Året är 2017 och är det år jag uppfattar “gymnasium” för första gången och min första spontana reaktion är “HELVETEEEEEEEEEEEEEEEE”. Jag hade väl inte tänkt på vad man gör efter grundskolan heller men MER skola var inte det jag hade siktat in mig på. Var redan då ganska trött på skiten. Ni tänker säkert “Wtf hade du inte hört om gymnasiet tidigare?”. Det kanske jag hade, men jag var liksom upptagen med att leka kull. Jag är det äldsta syskonet och mina föräldrar gick inte klassiska gymnasium direkt, så jag var lite utelämnad. Men, jag är bra på att glömma bort viktiga men tråkiga saker och det var ju långt kvar! Så hela den där gymnasiegrejen försvann ganska fort ur mina tankar. Jag går i åttan och det suger så jävla hårt men plötsligt får jag ett stort intresse för kemi. Kanske är det för att min manliga lärare ger mig bekräftelse och uppmuntran i en stormig period i mitt liv där jag precis flyttat ifrån min pappa och vi inte pratar särskilt mycket med varandra. Kanske är det för att kemi är kul och att jag fattade vad som sades på lektionerna. En dag så kommer min lärare och ger mig en jättegammal Kemi 1-bok och frågar “Har du funderat på att läsa natur på gymnasiet?”. En del av mig får samma reaktion som för ett år sen dvs “HELVETEEEEEEEEEEEEE” men den andra delen av mig blir megafixerad vid den där meningen. Jag läser boken varje dag i fyra månader och till slut ger jag med mig och kollar upp den där naturvetenskapliga linjen på gymnasiet. Biologi: Kul! Fysik: Kul! Kemi: Jippi! Matte 1,2,3,5,6,33,1892: Ah fan... där dog mitt naturintresse ganska fort. Kudos till alla naturare som orkar med all matte, men för någon som fortfarande inte kan sexans
GY M tabell kändes det ganska oattraktivt. Jag gav tillbaka boken dagen efter och livet fortsatte. I nian började vi prata om gymnasiet på riktigt. Korridorerna flockades dagligen av ångest- och hormonfyllda tonåringar som grät över nationella prov, poäng och betyg. Mitt största problem var att jag fick reda på att det finns typ 100 gymnasieskolor i hela Stockholm. Vi åkte till världsmetropolen Älvsjö och det tog en kvart att inse att gymnasiemässan var ett skämt. Okej jag hade inställningen att “Nu ska jag hitta rätt skola!” och det var... naivt. Gymnasiemässan känns mer som en stor mingelfest för blivande gymnasieelever där man springer på alla man känner från andra skolor och hatar på resten som man inte känner för att “De ser så små ut”. Men mest är det kanske en guldgruva för gratis saker. Medan mina kompisar kollade på skolor och frågade frågor, gick jag runt och snodde pennor. Plötsligt blev jag inkastad till Södra Latins bås och paniken som uppstod när två tjejer kom fram och börjar prata med kataloger i händerna var total. Glömde tyvärr bort deras namn sekunden efter de presenterade
