Hybrisens tid Adina Edfelt

Hybris, detta ord som känns så modernt, så samtida, men som i verkligheten härstammar från den grekiska mytologin under antiken. För grekerna var hybris målet att vara bättre än gudarna. Hybris som definition är samma sak som att ha storhetsvansinne, att ha en “starkt överdriven självuppfattning”. Det har alltid varit förknippat med något fult, att tro för gott om sig själv, speciellt i Sverige - detta av jantelagen styrda samhälle. Jantelagen säger att du inte får tro att du är något, att du ska ha fötterna på jorden och aldrig säga saker som “wow vad snygg jag är idag”. Du ska helt enkelt inte ha hybris. På senare tid har dock en trend smugit sig fram, en anti-jante-trend som får sitt bränsle från självförverkligandets tid och har sin plattform främst på sociala medier. Kändisar som Zara Larsson har varit öppna med att de inte tänker låtsas ovetande om sin framgång utan trotsigt uttrycks att “jag är bäst och jag vet om det”. Budskapet är att det är ohälsosamt att vara för jantig, för att kunna älska sig själv behöver man kunna stå för det, och det ska ingen skämmas över. Man försöker förändra samhällsnormen till självförverkligande genom självuppskattning med otaliga self-love-posts på Instagram. Tonen är den hos ett rebellerande barn och stödet från följarna överflödande, de älskar när kändisarna står upp för sin rätt att öppet uppskatta sig själva. Kändisarna tjänar på det. Det har blivit populärt att ha hybris. Det har blivit mode.

Även på södra märks denna trend. Det märks i beteendet, i samtalen och framförallt på sociala medier. Med en gnutta ironi och en stor del fuck-off till Hybrisens tid

"Vad kan det göra för nytta för samhället egentligen, om alla ändå bara låtsas? Skulle vi inte må bättre av lite uppriktig ärlighet?"

samhället och dess gamla normer ska på Instagram en skrytfest ta fart. Den utstuderade hybrisen blir ett sätt att nå popularitet. Det är även en subtil typ av aktivism. Samtidigt sparkas det bakut om någon skulle ha mage att öppet påstå att en har hybris, då blir det istället en den-som-sa’t-han-va’tsituation. För det är ju fortfarande utåt sätt fult att ha hybris.

Detta blir paradoxalt, speciellt då de flesta använder denna hybris som ett verktyg för att nå högre höjder, för att verka cool och obrydd och kanske även för att börja älska sig själv på riktigt (eller iallafall ge intrycket av att göra det) - och inte som det uttryck för självförverkligande som det maskeras till att vara. För de flesta tror ju inte så gott om sig själv, de flesta är rätt osäkra - och kanske, troligen, allra mest de som stoltserar med sin hybris. Hur ska man lära sig att vara nöjd med sig själv genom att låtsas vara det för att verka cool? Är det inte bara ännu ett sätt att visa sin osäkerhet för sig själv?

Även om det är ohälsosamt att vara för jantig och ständigt klanka ner på sig själv, är det knappast hälsosamt att låtsas älska sig själv. Fake it till you make it kan funka ett tag, men inte i längden. En påklistrad hybris är ju trots allt inte samma sak som gott självförtroende och att vara säker i sig själv. Vad kan det göra för nytta för samhället egentligen, om alla ändå bara låtsas? Skulle vi inte må bättre av lite uppriktig ärlighet?

Text: Adina Edfelt