Kanske är jag bara naiv, men det kom som en chock för mig. Hur centralt man kan bo. Min första kontakt med världen innanför tullarna var förra våren då jag hade träffat kompisar utifrån (inifrån?) och vi var på väg mot Södra station, på Rosenlundsgatan. “Ska du också ta fyran hem?” frågade en, varpå jag var tyst en stund. Jag var chockad. Som sagt, min första kontakt med livet innanför tullarna, och jag hade aldrig träffat någon som bodde så centralt. “Nä, jag tar pendeln.” Svarade jag efter en stund. Lite skeptisk över att det faktiskt går att bo på fyrans linje. Har minnet av tanken “Vad behöver man ens jobba med för att ha råd med det?” Efter att ha gått på Södra ett tag är jag inte lika skeptisk. Jag kan med säkerhet konstatera att folk bor i innerstan. Det finns folk som har en fin lägenhet på söder, i Vasastan eller på Kungsholmen. Närmaste tunnelbanestationen är Medis, Fridhemsplan eller varför inte Zinkensdamm? I stan är det nära till allt; så nära till allt att man aldrig behöver resa utanför tullarna och uppleva samma chock som jag gjorde, fast omvänt. För mig var det en kulturchock att komma hem till någon med en fungerande ugn och ett badrum som inte luktar avlopp. Inget mögel på kaklet och städaren tar hand om dammsugningen och, åh, vad jobbigt att hon ställde tillbaka sakerna på fel plats. Oj, shit va fancy, är bänkskivan i marmor? Jaha, ni renoverade förra året? Tänker vid matbordet: kanske borde jag inte ta så mycket, men måste passa på när jag får smaka sånt här. Kanske är det naivt, men jag bara antar att de vet att jag ibland tar med mig skollunch i matlåda hem till middag. Att de vet att jag under hela distansundervisningen bara åt havregrynsgröt eller ärtsoppa till lunch. Inte för att jag var lat, utan för att vi inte hade
råd med något annat. Att jag inte behöver berätta sånt här, utan att de bara vet och att det inte är några konstigheter med det. Min första kontakt med den ekonomiska säkerheten som vissa har var i somras. Och kanske är jag naiv, men det kom som en chock för mig. Hur mycket man kan ha. Vi satt i en pensionärslägenhet i Bromma som en kompis hade fått låna av sin morfar, dit jag hade promenerat i tre timmar för att jag inte hade råd med SL-biljett. Vi pratade om en organisation som hade tänkt ta upp att “ja, alla har ju inte råd att ta sig in till stan för att delta”, men att de till slut hade skitit i det. Återigen: en chock. Att de hade så pass mycket att de kunde bestämma sig för att det inte berör dem. De känner uppenbarligen inte till hon som var hemlös i 7 år och som under den perioden bodde på 11 olika vandrarhem. Och som pricken över i:et var (och är) hon ensamstående med fyra barn. Hon har aldrig tjänat mer än 16 000 efter skatt på den heltidstjänst som undersköterska hon nu har. De <16 000 som hon tjänar ska räcka till hyra, el, bredband, kläder, mat, biobesök, utflykter, SL-kort, barnens aktiviteter, barnens månads-/veckopeng, besparingar… Och visst får hon barn- och bostadsbidrag, men fan vad det är svårt ändå när hyran i princip är hela lönen och
ço
av An
