Att börja gymnasiet Johanna Fröde

Året är 2017 och är det år jag uppfattar “gymnasium” för första gången och min första spontana reaktion är “HELVETEEEEEEEEEEEEEEEE”. Jag hade väl inte tänkt på vad man gör efter grundskolan heller men MER skola var inte det jag hade siktat in mig på. Var redan då ganska trött på skiten. Ni tänker säkert “Wtf hade du inte hört om gymnasiet tidigare?”. Det kanske jag hade, men jag var liksom upptagen med att leka kull. Jag är det äldsta syskonet och mina föräldrar gick inte klassiska gymnasium direkt, så jag var lite utelämnad. Men, jag är bra på att glömma bort viktiga men tråkiga saker och det var ju långt kvar! Så hela den där gymnasiegrejen försvann ganska fort ur mina tankar.

Jag går i åttan och det suger så jävla hårt men plötsligt får jag ett stort intresse för kemi. Kanske är det för att min manliga lärare ger mig bekräftelse och uppmuntran i en stormig period i mitt liv där jag precis flyttat ifrån min pappa och vi inte pratar särskilt mycket med varandra. Kanske är det för att kemi är kul och att jag fattade vad som sades på lektionerna. En dag så kommer min lärare och ger mig en jättegammal Kemi 1-bok och frågar “Har du funderat på att läsa natur på gymnasiet?”. En del av mig får samma reaktion som för ett år sen dvs “HELVETEEEEEEEEEEEEE” men den andra delen av mig blir megafixerad vid den där meningen. Jag läser boken varje dag i fyra månader och till slut ger jag med mig och kollar upp den där naturvetenskapliga linjen på gymnasiet. Biologi: Kul! Fysik: Kul! Kemi: Jippi! Matte 1,2,3,5,6,33,1892: Ah fan... där dog mitt naturintresse ganska fort. Kudos till alla naturare som orkar med all matte, men för någon som fortfarande inte kan sexans

GYM

tabell kändes det ganska oattraktivt. Jag gav tillbaka boken dagen efter och livet fortsatte.

I nian började vi prata om gymnasiet på riktigt. Korridorerna flockades dagligen av ångest- och hormonfyllda tonåringar som grät över nationella prov, poäng och betyg. Mitt största problem var att jag fick reda på att det finns typ 100 gymnasieskolor i hela Stockholm. Vi åkte till världsmetropolen Älvsjö och det tog en kvart att inse att gymnasiemässan var ett skämt. Okej jag hade inställningen att “Nu ska jag hitta rätt skola!” och det var... naivt. Gymnasiemässan känns mer som en stor mingelfest för blivande gymnasieelever där man springer på alla man känner från andra skolor och hatar på resten som man inte känner för att “De ser så små ut”. Men mest är det kanske en guldgruva för gratis saker.

Medan mina kompisar kollade på skolor och frågade frågor, gick jag runt och snodde pennor. Plötsligt blev jag inkastad till Södra Latins bås och paniken som uppstod när två tjejer kom fram och börjar prata med kataloger i händerna var total. Glömde tyvärr bort deras namn sekunden efter de presenterade

Att börja på MNASIET

sig men började genast drömma om att vi skulle bli bästa vänner, äta lunch, skratta och gråta tillsammans. När jag väcktes ur min dagdröm med orden “Du kanske skulle gilla humanistiska programmet” började jag lyssna. Efter x minuters prat och hundra papper senare så gick jag därifrån med tankarna på den humanistiska linjen. Av Stockholms 100 gymnasieskolor är det sju skolor som erbjuder hum, varav fem ligger i innerstan. Kort och gott, efter några månader hade jag bestämt mig, Södra Latin blev mitt förstahandsval. Min syv hade rekommenderat tre val men jag slog på stort och körde tio. Jag tyckte inte ens om alla mina val. Men tio val blev det och jag kunde slappna av lite, någonstans skulle jag ju hamna.

Jag gick efter tjat på södras öppet hus, ni sålde inte in det särskilt bra men jag är tydligen här ändå. Var jättenervös varje dag fram tills man fick gymnasiebeskedet och sen varje dag fram tills jag började. Jag kom in på mitt förstahandsval! Stalkade igenom Elevkårens, SLAVS och förstås Latin Lovers konton som vilken normal soon-to-be-södra-elev som helst och plötsligt var det augusti. Planerade min resväg, tog med mig alla papper, kom försent till uppropet, försökte andas som en normal människa, fick den lilla tygkassen, gick på ettornas första dag, var rädd för alla som såg äldre ut än mig, hade panik över hur pretto min klass var (inget personligt klassen), gjorde hundra namnlekar, glömde bort allas namn och åkte hem.

Helt ärligt, ett tag trodde jag att jag inte ens skulle gå gymnasiet, och speciellt inte på en av Stockholms prestigeskolor. Men nu är jag här med ett år på Södra i bagaget. Jag har skrattat, gråtit, svettats (jk), blivit besatt av spöket på andra våningen, stressat och till slut känt mig ganska glad att jag ändå hamnade här. Vet inte riktigt vad mer man ska säga, förutom att gymnasiet är ett så skumt fenomen.

Och nu till alla ettor: Det är läskigt att börja gymnasiet. Tror nog att de allra flesta kan hålla med om det (och de som inte gör ljuger). Och det är väl kanske det som är det fina. Att alla sitter i samma sits. Exakt alla i din klass är lika nervösa som du. Så gå fram å starta en konversation, följ med på luncherna och största klyschan; var dig själv <3