6 minute read

Kropp och Knopp Alice Maddock

Kropp och Knopp

et var en gång en ung kvinna av börd, Alice — vår hjälte i denna saga — som på en fest träffade en metrosexuell, typiskt ”skön” grabb — sagans antagonist. De skakade hand, började konversera i god ton. Ena saken ledde till den andra, och helt plötsligt ändrades stämningen då samtalsämnet byttes till ett väldigt, väldigt risqué område: Inte sex, och inte knark, och inte ens politisk ställning. Utan musiksmak. Ett extremt farligt territorium att bege sig in på, speciellt med en metrosexuell, typiskt ”skön” grabb på en fest.

Då samtalet ändå hade halkat ett snäpp åt det hållet började vår unge hjälte väldigt försiktigt berätta vad hon lyssnar på. Hon gillar ju lite allt möjligt, Alice, vilket hon sa glatt och lättsamt. Grabben lyssnade, rätt ointresserad, gav lite av en blick, och sedan kom hans svar, som krossade den tunna, svaga isen de innan hade åkt lugnt på: ”Aha, jag lyssnar bara på classic rock—” han sa det sådär också, classic rock, på amerikansk engelska, inte bara ’klassisk rock’— ”för att, aa, det är ju helt objektivt bästa musikgenren.”

Alice skrattade till lite, för att det var så dumt sagt, men när hon kollade tillbaka på honom såg hon att han var D

hundra-tio-helvetets-procent seriös.

Vår unge hjälte sa, ”Men, vadå, alla tycker väl att just sin musiksmak är bäst?”

Och vår antagonist, med hatt och solbrillor inomhus, i januari, för att han var ju skööön, svarade: ”Joo, men, ja, men jag säger ju att klassisk rock är liksom, objektivt bäst.”

Det lät som satir, helt ärligt. Alice svarade, ”Jag vet ju vad objektivt betyder, men det finns väl ändå ingen genre som är objektivt bäst, även om det finns låtar som objektivt är bra, för att de är harmoniskt uppbyggda…” et cetera, et cetera. Detaljerna är inte så viktiga, utan det egentligt betydelsefulla är att det hövliga samtalet fortsatte på liknande vis i säkert över en halvtimme. En konversation som innan hade hållits i god ton förvandlades till hetsig, och, hur mycket hon än försökte, kunde inte vår käre Alice övertala grabben att det omöjligen kan finnas en ”bästa genre”, eftersom alla på jorden tycker att det de lyssnar på är just den ”bästa genren”. Hon lade till och med fram diverse analyser samt musikteoretiska begrepp på bordet, och bemärkelser hon var riktigt jävla stolt över, såsom: ”Kvintessensen—” det sades långa ord på kvällskvisten, minsann— ”i musik är att det du lyssnar på ska få dig att känna någonting, och då spelar det ingen roll vilken genre det är.” Trots detta, kunde

grabben inte ändra sin åsikt, eller ens försöka förstå sig på hennes argument, och till slut blev Alice bortdragen till dansgolvet, och det blev slutet på parets gripande kärlekshistoria, samt slutet på ett samtal som hade följt den dramaturgiska kurvan ganska så riktigt.

Som ni säkert har förstått, så var det jag som var den unge hjälten i sagan; och hur irriterande och envis den där killen än var, gav han mig åtminstone inspiration till att skriva om ett ämne jag inte innan har reflekterat så överdrivet mycket kring, men som jag nu inser är en tumör i vårt samhälle, som bara växer och växer: Musiksmakshybris. Den klart värsta typen av hybris.

I och med att jag går musik upplever jag hur grovt den är varje dag, och det går liksom inte att komma undan det. Alla jazz-elitister tycker ju att bebop och bossanova är det enda vettiga som finns att lyssna på, att det ’bara är så’. De som älskar Wienklassicism står fast vid att inget slår Mozart, och de som enbart lyssnar på indierock/alternative anser sig själva vara gudar tack vare det.

Självklart har jag då försökt komma till botten med musiksmakshybrisen — om mina kompisar har det, varför det ens finns, vilka typer av personer som har mest av det — och för att förhoppningsvis kunna lösa detta problem har jag frågat runt lite om folks åsikter kring ämnet:

Är din musiksmak bäst?

• Min musiksmak är probably väldigt dålig • Ja alla tycker väl själva att man ändå har bra musiksmak haha • Jag tycker fan att min musiksmak är bra • Nej ganska lökig faktisk • Min musiksmak är bäst nej men jag känner väl att jag ändå har en väldigt varierad musiksmak och är öppen till det mesta, jag tycker själv att den är väldigt bra • hihi nej • Jag tycker minmjsiksmak är beast • Tycker om andras också men jag tror jag är den enda som verkligen uppskattar min egna • Ja! • Min musiksmak är nog sämst av alla. • Den är KLART overlägsen

Finns det en genre som är objektivt bäst? • Jag skulle säga att pop är den bästa genren eftersom den kan kombineras flawlessly med andra genrer. Den är inte så kreddig men jag tror verkligen det. • Tror inte det finns nån specifik genre som är bäst bäst eftersom alla tycker olika • Soul och disco är bäst hahha • pop!!! det funkar alltid • Nej • Rock är bäst, kommer alltid vara och har alltid varit enligt mig • klassisk musik! • Sa en gång på skämt att Reggae är den enda genren med båda budskap och bra gung men har insett att det där är så nära sanningen det kan komma. • Konstmusik är den enda riktiga musiken! • Jag tycker inte att det finns en objektivt "bäst" genre för musik är ju ändå på något sätt konst och all konst är subjektiv.

Finns det en genre som är objektivt bäst? • De som har mest hybris är dem som lyssnar på klassisk rock enligt mig • Absolut ja på sista [frågan] hahaa. (Jag frågade vilken genre.) Haha typ jazz • typ klassisk och jazz, de tycker väl alltid att det är bättre än något annat och tycker att alla som gillar pop eller nåt mer basic borde skämmas • Bebop och barock • Jaaaa gud ja jobbiga jazzsnobbar. Det blir så jäkla ledsamt även fast jag själv tycker om jazz • de som lyssnar på fransk rap�� • Jazztöntar o djs • ALLA som lyssnar på techno • De som lyssnar på tråkig Lana Del Rey musik. Visst det är bra texter men man kan knappt höra dem tack vare hennes ansiktslyft. • Aa, folk som lyssnar på jazz och ”alternativ” musik • Jag tycker dom som lyssnar på emopop ELLER kpop har nästan alltid asmycket hybris

Tyvärr tror jag inte att detta räknas som en ‘riktig’ vetenskaplig studie, eftersom jag ’studerade’ mindre än 100 personer. Men ändå har jag kommit fram till lite svar — exempelvis att alla inte alls tycker att just sin musiksmak är bäst, samt att det finns en typ, 4/11 10 chans att någon tycker att det inte finns en objektivt bäst genre (OBS! Statistik är inte riktigt min starka sida). Med det sagt, skulle jag ändå vilja påstå att den absolut viktigaste lärdomen man kan ta till sig utifrån detta, genom att tolka och analysera resultaten, är att en stor majoritet, även de som inte är krigsskadade av att gå musik på skolan, tycker att jazz-elitister har mest musiksmakshybris. Så, tänk på det nästa gång du går i musikarkorridoren, och hör folk spela upp ’snygga licks’ eller någon skit. Det är dem som är minoriteten. Låt de inte få onödigt stora egon, snälla. De kommer bara bli besvikna när de inser att ingen utanför Södra Latins dörrar ens vet vem Jacob Collier är. Och, slutligen: Om du, efter att ha läst sagan om classic rock snubben, misstänker att du lider av musiksmakshybris (alltså, grovt lider av det, inte bara hihi-detjag-gillar-är-bra-antar-jag), snälla sök professionell hjälp. Du har fortfarande tid att göra om och göra rätt.

This article is from: