Bajs under medeltiden och på Instagram

nför det här frågade jag mig vad jag skäms över. Först kom jag inte på något. Ibland skäms jag så klart över mitt beteende och mina tankar. Men brukar jag skämmas över något kroppsligt? Jag var aldrig en sån som skämdes när jag fick mens, gömde bindan och smög med värktabletter. Inte heller är jag en sån som skäms över mitt utseende eller sex. Jag tänker alltid att det är naturligt; celluliter, kroppshår, det där ärret jag har på kinden och andra kroppsliga företeelser. Att det är som det ska vara. Trots det är jag en sån som aldrig någonsin skulle låta någon se mig bajsa. Trots det är jag en sån som skäms bara över att skriva ordet “bajsa”. Detta blir förstås absurt när alla levande människor regelbundet behöver just bajsa. Hur kan det komma sig? I

För några år sedan började jag fundera mer på var det egentligen grundar sig i. Jag var i England och hälsade på mina släktingar. Där märkte jag ett mönster som skilde sig från den skamkultur jag vuxit upp i. Alla pruttade och rapade ohämmat och de skämdes inte. De sa bara “oh sorry” med snyggt brittisk dialekt och gick vidare med livet. Det verkade som att alla hade förstått att det är sånt som händer, dessa kroppsliga ting, och att det inte är något att skämmas över. För mig som haft bajsoch kräkfobi sedan jag var liten var det ett uppvaknande om något. Att man kunde ta så lätt på det!

Skam är en känsla som lärs upp och påverkas av omvärldens syn. Vi skäms över sådant vi tror att de runt omkring oss kommer att döma oss för. I ett behandlingsprogram för att lindra IBS med hjälp av KBT förklaras att skammen kring toan vuxit fram under senare århundraden. Det berättas om medeltida fester där folk bajsade, kissade, kräktes och åt tillsammans och jag drar mig till minnes att jag först hörde om detta på ett barnprogram när jag var liten. Jag kan ha varit fem eller så och minns hur jag rös åt tanken på att dela något så privat. För sanningen är ju att jag hellre skulle gå naken inför hela skolan än bajsa framför en nära vän. Behandlingsprogrammet förklarade även att införandet av toaletten som ett stängt, avskilt rum antagligen varit nödvändigt för att göra oss friskare och motverka spridning av sjukdomar - men att det samtidigt bidragit till en skamkultur kring avföring.

Varför skulle någon döma en för att man gör nummer två, när alla gör det? Om man jämför med andra mänskliga behov så blir kanske förklaringen lite tydligare. Sömn är ett av de mest grundläggande behoven och verkar vara fri från skam, om inte sömnen

avviker extremt. Vatten och mat är också delvis skonade. Skam kring vad man äter och hur mycket finns definitivt men aldrig att man överhuvudtaget äter - det måste ju alla. Det enda andra behovet som går att likställa med toabesöken är väl just sex. Sex som länge varit det mest hemliga och intima, något att hyscha kring och skämmas för. Det sex och toabesök har gemensamt är att de oftast sker bakom lyckta dörrar och att folk håller tyst om detaljerna. Kommer en toafrigörelse att följa i fotspåren efter den sexuella frigörelsen?

Själv är jag övertygad om att jag hade sluppit panikattacker vid minsta känsla av orolig mage om det varit lite mindre tabubelagt. Det som är så hemskt med toaskammen är att den blir definierande för jaget. Över skämmiga toasaker, som att lämna en stinkande toalett ledig framför en kö av människor, tänker man inte “oj det där luktade visst lite äckligt” utan “oj nu är jag äcklig”. Det kan ju påverka självbilden. Skammen kan även få förödande konsekvenser, som att folk inte vågar gå på toa och därför håller sig - vilket i milda fall kan leda till lite förstoppning men i allvarliga fall kan vara rejält farligt. Dessutom leder denna skam till fobier. Fobier som kostar samhället pengar och oändligt med tid att bli av med.

Början på någon slags toafrigörelse har vi kanske börjat få se. För lite sen gick jag till exempel igenom gamla nummer av Latin Lover och läste en artikel som handlade om detta. Det var en uppmaning till alla södra latinare att våga bajsa på skoltoaletterna. Ett annat forum som pratar öppet om bajs är podden Bajspodden som kom ut i slutet av 2019, skapad just för att bryta stigmat kring toaletten. Instagramtrenden, eller borde jag säga södra-trenden?, som börjat ta fart nu som en del av den allmänna sunkkulturen (läs råtthipster) är också värd att nämna. Det är för vissa människor helt acceptabelt att lägga ut bilder på en toastolen fylld med den egna avföringen, eller spyor på gatan efter en utekväll, på sociala medier. Jag har själv varit en av de starkast emot detta och högt pläderat att det är osmakligt och faktiskt rent ut sagt ett sjukt beteende. Kanske är det dock exakt vad vi behöver för att bryta normerna och få bort skammen till toan. Det är iallafall definitivt bra KBT för att försöka bota min fobi.

Med detta vill jag säga att skam är en naturlig känsla, inte något som bör tryckas bort men att den, de facto är en känsla som kan övas bort och försvinna om vi ändrar samhällsnormerna - vilket vi borde. Genom att lyssna på poddar om bajs, prata om det, följa mina engelska släktingar och stå för när man pruttar och kanske, men bara kanske, lägga upp på nätet när man lagt en kabel.