbarna i London idag. Showtime, som kvällen kallades, är inte bara döpt efter en av världens bästa riddims genom tiderna, titeln reflekterar även den känsla som fanns i lokalerna när Storbritanniens största MC:s genom tiderna passade micken. De som var på festen beskriver den som episk och en livsupplevelse. De som inte var på festen har möjligheten att ta del av vibben som fanns där i efterhand.

The Heatwave har nämligen sammansatt en DVD som speglar kvällens höjdpunkter och även innehåller intervjuer med både artister och arrangörer. I 90 minuter hör vi artister som General Levy, Skeeba Dee, Glamma Kid, Stylo G, Wiley, Riko, Mr. Williams och många fler passa micken i gammal hederlig soundsystem-anda samtidigt som de rider de största rytmerna i dancehallens historia. Samtidigt blandas konfetti och vuvuzelor i ett regn som engagerar folkmassan på ett sätt som få andra fester kan göra. Showtime är inte bara underhållning på hög nivå, det är även fortbildning i världsklass om man vill få ett grepp om den urbana brittiska klubbscenen. DVD:n kan beställas från The Heatwaves hemsida.

110 |

| nummer 1 2012

presenterar

b

Malmö Stockholm Göteborg Växjö Umeå Uddevalla Halmstad Borgholm Norrköping

M

s

a

Gå in och läs mer på kingsizemagazine.se

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 111

Graffiti

+

Jacob Kimvall

DEN SISTA BURNERN

Det var sex år sedan satte jag mig ner för att skriva den första delen av Burners. Artikeln utgick från min egen upplevelse när jag hösten 1987 såg Slice målning ”2 My Bro DJ Roc Ski”. Det var ett av de viktigaste konstverken jag såg som tonåring och det kändes som en självklar utgångspunkt för en serie om burners – om målningar som blivit historiska för att de är så bra.

Ända sedan 1992 har jag gjort artiklar om graffiti – intervjuer och olika typer av reportage. Min idé med Burners var att utgå från ett enskilt verk och försöka berätta om denna målning istället för som tidigare låta målningarna bli illustrationer till olika berättelser (oftast konstnärens egna). Det handlade kort sagt om att byta perspektiv.

Jag hade gjort en intervju med T-Kid till Kingsize och skrev till Martin Brandt om idén: Jag skulle vilja att flera nummer i rad skriva en längre artikel om en enda utvald ”klassisk” svensk piece. […] Det vore ett sätt att öka kunskapen om den svenska graffitins historia (och därmed hela den svenska hiphopens), och samtidigt ett sätt att försöka skapa metoder för att beskriva/recensera graffiti.

Martin var positiv och sedan dess har jag bland andra skrivit om: ”Crush the War” av Zappo, ”We don’t Need no Tragic Magic” av Circle och Wierd, ”This is for all our Def Homeboyz” av Akay & News, ”Stockholm Tåg Mafia” av Ruskig och Ångest, ”Model” av Dudez, ”I’ll Burn Ya All” av Puppet, ”KRS One” av Core, ”Look out Crazy Erasers” av Kaos, Erse, Serw och Rustle, ”Norrlands Guld” av Ikaroz, Ribe, Deepo och Tuna, samt ”Vila i Frid Gustavo” av Soul, Gas, Dans och Mouse.

Ambitionen att öka kunskapen om den svenska graffitins och hiphopens historia

112 |

| nummer 1 2012

låter kanske lite pretentiöst, men faktum är att en stor del av vår historia fortfarande är muntlig och bygger på enskilda personers upplevelser, personer som själva har varit med och varit en del av scenen. Sedan skiljer sig denna historia förstås åt en hel del, beroende på ålder och var man vuxit upp.

Själv räknar jag mig till den andra hiphopgenerationen i Sverige. När jag 1986-87 på allvar började intressera mig för graffiti så fanns det redan en scen i Stockholm, med namn och händelser som jag var tvungen att lära mig känna till. Trots det skiljer sig min historia från en som började måla eller dansa redan 1983-84. Naturligtvis ännu mer än den som gjorde det i Göteborg eller Malmö, liksom från en som började 2003.

Det betyder inte att urvalet av målningar i serien varit helt godtyckligt – eller att det för den delen skulle vara ett personligt urval i bemärkelsen att jag enbart valt målningar som tillfredsställt min personliga smak. Då hade urval delvis sett helt annorlunda ut, förmodligen hade det varit betydligt smalare och mindre spretigt. Jag har utgått ifrån målningar som jag uppfattar som självklara i en svensk graffitihistoria (med vissa undantag, i ett par fall har jag valt att diskutera verk som jag har tyckt fått för lite uppmärksamhet).

Som historia är urvalet av målningar i serien varken komplett eller objektivt, men inte heller helt godtyckligt eller fullständigt subjektivt.

Vi har behandlat målningar från 1980-talet fram till 2011 av målare som ABC, Ador, Bates, Blue, Bruce, Caey, Cazter, Crack, Dental, Deo, Dime, Duane, Erse, Finsta, Fuckups, Gauge, Goal, Gor One, Great, Iz the Wiz, Jazz-crew, Jeks, Jel, Karma, Kase II, Leon, Maes, Mode 2, Nug, Obee, PaintNutz, Part One, Pike, Pure One, Reson, Shof, Side, Sly, Stanz, Wizard, Zebster och några till.

Den amerikanske historikern Jeffrey O. G. Ogbar påpekar i boken Hip-Hop Revolution – The Culture and Politics of Rap att historia tycks viktigare i hiphop än i andra populärkultur. Jag tror att han har en viktig poäng, men vill tillägga att hiphop också till stor del är en deltagarkultur. Man blir en del av hiphop-scenen genom att utföra hiphop, snarare än att konsumera hiphop.

Därför måste utövarna också vara med och skriva hiphopens historia. Ogbar är själv gammal graffare. Och det är som graffare jag har skrivit mina texter, och som deltagare på hiphop-scenen som jag försöker skriva historia.

Däremot har jag varit noggrann med att aldrig ta med något av mina egna verk i Kingsize. Tills nu. Det här är min sista text i serien, till Kingsize sista nummer som papperstidning. Det här är min målning.

/Track.

1998

>> 2008

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 113

Graffiti

2007

2005

2011

2005

1990

114 |

| nummer 1 2012

KINGSIZEMAGAZINE.SE | 115

Run Wild

116 |

| nummer 1 2012

adidas.com

Š 2012 adidas AG. adidas, the 3-Bars logo and the 3-Stripes mark are registered trademarks of the adidas Group.

all originals