#75 SKAM

Redaktionen Latin Lover #75 Skam

Chefredaktör Mina Asp Romefors Vice Chefredaktör Anna Hellers Sekreterare Adina Edfelt PR- Ansvarig Erik Aglert Ekonomiansvarig Linnéa Busk

Innehåll 3 Ledare Mina Asp Romefors 4 Redaktionsfrågan 6 Min Bekännelse - Jag är pretentiös och skäms över det Wilma Sävström 8 Moraliska dilemman: hur mycket bör du skämmas? Kitty Östergren 12 Jag tittade om SKAM och jag har åsikter Petter Ströbaek 14 Hur jag kom över att tycka allting var pinsamt genom att skriva listor Anonym 15 Sök till nästa års redaktion!

16 En lidingötjejs försvarstal Anna Hellers 21 En Studie i Skam Anonym 22 Skambelagda nöjen Alice Maddock 24 Bajs under medeltiden och på Instagram Adina Edfelt 26 Skammens kraft Astrid Berntsson 27 Jag skäms över att jag skäms över att jag skäms över att jag skäms Jack Rossander 28 Kropp & Knopp Adina Edfelt 30 Ingvars Bokhörna 32 Horoskop Malva Lindholm 34 Söderflödet 35 Nästa nummer

Skribenter Alice Maddock Kitty Östergren Petter Ströbaek Illustratör Gustav Hedengren Grafisk designer Li Brun

Kontakt Hemsida Sodralatinlover.com Mail latinlover@live.se Instagram @latinlover FaceBook Latin Lover Södra Latin

Ledare:

Skamsmittan Samtidigt som Corona sprider sig göds flertalet andra, glömda, sjukdomar här på vår skola. Jag pratar såklart om det vedertagna begreppet skam. Samtidens Södra Latinare riskerar att smittas av tre typer av skam. Den ena är klimatskammen, som visserligen inte är exklusiv för just oss på Södra, men ack så viktig! Den andra är Hansenskammen.

En skam skapad av Anders Hansen, i syfte att räta på våra gamnackar och kasta ut telefonerna genom fönstren. Den tredje, den smittsammaste, den mest ominösa skammen är skammen att inte vara någon: skam3. Att inte bli den man vill bli. Smittan till skam-3 är luftburen och inkubationstiden varierar beroende på om personen sökt in till Södra i syfte att bli någon eller om detta har växt fram med tiden.

fall Någon. Känner du igen dig? Du, likt jag, har blivit smittad. Skammen har kommit.

Jag var ingen, jag är ingen och jag kommer framför allt att bli ingen.

Snart försvinner resterande sekelskiftesbarn ur denna skola, och jag vet inte vad ni, mina kära medtreor, känner men jag är iallafall jävligt rädd för att inte bli något när studentens lyckliga dar är slut. Tidigare har jag inte tillägnat skam-3 någon nämnvärd tid. Jag har mest flutit på och gjort det jag känt för, skrivit en pretentiös text här och lekt skådis där. Men i höstas började jag upptäcka symptomen på mig själv. Symptomen är följande; man börjar panikläsa Clara Popenoe Thors texter i Nöjesguiden och rannsakar varenda liten detalj i sitt eget agerande som inte direkt leder till en plats där. Man letar upp de mest oproblematiskt problematiska skribenterna i diverse tidningar för att sedan kunna namedroppa dessa och med det bevisa att “jag har minsann koll på mina framtida kollegor.” Och framför allt: man börjar gå på samtliga svintråkiga kulturevent som kommer upp på facebook, för då är du ialla-

Skam-3 är radioaktivitet för självkänslan och strålar bort den man egentligen är. Innan sjukdomen slog mig drömde jag om att doktorera i litteratur, flytta till Edinburgh och öppna en bokhandel. Nu är jag rädd för att lämna Sverige, för att då kanske jag går miste om just den där kulturnatten då Elis Burrau kommer prata och vi tar en bärs. Sjukdomen är även radioaktiv för relationerna på skolan. Det blir kapplöpning, första in på redaktionen vinner!

Denna ingen-skam tror jag framför allt handlar om en skam som kommer från att jämföra sig själv med andra människor. Ett exempel på detta var när jag gick i sexan och kollade på Petter Ströbaeks youtubekanal och skämdes över att jag inte var lika rolig som han var. Trots att han var ett år yngre och vi inte kände varandra. Han var redan någon, medan jag var anonym och ingen.

Men nu när vi blivit vänner har jag egentligen bara insett att vi är på precis samma nivå av töntighet och att vi båda är lika mycket av en NÅGON.

Klimatskammen är bra, Hansenskammen går att diskutera om den är bra eller inte och skam-3 är farlig för såväl dig som för livet på jorden. Vi alla är någon, vi alla kommer bli någon. Just för att vi är människor. Du är ju redan någon som går Södra, läser denna tidning och därav uppenbarligen någon med bra smak. Vaccinet mot skam-3 är följande: var någon du redan är.

Skickat från min iPhone Mina Asp Romefors, chefredaktör

Redaktionsfrågan

NÄr skäms

Kanske när jag lyssnar på material girl och inser att det är en oironisk favoritlåt :((

När jag råkade kyssa min gamla svensklärare på munnen för att jag fick ett A

Li Grafisk Designer

Erik pr-ansvarig

HU17A

MU18A

Kitty Skribe ES17B

Anna Vice Chefredaktör

sa18a

När jag behöver berätta min gmail jag skapade när jag var typ nio (den är baserad på en animekaraktär jag var kär i :/)

Alice Skribent MU18A

Adina Sekreterare SA18B

När jag inser att jag lyssnat på Einár i en timme och glömt sätta Spotify på hemligt läge.

Gusta Illustr

ES18B

Du mest?

När jag råkar uttala c:et i dulce med s-ljud på latinet, förlåt Anna Raab

När jag behöver hänga med dom här 02:orna :/

Li Grafisk Designer

HU17A

Linnea Ekonomiansvarig

Kitty Skribent

HU17A

ES17B

När jag svimmar av rädsla varje gång jag tar blodprov.

Mina Chefredaktör HU17A

Gustav Illustratör ES18B

Petter Skribent MU18A

När jag gick på “ung filosofi” i femman för att jag va kär i en tjej där men uppenbarligen var dummast då jag varken fattade vad dom pratade om eller hur jag skulle använda dörren för att fly därifrån.

0_0 När jag spydde på ropstens rulltrappa framför typ 100 pers för inte så längesen

Min bekännelse - jag är pretentiös och skäms för det Till temat skam i Latin Lover skriver jag nu för första gången, och bara att skriva denna text får mig att skämmas lite för snart ska alla få reda på sanningen om mig.

Jag har varit pretentiös i många år av mitt liv och det började 2014 i och med tumblr. För mig räckte det inte att posera med chokers och fishnets på sociala medier, alla skulle veta vem jag var och att jag var den coolaste tjejen i Stockholm. Jag kände mig underskattad, för jag upplevde mig själv överlägsen alla andra, jag var ingen fjortis, jag var alternativ. Medan alla jävla orrar i min grundskola hypade Justin Bieber satt jag framför min retro-vibe vinylspelare inköpt på Urban Outfitters och spelade Queen is Dead av The Smiths. Runt omkring mig hängde ljusslingor över alla monsteraplantor och kaktusar som stod i lite så där organiserat kaos i mitt emo-rum och jag njöt av tanken av att vara den där tjejen ingen lade märke till i bakgrunden, jag var fett djup och stolt.

Om någon hade frågat mig vad för mu-

sik jag lyssnade på 2015 hade jag fnyst ‘’Äh, du vet ändå inte vem Bob Dylan är” och fortsatt stirra ner i marken på mina svarta birkenstocks.

Många år har gått sedan min gyllene högstadietid men ännu kan bruden med runda glasögon 0,5+ i styrka och H&Ms feministtröja hemsöka mig när jag minst anar det. För ett par veckor sedan reagerade jag oerhört starkt när min NAKD-kusin berättade att alla hennes kompisar hade samma platå - Dr Martens som mig och att det var den snyggaste trenden just nu. Återigen befann jag mig i ett pretentiöst dilemma och jag fick ansträngt hålla mig för att inte bli arg över att en så alternativ sko plötsligt blivit inne bland influencers. “Vad fan ska man nu ha på sig?” väste jag nästan, men skammen hann före tack å lov.

Detta är bara ett av många tillfällen på senare dagar där jag känt mig demoniserad av mig själv och flickan som lånade pengar av mamma och pappa för

att köpa ett set från american apparel för 1000 kr. Innan det visade sig att american apparel var kvinnohatare, såklart.

Med ytterligare några år på nacken kan jag nu ändå medge att jag utvecklats som person, jag är medveten om mina pretentiösa personlighetsdrag och även om jag skäms orkar jag inte längre dölja det. För idag när det inte längre är outat coolt att lyssna på The Smiths och definitivt inte coolt att köpa sina kläder på Urban Outfitters ägnar jag mig istället åt att vara höjden av pretentiös, vilket i detta fall innebär att diskutera många ungas vardag som något passé. Någonstans inom mig har jag nämligen kvar begäret av att hävda mig själv inför andra och att jag var någon som fjortonåring, “Åh, den där gamla dängan, vilken nostalgi! höhö ;p’’ kan jag exempelvis säga om någon sätter på Love Will Tear Us Apart av

Joy Division, precis som vilken annan person född på 70-talet skulle sagt. Jag är född 2001.

Det finns alltså än idag stunder där jag sprider negativ energi med mina post-alternative girl kommentarer.

Detta skäms jag innerligt för, så mycket att jag ibland väljer att inte prata alls i sammanhang där jag så lätt kan falla ner i prettograven.

Detta var min bekännelse, jag är pretentiös och därför skäms jag.

Om ni har några frågor eller vill diskutera liknande erfarenheter är det bara att komma till Wollmars så tar vi det över ett glas rött! :)

Wilma Sävström

Moraliska dilemman: hur mycket bör du skämmas?

Som ledamot i riksdagen kan livet kännas kämpigt med långa timmar i plenisalen, EBTs kacklande som ekar i korridorerna så att kristallkronorna skallrar och Steffes näsa som visslar i mikrofonen likt Hesa Fredrik. Du får nys om en riktigt fin övernattningslägenhet på Karlavägen som kan bli din för ett billigt pris, något som skulle lätta sorgerna rejält, det är bara det att anskaffnings-sättet inte är helt ”clean” så att säga. Men om ingen får veta... vad gör du?

A) Slår till såklart, kanske vill Hanif Bali komma på vinkväll nu när du bor så nära Spy Bar! B) Backar efter att du minns Mona Sahlins långa månatliga terapeut-räkning.

D) Du står rådvill, drömmer om svenskt tenn-vardagsrumsbord men mardrömmer om toblerone.

C) Du kommer till dina sinnen och inser att du aldrig skulle göra något sådant, du jobbade ju för tusan med att snitcha på tobakshandlare till Stockholms Stad som ung.

Du har blivit kontaktad av ett företag som vill sponsra ditt varumärke som influencer. Företaget kallar sig e-ciggkedjan och de erbjuder dig en så stor summa pengar att du hade kunnat finansiera en resa till surfakademin i Costa Rica, som du hört så mycket om. Det enda du måste göra är att avsluta varenda publikation på nätet i ett års tid med en video där du i 30 sekunder vejpar passionerat till ett the weekend-medley. Vad gör du?

A) Du tackar ja! Detta passar dina fans perfekt.

D) Avböjer efter att sugarbearhair kommer med ett bättre erbjudande.

C) Det här med klimathotet känns ändå viktigt att ta hänsyn till. Du tackar nej efter att du sett Pernilla Wahlgren bli uthängd på aningslösa influencers, Gotland sägs ju ändå vara nya Costa Rica.

B) Du tackar ja, men blir snart så nikotinberoende att du funderar på att stämma företaget istället, det lär leda till en hel del publicitet i form av nyheter24-artiklar.

En eftermiddag på ETC bokcafé sitter du i soffan och försöker förstrött plugga. Under din toapaus inser du att en planka i golvet sitter löst. Du lyfter på den och hittar en liten låda vars innehåll består av små ziplockpåsar innehållandes något sorts vitt pulver.

Du stänger den snabbt, går ut, tvättar händerna och undrar vad-fan-detdär-var. Efter en deep-googling inser du att ETC verkar sälja långt mer än bara ekologiska tvålar och böcker om hur man lätt tillagar vegansk hundmat.

Herregud! Plötsligt förstår du hur kaffet kan vara så billigt och tjejen bakom kassan så extremt trevlig. Vad gör du?

D) Du skriver en avslöjande artikel och säljer den till DN. ETC blir nedlagt och du den yngsta som får stora journalistpriset någonsin.

A) Det här är förskräckligt! Du tar med dig innehållet och lägger det tills vidare i ditt skåp i musikarkorridoren.

Du tänker att det bara är att ta tag i polisen när de är på besök, artigare att ta det öga mot öga istället för på telefon.

C) Du ringer polisen och väser fram din upptäckt med hjärtat i halsgropen medan de andra cafébesökarna vänder sig om och stirrar.

B) Du kontaktar dem för att bli delägare.

Stämningen i Börshuset vid Stortorget har börjat kännas riktigt stel och förtryckt efter att ditt skämt om Kristina Lugns sex appeal inte riktigt landade rätt, och din stol nummer 17 känns särskilt träig. Varför har ingen humor längre? Inte ens faktumet att nobelpristagaren i litteratur snart ska annonseras känns kul. Vad gör du för att ta dig ut ur ditt dåliga humör?

A) Busringer en erkänd författare och lurar denne att han vunnit nobelpriset, han blir otroligt glad! Så härligt att få sprida lycka, du inser att det ändå är vad livet handlar om.

C) Kör en runda vändtia med Kjell.

D) Föreslår att ni alla drar en trerätters på Riche ikväll.

B) Klottrar ”Kristina Lugn är en fitta som inte kan ta ett skämt” på toaletten i källaren.

Du, Linnea, har precis skrivit på pappret om att, tillsammans med David Sundin och Lina Hedlund, vara en av programledarna till 2020 års melodifestival, och det känns underbart. Ni tar ett glas i SVT-huset strax bredvid bolibompadraken och firar, när en av dina kollegor plötsligt börjar svamla om en sketch som du inte haft en aning om var planerad. Sketchen går ut på att ni i finalen alla flossar till tonerna av Euphoria, framförd av Adolf Fredriks barnkör. Alla är supertaggade och speciellt Christer Björkman tycker att det är den mest genialiska idén någonsin, men till skillnad från David och Lina förstår du att det här kan bli förödande för ditt sociala liv och din karriär utanför mello - du har ju för fasen fått erbjudande om att spela på Way Out West i sommar! Hur tar du dig ut ur den här situationen?

C) Du säger inget, utvecklar panikångest under veckorna fram till finalen, överlever flossandet men hämtar dig aldrig riktigt från skammen.

A) Du bestämmer dig för att det enda du kan göra är att, helt enkelt, bryta benet innan finalen.

D) Du inser att du måste ha “the talk” med boomern Christer och berätta för honom om flossandet som social ödeläggare. Det är hårt, men det måste göras.

B) Du mutar en stackare att bombhota Globen dagen innan final. Hela showen blir inställd, Säpo lägger ner alla andra åtaganden för att hitta gärningsmannen och Donald Trump tweetar frenetiskt om hur Sverige har gått ner sig, men du undviker det öde som annars hade väntat dig. Phew!

Svar

A

Du är inte ond, du är bara dum, men i längden spelar det kanske ingen roll. Nej, det är möjligtvis inte ditt fel att du har så lågt IQ, men se detta som ett wake-up call, och börja fråga din mamma om råd. Du behöver det, akut. Om du har kapacitet att skämmas, gör det.

Om du inte har blivit inspärrad än för dina psykopatiska drag, gratulerar vi dig hjärtligt, samtidigt som faktumet kvarstår att du antagligen kommer att bli det inom en snar framtid. Du är en äkta Slytherin och Lucius Malfoy hade varit stolt, men det är inte något du bör vara. Skäms!

C

B

Jante är sannerligen din livslag. Du är god, genom-hederlig, och det är synd att du aldrig kommer att bli adlad eftersom att de flesta andra är exakt likadana. Du har aldrig snattat, du går snällt med på vad som krävs av dig och du skulle aldrig, och jag menar aldrig, gå emot Christer Björkman. Du klarar dig med moralen i behåll, även om självrespekten är gravt lidande så försök att inte skämmas.

Javisst, du har moral, men du har framförallt förstått att det är något som du måste ha för att ta dig fram så smidigt som möjligt här i världen. Du står upp för dig själv när det krävs av dig, men tar absolut inga risker.

Du är helt enkelt intelligent, och kommer troligtvis aldrig att hamna i smutsen för dina eventuella brott. Varför skämmas om ingen märker när du gör något dåligt?

D

Text: Kitty Östergren

Jag tittade om

SKAM FREDAG 11:32

och jag har åsikter Sverige har varit med om en ny våg av dramaserier för ungdomar på senare tid.

Det kommer typ en ny serie varje vecka och alla är sjukt dåliga. Anledningen till den stora vågen är på grund av den norska serien Skam som hade premiär 2015 (ja det har redan gått 5 år). Även om Skams popularitet har förstört Tv-Sverige så mindes jag inte Skam som en dålig serie.

Det jag minns från Skam var att alla vuxna pratade med en om serien i typ 2 år efter den kom ut och det var jävligt irriterande. Jag minns att mina föräldrar trodde att de förstod mig efter de hade sett Skam men det man måste komma ihåg är att Skam blev stort när jag gick typ i åttan. Så medan Skam-karaktärerna typ ”hooka” och ”planert sin russe-tid” så satt jag hemma och runkade hela dagarna.

Sen minns jag massor av artiklar om typ norska glosor som ”sjalu” och ”drittsekk”.

Det sistnämnda var mest irriterande på grund av att alla trodde de kunde prata norska när de egentligen sög på det, host* Fanny Lindstedt Grahn host*.

Nu när jag har tittat om serien så mär-

ker jag att väldigt många saker i serien är daterade. Den största daterade saken är karaktären Nooras ständiga politiskt korrekta-besserwisserhet. I en scen blir hon sur när Vilde pratar om Williams kukstorlek, det där är bara något som en AfS-medlem som tror på omvänd sexism skulle blir sur på idag. Det finns dessutom en scen där Sana och Chris kommer in till skolgården på hoverboards. Lite då och då får man också se en thrasher-hoodie eller typ något fult från Monki. Det finns dessutom en scen där de säger ”checka det här snapchatfiltret” och det skulle vara daterat för typ ett år sen men nu är det väl i tiden igen.

Det som är den starka sidan av serien är att den är väldigt trovärdig. Skådisarna är väldigt bra och mycket av dialogen känns inte överdrivet krystad. Dock är det en scen jag verkligen inte kan släppa!!! I sista avsnittet av första säsongen så får man reda på att Isak är gay och man får reda på det genom att Noora ser att han har kollat på bögporr på sin mobil. Förutom att det är så jävla dumt att han har hundratals flikar öppna med väldigt random porrsidor när han försöker gömma det så finns

det en sida som bara heter ”BUTT” och där det på sidan bara är en stor textruta där det står ”BUTT”. VEM FAN RUNKAR TILL EN TEXTRUTA DÄR DET STÅR ETT ”SNUSKIGT” ORD???

huvudroll och det enda som hände var att alla tjejer gick runt med page och rött läppstift. Även de som inte hade det la upp massor av bilder på sina tjejkompisar som hade page och läppstift och skrev ”Noora *hjärtemoji”.

Andra säsongen är lätt den sämsta säsongen. Hela säsongen är en lång jävla tease. Man vill bara att William och Noora ska bli tillsammans hela jävla säsongen och de 10 sekunder långa pauserna som de tar mellan varje replik gör hela säsongen så jävla seg.

Förutom det har de typ 80 stycken scener med typ någon traplåt och så gör karaktärerna något i slow motion. Den här säsongen gjorde också Noora till

En rolig grej jag fick höra av en norsk jag känner var att Nissen (gymnasiet de går på) är det vidrigaste gymnasiet i Oslo. Det är bara massa överklasskids där och de spenderar alla sina pengar på sin student. Sen är det värsta hierarkierna och massor av incest i skolan. Skolgården suger också. Så Södra Latin… eller jag menar Nissen, är en ganska vidrig plats i verkligheten.

Jag kan skriva i evigheter om seriens nackdelar men sammanfattningsvis så är Skam en av de bästa dramaserierna för unga som har gjorts. Jag tror att anledningen till varför jag har så mycket åsikter är just för att det är så bra och att jag blir lite sur när vuxna människor får till ungdomar lite för bra. Men aja jag får hoppas att någon annan vuxen hittar samma flamma i någon av de här nya skitdåliga serierna.

Text Petter Ströbaek

J

ag brukade, för några år sedan, tycka att allting var pinsamt — jag tyckte det var pinsamt att jag hade “ovanliga” intressen, jag ville helst inte visa min musiksmak för någon, jag tyckte det var pinsamt att gå in i en restaurang för att då fick man uppmärksamhet på en, jag tyckte det var pinsamt att säga till när jag fick fel beställning så jag ba höll käften och åt upp det ändå, jag tyckte det var pinsamt att komma sent, jag tyckte det var pinsamt att få skäll, jag tyckte det var pinsamt att köpa mycket snacks på en mataffär, för tänk om kassören skulle tycka jag var tjock, och jag tyckte det var pinsamt att byta om efter idrotten, och jag tyckte mina föräldrar var pinsamma, och tjat-tjat-tjat, men sedan kom det en dag då jag inte längre brydde mig om sånt trivialt, det kanske var i typ sjuan, och jag slutade ligga vaken om nätterna, tänkandes på allt generande jag hade gjort. Men en diktatoriskt och drakonisk högstadielärare jag hade sa en gång, helt out-of-the-blue, att man aldrig kan ändra någonting man har gjort, så man kan lika gärna gå vidare i livet, vad det än gäller. Det var ganska hårt sagt.

Hon sa i princip: Så vad fan ska du göra, gråta över det? framför massa osäkra 13-åringar. Hon var konstig på många sätt, min lärare, men av någon anledning, stod det där kvar vid mig — jag har aldrig riktigt varit introvert; jag har aldrig tyckt det har varit jobbigt att hålla tal, snacka inför folk, och skaffa nya vänner. Det var ba småsaker jag kunde blygas över något brutalt, såsom att jag tyckte det var pinsamt att råka gå fel håll på stan och sedan behöva vända mig om för att då ”såg jag ut som en idiot”. Men en dag slutade jag bry mig om allt sånt. Inte riktigt helt tack vare min lärare. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag brydde mig inte läng-

Hur jag kom över att tycka allting var pinsamt genom att skriva listor re om att mina föräldrar var pinsamma, jag sket i om folk tyckte jag var ”cringe” eller ful eller tjock eller jobbig. Alltså egentligen vill jag kunna ge något konkret råd, typ: Hur man slutar tycka allt är pinsamt!, men jag vet liksom inte hur jag gjorde. Jag kan ju skämmas över saker jag har gjort eller sagt lite då och då, och då skriver jag upp det i en låååång lista jag har på mina mobilanteckningar: ”Saker jag har sagt som får mig att vilja dö lite”. Och varje gång jag gör någonting jag ångrar och skäms över, skriver jag upp det också. Mina listor fylls på typ varannan vecka. Det är ganska terapeutiskt att kunna kolla tillbaka på, för någonting jag skämdes över för två år sen skrattar jag åt nu — och jag tänker: Det var ju inte alls jobbigt, det var ju fan askomiskt att jag gjorde-det-där-som-jag-inte-vill-nämnatack. Så, det är mitt enda tips, antar jag.

Att komma i kontakt med sin skam, och att inte försöka förtränga det. Man vill ju lätt ba glömma den man var innan, och alla äckligt pinsamma stunder man råkar illa ut för, och allt man har sagt i grupp som inte riktigt har gått hem, men, om man istället försöker komma ihåg sina värsta stunder kan man komma över dem enklare. Exempelvis när jag råkade säga till en döv kille att han skulle “Lyssna på harpsträngarna,” cirka tre gånger av misstag, vilket jag brukade ligga uppe och få panik-rysningar av, men som jag nu berättar som en “rolig, stel story” till folk.

Allting jobbigt blir ju en anekdot senare i livet. Så är det ju bara. Annars skulle inte ståuppkomiker-yrket finnas.

Text: Anonym

SÖK TILL NÄSTA ÅRS REDAKTION! Just nu är ansökningarna öppna för att just DU ska kunna sitta i nästa års redaktion.

Posterna vi söker är: • Chefredaktör • Vice-chefredaktör • Sekreterare • Ekonomiansvarig • PR-ansvarig • Illustratör • Layoutansvarig • TRE (3!) skribenter Är du en av dessa?

Sök då genom att utföra de arbetsprover som tilldelas respektive post, mer hittar du på vårt Facebook-evenemang.

Sista dagen att ansöka till styrelseposterna 20/3.

Sista dagen att ansöka till resterande poster är 31/3. ÅRSMÖTE 22/4 i Tranströmersalen, 16:00.

På årsmötet tillsätts de fyra styrelseposterna, d.v.s. chefredaktör, vice-chefredaktör, sekreterare och ekonomiansvarig! Kom dit och värna om skoldemokratin var med och bestäm vilka som ska sitta i nästa års styrelse!

Resterande poster väljs in veckan efter genom intervjuer!

Frågor?

Mer information finns i vårt Facebookevenemang, där kan du även ställa frågor!

En lidingötjejs Försvarstal En lidingötjejs försvarstal

Det är alla hjärtans dag. Jag sitter på en fullsatt läktare inne i Åkeshovs sim- och idrottshall tillsammans med mina två bästa vänner; den ena som jag delar mitt högstadietrauma med, och den andra som är min trogna bundsförvant här på Södra Latin. Vi är här för att se “SthlmDunken2020”, där Norra Real ska möta Hersby gymnasium i basket. Norra Reals sportansvarig, som också råkar vara min barndomsvän, står några rader bakom oss och pratar i en walkie-talkie. Det var hon som frågade ifall jag ville ta med några kompisar och sitta på Norras sida för 99 kronor per biljett. Jag ville. Ojojojoj vad jag ville.

För jag bor i Askrike, på norra Lidingö, buss 204, 211, 212 och 222 från Ropsten. Hersby gymnasium, det enda gymnasiet på ön, ligger 3 minuter med mopedbil från mitt hus.

Ungefär fyra femtedelar av niorna på min lokala mellan- och högstadieskola börjar där efter nian, och runt hälften av den sista femtedelen uppgraderar till Campus Manilla el-

ler Östra Real. Många gamla klasskompisar och andra bekanta sitter på andra sidan läktaren och försöker granska oss utan att få ögonkontakt.

De ser obekväma ut, men inte särskilt nervösa. Först ut är tjejlagen, därefter cheerleading, och avslutningsvis killarnas match. Norra är beredda på förlust.

Sprickan mellan mig och de nuvarande hersbyeleverna sträcker sig långt tillbaka, men vi kan påbörja dramaturgin i början av femman för tydlighetens skull. Källängens skola, D-huset, vi hade nyss flyttat upp från fyrans baracker. Efter sommarlovet drog märkeshetsen igång på allvar, och av “principskäl” vägrade jag klassikerna Hollister och Abercrombie & Fitch som den insiktsfulla, oberoende lilla tjej jag var. Senare samma år hittade jag och min lidingöbästis varandra, och insåg att det var vi mot världen, vilket då innebar vårt mellanstadie. Gemensamma avvikelser som förenade oss i vår uppfattning var 1) att ingen av oss hade ett land-

ställe 2) att ingen av oss åkte slalom i norra Italien under sportloven, och 3) att vi båda spelade instrument och läste böcker istället för att vara aktiva inom GT Vikingarna eller IFK Lidingö FK. Avståndet mellan oss och de andras livsstil blev viktigare i högstadiet och inför gymnasievalet. I åttan fanns inget mäktigare än att tillhöra de 5% som inte tagit mopedkörkort eftersom “onödigt, jag ska ju ändå gå gymnasiet inne i stan”. Ja, jag var jättestörig i högstadiet som kände mig tvungen att konstant behöva provocera, men för att försöka försvara mig själv i efterhand så ville jag bara behålla min integritet och självrespekt, vilket blev en kamp på grund av motståndet snarare än mig själv. Att jag ens orkade hålla på var för att jag var säker på att det fanns rimligare människor där ute, och att jag snart skulle få möta dem, trots att grundskolan kändes oändlig.

Av någon anledning blev det samhällsprogrammet på Södra Latin

som jag satte min tilltro till. Innan jag började förstod jag naturligtvis att jag skulle behöva förhålla mig till den kultur av hat mot Lidingö som finns på Södra, men intensiteten av hatet chockade mig. Jag trodde länge att ingen utanför Lidingö ens visste att Hersby gymnasium existerade, men ni är alla förvånansvärt välinformerade. Jag får ofta höra utläggningar och anekdoter om att Lidingös ungdomar är bortskämda, otrevliga, ignoranta, snobbiga…

Inte helt sällan av personer som inte känner någon från Lidingö. Förutom mig då.

I början av ettan trodde jag att jag kunde undkomma skambeläggningen genom att vara tydlig med att jag bodde på Lidingö, för att uppmärksamma att jag insåg att jag var privilegierad, men också för att markera att jag inte brydde mig om det på ett skrytsamt sätt, och att vi alla sedan skulle kunna gå vidare. Så lätt var det inte, och lättare har det inte blivit.

Det vet jag att vi alla upplever, vi som bor på Lidingö och inte går på Hers-

by, Manilla eller Östra. Vi tänkte att det räckte med att vi faktiskt valde bort Hersby, att det var tillräckligt tydligt i sig. Det man förstår snabbt är att andra kräver att vi skäms, oavsett. Över var vi bor, över våra tidigare, ovetande jag i yngre åldrar, och över att vi ens utnyttjar det fria skolvalet för att nästla oss in på en plats vi inte förväntas vilja befatta oss med. Det verkar heller inte finnas någonting vi kan säga eller göra för att minska det obehag vi orsakar, vilket såklart är frustrerande eftersom ingen förklaring till varför erbjuds, om det ens finns någon. Vi fortsätter bo på Lidingö, iallafall tills gymnasiets slut, och vi fortsätter att bli föraktade för att vi gör det, trots att vi inte valt att bo där. Det enda vi kunnat välja är ju de gymnasieskolor vi nu går på.

händer! Min uppväxtort, det jag ska visa mina framtida barn. Hersby gymnasium, där resterna av min grundskola vilar i ett tillstånd av stabil ignorans, skyddade från den omvärld som hatar dem. Lidingö, den ort som format och härdat mig, på gott och ont. Inte ett jättekonstigt förhållningssätt till en plats man kallar sitt hem, eller hur?

Jag älskar Lidingö. Inte för att jag anser att jag är bättre än någon annan på grund av att jag bor där, vilket är en vanlig missuppfattning, utan just för att jag faktiskt råkar bo där, vilket jag tycker om att göra. Det är jobbigt att behöva skriva ut självklarheter, men många verkar inte vilja förstå? Bostadsområden, parker, bryggor, bussar, minnen; Lidingö stad, det är här det

Sedan skulle jag också snabbt vilja ta upp något annat, något ganska kontroversiellt enligt många, antar jag, men som är så dumt ifall ingen annan försöker tvinga på er. Hur synd det är om lidingöungdomarna. Jag tänker ofta på det vanligaste argumentet mot det fria skolvalet, att det är svårt att lyckas i skolan om föräldrarna inte har möjlighet att hjälpa sina barn med läxor

Med det sagt har jag också fått nödvändiga perspektiv på Lidingö i förhållande till andra bostadsområden, tack vare att jag går på Södra. Jag har till exempel blivit uppmärksammad på privilegiet i att jag känner mig trygg där jag bor, även under kvällen och natten.

Att det inte är en självklarhet för alla är verkligen fruktansvärt, och är värt att tänka på när man är i min position.

hemma. Att det, i det argumentet, alltid antas att föräldrarna är de som hjälper till med läxorna. Jag tror inte att det är särskilt många lidingöföräldrar som har tid att själva hjälpa sina barn, om man jämför med Söderort. Läxhjälp, absolut, som kombineras med barnvakt tills föräldrarna kommer in genom dörren efter 2-3 timmars övertid, i bästa fall. På ön, som vi säger, vet alla att arrogans och riskabelt leverne har en stark korrelation till föräldrarnas grad av arbetsnarkomani. “Att lyckas” innebär inte att plugga och få ett jobb man trivs med, utan man måste bli överläkare, advokatbyråägare eller vd på ett stort företag. Världskänd dj kan funka om man absolut inte klarar

sig i skolan. För oavsett intelligensnivå och lämplighet för högre studier, kommer föräldrarna annars att pressa och täcka upp för en ifall man inte räcker till. Det viktigaste är att vara högst upp, och ert förakt utan försök till förståelse minskar definitivt inte den drivkraften.

Men det var bara en liten parentes.

Nu när jag äntligen har distans till den kultur jag växte upp i fram tills att jag var 15, har jag också börjat tillåta mig själv att känna tacksamhet för det motståndarläktaren representerar – och var och en av dem som sitter där. Tjejkompisen som fixar in oss på

Text: Anna Hellers

Hersbys efterfest, killen som skrev att jag var en fitta på ask.fm i sjuan och alla hans kompisar, intrigmakare som gjorde högstadietiden lite mer spännande, tjejgänget från min gamla klass som undviker att hälsa på mig, och de som jag inte har så mycket kontakt med men där ett samförstånd finns: de som jag träffar på nattbussen då och då, och de som blinkar med mopedbilslamporna varje gång de kör förbi.

Min högstadietid var lite av ett trauma, ja, men ett trauma jag var medskyldig till. Jag har fått uppfattningen att jag inte är ensam, att många av oss som bytte till Södra från andra områden än innerstan har mer eller mindre komplicerade förhållanden till våra geografiskt närliggande gymnasium.

En slutsats jag kommit fram till under textens framväxt är att vi alla borde försöka lägga det bakom oss och gå vidare, framförallt för vår egen skull.

Vi var för bra för dem, men de var ju också för bra för oss på ett sätt, och det måste man kanske inse för att i längden må bättre över att man bröt upp med ett liv som andra fortfarande lever.

Eller så är det bara jag som har svårt att motivera varför jag inte skulle vilja försonas med Hersby? Som såklart vinner både ena och andra basketmatchen mot Norra Real tack vare aggressivitet, och såklart, framförallt, även den något översexualiserade cheerleadinguppvisningen. När de ställer sig upp och hurrar unisont vet jag inte vilken läktare jag vill tillhöra.

Vi på södra kan vara stolta över vår röda tegelbyggnad, identisk med norra som den är. Inte för att här erbjuds kursen fysik tre, inte för att Tranströmer en gång satte sin fot här eller för att det helt enkelt är kreddigt att gå på södra.

Det handlar om något helt annat. Vår skola huserar nämligen Stockholms, kanske Sveriges, eller varför inte världens, mest skamfyllda kvadratmeter i den mytomspunna rökrutan.

Rökis är i allmänhet sjukt överskattad. Jag skäms bara av att visa mig där, ändå gör jag just det tämligen regelbundet.

För det är ju ännu skämmigare att typ stanna inne? Asså jag tänker; sitta på Caffiz och scrolla som att man inte har någon att vara med? Eller som att kompisarna tror att man ska göra någon form av statement i att vara så pass emot rökning (fast man själv röker…) att man måste demonstrera sin motvilja genom att vägra sätta foten i rökrutan? Det är ju fan astöntigt, ergo skamfyllt, jag håller med. Därför står jag där i rökis och småfryser i vårjackan som är för kall, men främst är jag obekväm pga. skammen som fyller mig. Jag skäms över att jag inte vågar stå upp för min motvilja att beträda den där rutan, jag skäms över att jag står där och fryser trots allt!

Och det är inte bara jag som skäms i rökis. Det finns de som av skam vänder sig bort när deras sånglärare går förbi, de som skäms över sina oraffinerade munbloss, de som skäms över att de inte vill röka men gör det för att passa in, de som inte röker och därmed känner att de missar kredd, de som skäms över att a non smoking generation satte spår men att de inte orkar sätta det i handling, de som skäms över att de skiter helhjärtat i a non smoking generations vackra budskap, och de som bara tycker att hela idéen med att kalla en rökruta för ”rökis” är jävligt osofistikerad och… dum. Jag kom inte på så mycket mer nu såhär på rak arm i stundens hetta, men jag lovar att jag hade kunnat lägga fram tusen möjliga scenarion till. Minst tusen.

Jag nämnde förut att vi ska vara stolta över rökis, som vore det en nobelpristagare tillhörande skolans alumni. Det står jag fast vid. Rökis är en del av södraessensen, det tror jag att de allra flesta kan förenas kring. Något annat som kan definiera vår skola är den tärande självmedvetenheten (som lätt går över i ett världsfrånvänt hybris-tänk?). I rökis förenas den med skam och magi skapas. Eller kanske inte magi, men en kemisk förening som utgör något att vara stolt över. Man skäms för att man är självmedveten, och jag kommer att fortsätta stå i rökis i alla väder och sinnesstämningar och vara alldeles självmedvetet, och inte alls världsfrånvänt, stolt över min skam.

En Studie i Skam

Jag dejtade inte folk i skolan... tills jag gjorde det Jag är helt och fullkomligt skamlös när jag gillar någon. Faller jag för någon, faller jag hårt. Då förlorar jag plötsligt vissa avgörande sociala spärrar och har inte längre några problem med att tvinga mig hem till folk, böna och be om att vi ska ses, skicka 20 sms på raken eller efter att det tagit slut höra av mig någon gång i månaden för att kolla om vi kanske kan börja umgås igen… fast som vänner… typ… eller kanske ligga också? Kom igen det har gått tre veckor nu sen vi sågs och jag lovar att jag inte är kär i dig längre!!

Som den hopplösa romantiker jag är spelar det heller ingen roll om personen gång på gång upprepar

att det inte vore bra att ses, att den dejtar någon annan just nu och/ eller påminner om att vi faktiskt aldrig varit mer än ”vänner som låg”. För jag vet ju att det självklart kommer bli vi till slut. Hoppet är det sista som lämnar människan.

Det låter kanske världsfrånvänt och rent av ohälsosamt att leva sitt liv som jag gör. Går det ens, utan att bli en social paria? Svaret är ja, mina vänner. Och jag ska avslöja hemligheten för att få det att funka: Man håller sig långt borta från alla på södra.

Tycker du som gjort misstaget att dejta mig att jag är störig, klängig, en s.k. crazy (ex-)girlfriend?

HAHA, det är inte mitt problem!

För du har ändå ingen att skvallra om det till. Dina polare vet inte vem jag är! Mitt rykte är inte i fara, för inför mina vänner är jag lika chill, snygg, rolig och cool som alltid.

Trots att jag ägnat gårdagen åt att ringa/gråta/ringa/gråta på repeat till någon som inte svarar.

Därför lovade jag mig själv dyrt och heligt att aldrig gå längre än ett hångel med någon från skolan. Men så plötsligt händer det. Ett hångel leder till en dejt, som leder till en till, som leder till en översovning osv. osv. Kanske för all evig tid? Fast så plötsligt svalnar intresset hos den andra. Meddelandena blir färre, kramarna i korridoren mindre hjärtliga. När det plötsligt varit jag som frågat om vi ska ses fem gånger i rad vore väl det normala att inse faktum: ”he’s just not that into you”, ta sig ur situationen med värdigheten i behåll, och gå vidare.

Men min vana trogen kan jag ju självklart inte släppa det. Plötsligt bootycallar jag alltså någon som är vän med mina vänner, går på samma fester, har samma individuella val, eller åtminstone står några meter ifrån mig i caffiz då och då. Och då är det minsann inte lika roligt längre. En för mig ny känsla infinner sig: Skammen! Det här är ju helt sjukt pinsamt beteende, tänker jag.

Men ändå är det omöjligt att låta bli. Trots den överhängande rädslan för att bli stämplad som en brud att passa sig för. ”Å nej mannen, haffa inte henne, hon blir helt besatt!”.

Det är nog vad grabbarna säger till varandra nu för tiden. Och jag kan inte annat än att hålla med. Kära läsare: Håll dig jävligt långt borta från mig, annars blir det du och jag 4 ever <3

Text: Anonym

Skambelagda nöjen Ja, hur egentligen ska man översätta ’guilty pleasures’ till svenska? Självaste ordet kanske inte spelar så stor roll. Det är mer vad det innebär: Att man älskar någonting, oftast i smyg, trots att det kanske är tabubelagt och/eller skamligt att gilla. Enligt en snabb googling är de vanligaste guilty pleasures-arna i Västvärlden typ, romcom filmer, reality TV, snacks, och att sjukanmäla sig själv utan att vara sjuk (riktiga crazy things).

Jag nöjde mig inte där, dock, utan jag ville veta vad mina nära å kära (Instagramföljare) hade för guilty pleasures — och här är resultaten!

Ingenting är ändrat i komiskt syfte, utan allt nedan är riktiga svar jag har fått inskickade.

• • • • • • • • • • • •

Devetdu Äta rå köttfärs Aitch Östermalms/Manilla youtubers, så satisfying att allt ba flyter på i deras liv Att klippa död hud från mina fötter High School Musical Fredrik Skavlan Tiktok Countrymusik, Rascal Flatts är det bästa jag vet Lukta på min mens för den luktar karamell Kpop Skriva med 40+ gubbar på Tinder

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Dansbandsmusik Typ alla mästerkockprogram är fan beroende Att lyssna på Madonnas Like A Prayer när jag egentligen borde lyssna på jazz Scat Einár Att crusha på han in The Kissing Booth grovt Fan Va Kung - Jockiboi Röra på min pappas rakade huvud Molly Sandén låtar Skicka nudes till finska snubbar Älskar att skita det är asskönt gör det just nu Coldplay Händer... jag slutade hålla på med en kille för att hans händer inte var ”manliga” nog Choco cheez cruncherz Kolla 70tals porr Världens mest basic men sanna guilty pleasure är ju PH Bluegrass-musik Anis don Deminas youtube Glee Att jag brukar gå runt på Östermalm med solglasögon och låtsas passa in Stalka och långsamt bryta ned folk psykiskt Canelloni Macaroni - Lasse Holm Äta snor Asmr LOL Kolla Vampire Diaries hottest kissing scenes Bianca Ingrosso Bränna mig på varma plattor

Text: Alice Maddock

Bajs under medeltiden och på instagram

I

nför det här frågade jag mig vad jag skäms över. Först kom jag inte på något. Ibland skäms jag så klart över mitt beteende och mina tankar. Men brukar jag skämmas över något kroppsligt? Jag var aldrig en sån som skämdes när jag fick mens, gömde bindan och smög med värktabletter.

Inte heller är jag en sån som skäms över mitt utseende eller sex. Jag tänker alltid att det är naturligt; celluliter, kroppshår, det där ärret jag har på kinden och andra kroppsliga företeelser.

Att det är som det ska vara. Trots det är jag en sån som aldrig någonsin skulle låta någon se mig bajsa. Trots det är jag en sån som skäms bara över att skriva ordet “bajsa”. Detta blir förstås absurt när alla levande människor regelbundet behöver just bajsa. Hur kan det komma sig?

För några år sedan började jag fundera mer på var det egentligen grundar sig i.

Jag var i England och hälsade på mina släktingar. Där märkte jag ett mönster som skilde sig från den skamkultur jag vuxit upp i. Alla pruttade och rapade ohämmat och de skämdes inte. De sa bara “oh sorry” med snyggt brittisk dialekt och gick vidare med livet. Det verkade som att alla hade förstått att det är sånt som händer, dessa kroppsliga ting, och att det inte är något att skämmas över. För mig som haft bajs-

och kräkfobi sedan jag var liten var det ett uppvaknande om något. Att man kunde ta så lätt på det!

Skam är en känsla som lärs upp och påverkas av omvärldens syn. Vi skäms över sådant vi tror att de runt omkring oss kommer att döma oss för. I ett behandlingsprogram för att lindra IBS med hjälp av KBT förklaras att skammen kring toan vuxit fram under senare århundraden. Det berättas om medeltida fester där folk bajsade, kissade, kräktes och åt tillsammans och jag drar mig till minnes att jag först hörde om detta på ett barnprogram när jag var liten. Jag kan ha varit fem eller så och minns hur jag rös åt tanken på att dela något så privat. För sanningen är ju att jag hellre skulle gå naken inför hela skolan än bajsa framför en nära vän. Behandlingsprogrammet förklarade även att införandet av toaletten som ett stängt, avskilt rum antagligen varit nödvändigt för att göra oss friskare och motverka spridning av sjukdomar - men att det samtidigt bidragit till en skamkultur kring avföring.

Varför skulle någon döma en för att man gör nummer två, när alla gör det?

Om man jämför med andra mänskliga behov så blir kanske förklaringen lite tydligare. Sömn är ett av de mest grundläggande behoven och verkar vara fri från skam, om inte sömnen

avviker extremt. Vatten och mat är också delvis skonade. Skam kring vad man äter och hur mycket finns definitivt men aldrig att man överhuvudtaget äter - det måste ju alla. Det enda andra behovet som går att likställa med toabesöken är väl just sex. Sex som länge varit det mest hemliga och intima, något att hyscha kring och skämmas för.

Det sex och toabesök har gemensamt är att de oftast sker bakom lyckta dörrar och att folk håller tyst om detaljerna. Kommer en toafrigörelse att följa i fotspåren efter den sexuella frigörelsen?

Själv är jag övertygad om att jag hade sluppit panikattacker vid minsta känsla av orolig mage om det varit lite mindre tabubelagt. Det som är så hemskt med toaskammen är att den blir definierande för jaget. Över skämmiga toasaker, som att lämna en stinkande toalett ledig framför en kö av människor, tänker man inte “oj det där luktade visst lite äckligt” utan “oj nu är jag äcklig”. Det kan ju påverka självbilden. Skammen kan även få förödande konsekvenser, som att folk inte vågar gå på toa och därför håller sig - vilket i milda fall kan leda till lite förstoppning men i allvarliga fall kan vara rejält farligt. Dessutom leder denna skam till fobier. Fobier som kostar samhället pengar och oändligt med tid att bli av med.

Början på någon slags toafrigörelse har vi kanske börjat få se. För lite sen gick

jag till exempel igenom gamla nummer av Latin Lover och läste en artikel som handlade om detta. Det var en uppmaning till alla södra latinare att våga bajsa på skoltoaletterna. Ett annat forum som pratar öppet om bajs är podden Bajspodden som kom ut i slutet av 2019, skapad just för att bryta stigmat kring toaletten. Instagramtrenden, eller borde jag säga södra-trenden?, som börjat ta fart nu som en del av den allmänna sunkkulturen (läs råtthipster) är också värd att nämna. Det är för vissa människor helt acceptabelt att lägga ut bilder på en toastolen fylld med den egna avföringen, eller spyor på gatan efter en utekväll, på sociala medier. Jag har själv varit en av de starkast emot detta och högt pläderat att det är osmakligt och faktiskt rent ut sagt ett sjukt beteende. Kanske är det dock exakt vad vi behöver för att bryta normerna och få bort skammen till toan. Det är iallafall definitivt bra KBT för att försöka bota min fobi.

Med detta vill jag säga att skam är en naturlig känsla, inte något som bör tryckas bort men att den, de facto är en känsla som kan övas bort och försvinna om vi ändrar samhällsnormerna - vilket vi borde. Genom att lyssna på poddar om bajs, prata om det, följa mina engelska släktingar och stå för när man pruttar och kanske, men bara kanske, lägga upp på nätet när man lagt en kabel.

Text: Adina Edfelt

e

m

F

m a Sk

örst tror du inte att det är sant.

Att vi har vetat så länge, men ändå fortsatt som vanligt. Att det system du har växt upp på är byggt på olja, orättvisor och lögner. Att arter dör ut, att isar smälter, att skogar brinner. Att så mycket liv förvandlas till död i allt snabbare takt.

Sen känner du skammen.

Du ser dina privilegier, inser att den globala södern kommer drabbas värre.

Kanske försöker du förändra dig, tar cykeln genom regnet, granskar innehållsförteckningar efter palmolja, avstår skyltfönsterjeansen. Eller så intalar du dig att det inte kan vara så illa, att vi inte kan vara så onda. Du betalar för trädplanteringar i Afrika, tänker att det kommer lösa sig till slut. För att det är lättare att tro att det inte är sant. Allt för att lindra obehagskänslan av att du är felet.

Sen vill du ha någon annan att skylla på.

Du ser människor omkring dig fortsätta som vanligt, utan skam, och du vill få

ns

t f a r K

dem att känna den. Flygskam och köttskam blir till neflixskam och pappersskam. Din dom är hård, rädslan stor, och skammen omsluter alltmer.

Någonstans längs vägen kanske skammen och skulden flyttas över. Kanske ser du systemet, strukturerna, kulturen, som det står i vägen för en lösning. Bussen som aldrig kommer, tåget som aldrig går, oljepengarna som korrumperar demokratin. Du vet att systemet måste ändras, men också att detta system består av individer, kunder, människor – det eviga dilemmat om vem som har mest ansvar, mest fel, mest skam.

Sen hittar du hoppet.

Det finns i korridorerna, på torgen, i skogen, i världen. Det tar skammen, ger den en väg att bli energi, kraft och handling. Det ger rädslan och ilskan en annan utväg än skam, det låter dem bli en sorg vi kan bära tillsammans.

Kanske behövs det lite skam, kanske inte. I vilket fall behöver vi ta ansvar, och när vi har gjort det kan vi skrika. Skrika på gatorna, skrika i flödena, skrika att det räcker nu, att vi inte accepterar mer förnekelse.

Astrid Berntsson, Hu17a

Jag skäms över att jag skäms över att jag skäms över att jag skäms Visst har alla något att skämmas över och visst är skam den vanligaste känslan i världen. Alla skäms. Adelsmannen skäms över sina ohyfsade barn och bonden skäms över årets dåliga skörd. Även om dessa skamkänslor kan te sej väldigt olika från person till person – allt ifrån ett fult födelsemärke till något pinsamt man gjorde när man var yngre – finns de där hos var och en och gnager som ett par för trånga skor. Det går heller inte att bli av med dem eftersom de sitter så djupt rotade i mänsklighetens natur.

Trots att skammen återfinns i varje levande varelse och är hur normal som helst, sprids det ständigt oundviklig propaganda om att skam är något fult.

Man blir hela tiden attackerad med budskap som uppmanar en att låsa in all skam man har i en liten låda och sedan slänga bort nyckeln. Hur skulle det se ut om man uppmuntrade till detsamma med exempelvis vänskap, som också är en av grundpelarna i det mänskliga varat? Då skulle folk dra öronen åt sej för att vänskap är något positivt. De säger att man inte borde låta någon kritisera en och att man ska stå upp för den man är och Gud nåde

den som ens bär på tillstymmelse till skam, bara för att skam tillhör kategorin negativa känslor.

Jag håller med om att detta är ett fint litet drömscenario som passar i en idealvärld, men vi alla vet om att vi ju inte lever i någon sådan. Den värld vi lever i är långt ifrån perfekt och därför är det fullständigt onödigt, och till och med skadligt, att låtsas som om den är det. Människor skäms. Har alltid gjort, kommer alltid att göra. Så att hålla på att kasta ur sej en massa slagord om att skam är något klandervärt, ger bara upphov till en kedjereaktion där man börjar skämmas över den skam man bär på, och därmed också börjar skämmas över den skam man hyser inför skammen, och så går det vidare i all oändlighet. Det är klart att en sådan ond cirkel inte medför någon lycka, nej, den gör ju bara att man mår ännu sämre.

Så jag ber dej nu: skäms inte över skammen. Omfamna den! Bejaka den! Trivs med den! Det är lika bra att du gör dej god vän med skammen eftersom den alltid kommer leva vid din sida till dagen du dör

Text: Jack Rossander

Kropp och Knopp Sexig skam, skämmigt sex

D

När jag var ungefär elva år var jag ute med pappa i vår båt. Vi skulle lägga till vid en hamn, det var fint väder och alla gubbarna och deras fruar fräste i solen på däck. Jag minns det som att de flesta andra båtarna var mycket större än vår och att alla andra såg mer erfarna ut. Pappa och jag var inte så rutinerade i konsten att lägga till så vi kämpade hårt med tampar och fendrar.

Så hände det, pappa föll i sjön just som han sträckte sig för att knyta fast tampen i bryggan, samtidigt som han försökte få båten att inte åka in mot kanten. Min första instinkt var att kasta mig ner på däck och gömma mig. Jag ville inte se, jag skämdes för mycket. När jag insåg vad jag hade gjort, gömt mig istället för att oroat flyga efter min stackars pappa för att kolla om han överlevt, skämdes jag ännu mer.

Jag var så förvånad över mitt beteende, jag har ju aldrig varit en sån som skäms över sina föräldrar - till och med tyckt att andra som gör det är barnsliga. Skammen kom obönhörligt.

Alla skäms iallafall, tack och lov - eller iallafall de allra flesta. Vi skäms över att komma för sent, över att vara rädd att bli smittad av Corona, över att råka ramla på tuben, över att fantisera om den där

läraren som inte ens är snygg, över att onanera med frukt och över sin vikt. Det finns alltid något att skämmas för, och oftast är det kopplat till just kroppen och knoppen. Och framförallt skäms vi för sex. För att kartlägga allas sex-skam tog jag Instagram till hjälp Vad skäms du för under sex?

• min gigantiska penis • när man som kille inte kan komma • kroppshår • fett • ansiktsuttryck!! fatta vad man måste se ut som en gris egentligen • när mina päron kommer in • känner mig liksom ful, sunkig, svettig, äcklig • att jag är precis lika porrskadad som alla killar jag ligger med • när fittan typ pruttar, vad fan är det ens?

• att jag känner att mitt utseende är ungt eftersom jag har så lite boobs • om man gillar sådant som är tabu/ kontroversiellt och att njuta av det • att inte kunna komma • könsbehåring • att prata svenska, engelska, att säga vad jag vill ha, prata generellt • lukten av fittan • att det ska smaka konstigt när veder-

• • • • •

• • • • • • • • • • •

börande går ner på mig när det tar tid att få henne att komma av oralsex att inte ha haft det att ha för långa naglar mina kroppsvätskor när någon kommer i en utan kondom, att hantera situationen efteråt är aldrig någonsin sexigt… hur fan ska man göra då? jag vill inte få sperma över hela handen men inte heller över hela golvet när man småspringer till toan, hur fan ska man ens göra sen? kommer man tillbaka kan man ju inte vara sexigt söt och gosa efteråt, för han har sett en i den mest panikartade situationen att komma för fort att tappa ståndet min oerfarenhet att inte agera som killen vill att jag ska (typ att han hade velat att jag pratar) inget när allt är av och den stela stunden när man ser varandra nakna för första gången begränsad positionskännedom när min killes lillebrorsa hör allt när man stönar för högt att ta plats självsäkert min familj

Det här kan du göra för att handskas med sexskammen: • inse att i princip allt är normalt och händer alla andra också • ligg bara med folk du känner dig trygg med • försök börja acceptera din kropp, till exempel genom att vara naken mycket så att du blir bekvämare • skratta åt det som känns stelt • acceptera skamkänslorna • prata om det

Text: Adina Edfelt

Ingvars bokhörna Ursula le Guin: "Satyricon” eller"Lavinia" en skamlös tripprapport från antiken.

38

Det här numret av ”Latin Lover” har Temat för detta nummer är begreppet tystnad som tema. Vad är då lämpligare skam och då kan det ju vara på sin plats än att tipsa om en roman där huvudperatt tipsa om en berättelse som faktisk sonen äntligen får bryta en tystnad som även för moderna läsare kan kännas som varat i mer än tvåtusen år! provocerande skamlös.

Romanen har samma namn som hu”Satyricon” är en text från antiken som vudpersonen och tillika berättaren den oftast har karakteriseras som en roman italiska kungadottern Lavinia. och är endast bevarad i fragment. LitFörfattaren är Ursula Le Guin och roteraturhistoriker är ganska eniga om att manen är ett av hennes sista längre lit”Satyricon” är skriven under det första terära verk från 2008. Hon var nästan århundradet efter Kristus men vem som 80 år när ”Lavina” publicerades men författat verket är oklart. hennes fantasi och berättarglädje var Ungefär halva texten saknas och behelt obruten. rättelsen blir därför sönderbruten och Jag har tidigare tipsat om romanen osammanhängande. De som är vana att ”Gravkamrarna i Atuan” från 60-talet läsa absurdister som Beckett eller moav samma författarinna. I båda böckdern postmodern prosa har naturligtvis erna är huvudpersonen en kvinna men inte några problem med det formatet. miljön, stämningen och berättelsernas ”Satyricon” är skriven som en parodi uppbyggnad är helt olika. på de stora antika litterära verken som Trots att romanerna är så olika så prägOdyssén eller Aneiden. Men det är inget las de ändå båda av författarinnans spesom en modern läsare behöver fundera ciella magiska och psykologiserande över. Berättelsen lever av egen kraft. berättarstil och jag kan försäkra att den Berättaren som blir läsarens guide gesom läst och tyckt om ”Gravkamrarna nom den våldsamma och hårda värld i Atuan” säkert kommer att uppskatta som skildras i ”Satyricon” heter Encoldetta boktips. pius.

I Vergilius epos från 19 f.Kr ”Aeniden” Han har ett förflutet som gladiator och som handlar om det romerska rikets runt honom samlas vagabonder, prouppkomst beskrivs Lavinia mycket stituerade och nedgångna filosofer. Vi kortfattat. Hon har till skillnad från befinner oss långt bort från den gängse andra kvinnliga personligheter i epovisionen av antiken med marmorvita set inga repliker och beskrivs bara som städer, ståtliga palats fyllda med undertyst, blond och med lättantändligt hår. sköna skulpturer och fascinerande perLe Guin låter däremot Lavinia tala oavsonligheter som Alexander den store, brutet på 279 sidor. Det är hennes röst Cleopatra och Nero. som ledsagar läsaren genom berättelsen Det finns många scener där personer beoch genom henne så får vi ta del av de

händelser som formade hennes och ter sig skamlöst men höjdpunkten är det kanske världens öde. avsnitt som brukar kallas Trimalchios Det finns en mängd intressanta motgästabud. Trimalchio är en frigiven slav sägelser i Lavinias berättelsen. Hon vet som ger ett stort gästabud till sin egen och accepterar att hon både är en prinära. Under hela måltiden skryter han om sessa och sedan drottning i ett konungsina rikedomar, pissar framför gästerna, arike under sen bronsålder samtidigt hånglar med småpojkar och slåss med som hon är en produkt av diktaren Versin fru. Kanske är detta det mest låga och gilius fantasi. En diktare född tusen år skamlösa beteendet i den västerländska efter hennes död! litteraturhistorien.

I ett par centrala scener så konfronterar Vilka skäl finns det då för en nutidsmänLavinia diktaren Vergilius vålnad och niska att läsa om alla dessa antika skämtillsammans så diskuterar de hur han migheter och övergrepp? Faktum är ju skildrar henne och den värld hon lever att en modern läsare inte kan låta bli att i. De avsnitten är kanske de mest svindkänna en intensiv ovilja mot de passager lande exemplen på intertextualitet som i ”Satyricon” där barn och minderåriga jag någonsin stött på i litteraturen. utsätts för handlingar som inte är något Le Guins berättelser handlar inte om annat än våldtäkt. Varför ska vi plåga oss kampen mellan gott och ont utan om med sådan lektyr! skillnaden mellan att fatta livsbeslut Svaret är enligt mitt tycke ganska enkel. som får bra eller dåliga konsekvenser. ”Satyricon” är en rappt berättad historia Likadant är det i ”Lavinia” där berätmed många groteska och ibland även för taren fattar stora beslut som leder till en nutidsmänniska komiska och dråplikrig men också lägger grunden till ett ga scener. Verket ger även en unik bild i framtida imperium. Om det är bra eller hur den antika världen såg ut för vanliga dåliga val får läsaren själv avgöra. människor. För mig är det tillräckliga Naturen är besjälad av hemlighetsfulla skäl att rekommendera ”Satyricon”. makter som bokens huvudperson uppTill sist, varför epitet ”tripprapport från fattar och ibland utnyttjar. Det är ingen antiken”? En tripprapport är ju som slump att den döende Vergilius ande får bekant en beskrivning av ett rus med kontakt med just Lavinia och inte nåallt vad det innebär av minnesluckor gon annan av karaktärerna i ”Aeneiden”. och osammanhängande hågkomster av När jag lade ifrån mig boken så känmänniskor och platser. Encolpius osamde jag som om jag fått uppleva ett helt manhängande berättelse om (ofta dåmänniskoliv från tonåren med alla dess ligt) sex, våld och absurda händelser har drömmar om framtiden till ålderdomen tripprapporten alla karakteristiska drag. och en äldre människas syn på livet.

Det var en mäktig känsla.

39

Horoskop Vädur - 21/3 - 19/4 Enhar positiv förändring glädje i ditt liv. ovanDu mycket expansivskapar energiny just nu. Försök attDu intemår vara braoch ochotålig känner lyxa tålamod till det lite extra. såligt hård motkanske andra.för Haattockså med digDu bör då dock försiktig med hur du behöva spenderar dina pengar, själv, detvara är troligt att du kommer ta itu med tänk över ditt lyxköp noga. gamla relationsmönster som inte gynnar dig längre.

Oxe - 20/4 - 20/5 Du känner dig extra privat just nu. En problematik kan uppDet är förändring i luften duförsök finner att diganpassa själv dagdrömma mer än stå inom jobb eller och skola, dig till situatiovanligt. rädd förDetta det okända ditt beteende så att nenVar trotsinte missnöje. kan läraoch digchecka något viktigt.

Be en vän det inte blir passivtom aggressivt. hjälp!

Tvilling - 21/5 - 20/6

Det här lär bli enär månad i vänners Försök att inte Kommunikation svår just nu, fasttecken. det finns mycket att vara för impulsiv och okänslig relation till andra säga är inte förståelsen där.i Börja tänka på hurdådudetta kan kan skapa konflikter.

Om något känns oklart, inteekonoatt fråga. utnyttja dina talanger för egen vinning ochtveka kanske misk vinning.

Kräfta - 21/6-22/7 Livet känns och kämpigt nu. Ta dag i tagetoch och Att socialisera står påtrögt agendan, du är sugen påen nya vänner lita på att det kommer bli lättare snart.

Ta hand om den status. Något runt ditt hem kan förändras och kosta lite mer än som behöver dig själv själv isåklart.

Spendera tid nu. med förväntat.

Lita framfördet, alltoch på dig de beslut du tar just familjen eller nära vänner.

Lejon - 23/7-22/8

DuDu harärlätt för att tänka utanför Använd intellekt väldigt filosofisk denna boxen månadjust ochnu. är sugen påditt att få svar förpå attexistentiella lära dig merfrågor och för kommunikation.

Lektamed din omenklare livet och vilket steg du bör härnäst. kreativitet.

Ta inte ut lyckan i förskott, allt är inte som det först verkar.

Jungfru - 23/8-22/9 Det är viktigt att du kommer ihåg att behålla lugnet och inte Tänkagera över tanklöst dina ekonomiska för intentioner. att effektivisera dem.

Våga eller medvanor negativa Pengar kan börja vara lite spontan och ta risker, du komma har passion i ditt liv just in från ett oväntatnu. håll.

40

Våg - 23/9-22/10 Kärlek i luften för många av er! För de som redan är i en relation Det är lätt för dig att formulera dig just nu, skriv ner dina kan detta dock betyda problem, små konflikter kan växa sig tankar. Försök att försonas med en familjemedlem för att orimligt stora. Se över om alla saker som stressar dig faktiskt är skapa lugn i dig själv. av relevans eller om de skapar oro i onödan.

Skorpion - 23/10-21-11 DennaDu månad handlar om jobb. på en kommuniär mer passionerad ochJobba intensiv änbättre vanligt.

Försök att kation rörande ochatt diskutera alla oklarheter.

Använd undvika konfliktdetta genom inte ta livet på så stort allvar.

Dudig har av tidigare erfarenheter konflikthantering. miljö Försökförattdina behålla potentialen att skapa vid en omhändertagande kära. lugnet och lyssna på andras synpunkter och erfarenheter.

Skytt - 22/11-21/12 Ha kul med vänner! Du kan se saker Du känner dig lite medpådin Försök att krydmerd idealistiskt änuttråkad vanligt och så omgivning. sätt da tillvaron med nya upplevelser och vänner.

Du kommer inspirera andra. Kom dock ihåg att behålla dina fötter på lära dig något värdefulltärfrån en av dessa upplevelser. jorden.

Förändring på väg.

Stenbock - 22/12-19/1 Saker nu upplever jobbiga kan sig bli då brastora i slutänLåt dinaduvanligtvis storasom ambitioner växavisa sig större dan.

Om du känner dig osäker kring en situation i hemmet, möjligheter i karriären är på väg. Det finns ett behov av att prata ompå det.

Nu är enför utmärkt för harmonisk ochdem. givande jobba relationer att återtid skapa och definiera kommunikation. Våga ta upp läskiga ämnen, som framtiden eller rädslor.

Vattuman - 20/1-18/2 Istället förbra att tid konfrontera, försök ettnu. öppet sinne och Det är en att tänka över dittattlivhajust Fokusera på lyssna, det är stor risk attfundera dina känslor kommer i vägen för en en mer då hälsosam rutin och över ditt jobb och var du klartakommunikation.

Dettid finns attmen lära av andra, vill ditt liv näst. Ta din för mycket tänkande glöm intestäng att inga dörrar.för Kanske kaninspiration. detta hjälpa till att klara upp framtidssocialisera att väcka planerna.

Fisk - 19/2-20/3 Fokusera på ett större perspektiv istället för att stressa Fokusera på rutiner för att må så bra som möjligt. Mycket över småsaker eller bli för investerad i drama. Tänk på är i görningen denna månad och saker kommer gå bättre livet som magi, upplev den och skapa den åter. och bättre för dig. Du är stark. Lyssna, känn och lita på att du vet.

Text & illustration: Malva Lindholm Text och illustration: Malva Lindholm

41

SF ÖL DÖ ED RE t

Enligt rykten har Erik Aglert stalkat upp samtliga vaktmästares nummer och adress och därefter kontaktat dem.

Nöjesguiden är nya Svenska Akademien, det är alltså snart utdött.

Enligt rykten är Kitty Östergren den starkaste komponenten av humor Latin Lover har.

Enligt rykten har Erik Aglert aldrig bajsat.

Tack för detta nummer, vi ses i nästa!

Spellistan:

Nästa tema är:

OK

LA

R

Och vi vill ha DITT bidrag!

Skicka in!

Tack för det här numret, vi ses i nästa!

Om du inte vill ha tidningen, släng den inte utan lägg den i återvinningslådan i gången mellan A-och B-huset