çok Anonym

Kanske är jag bara naiv, men det kom som en chock för mig. Hur centralt man kan bo. Min första kontakt med världen innanför tullarna var förra våren då jag hade träffat kompisar utifrån (inifrån?) och vi var på väg mot Södra station, på Rosenlundsgatan. “Ska du också ta fyran hem?” frågade en, varpå jag var tyst en stund. Jag var chockad. Som sagt, min första kontakt med livet innanför tullarna, och jag hade aldrig träffat någon som bodde så centralt. “Nä, jag tar pendeln.” Svarade jag efter en stund. Lite skeptisk över att det faktiskt går att bo på fyrans linje. Har minnet av tanken “Vad behöver man ens jobba med för att ha råd med det?” Efter att ha gått på Södra ett tag är jag inte lika skeptisk. Jag kan med säkerhet konstatera att folk bor i innerstan. Det finns folk som har en fin lägenhet på söder, i Vasastan eller på Kungsholmen. Närmaste tunnelbanestationen är Medis, Fridhemsplan eller varför inte Zinkensdamm? I stan är det nära till allt; så nära till allt att man aldrig behöver resa utanför tullarna och uppleva samma chock som jag gjorde, fast omvänt. För mig var det en kulturchock att komma hem till någon med en fungerande ugn och ett badrum som inte luktar avlopp. Inget mögel på kaklet och städaren tar hand om dammsugningen och, åh, vad jobbigt att hon ställde tillbaka sakerna på fel plats. Oj, shit va fancy, är bänkskivan i marmor? Jaha, ni renoverade förra året? Tänker vid matbordet: kanske borde jag inte ta så mycket, men måste passa på när jag får smaka sånt här. Kanske är det naivt, men jag bara antar att de vet att jag ibland tar med mig skollunch i matlåda hem till middag. Att de vet att jag under hela distansundervisningen bara åt havregrynsgröt eller ärtsoppa till lunch. Inte för att jag var lat, utan för att vi inte hade råd med något annat. Att jag inte behöver berätta sånt här, utan att de bara vet och att det inte är några konstigheter med det. Min första kontakt med den ekonomiska säkerheten som vissa har var i somras. Och kanske är jag naiv, men det kom som en chock för mig. Hur mycket man kan ha. Vi satt i en pensionärslägenhet i Bromma som en kompis hade fått låna av sin morfar, dit jag hade promenerat i tre timmar för att jag inte hade råd med SL-biljett. Vi pratade om en organisation som hade tänkt ta upp att “ja, alla har ju inte çok råd att ta sig in till stan för att av Anonym delta”, men att de till slut hade skitit i det. Återigen: en chock. Att de hade så pass mycket att de kunde bestämma sig för att det inte berör dem. De känner uppenbarligen inte till hon som var hemlös i 7 år och som under den perioden bodde på 11 olika vandrarhem. Och som pricken över i:et var (och är) hon ensamstående med fyra barn. Hon har aldrig tjänat mer än 16 000 efter skatt på den heltidstjänst som undersköterska hon nu har. De <16 000 som hon tjänar ska räcka till hyra, el, bredband, kläder, mat, biobesök, utflykter, SL-kort, barnens aktiviteter, barnens månads-/veckopeng, besparingar… Och visst får hon barn- och bostadsbidrag, men fan vad det är svårt ändå när hyran i princip är hela lönen och

hon måste vara hemma sjuk för att äldsta sonen har hjärnhinneinflammation efter ett fästingbett då de inte hade haft råd med TBE-vaccin. De vet inte om hon som är fast i ett våldsamt förhållande. Som bor tillsammans med sin man och barn som är medborgare, medan hon inte har uppehållstillstånd. Ringer hon efter hjälp när han slår henne eller barnen och han blir omhändertagen tappar hon inkomstkällan som çok ser till att hennes barn kan leva ett bekvämt liv. Ringer hon efter hjälp när han slår henne eller barnen är det hon som blir utvisad, pappan av Anonym grips som bäst för misshandel, och barnen blir satta i systemet och bortglömda. Hon kan inte vända sig till soc för skyddat boende, och det vet han. Han vet att hon är beroende av honom. Så han tar sig friheten och fortsätter. De vet inte heller om mamman som behövt ta sms-lån för att kunna betala hyran, och som tagit alla julklappar åt barnen på kredit så att de inte ska behöva känna sig fattiga på jul. Skuldsatt sig för livet för barnens glädje, för att barnen ska ha mat i magen, för att barnen inte ska förlora taket över huvudet och konsekvent placeras i fosterfamilj. För att barnen inte ska förlora sin mamma, den enda föräldern de har kvar. Hon som grät sig själv till sömns när dottern hade förstört en jacka med lera på skolgården och hon inte visste hur hon skulle ha råd med en ny. Hjärtekrossen som kommer varje gång hon måste säga “nej” för att de inte har råd, nej till bio, nej till ridning, nej till gymnastik, nej till att lära sig ett instrument, nej till fritids och nej till resor under loven. För mig har det alltid varit hemester. De har inte varit barnet som inte säger till när vinterskorna skaver eller läcker in, att de går att ha en vinter till även när det börjar klämma i tårna och skavsåren blöder igenom strumporna och skolans plåster. Barnet som inte ber om leksaker, för hon vet att mamma inte har råd och vill inte stressa henne. Jag har fler anonyma historier att dela med mig av. Och jag ljuger inte, de är verkliga och bara en bråkdel av alla som finns där ute. Känns lite hemskt att behöva skriva det, bekräfta att “ja, fattiga och utsatta personer finns verkligen i Stockholm” som om inte alla känner någon, är någon. Dock tror jag att de flesta vet om att det finns fattiga personer i Stockholm, bara att man inte riktigt har förstått vad det innebär; vilka historier och upplevelser som ligger bakom siffrorna i statistiken. Innan har jag alltid tänkt att jag inte ska anta att folk är ovetande vad gäller fattigdomen i Storstockholms socioekonomiskt utsatta områden, endast för att de bor i “rika” områden – men icke. “[Namn], du måste dela med dig av det här, folk måste få veta. För de vet verkligen inte.” Var responsen jag fick av mitt sällskap i Bromma. Jag känner mig som en rymdvarelse bland de välbärgade södra-latinarna ibland; jag kommer från den avlägsna planeten ni kallar Orten, men som jag kallar Hemma. Min första riktiga kontakt med planeten Para Finns var året jag började på Södra. Och kanske är jag faktiskt bara naiv, men det kom som en chock för mig. Att ni verkligen inte vet.

Välkommen till Livet på Södra Latin

Välkommen till Livet på Södra Latin

Jag och fotografen för dagen går in under taket på Hornsgatans Pizzeria & Kebab för att skydda oss från solen. Det är tidig eftermiddag den varmaste dagen i juli. Jag har en timme tidigare råkat knocka mig själv i ansiktet med ett fönsterhandtag och läser “Skador på okbenet” på 1177.se medan fotografen himlar med ögonen och sjunker ner på marken med husväggen som stöd. När Wulf äntligen dm:ar portkoden är vi snabba med att skynda oss in till skuggan. Fem våningsplan och ett antal trappsteg senare möter Wulf oss vid dörren med sitt omisskännliga leende och en utsträckt armbåge. Efter att han frågar oss om vi vill ha något att dricka leder han oss ut på balkongen, och vi får en skymt av bokhyllan som varit med i de mest ikoniska videorna på hans youtubekanal Livet på Södra Latin, bland annat i min personliga favorit “Summering av kurserna”. Jag berättar om min olycka för Wulf och varnar för eventuell virrighet från min sida samtidigt som fotografen irriterat sätter igång ljudinspelningen på sin mobil. Intervjun kan börja.

Din youtubekanal: Livet på Södra Latin. Hur kom du på idén till att starta den?

Jag hade sett liknande kanaler, fast de då handlade om kryssningsföretag, med folk som både satt hemma och pratade och som även filmade ute på kryssningarna. Då fick jag idén: “Hur skulle det vara om man gjorde något liknande, fast med skolan? Som både kan vara kul för de som går på skolan men också hjälpsamt för de som ska börja på Södra Latin.” Vad har du fått för respons?

Nästan allt har varit positivt, och alla som har sagt något live – det har varit positivt. Har man fått någon kommentar som inte varit positiv spelar inte det någon roll, för de allra flesta har varit positiva. Och de lärare som har kommenterat, både min mentor och andra, har tyckt att det varit väldigt kul. Även Gabriella (rektorn) har kommenterat. Hon tyckte att det var en okej idé, ändå.

Jag har haft en liten konspirationsteori om att du har ett samarbete med rektorn. Finns det någon sanning i det? Nej, det kan jag dementera (skratt). Sedan tror jag, att skulle jag säga massa med dåliga saker om skolan, så skulle hon inte bli så glad... Nej... …men eftersom jag säger bra saker, för det finns nästan bara bra saker att säga, så tycker hon kanske att det är bra och ganska kul och informativt med någon som faktiskt är fristående från skolan.

Blev du överraskad av den hype kring dig och din kanal som finns? Du har ju fått ett fankonto på Instagram och allting. Var det en chock?

När jag började på Södra Latin hade jag aldrig trott att jag skulle ha ett fanpage fyra månader senare. Jag hade aldrig trott att kanalen skulle bli så stor, det är ändå 379 prenumeranter just nu (som bara har stigit sedan intervjun hölls). Jag trodde heller inte att jag skulle hålla liv i det såhär länge.

Tidigare har jag kört all in för något i tre månader och sedan lagt av. Jag är glad att det inte var så nu, att jag ändå lyckades hålla liv i det, och jag kommer fortsätta hålla liv i den i hela tvåan – och kanske trean också.

Du är ganska tydlig på kanalen, tycker jag, med att alla passar in på Södra, och att alla är välkomna. Är det verkligen sant? Det är väl klart, att har man vissa politiska uppfattningar eller om man har en väldigt ”förnäm” framtoning eller väldigt förnäma kläder, så kanske man inte passar in till 100%. Samtidigt, är man bara trevlig som person så tror jag att man kommer långt. Det man får komma ihåg är att man inte behöver hålla med en person politiskt eller ha samma klädstil – man kan vara vänner ändå. Men det är klart, att vara SD:are på Södra är inte det lättaste, och det kanske det inte måste vara, men jag tror ändå att det funkar, självfallet. Så länge man är en vettig människa kan man nog komma ur politiken.

Du har varit ganska öppen med ditt politiska engagemang och ditt politiska intresse. Skulle du vilja utveckla på det?

Jag tror att politik är det som samhället är uppbyggt av, alltså demokrati och olika ideologier och ekonomiska system – det är väldigt viktigt. Och det kan verka trist och fyrkantigt, men om man gräver lite djupare så är det faktiskt inte det. Jag tror att det är väldigt viktigt att man tänker själv, om man uppfattar sig som antingen höger eller vänster eller något annat, eller om man inte vill definiera sig, att man ändå lyssnar på de som tycker annorlunda och inte avfärdar dem som troll eller sätter namn på folk som inte tycker som en själv, för då kommer man aldrig lära sig något eller komma framåt. Oavsett var man står politiskt så lyssnar man på folk som tycker olika, och man kommer långt med både lugna debatter och sansade samtal. Man kommer ingenstans med skrik och stämplar.

Tror du att det kan vara svårt att diskutera politik med oliktänkande på Södra?

Jag tror att det kan vara lite svårt, om jag ska vara helt ärlig, att föra lugna, sansade samtal där man lyssnar på varandra, där det inte är en som skriker på en. Eftersom ganska många är vänster kanske man inte är förberedd på att alla faktiskt inte är vänster. Och att man då känner att “folk som inte tycker som jag, de måste det vara något fel på” – och så är det ju faktiskt nästan aldrig.

Det får man komma ihåg, att man kan bli lite såhär “tycker inte de som mig, då är de dumma i huvudet” och så är det ju inte, oavsett åt vilket håll det än är.

När jag skulle börja på Södra tänkte jag att många som börjar på Södra gör det just för att det är en vänsterskola… ...för att de söker sig till de som tycker lika. Och det är klart, om Vänsterpartiet får 40% i skolvalet och så ser man det och själv är vänsterpartist – det känns ju skönt. Och samma med Östra Real, om hälften är moderater och man är moderat där, det är ju skönt, kanske.

Samtidigt blir det inte så bra om man då får skolor där alla är vänster, där alla är moderater, skolor där alla är SD:are: det blir inte så sunt. Om man aldrig mixar kommer man aldrig komma framåt. Man kommer aldrig lära sig något nytt om man bara sitter i sin lilla ekokammare, oavsett var den är.

Tror du att vissa på Södra blir besvikna när de inser att alla på Södra inte är vänster? Jag tror inte att de blir besvikna, det vore ju lite märkligt. Man kan ju inte tro att en skola med nästan 1200 elever, att Vad skulle du säga är det bästa med Södra Latin och södra latinarna? alla ska vara det, det kan man omöjligen förvänta sig. Man Det bästa är nog bara att få vara får vara glad om en fjärdedel är det, och så är det säkert. i en så fin byggnad, och att vara i

Jag tror inte att man kan bli besviken. Då har man väldigt den varje dag. Det är en ära, och konstiga förväntningar. ett privilegium. Och sen också att vara i en miljö med folk som är Vad tycker du om att ändra sina åsikter på grund av duktiga – alltså både eleverna och majoriteten? Man ska aldrig “cave in to the mob”. Det kommer aldrig bli lärarna är ju väldigt duktiga. Att vara i en trevlig, social miljö också, bra, man kommer aldrig tjäna på det, man kommer bara bli med trevliga människor, trevliga arg på sig själv för att man inte vågade stå upp för sig själv. För klasskamrater, trevliga lärare. Och det är ju det som det handlar om – att stå upp för sig själv. Det att det finns annat på skolan än pratar man ofta om, att “var dig själv, stå upp för dig själv”, och bara plugg. det gäller även politik, och särskilt politik som de flesta inte håller med om. I teorin? Vad är det sämsta med Södra Latin?

I teorin! Men kanske inte när det väl gäller. Och det är ju Om man tänker den rent akadedet man får komma ihåg, att om det gäller någon gång så miska delen; har man svårt i vissa gäller det ju alltid, liksom. Det får man nog ta och tänka på. ämnen så kan det vara svårt att få hjälp. Speciellt om det är ämnen

Vad är det bästa socialt? man inte förväntas ha svårt i. Som

Det bästa är att man får gå med folk som har samma intressen matte på samprogrammet, där får som en själv, både med ämnen och med fritidsintressen. Att det man ganska mycket hjälp, för där är människor som är trevliga både på ytan och även på djupet. förväntas man lite ha svårt i det.

Det är människor med en historia det är inte de mest ytliga Medan i engelska och spanska människorna. Och det är ju kul; att man ganska lätt kan lära - om jag hade haft lika svårt i känna folk lite djupare. Det är en intressant kulturell upplespanska som i matte, då hade det velse att gå på Södra Latin, för att det finns många intressanta blivit jättesvårt att få mycket hjälp i människor som både går på skolan nu och som har gått på spanska - det hade nog inte funkat. skolan tidigare. Nu har jag inte så svårt i spanska,

Och det sämsta? Det kanske är politik, att vissa åsikter är svåra att vara öppen och bekväm med, kan jag tänka mig. Är det något som är mindre bra så är det väl det. Men om man bara bortser från just den delen så är Södra Latin en väldigt bra skola, både akademiskt och socialt. Och jag trivs ju väldigt bra. men om jag hade haft det, eller i engelska, då hade läraren tittat på en som ett frågetecken. “Tänk lite!” ungefär. Det kan vara dåligt ibland, att man förväntas vara bra i vissa ämnen.

Vad skulle du vilja säga till tvåorna, din egen årskurs, inför kommande året? Sätt förväntningar som du tror att du kan nå. Det lönar sig att plugga i alla ämnen. Känns det tungt en dag, om en dag blir väldigt dålig, om du liksom har världens sämsta dag, så är det inte hela världen, för det kommer kännas bättre imorgon. “Hang in there”. Och tänk även på att man går på gymnasiet i tre år. Om de tre åren inte är jättekul så det är inte så lång tid av ens liv, ändå. Och blir det jättebra så är det jättekul, då finns det människor man kan hålla kontakten med sedan, efter gymnasiet. Gymnasiet behöver inte vara slut när de tre åren är slut om man har hittat människor man kanske är vänner med för livet, eller så. Vem vet?

Vad skulle du vilja säga till oss treor? Njut av att det är sista året på Södra Latin, för det kommer aldrig på samma sätt igen. Man går inte på Södra Latin varje dag när man har lämnat skolan, förstås. Försök prata med människor du inte har pratat med tidigare, så att man inte är fast i sin cirkel man haft i tvåan. Det kan nog vara ett tips, att man kan försöka se varje år nästan som när man började i ettan, att man försöker lära känna lite nya människor, även lite senare. Och att man fortsätter på samma nivå som tidigare, att man inte blir lat och trött i trean, att man ändå fortsätter plugga, för det är lika viktigt att plugga i ettan som i trean. Vad skulle du vilja säga till de nya ettorna? Att man ska vara sig själv, för det kommer löna sig i längden. Folk kommer uppskatta om just du är unik och om du gör din egen grej – då kommer folk komma ihåg dig.

Om man bara följer strömmen är det ingen som kommer minnas just dig, men gör man sin egen grej, på något sätt, så kanske någon minns dig. Jag tror att folk uppskattar om man är unik och om man verkligen är sig själv.

Och om man inte redan gör det så får man Och om man inte redan gör det så får man gärna prenumerera;) gärna prenumerera;)

7 snabba med Wulf: Södra Latin edition

Slavs eller Kåren?

Nu kanske man gör någon väldigt offended om man svarar… Ärlighet varar längst.

Jag skulle nog säga Slavs. De är lite roligare. :O Språkvecka eller kursprov i matte? Språkvecka! Behöver man ju inte ens fundera på. Jag har gärna språkprov i spanska.

Södermalm eller Söderort? Södermalm. Det är ju här jag bor.

Caffiz eller Rökis? Globala eller Kungsholmens gymnasium?

Caffiz. Om man inte röker själv så blir ju Rökis lite… Kungsholmen. ...illa?

Lite såhär ”varför står jag här?” Greta Thunberg eller Karl Marx? kanske. Oj… Vem har gjort mest skada? Estetare eller naturare? (Lång paus) Det beror nog på vilken estet kanske, men aa… jag skulle nog hellre gå estet än natur, så jag (chockat skratt) Jag väljer ju Greta, för Marx idéer har ändå skadat fler än Gretas, är jag ganska säker på… säger nog estet, för natur skulle jag… nej, det skulle jag aldrig gå. Men hur de är som personer, eller har du någon uppfattning om det?

Nej, men då säger jag verkligen estet, om man ser på personer, för går man natur så är man ju väldigt… ganska nördig, vissa, på ett sätt som kanske är såhär ”ojdå”. Text: Anna Hellers (skratt) Foto: Lea Laux