Borde Linköpings universitet införa
CENSUR? En fråga vi alla någon gång har ställt oss. Eller inte. Nu har vi i alla fall det! Text: Mathilda Carlberg, Layout: Rebecka Walfridson, Illustration: Katarina Martens.
Censurering förekommer på två sätt. Antingen att någonting blir blurrat eller att det undanhålls. Ett väldigt filosofiskt och flummigt påfund då vi egentligen inte vet vad som censureras för oss. Vi utgår från att läroböcker, tidningar och staten talar sanning men vem vet? Sverige är idag ett relativt censurfritt land, med undantag för vissa bilder och ord, vilket innebär att vi i stort sätt får säga och skriva vad vi vill; vi har så kallad yttrandefrihet. Men det har inte alltid varit det! Innan tryckfrihetsförordningen antogs år 1766 satt censorn Niclas von Oelreich i Stockholm med uppdraget att kontrollera samt godkänna samtliga texter som skulle publiceras. Inte nog med att han skulle läsa igenom allt - han skulle dessutom korrigera texterna så att de fick bättre kvalité. Hur trevligt? Som student är det svårt att inte känna lite avundsjuka. Hur skulle det då se ut med censur på universitetet? Hade det varit hållbart? Låt oss bygga upp två scenarion. Första är när du sitter i
14
tentasalen och tänker så hårt att huvudet snart blåses upp som en ballong. Pennan pressas så hårt i pappret att tentavakten gör sig redo att behöva bända upp ditt grepp med en kofot. Efter en lång inre konflikt med dig själv bestämmer du dig till slut för att lämna in tentan. I vanliga fall hade du gett pappret till vakten, visat ditt LiU-kort och sedan uppdaterat Ladok varannan kvart för att se om du kan sova gott de kommande nätterna. Men nu är det annorlunda tider - för universitetet har anställt en censor! Vilket innebär att ditt prov skickas på kontrollering och godkännande innan varken tentavakten eller läraren får se dina svar. Alla fel korrigeras till de korrekta svaren. Du kommer aldrig mer behöva förklara för läraren hur du resonerade kring de svar du angav under tiden din hjärna valde att ta en intensiv cykeltur upp och ner för märkesbacken. Det andra händelseförloppet är att någon på Tekfak har lyckats uppfinna ett revolutionerande censur-program i datorn. En elektronisk övervakare som, likt Word rödmarkerar felstavade ord, understryker allt sammelsurium dina fingrar skrivit. Inte nog med det! Dessutom ges förslag på vad som kan skrivas istället. Exempelvis när du är mitt i skrivandet av en rapport och i ren och skär frustration dunkar huvudet i tangentbordet så frågar datorn “menar du…?” och skriver exakt det du egentligen ville få sagt. Hur bra? Dock räcker det med att dra handen över tangentbordet; att slå på elektronik har aldrig gjort
