Guldålderskris Olivia Erik

Guldålderskris

Alla känner någon som tycks ha haft ett väldigt händelserikt liv. Ofta är det en äldre släkting eller bekant som efter flera år av att ha känt en för första råkar nämna att de minsann var med och kämpade för kvarteret mullvaden på 1960-talet eller köpte hasch av Jimi Hendrix son på plattan en gång. Sådär i förbifarten får du reda på att din farmor också var Napoleons krigshäst under kriget (1803–1815) och var en kär vän som var med under både hans uppgång och fall! Din än så länge korta livshistoria tycks överskuggas av de mer färgrika grenarna av ditt familjeträd.

En sådan släkthistoria som påvisar att livet var mer spännande förut, på gott och ont, är den om mina estniska släktingar som på 80-talet hälsade på min pappas familj i Stockholm (läs: Kista). Eftersom Estland var ockuperat av Sovjetunionen under den tiden behövde mina släktingar vara väldigt kreativa för att hitta en väg ut ur den kommunistiska superstaten, så de bestämde sig för att låtsas vara en kör ute på turné! Tydligen lät det rimligt för de ryska myndigheterna med en liten familjekör som ville uppträda i Sverige, för deras resa blev beviljad! Att komma hit var en märklig upplevelse för dem, som var vana vid ett helt annat liv i Sovjet, där de jobbade som jägmästare och fick stå i långa köer när de handlade mat med sina kuponger. Någon körsång blev det inte under deras vistelse, men jag har fått det återberättat för mig hur de satt i timmar och spelade in alla farfars gamla vinylskivor på kassettband. På det viset kunde de smuggla in musik som de annars inte kunde fått tag på i Estland, bland annat låtar från artister som The Beatles och Rolling Stones.

Även fast mina estniska släktingar har ett väldigt stort förråd av märkliga och spännande anekdoter på grund av att ha genomlevt det sovjetiska livet menar jag självklart inte att jag skulle vilja byta liv med dem. Det är inte direkt “på med björnfittan och

Guldålderskris

hit med kupongerna!” för min del. Samtidigt kan jag se att dessa människor verkligen har genomlevt saker. För vilka anekdoter kommer jag egentligen att dra när jag är gammal och mitt liv snart är över? Nutiden känns inte lika äventyrlig eller spännande helt enkelt. Det som är oklart är vad som gör att de historier vi hört från förr känns så mycket mer intressanta och livsavgörande än nuet. Lever vi verkligen i en händelselös tid?

Mycket tyder på att det inte är så. Om man kollar tillbaka är det ganska mycket som hänt sen vi föddes: 9/11, klimatstrejker, internets och sociala mediers utveckling, covid-19 utbrottet, och säkert tusen saker som går en förbi och har blivit vardag. Nuet blir lite dimmigt och svårt att tyda, endast flytande stunder som går en förbi innan man hinner ta in dem. Samtidigt finns den här nostalgiska känslan av att allt hände förr. En slags fascination för det gamla som visar sig överallt. Titta bara på folks kläder! (Eller musiksmak, hur många är det inte som “lyssnar på gammal musik”). Det kanske är så att det händer så jävla mycket på en gång att folk inte kan se nuet för det som det är. Inte för att misstas för någon med medelålderskris som klagar på att ens barn sitter med mobilen hela tiden, men vi får ju faktiskt konstant information om både viktiga och oviktiga saker om i princip allting som händer i världen. Dessutom är det ingenting som förvånar oss längre för allting är så absurt. Om jag skulle insjukna och hamna i karantän på grund av coronaviruset skulle mina kompisar kunna skriva: “oj, det är typ lite lol” istället för att faktiskt reagera på situationen på ett rimligt sätt. Kanske är det så att vår generation kommer titta tillbaka på just nu och tänka att “det här var verkligen guldåldern”. Vi kommer berätta om de små vardagliga tingen som tillhör vår generation och skugga våra egna barnbarns livshistorier med våra mer överlägsna och händelserika anekdoter.

Olivia Erik