MIN PASSION MARIANNE MÖRCK

Att ha fått reda sig själv i 20 år är skönt, tycker Marianne Mörck. Hon kan åka i väg på jobbresor utan att känna att hon lämnar någon.

En lycklig drömmare

SOM STÅR STADIGT PÅ JORDEN

Hon har stått på scenen i över 50 år och gjort de stora klassikerna inom opera och drama. Men det var rollen som Bigge i tv-serien Bonusfamiljen som gjorde Marianne Mörck folklig. Älskad av alla. Trots att hon pensionerat sig är hon uppbokad fram till 2024. Att göra som sina jämnåriga – sitta i vilstol och dricka kaffe med väninnorna – är inget för henne.

text LINDA NEWNHAM foto PETER WESTRUP

Marianne Mörck är ute och flyger på nätterna. Det har hon gjort sedan hon var barn. Då höll hon en kudde tätt, tätt mot bröstet och sparkade intensivt med benen för att komma framåt, bort från de snuskiga gubbarna som stod där på parkeringsplatsen och ville norpa henne. Hon sparkade snabbare när hon såg dem, nästan panikartat, för hon visste mycket väl vad de ville, hon hade blivit utsatt för det flera gånger.

Flygandet har fortsatt, men nu flyger hon över premiärfester, och blickar ner på folk som umgås och skrattar. Eller så flyger hon förbi sin gamla skola, stannar till en sväng, hoppar från höga skåp i korridoren, slår i golvet och studsar upp igen så att andra barn ska se. Benen går fortfarande för fullt, det behövs för att kunna flyga, och armarna är utbredda som vingar, men allt går i lugnare takt. – Det är gladare drömmar nu, med en tydlig känsla av frihet. Jag är så oerhört lycklig som människa.

Vi ses för fotografering på Malmö opera, ett funktionalistiskt mästerverk mitt i staden, med en foajé utsmyckad med konstverk av bland andra Carl Milles och Isaac Grünewald. Här pågår en febril aktivitet. Golv rengörs. Hissknappar putsas. Glas ställs i ordning inför nästa föreställning – men alla skiner upp och hejar när Marianne går förbi.

– Det här är ju mitt hem, mitt andra hem, förklarar hon.

Marianne Mörck pensionerade sig visserligen från operan för nästan 20 år sedan, men hon medverkar fortfarande frekvent i deras produktioner. När hon inte reser land och rike runt med Riksteatern vill säga – vilket hon ska göra i höst då hon uppträder med succémonologen Britt-Marie var här – och här återkommer vi till friheten, som grundar sig i känslan ”jag gör som jag vill”. – Jag har kommit till en plats, åldersmässigt och livsmässigt, där folk i min ålder sitter i vilstolar och dricker kaffe med väninnor, går promenader på stranden, eller läser en bok på balkongen. Jag gör ingenting av det. Jag har ingen väninna, jag sitter dricker inte kaffe, och jag går absolut inga promenader i onödan. Jag kan lägga av med jobbet, så jag väljer bara det jag tycker verkar roligt, fast de ringer om så många roliga saker så jag är bokad till hösten 2024. Och jag lämnar ingen när jag åker i väg och jobbar, vilket gör mig otroligt lycklig bara det.

Varför?

– För då slipper jag känna att jag är borta för ofta eller kommer hem försent. Det är bara jag och katten, och han har egen ingång och får mat av snälla grannar.

I stället hoppar hon på tåget och drar i väg på nya äventyr. – Ja, jag läser Kupé nästan dagligen och ÄÄÄÄÄLSKAR SJ, säger hon och beskriver nogsamt exakt hur många ä:n vi ska skriva versalt. – På tåget har de så sköna stolar, och där slipper jag höra hur någon Tomas i kavaj sitter och pratar med kolleger om aktier (det är oerhört egoistiskt av mig, men så är det). Och jag släpar inte med mig min stora, svarta kalender på turné, så det är ingen idé att ta jobbsamtal, i stället har jag tid att fika, äta räkmackor, kakor och choklad … Det är underbart!

ÖGONEN GLITTRAR OCH man riktigt ser hur hon fylls av vällust när hon med tacksamhet tänker på sin tillvaro. Det tog ett tag för Marianne att komma till den här punkten i livet. I sina memoarer Som ett surr mellan brösten beskriver hon hur hon adopterades redan som bäbis och kom till ett stramt och kärlekslöst hem där den välkammade ytan var viktigare än själen. Att dansa, sjunga, spela teater och få leva ut sina känslor, vilket Marianne ville, var inget man såg med blida ögon på. – Det tråkiga är att jag förstår varför det var kärlekslöst, för hur skulle hon som själv aldrig fått kärlek kunna ge det? Det är som att fråga en målare som bara fått vit färg varför han inte målar i grönt. Men ja, kärleken saknades totalt och jag lämnades ofta bort. Varje sommar skickades jag till barnhem eller kusiner jag knappt kände, så att mamma skulle kunna åka på resa med pappa. Jag var inte ens ett år fyllda när hon lämnade bort mig första gången.

Om det är en effekt av det här eller ett medfött drag är Marianne inte säker på, men hon säger att hon är stark ensam.

MARIANNE MÖRCK

ÅLDER: 73 år. GÖR: Skådespelare, operasångare och regissör. BOR: Bunkeflostrand, söder om Malmö. FAMILJ: Två barn, barnbarn och katt. BAKGRUND: Utbildad vid scenskolan i Göteborg och gjort många av de stora klassikerna som titelrollen i Carmen, Eliza i My Fair Lady och Sally Bowles i Cabaret. Medverkat i flera tv-produktioner som Wallander och Bonusfamiljen och var 2019 julvärd i SVT. Förra året kom hennes självbiografi Som ett surr mellan brösten (Forum). AKTUELL: Turnerar i höst med monologföreställningen Britt-Marie var här, baserad på Fredrik Backmans bok, i produktion av Riksteatern.

»Det ska mycket till för att någon ska kunna välta mig emotionellt.«

Malmöoperan är en välbekant miljö för Marianne Mörck: ”Det här är ju mitt hem – mitt andra hem.”

/AB /PÅSCEN /DN

AVSKEDSTURNÉN

HÖSTENS BÄSTA GLÄDJEPILLER. PERFEKT FÖR BÅDE FÖRETAGET OCH VÄNNERNA!

TURNÉPLAN HELSINGBORG ARENA I 3 SEP ÖREBRO, CONVENTUM ARENA I 9 SEP ESKILSTUNA, STIGA SPORTS ARENA I 10 SEP GÄVLE, MONITOR ERP ARENA I 17 SEP

FREDAG 2 DEC 20.30 LÖRDAG 3 DEC 15.00 LÖRDAG 3 DEC 20.30 GÖTEBORG, SCANDINAVIUM I 23 SEP ÖRNSKÖLDSVIK, HÄGGLUNDS ARENA I 1 OKT KRISTIANSTAD ARENA I 8 OKT LINKÖPING, SAAB ARENA I 15 OKT LIDKÖPING, SPARBANKEN LIDKÖPING ARENA I 22 OKT

STOCKHOLM, CIRKUS

TORSDAG 8 DEC 20.00 FREDAG 9 DEC 20.30 LÖRDAG 10 DEC 15.00 LÖRDAG 10 DEC 20.30 TORSDAG 15 DEC 20.00 FREDAG 16 DEC 20.30 KARLSTAD, LÖFBERGS ARENA I 29 OKT HALMSTAD ARENA I 5 NOV JÖNKÖPING, HUSQVARNA GARDEN I 12 NOV MALMÖ ARENA I 18 NOV

LÖRDAG 17 DEC 15.00 LÖRDAG 17 DEC 20.30

– Jag står stadigt på jorden i mina rågummiskor, och det ska mycket till för att någon ska kunna välta mig emotionellt.

Hon upplevde ett slags ensamhet även under skolåren. Med sina välstrukna vita skjortor och rosetter i håret bjöds hon sällan med att spela brännboll. Det var också under de åren som hon bestämde sig för att väninnor nog inte var för henne. – Jag vill ju gå rakt fram, och det är så mycket med tjejer, det blir så dramatiskt vilket suger kraft från en tahandommänniska som jag.

I STÄLLET FÖR ett tjejgäng har hon en hel hög med goa gayvänner. De söker sig till henne, och hon till dem. – Med homosexuella män är det lättare. De ger mig inga konstiga blickar, utan stjäl mina sjalar och örhängen, och bjuder på thaibuffe som vi äter medan vi skrattar så vi dör. Ibland hörs vi inte på tre veckor men sedan när vi rings är det aldrig några konstigheter utan vi plockar upp tråden direkt. Och det är ingen som vill ha något sexuellt, man kan ligga sked och kramas i vänskap.

Det manliga har annars varit ett svårt och sårigt kapitel för Marianne. Som barn utsattes hon för sexuella övergrepp och vid 15 års ålder för en gruppvåldtäkt. Det ger sår som sitter i. – Gud borde straffas för att han gett killarna allt detta testosteron som ger dem känslan av att vilja belägra och inleda förhållanden utanför äktenskapet.

I höstens pjäs Britt-Marie var här, baserad på en bok med samma namn av Fredrik Backman, spelar Marianne en kvinna som vigt sitt liv åt att städa och fixa, men som vid 63 upptäcker att hennes man är just otrogen. Och det här är en kvinna Marianne verkligen känner för. – I början av pjäsen har hon stora likheter med min mamma, som levde på min pappas utandningsluft. Och jag känner igen mig själv i BrittMarie på slutet, för jag vet att hon kommer att gå åt alla väderstreck och bli väldigt lycklig i sitt liv. Då har hon hittat livet utanför skygglapparna som hennes make satte på henne. Det är en underbar pjäs att spela!

Hon känner också igen den otrohet BrittMarie utsätts för, och vet vad den kan göra med en människa. – Det kommer som en chock som går rakt mellan revbenen och in i hjärtat. I några minuter

»Jag känner igen mig i Britt-Marie, för jag vet att hon kommer att gå åt alla väderstreck och bli väldigt lycklig.«

Marianne har alltid haft svårt att umgås nära med tjejer, de tar för mycket energi och kraft. Därför har hennes närmaste vänner blivit glada gaykillar.

MARIANNES 3 FAVORITOPEROR

Turandot ”En magnifik opera med musik av Puccini! Jag har dessutom varit i Kina där den utspelar sig och tagit med mig kostymer hem.” Lucia di Lammermoor ”Donizettis mästerverk med sagolik musik. Operan har kommit att bli en av de mest älskade.” A Streetcar Named Desire ”Komponerad av André Previn, full av känslor mellan en man och kvinna. Det är både skrik, tal och sång – och den går rakt in i mitt hjärta.”

Marianne Mörck åker ofta och gärna tåg. ”Jag läser Kupé nästan dagligen och ÄÄÄÄÄLSKAR SJ”, säger hon.

är jag totalförstörd, det som händer med mig sedan är att jag blir teknisk och lösningsorienterad. ”Okej, vad gör jag nu? Jo, jag åker och hämtar honom hos henne för han ska ju jobba i morgon.” Jag reder ut situationen. Det har jag alltid gjort. Därefter funderar jag på vad det är för fel på mig, som gör att han måste gå till en annan. Kanske för att jag inte är ultrasexigt sminkad och har höga klackar varje middag? Ja, du fattar. Det är därför det har varit så skönt att få reda sig själv i 20 år.

TA-HAND-OM-ANDRA-DRAGET igen. Det som är så starkt i henne att hon trots att hon ser mönstret inte kunnat ändra det. Men hon berättar att hon när hon talar på bröllop brukar hon tipsa unga par att ge varandra space och värna om sitt jag i relationen, det hon själv haft så svårt för. Hennes eget jag har det sällan blivit mycket över till. – För att kärleken ska kunna vara evig måste man ge varandra frihet. Då blir mötet dem emellan så mycket starkare.

Ja, Marianne vet att hon har lätt att smeta ut sig själv, anpassa sig och ge, ge, ge, men det var sällan någon som gav tillbaka, så det blev sällan mer än smulor över till henne. Därav den självvalda ensamheten som hon är så nöjd med. – På många sätt har jag alltid varit ensam, jag var ensam i samboförhållandet, och jag var ensam med mina problem. Ringde jag mamma och var ledsen fick jag ofta höra att jag fick skylla mig själv. Och eftersom jag jobbade kvällar och helger hade jag få vänner att ventilera med.

Fast i dag har hon vänner, framför allt tänker hon på ”mina två Lars”, skådespelaren Lars Humble och konstnären Lars Lerin. – Lars Lerin och jag skickar skojiga filmer till varandra, där han ofta spelar död, säger hon och visar på sin mobil. Och Lars Humble och jag ringer varandra varje kväll, vi kan samtala om allt och inget i en och en halv timme. Förut pratade vi om skådespelarkolleger, nu handlar det mest om mediciner.

Och när hon inte kajkar runt på tåg så gör hon som hon vill, vilket ofta är att stanna kvar i sängen – där bara tanken på det får Marianne att le. – Min säng är mitt allt. Den sida jag inte sover på är full av manus, kattgodis, ryggkliare, pennställ, mediciner, snytpapper – ja, allt jag behöver. Även mina 10 000 vykort, som jag ska sälja någon gång, ligger där.

»Min dotter sade att i stället för att köpa fler Kinderägg borde jag ta pengarna och gå till en psykolog.«

Du har också 35 000 Kinderäggleksaker. Vad handlar ditt samlande om?

– Trygghet. Min dotter sade en dag att i stället för att köpa fler Kinderägg eller CocaColaglas borde jag ta pengarna och gå till en psykolog. Och det har hon helt rätt i. Men än så länge har jag inte gått till botten med otryggheten utan fortsätter samla. När pandemin drog i gång handlade jag upp halva Icaaffären.

Marianne kan till och med äta mat i sin stora, varma säng. – Jag lagar sällan mat längre, utan beställer från Foodora, eller så går jag ut och handlar grönkål så jag har i sju dagar. Ibland får jag för mig att banta och då köper jag soppor på påse. Det kan hända att jag häller upp dem i tre glas, så att jag kan leka olika karaktärer som går på fest. Jag spelar ofta teater för mig själv hemma, för då känns allt lite roligare.

Eller så sitter hon bara där hemma, känner in och uppskattar det som uppskattas bör. – Ibland drabbas jag av insikten ”tänk att jag har sjungit ihop till det här huset”, och då surrar det till så där mellan brösten igen. •