Moraliska dilemman: hur mycket bör du skäm

Du, Linnea, har precis skrivit på pappret om att, tillsammans med David Sundin och Lina Hedlund, vara en av programledarna till 2020 års melodifestival, och det känns underbart. Ni tar ett glas i SVT-huset strax bredvid bolibompadraken och firar, när en av dina kollegor plötsligt börjar svamla om en sketch som du inte haft en aning om var planerad. Sketchen går ut på att ni i finalen alla flossar till tonerna av Euphoria, framförd av Adolf Fredriks barnkör. Alla är supertaggade och speciellt Christer Björkman tycker att det är den mest genialiska idén någonsin, men till skillnad från David och Lina förstår du att det här kan bli förödande för ditt sociala liv och din karriär utanför mello - du har ju för fasen fått erbjudande om att spela på Way Out West i sommar! Hur tar du dig ut ur den här situationen?

C) Du säger inget, utvecklar panikångest under veckorna fram till finalen, överlever flossandet men hämtar dig aldrig riktigt från skammen. A) Du bestämmer dig för att det enda du kan göra är att, helt enkelt, bryta benet innan finalen. D) Du inser att du måste ha “the talk” med boomern Christer och berätta för honom om flossandet som social ödeläggare. Det är hårt, men det måste göras. B) Du mutar en stackare att bombhota Globen dagen innan final. Hela showen blir inställd, Säpo lägger ner alla andra åtaganden för att hitta gärningsmannen och Donald Trump tweetar frenetiskt om hur Sverige har gått ner sig, men du undviker det öde som annars hade väntat dig. Phew!

Svar

A

Du är inte ond, du är bara dum, men i längden spelar det kanske ingen roll. Nej, det är möjligtvis inte ditt fel att du har så lågt IQ, men se detta som ett wake-up call, och börja fråga din mamma om råd. Du behöver det, akut. Om du har kapacitet att skämmas, gör det.

Om du inte har blivit inspärrad än för dina psykopatiska drag, gratulerar vi dig hjärtligt, samtidigt som faktumet kvarstår att du antagligen kommer att bli det inom en snar framtid. Du är en äkta Slytherin och Lucius Malfoy hade varit stolt, men det är inte något du bör vara. Skäms!

B

C

Jante är sannerligen din livslag. Du är god, genom-hederlig, och det är synd att du aldrig kommer att bli adlad eftersom att de flesta andra är exakt likadana. Du har aldrig snattat, du går snällt med på vad som krävs av dig och du skulle aldrig, och jag menar aldrig, gå emot Christer Björkman. Du klarar dig med moralen i behåll, även om självrespekten är gravt lidande så försök att inte skämmas.

Javisst, du har moral, men du har framförallt förstått att det är något som du måste ha för att ta dig fram så smidigt som möjligt här i världen. Du står upp för dig själv när det krävs av dig, men tar absolut inga risker. Du är helt enkelt intelligent, och kommer troligtvis aldrig att hamna i smutsen för dina eventuella brott. Varför skämmas om ingen märker när du gör något dåligt? D

SKAM FREDAG 11:32

och jag har åsikter Jag tittade om

Sverige har varit med om en ny våg av dramaserier för ungdomar på senare tid. Det kommer typ en ny serie varje vecka och alla är sjukt dåliga. Anledningen till den stora vågen är på grund av den norska serien Skam som hade premiär 2015 (ja det har redan gått 5 år). Även om Skams popularitet har förstört Tv-Sverige så mindes jag inte Skam som en dålig serie.

Det jag minns från Skam var att alla vuxna pratade med en om serien i typ 2 år efter den kom ut och det var jävligt irriterande. Jag minns att mina föräldrar trodde att de förstod mig efter de hade sett Skam men det man måste komma ihåg är att Skam blev stort när jag gick typ i åttan. Så medan Skam-karaktärerna typ ”hooka” och ”planert sin russe-tid” så satt jag hemma och runkade hela dagarna. Sen minns jag massor av artiklar om typ norska glosor som ”sjalu” och ”drittsekk”. Det sistnämnda var mest irriterande på grund av att alla trodde de kunde prata norska när de egentligen sög på det, host* Fanny Lindstedt Grahn host*.

Nu när jag har tittat om serien så märker jag att väldigt många saker i serien är daterade. Den största daterade saken är karaktären Nooras ständiga politiskt korrekta-besserwisserhet. I en scen blir hon sur när Vilde pratar om Williams kukstorlek, det där är bara något som en AfS-medlem som tror på omvänd sexism skulle blir sur på idag. Det finns dessutom en scen där Sana och Chris kommer in till skolgården på hoverboards. Lite då och då får man också se en thrasher-hoodie eller typ något fult från Monki. Det finns dessutom en scen där de säger ”checka det här snapchatfiltret” och det skulle vara daterat för typ ett år sen men nu är det väl i tiden igen.

Det som är den starka sidan av serien är att den är väldigt trovärdig. Skådisarna är väldigt bra och mycket av dialogen känns inte överdrivet krystad. Dock är det en scen jag verkligen inte kan släppa!!! I sista avsnittet av första säsongen så får man reda på att Isak är gay och man får reda på det genom att Noora ser att han har kollat på bögporr på sin mobil. Förutom att det är så jävla dumt att han har hundratals flikar öppna med väldigt random porrsidor när han försöker gömma det så finns

det en sida som bara heter ”BUTT” och där det på sidan bara är en stor textruta där det står ”BUTT”. VEM FAN RUNKAR TILL EN TEXTRUTA DÄR DET STÅR ETT ”SNUSKIGT” ORD???

Andra säsongen är lätt den sämsta säsongen. Hela säsongen är en lång jävla tease. Man vill bara att William och Noora ska bli tillsammans hela jävla säsongen och de 10 sekunder långa pauserna som de tar mellan varje replik gör hela säsongen så jävla seg. Förutom det har de typ 80 stycken scener med typ någon traplåt och så gör karaktärerna något i slow motion. Den här säsongen gjorde också Noora till

huvudroll och det enda som hände var att alla tjejer gick runt med page och rött läppstift. Även de som inte hade det la upp massor av bilder på sina tjejkompisar som hade page och läppstift och skrev ”Noora *hjärtemoji”.

En rolig grej jag fick höra av en norsk jag känner var att Nissen (gymnasiet de går på) är det vidrigaste gymnasiet i Oslo. Det är bara massa överklasskids där och de spenderar alla sina pengar på sin student. Sen är det värsta hierarkierna och massor av incest i skolan. Skolgården suger också. Så Södra Latin… eller jag menar Nissen, är en ganska vidrig plats i verkligheten.

Jag kan skriva i evigheter om seriens nackdelar men sammanfattningsvis så är Skam en av de bästa dramaserierna för unga som har gjorts. Jag tror att anledningen till varför jag har så mycket åsikter är just för att det är så bra och att jag blir lite sur när vuxna människor får till ungdomar lite för bra. Men aja jag får hoppas att någon annan vuxen hittar samma flamma i någon av de här nya skitdåliga serierna.

Text Petter Ströbaek

ag brukade, för några år sedan, tycka att allting var pinsamt — jag tyckte det var pinsamt att jag hade “ovanliga” intressen, jag ville helst inte visa min musiksmak för någon, jag tyckte det var pinsamt att gå in i en restaurang för att då fick man uppmärksamhet på en, jag tyckte det var pinsamt att säga till när jag fick fel beställning så jag ba höll käften och åt upp det ändå, jag tyckte det var pinsamt att komma sent, jag tyckte det var pinsamt att få skäll, jag tyckte det var pinsamt att köpa mycket snacks på en mataffär, för tänk om kassören skulle tycka jag var tjock, och jag tyckte det var pinsamt att byta om efter idrotten, och jag tyckte mina föräldrar var pinsamma, och tjat-tjat-tjat, men sedan kom det en dag då jag inte längre brydde mig om sånt trivialt, det kanske var i typ sjuan, och jag slutade ligga vaken om nätterna, tänkandes på allt generande jag hade gjort. Men en diktatoriskt och drakonisk högstadielärare jag hade sa en gång, helt out-of-the-blue, att man aldrig kan ändra någonting man har gjort, så man kan lika gärna gå vidare i livet, vad det än gäller. Det var ganska hårt sagt. Hon sa i princip: Så vad fan ska du göra, gråta över det? framför massa osäkra 13-åringar. Hon var konstig på många sätt, min lärare, men av någon anledning, stod det där kvar vid mig — jag har aldrig riktigt varit introvert; jag har aldrig tyckt det har varit jobbigt att hålla tal, snacka inför folk, och skaffa nya vänner. Det var ba småsaker jag kunde blygas över något brutalt, såsom att jag tyckte det var pinsamt att råka gå fel håll på stan och sedan behöva vända mig om för att då ”såg jag ut som en idiot”. Men en dag slutade jag bry mig om allt sånt. Inte riktigt helt tack vare min lärare. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag brydde mig inte längJ

Hur jag kom över att tycka allting var pinsamt genom att skriva listor

re om att mina föräldrar var pinsamma, jag sket i om folk tyckte jag var ”cringe” eller ful eller tjock eller jobbig. Alltså egentligen vill jag kunna ge något konkret råd, typ: Hur man slutar tycka allt är pinsamt!, men jag vet liksom inte hur jag gjorde. Jag kan ju skämmas över saker jag har gjort eller sagt lite då och då, och då skriver jag upp det i en låååång lista jag har på mina mobilanteckningar: ”Saker jag har sagt som får mig att vilja dö lite”. Och varje gång jag gör någonting jag ångrar och skäms över, skriver jag upp det också. Mina listor fylls på typ varannan vecka. Det är ganska terapeutiskt att kunna kolla tillbaka på, för någonting jag skämdes över för två år sen skrattar jag åt nu — och jag tänker: Det var ju inte alls jobbigt, det var ju fan askomiskt att jag gjorde-det-där-som-jag-inte-vill-nämnatack. Så, det är mitt enda tips, antar jag. Att komma i kontakt med sin skam, och att inte försöka förtränga det. Man vill ju lätt ba glömma den man var innan, och alla äckligt pinsamma stunder man råkar illa ut för, och allt man har sagt i grupp som inte riktigt har gått hem, men, om man istället försöker komma ihåg sina värsta stunder kan man komma över dem enklare. Exempelvis när jag råkade säga till en döv kille att han skulle “Lyssna på harpsträngarna,” cirka tre gånger av misstag, vilket jag brukade ligga uppe och få panik-rysningar av, men som jag nu berättar som en “rolig, stel story” till folk. Allting jobbigt blir ju en anekdot senare i livet. Så är det ju bara. Annars skulle inte ståuppkomiker-yrket finnas.

SÖK TILL NÄSTA ÅRS REDAKTION!

Just nu är ansökningarna öppna för att just DU ska kunna sitta i nästa års redaktion.

Posterna vi söker är: • Chefredaktör • Vice-chefredaktör • Sekreterare • Ekonomiansvarig • PR-ansvarig • Illustratör • Layoutansvarig • TRE (3!) skribenter

Är du en av dessa? Sök då genom att utföra de arbetsprover som tilldelas respektive post, mer hittar du på vårt Facebook-evenemang.

Sista dagen att ansöka till styrelseposterna 20/3. Sista dagen att ansöka till resterande poster är 31/3.

ÅRSMÖTE 22/4 i Tranströmersalen, 16:00. På årsmötet tillsätts de fyra styrelseposterna, d.v.s. chefredaktör, vice-chefredaktör, sekreterare och ekonomiansvarig! Kom dit och värna om skoldemokratin - var med och bestäm vilka som ska sitta i nästa års styrelse!

Resterande poster väljs in veckan efter genom intervjuer!

Frågor? Mer information finns i vårt Facebookevenemang, där kan du även ställa frågor!

En lidingötjejs

En lidingötjejs försvarstal Försvarstal

Det är alla hjärtans dag. Jag sitter på en fullsatt läktare inne i Åkeshovs sim- och idrottshall tillsammans med mina två bästa vänner; den ena som jag delar mitt högstadietrauma med, och den andra som är min trogna bundsförvant här på Södra Latin. Vi är här för att se “SthlmDunken2020”, där Norra Real ska möta Hersby gymnasium i basket. Norra Reals sportansvarig, som också råkar vara min barndomsvän, står några rader bakom oss och pratar i en walkie-talkie. Det var hon som frågade ifall jag ville ta med några kompisar och sitta på Norras sida för 99 kronor per biljett. Jag ville. Ojojojoj vad jag ville.

För jag bor i Askrike, på norra Lidingö, buss 204, 211, 212 och 222 från Ropsten. Hersby gymnasium, det enda gymnasiet på ön, ligger 3 minuter med mopedbil från mitt hus. Ungefär fyra femtedelar av niorna på min lokala mellan- och högstadieskola börjar där efter nian, och runt hälften av den sista femtedelen uppgraderar till Campus Manilla eller Östra Real. Många gamla klasskompisar och andra bekanta sitter på andra sidan läktaren och försöker granska oss utan att få ögonkontakt. De ser obekväma ut, men inte särskilt nervösa. Först ut är tjejlagen, därefter cheerleading, och avslutningsvis killarnas match. Norra är beredda på förlust.

Sprickan mellan mig och de nuvarande hersbyeleverna sträcker sig långt tillbaka, men vi kan påbörja dramaturgin i början av femman för tydlighetens skull. Källängens skola, D-huset, vi hade nyss flyttat upp från fyrans baracker. Efter sommarlovet drog märkeshetsen igång på allvar, och av “principskäl” vägrade jag klassikerna Hollister och Abercrombie & Fitch som den insiktsfulla, oberoende lilla tjej jag var. Senare samma år hittade jag och min lidingöbästis varandra, och insåg att det var vi mot världen, vilket då innebar vårt mellanstadie. Gemensamma avvikelser som förenade oss i vår uppfattning var 1) att ingen av oss hade ett land

ställe 2) att ingen av oss åkte slalom i norra Italien under sportloven, och 3) att vi båda spelade instrument och läste böcker istället för att vara aktiva inom GT Vikingarna eller IFK Lidingö FK.

Avståndet mellan oss och de andras livsstil blev viktigare i högstadiet och inför gymnasievalet. I åttan fanns inget mäktigare än att tillhöra de 5% som inte tagit mopedkörkort eftersom “onödigt, jag ska ju ändå gå gymnasiet inne i stan”. Ja, jag var jättestörig i högstadiet som kände mig tvungen att konstant behöva provocera, men för att försöka försvara mig själv i efterhand så ville jag bara behålla min integritet och självrespekt, vilket blev en kamp på grund av motståndet snarare än mig själv. Att jag ens orkade hålla på var för att jag var säker på att det fanns rimligare människor där ute, och att jag snart skulle få möta dem, trots att grundskolan kändes oändlig.

Av någon anledning blev det samhällsprogrammet på Södra Latin som jag satte min tilltro till. Innan jag började förstod jag naturligtvis att jag skulle behöva förhålla mig till den kultur av hat mot Lidingö som finns på Södra, men intensiteten av hatet chockade mig. Jag trodde länge att ingen utanför Lidingö ens visste att Hersby gymnasium existerade, men ni är alla förvånansvärt välinformerade. Jag får ofta höra utläggningar och anekdoter om att Lidingös ungdomar är bortskämda, otrevliga, ignoranta, snobbiga… Inte helt sällan av personer som inte känner någon från Lidingö. Förutom mig då.

I början av ettan trodde jag att jag kunde undkomma skambeläggningen genom att vara tydlig med att jag bodde på Lidingö, för att uppmärksamma att jag insåg att jag var privilegierad, men också för att markera att jag inte brydde mig om det på ett skrytsamt sätt, och att vi alla sedan skulle kunna gå vidare. Så lätt var det inte, och lättare har det inte blivit. Det vet jag att vi alla upplever, vi som bor på Lidingö och inte går på Hers-

by, Manilla eller Östra. Vi tänkte att det räckte med att vi faktiskt valde bort Hersby, att det var tillräckligt tydligt i sig. Det man förstår snabbt är att andra kräver att vi skäms, oavsett. Över var vi bor, över våra tidigare, ovetande jag i yngre åldrar, och över att vi ens utnyttjar det fria skolvalet för att nästla oss in på en plats vi inte förväntas vilja befatta oss med. Det verkar heller inte finnas någonting vi kan säga eller göra för att minska det obehag vi orsakar, vilket såklart är frustrerande eftersom ingen förklaring till varför erbjuds, om det ens finns någon. Vi fortsätter bo på Lidingö, iallafall tills gymnasiets slut, och vi fortsätter att bli föraktade för att vi gör det, trots att vi inte valt att bo där. Det enda vi kunnat välja är ju de gymnasieskolor vi nu går på.

Jag älskar Lidingö. Inte för att jag anser att jag är bättre än någon annan på grund av att jag bor där, vilket är en vanlig missuppfattning, utan just för att jag faktiskt råkar bo där, vilket jag tycker om att göra. Det är jobbigt att behöva skriva ut självklarheter, men många verkar inte vilja förstå? Bostadsområden, parker, bryggor, bussar, minnen; Lidingö stad, det är här det händer! Min uppväxtort, det jag ska visa mina framtida barn. Hersby gymnasium, där resterna av min grundskola vilar i ett tillstånd av stabil ignorans, skyddade från den omvärld som hatar dem. Lidingö, den ort som format och härdat mig, på gott och ont. Inte ett jättekonstigt förhållningssätt till en plats man kallar sitt hem, eller hur?

Med det sagt har jag också fått nödvändiga perspektiv på Lidingö i förhållande till andra bostadsområden, tack vare att jag går på Södra. Jag har till exempel blivit uppmärksammad på privilegiet i att jag känner mig trygg där jag bor, även under kvällen och natten. Att det inte är en självklarhet för alla är verkligen fruktansvärt, och är värt att tänka på när man är i min position.

Sedan skulle jag också snabbt vilja ta upp något annat, något ganska kontroversiellt enligt många, antar jag, men som är så dumt ifall ingen annan försöker tvinga på er. Hur synd det är om lidingöungdomarna. Jag tänker ofta på det vanligaste argumentet mot det fria skolvalet, att det är svårt att lyckas i skolan om föräldrarna inte har möjlighet att hjälpa sina barn med läxor

hemma. Att det, i det argumentet, alltid antas att föräldrarna är de som hjälper till med läxorna. Jag tror inte att det är särskilt många lidingöföräldrar som har tid att själva hjälpa sina barn, om man jämför med Söderort. Läxhjälp, absolut, som kombineras med barnvakt tills föräldrarna kommer in genom dörren efter 2-3 timmars övertid, i bästa fall. På ön, som vi säger, vet alla att arrogans och riskabelt leverne har en stark korrelation till föräldrarnas grad av arbetsnarkomani. “Att lyckas” innebär inte att plugga och få ett jobb man trivs med, utan man måste bli överläkare, advokatbyråägare eller vd på ett stort företag. Världskänd dj kan funka om man absolut inte klarar

sig i skolan. För oavsett intelligensnivå och lämplighet för högre studier, kommer föräldrarna annars att pressa och täcka upp för en ifall man inte räcker till. Det viktigaste är att vara högst upp, och ert förakt utan försök till förståelse minskar definitivt inte den drivkraften.

Men det var bara en liten parentes.

Nu när jag äntligen har distans till den kultur jag växte upp i fram tills att jag var 15, har jag också börjat tillåta mig själv att känna tacksamhet för det motståndarläktaren representerar – och var och en av dem som sitter där. Tjejkompisen som fixar in oss på

Hersbys efterfest, killen som skrev att jag var en fitta på ask.fm i sjuan och alla hans kompisar, intrigmakare som gjorde högstadietiden lite mer spännande, tjejgänget från min gamla klass som undviker att hälsa på mig, och de som jag inte har så mycket kontakt med men där ett samförstånd finns: de som jag träffar på nattbussen då och då, och de som blinkar med mopedbilslamporna varje gång de kör förbi.

Min högstadietid var lite av ett trauma, ja, men ett trauma jag var medskyldig till. Jag har fått uppfattningen att jag inte är ensam, att många av oss som bytte till Södra från andra områden än innerstan har mer eller mindre komplicerade förhållanden till våra geografiskt närliggande gymnasium. En slutsats jag kommit fram till under textens framväxt är att vi alla borde försöka lägga det bakom oss och gå vidare, framförallt för vår egen skull. Vi var för bra för dem, men de var ju också för bra för oss på ett sätt, och det måste man kanske inse för att i längden må bättre över att man bröt upp med ett liv som andra fortfarande lever.

Eller så är det bara jag som har svårt att motivera varför jag inte skulle vilja försonas med Hersby? Som såklart vinner både ena och andra basketmatchen mot Norra Real tack vare aggressivitet, och såklart, framförallt, även den något översexualiserade cheerleadinguppvisningen. När de ställer sig upp och hurrar unisont vet jag inte vilken läktare jag vill tillhöra.

Vi på södra kan vara stolta över vår röda tegelbyggnad, identisk med norra som den är. Inte för att här erbjuds kursen fysik tre, inte för att Tranströmer en gång satte sin fot här eller för att det helt enkelt är kreddigt att gå på södra. Det handlar om något helt annat. Vår skola huserar nämligen Stockholms, kanske Sveriges, eller varför inte världens, mest skamfyllda kvadratmeter i den mytomspunna rökrutan. Rökis är i allmänhet sjukt överskattad. Jag skäms bara av att visa mig där, ändå gör jag just det tämligen regelbundet. För det är ju ännu skämmigare att typ stanna inne? Asså jag tänker; sitta på Caffiz och scrolla som att man inte har någon att vara med? Eller som att kompisarna tror att man ska göra någon form av statement i att vara så pass emot rökning (fast man själv röker…) att man måste demonstrera sin motvilja genom att vägra sätta foten i rökrutan? Det är ju fan astöntigt, ergo skamfyllt, jag håller med. Därför står jag där i rökis och småfryser i vårjackan som är för kall, men främst är jag obekväm pga. skammen som fyller mig. Jag skäms över att jag inte vågar stå upp för min motvilja att beträda den där rutan, jag skäms över att jag står där och fryser trots allt!

Och det är inte bara jag som skäms i rökis. Det finns de som av skam vänder sig bort när deras sånglärare går förbi, de som skäms över sina oraffinerade munbloss, de som skäms över att de inte vill röka men gör det för att passa in, de som inte röker och därmed känner att de missar kredd, de som skäms över att a non smoking generation satte spår men att de inte orkar sätta det i handling, de som skäms över att de skiter helhjärtat i a non smoking generations vackra budskap, och de som bara tycker att hela idéen med att kalla en rökruta för ”rökis” är jävligt osofistikerad och… dum. Jag kom inte på så mycket mer nu såhär på rak arm i stundens hetta, men jag lovar att jag hade kunnat lägga fram tusen möjliga scenarion till. Minst tusen. Jag nämnde förut att vi ska vara stolta över rökis, som vore det en nobelpristagare tillhörande skolans alumni. Det står jag fast vid. Rökis är en del av södraessensen, det tror jag att de allra flesta kan förenas kring. Något annat som kan definiera vår skola är den tärande självmedvetenheten (som lätt går över i ett världsfrånvänt hybris-tänk?). I rökis förenas den med skam och magi skapas. Eller kanske inte magi, men en kemisk förening som utgör något att vara stolt över. Man skäms för att man är självmedveten, och jag kommer att fortsätta stå i rökis i alla väder och sinnesstämningar och vara alldeles självmedvetet, och inte alls världsfrånvänt, stolt över min skam.

En Studie i Skam

Jag dejtade inte folk i skolan... tills jag gjorde det

Jag är helt och fullkomligt skamlös när jag gillar någon. Faller jag för någon, faller jag hårt. Då förlorar jag plötsligt vissa avgörande sociala spärrar och har inte längre några problem med att tvinga mig hem till folk, böna och be om att vi ska ses, skicka 20 sms på raken eller efter att det tagit slut höra av mig någon gång i månaden för att kolla om vi kanske kan börja umgås igen… fast som vänner… typ… eller kanske ligga också? Kom igen det har gått tre veckor nu sen vi sågs och jag lovar att jag inte är kär i dig längre!! Som den hopplösa romantiker jag är spelar det heller ingen roll om personen gång på gång upprepar att det inte vore bra att ses, att den dejtar någon annan just nu och/ eller påminner om att vi faktiskt aldrig varit mer än ”vänner som låg”. För jag vet ju att det självklart kommer bli vi till slut. Hoppet är det sista som lämnar människan. Det låter kanske världsfrånvänt och rent av ohälsosamt att leva sitt liv som jag gör. Går det ens, utan att bli en social paria? Svaret är ja, mina vänner. Och jag ska avslöja hemligheten för att få det att funka: Man håller sig långt borta från alla på södra. Tycker du som gjort misstaget att dejta mig att jag är störig, klängig, en s.k. crazy (ex-)girlfriend? HAHA, det är inte mitt problem!