at mak h W es na
Ledsna narcissister
“What makes narcissists sad?” När frågan kommer upp i min mejlbox som ett dagligt utdrag ur en tråd från Quora. com, som jag signat upp mig för av någon outgrundlig anledning för länge sedan, drar den åt sig min uppmärksamhet. Quora.com är för den som undrar någon slags filosofisk, internationell version av familjeliv, fast med, vad jag tänker mig i alla fall, mindre galna människor. Folk ställer frågor och andra svarar, det är oftast fascinerande och intresseväckande men hur som helst helt utan källkritik. Det är bara en samling personer som berättar om sina egna liv varav de flesta tror att de vet något om världen, ungefär som jag själv och många andra här på skolan håller på. Lite som när det diskuteras politik på släktträffen och ingen har något riktigt belägg, utan bara slänger ur sig vad de tycker sig veta. Ibland blir det obehaglig stämning och man går därifrån och spelar just dance med alla barn istället. Men medan samtalsämnet på släktmiddagen till exempel kan handla om att mjukt försöka droppa faktumet att det är omöjligt, eller åtminstone svårt, att vara moderat och samtidigt rädda miljön så är quora-frågorna oftast betydligt intressantare. Höjdpunkter är bland annat ”Have you ever seen a kid and just thought "Well, they're doomed"?”, men även mörkare: ”I think my child is ugly, what should I do?” och ”I slept with my teacher and got pregnant. I’m 17. What do I do?”
Tråden handlar självklart om människor med personlighetsstörningen narcissism och om varför de, tydligen, ofta är ledsna. Det är inte den typen av narcissist som jag syftar på i den här texten. Jag är inte narcissist i den medicinska meningen, människor runt mig är, vad jag vet, inte heller narcissister men ändå är det ett personlighetsdrag jag själv och jag tror många andra känner sig besläktade med i svaga stunder. Det är även ett ord som slängs runt med i vardagliga sammanhang ungefär lika ofta som man kan se hela Nöjesguiden och company sitta och lura inne på Wollmars, dvs både oroande och imponerande ofta. Otto Rank var den första som publicerade en artikel om narcissism där han kopplade det till fåfänga och beundrande av det egna jaget, år 1911. Freud själv ansåg att narcissism var en följd av den mänskliga överlevnadsinstinkten. Det låter ju rimligt, att upphöja jaget över andra och hålla sig själv allra närmst i livshotande, fysiska och psykiska, sammanhang för att överleva. Men nu är vi faktiskt inte särskilt hotade alls. Den allmänmänskliga narcissismen som överlevnadsinstinkt har gått från att handla om att undvika att bli jagad av någon järv eller att råka göra något barn argt så att häxbålet start stod tänt, till handla om saker som en taggning i en ful instagrambild eller en tinderprofil som inte är helt putsad. “Petitesser” skulle vissa (t ex gamla och eremiter) säga,
