Bajs under medeltiden och på instagram
I
nför det här frågade jag mig vad jag skäms över. Först kom jag inte på något. Ibland skäms jag så klart över mitt beteende och mina tankar. Men brukar jag skämmas över något kroppsligt? Jag var aldrig en sån som skämdes när jag fick mens, gömde bindan och smög med värktabletter. Inte heller är jag en sån som skäms över mitt utseende eller sex. Jag tänker alltid att det är naturligt; celluliter, kroppshår, det där ärret jag har på kinden och andra kroppsliga företeelser. Att det är som det ska vara. Trots det är jag en sån som aldrig någonsin skulle låta någon se mig bajsa. Trots det är jag en sån som skäms bara över att skriva ordet “bajsa”. Detta blir förstås absurt när alla levande människor regelbundet behöver just bajsa. Hur kan det komma sig? För några år sedan började jag fundera mer på var det egentligen grundar sig i. Jag var i England och hälsade på mina släktingar. Där märkte jag ett mönster som skilde sig från den skamkultur jag vuxit upp i. Alla pruttade och rapade ohämmat och de skämdes inte. De sa bara “oh sorry” med snyggt brittisk dialekt och gick vidare med livet. Det verkade som att alla hade förstått att det är sånt som händer, dessa kroppsliga ting, och att det inte är något att skämmas över. För mig som haft bajs-
och kräkfobi sedan jag var liten var det ett uppvaknande om något. Att man kunde ta så lätt på det! Skam är en känsla som lärs upp och påverkas av omvärldens syn. Vi skäms över sådant vi tror att de runt omkring oss kommer att döma oss för. I ett behandlingsprogram för att lindra IBS med hjälp av KBT förklaras att skammen kring toan vuxit fram under senare århundraden. Det berättas om medeltida fester där folk bajsade, kissade, kräktes och åt tillsammans och jag drar mig till minnes att jag först hörde om detta på ett barnprogram när jag var liten. Jag kan ha varit fem eller så och minns hur jag rös åt tanken på att dela något så privat. För sanningen är ju att jag hellre skulle gå naken inför hela skolan än bajsa framför en nära vän. Behandlingsprogrammet förklarade även att införandet av toaletten som ett stängt, avskilt rum antagligen varit nödvändigt för att göra oss friskare och motverka spridning av sjukdomar - men att det samtidigt bidragit till en skamkultur kring avföring. Varför skulle någon döma en för att man gör nummer två, när alla gör det? Om man jämför med andra mänskliga behov så blir kanske förklaringen lite tydligare. Sömn är ett av de mest grundläggande behoven och verkar vara fri från skam, om inte sömnen
