Om att se en kändis Jack Rossander

På sista tiden har jag gått förbi ovanligt många kändisar på stan. Måns Zelmerlöw, Anna Björklund, Björn Gustafsson två gånger, Vera Vitali (som för övrigt gick med en barnvagn om vi nu ska skvallra), Shima Niavarani och Daniel Hallberg, för att nämna några. Inga megastjärnor som ni hör, och inte några som jag känner något särskilt för, men trots det kan jag inte hjälpa att bli fascinerad och tycka att det är stort. Detta är för att jag på något sätt har tagit del av saker de gjort, oavsett om jag gillar det eller inte, och att jag nu ser samma person mitt framför mej som om den vore vilken främling som helst. Extra speciell känner jag mej när jag får ögonkontakt med kändisarna jag går förbi, eftersom det då har skett ett utbyte. Jag har sett Shima leda mello i rutan 6 och nu ser samma Shima mej rakt in i ögonen, och efter ett sådant möte kan jag inte låta bli att spekulera i vad Shima tyckte om mej. La hon märke till mej? Tyckte hon att jag var snygg? Blev hon intresserad av att veta mer om mej? Kanske är det just mej hon tänker på nästa gång hon står där på scen och ska dela ut en guldbagge eller nåt. För vi har minsann setts en gång.

Jag brukar ibland fundera över vem den kändaste kändisen som jag har sett är, om man räknar bort de jag har sett på konsert, för jag har faktiskt sett både Madonna och Paul Simon i Globen. Möjligen är det Björn Ulvaeus (ena B:et i ABBA) som jag såg en gång för länge sedan i Fältöversten. Eller kanske är det Hennes Kungliga Höghet Madeleine Bernadotte som min mamma och jag gick förbi en gång på

gatan när jag var liten, och jag blev besviken att hon hade jeans på sej trots att hon ändå är en riktig prinsessa. Eller så är det Björn Borg som jag inte ens kände igen utan någon behövde berätta för mej efteråt att det var Borg vi gått förbi. Och jag visste vem han var för jag hade ju hans kallingar. Alla ovanstående exempel är från när jag var liten, och då var jag mer benägen att visa min entusiasm över att se en kändis. Jag har exempelvis en bild med Börje Salming i min kamerarulle från 2014 och ett brev fastnålat på min anslagstavla från Lars Winnerbäck som besvarade mitt fanmail där jag bland annat bad om hans autograf för att jag ”[…] samlar på autografer från kända människor.”

Numera har jag ett mer avslappnat förhållande till att se kändisar även om jag inombords blir precis lika exalterad. Jag försöker alltid få ögonkontakt för att jag vill åt den där mäktiga känslan som ovan nämnt, och jag försöker helt enkelt framstå som en skön och älskvärd kille som man bara vill lära känna. Eftersom jag är ett stort fan av samtliga medlemmar i Wahlgren/Ingrosso-klanen är det framför allt dessa jag försöker imponera på när jag går förbi dem på gatan, vilket händer med jämna mellanrum. Jag är övertygad om att Pernilla och jag skulle klicka på en gång, och hur många avslappnade leenden ska det behövas innan jag ska få min inbjudan till Benjamin’s? Att gå förbi kändisar på gatan är ett spännande inslag i vardagen som får en att tänka. De man ser på TV är egentligen vanliga människor som skyndar över gatan, står i kö till systemet och lyssnar på en rolig podd i hörlurarna på Guldbron. Men nog har de en glänsande utstrålning runt sej som man inte missar i första taget. 7

Jack Rossander, skribent