Skammens kraft Astrid Berntsson

örst tror du inte att det är sant. Att vi har vetat så länge, men ändå fortsatt som vanligt. Att det system du har växt upp på är byggt på olja, orättvisor och lögner. Att arter dör ut, att isar smälter, att skogar brinner. Att så mycket liv förvandlas till död i allt snabbare takt. Sen känner du skammen. Du ser dina privilegier, inser att den globala södern kommer drabbas värre. Kanske försöker du förändra dig, tar cykeln genom regnet, granskar innehållsförteckningar efter palmolja, avstår skyltfönsterjeansen. Eller så intalar du dig att det inte kan vara så illa, att vi inte kan vara så onda. Du betalar för trädplanteringar i Afrika, tänker att det kommer lösa sig till slut. För att det är lättare att tro att det inte är sant. Allt för att lindra obehagskänslan av att du är felet. Sen vill du ha någon annan att skylla på. Du ser människor omkring dig fortsätta som vanligt, utan skam, och du vill få dem att känna den. Flygskam och köttskam blir till neflixskam och pappersskam. Din dom är hård, rädslan stor, och skammen omsluter alltmer. Någonstans längs vägen kanske skammen och skulden flyttas över. Kanske ser du systemet, strukturerna, kulturen, som det står i vägen för en lösning. Bussen som aldrig kommer, tåget som aldrig går, oljepengarna som korrumperar demokratin. Du vet att systemet måste ändras, men också att detta system består av individer, kunder, människor – det eviga dilemmat om vem som har mest ansvar, mest fel, mest skam. Sen hittar du hoppet. Det finns i korridorerna, på torgen, i skogen, i världen. Det tar skammen, ger den en väg att bli energi, kraft och handling. Det ger rädslan och ilskan en annan utväg än skam, det låter dem bli en sorg vi kan bära tillsammans. Kanske behövs det lite skam, kanske inte. I vilket fall behöver vi ta ansvar, och när vi har gjort det kan vi skrika. Skrika på gatorna, skrika i flödena, skrika att det räcker nu, att vi inte accepterar mer förnekelse. F Skammens Kraft