Att införa lärarlegitimation i Finland är att skjuta sig i foten

slags symbolhandling. Att lärarna fick gehör för sina synpunkter är ett uttryck för en ökad grad av professionalisering. Helst centralt för den professionella legitimiteten är att få politiskt gehör.

Visserligen kan man skönja en uppgång i Sveriges Pisa-resultat från 2018, men med tanke på den enorma lärarbrist som man tampas med finns det nog ytterligare en del att jobba med när det kommer till läraryrkets status.

– Om någon yrkeskårs status ökar minskar en annan. Nu vill man i Sverige utbilda lärarassistenter som ska bistå lärarna med administrativa uppgifter. Lärarna ska inte vara allt i allo längre, de ska inte vara vaktmästare eller matutdelare, utan de ska undervisa. Den diskussionen har kommit i fokus som en effekt av lärarlegitimationen. text och foto: mattias fagerholm

Lärarregister eller legitimation?

En positiv effekt av lärarlegitimationen är att det har gett en bättre bild över hur många utbildade lärare som finns. Här kan man dra en parallell till Finland. Någon legitimation har vi ju inte, däremot talar lärarfacken varmt för ett lärarregister, som skulle ge information om antal lärare och därmed också framtida utbildningsbehov.

Men Charlotte Baltzer ser inte någon orsak för oss att skapa en lärarlegitimation.

– Det är en icke-fråga i Finland. Om man har krav på en magisterutbildning för lärare, då har staten redan satt ner foten.

Pedagogikprofessor Michael Uljens vid Åbo Akademi understöder inte ett införande av lärarlegitimation i Finland. Han tror inte att det skulle höja läraryrkets status hos oss, tvärtom.

I Finland har lärarskrået under en lång tid har kämpat för att själv kontrollera sina verksamhetsvillkor, påminner Uljens. Redan sedan år 1855 har vi haft en professur i pedagogik med ansvar för lärarutbildningen. Forskningsfrihet är inskriven i grundlagen, det vill säga alla lärare har möjlighet att söka sig till en forskarutbildning. År 1974 fick de pedagogiska fakulteterna i Finland fullständiga rättigheter att sköta forskarutbildningen, vilket inte är fallet i Sverige.

Att kontrollera kunskapsbildningen har med andra ord långa traditioner och är starkt knutet till lärarautonomin. Lärarna i Finland kan själva definiera vilka frågor som är relevanta att beforskas och vilken kunskap som behövs.

– Lärarkåren är behörig att föra kunskapens fackla framåt på de relativt autonoma universitet vi har i Finland. Det betyder i förlängningen att kåren själv definierar den kunskapsbas som lärare utbildas på. Om man överför den här rätten på statliga myndigheter innebär det, de facto, en kraftig deprofessionalisering av läraryrket, säger Michael Uljens.

– Enligt den svenska modellen kan den disputerade läraren som jobbar på universitetet bäst den vill ha sina åsikter om hur lärare skall utbildas. Men med en lärarlegitimation överförs makten över vem som har behörighet att verkligen undervisa i skolan till en statlig myndighet.

Uljens varnar för att göra en överflyttning av beslutskompetens från universitet till stat. Det är att skjuta sig själv i foten, menar han. Någon större oro för att den finska staten skulle driva frågan om en lärarlegitimation finns ändå inte.

– Tvärtom har finska staten skyddat grundutbildningen från sådan en neoliberal utbildningspolicy.

Utgångspunkterna i de båda länderna är alltså väldigt olika. Att Sveriges utbildningsmyndigheter accepterade lärarlegitimationen sammanhänger, så som Charlotte Baltzer också beskriver det, med en rad andra förändringar på utbildningsfältet.

– Tilltaget i Sverige bör också ses i skenet av Pisa: man måste göra något för att få ordning på skolan. Det hela tvingade kommunerna till en stramare hållning i anställningsfrågor, säger Michael Uljens.

mattias fagerholm

Riksdagsval 2023

Inger Damlin: Basfinansieringen upp och trestegsstödet i skick.