Krönika Ulf Elfving

Svante charmade alla

AV: Ulf Elfving

Jag kan inte sluta tänka på Svante Thuresson, som lämnade oss i början på maj. För mig och många andra var han nästan evig, man trodde att han skulle bli 100, eller mer. Fortfarande en bra bit efter fyllda 80 hade han samma suveräna sammetsröst och samma glittrande buspojksblick.

Men vid 84 tog allt slut, och det var lika chockartat som bedrövligt. När man mötte honom såg man inte spåren av några ålderskrämpor. Även om han under den sista tiden, i skuggan av pandemin, började tappa gnistan.

Svante var unik på minst två sätt:

Rösten. Den var oslagbar. Och vänligheten. Som var alltigenom äkta, jag tror inte ens att han kunde stava till divalater.

I jobbet hade vi först kontakt på 70-talet. Svante var jazzkillen som också erövrade Svensktoppen, och det kändes stort att få intervjua honom.

Och vilka låtar han sjöng! Noaks ark, Leva mitt liv, Den sista valsen… Och Svante har sjungit sig igenom nästan hela vårt vuxna liv, vi som är seniorer. Senast vi träffades var på en P4-konsert i Berwaldhallen för ett par år sen. Vad gör du med rösten? frågade jag. Den är ju nästan bättre än för 40 år sen! – Jag gör ingenting. Övar en del, förstås. Annars sköter rösten sig själv. Den håller.

Svante mötte man inte bara i jobbet. Hade man den goda smaken att gå på Djurgårdens fotbolls- och hockeymatcher sprang man ofta på honom i pauserna. På Stockholms Stadion var han en regelbunden gäst. Han höll låg profil, klädd i DIF-luva och blårandig halsduk. VIP-läktaren var inget för honom. Han var också killen som alltid ställde upp: – Skulle du vilja åka med på en finlandskryssning och prata och sjunga för pensionärer? – Självklart! När åker vi?

Eller: – Jag sänder radioprogram från Östermalmshallen på fredag förmiddag. Vill du vara dagens gäst? – Gärna. Hur dags ska jag komma?

Det behöver knappast tilläggas att Svante charmade alla. På båten, i hallen, i radio och TV, på skiva, på scenen.

Det är så många av de gamla idolerna som försvinner in i evigheten nu. Svante Thuressons oväntade avsked gör mig speciellt bedrövad.

Men även om “Den sista valsen” klingat ut kommer jag alltid att kunna känna den smekas fram av Svantes sköna stämma.

Den legendariske TV-mannen Bengt Bedrup sa en gång: ”Ju större stjärnor desto ödmjukare människor”.

Och det stämmer påfallande ofta. Den som bara försöker ta sig fram med armbågarna når sällan ända till toppen. Undantag finns förstås (inga namn…), men goda mänskliga kvalitéer är viktigast av allt att ha i bagaget.

Svante var ett praktexempel på det: Störst. Bäst. Och ödmjukast.

Ulf Elfving

Journalist, programledare och stamgäst i Östermalmshallen Texten har delvis publicerats i Ulf Elfvings krönika på News55.se

Vänligheten var alltigenom äkta, jag tror inte ens att han kunde stava till divalater.