Ledsna Narcissister Kitty Östergren

W h a t

Ledsna narcissister

m a k e s n a

“What makes narcissists sad?” När frågan kommer upp i min mejlbox som ett dagligt utdrag ur en tråd från Quora. com, som jag signat upp mig för av någon outgrundlig anledning för länge sedan, drar den åt sig min uppmärksamhet.

Quora.com är för den som undrar någon slags filosofisk, internationell version av familjeliv, fast med, vad jag tänker mig i alla fall, mindre galna människor. Folk ställer frågor och andra svarar, det är oftast fascinerande och intresseväckande men hur som helst helt utan källkritik. Det är bara en samling personer som berättar om sina egna liv varav de flesta tror att de vet något om världen, ungefär som jag själv och många andra här på skolan håller på. Lite som när det diskuteras politik på släktträffen och ingen har något riktigt belägg, utan bara slänger ur sig vad de tycker sig veta. Ibland blir det obehaglig stämning och man går därifrån och spelar just dance med alla barn istället. Men medan samtalsämnet på släktmiddagen till exempel kan handla om att mjukt försöka droppa faktumet att det är omöjligt, eller åtminstone svårt, att vara moderat och samtidigt rädda miljön så är quora-frågorna oftast betydligt intressantare. Höjdpunkter är bland annat ”Have you ever seen a kid and just thought "Well, they're doomed"?”, men även mörkare: ”I think my child is ugly, what should I do?” och ”I slept with my teacher and got pregnant. I’m 17. What do I do?” Tråden handlar självklart om människor med personlighetsstörningen narcissism och om varför de, tydligen, ofta är ledsna. Det är inte den typen av narcissist som jag syftar på i den här texten. Jag är inte narcissist i den medicinska meningen, människor runt mig är, vad jag vet, inte heller narcissister men ändå är det ett personlighetsdrag jag själv och jag tror många andra känner sig besläktade med i svaga stunder. Det är även ett ord som slängs runt med i vardagliga sammanhang ungefär lika ofta som man kan se hela Nöjesguiden och company sitta och lura inne på Wollmars, dvs både oroande och imponerande ofta.

Otto Rank var den första som publicerade en artikel om narcissism där han kopplade det till fåfänga och beundrande av det egna jaget, år 1911. Freud själv ansåg att narcissism var en följd av den mänskliga överlevnadsinstinkten. Det låter ju rimligt, att upphöja jaget över andra och hålla sig själv allra närmst i livshotande, fysiska och psykiska, sammanhang för att överleva. Men nu är vi faktiskt inte särskilt hotade alls. Den allmänmänskliga narcissismen som överlevnadsinstinkt har gått från att handla om att undvika att bli jagad av någon järv eller att råka göra något barn argt så att häxbålet start stod tänt, till handla om saker som en taggning i en ful instagrambild eller en tinderprofil som inte är helt putsad. “Petitesser” skulle vissa (t ex gamla och eremiter) säga,

a r c i c i s s t s s a d ?

“VIKTIGT” säger vi, generation Z.

Nästan omöjliga att undgå är det stora läger som utmålar sociala medier som det som förstör vår tid och framförallt det som förstör dagens ungdomars psyken. Det ironiska är att ingen är så medveten om sociala mediers negativa effekt som ungdomarna ifråga själva är. Det finns väl minst hundratusentals olästa debattartiklar om hur sociala medier påverkar människors självbild, kroppsbild och psykiska hälsa skrivna av högstadieelever ute i cyberrymden. Existerande i olika filer på google drive och på linjerat a4-papper i rättningshögar. Jag skyller framförallt nationella proven för detta överflöd av sorglig, lillgammal självinsikt. Stackars små texterna som är så bortglömda. Betygsatta är de också av trötta svenska- och engelska-lärare. I debattartiklarna skulle nog högstadiebarnen säga att sociala medier gör oss till narcissister och även att de, framförallt, gör oss ledsna. Att det sen är samma barn som finansierar Bianca Ingrossos karriär är en annan femma. Vi är i alla fall många negativt drabbade av att inte bara behöva bete oss IRL, vilket i sig är ansträngande, utan också behöva ta hand om våra sociala medier-jag som mest liknar reklampelare för oss själva. Jag tänker inte säga att vi alla är ledsna narcissister, och inte heller att de som är det är det det på grund av sociala medier. En del är enbart renodlade narcissister; ungefär 0,5% - 1% av befolkningen är diagnostiserade i den medicinska bemärkelsen. En del är narcissister som mår prima: den lilla ovanliga och föränderliga gruppen bekräftade narcissister, men de är omringade av en större grupp mycket, mycket ledsna narcissister med omättade bekräftelsebehov. En del är bara ledsna och inte narcissister överhuvudtaget, till exempel Kjell Höglund. Men många av oss är ändå periodvis ledsna narcissister. Och nu har vi kommit till en debattartikels sedvanliga uppmaning, alltså filosofin som livnär bl a Anders Hansens karriär, en genre samhällskritiska “tänkvärda” illustrationer på (ironiskt nog) instagram, Netflix stora satsning Black Mirror och den som enligt vissa skulle göra Sveriges psykakuter till tomma ekande, eller åtminstone normalbelastade, salar. I det här fallet är det stunden då jag sparkar in den vidöppna dörr mången trött niondeklassare puttat på innan mig. Samma dörr influencers desperat önskar slås igen (om influencers ofta tänker på deras karriärers beroendeställning till googles sociala medie-imperium) eftersom att målgruppen ledsna narcissister i alla fall är köpstarka och väldigt bra för alla samarbeten, de är ju både narcissister och så himla ledsna.

Att be alla radera sociala medier känns lite som att säga “kan inte Donald Trump bara vara snäll istället:(“. Så jag gör inte det. Jag säger bara: instagram är så ute, framtiden är TikTok. Dansa, mima till the Weekend och var ledsen över att ingen uppskattar dig tillräckligt på nätet, samtidigt.

Ett manifest gällande Petter Ströbaek

Petter Ströbaek har nu gått in i sin fjärde termin som en av Södra Latins största ikoner. Ibland ser man honom sitta själv i Caffiz med en läsk i handen och frenetiskt kolla runt för att se om det är någon han känner som kan sätta sig hos honom. Man kan också se honom stå i musikarkorridoren och skryta om att han hade 2200 följare på vine. Men mest ser man honom i matsalen där han alltid vänder alla konversationer han är med i till att handla om sig själv. Trots att han är Södra Latins snyggaste kille efter Joel Möller så har inte många kommit in på djupet av honom, förutom alla människor i hela världen för han är ju för fan en öppen bok.

Familj En grej som Petter Ströbaek älskar att prata om är sin familj. Det är ju en extended family så att säga. Han har skilda föräldrar vilket är det enda han är ganska ödmjuk över, han insåg väl typ för 2 år sen att det är typ det tråkigaste någonsin så han slutade prata om det då. Det han dock alltid pratar om är sina syskon. Från att hans storebrorsa var med i en JTO-sketch en gång till att hans lillasyrra är från Indien. Hans föräldrars yrke är väldigt oklart men av någon anledning så har hans pappa beef med Paolo Roberto. Nämn aldrig det till honom dock för då kommer han berätta den anekdoten och sen 70 andra om sin familj.

Fritid Petter gör musik på sin fritid som han också lägger ut på Spotify. Ingen bryr sig egentligen men någon gång sa någon på en fest att han att hade hört en bra låt av Petter så nu tror han att han är nästa Justin Bieber typ. Han brukar gilla att prata om sin musik men bara med folk som han anser är lika coola eller coolare än honom. Om det kommer en jävla nolla på en fest då kommer han hata den personen för evigt. Förutom sin musik så driver Petter en hatgrupp mot skateare.

Love life Hur är Petters kärleksliv egentligen? Har jag någon chans att få honom runt mina ådriga muskler. Nej du har nog inte en jättestor chans, Petter är en blandning av incel, simp och assexuell. Han är alltså alla dåliga typer av killar blandat i en. Han är dessutom en konstig beröring från att få ett metoo uppror på sig #DetäröverStröbaek #Viharingablötasneakerssåstoppmeddinavidrigarepliker

Rykten Petter har ju många rykten mot sig. Har han haft en mörk barndom? Har han en liten snopp? Har han en stor snopp? Är hans snopp krokig? Är han borgerlig? Varför har han stora fötter fast små händer? Startade han uggtrenden? Startade han axelbandstrenden som aldrig blev en trend? Har han herpes? Har han haft sex med den fula i Alcazar? Har han en glasögonfetisch? Bajsar han 4 gånger om dagen? Blir han bara kåt av Onsalakorv? Alla rykten ni nånsin har hört är 100 % sanna.

Sammanfattning Petter är ju jävligt bra helt enkelt, förutom att han inte är så jättebra på att ta skämt och att han blir jävligt kränkt väldigt ofta. Men annars så är han en svag 7/10, nej han är en stark 6/10. Grejen är att det krävdes en enorm dos av hybris för att Petter skulle klara av allt det tuffa i livet. En gång efter att jag bråkat med min pappa så slutade bråket med att jag praktiskt taget skrek på honom att jag var sämst. Då sa han att inte höll med, men jag insisterade. Till slut kollade han på mig med en vis blick och sa ”om du tycker du är så dålig, då vill jag att du varje dag kollar dig själv i spegeln och berättar att du är bäst i hela världen.” Det var nämligen det han hade börjat med i sina tonår och fortsatt göra i resten av sitt liv. Testa det om du vill bli lika bra som mig, eller bättre.

Rökandet, krökandet och förökandet. Och knarket.

Första terminen på Södra Latin. Pälsmössornas, platå-Martens och de lågmidjade jeansens comeback. Jag skulle kunna skriva en bok, en pjäs eller ett flera sidor långt reportage om den, men på grund av tidsbristen man får här så får jag nöja mig med denna medelmåttiga text och enbart en fördjupning av en sak som varit riktigt illa.

Så vad är det som är så hemskt? Det finns många svar på det beroende på vem du frågar. E=mc delta T, när teatrarna snor allt mellis, att lära sig det kinesiska och ryska alfabetet parallellt och den ständiga jakten på ketamin i den icke existerande drogtorkan är några olika exempel tagna från våra mycket exklusiva linjer.

I detta hav av tidskrävande problem så skulle jag vilja presentera det allra minsta och töntigaste, men som också platsar bland de jobbigare: den ohyggliga fest-hetsen. Gud så otacksamt och löjligt att jag ens nämner det tänker ni. Vem fan är jag ens?? - pfft. Men snälla tro mig, den finns. Segeltorp eller Norrtälje, häxa eller Baileys. Allt går ju för fan hem numera, så länge man får supa. Till och med bildarna tog ju ett litet break från Da Vinci på jullovet och lyckades med penslar, färg och sprit att måla ihop något. Deras tavla till krök avbildade till sist många nyanser när kulturkrockarna mellan olika linjer var det som förgyllde färgpaletten och gjorde kvällen bättre än Mona Lisa hon själv. Det är såna behagliga stunder man alltid har som grundtanke när man ger sig ut på helgdagarna, i hopp om att överträffa det senaste. För vad har man egentligen att förlora när man får tillfället i akt att vara någon man absolut inte är, bara för en (flera) kväll(ar)? Man får flörta med folk man egentligen inte gillar för att ”oj han var ju typ snygg ikväll!?”, använda det tajta linnet man aldrig skulle ha i skolan och dansa till alla dem låtar man älskar men aldrig officiellt lyssnar på. Det är livets ljuvaste melodi för en del och absolut en kultur som har vår skola runt sitt lillfinger.

Eftersom att vi, Södra Latin, vi har drivkraften för att kunna lägga vår värdighet åt sidan helg efter helg och för att inte kunna prioritera saker som vi mår bra av - nämligen hybris. För vi tycks ju ändå ha allt. Imagen, karisman, ciggen och langarna förstås, och inte tvekar vi att dra med oss den sinnesstämningen till vartenda galej åt höger och vänster.

”Asså jag har inte varit på en enda fest den här terminen utan att ha träffat på nån från södra, skoja inte” sa min konfakompis som går på Jarlaplan till mig när vi sågs på lovet. Antingen är det hon som har mycket begränsat antal kontakter och alternativ, eller så är det faktiskt som jag tror - vår hybris har kommit att skapa en allmän osäkerhet. Vi vågar inte missa en fest för att då förlorar vi det enda vi är bra på - röka, kröka och föröka. Och så får vi inte glömma knarket förstås. För det är vi också så himla bra på! Faktum är att det är så många som är bra på att knarka numera att den som är bäst på det vinner. Den blir hybrismedaljör och har lite högre meriter på CV:et än vi andra, lyckosten!

Men nu har den andra terminen dragit igång och vi alla står nu inför kvällarna med förnekade minusgrader, genomdränkta converse, saknad av vinterjackor och en outhärdlig sommarlängtan. Med tanke på det vill jag inleda detta med en form utav ledord. Typ något vi kan skriva med tuschpenna på handflatan och då och då påminnas om: Chilla. Det finns mer att leva för. Låter ju fullkomligt orimligt nu när jag säger det högt, men det gör det faktiskt. Vi har hela livet framför oss att dricka Smirnoff och lyssna på Katten i trakten, så varför göra det fyra tillfällen på två dagar? Våga vara nyktra ibland och våga ha rent piss - det blir roligare sen. Jag fattar om era hjärtan pumpar ut blod av stress och FOMO just nu, så börja på steg ett: Lär er att missa saker och skrota osäkerheten. Skrota denna jävla Södra-hybris.

P.S - Alla som blev provocerade av min förra provokativa text: fortsätt gärna att sprida den<3 #kys

Anonym