Skön kille?

Jag träffade en gång en kille hemma hos en av mina närmsta kompisar. De kände varann genom någon gemensam vän som också var där den kvällen. Jag har aldrig varit med om någonting så bisarrt och orimligt som den här killens ego. Ett östermalmsbarn med en ny tjej varje kväll och päron som ägde någon stor advokatfirma med miljoner på kontot. Eller, det var i alla fall så han fick sitt liv att låta. Han kunde inte hålla käften i mer än en halv minut i taget. Jag tyckte han verkade vara en rent ut sagt patetisk och självgod liten skit. Men det sjuka är att personerna runt omkring mig verkade falla för hans uppenbart falska bullshit. Folk verkade tycka att han var skön, trots att han nog var den oskönaste människan jag någonsin har träffat. Han verkade dessutom

ha många följare och vänner, så de var uppenbarligen inte ensamma om att ha den åsikten. Hela situationen fick mig att tänka lite, och jag insåg till sist att fan, folk litade på honom för att han själv genuint trodde på det han sa? Han tyckte verkligen att han var den mest fantastiska människan på jorden. Faktumet att det inte bara var någonting han ville få andra att tro, utan någonting som han själv var helt övertygad om gjorde mig nästan lite förvirrad? Tycker folk verkligen så bra om sig själva? Är det bara jag som egentligen hatar mig själv men försöker ge andra bilden att jag är lite lagom självsäker? Kanske, eller kanske inte. Men en sak fick den här killen mig att inse. Fan vad man tjänar på att vara ett självupptaget as.

Lite kränkt musiketta