På sista tiden har jag gått förbi ovanligt många kändisar på stan. Måns Zelmerlöw, Anna Björklund, Björn Gustafsson två gånger, Vera Vitali (som för övrigt gick med en barnvagn om vi nu ska skvallra), Shima Niavarani och Daniel Hallberg, för att nämna några. Inga megastjärnor som ni hör, och inte några som jag känner något särskilt för, men trots det kan jag inte hjälpa att bli fascinerad och tycka att det är stort. Detta är för att jag på något sätt har tagit del av saker de gjort, oavsett om jag gillar det eller inte, och att jag nu ser samma person mitt framför mej som om den vore vilken främling som helst. Extra speciell känner jag mej när jag får ögonkontakt med kändisarna jag går förbi, eftersom det då har skett ett utbyte. Jag har sett Shima leda mello i rutan 6 nu ser samma Shima mej och
rakt in i ögonen, och efter ett sådant möte kan jag inte låta bli att spekulera i vad Shima tyckte om mej. La hon märke till mej? Tyckte hon att jag var snygg? Blev hon intresserad av att veta mer om mej? Kanske är det just mej hon tänker på nästa gång hon står där på scen och ska dela ut en guldbagge eller nåt. För vi har minsann setts en gång. Jag brukar ibland fundera över vem den kändaste kändisen som jag har sett är, om man räknar bort de jag har sett på konsert, för jag har faktiskt sett både Madonna och Paul Simon i Globen. Möjligen är det Björn Ulvaeus (ena B:et i ABBA) som jag såg en gång för länge sedan i Fältöversten. Eller kanske är det Hennes Kungliga Höghet Madeleine Bernadotte som min mamma och jag gick förbi en gång på
