En treårig studie i hybris Kim Kindvall

En treårig studie i hybris

För några månader sedan fick jag det uttalat. En liten fågel viskade i mitt öra att en viss person benämnt mig som någon med hybris. Jag, av alla människor, karaktäriserades med frasen “hon tror att hon är något”. Absurt, tyckte jag, upphovsmannen till detta hemska brott är ju den som utan tvekan tror att den är något. Jag suckade och skrattade och klagade till mina vänner. Hybris, vadå jag? Förlåt mig för att jag har ett socialt liv eller vadå? Jag försäkrade alla om att denna hybrisen absolut inte var ett av mina karaktärsdrag.

Men sedan tänkte jag tillbaka på min tid på Södra Latin och kom fram till en slutsats. Den lyder som följande. När man börjar gymnasiet har man två val: vinna eller försvinna. Man får välja mellan att bli någon, eller typ plugga som en tönt. Detta val kan vara medvetet (läs: Anton Alfredsson) eller omedvetet, som det blev för mig. Nu kanske ni tänker att jag låter lite självgod som hävdar att det inte fanns någon annan väg för mig än att nå den absoluta toppen i Södras hierarki, men vad är självgott med att helt enkelt erkänna sin egen överlägsenhet? Det enda jag säger är att det faller mig naturligt att vara bäst på allt jag gör. Ända sedan jag var liten har jag briljerat. I grundskolan var jag min mentors alldeles egna pärla och i nian fick jag en växt av min fysiklärare. Jag fick A på varje prov utan att plugga en sekund. En stjärna helt enkelt. Ni hör ju själva hur era argument emot mig bara faller.

Jag minns tydligt första gången en naturelev gick in i mig i ettan och inte sa förlåt. Där gick jag på väg till rökis, det ökända centrumet för Södras känsla av rojalitet, och en naturelev gick in i mig utan att ursäkta sig? Ser du inte kronan på mitt huvud gumman? Suck. Första gången en etta kom fram till mig i tvåan tänkte jag bara: nej, jag kommer inte köpa ut Nocco. Blir så frustrerad av att ingen fattar att de har att göra med något mycket större än de själva.

Jag må vara en bitch, som knuffar undan ettor i korridoren när de inte flyttar på sig, ger folk sura blickar när de tar kaffe för långsamt och har på mig platåskor endast som ett medel för att fysiskt såväl som mentalt kunna se ner på folk. Men ni kan lära er något av mig. Och det är helt enkelt att ibland måste man kunna erkänna att någon är bättre än en själv. Jag uppmanar er alla att ta en titt runt omkring er och verkligen försöka hitta någon som är bättre än jag. Det går inte, för jag är inte bara bäst i skolan, jag är en ängel på jorden. Avslutningsvis säger jag bara: det är inte hybris om det är sant.

Mvh Kim Kindvall, drottningen