INRE HÄLSA SMÅ & STORA LÖGNER

Sanning, lögn och konsekvens

Nästan alla hyllar sanningen. Ändå ljuger de flesta av oss betydligt oftare än vi vill kännas vid. I en hederlighetskalkyl baserad på möjlig vinst kontra kostnad uppstår många lögner. Och i krig, val och jakttider sägs det ljugas som allra mest.

text ANDERS MATHLEIN illustration MAJA NORRBY

Ditt svar på frågan ”när ljög du senast?” är nog mer eller mindre osant, tyvärr.

Vi är många som hyllar sanningen, ändå ljuger vi betydligt oftare än vi är medvetna om eller vill kännas vid. Undersökningar av hur ofta vi ljuger är förstås inte alltid att lita på, eftersom beteendevetenskapliga experiment inte sällan har klent underlag och forskare gärna vill få sina hypoteser bekräftade. Men att praktiskt taget alla dagligen ljuger är det få som ifrågasätter, uppmätt lögnfrekvens kan variera från 1,7 gånger per dag till var åttonde minut. Enligt en studie från universitetet i Amsterdam är tonåringar den grupp som ljuger mest.

Vi kan också tro på våra egna lögner om de upprepas ofta. När vi ljuger för oss själva kan det vara för att slippa konfronteras med verkligheten. ”Livslögnen” är en skräckinjagande term från Henrik Ibsens pjäs Vildanden, vilken i någon mån motsägs av Homer Simpson, som menar att ”det krävs två för att ljuga, en som ljuger och en som lyssnar”.

Men vaneljugandets svepskäl i vardagen, bortförklaringar och vita lögner som ”nä, det sms:et fick jag inte”, ”vad synd, på onsdag är jag upptagen”, är nog omistliga som socialt smörjmedel.

DE VITA LÖGNERNA är en sak, det är allt det andra som förmörkar tillvaron. Lögnfloran är bokstavligen gränslös när fake news, propaganda, rykten, ”alternativa fakta” och sanningsrelativism sprids globalt på ett ögonblick. I detta skymningsland av lögner och tvivelaktiga utsagor gäller det att hålla huvudet kallt. En tröst kan förstås vara den gamla sentensen att det är skönt att det finns lögner, för det vore förfärligt om allt som sägs vore sant. Vem har inte någon gång trott på sådant som låter för bra för att vara sant?

Här bör påpekas att konspirationsteoretiker eller den som påstår sig veta saker om andliga ting inte nödvändigtvis ljuger. För att kvalificeras som lögn måste det vara medvetet vilseledande. Osanna eller ogrundade påståenden kan spridas med de bästa intentioner, men betänkt Nietzsches varning för att övertygelser är farligare fiender till sanningen än lögnen.

Och det finns många nivåer i ljugandet. Skönmålning av sig själv eller andra på Instagram och i dödsrunor räknar vi med. Telefonförsäljare vet man ju hur de är. Smicker och hyckleri hör också vardagen till.

»De vita lögnerna är en sak, det är allt det andra som förmörkar tillvaron.«

Med bidragsfusk, skattesmitning och skadeanmälningar blir det allvarligare. Hederlighetskalkylen baseras på möjlig vinst kontra kostnad. Samvetet, heter det, är den röst som säger att någon har ögonen på dig.

Å andra sidan visar studier att de flesta är ganska ärliga även när vi har chansen att slingra oss. Vi har en moralisk kompass. Men i konflikten mellan viljan till egen vinning och att kunna se sig själv som en hyfsat hederlig person kan det skorra. Omgivningen betyder mycket, är folk i min närhet rättskaffens dras jag också till att vara det – och vice versa.

Distansen till dem som drabbas av min lögn eller svekfullhet påverkar. Bidragsfusk är att ljuga inför det diffusa samhället, men att förskingra föreningskassan eller vara otrogen med sin partners bästa vän är en annan sak.

I DET OFFENTLIGA kan lögnen ta form av manipulerade bilder, vinklade nyheter, friserad statistik, bearbetade forskningsresultat och prognoser, vilka kan begagnas i politiska utsagor. Att undanhålla en relevant sanning är också en form av lögn eller vilseledande. Men lögnaren bör ha gott minne.

I många yrken förutsätts man kunna ljuga, förtiga och förvanska. Som presstalesperson eller kampanjmakare är man i första hand sin uppdragsgivares lojala röst.

Filosofen Immanuel Kants stränga sanningskrav innebär förkastande av varje dubbeltydighet och fördold mening, men hur vore det om alla alltid talade sanning? Det prövades i filmen The invention of lying från 2009, där Ricky Gervais spelar en man som lever i en värld där lögn är okänt. När han kommer på att han kan ljuga tas allt han säger för sanning och han blir ett slags profet.

Ett yttrande som tillskrivs gamle järnkanslern Otto von Bismarck.

Men man kan också tänka sig många situationer där lögner framstår som det moraliskt rätta. Att människor som under andra världskriget gömde judar på flykt undan nazisterna ljög SSofficerare rakt i ansiktet är det knappast någon som klandrar. Utan wallraffande och falska förespeglingar skulle viktiga sanningar aldrig komma upp i ljuset. Och är det fel att ljuga för en döende människa för att göra den sista tiden mer uthärdlig?

DEN SOM AVSLÖJAS med en betydande lögn får problem med trovärdigheten framöver, vilket är sensmoralen i den över 2 500 år gamla fabeln om vallpojken som på skoj ropade ”vargen kommer!”

Men lögnare och lögner kommer i så många skepnader. Den mest kända är mytomanen med sitt tvångsmässiga omdiktande av verkligheten. Ibland accepterar vi en uppenbar lögn för att slippa en pinsam konfrontation, men det finns något förnedrande i att bli ljugen för. Det är nog få vänskaper som överlever en grov lögn.

Det är också svårt att avslöja lögnare. Lögndetektorer saknar vetenskaplig grund, ändå används de fortfarande. Det finns inga garantier för att lögnaren svettas eller flackar med blicken.

I genusdebatten tycks somliga mena att den observerbara verkligheten bör underordnas vad en person känner. Även om jag utifrån biologiska och fysiska kriterier är en man är det inget som hindrar att jag kallar mig kvinna. Men kan jag begära att andra ska dela den lögnen? Och om jag hävdar att min bil är en kalesch? Min hund en häst?

Om den individuella magkänslan får styra verklighetsuppfattningen befinner vi oss snart på ett skenande spöktåg med okänd destination.•

UNDERHÅLLANDE LÖGNER

Litteratur och film rymmer oräkneliga lögnare. Ofta är lögnen – och avslöjande av den – den dramaturgiska drivkraften. Vad skulle deckare vara utan lögnare? Karaktärsgalleriet är enormt. En av de mest fascinerande är Patricia Highsmiths charmige psykopat Tom Ripley. Den första romanen The Talented Mr. Ripley kom ut 1955 och fler böcker följde om den älskvärde men galne Tom Ripley. Flera av böckerna filmatiserades, mest känd blev, The Talented Mr. Ripley, från 1999, med Matt Damon i rollen som storlögnaren.

FAKTA OM LÖGNER

Den amerikanske psykologiprofessorn Dan Arielys bok The (Honest) Truth About Dishonesty. How We Lie to Everyone – Especially Ourselves (Harper) är både intressant och upplysande. Dock tycks åtskilliga experiment kring vår benägenhet att fuska ganska opålitliga. En mer djuplodande men något tungfotad bok i ämnet är Sissela Boks Att ljuga: moraliska val i offentligt och enskilt liv (Rabén & Sjögren).