Krf nr5 2014

Kristen Fostran tidning för hem, skola, församling och samhälle nummer 5 november 2014 130:e årgången

Rolf Gunnar Heitmann, Den norske Israelsmisjon, på Sverigebesök.

God jul och Gott nytt år!

2 ● LEDAREN Ledarredaktion: Alf Lennquist, Lena Johnsén, Stefan Karlsson

När året närmar sig sitt slut är det fint att tänka tillbaka på allt gott som har hänt, samtidigt som det gäller att se framåt. Dra nytta av lärdomar och erfarenheter. Under redigering av denna tidning kan jag inte undvika att känna en stor Stefan Karlsson, redaktör tacksamhet för alla medarbetare som står bakom innehållet och bidrar på andra sätt, till exempel genom korrekturläsning. Utan er läsare skulle det heller inte bli någon tidning. Så sprid den gärna vidare!

Sambo – varför inte?

N

är man som mor- eller farförälder är barnvakt, kan man frapperas av hur beroende barnen är av sina föräldrar. Det är viktigt att veta när mamma och pappa kommer hem, och det är skönt att kunna ringa och prata med någon av dem.

Vi i Kristen Fostran har ju som mål att arbeta för trygga och kärleksfulla miljöer byggda på en kristen värdegrund i hem, skola, församling och samhälle. Därmed är det också naturligt för oss att framhålla äktenskapet som samlevnadsform. Räcker det då inte att vara sambo?

Som kristna måste vi gå till Bibeln.

Vad står det där? Bland annat detta: ”Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. ” (1 Kor. 7:9) Och vidare: ” Äktenskapet skall hållas i ära bland alla och den äkta sängen bevaras obefläckad. Ty otuktiga och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” (Hebr.

13:4) Ett samboförhållande är en äktenskapsliknande samlevnadsform, men det är inte ett äktenskap. Ett äktenskap innebär en högre form av överlåtelse mellan makarna, och det är ju också välsignat av Gud, vilket inte samboendet är. Många sambopar som fortsätter att hålla samman, gifter sig också efter en tid. De förstår, att samboförhållande och äktenskap inte är likvärdiga.

Man ser på dessa bröllopsfoton, där barnen ofta är med, hur strålande lyckliga barn och föräldrar är. Barnen förstår, att nu får de behålla mamma och pappa. De kanske har skolkamrater,

vars föräldrar är skilda och tänker på det. Det är ju också så, att det inte är lika lätt att separera, när man är gift.

Juridiskt är det tryggare. Politikerna borde uppmuntra till äktenskap genom förmånliga skatteregler. Då kunde ”familjepusslet” bli lättare att lägga.

Det är bra för samhället med stabila familjer.

I Sverige är allt så sexfixerat. Ordet avhållsamhet används inte längre. Ändå anser många av oss kristna, att man ska visa avhållsamhet och inte skaffa barn innan man är gift. Vad kan vi då anföra för skäl? Som sagt är det tryggare för alla, men det finns också en annan aspekt. Vi kristna ska vara goda förebilder. Äktenskapet signalerar det vi kristna vill att våra relationer ska vara präglade av: kärlek, trohet, överlåtelse. Engagerar man sig i ett samboförhållande, signalerar man att trohet och överlåtelse inte är så viktigt.

Det bibliska idealet, när det gäller kärlek, är tjänandet. Tänk på när Jesus tvättade lärjungarnas fötter! Det var tjänande kärlek!

Något som har positiv inverkan på äktenskapet och som har funnits en längre tid är de så kallade äktenskapsskolorna. En nutida form är PREPkursen. Den vänder sig till par som bestämt sig för att leva tillsammans och som vill satsa på sin relation. PREP * är ett pedagogiskt förebyggande program – inte terapi – och lämpar sig därför inte för par som befinner sig i kris. Parterna får insikter som för dem närmare varandra. Man lär sig olika samtalstekniker för att kunna kommunicera på lika villkor.

Det finns också en hel del god littera-

tur att ta del av. Leif och Anita Delvert har hjälpt många par genom handledning, själavård och reflektion bland annat i kursen ”Gifta för livet”. I sin bok ”Delad glädje – dubbel glädje” (XP Media) visar de hur grunden för samlivet byggs upp, steg för steg, genom en kärnfull och bibliskt grundad undervisning med teman som ”Förbund”, ”Kommunikation” och inte minst ”Förlåtelse”. Budskapet blir autentiskt och levande genom att kryddas med händelser ur författarnas egen äktenskapliga upptäcktsfärd. Genomgående uppmuntrar boken till handlingar som sätter igång positiva processer, (Källa: Google).

Som nämndes i inledningen arbetar Kristen Fostran för ”trygga och kärleksfulla hem med kristen värdegrund”. Vi arbetar ju också genom föräldranätverket Eunike för Sveriges barn och föräldrar. Boken ”På Guds uppdrag” (RKF-förlaget) handlar om föräldrars uppdrag och kallelse. Som pappan och KD-politikern Larry Söder skriver i ett utlåtande på pärmens baksida, har föräldrarna ansvar ”både gentemot samhället och inför Gud”.

Kristen Fostran november 2014 * PREP är en metod som utvecklats i USA. Förkortningen betyder ”Prevention and Relationship Enhancement Program”.

● INNEHÅLL

● MARGINALEN

Ledaren (2) Marginalen (3) Betraktelse (4) Föräldranätverket Eunike (6-7) Lärare från hela Europa (8-14) Hannas vardag (14) Israelmission (15-16) Möte om förföljda kristna (16-18) Lästips för julen (18-20) Pyssel för barn (22-23)

V

● RKF-INFORMATION Kristen Fostran är en tidning utgiven av Riksförbundet Kristen Fostran, ett ekumeniskt evangeliskt-kristet läraroch föräldraförbund som funnits i 130 år.

Förbundet vill understryka betydelsen av trygga, kärleksfulla och harmoniska miljöer, byggda på en kristen värdegrund, i hem, skola, församling och samhälle.

Organisationsnummer: 865000 – 4214 Hemsida: www.kristenfostran.org Redaktör: Stefan Karlsson, Munkedal, 0524-71642, redaktionen@kristenfostran.org Ansvarig utgivare: Lena Johnsén, Jörlanda RKF Exp: Sven-Olof Olsson, Gullbergsvägen 42, 511 59 Kinna Tel och fax: 0320-134 49, expeditionen@kristenfostran.org Kristen Fostran: Utkommer med 5 nr/år Prenumerationspris: Helår 175:Medlemsavgift RKF (inkl. tidning): Vuxen/familj 225:-, studerande 125 :Annonser: Kontakta Redaktionen Inbetalningar: Plusgiro 28 47 15 – 0, Bankgiro 343 – 0865 ISSN: 0345-6560 Tryckeri: Trydells, Laholm Foto på framsidan: Stefan Karlsson, del av mosaik i kyrka på berget Tabor i Israel som förmodas vara platsen för Kristi förklaring.

3

arför säljer de så många krubbor i butiken? Frågan ställdes av en kund till en annan kund strax före jul. Den senare kunden hade större kunskap om helger och dess firande och gav förklaringen att Jesus föddes i en krubba och därför firar vi jul. Den frågvise var en person som växt upp i Sverige och fått del av den undervisning som normalungdomen bjuds men hade knappast gått i söndagsskola eller i övrigt stiftat närmare bekantskap med kristen tro. Kanske vore det lämpligt att tillverkare och säljare försåg krubborna med en beskrivning av bakgrunden till just en krubba. *** I många av de tävlingsprogram som nu översvämmar radio och tv ställs ibland frågor med anknytning till Bibeln och kristen tro. En fråga i Postkodmiljonären nyligen gällde i vilken stad Jesus föddes. Fyra alternativ presenterades. För den som någon gång läst julevangeliet eller hört talas om julens stora händelse var svaret självklart. Men svaret blev heltokigt och den tävlande gick miste om stora belopp. Det var en fråga på högre nivå. *** I den nya regeringen finns både ateister och kristna. Den minister som förklarade att hon har en personlig tro passade samtidigt på att betona att detta kommer inte att på något vis synas i de politiska beslut hon ska fatta. Den med ateistisk åskådning däremot såg som självklart att det ska synas att all religion hålls utanför och att han genom sitt ställningstagande för ateistisk livsåskådning gör skillnad.

Skillnaden ska kanske inte överdrivas men det ser ändå ut som om det är lättare att vara ateist än en bekännande kristen i toppen. *** Vid utfrågningen inför biskopsvalet i Växjö fick kandidaterna frågan ”Vad bävar du för, som biskop?” En av dem svarade: ”Att vi får en kyrka som ger upp – jag kan se en uppgivenhet, jag skulle vilja att vi kunde vända det”. I Nepal startas en ny församling och en ny kyrka invigs varje vecka. I Kina bland alla ställen växer kyrkan så att ledningen starkt oroas. Liknande rapporter kommer från flera platser i Afrika. Under dessa många gånger extrema villkor ger man alltså inte upp utan kristen tro är på stark frammarsch. I Sverige talar statistiken ett annat språk på flera områden. Även inom organisationen Kristen Fostran har nedspiralen länge varit tydlig. Innebär detta att föräldrarna gett upp och struntar i om barnen får del av budskapet? Eller är det kanske som en hög tjänsteman på en pastorsexpedition sa när vi kom in på antalet kyrkbesökare. Jag går ju inte i kyrkan men man kan ju vara andlig på andra sätt. Om det är så frågar man sig vilket sätt och varför. Är det inte lika bra att stänga kyrkan och leva helt sekulärt. Som ministern. *** Det är värdefullt med stöd i den svåra fostranuppgiften.

RKF har varit och kan fortsätta vara ett sådant men bör kanske hitta former som passar dagens föräldrar. Om de gamla formerna inte i tillräckligt hög grad fyller dagens behov. Inte fastna i uppgivenhet.

Mr Obs

4 ● BETRAKTELSE

Två sidor av samma himmelska mynt Tiden och platsen tycks vara viktigt i julens berättelser. Det är ingen vacker julsaga utan på riktigt har det hänt, där och då, här och nu.

Julevangeliet börjar med orden ”Vid den tiden” .

Tiden brukar vi hålla reda på. Inte bara vilket år utan vilken dag och ibland på minuten. Födseln var en viktig tidpunkt. Vi kom in i världen. Det firas.

Julnatten är en av de allra mörkaste nätterna på året. Våra nordiska förfäder firade vid denna tid midvinterblotet, för att beveka solen att återvända.

För att den inte skulle lämna oss i sticket i en förtvivlad köld och i dödens mörker, drog man sig inte ens för att offra människor i en blodig slakt.

Jesus föddes ”vid den tiden”. Inte för att beveka solen att återvända utan för att vara vårt stora ljus, som lyser klarast i hans försoningsoffer; vägen från Betlehem till korset är inte lång.

Paulus skriver att ”när tiden var inne, sände Gud sin son, född av en kvinna.”

Han är född två gånger. Han är född av Fadern före all tid i ett mysterium bortom all mänsklig fattningsförmåga.

Han föddes i tiden av jungfrun Maria.

Själv gjorde han sig beroende av vår tid. Genom att Jesus blev människa förenade han sig med vår tid. Men genom att vi förenas med honom lyfts vi samtidigt ur tiden.

Tiden är både då och nu, mitt i din och min historia. Daterad. På historisk mark. Det är budskapet om det liv som kom för att födas också nu: det händer sig vid denna tiden. När Carl XVI Gustaf var kung i Sverige, när Stefan Löfvén var statsminister …

Platsen var inte slumpartad. Den var planerad, uttalat långt tidigare av profeten Mika: ”Och du Betlehem, du judiska bygd, ingalunda är du minst av Juda furstar, ty av dig skall utgå en furste ...” (Matt. 2:6; 1917 års översättning). Födelsen finns i geografin.

Betlehem betyder brödhuset. Där föddes han som gav flera tusen att äta bröd och fisk.

Där föddes han som är livets bröd, som mat för vår längtan efter andlig näring. Där föddes han som bröt brödet vid den sista måltiden och sa: Detta är min kropp. Där föddes han som ger sitt liv till oss varje gång vi bryter brödet i nattvarden. Därför kan altarets sakrament, nattvarden, ibland kallas för krubban, där Guds Son vilar i bröd och vin.

Hela världen skulle bli platsen för honom. Alla folk, också i vårt land, i vår bygd. Där är platsen för honom som vi firar i jul.

Gud blir människa och tar plats hos oss i tid och rum. Vilket mysterium!

Livet kan vi inte se eller förstå, vad livets gåta är har vetenskapen inte kunnat förklara. Och Gud, livets källa, kan vi inte se eller förstå. För vad kan vi säga om honom, som ingen någonsin har sett? Forskning och tankeansträngning famlar i mörkret. Vi har inga ögon att se Gud med, vi har inga organ som uppfattar honom. Gud bor ju i ett ljus som ingen kan nalkas och som ingen människa har sett eller kan se (1 Tim. 6:16). Det är som att se rakt in i solen för våra ögon. Synden tog bort härligheten från oss, så att vi inte ser Gud. När vi talar om Gud, då är det som när en blindfödd uttalar sig om ljuset. Gud blev kött och tog plats och

gestalt i människan Jesus. Det låter lika tänkbart som att ett krigsfartyg får rum i badkaret, en skyskrapa i dockskåpet, och ett vetefält i müslipaketet. Vi kan inte greppa något sådant. Vi kan inte ta in att universums Herre har tagit gestalt i ett litet barn.

Den som ligger bakom universums gåta och tände stjärnorna för miljarder år sedan har gjort sig synlig, påtaglig, möjlig att beröra, sårbar, dödlig.

Men allt har skett för att Gud ville rädda oss. Gud är både ett barn och en Frälsare. Två sidor av samma himmelska mynt.

Den viktigaste platsen är därför vårt hjärta – det är också stallet.

Julmysteriet är inte en verklighet utanför dig. Det fullbordas när det blir en verklighet inom dig. Maria och Josef sökte ett härbärge. Och Konungarnas Konung lät sig nöjas med ett fattigt stall och djurens krubba. Han begär inte mycket. Tro inte att du måste ha något stort och praktfullt att erbjuda honom. Det är hans närvaro som får din litenhet och fattigdom att stråla av gudomligt ljus. Han finner sig bäst till rätta i det enkla och anspråkslösa, om bara dörren öppnas för honom.

Det är inte genom djupsinniga spekulationer som vi lär känna Gud, utan genom hjärtats enfaldiga tro och tillit till honom som är både ett barn och en Frälsare. När du i tillbedjan och förundran – som Maria och herdarna – böjer dig inför det mysterium som i Jesus kommit dig så nära. Det är då han avslöjar sig allra mest.

Lennart Johnsson Präst

5

Staty av jungfru Maria i en grottformad stensättning utanför klostret på Muhraka, vilket anses vara den plats på toppen av berget Karmel i Israel där profeten Elia triumferade över Baalsprofeterna.

Foto:

Stefan Karlsson

6 ● FÖRÄLDRANÄTVERKET EUNIKE

Den trasiga själens längtan Att vara förälder är och har varit en ynnest och en otrolig upplevelse.

Samtidigt är det en erfarenhet som är kantad med svårigheter.

Ingen trodde på mig när jag hade graviditetsdepression, vården vände bort ansiktet gång på gång. Samma upplevelser med andra barnet.

Men jag hade bestämt mig, jag skulle vara den bästa mamman jag kunde vara. Så istället för att bli förtvivlad över min otillräcklighet bestämde jag mig för att be.

Att be på ett helt nytt sätt för mig – konkret och vädjande. ”Hjälp mig Gud att

orka, orka igenom nästa dag.” Bönen blev till ett mantra som jag upprepade för mig själv när allt kändes orimligt tufft. Jag klarade den dagen och med ny styrka tackade jag Honom.

”Tack för att Du gav mig styrka idag. Hjälp mig imorgon, jag ber Dig.” För varje dag blev tilliten starkare, plötsligt talade jag med Gud många gånger varje dag och varje liten framgång med barnen gjorde mig lycklig. De små stunderna av glädje styrde mig. För jag hade valt att klara av allt.

När jag fick min diagnos bipolär för tre år sedan var det som tuffast med barnen, men jag vek aldrig av från vägen jag hade valt. Vissa

dagar var så svåra att jag hade svårt att ens räkna timmar, då fick jag dela in timmarna i 20-minutersintervaller. Allt för att orka, allt för att vara en god förälder:”Jag måste orka!”

Jag har vänt min sjukdom till något jag kan använda mig av, jag styrs inte längre av tankarna. Jag vänder mig till Gud istället och jag vet att jag står stadigt. Det är inte längre jobbigt att ta alla mediciner eller gå till terapin. Varje dag är en gåva och trots att det är tufft så skulle jag aldrig vilja ha det på ett annat sätt. Jag är bipolär, jag är gift, en bra förälder och jag är troende. Jag är alla de sakerna och det går att få ihop livet oavsett utgångspunkt. Lita till Gud så visar Han dig vägen!

Tron behöver inte vara trasig för att själen är det.

Som familj har vi fått inse att varje dag blir inte riktigt som man tänkt sig. Barnen verkar uppskatta att den ena dagen inte är den andra lik och vi pratar mycket om hur vi mår och hur vi bäst tar hand om varandra. Trots att barnen är små validerar de oss varje dag och vi dem.

Att se varandra och acceptera varandra som vi är i en familj stärker kärleken. Barnen vill gärna prata om Jesus, vad Han har gjort för oss och vilka äventyr som Barnens bibel berättar.

Varje kväll samlas vi och läser och återkopplar det till dagens händelser. Barnen växer med budskapet och för oss vuxna förankras tron i vardagen.

Isa Molén konstnär, författare och föreläsare

Stafettpinnen lämnas över till Petra

J

ag känner mig som en barnmorska.

Efter att jag skrivit boken På Guds uppdrag och fått den utgiven på RKFförlaget, kunde jag inte släppa tanken på att vi borde göra mer för föräldrar.

Det behövdes även ett nätverk som på allt sätt skulle stötta föräldrar att ge det bästa till sina barn - den kristna trons grund, värderingar och liv. Jag visste vad jag själv hade fått och vad jag ville ge vidare till mina älskade barn. Men

att vara förälder är ingen lätt match, och en vilsen omgivande kultur gör det inte lättare att navigera familjeskeppet.

Vi behöver en grund, en köl, och det gav boken. Men vi behövde också möta varandra för att vi tillsammans skulle kunna lyfta fram föräldrars mycket stora, ja ofta avgörande, betydelse för våra barn. Det märkliga var att det inte fanns och inte finns något annat kristet föräldranätverk på nationell nivå.

Jag delade min vision med styrelsen för Riksförbundet Kristen Fostran och

då det inte fanns någon annan som ville ta ledarstaven, valde jag att bära den den första biten. Detta var 2009 och åren har gått. Nu står både jag och Eunike inför ett nytt kapitel. Jag kommer att lämna över ledarskapet till Petra Pettersson och jag är övertygad om att Eunike kommer att vila i trygga händer. Det Gud har påbörjat kommer han också att vaka över. Jag har fått vara med och föda fram föräldranätverket Eunike och varit hennes stöd den första tiden. Nu har hon växt upp

7

och börjar gå och då är det även tid för mig att ta ett steg tillbaka. Jag tror det i sig kan bli en tillväxtfaktor. Jag har sagt till Petra Pettersson att jag så länge jag lever kommer att stötta henne i uppdraget, men det är nu hon som kommer att leda.

Vi är alla viktiga, men Eunike är inte beroende av en enskild person. Men det Eunike alltid är beroende av är en stadig grund och att man stenhårt håller fast vid visionen att alla barn – genom sina föräldrar – skall få del av den kristna trons grund, värderingar och liv. Börjar föräldranätverket tveka kring grund och vision är jag rädd för att det kommer att falla. Det är inget

som är självklart, utan något som behöver erövras om och om igen.

Jag vill vädja till er alla att ta Petra till er som ni har tagit mig till er. Be för henne och för alla våra goda medarbetare, och inte minst för alla föräldrar som står mitt i uppdraget.

Till sist vill jag tacka er för ert stöd på olika sätt och för att jag fick förtroendet och mandatet att leda Eunike de här åren.

Jag vill också tacka mina älskade föräldrar Åke och Sigrid för vad de planterat djupt i mig, min trogna hustru Elisabeth som alltid finns vid min sida och mina barn Johannes och Miriam som hjälpt mig i föräldraskapet.

Carl-Henrik Karlsson verksamhetsledare

8 ● RKF-NYTT I höstnumret av Kristen Fostran fanns det en inledande rapport från det möte i Slovenien som anordnades för kristna lärare från hela Europa i somras. Här går de svenska deltagarna Karin Ambjörn och Annette Westöö vidare med att berätta ytterligare om föredrag och utflykter under SIESC i Kranj, 23-29 juli 2014.

Föredrag och utflykter Kristna lärare från Europa träffades

V

id ankomsten blev vi mottagna av Wolfgang Rank, som är ”Präsident” för ”Europäische Föderation Christlicher Lehrer/innen”.

Efter inskrivningsproceduren, installering på rummet, fika på stan och småprat med deltagare, gick vi en kort promenad till Sankt Modestus församlingskyrka där invigningsmässan hölls.

Vi protestanter deltog i allt utom själva kommunionen och det var högtidligt, vackert och starkt. Här var vi samlade från många olika länder, katoliker (mest), ortodoxa och protestanter och vi skulle nu ägna några dagar åt temat ”Arts, Spirituality and Education” (Konst, andlighet och undervisning).

Kyrkorummet med sina särpräglade mosaiker, som påminde om ikonmåleriets, gav en särskild, liksom ekumenisk, upplevelse.

Efter middagen samlades vi till det officiella öppningsmötet. SIESC:s slovenska ordförande, Marija Žabjek, hälsade oss välkomna och poängterade lärarens kulturförmedlande uppdrag. Det är en lärares plikt att överföra kultur till eleverna, men också andliga värden i ljuset av evangeliet. Hon uttryckte en förhoppning att Europa skulle få gå en ny andlighet till mötes och att vi under vår konferens skulle kunna skapa samarbete, präglat av glädje, kärlek och frid. Vi fick också lyssna till några ungdomar som, klädda i dräkter av samma typ som burits av nunnorna i traktens dominikanerkloster för 800 år sedan, sjöng Ave Maria. Det var så vackert!

9

”Om torsdagen präglades av musik, kan man säga att fredagen gick i konstens tecken.”

Torsdagens föreläsning hölls av dr.

Helena Fojkar Zupančič: Music is Quivering of a String Stretched Between Heaven and Earth (Musik är skälvandet hos en sträng som förbinder himmelen med jorden, översättning Lena Johnsén).

Resten av dagen ägnades åt en rejäl sightseeing i Kranj. Marietta, SIESCmedlem från Kranj, tog emot oss vid Stadshuset. Hon guidade oss hela eftermiddagen och rörde sig ledigt mellan franska, tyska, engelska och slovenska.

Lite tröttsamt, men imponerande. Vi besökte bland annat det historiska museet. Jag insåg ganska snart att mina kunskaper om Slovenien och dess historia lämnade mycket övrigt att önska.

Jag hade behövt (och gärna gjort så) gå på museet i flera dagar, men vi skulle också ta oss genom ett underjordiskt tunnelsystem, grävt för att utgöra skyddsrum under andra världskriget.

Efter middagen bjöds vi på en mycket vacker konsert med bland annat musik av Vivaldi. Två unga musiker spelade gitarr och fiol. Sedan avslutades kvällen lite överraskande genom att vi inbjöds till församlingshemmet på ett glas vin.

Det hade jag aldrig varit med om tidigare! Vi pratade med varandra om allt möjligt, men förstås särskilt om våra respektive länders skolförhållanden.

Om torsdagen präglades av musik, kan man säga att fredagen gick i konstens tecken. Först fick vi se en videofilm med titeln The Colours of Love. Den berättade om bakgrunden till fader Marko Ivan Rupniks konstnärkollektiv i Rom, Centro Aletti. Rupnik är konstnär, teolog och jesuitpräst. I Centro Aletti har man skapat mer än hundra mosaiker runt om i Europa. Mosaikerna skapas alltid i samarbete och Rupnik är mycket noga med att ingen enskild person ska framhållas. Kristna från olika kyrkor bor och arbetar tillsammans, i en sorts Apostlagärningarna-anda.

Rupnik kommer ursprungligen från Slovenien och i filmen fick vi höra om svåra upplevelser efter andra världskriget och Titos makttillträde. Det handlade om angiveri, massavrättningar och förträngda minnen. Bland våra slovenska kollegor märktes det hur såriga erfarenheter många bar med sig. I filmen fick vi också höra om en man vars

10 ● RKF-NYTT

Ingången till Žales begravningsplats. två söner blivit avrättade. Denna man visste vilka som angivit sönerna och alltså indirekt varit ansvariga för deras död. Mannen hade dock inte berättat detta för resten av sin familj eftersom han inte ville att familjen skulle präglas av hat och hämndbegär. Det gjorde ett starkt intryck på oss allesammans.

På eftermiddagen åkte vi buss till Ljubljana och ett gravkapell vid kyrkogården Žale. Rupnik och hans grupp har där skapat en stor mosaik som visar några av Nya Testamentets kända berättelser och ger en ny tolkning. Där kunde man se Jesus och äktenskapsbryterskan. Hon stod där bredvid en stenhög. Ovanför fanns en ny bild, i himmelriket, där kvinnans mantel blivit gyllene och stenarna förvandlats till bröd. I talarstolen under denna mosaik höll Rupnik en engagerad föreläsning (på italienska) över ämnet The Educational Dimension of Art (Konstens bildande dimension, översättning Lena Johnsén). Rupnik gick igenom konsthistorien och gjorde ned-

slag här och där för att visa hur synen på skönhet har växlat. Jag tycker mycket om att lyssna till sådant som ger intellektuell utmaning och stimulans, men detta var verkligen inte enkelt! Jag satt på helspänn hela tiden och har läst igenom den engelska översättningen flera gånger. Det är intressant, men mycket abstrakt. Han sa följande: ”Om någon ger mig blommor kan jag erfara den personens kärlek och närvaro. Min blick möter givarens blick i blommorna och tanken på givaren gör att jag inte kan trampa sönder dem. Dessa blommor blir dyrbara för mig på samma sätt som givarens blick är, liksom den kärlek som nådde mig genom dessa blommor är dyrbar för mig. Här kan vi se hur vi kan börja utforska hela världen som en symbol för skönheten.

Här finns den verkliga teologiska grunden för ekologi – en kärleksfull inställning till föremål och saker, till skapelsen.”

Efter föreläsningen ställdes flera frågor till Rupnik om hans verk och

med hjälp av Dalia, som kunde översätta från italienska till franska, engelska och tyska, blev vi i alla fall lite klokare.

Efter föreläsningen fick vi en guidad tur runt begravningsplatsen / kyrkogården Žale som ritats av den i Slovenien mycket uppburne arkitekten Jože Plečnik. Det var en ganska märklig plats, som inte direkt förde tankarna till de dödas vilorum, utan snarare till Forum Romanum eller ett kejserligt palats någonstans. Men Žale står på den europeiska kulturarvslistan tillsammans med bland annat Gamla staden i Riga och Coimbrauniversitetets bibliotek i Portugal.

På söndagen fick vi gå vidare i konstformerna och denna dag stod det skrivna ordet i centrum. Dr. Andrej Capuder höll en föreläsning med titeln The Birth of a Story. Han talade om skillnaden mellan att skriva och berätta, om vikten av goda berättelser.

Han jämförde en en god författare med don Quijote som ju gav sig ut för att

11 kämpa för det goda och det rätta. Capuder menade att motsatsen till dessa goda författare är de som skriver för att behaga sin publik eller sin regim. Även denna föreläsning rörde sig på ett föga konkret plan, vilket däremot inte kan sägas om den förläsning som Jana Ozimek höll. Titeln var The Role of the Teacher in the Teaching Process. Jana Ozimek är lärare I ungdomsskolan och hon berättade livfullt om lärarens viktiga roll i inlärningsprocessen. Läraren ska se det som kan bära andliga värden och föra dem vidare till sina elever. Vidare ska läraren stötta unga människor så att de kan ”identifiera en gnista från Gud i sig själ-

va så att den kan utvecklas och nå sin fullbordan”. I sin egen undervisning lät hon många konstformer samverka i undervisningen och få sin slutpunkt i en skolföreställning.

Denna presentation innehöll film, musik, dans, uppläsning och skådespel. I det exempel hon berättade om och visade var temat ”Min värld har många färger” och allt visade på att det inte spelar någon roll varifrån man kommer utan det viktiga är att man älskar sin nästa och sitt hemland.

Föreläsningen följdes sedan av en workshop där vi fick skriva egna texter under ledning av en annan lärare som verkade i samma anda.

Vi fick skriva på temat ”Je

me souviens …” (jag kommer ihåg ...) och det var så intressant att lyssna på andras minnen och upplevelser.

Jag fick med mig många bra skrivövningar.

Samma eftermiddag fick jag möjlighet att tillsammans med två slovenskor, en tyska och en fransyska åka till vallfartsorten Brezje som ligger norr om Kranj.

Kyrkan besöks av mer än 300 000 pilgrimer varje år.

Vi deltog i mässan där och efteråt fick jag en flaska heligt vatten av Helena som ett uppriktigt tecken på hennes vänskap. Jag blev mycket rörd och funderade på vad en protestant kan erbjuda?

Sjunga en psalm? Förr skulle jag kanske ha fnyst lite åt dessa yttre uttryck för

kristen tro, men idag känner jag större respekt för dem och förstår hur viktiga de är för många.

Dessa dagar har verkligen gett mig mycket att tänka på.

Text och foto:

Karin Ambjörn

Musik är skälvandet hos en sträng som förbinder himmelen med jorden Torsdagens föreläsning hölls av dr. Helena Fojkar Zupančič: Music is Quivering of a String Stretched Between Heaven and Earth (översättning, se rubriken).

Människans första kontakt med yttervärlden, som barn i mammas mage, kommer i form av ljud. Kommunikation med andra människor är ett basalt behov och har alltid byggt på ljud. Det går inte att komma undan ljud! Även om du håller för öronen hör du din egen andning. Rösten är buren av kroppen. Precis som inte pianosträngar i sig själva kan fungera som instrument, kan inte våra stämband, urplockade ur kroppen, göra det. Vår kropp är röstens hem.

Man har i alla tider förstått vikten av musik – Fojkar ger exempel från till exempel Platon och Augustinus – och musikens betydelse för människan är något som i mycket bekräftas av mo-

derna vetenskapliga rön. Musik påverkar känslor, humör och kropp. Ljudet når amygdala, den del av hjärnan som bearbetar våra känslor och behåller dem i minnet. Musik har förmågan att förändra oss. Därför bör vi vara försik-

tiga med vad vi låter barn lyssna på.

Fojkar Zupančič reflekterar över situationen för unga idag – hur ska de kunna höra Guds röst i allt oljud de är utsatta för i den moderna världen? Ett litet barn är extremt känsligt för ljud, men ljudtoleransen ökar dramatiskt de första åren. Att höra för många höga ljud får konsekvenser – barnet blir mindre känsligt och kräver starkare och starkare impulser för att reagera.

Musikundervisningen kan vara en plattform där barn kan få koncentrera sig på en sak i taget och där de kan höra, känna, värdera och uttrycka sig.

Tyvärr har den i Slovenien och i andra länder blivit alltför teoretisk. Musik är en så stor del av ungdomars liv och påverkar så många områden i deras tillvaro. Därför borde vi ha en musikundervisning där de faktiskt får tillfälle att sjunga, dansa och spela.

Den skola där Fojkar Zupančič själv undervisar, St. Stanislav’s Diocesan Classical Secondary School, tas upp

12 ● RKF-NYTT som ett gott exempel. Musik är en stor del av undervisningen. Man kan ståta med fem aktiva körer för olika åldrar, stilar och förkunskaper.

Ungdomar idag har blivit mindre benägna att jobba hårt mot ett långsiktigt mål.

Körsång fostrar de egenskaper som ofta saknas idag, såsom ansvarskänsla, lojalitet och ihärdighet. Körledaren vill ha pålitliga sångare som kan offra något för gruppen. Sång befriar oss och påverkar vår hälsa positivt. En samstämmig och

disciplinerad kör som framför en väl inövad repertoar kan präglas av stor frihet, frimodighet och glädje på scen. Även det övriga lärandet påverkas positivt av musik.

Fojkar Zupančič tar här upp de svenska skolorna med musikprofil som ett gott exempel. Eleverna i dessa skolor har visat sig vara duktigare än sina jämnåriga kamrater i andra skolämnen (till exempel matematik och engelska) trots att de får färre lektionstimmar i dessa ämnen.

Erik Jensen hävdar i sin bok

Music with the Brain in Mind att deltagande i musikaliska aktiviteter ökar kreativiteten, och förbättrar såväl minne som spatial och matematisk förmåga.

Körsjungandet har också positiva effekter på den sociala förmågan. Sångarna är starkt beroende av varandra och en intensiv interaktion äger rum på flera plan. Ett exempel på den empati som kan utvecklas är sångaren som lärt sig att uppfatta när luften tar slut för körkamraten och så kan fortsätta fra-

sen när denne inte orkar mer.

Fojkar Zupančič tar slutligen upp det andliga området – den perfekta enhet som kan uppstå mellan sångaren och sången och mellan människor i musiken. Musiken har förmågan att nå in i människans innersta och förbereda henne för mötet med det transcendentala.

Text och foto:

Annette Westöö

Uppgifter och mål för SIESC, European Federation of Christian Teachers

E

fter tolv år på presidieplats i SIESC kommer jag att lämna över till en yngre efterträdare under loppet av det kommande året. Jag är emellertid beredd att fortsätta samarbetet i Verkställande utskottet, huvudsakligen som översättare.

Jag är övertygad om att vi under dessa mina år har fortsatt den för SIESC betydelsefulla traditionen att välja och behandla ämnen med intressant innehåll ur såväl pedagogisk och religiös som politisk synvinkel för våra sommarmöten. Detta görs alltid i samarbete med den medlemsorganisation som inbjuder SIESC till sitt land och som utför huvuddelen av arbetet med att förbereda och leda det årliga mötet.

Eftersom vi har dokumenterat alla föreläsningar på vår hemsida (www.siesc.eu) under omkring tio år har en värdefull och, som jag ser det, högkvalitativ samling föreläsningar på SIESC:s tre språk (engelska, tyska och franska, övers. anm.) skapats. På så sätt har idéer och arbetsmaterial erbjudits även till de kolleger som inte kan komma till de årliga mötena.

Eftersom jag regelbundet har deltagit

i SIESC:s sommarmöten, har jag blivit mer och mer medveten om att SIESC framför allt byggs upp genom personliga kontakter mellan kolleger från olika europeiska länder. Dessa kontakter byggs upp och förstärks vid de årliga mötena, men ibland leder de också till personliga möten under skolåret, och i bästa fall till samarbete i arrangemang för grupper av elever.

Från mina föregångare på ordförandeplats har jag tagit över önskan och uppdraget att påverka kristna lärarorganisationer i andra länder, så att de blir SIESC-medlemmar, och att arbeta för att vi i vår gemenskap inkluderar kolleger som inte är (eller kan vara) medlemmar i ett kristet lärarförbund.

Jag är glad att nu kolleger från Vitryssland, Bosnien och Herzegovina, Kroatien, Serbien, Sverige, och Ukraina deltar i våra årliga möten.

Det har alltid varit en princip att, så långt våra blygsamma ekonomiska medel räcker och med hjälp av deltagarna i de årliga mötena, möjliggöra deltagande för kolleger, som inte skulle kunna samarbeta annars.

Efter långa diskussioner har vi konstaterat att vi måste, och också vill, begränsa vårt arbete till Europa, fastän

vi ursprungligen hade ordet internationell i vårt namn (SIESC = Secrétariat international des enseignants secondaires catholiques, övers. anm.) Å andra sidan försöker vi nu vända oss till alla lärarkategorier, från grundskollärare till universitetslärare. Sålunda tar vi med i beräkningen, att våra medlemmar inte bara undervisar i olika skolsystem utan också tar hand om barn i ganska skilda åldersgrupper.

Det ät ett nöje att se, att år efter år antalet medlemmar stiger såväl från länder där ingen kristen lärarorganisation existerar som från lärargrupper som särskilt uppskattar vår vänskapliga gemenskap.

Jag tycker om mitt arbete för SIESC och är mycket tacksam för all den vänskap och de bekantskaper jag kunnat få genom SIESC. Ändå tycker jag att tolv år i ledande position är tillräckligt, och jag skulle vilja dra mig tillbaka till den ”bakre linjen”.

Wolfgang Rank Europeiska Kristna Lärarförbundets ordförande, artikel i SIESC-tidningen, översättning från engelskan av Lena Johnsén

13

Utflykt till grottorna I Škocjanske Jame

I sydvästra Slovenien ligger Škocjanske Jame, ett system av kalkstensgrottor som är upptaget på UNESCOS världsarvslista.

Denna fascinerande plats besökte vi dagen före hemfärden.

● HANNAS VARDAG

14 Ingången till grottorna är gjord av människohand. Den var ganska blygsam och gav inte många ledtrådar om vad som dolde sig där nere i underjorden. Vi följde först guiden in i ett ganska litet grottutrymme. Här såg vi de första droppstensformationerna – stalagmiterna och stalaktiterna. (För er som glömt: stalaktiter hänger från taket som istappar, stalagmiter växer uppåt från marken). Här och var hade de mötts och bildat pelare. Det var fascinerande att tänka på de tusentals år det tar för dessa formationer att bildas.

Färden gick neråt in i ”tysta grottan”, Tiha Jama. Det blev kallare och högre i tak. Droppstensformationerna blev större och större och alltmer fantasieggande. Ganska snart hörde vi som ett avlägset dån underifrån, och ju längre ner vi kom desto kraftigare blev dånet.

Det kom från floden Reka som i 34 km flyter under jord på sin färd mot Adriatiska havet. När vi lämnade Tiha Jama mötte oss den mäktiga synen av floden som forsade fram längst nere i ravinen.

Det var som en scen hämtad ur Sagan om Ringen eller Bröderna Lejonhjärta.

Man väntade sig att det när som helst skulle dyka upp något vidunder.

En bro ledde oss över den brusande floden. Man fick nästan svindel när man tittade ner. På andra sidan kunde man se den gamla vägen ned till floden, den som turisterna använde sig av för hundra år sedan. Då fanns det inga ramper och räcken, och man förmodar att det bara var de riktigt modiga – för att inte säga dumdristiga – som vågade sig på den utflykten. Sedan gick färden uppåt igen och vi kom lyckligt ut på andra sidan. Det var glädjande att se dagsljus igen. Kamerorna åkte fram i ett försök att dokumentera något av upplevelsen. Inne i grottan är det nämligen förbjudet att fotografera. De små stalaktiterna vid utgången kändes dock fjuttiga i jämförelse med vad vi nyss sett. En bild kan knappast fånga den mäktiga vyn där inne, men om man vill ha ett smakprov kan man besöka grottparkens hemsida (www.park-skocjanske-jame.si).

Text och foto:

Annette Westöö

Framför mig ligger Galileiska sjön. Jag gör mitt bästa för att förstå att det var just här som Jesus gick på vattnet, och här han visade sig efter uppståndelsen.

Det känns också overkligt att krypa under altaret och nudda vid stjärnan som märker ut platsen där Jesus enligt traditionen föddes. Hjärnan arbetar för att ta in att det verkligen var här allt hände, här i Israel, Jesu hemland. Det är så häftigt att med egna ögon få se de platser där Jesus spenderat många av sina dagar då han vandrade omkring på jorden. En pilgrimsresa till Israel borde alla få göra!

I Norden är det samtidigt kallt och hösten börjar så smått gå över i vinter. Julen kommer antagligen vara här snabbare än vi anar, det brukar ju vara så. Där jag sitter i solen i Galileen funderar jag på hur i all världen jag ska hinna köpa alla julklappar.

Just då slås jag av att Gud ständigt frågar mig vad jag önskar mig.

Jag vet inte hur du upplever Gud och hans gåvor, men jag har en tendens att ofta bli frustrerad på honom.

Lika ofta som jag tycker att han förstått min ”önskelista” fel får jag svälja min stolthet och inse att han tittat på den, skakat lite på huvudet och tänkt ”lilla Hanna, tänk att du inte förstår mer än såhär.

Så bra att jag vet vad som passar dig bäst!”. Ibland verkar det som han sparat mina listor sen många år tillbaka och ger mig det jag pekat på som jag själv för länge sedan förträngt.

Plötsligt minns jag ett par versar i Lukasevangeliet där Jesus säger ”Finns det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber

om en fisk, eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?". Då jag kollar ut över vattnet kan jag föreställa mig hur Petrus får hela båten full av fiskar, trots att han inte bett om det. På liknande sätt tror jag Gud vill möta oss idag, kanske inte med båtar fulla av fiskar, men där vi behöver mötas i våra liv.

Han ser till våra behov, även om ingen annan kanske gör det.

Tänk att det finns miljarder människor på denna jord, och varje person känner Gud utan och innan.

Egentligen skulle han inte behöva fråga oss vad vi vill ha, det vet han redan. Ändå är han intresserad av vad just du har på ditt hjärta, vilka drömmar du har. Jag skulle såhär inför julen vilja uppmuntra dig att vara riktigt ärlig i din gudsrelation.

Berätta om dina förväntningar för den ”perfekte tomten”, han som är expert på att korrigera skeva önskelistor. Om han kunde mätta flera tusen människor med ytterst lite mat tror jag det är svårt att ha för orimliga önskningar också nu.

Människa som jag är får jag verkligen kämpa för att förstå en bråkdel av allt det som hänt i trakterna där jag just nu får vandra omkring.

Vilka enorma mirakler, och det största av allt ser jag fram emot att snart få fira – Undret då Han gav sig själv som gåva till dig och mig.

Det kallar jag julklapp!

God Jul!

Hanna Petersson

● MISSION

15

Jesus – bara de kristnas Messias?

D

et blev god uppslutning när Kyrkliga Förbundets lokalavdelning i Mark och Bollebygd, tillsammans med Riksförbundet Kristen Fostran, bjöd in till höstmöte lördag 27 september. Rolf Gunnar Heitmann från Oslo var först ut på plan.

Känns det konstigt med temat för föredraget?

Rolf Gunnar som är generalsekreterare för Den Norske Israelsmisjon, berättade att han nyligen träffat en judisk rabbin som sagt att judarna inte har avvisat Jesus. Det är Jesus som har avvisat oss, menade rabbinen. Det rabbinen menade var att Jesus flera gånger

begick den största synden – att göra sig själv till Gud. Många judar kan gå med på att Jesus kan vara Messias. Men absolut inte för judarna, utan för de andra folken i så fall. Även om Jesus inte uttryckligen sade att han var Gud, så antydde han det starkt genom sina ord och sitt liv. När Jesus botade på sabbaten gick han in på Guds område, för bara Gud fick bota på sabbaten.

Därför var det den största synden.

Notzrim Många på Facebook har säkert sett att en del har på sin profilbild ett gult arabiskt N (nun-tecknet) på svart bakgrund (se bild ovan). Det är till stöd för förföljda kristna i Irak och länderna omkring där IS härjar besinningslöst.

Kristna i dessa länder kallas notzrim (nasareer) vilket förkortas med ett arabiskt N. De första kristna kallades också nasareer, för att de var anhängare av Jesus från Nasaret. Efter att romarna förstört Jerusalem och dess tempel år 70, var det endast två judiska grupper som överlevde omställningen som blev. Den ena var fariséerna som till skillnad mot saddukéerna inte var beroende av templet. Detta utvecklades till den rabbinska judendomen som utvecklats till vår tids judendom. Den andra gruppen var nasaréerna som utvecklades till det som idag är den kristna kyrkan.

Vem är Guds folk?

Måste judar idag bli hedningar (icke

● MISSION

16 judar) för att bli en del av Guds folk? frågade Rolf Gunnar retoriskt. Men förklarade sedan att i Nya testamentet var problemet helt det motsatta. Men hur skall man tänka kring detta idag?

Rolf Gunnar lyfte fram flera olika alternativa tankesätt.

Pluralistisk teologi Denna teologi menar att judarna har sin väg medan vi har en annan. Det finns olika vägar till Gud. Parallell teologi De som står för detta menar att judarna har Sinai medan vi har Golgata. Det är ingen motsättning mellan vägarna, utan de är parallella. När det gäller att Jesus är enda vägen till Fadern (Joh. 14:6), så menar dessa teologer att det bibelordet inte gäller för de som redan är hos Fadern – alltså judarna.

Inklusivistisk teologi Gud vill frälsa alla och kommer även att göra det. Löftena garanterar framtiden.

Epok-teologi Gud handlar på olika sätt med det judiska folket och med den kristna kyrkan. Nu är kyrkans tid och Gud har tryckt på paus-knappen för det judiska folket. I ändens tid kommer Han att trycka på den knappen igen och Israel kommer att ha en aktuell avgörande roll. Kyrkans tid är bara en parentes.

Judarna är de som får utföra missionsuppdraget, medan den kristna kyrkan då är “upptagen”.

Exklusivistisk teologi Det är bara genom Jesus vi människor - judar och icke judar - kan bli frälsta.

Det är i denna del som Rolf Gunnar Heitmann låter oss landa. Paulus gick alltid till judarna först, även om han var hedningarnas apostel.

- Vi önskar inte konvertera judar, vi

önskar konvertera evangeliet till det som det en gång var.

Heitmann har fått många vittnesbörd om att när judar tar emot Jesus som Messias så blir de inte mindre judar.

Tvärtom. De känner att den sista pusselbiten faller på plats.

Hur kan vi förmedla evangeliet till judar idag? Rolf Gunnar menade att vi kan göra det genom förbön, vara förebilder och att förkunna.

Många är upptagna av politik och landsgränser, men jag saknar i vår kyrka den nöd som Paulus hade. Paulus som till och med önskade att han var skild från Gud om det kunde hjälpa någon av hans judiska syskon att se sin Messias.

Jag saknar detta medlidande i våra kyrkor.

Rolf Gunnar avslutade med att berätta hur oerhört tungt det kan vara för en jude som tar emot Jesus som Messias. De ses inte med blida ögon av sina egna, trots att de själva fortsätter att leva som judar. Det har till och med hänt att de har sett sin egen dödsannons i tidningen.

Efter avnjutandet av ett välförsett kaffebord fick vi höra missionsledare Håkan Giselsson från Norea som berättade om mission genom media.

Förbundsordförande Alf Lennquist tackade Kyrkliga Förbundets lokalavdelning och dess ordförande Ingemar Svenungsson, vice ordförande i RKF, Lena Johnsén, informerade om vad som var aktuellt inom förbundet och verksamhetsledare Carl-Henrik Karlsson berättade om föräldranätverket Eunikes vision och verksamhet. Kvällen avslutades med en helgsmålsbön av Göran Landgren, som vid bönen bad för att Guds eget folk skulle se sin Messias.

Carl-Henrik Karlsson

Faktaruta



 

Den Norske Israelsmisjon samarbetar i Sverige med missionsorganisationen Källan. Arbetet bedrivs i Israel och Östeuropa och innebär stöd till messianska församlingar, utbildning av församlingsledare, äldrevård, diakoni och försoningsarbete mellan palestinska och judiska ungdomar.

Den som vill ge en gåva till arbetet kan göra det till Källans plusgiro och öronmärka gåvan med “Israelsmissionen”.

Källans plusgiro: 495 73 12 – 4

L

edaren för Open Doors, Peter Paulsson, inleder dagen i Tabernaklet med att läsa ur 1 Korintierbrevet om kroppen och dess lemmar och vi blir påminda om det faktum att om en kroppsdel blir skadad aktiveras hela kroppen.

Organisationen Open Doors finns till just för detta ändamål, att visa praktisk solidaritet med de förföljda lemmarna i Kristi kropp. Man uttrycker det som att man vill uppmuntra den förföljda kyrkans evangelisation. Det gör man bland annat genom att förmedla biblar, socioekonomiskt stöd och förbön, men också genom att förbereda kristna som man vet riskerar svår förföljelse för vad som ska komma och genom att uppmana den fria världen att ge sitt stöd.

Paulson citerar IS borgmästare i Nya Mosul: ”Det finns inte plats för några orena i delstaten Nineve”.

Kristna har funnits på nineveplatån i årtusenden, men nu är det inga kristna kvar där. Och i hela världen finns det områden där kristna lider för sin tro.

Open Doors har sitt ursprung i broder Andrews arbete bakom järnridån under kalla krigets dagar. Han ägnade årtionden åt att smuggla biblar till kommunistländerna och att uppmuntra de kristna som förde en isolerad tillvaro där. Dessa händelser skildras bland annat i den välkända boken Guds smugglare. Ett kort filmklipp med broder Andrew visas där han talar om att se det osynliga och tro det otroliga (seeing the unvisible and believing the unbelievable).

Förr, när kommunismen var ett påtagligt hot, brukade

17 Open Doors temadag om den förföljda kyrkan i Nigeria, Tabernaklet i Göteborg, 1 november 2014. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.” (1 Kor. 12:26)

Se det osynliga – tro det otroliga Andrew säga till kristna i västvärlden att det inte fanns någon anledning att vara rädd. Samma sak säger han nu om islam – vi behöver inte vara rädda. Gud har allt i sin hand.

De kristna i Nigeria Suleiman Tonga från Nigeria berättar sedan för oss om situation för de nigerianska kristna. Nigerias befolkning på 150 miljoner består av 48 procent kristna, 45 procent muslimer och 7 procent animister (religion som innebär att naturen är besjälad). I de norra delarna av landet har det i över 300 år rått muslimsk dominans. Ett mycket väl organiserat muslimskt samhälle fanns på plats redan när de brittiska kolonisatörerna dök upp. För att hålla sig väl med den muslimska befolkningen hindrade britterna därför missionen i norr. Bara kristen mission via skolor och sjukhus var tillåten.

Idag lider den kristna befolkningen i norr av en allt intensivare förföljelse.

De är hårt ansatta dels av muslimskt kontrollerade delstatsregeringar, dels från den muslimska allmänheten i traditionella samhällen, dels från radikala muslimska grupper som Boko Haram. Konvertiter är särskilt utsatta.

Enligt koranen har en muslim som omvänder sig till kristendomen tre dagar på sig att ändra sig, sedan ska personen i fråga straffas – vanligen med döden.

Det förekommer en psykologisk och social press också. Kristna har alltid haft rykte om sig om att alltid tala sanning. Numera gör radikala muslimer allt för att försöka svärta ner detta goda

rykte. Likadant är det för kristna unga kvinnor. I Nigeria är det tradition att kvinnor ingår äktenskap före 20-21 års ålder. Om de inte gör det betraktas det som ett stort problem, och unga kristna kvinnor blir därför utsatta för, med Suleiman Tongas egna ord, en frestelse att gifta sig med eventuella intresserade muslimska män.

Suleiman Tonga talar om förföljelse i flera vågor. Den första vågen kom efter World Islamic Organizations möte i Saudiarabien 1974 då muslimska länder beslöt att förena sina krafter för att sätta stopp för all kristen aktivitet i muslimska områden – även skolor och sjukhus. I Nigeria förstatligade man kristna skolor och inledde så, med list, en islamisering.

Den andra vågen av förföljelse varade 1987-2004. Hatbudskap och demonisering av kristna var vardagsmat. Detta skedde i samband med en enorm väckelse vid de nigerianska universiteten som betraktades som ett stort hot.

Oron var inte ogrundad. Ur denna studentväckelse har tre av de största kyrkorna i Nigeria vuxit fram.

En annan muslimsk konferens hölls i Nigeria 1989, Islam in Africa conference. Till denna sammankomst donerade den nigerianska regeringen 21 miljarder USD av skattepengar. Många delstater införde sharialagar vid denna tid. Protester bröt ut på många platser, i vilka 5000 personer miste livet. Suleiman Tonga menar att den våg av förföljelse som nu kommer bara är en fortsättning av det som hållit på länge.

Suleiman Tonga återger en historia

som illustrerar den orimliga aggressionen mot kristna. En kristen man bodde granne med en muslim. En dag råkade den kristne ha sönder den andre mannens tvättlina. Istället för att, som hade varit rimligt, begära en ny tvättlina tog den muslimske mannen sin granne till polisen. En lokal pastor begav sig till polisstationen för att medla men blev mördad på vägen dit.

Vi får många fler exempel på det nutida martyrskapet. Pastor George Orji vägrade förneka Kristus när han blev tillfångatagen av Boko Haram. Han halshöggs. Samaila var en kristen kvinna vars man konverterade till islam och gifte sig med två kvinnor till.

När han dog krävde släkten att Samailas barn skulle bli muslimer. De tog henne till en shariadomstol där hon naturligtvis var i underläge. En advokat hjälpte henne att ta barnen till en vanlig domstol. Hon fick behålla vårdnaden om några av sina elva barn, men inte alla. Ibrahim konverterade till kristendomen och blev arvlös på kuppen. Hans egna bröder tog ifrån honom allt. En ung kristen man arbetade i en fabrik som blev omringad av Boko Haram. Terroristerna uppmanade alla kristna att träda fram. En muslimsk kollega erbjöd sig att lära honom en koranvers utantill så att han skulle kunna låtsas vara muslim, men han nekade. Istället gav han sin mobiltelefon till kollegan och bad honom ringa hans föräldrar. Mannen blev halshuggen och hans död blev ett vittnesbörd för både kristna och muslimer.

● LÄSTIPS

18 Det är en vanlig metod att attackera männen så att kvinnor och barn lämnas kvar ensamma och maktlösa.

Många kristna kyrkor har bränts ner och flera pastorer har blivit dödade.

Tidigare har man normalt byggt pastorsfamiljens hus alldeles bredvid kyrkan, men på grund av överfallen har man slutat med det.

Så berättar Suleiman Tonga om vad Open Doors och deras samarbetspartners gör för att hjälpa dessa förföljda syskon. För pastorsänkorna erbjuder man lån och annat stöd för att de ska kunna försörja sig själva och sina barn.

Det kan till exempel vara att man skänker dem en symaskin eller ger dem möjligheter att handla med ris eller andra varor. Eftersom islam kan vara obligatoriskt även för små barn i skolorna hjälper man de kristna samhällena att bygga egna skolor. Konvertiter från islam bygger man särskilda skyddade boenden för. I fattiga kristna områden hjälper man till med att ordna rent dricksvatten. Man är noga med att ta reda på folks behov och möta det och sedan får de fortsätta på egen hand att utveckla det de fått.

Vi får höra om hur Gud har beskydddat arbetet. Medarbetarna ber hela tiden om ledningen från Herren. Ett exempel är mannen som stod i bankomatkön och hörde en röst inom sig alldeles klart och tydligt: Ge dig av! Nu! Han lydde uppmaningen och kastade sig i bilen och körde därifrån. Efteråt fick han veta att det bara några minuter senare hade exploderat en bomb vid bankomaten.

Glädjande nog har många framstående muslimer blivit frälsta, däribland flera Boko Haram-medlemmar. Dessa sistnämnda vittnar samstämmigt om omfattande häxeri inom Boko Haram.

Nya medlemmar går igenom en ritual innan de blir medlemmar i vilken känslorna dör och man blir kapabel att döda utan urskillning. Suleiman Tonga är övertygad om att starka andemakter är verksamma i detta sammanhang.

Men frimodigheten att vittna bland muslimer är stor. Om en muslim börjar ifrågasätta islam är han redan på god väg mot tro, menar Suleiman Tonga. Han uppmanar oss att ställa frågor till muslimer: Varför är du mus-

lim? Man kan också vänligt peka på några uppenbara motsägelser i koranen. Kanske de går till sin mulla och frågar, eller funderar på det i sin ensamhet, och så är en tankeprocess igång.

Många kyrkor stänger och de kristna flyttar till delstater där det finns fler andra kristna. Men många stannar också. De ställer sig frågan: Vad händer med evangeliet om vi åker härifrån? Suleiman Tonga lyfter fram det faktum att ingen han har träffat genom åren har skyllt svårigheterna på Gud. Snarare har man varit benägen till självrannsakan: Vad har vi gjort fel eftersom dessa lidanden drabbar oss?

Man har tillförsikt mitt i förföljelserna.

I flyktingläger med 3000 personer har Suleiman träffat kristna som talat om en ljus framtid för kyrkan.

Vi är inte stolta över att de dog, men över att de höll fast vid Kristus, säger Suleiman Tonga om alla de kristna som mist livet. Han uppmanar oss att fortsätta be. Vi kanske upplever att det inte händer något, men vi kommer att se resultat i himlen: The kingdom is making advances. Så citerar Suleiman Tonga en muslimsk presidents uppriktiga ord: Det enda som skrämmer mig

är kristna som fastar och ber.

Annette Westöö

Boktips:

D

e äldsta källorna till Jesus och hans liv är de fyra evangelierna i Nya testamentet. Om dessa och därtill hörande frågor handlar Skeptikerns guide till Jesus, del 1, med underrubriken Om evangeliernas trovärdighet ( Credo-Akademin) av Stefan Gustavsson, direktor för CredoAkademin i Stockholm, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen och förstelektor vid NLA Mediehögskola i Kristiansand, Norge. Han har gjort sig känd som en av våra främsta och flitigaste apologeter. Skriften bygger på ett grundligt och djuplodande arbete, med utnyttjande av en mängd litteratur, främst på engelska, men också en del nyare svenska skrifter, några av debattkaraktär. Del 2 kommer att behandla Jesu person och liv: Hans identitet, undervisning, död och uppståndelse.

Författaren betonar historiens betydelse och framhåller Jesus som världshistoriens viktigaste person. Han efterlyser ett konsekvent förhållningssätt till källmaterialet och visar att nutida antikhistoriker och nytestamentliga forskare, också de mest kritiska, är eniga i sin uppfattning att Jesus verkligen har existerat. Bland ickekristna källor framhåller författaren särskilt Josefus och Tacitus. Från Paulus brev har han hämtat 20 informationspunkter om Jesu liv.

Som mest troliga ramar för Jesu liv anför han Jesu födelse våren år 5 före vår tideräkning (som har blivit fel på några år) och Jesu död den 3 april år 33 enligt vår tideräkning. Tyngdpunkten ligger på de bästa källorna, de

FÖR JULEN

19

Jesus och hans judiska miljö fyra evangelierna. Efter att ha bemött tre invändningar låter Gustavsson följande fakta bestyrka källornas trovärdighet: dateringen, texternas förhistoria, ögonvittnens berättelser, kontinuitet mellan händelser och nedtecknande, kontexten judiskt 30tal, nya fakta om personnamn, författarnas identitet samt ärlighet om det mindre hedrande (till exempel Petrus och de andra lärjungarnas brister och svagheter och Jesu ångestrop i Getsemane och på korset). De avsnitt som behandlar misstag och motsägelser samt avskrifternas trovärdighet är också beaktansvärda.

Framställningen är balanserad och övertygande. Boken är mycket användbar även för troende kristna när de möter tvivel eller skepsis inför den kristna trons hållbarhet.

Följande tre böcker är utgivna på Artos & Norma bokförlag. Den första är ett praktverk med titeln Josef.

Om Jesu far i Bibeln och den kristna traditionen, med historikern Per Stobaeus, Lunds universitet, som författare. Boken är överdådigt illustrerad med bilder av Josef och den övriga familjen, från antiken och framåt. Med dessa vill författaren visa hur bilden av Josef har skiftat men också hur mycket som är sig likt genom århundradena. Han har i sin framställning särskilt lyft fram sådant som på något sätt har svensk anknyning. Bokens innehåll är mycket varierat, med inslag som: Josef i evangelierna; Gammaltestamentliga förebilder (bland annat patriarken Jakobs son Josef som också fick en uppenbarelse i en dröm); Jesu släkttavla; Davids son och Guds son; Jesu syskon och släktingar. I fortsättningen kommer avsnitt om de nytestamentliga

apokryferna, bilden av Josef hos den tidiga kyrkans författare, S:t Josef under medeltiden och Josef i julspelen.

Därtill kommer skildringar av Josef i protestantisk teologi och i senare katolsk fromhet. Josef beskrivs som en rättfärdig man, det vill säga trogen mot den judiska lagen. Genom honom kunde Jesus räkna släktskap med David och kallas Davids son. Josef tog ansvar för Maria och barnet med dess underliga börd. Det har rått olika meningar om Jesu bröder. Det som kom att bli den ortodoxa kristenhetens syn är att de var söner till Josef från ett tidigare äktenskap. Protestantisk syn har varit att de var yngre söner till Josef och Maria, medan man i katolska kyrkan har betraktat dem som släktingar i vidare mening, till exempel kusiner.

Josef intar en undanskymd plats på alla bilder. Han avbildas ofta som en gammal och trött man. På flera bilder bär han ett ljus i handen. Han försvinner tidigt i evangeliernas framställning. Josef har blivit en förebild för munkar och familjefäder, kejsare och arbetare. En utmärkt sammanfattning av Josefs person och betydelse ges i bokens avslutning. Som “snickarens son” fick Jesus bestående intryck från Josef. Från denna erfarenhet nämner förf. Jesu liknelse om träflisan i ögat (Matt. 7:1-5). Den enkle och fromme mannens betydelse som uppfostrare av Jesus framhävs; som exempel nämns Jesu anspråkslösa levnadssätt. Jesus blev präglad av hemmets fromhet med dess längtan efter Messias. Josef framstår som ett föredöme i gudsfruktan, ödmjukhet och trofasthet.

Per Stobaeus framställning, med utblickar mot bland annat gnosticism och senmedeltida mystik, är mångfacetterad och intresseväckande. Den

ger läsaren en vidgad och fördjupad syn på den man som tog ansvar för Maria och hennes barn Jesus. Josef är värd den uppmärksamhet som detta verk är ett strålande exempel på.

En annorlunda skildring av Jesu mor har Åsa Hagberg gett oss i sin bok Maria, en livsberättelse. Författaren presenteras som flerfaldig Frostensonstipendiat med brett register och en rik produktion av sånger, psalmer och andra texter. Enligt inledningen var det kyrkoåret som förde henne till Maria, inte som en parentes utan som en sammanfogande länk i fastetiden (anm. det vill säga genom Jungfru Marie bebådelsedag).

“Maria, ett liv som rörde sig genom två stora omöjligheter i vårt evangelium: Guds människoblivande och evighetens öppna port. Hon gör berättelsen hel.” Inledningens slutord lyder: “I evighetens perspektiv är Maria i högsta grad levande. Så vill jag lyssna för att lära känna evangeliet från dess innersta synvinkel.” I prologen har författaren utifrån sin egen erfarenhet av barnafödande levt sig in i Marias födande av det barn som senare sa orden om att ta emot ett sådant barn var som att ta mot honom själv.

De 24 kapitlens kursiverade avsnitt innehåller författarens personliga reflexioner i form av tilltal till Maria.

Hon följer Maria genom Jesu liv från födelsen till korsdöden och uppståndelsen och ger därigenom ett kvinnligt och moderligt perspektiv på Jesus och det som skedde med och omkring honom. “Julens långfredag” anspelar på Herodes barnamord. På Jesus syftar kapitelrubriker som: Gudabarnet (som leker med andra barn men är så annorlunda); Människosonen; Snickarsonen; Vännen; Davids son;

20 Utmanaren; Tjänaren; Se, Guds lamm.

“Den ensammaste dagen” följdes av “Gryning” och “Annandagen”. Kvinnorna kring Jesus har ägnats ett särskilt kapitel. Djupt eftersinnande är kapitlet med rubriken “Vem”. I epilogens tilltal till Maria finner vi orden: “Om jag vill komma närmare Jesus är det minst farliga jag kan göra att fördjupa mig i ditt liv, därför att du låter mig se honom.” Till sist ber författaren med Maria: “Gud, du evige, allsmäktige, levande, förbarma dig över den värld som längtar efter din frid, låt ditt rike komma, din vilja ske, genom din son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.”

Boken är i grunden meditativ, med Guds och Marias son i centrum. Dess förankring i den heliga Skrift markeras av bibelnoterna till samtliga kapitel.

Läsaren förs, med Åsa Hagberg som guide, närmare den kristna trons källflöden.

Intresset för Jesus har ökat alltmer inom modern judendom, främst i akademiska kretsar. Ett exempel är Judiska museets i Stockholm utställning Juden Jesus (2013), med en innehållsrik bok med samma titel. Svante Lundgren, docent i judaistik med inriktning på modern judendom vid Åbo akademi och Lunds universitet, har noga följt det som hänt på detta område. Han är också föreståndare för det av professor Gösta Lindeskog grundade judaistiska institutet i Åbo. I boken Jesus med judiska ögon presenterar han detta ämne vetenskapligt men för en bredare publik än bara bibelforskare och teologer. Citat från andra språk har därför översatts till svenska. Skriftens tre kapitel behandlar: Den judiske Jesus; Kristendomens Kristus; Judarnas Kristus.

Det första kapitlet börjar med en skildring av vägen från avståndstagande, med polemiska och negativa skildringar av Jesus, till positivt intresse, med betoning av Jesus som en judisk lärare, väl förankrad i sin tids judendom. Lärda representanter för judendomen ägnas egna avsnitt. Här finner vi Shalom Ben-Chorin och David Flusser och deras syn på Jesus som en judisk broder och förkunnare av

radikal kärlek. Jacob Neusner följer Jesu undervisning i Matteusevangeliet genom att själv sitta vid Jesu fötter och delta i samtalet. Han kan inte acceptera Jesu anspråk och att han vänder sig till individer, medan den grundläggande judiska läran, Torá, riktar sig till en gemenskap. Bland övriga behandlade judiska teologer kan nämnas Geza Vermes och hans syn på Jesus som en galileisk hasid, det vill säga undergörande karismatiker, Pinchas Lapide och hans karakteristik av Jesus som ett slags sionist och Amy-Jill Levines och hennes syn på Jesus som den missförstådde juden. I fortsättningen behandlas på ett mer övergripande sätt synen på Jesu judiskhet i forskningen, på Jesu förhållande till Mose lag, bland annat till sabbatsbudet, och på vem som dödade Jesus. Avsnittet “Ge oss Jesus tillbaka” belyser det som på tyska har kallats “die Heimholung Jesu ins Judentum”, det vill säga att Jesus hemförs, införlivas i den tradition där han hör hemma, judendomen.

I bokens andra kapitel behandlas hur man inom judendomen har pendlat mellan att betrakta de kristna som avgudadyrkare och som monoteister.

Enighet råder om att de kristna delar många trosuppfattningar med judarna, utifrån judarnas bibel, av kristna kallad Gamla testamentet. Det som framför allt skiljer judisk och kristen tro är den senares syn på Jesus som en person inom gudomen, som både människa och Gud. Särskilt treenighetsläran är en stötesten för judar. Den konservative rabbinen Hershel Matt såg kristendomen som en ny version av Förbundet. Judendomen och kristendomen har enligt honom olika roller i Guds plan. Israels roll är att vara troget mot det ursprungliga förbundet, medan den nya grenen av Israel, kristendomen, ska sprida det nya förbundet till jordens alla hörn. Pinchas Lapide kan varken bejaka eller förneka Guds människoblivande i Jesus. Några hävdar att de kristna dogmerna är sanna, åtminstone för icke-judar. Det är vanligt inom judendomen att se kristendomens utbredning som ett verk av Gud. Enligt Daniel Boyarin är både treenigheten och inkarnationen föreställningar som fanns, i varje fall

som ett embryo, inom judendomen före Jesu tid.

Det tredje kapitlet handlar om judar som omfattar de kristologiska dogmerna om Jesus som den utlovade Messias, som världens Frälsare och som den andra personen i gudomen men vidhåller att de är och förblir judar. De kallar sig messianska judar. Enligt dem förenas de två Messiasgestalterna, Messias ben Josef (Josefs son) och Messias ben David (Davids son), i Jesus i hans första respektive andra ankomst. Richard Harvey skiljer mellan fem olika kristologier inom messiansk judisk teologi. Den första kommer nära reformert eller evangelikal kristologi.

Den andra vill omarbeta den nicenska trosbekännelsens formulering i judisk riktning. Den tredje vill bygga en kristologi på den judiska mystikens grund (kabbalistisk kristologi). Den fjärde försöker resonera på ett mer judiskt sätt om Jeshua – Israels dolde Messias (med hjälp av kabbalan, judisk mystik). Den femte formen av messiansk judisk kristologi förnekar Jesu gudomlighet (av författaren kallad neoebionitisk uppfattning, eftersom den överensstämmer med den syn på Jesus som fanns i den tidiga judisk-kristna gruppen ebioniterna). Samtliga varianter beskrivs utförligt i var sitt avsnitt. Därefter följer ett avsnitt om återjudaiseringen av Jeshua.

I sina konklusioner påpekar Svante Lundgren att det finns ett växande intresse för Jesus på ortodoxt judiskt håll, även om det är mindre än bland liberala judar. Han avslutar med denna reflexion: ”Inför Jesus från Nasaret får vi som judar och som kristna ödmjukt lyssna på och lära av varandra. Och respektera att han både förenar oss och skiljer oss.”

Boken vittnar om stor insikt i och förståelse för modern judendom och dess olika uppfattningar om Jesus, vem han var och vad han förkunnade. Den är en rik källa att ösa ur för alla som vill vara orienterade i judiskt tänkande och i dialogen mellan judar och kristna.

David Termén

● UPPVAKTNING OCH GÅVOTACK

Astrid Holmqvist 95 år Den 10 september i år hade vår mångåriga medlem Astrid Holmqvist, Halmstad, en stor högtidsdag. Hon fyllde då 95 år.

Sorgligt nog blev det en annorlunda födelsedag, eftersom hennes kära syster, Ingrid, just hade slutet sina dagar här nere på jorden. I vårt förra tidningsnummer skrev vi om detta.

För Astrid Holmqvist har den kristna tron varit central under hela livet. Hon framhåller i en intervju i vår tidning Kristen Fostran, nr 1: 2004, att kristendomen ger stöd och trygghet och låter människan få del av den gudomliga kraften.

Redan under 1950-talet blev hon förtroendevald i Svenska Kyrkan och hon har också varit verksam inom Kvinnor för mission samt varit ombud för Kristdemokraterna.

Redan innan hon tog sin folkskollärarexamen i Kalmar gick hon med i Kristna Seminariströrelsen. Snart blev hon medlem i Kristen Fostran och tog ansvar i Hallands lokalavdelning. Hon var lokalavdelningens kassör mellan åren 1958 och 2003, alltså i 45 år!

I intervjun 2004 säger hon att hon saknar de pedagogiska föreläsningarna under sommarmötena, och att en av de viktigaste uppgifterna för RKF är att stödja lärarna. Det är något vi i förbundet bör tänka på, i synnerhet nu då det är bistra tider för kristna lärare i våra skolor. I intervjun framkommer det att hon sätter stort värde på Kristen Fostrans satsning på söndagsskolan och på vår bokutgivning. Även detta är något för oss att tänka på inför framtiden.

Vi tackar Astrid Holmqvist för hennes helhjärtade engagemang i Kristen Fostran och önskar att hon får krafterna och hälsan tillbaka. Sorgen är tung att bära, men med Guds hjälp kommer vi vidare. Kära Astrid, vi i Kristen Fostran önskar dig Guds välsignelse och stöd!

Den som vill visa Astrid Holmqvist sin uppskattning kan, enligt hennes egen önskan, sända en gåva till RKF, postgiro 284715-0 eller bg. 343-0865.

Märk talongen ”Astrid Holmqvist 95 år”. En adress med gåvogivarnas namn kommer att överlämnas.

Förvaltningsrådet genom Lena Johnsén

Ett hjärtligt tack för de gåvor som inkommit till Riksförbundet Kristen Fostran med anledning av min 80-årsdag. Är det någon ytterligare som vill sända en gåva är Kristen Fostrans Plusgiro 284715 – 0, bankgiro 343 – 0865, märk inbetalningskortet: Sven-Olof 80 år.

TACK FÖR EDRA GÅVOR! Sven-Olof Olsson F.d. Förbundskassör

21

22 ● BARNENS SIDOR

Edens lustgård

©kulmedbibeln.com

Bibeltext ur Svenska Folkbibeln Material hämtat från kulmedbibeln.com Gud satte ett speciellt träd mitt i lustgården? (1 Mos. 2:9) Trädet med k ___________ .

Vilken befallning gav Gud åt mannen (Adam)? (1 Mos. 2:16–17) "Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men __________________________________________." Vad skulle hända om de åt av detta träd? (1 Mos. 2:17) ___________________ Höll Adam och Eva sig till Guds befallning? (1 Mos. 3:6) _______________ Då sände Gud bort dem från Edens lustgård för att de inte skulle få äta av ett annat träd. Vilket träd var det? (1 Mos. 3:22) ______________________ Idag har vi möjlighet att få gemenskap med Gud och evigt liv. I Bibeln står: (Joh. 3:16) Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

Hitta i vimmelbilden!

Fyll i rätt ord!

1 Mos. 2:8 Herren Gud ________ en lustgård i Eden, österut, och satte där ____________ som han hade _________ . Och Herren Gud lät alla slags _______ som var ljuvliga att se på och goda att _____ av växa upp ur ___________ .

Format, träd, marken, planterade, äta, människan

23 Hjälp de vise männen och herdarna att hitta till stallet!

1

X

2

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Lös tipsraden med hjälp av julberättelserna i Bibeln, som står i Luk. 1-2 och Matt. 1-2.

1. Vad sa Herrens ängel när han kom till 5. Varför for Josef och Maria till BetleMaria? hem?

1. Stå upp och lyd mina ord!

1. De skulle tala med kungen.

X. Gläd dig och frukta inte!

X. De skulle flytta.

2. Var stilla och lyssna!

2. De skulle skattskrivas

9. Vem gjorde de vise männen besök hos när de kom till Jerusalem?

1. Kejsar Augustus.

X. Kung Herodes.

2. Pontius Pilatus.

2. Vem åkte Maria och hälsade på efter ängelns besök?

1. Elisabeth X. Johanna 2. Sin mormor

6. Varför föddes Jesus i ett stall?

1. Det finns inga lediga rum.

X. De hann inte fram till staden.

2. Där var de skyddade från fiender.

10. Varför flydde Josef, Maria och Jesusbarnet till Egypten?

1. Det blev vinter.

X. De blev utslängda ur stallet.

2. Herodes tänkte döda alla barn i Betlehem.

3. Vad sa ängeln till Josef i hans första dröm?

1. Åk till Betlehem!

X. Var inte rädd att ta Maria till sin hustru!

2. Bygg dig ett hus i Nasaret!

7. Vad blev herdarna när de såg Herrens ängel?

1. Glada.

X. Förskräckta.

2. Förvånade.

8. Vad gjorde herdarna när änglarna försvunnit?

1. Samlade ihop sina får ute på marken.

X. La sig att sova vid elden.

2. Gick till Betlehem.

Rätt svar: X, 1, X, 1, 2, 1, X, 2, X, 2

4. Vem sjöng lovsånger i Luk. 1?

1. Elisabeth och Sakarias.

X. Maria och Sakarias.

2. Josef och Maria.

Posttidning

Nummer 1 UTKOMMER FEB 2015

B Fel adress på tidningen? Skriv rätt adress här och sänd denna del till: Kristen Fostran, Gullbergsvägen 42, 51159 Kinna

● VYKORT

Sänd 20:- i brev så får ni 3+3 av dessa kort.

För 50:- sänder vi 8+8 kort. Önskas fler kort ring 0320-13449 Kristen Fostran. Gullbergsvägen 42.

51159 KINNA Medverkande i detta nummer: Manusstopp för nästa nummer av kristen fostran 5 januari

Karin Ambjörn, Rävlanda Lena Johnsén, Jörlanda Lennart Johnsson, Ljungskile Carl-Henrik Karlsson, Ljungskile Stefan Karlsson, Munkedal Alf Lennquist, Bollebygd Isa Molén, Skene Hanna Petersson, Örby David Termén, Uppsala Annette Westöö, Göteborg

Varmt och innerligt tack … för alla gåvor, minnesgåvor och kollekter som har inkommit till RKF:s verksamhet.

Vi ber om Guds rika välsignelse över var och en som på detta sätt bidrar till att stärka arbetet för barn och ungdomar i hem, skola, församling och samhälle.