Ingvars Bokhörna

Ursula le Guin: "Lavinia" "Satyricon” eller en skamlös tripprapport från antiken.

Det här numret av ”Latin Lover” har tystnad som tema. Vad är då lämpligare än att tipsa om en roman där huvudpersonen äntligen får bryta en tystnad som varat i mer än tvåtusen år! Romanen har samma namn som huvudpersonen och tillika berättaren den italiska kungadottern Lavinia. Författaren är Ursula Le Guin och romanen är ett av hennes sista längre litterära verk från 2008. Hon var nästan 80 år när ”Lavina” publicerades men hennes fantasi och berättarglädje var helt obruten. Jag har tidigare tipsat om romanen ”Gravkamrarna i Atuan” från 60-talet av samma författarinna. I båda böckerna är huvudpersonen en kvinna men miljön, stämningen och berättelsernas uppbyggnad är helt olika. Trots att romanerna är så olika så präglas de ändå båda av författarinnans speciella magiska och psykologiserande berättarstil och jag kan försäkra att den som läst och tyckt om ”Gravkamrarna i Atuan” säkert kommer att uppskatta detta boktips. I Vergilius epos från 19 f.Kr ”Aeniden” som handlar om det romerska rikets uppkomst beskrivs Lavinia mycket kortfattat. Hon har till skillnad från andra kvinnliga personligheter i eposet inga repliker och beskrivs bara som tyst, blond och med lättantändligt hår. Le Guin låter däremot Lavinia tala oavbrutet på 279 sidor. Det är hennes röst som ledsagar läsaren genom berättelsen och genom henne så får vi ta del av de Temat för detta nummer är begreppet skam och då kan det ju vara på sin plats att tipsa om en berättelse som faktisk även för moderna läsare kan kännas som provocerande skamlös. ”Satyricon” är en text från antiken som oftast har karakteriseras som en roman och är endast bevarad i fragment. Litteraturhistoriker är ganska eniga om att ”Satyricon” är skriven under det första århundradet efter Kristus men vem som författat verket är oklart. Ungefär halva texten saknas och berättelsen blir därför sönderbruten och osammanhängande. De som är vana att läsa absurdister som Beckett eller modern postmodern prosa har naturligtvis inte några problem med det formatet. ”Satyricon” är skriven som en parodi på de stora antika litterära verken som Odyssén eller Aneiden. Men det är inget som en modern läsare behöver fundera över. Berättelsen lever av egen kraft. Berättaren som blir läsarens guide genom den våldsamma och hårda värld som skildras i ”Satyricon” heter Encolpius. Han har ett förflutet som gladiator och runt honom samlas vagabonder, prostituerade och nedgångna filosofer. Vi befinner oss långt bort från den gängse visionen av antiken med marmorvita städer, ståtliga palats fyllda med undersköna skulpturer och fascinerande personligheter som Alexander den store, Cleopatra och Nero. Det finns många scener där personer behändelser som formade hennes och kanske världens öde. Det finns en mängd intressanta motsägelser i Lavinias berättelsen. Hon vet och accepterar att hon både är en prinsessa och sedan drottning i ett konungarike under sen bronsålder samtidigt som hon är en produkt av diktaren Vergilius fantasi. En diktare född tusen år efter hennes död! I ett par centrala scener så konfronterar Lavinia diktaren Vergilius vålnad och tillsammans så diskuterar de hur han skildrar henne och den värld hon lever i. De avsnitten är kanske de mest svindlande exemplen på intertextualitet som jag någonsin stött på i litteraturen. Le Guins berättelser handlar inte om kampen mellan gott och ont utan om skillnaden mellan att fatta livsbeslut som får bra eller dåliga konsekvenser. Likadant är det i ”Lavinia” där berättaren fattar stora beslut som leder till krig men också lägger grunden till ett framtida imperium. Om det är bra eller dåliga val får läsaren själv avgöra. Naturen är besjälad av hemlighetsfulla makter som bokens huvudperson uppfattar och ibland utnyttjar. Det är ingen slump att den döende Vergilius ande får kontakt med just Lavinia och inte någon annan av karaktärerna i ”Aeneiden”. När jag lade ifrån mig boken så kände jag som om jag fått uppleva ett helt människoliv från tonåren med alla dess drömmar om framtiden till ålderdomen och en äldre människas syn på livet. Det var en mäktig känsla. ter sig skamlöst men höjdpunkten är det avsnitt som brukar kallas Trimalchios gästabud. Trimalchio är en frigiven slav som ger ett stort gästabud till sin egen ära. Under hela måltiden skryter han om sina rikedomar, pissar framför gästerna, hånglar med småpojkar och slåss med sin fru. Kanske är detta det mest låga och skamlösa beteendet i den västerländska litteraturhistorien. Vilka skäl finns det då för en nutidsmänniska att läsa om alla dessa antika skämmigheter och övergrepp? Faktum är ju att en modern läsare inte kan låta bli att känna en intensiv ovilja mot de passager i ”Satyricon” där barn och minderåriga utsätts för handlingar som inte är något annat än våldtäkt. Varför ska vi plåga oss med sådan lektyr! Svaret är enligt mitt tycke ganska enkel. ”Satyricon” är en rappt berättad historia med många groteska och ibland även för en nutidsmänniska komiska och dråpliga scener. Verket ger även en unik bild i hur den antika världen såg ut för vanliga människor. För mig är det tillräckliga skäl att rekommendera ”Satyricon”. Till sist, varför epitet ”tripprapport från antiken”? En tripprapport är ju som bekant en beskrivning av ett rus med allt vad det innebär av minnesluckor och osammanhängande hågkomster av människor och platser. Encolpius osammanhängande berättelse om (ofta dåligt) sex, våld och absurda händelser har tripprapporten alla karakteristiska drag.