Kropp och Knopp
D
et var en gång en ung kvinna av börd, Alice — vår hjälte i denna saga — som på en fest träffade en metrosexuell, typiskt ”skön” grabb — sagans antagonist. De skakade hand, började konversera i god ton. Ena saken ledde till den andra, och helt plötsligt ändrades stämningen då samtalsämnet byttes till ett väldigt, väldigt risqué område: Inte sex, och inte knark, och inte ens politisk ställning. Utan musiksmak. Ett extremt farligt territorium att bege sig in på, speciellt med en metrosexuell, typiskt ”skön” grabb på en fest. Då samtalet ändå hade halkat ett snäpp åt det hållet började vår unge hjälte väldigt försiktigt berätta vad hon lyssnar på. Hon gillar ju lite allt möjligt, Alice, vilket hon sa glatt och lättsamt. Grabben lyssnade, rätt ointresserad, gav lite av en blick, och sedan kom hans svar, som krossade den tunna, svaga isen de innan hade åkt lugnt på: ”Aha, jag lyssnar bara på classic rock—” han sa det sådär också, classic rock, på amerikansk engelska, inte bara ’klassisk rock’— ”för att, aa, det är ju helt objektivt bästa musikgenren.” Alice skrattade till lite, för att det var så dumt sagt, men när hon kollade tillbaka på honom såg hon att han var
hundra-tio-helvetets-procent seriös. Vår unge hjälte sa, ”Men, vadå, alla tycker väl att just sin musiksmak är bäst?” Och vår antagonist, med hatt och solbrillor inomhus, i januari, för att han var ju skööön, svarade: ”Joo, men, ja, men jag säger ju att klassisk rock är liksom, objektivt bäst.” Det lät som satir, helt ärligt. Alice svarade, ”Jag vet ju vad objektivt betyder, men det finns väl ändå ingen genre som är objektivt bäst, även om det finns låtar som objektivt är bra, för att de är harmoniskt uppbyggda…” et cetera, et cetera. Detaljerna är inte så viktiga, utan det egentligt betydelsefulla är att det hövliga samtalet fortsatte på liknande vis i säkert över en halvtimme. En konversation som innan hade hållits i god ton förvandlades till hetsig, och, hur mycket hon än försökte, kunde inte vår käre Alice övertala grabben att det omöjligen kan finnas en ”bästa genre”, eftersom alla på jorden tycker att det de lyssnar på är just den ”bästa genren”. Hon lade till och med fram diverse analyser samt musikteoretiska begrepp på bordet, och bemärkelser hon var riktigt jävla stolt över, såsom: ”Kvintessensen—” det sades långa ord på kvällskvisten, minsann— ”i musik är att det du lyssnar på ska få dig att känna någonting, och då spelar det ingen roll vilken genre det är.” Trots detta, kunde
