15 Borde Linköpings universitet införa censur?

Borde Linköpings universitet införa CENSUR?

En fråga vi alla någon gång har ställt oss. Eller inte. Nu har vi i alla fall det!

Text: Mathilda Carlberg, Layout: Rebecka Walfridson, Illustration: Katarina Martens.

Censurering förekommer på två sätt. Antingen att någonting blir blurrat eller att det undanhålls. Ett väldigt filosofiskt och flummigt påfund då vi egentligen inte vet vad som censureras för oss. Vi utgår från att läroböcker, tidningar och staten talar sanning men vem vet? Sverige är idag ett relativt censurfritt land, med undantag för vissa bilder och ord, vilket innebär att vi i stort sätt får säga och skriva vad vi vill; vi har så kallad yttrandefrihet. Men det har inte alltid varit det! Innan tryckfrihetsförordningen antogs år 1766 satt censorn Niclas von Oelreich i Stockholm med uppdraget att kontrollera samt godkänna samtliga texter som skulle publiceras. Inte nog med att han skulle läsa igenom allt - han skulle dessutom korrigera texterna så att de fick bättre kvalité. Hur trevligt? Som student är det svårt att inte känna lite avundsjuka.

Hur skulle det då se ut med censur på universitetet? Hade det varit hållbart? Låt oss bygga upp två scenarion. Första är när du sitter i tentasalen och tänker så hårt att huvudet snart blåses upp som en ballong. Pennan pressas så hårt i pappret att tentavakten gör sig redo att behöva bända upp ditt grepp med en kofot. Efter en lång inre konflikt med dig själv bestämmer du dig till slut för att lämna in tentan. I vanliga fall hade du gett pappret till vakten, visat ditt LiU-kort och sedan uppdaterat Ladok varannan kvart för att se om du kan sova gott de kommande nätterna. Men nu är det annorlunda tider - för universitetet har anställt en censor! Vilket innebär att ditt prov skickas på kontrollering och godkännande innan varken tentavakten eller läraren får se dina svar. Alla fel korrigeras till de korrekta svaren. Du kommer aldrig mer behöva förklara för läraren hur du resonerade kring de svar du angav under tiden din hjärna valde att ta en intensiv cykeltur upp och ner för märkesbacken.

Det andra händelseförloppet är att någon på Tekfak har lyckats uppfinna ett revolutionerande censur-program i datorn. En elektronisk övervakare som, likt Word rödmarkerar felstavade ord, understryker allt sammelsurium dina fingrar skrivit. Inte nog med det! Dessutom ges förslag på vad som kan skrivas istället. Exempelvis när du är mitt i skrivandet av en rapport och i ren och skär frustration dunkar huvudet i tangentbordet så frågar datorn “menar du…?” och skriver exakt det du egentligen ville få sagt. Hur bra? Dock räcker det med att dra handen över tangentbordet; att slå på elektronik har aldrig gjort

någon klokare - dito gäller att dunka huvudet i tangentbordet. Sök bara efter “streamer smashing” på Youtube så får ni se att det stämmer. (Perfekt under prokrastinering).

För att återgå till den stora frågan: vore det hållbart med censur i skolan? Att aldrig få fel svar på tentorna, inga underkända inlämningar, helt felfria redovisningar. Vad hade det lett till? Dels så skulle vi bli ännu mer bekväma än vad vi redan är idag. Möjligtvis att studentens hälsa hade varit bättre - mindre koffeinintag, fler sömntimmar, bättre kostvanor och liknande. Men vad är meningen med utbildning om någon annan gör jobbet åt en? Gå 3-5 år på universitetet för att kunna lika mycket som när man gick i gymnasiet. Dessutom är det misstagen som lett människan till succé. Ifall människan aldrig hade gjort några oavsiktliga fel så hade vi varken haft penicillinet (Flemings bakterieodling som råkade mögla), coca colan (Pembertons försök till att skapa medicin mot allsköns sjukdomar) eller cornflakes (Kelloggs kvarglömda kastrull med matvete på spisen). Inte för att det har något med yttrandefrihet att göra kanske, utan mer belägg på att världen inte raserar om vi gör misstag. Antingen lär vi oss från dem eller så lyckas vi tillverka något epokgörande.

Andra gången som censur förekom i Sverige var under andra världskriget. Två år efter kriget startade antogs en ny paragraf i tryckfrihetsförordningen som innebar att den som skrev granskande om andra länder kunde straffas. Sverige, som då var ytterst måna om relationen till Tyskland, inspirerades av landets tuffa disciplin mot folket - inte minst mot barnen. Detta orsakade en hetsig dispyt om ungdomens förvildning i det svenska samhället. Barn skulle lyda och visa vördnad för de äldre. Mängder av böcker, filmer och tidningar censurerades därav i utpekandet att de gjorde barnen omoraliska, ouppfostrade - ja rent av brottsliga. En av författarna som anklagades för detta var Astrid Lindgren och hennes berättelse om Pippi Långstrump. Pippi var ett föräldralöst barn som skolkade, ljög och uppträdde respektlöst mot vuxna. Bokförlaget Bonnier nekade bokmanuset två gånger med anledningen att “barn ska inte inspireras till att bli vanartiga”. 1945, samma år som andra världskrigets slut, publicerades till slut boken “Pippi Långstrump” av bokförlaget Rabén & Sjögren och läses idag av barn på världens alla kontinenter. Tänk vilka enastående berättelser vi riskerar att gå miste om via censurering!

Så visst vore det bättre om vi behöll Linköpings universitet censurfritt? Även om det troligtvis skulle vara väldigt rogivande med en granskare som rättade ens arbeten så hade det tagit bort charmen med att vara både elev och lärare. Hela poängen med utbildning är att tänka nydanande och vrida och vända på allt som kommer i studerandenas väg. Alltså vore det inte hållbart att införa censur. Hade några få, troligen statligt utvalda, personer fått bestämma vad som var rätt och fel så hade vi förmodligen än idag trott att jorden var platt, att rökning var hälsosamt, att det gick att segla ner över jordens ände samt att allt som dumpades i havet försvann spårlöst. Även om vissa människors munnar och skrifter borde censureras så är yttrandefrihet något som gemene man tjänar mest på. Alltså blir svaret på rubriken ett stort NEJ. Dessutom - vem vet hur LiTHanian hade sett ut då?