Krf nr2 2015

Kristen Fostran tidning för hem, skola, församling och samhälle nummer 2 maj 2015 131:a årgången

Årets föräldrapristagare Cilla Stjernberg uppvaktades av KajsaKarin Andersson från Eunike.

Naturen inbjuder till skattvandring

2 ● LEDAREN

”

Ledarredaktion: Alf Lennquist, Lena Johnsén, Stefan Karlsson

Är på resande fot. I en helt annan del av världen. Det är nyttigt emellanåt, för den som har möjlighet. Trots att ögat och andra sinnesorgan registrerar många olikheter så är det samma värld. Alla delar liknande erfarenheter av vad det är Stefan Karlsson, redaktör att vara människa, på resande fot i det äventyr som heter livet. Då gäller det att ha rätt mål i sikte och en inre kompass som fungerar.

Barn har rätt till andlig utveckling

N

är jag var barn trodde jag att Sverige var det bästa landet i världen.

Denna bild har mer och mer krackelerat, särskilt sedan jag blivit engagerad i arbetet för Kristen Fostran.

Att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen vet vi. Den 6 februari kunde man dessutom i tidningen Världen idag läsa följande angående ”World Value Survey”, en kartläggning av värderingar över hela världen: ”…när en rad saker som barn uppmuntras att lära sig hemma listas, är det bara 4,4 procent i Sverige som nämner religion. Där är Sverige i den absoluta botten i hela världen! I USA är det exempelvis 43 procent som vill lära barnen religion hemma, i Egypten är det 83 procent.” Dock säger hela 40,9 procent av svenskarna att man tror på en Gud, men endast 2,9 procent går på religiös sammankomst en gång i veckan och 4,9 procent en gång i månaden.

Detta visar, att vårt förbund Kristen Fostran är precis vad Sverige behöver.

Vi betonar gång på gång hur viktigt det är att barnen får lära sig att be aftonbön, och att de får följa med till kyrkan. Förutom föräldrarna har här faroch morföräldrarna en viktig uppgift.

Vårt förbund har delat ut priser till församlingar och ledare, som har varit framstående inom söndagsskol- och ungdomsarbete. Vårt vackra vandringspris, Eva Spångbergs relief föreställande ”Jesus välsignar barnen” har vandrat från församling till församling.

Jag tror, att den snart kommer ut på vandring igen!

Vi har genom åren försökt att påverka statsmakterna genom brev och uppvaktningar på olika departement och vårt kristna föräldranätverk Eunike går framåt hela tiden. Petra Petterson, som efter årsskiftet 2014-2015 efterträtt Carl-Henrik Karlsson som verksamhetsledare, har berättat att nästan 250 personer numera får nyhetsbrevet. Det som Eunike skriver på Facebook ”gillas” av ungefär 200 personer. Vi kan alla läsa om Eunikes verksamhet i vår tidning.

Något som har varit förödande för Sveriges barn är den utbredda propagandan att ”vi ska inte påverka barnen, barn ska vara befriade från religion”.

Man har missuppfattat vad som står i barnkonventionen. Det är inte frihet FRÅN religion som gäller utan frihet TILL den religion som är föräldrarnas.

Det är alltså enligt barnkonventionen tillåtet och bra att föräldrarna försöker överföra sin religion till barnen. Barn har rätt till andlig utveckling.

När barnen är mycket små, är mamma och pappa hela deras värld.

Men snart vidgas perspektivet – det är då Gud kommer in. Vi vet alla hur tryggt barnet somnar in, när vi haft en skön stund med dem och bett aftonbönen. Varför? De har fått uppleva den Helige Ande! Tyvärr får inte så många barn vara med om detta. Mina barnbarn i 9-12-årsåldern säger att det är mycket få av deras klasskamrater som tror på Gud. Det behövs en kristen revolution, en väckelse, i Sverige!

Det finns även annat i vårt land som hotar barnen och deras psykiska välbefinnande. Den styrning av familjens barnomsorg, som allt fler politiker från

vänster till höger ägnar sig åt, är förkastlig. Många barn tillbringar alldeles för lång tid på dagis. Det finns ju också politiker, som på fullt allvar vill införa månggifte, fler än två vårdnadshavare, surrogatmödraskap och liknande. Vårt hopp står nu till Ebba Busch Thor, som troligen blir kristdemokraternas nya partiledare. Med denna eldsjäl i ledningen kan kristdemokraterna kanske nå upp till den nivå, som partiet hade under Alf Svenssons tid. Vår egen hedersordförande Sven J Enlund var faktiskt med i den krets runt Lewi Petrus som bildade KDS. Den katolske tänkaren GK Chesterton säger: ”Staten vill styra familjen, eftersom den är den enda institution som kan utmana staten – den är ju helt beroende av familjen för sitt fortbestånd”. Men vi kristna behöver inte vara så ängsliga. Den statlige utredaren Hans Regnér säger att ”Lagstiftaren (riksdagen, staten, förf:s anm.) kan inte diktera trossamfundens uppfattningar om äktenskapet”. Vi måste stå på oss i vår uppfattning om att den gudagivna familjen, grundad på äktenskapet mellan man och kvinna, är det rätta och bästa för barnen. Vi är också i vår fulla rätt när vi försöker överföra vår kristna tro till våra barn. Det är ju också självklart vår plikt som kristna.

Kristen Fostran maj 2015

● INNEHÅLL

● MARGINALEN

Ledaren (2) Marginalen (3) Betraktelse inför pingst (4-5) Hannas vardag (5-6) Jesus och barnen (6) Årets föräldrapris utdelat (7) Fler nätverk planteras? (8-9) Recension av Ghost Boy (9-10) Barnens sida (11) Kallelse Allmänna mötet (12)

N

● RKF-INFORMATION Kristen Fostran är en tidning utgiven av Riksförbundet Kristen Fostran, ett ekumeniskt evangeliskt-kristet läraroch föräldraförbund som funnits i 131 år.

Förbundet vill understryka betydelsen av trygga, kärleksfulla och harmoniska miljöer, byggda på en kristen värdegrund, i hem, skola, församling och samhälle.

Hemsida: www.kristenfostran.org Redaktör: Stefan Karlsson, Munkedal, 0524-71642, redaktionen@kristenfostran.org Ansvarig utgivare: Lena Johnsén, Jörlanda RKF Exp: Sven-Olof Olsson, Gullbergsvägen 42, 511 59 Kinna Tel och fax: 0320-134 49, expeditionen@kristenfostran.org Kristen Fostran: Utkommer med 5 nr/år Prenumerationspris: Helår 175:Medlemsavgift RKF (inkl. tidning): Vuxen/familj 225:-, studerande 125 :Annonser: Kontakta Redaktionen Inbetalningar: Plusgiro 28 47 15 – 0, Bankgiro 343 – 0865 ISSN: 0345-6560 Tryckeri: Trydells, Laholm Foto på framsidan: Stefan Karlsson

3

är jag var liten var min roligaste leksak en mekanosats där man själv kunde sätta ihop konstruktioner alltifrån bilar till byggnader. Det var min faster som hade klar insikt i vad ett barn ville ha. Inte kläder och andra tråkiga julklappar. Givarna passade annars på att köpa sånt som ändå måste köpas under året. Om jag varit barn idag hade det varit mer spännande att öppna klappar och gåvor. Soledad Pinero Misa, utsedd till Årets Samhällsentreprenör, fick det priset för just leksaker. Hans företag, Retoy, har nått ut till hundratusentals barn med lärdomar om hållbar konsumtion och mänskliga rättigheter genom sitt fokus på leken och att dela leksaker med varandra. *** Just att dela med sig av leksaker kan behövas eftersom ett svenskt barn i genomsnitt har 538 leksaker! Det låter helt orimligt och det tycker även kommunikatören Maria Lundkvist på Retoy. Hon ser siffran som ett tecken på det ohållbara konsumtionsmönster som vi överför till våra barn. Om denna gigantiska siffra stämmer så undrar jag bara hur det ser ut i de hem där antalet leksaker avsevärt överstiger 538.

Siffran är ju genomsnittet och jag kan tänka mig att många barn inte når upp till en sådan nivå vilket måste innebära fler leksaker i andra hushåll. *** Leksaker används ju under en begränsad period i livet och blir sedan liggande. De stora leksaksbutikerna är proppfyllda med produkter som efter ett tag reas ut som ”omoderna”.

Det ska vara mera teknik i de nya leksakerna. Bilarna ska vara utrustade med samma teknik som en riktig bil och lyftkranar ska fungera med distanskontroller. Ett barn som idag får min gamla telefon vet inte vad det är, de har aldrig sett nummerskivor och lurar. Så det får nog bli en ny mobil. *** Statens medieråd har färska uppgifter om barn och unga. 95 procent av alla elvaåringar har egen mobil med tillgång till internet. Hälften av alla tvååringar använder sig av nätet.

Både positivt och negativt ur föräldraperspektiv, säger en forskare. Det blir allt svårare att hålla koll på vad barnen håller på med på nätet. 62 procent av 17-18-åringarna använder mobil mer än tre timmar varje dag. Och det går fort ”framåt”. Idag tittar en 12-åring lika mycket på video på nätet som en 16-åring gjorde för två år sedan. 93 procent av 15-åringarna läser nyheter i mobilen. Tidningarnas upplagor rasar och de ekonomiska problemen är stora. *** Vad är meningen med livet? För den som inte väljer kyrkan som plattform för svaren kan man numera gå på teater. Alex Schulman och Sigge Eklund vill svara på människors stora frågor just genom att dra igång showen ”Meningen med livet”. Vi lever i en splittrad generation idag jämfört med för bara några år sedan. Detta är nog ingen nyhet men lösningarna är nog ändå säkrast att finna i tusenåriga skrifter som väglett människor genom åren.

Mr Obs

4 ● BETRAKTELSE

I väntans tider ...

D

enna tid under kyrkoåret – och under vårt vanliga år – är fylld av mycket väntan och förväntan. Sommaren ska ju komma! Våren är underbar, för vi får redan smaka på värmen och ljuset. Det ligger en längtan efter liv i våren – växt, grönska, blomning, frukt. Även om vi är medvetna om naturens bundenhet och årstidernas gång gläder vi oss ändå varje vår. Som om sommaren aldrig skulle ta slut! Det var väl så man kände och tänkte som barn till klangen av ”Den blomstertid” som skulle komma.

Äntligen …

Lukas för oss i det sista kapitlet i evangeliet och i det första i Apostlagärningarna in i kyrkoårets ”väntanstid”. Lika länge som Jesus fastade och förberedde sig för sin försoningsgärning – under 40 dagar – lika länge ”efterarbetar” han sin försoningsgärning och är med sina lärjungar och apostlar på ett sätt som

är alldeles speciellt: inte som när han under de tre åren umgicks med dem och inte som när han genom sin Ande, den andre Hjälparen, Joh. 14:16, följer med dem över hav och berg och genom skogar och öknar för att göra honom känd för nya folk och länder.

Nej, de 40 dagarna är speciella. Han grundlägger och befäster för sina apostlar det faktum att han har uppstått i sin kropp, det som är vår tros fundamentala faktum. Vi tror inte, därför att det ”känns” som att han lever. Vi tror, därför att vi vet att han lever. Apostlarna har sett det och berättat och efter ett tag kom Ansgar och sedan din mamma eller pappa eller en konfirmationspräst och berättade det för dig. Så kan vi tro som apostlarna.

Lukas berättar om apostlarnas väntan: ”Är tiden nu inne då du ska återupprätta Israel som kungarike?”, Apg. 1:6. Vad rörde sig i deras tankar? Det vibrerar av väntan och förväntan i apostlarnas fråga. Nu måste det väl

ändå vara dags? Du har ju uppstått! Även om några enligt Matt. 28:17, tvivlade och tvekade, verkar apostlarna ha klart för sig, att nu skulle något hända i Guds folk. Riket skulle väl ta gestalt nu? Orden i Marias lovsång om att Herren tar sig an sin tjänare Israel, Luk. 1:54, orden i Sakarias lovsång om frälsningens horn i tjänaren Davids släkt, Luk. 1:69, och Simeons ord om härlighet åt Herrens folk, Israel, Luk. 2:32, – det var väl inte bara tomma ord? Jesus är ju Messias, Herren, Luk. 2:11.

Jesus svarar på deras förväntansfulla fråga genom att hjälpa dem att flytta och lyfta fokus. Det handlar inte bara om Israel som kungarike utan ett rike i Jerusalem, Judéen, Samarien – ända till jordens yttersta gräns.

Så stiger han upp till sin tron i sin härlighet, till sin – och vår! - Faders högra sida. Efter sig har han lämnat löftet: Ni ska få kraft. Sedan ska ni vittna. Efter sig har han också lämnat

● HANNAS VARDAG sin välsignelse och det sista apostlarna ser av honom är hans upplyfta, genomborrade, välsignande händer, Luk. 24:50f.

Nu går de in i det som Jesus förelagt dem: Vänta! De ska stanna i Jerusalem tills de blivit utrustade med kraft från höjden. Det skulle ske efter tio dagar, på den femtionde dagen efter Påsk, när det blev Pingst.

Vad gör de under sin väntan?

De gick in i den med glädje, Luk. 24:52.

De är i templet dagligen, prisar Gud, håller ihop, Maria och andra kvinnor finns med liksom hans bröder. 120 personer uppger Lukas. Och de bad. Lukas skriver om ”ständig bön”. Ur den bönen växer valet av aposteln Mattias fram, Apg. 1:26.

Så når dessa tio dagars väntan sitt mål.

Löftet som givits om Hjälparen uppfylls och det som Jesus visat under de 40 dagarna – att han är uppstånden i sin kropp – förkunnas nu i Andens kraft till tro och dop. 3000 människor fogas in som lemmar i Kristi kropp, bryter brödet, ber, tar emot apostlarnas undervisning och hjälper varandra.

Och det är Kyrkans oförändrade kallelse och uppgift ännu idag.

Men en väntan och förväntan återstår ännu. ”Varför står ni och ser mot himmelen?” frågade änglarna, när apostlarna med blicken följde sin välsignande Herre. ”Han ska komma tillbaka på samma sätt som ni sett honom stiga upp till himmelen,” berättar de.

Han ska komma tillbaka! Så som han sa inför sina domare och så som han lovade i Övre salen och att vi också ska få vara där han är. Det vill han. Han vill ha oss där han är. Ännu lever vi i tro, utan att se. Men det som bär och drar oss fram genom tiden är vårt hopp, vår längtan, vår väntan och vår förväntan att få se honom sådan han är, ansikte mot ansikte, och ”sedan ska vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord”, skriver Paulus, 1 Thess. 4:17f.

Ja, Amen. Kom, Herre Jesus!

Göran Simonsson Präst i Svenska kyrkan

”Be för alla vilsna människor”

I början av året flyttade jag hemifrån ”på riktigt”.

Numera spenderar jag det mesta av tiden i den vackra staden Lund.

Det var helt enkelt dags att börja studera kände jag, så nu sitter jag i skolbänken igen. Studentlivet tror jag de flesta hör talas om då och då, att det är speciella år i livet – på många sätt! Efter några månader i den bubblan kan jag bara instämma, för det mesta är det fantastiskt roligt.

Tyvärr har det också sina baksidor. Jag är ledsen att behöva berätta det, men den svenska studentkulturen är för många mycket värre än man kan tro. Nu är det ett par år sedan jag senast gick i skolan, och jag kanske har glömt av hur det var, eller så går utvecklingen tragiskt nog åt fel håll.

Jag har mött en helt ny sida av Sverige, en fallen och oerhört trasig historia. Tidigare i livet har jag varit väldigt skyddad av kyrkans ungdom och rejäla vänner, och inte sett så mycket som jag trott.

I vår klass är vi nu 90 elever, vad jag vet är vi bara fyra stycken kristna. Vi kan

känna oss små och ganska ensamma i våra ståndpunkter, samtidigt tror jag att vi har en enorm kallelse där vi är just nu.

Att leva i världen och inte av världen har fått en ny innebörd för oss. Varje dag tar vi del av våra klasskompisars liv, det kan vara ganska tungt ibland. Jag överdriver inte om jag säger att majoriteten dricker sig berusade minst tre dagar i veckan, de flesta lever ett väldigt ytligt liv och kärlek är tydligen något man upplever under en natt, med olika personer varje gång. För mig blev det lite som en chock, visst är jag medveten om att alla inte har samma värderingar som jag, men att de allra flesta har denna livsstil som vardag hade jag faktiskt inte väntat.

Hur ska man då förhålla sig till detta när man känner att det inte finns någonting gemensamt? Jag tror faktiskt att det är viktigt, att vara just där, inte på de evenemang som riskerar dra mig från Jesus, men mitt i livet. Att man kan mötas i skolan, och berätta att det alltid finns te och kaffe hemma i det lilla

5

6 ● FÖRÄLDRANÄTVERKET EUNIKE korridorsrummet dit vem som helst kan få komma och umgås en stund. De som faktiskt vågar träffas utan en droppe alkohol får då se hur bibeln ligger framme och det får i sin tur leda till bra samtal. Just eftersom människor är så trasiga (vilket inte är det minsta konstigt!) tror jag det är så otroligt viktigt, att bara få bli sedd för

den person man är bakom fasaden.

Framför allt är dock förbönen det viktigaste. Idag vill jag uppmana Dig som läser detta att be för alla studenter i Sverige. Be för en väckelse i vårt land, be för att skolor och universitet inte ska motarbeta Gud, be för de kristna studenter som behöver kraft och mod för att vittna om sin tro, och be för alla

vilsna människor som utan att veta om det längtar efter kärleken från Jesus!

Tack för hjälpen!

Hanna Petersson

Jesus ser dig – vem ser du?

N

är vi som barn kommer in till den här världen, gör vi det som hjälplösa varelser. Livet är kallt och svårt. Vi letar, eller åtminstone längtar, efter någon som kan rädda oss. Vi får se något som det dröjer länge innan vi förstår vad det är, men som vi för det mesta lär oss att känna igen som något tryggt och lugnande. Mammas ögon, och så småningom även pappas! Ögonen och ansiktet är något särskilt! Oavsett om vi får tröst eller bävar av att tänka på det, kommer vi som föräldrar att med våra liv måla Jesus och Fadern för barnen. ”Jag har haft mamma för ögonen alltid … därför gläder sig mitt hjärta … min kropp får bo i trygghet” upplever barnet förhoppningsvis som liten.

Visst påminner det om Davids ord i Psaltaren 16? Och när barnet upplever fara och oro, önskar det att bli bevarat och beskyddat som vår ”ögonsten” (Psaltaren 17).

Men även när vi blir större är ögonkontakt mycket vik-

tigt. Så viktigt att barn (och även många vuxna) kan göra nästan vad som helst för att bli ”sedda”. Många av oss har under längre eller kortare perioder i barnens liv låtit dem gå på dagis, eller åtminstone lämnat dem på skolan eller någon annan aktivitet. Även om barnen mentalt vänjer sig med åren att ”pappa och mamma finns där någonstans fastän de inte är med mig just nu” så är det ändå så att varje återseende är viktigt, liksom varje avlämning!

Morgonens ”god morgon”, skolans ”hej då”, återkomstens ”hej, vad roligt att se dig igen” … Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust. En mild blick gör (mottagar-) hjärtat glatt (Ordspråksboken 15).

Vi som hämtar barn har ofta en fördel: vi är beredda på när vi kommer att träffa barnen. Vi kan hämta glädje från Jesus själv, och be honom om den.

Han bor i oss, en hjälte som frälsar! Han fröjdar sig över oss! (Sefanja 3) Vi kan förbereda oss: lägga bort vår smartphone de

närmaste fem minuterna, tanka godhet och uppmärksamhet från Himlens Gud, och sedan gå in.

Alla barn är olika, men alla behöver de bli mötta.

Ibland har dagen bara varit bra, men ofta är det en lättnad att få se en uppmärksam pappa eller mamma som har den där extra femsekundersblicken på just mig!

Också när barn har gjort något de vill visa (eller bara vill prata eller ta kontakt) vinner vi mycket på att möta barnens blick med glädje, tålamod och intresse!

Givetvis behöver vi också sätta gränser för vilken tid vi gör vad.

Det kanske jag skriver om en annan gång.

Daniel Tingdahl Ny medarbetare i Eunike

”Alla barn är olika, men alla behöver de bli mötta”

7

Årets föräldrapris går till Cilla Stjernberg Det var med stor glädje Eunikes ledningsgrupp samt två representanter från Riksförbundet Kristen Fostran samlades på Åh Stiftsgård i Ljungskile för att fira Föräldrarnas dag och tillkännage vem som fått Föräldrapriset 19 mars 2015.

Vi åt gott, samtalade och tände ljus för våra föräldrar. Vi fick också tillfälle att gemensamt säga vad de har betytt för oss. Bön för alla föräldrar och tacksamhet till vår himmelske fader för vad våra föräldrar har gett oss.

Jag tackade också för min mormor som gav mig ”Fader vår” i present genom att stämma in högt i den till söndagens tv-gudstjänster när jag var barn.

Det blev hennes sätt att sprida Eunikes vision – att alla barn, genom sina föräldrar, skall få del av den kristna trons grund, värderingar och liv.

Skriv gärna till oss och berätta hur ni firade!

Föräldrapriset 2015 går till Cilla Stjernberg med följande motivering: ”… för sin insats som ledare och utvecklare av familjesatsningen Tillsammans, samt som medförfattare till boken Våga visa vägen till en tro som bär. Med detta pris önskar vi ge uppmuntran i det goda arbetet för föräldrar och hoppas att det skall få bli till inspiration för andra”.

E

n kall vinterdag i början av mars månad fick jag den fina uppgiften av Eunikes ledningsgrupp att lämna över årets Föräldrapris till Cilla Stjernberg från Stockholm. Hon har författat boken Våga visa vägen till en tro som bär, tillsammans med Alf B Svensson.

Vi möttes utanför Stockholms centralstation och hon kom emot mig med ett brett leende, iklädd sin lila jacka och det långa ljusa håret fladdrade i vinden. Det kändes som att möta en avlägsen släkting som jag inte sett på många år.

Vi promenerade ner till Stadshuskajen där vi hade bestämt att själva överlämnandet skulle ske. Jag läste högtidligt upp motiveringen och överlämnade vår keramikstatyett och även en bukett med gula liljor.

Vi var omringade av mina kusiner och kusinfruar som jag hälsade på samtidigt och som väldigt gärna ville vara med om detta. Efter detta promenerade vi tillbaka till innerstan för att äta en god middag tillsammans. Det samtalades oavbrutet. Vi delade våra liv under några timmar och det kändes varmt, gott och familjärt runt bordet.

Så småningom skildes vi åt, mätta, glada och fyllda av de goda samtalen och skratten.

Cillas bok är både tänkvärd, lättläst och fin med flera humoristiska illustrationer därtill. Den tänker jag verkligen sprida i vår församling, på Orust och bland släkt och vänner. Jag är övertygad om att den kommer att behövas i framtiden.

Föräldrapriset i form av tre gula liljor, en tavla och en föräldraskulptur, överlämnades i Stockholm av Kajsa-Karin Andersson från Eunikes ledningsgrupp. De tre gula liljorna är med tanke på Eunike som är vår förebild i Bibeln. Hon tog emot tron från sin mamma Lois och gav den vidare till sin son Timoteus. (2 Tim. 1:5) På det sättet förmedlades tron från generation till generation. Den gula färgen är ljuset och de tre liljorna är också vår treenighet, Fadern, sonen och den helige Ande.

Kajsa-Karin Andersson Eunikes ledningsgrupp

Delar av Eunikes ledningsgrupp samt representanter från RKF.

Petra Pettersson Verksamhetsledare

8 ● FÖRÄLDRANÄTVERKET EUNIKE

Ett arv att ge vidare

D

et var när jag studerade religionsvetenskap som jag fick möjligheten att gå i samtal hos en terapeut för att lära känna mig själv. Jag insåg då hur mycket mina föräldrar har betytt för den jag är idag. Ett arv som påverkat mitt tänkande, min humor, min känslighet och min omsorg. Men även min tillit till hela Bibeln som Guds Ord till alla människor, och till Jesus Kristus som min och hela världens ende frälsare. Detta senare ligger djupt nedlagt i mig. Det är ett så rikt arv så jag kommer nog aldrig att inse vidden av det.

Inte så att jag fick allt detta som ett paket, som en kloning av min far och mors fysiska, emotionella och andliga gener. Men ett arv jag fått att förvalta.

Inte något som med automatik fortplantas i mig och bär frukt, utan något jag bär med mig och själv till viss del får välja hur mycket jag skall låta det blomma ut i mitt liv eller vissna bort.

Som en blomsterlök som ligger i jorden år efter år.

Mina föräldrar var inte perfekta och de var inte alltid medvetna om vad de lade ner i mig. Men det satte spår i mig, det drog djupa fåror i min själ.

Inte framförallt orden, utan deras liv. Även det som inte var bra kan jag lära mig något av, bli medveten om i mitt liv, och medvetet arbeta på att det inte förs vidare genom mig.

Kan tas emot eller förspillas Nu får jag som förälder ge vidare det goda arvet till mina barn. Ett arv är lätt att ta emot, men kan snabbt förspillas.

Om vi tar emot det goda arvet, bär det med oss och ger det vidare, blir det en rik gåva och välsignelse från generation till generation. Det är avgörande både för enskilda, familjer och nationer. Ur denna insikt skrev jag en bok utifrån mina erfarenheter som förälder, samt utifrån min kallelse som förkunnare. Boken fick namnet På Guds uppdrag, för som förälder

har man en tvådelad kallelse som dels handlar om att ta hand om sitt barn och ge barnet mat och allt vad barnet behöver för att leva och må bra. För föräldrar som fått del av den kristna tron handlar det också om att ge vidare av den kristna trons grund, värderingar och liv. Båda dessa delar gör vi på Guds uppdrag och delar av kallelsen gäller alltså alla människor i alla tider.

Boken gavs ut 2007 på Riksförbundet Kristen Fostrans förlag. 2009 föreslog jag att förbundet även kunde ha ett nätverk för att med boken som grund, stötta föräldrar i deras kallelse.

Når ut på flera sätt Idag når nätverket ut mycket genom internet, e-post och facebook. Vi har en mängd artiklar och videoprogram om föräldraskap. Vi erbjuder förbön och samtal med psykolog och diakon.

2014 instiftade vi Föräldrarnas dag 19 mars, då vi firar den helige Josef. Syftet är att uppmärksamma föräldrars stora betydelse för att barn skall få en god grund för hela livet. På Föräldrarnas dag tillkännager vi också varje år vem eller vilka som fått Föräldrapriset det året. Föräldrapriset ges till en person, församling eller organisation som på

ett betydande sätt gjort något för att andra föräldrar skall ge en god grund för hela livet till sina barn.

Om vi inte fostrar våra barn kommer de att fostras av andra personer eller strömningar i tiden. Det ger inte självständighet utan bundenhet till det flyktiga. Om vi därför vill ha en fungerande demokrati, med självständiga medborgare, behöver vi fostra våra barn och ge dem en stabil grund att stå på och en fast punkt att hålla fast vid.

Det är deras mänskliga rättighet att få den som barn. På samma sätt som det är deras mänskliga rättighet att välja att avstå från att använda den. Barnkonventionen är en god grund att stå på.

Väldigt olika bakgrund Bland dem som idag utgör ledningen i nätverket finns personer med väldigt olika bakgrund. En del har fått det goda arvet när de var barn, andra inte.

En del har gett det vidare till sina barn, andra inte. Det som förenar oss i Eunike är att vi har en önskan att som ofullkomliga föräldrar ge vidare det bästa vi har fått. Som en stafettpinne vi tagit emot och nu ger vidare.

Men det är ett kargt klimat i Sverige.

● BOKRECENSION

9

Titel: Ghost Boy (Spökpojken) Författare: Martin Pistorius Tänk dig att du är fången i din egen kropp. Du är medveten om allt som händer runt omkring dig – du hör, ser och känner – men du har ingen möjlighet att kommunicera med omvärlden.

För de flesta av oss är det svårt att ens föreställa oss en sådan mardrömslik situation. Detta var under många år verklighet för sydafrikanske Martin Pistorius. Han drabbades som pojke av en oförklarlig sjukdom som gjorde honom förlamad och stum. Familjen såg hjälplös på när han på kort tid förvandlades från en frisk och intelligent pojke till en hjälplös vårdtagare på ett dagcenter för patienter med ett IQ under 30.

Vi ligger i absoluta toppskiktet över världens mest sekulariserade länder. Vi arbetar i total motvind, men desto betydelsefullare att vi går. Men, och detta har jag försökt att i djupet förmedla till nuvarande verksamhetsledare Petra Pettersson, det viktigaste vi har är vår vision. Att alla barn, genom sina föräldrar, skall få del av den kristna trons grund, värderingar och liv. Vad som än händer, så måste denna vision ges vidare.

Verksamheten kan skifta, ekonomin försvinna, men om vi förlorar denna vision har vi förlorat allt. Och om denna vision inte bärs i

Men det oväntade inträffade, att Martin efter flera år i mörker började återfå medvetandet. Han beskriver det själv som att befinna sig i ett mörkt hav och komma upp till ytan - först i korta sekvenser, sedan i allt längre perioder, för att till sist vara fullt medveten om allt som hände runt omkring honom – men helt utan minnen från tiden före sjukdomen och helt utan möjlighet att meddela omvärlden om uppvaknandet.

Martin var alltså 19 år och satt fastspänd i en rullstol i ett rum där den enda underhållning som erbjöds var barnkanalen med Teletubbies och Dinosaurien Barney dagarna i ända.

Eftersom Martin själv har skrivit boken Ghost Boy (Spökpojken)

framtiden så har snart inte kristendomen någon framtid heller. Att uppvärdera kristna föräldrars kallelse, ansvar och möjlighet borde vara på varje församlings och samfunds bord som prioritet nummer ett. För om vi inte börjar där, var skall vi då börja? Om vi skall möta sekulariseringen i samhället så måste vi börja i hemmet, i familjen.

Föddes in i en familj Vår frälsare kom inte på skyarna, han föddes in i en familj. Hans dyra mor Maria och hans älskade fosterfar Josef gjorde allt det som låg på deras föräldraansvar. Om Fadern i sin vishet och om-

förstår vi att just denna historia har ett lyckligt slut. Martin träffar efter flera år i sitt kroppsliga fängelse personer som inser att han förstår vad som händer runt omkring honom, och med hjälp av modern datateknik kan han lära sig kommunicera. En lång tid av rehabilitering inleds som ger fantastiska resultat. Martin kan med tiden ta högskoleexamen, gå ut i arbetslivet och resa runt som föreläsare.

Men boken handlar om resan dit, och om allt som Martin, från sin åskådarplats i rullstolen, lärt sig om livet och om vad det är att vara människa. Han försöker inte någonstans dölja det som varit mörkt och svårt – tvärtom är han närmast brutalt uppriktig. Skildringen

sorg lät sin Son, vår frälsare, födas in i en familj och låta jordiska föräldrar fostra honom för hans uppgift, hur kan vi då tro att samma mönster inte är för oss i vår tid? Detta mönster är en Guds gåva, det är vår himmelske Faders sätt att vårda sig om sina och våra älskade barn och ge dem det bästa av allt. Må vi ta detta till oss innan det är försent. Och må detta bli på varje kristens hjärta och må varje präst och biskop ta till sig detta innan sekulariseringen slått sina klor i våra familjer och våra barn. Föräldrar och mor- och farföräldrar är nyckeln till att vända ut-

vecklingen. Men låt oss inte göra det för vår skull, utan för våra barns skull som vi älskar. Eunikes arbete har nu byggts upp i Sverige. Är tiden nu inne att visionen får planteras i fler länder? Är tiden inne för att det startas liknande systernätverk i andra europeiska länder? Det handlar inte om en ny verksamhet.

Det handlar om en enkel vision och om den kristna trons framtid i Europa.

Carl-Henrik Karlsson Teol. kand, fil. mag, grundare och verksamhetsledare 2009-2014

10 ● BOKRECENSION av sexuella övergrepp och grovt våld på den institution han ibland fick bevista när familjen var borta gör ont i hjärtat på läsaren. Så också den vardagliga nonchalansen och oginheten som Martin får möta, och den fruktansvärda erfarenheten att alltid betraktas som något annat än en jämlike och medmänniska.

Men i allt detta finns ljus, och Martin har om någon lärt sig att ta vara på ljusglimtarna. En vårdare som talar med honom och inte till eller förbi honom. En massage med välluktande oljor. Ett leende. Någon som visar lite extra omsorg så att han inte ska sitta obekvämt i rullstolen. Sådana små saker drar Martin tillbaka upp ur hopplösheten och ger honom mod att leva vidare.

Familjen är här det mest betydelsefulla stödet. Pistorius relation till sina föräldrar är djupt kärleksfull men rakt inte okomplicerad. Vi får läsa om hur hans mamma en gång i ren desperation uttrycker att det var bättre om Martin var död och om föräldrarnas återkommande gräl – med Martin närvarande i rummet – om huruvida han ska skickas iväg för att bo på en institution eller ej. Det blir dock som Martins pappa vill och Martin får hela tiden bo kvar hemma. Han beskriver hur han aldrig skulle ha stått ut med de monotona dagarna på dagcentret om han inte fått komma hem till familjen på kvällen.

Föräldrarna gör stora uppoffringar för honom och vårdar honom dag ut och dag in. Martin skildrar gripande en händelse som fick honom att inse hur stor en fars kärlek kan vara. Han är vid havet för första gången efter sitt uppvaknande, som en vuxen man, och har fått hjälp av sin pappa ner i vattnet.

Han är livrädd för vågorna och övertygad om att han kommer att svepas bort då pappan tar tag i honom:

right and his strength keeping me steady, that I knew his love was strong enough to protect me from an ocean.

’Do you really think that I would let you go?’ he shouted above the sound of the waves. ’Do you think that after all these years, I would let something happen to you? I’m here Martin. I’ve got you. I won’t let anything happen.

There’s no need to be scared.` And it was only in that moment, as I felt my father’s arms holding me up-

Boken väcker många frågor om människovärde och etik - vad är ett människovärdigt liv och vem avgör det? En berättelse som Pistorius’ sätter stora frågetecken kring de krav på dödshjälp som ställs allt oftare, av flera anledningar. Dels kan vi inte vara säkra på att en människa som vi betraktar som omedveten verkligen är det. Dels har vi en tendens att bara se till nuet. ”Så

Tror du verkligen att jag skull släppa taget om dig? ropade han genom vågbruset. tror du att jag, efter alla dessa år, skulle låta något hända dig? Jag är här Martin. Jag tar hand om dig. Jag kommer inte låta något hända. Du behöver inte vara rädd.

Och det var i det ögonblicket, då jag kände min fars armar som höll mig upprätt och hans styrka som gjorde mig stadig, som jag insåg att hans kärlek var stark nog att skydda mig från en ocean.

Läsarens tankar går osökt till en annan far, vår Far i himlen. Även om det inte uttrycks någon uttalad kristen bekännelse i boken, skriver Pistorius om Gud närmast som en självklarhet och tackar Honom i efterordet. Martin skriver: The one person I talked to was God but he wasn’t part of my fantasy world. he was real to me, a presence inside and around me that calmed and reassured me./../ I didn’t have proof that he existed but I believed in Him anyway because I knew He was real. God did the same for me. Unlike people, He didn’t need proof that I existed - He knew I did.

Den enda person jag talade med var Gud men han var inte del av min fantasivärld, Han var verklig för mig, en närvaro inne i och runtomkring mig som lugnade och tröstade mig. /.../ Jag hade inga bevis för att han existerade men jag trodde på honom ändå eftersom jag visste att han var verklig.

Gud gjorde samma sak för mig. Till skillnad från människor behövde han inga bevis på att jag existerade - Han visste att jag fanns.

”Men i allt detta finns ljus …” länge det finns liv finns det hopp”, säger man. Det har visat sig vara sant.

Pistorius befann sig i ett omedvetet tillstånd i många år, sedan i ett medvetet tillstånd utan att kunna kommunicera med omgivningen i flera år – men till slut segrade livet. Men även om vi kan vara säkra på att en person är omedveten, även om vi visste att det inte fanns en väg ut från det tillståndet annat än genom döden - har vi rätten att ta ett liv? Har vi rätten att kalla något liv värdelöst?

Berättelsen hjälper oss också att reflektera över det mellanmänskliga samspelet. Hur behandlar vi varandra? Ett enda leende, ett vänligt ord, en mjuk beröring - alla sådana små saker är oändligt betydelsefulla i Martins trånga och monotona värld. Det ger läsaren en tankeställare. En vänlighet kostar så lite men vi vet inte vad det kan betyda för våra medmänniskor. Det kan till och med innebära skillnaden mellan liv och död.

Tyvärr har denna pärla till bok ännu inte översatts till svenska, men det bör bara vara en tidsfråga. När den finns tillgänglig hoppas jag att den blir mycket spridd i vårt land. Dels för att den ger en verklig läsupplevelse – Pistorius helt unika erfarenheter skildras på ett gripande, humoristiskt och medryckande sätt - men också för att den kan komma till stor nytta både inom vården och inom kyrkan. Pistorius livsberättelse kan lära oss så mycket om hur vi betraktar och behandlar vår nästa.

Annette Westöö

● BARNPYSSEL FRÅN DROPPEN

11

I Apostlagärningarna 2 i Bibeln berättas det om den första pingstdagen. I rutorna gömmer sig en mening, men både orden och bokstäverna i orden har kommit i fel ordning. Kan du rätta till det? Meningen du får fram kommer att svara på frågan: Vad hade hänt med lärjungarna?

Påminnelse Observera!

Kallelse till Allmänt möte på nästa sida

Plusgiro: 62 86 94-2

Till er som ännu inte har betalat 2015 års medlemsavgift, vill vi här skicka en liten påminnelse. Arbetet för en skola och ett samhälle som vilar på kristen värdegrund pågår och fortsätter oförtrutet. Tillsammans kan gamla och nya medlemmar bidra till att förbättra villkoren för barn och ungdomar i vårt land.

Medlemsavgiften gäller för ett helt hushåll och inkluderar denna tidning med fem nummer per år.

Vuxen/hushåll: 225 kr/år Studerande: 125 kr/år Plusgiro: 28 47 15 – 0 Bankgiro: 343 – 0865

Bistånd utifrån kallelsen i evangeliet.

Manusstopp för nästa nummer av kristen fostran 15 JULI

Medverkande i detta nummer: Kajsa-Karin Andersson, Henån Lena Johnsén, Jörlanda Carl-Henrik Karlsson, Ljungskile Stefan Karlsson, Munkedal Alf Lennquist, Bollebygd Hanna Petersson, Örby Petra Pettersson, Henån Göran Simonsson, Varberg Daniel Tingdahl, Göteborg Annette Westöö, Göteborg

Varmt och innerligt tack … för alla gåvor, minnesgåvor och kollekter som har inkommit till RKF:s verksamhet.

Vi ber om Guds rika välsignelse över var och en som på detta sätt bidrar till att stärka arbetet för barn och ungdomar i hem, skola, församling och samhälle.

Posttidning

Nummer 3 UTKOMMER Juli 2015

B Fel adress på tidningen? Skriv rätt adress här och sänd denna del till: Kristen Fostran, Gullbergsvägen 42, 51159 Kinna

● KALLELSE TILL ALLMÄNT MÖTE Välkomna till Riksförbundet Kristen Fostrans Allmänna Möte den 8 augusti 2015 på Lärjungagården i Torestorp Program C:a 09.30 Ankomst. Kaffe serveras.

10.00-10.30 Morgonbön. Ingemar Rådberg.

10.45-12.00 Skattvandring i naturen: Bild- och ljusspel. Gunilla Bergström.

12.00-13.00 Lunch till självkostnadspris.

13.00-14.00 FINNS GUD – VEM ÄR GUD? Magnus Skredsvik ger oss några argument för kristen tro.

14.00 Allmänna Mötets förhandlingar börjar.

C:a 15.00-15.15 Förfriskningar.

C:a 17.15 Kaffe och smörgås.

18.00 Helgsmålsbön med musik i Torestorps kyrka.

Reservation för eventuella tidsmässiga justeringar Sista anmälningsdag den 27 juli till expeditionen 0320-134 49.

Varmt Välkomna till 2015 års Allmänna möte på Lärjungagården i Torestorp. Vägbeskrivning kan erhållas från expeditionen.

Alf Lennquist Förbundsordförande