31 En trasslig tankegång kring placebo

En trasslig

tankegång

Placeboeffekten är något som lämnat läkare och forskare konfunderade i decennier. Behandlingar som ska vara verkningslösa har fått patienter att mirakulöst tillfriskna och djur blir höga utan intag av droger. Följande artikel är ingen djupdykning i ämnet, men det plaskas lite på ytan och du kanske kan få med dig lite kuriosa till nästa gång samtalsämnena tar slut och den stela tystnaden uppstår.

Namnet placebo kommer från latinska ”jag ska behaga” och grundar sig i att kroppen reagerar på ett sätt vi förväntar oss att den ska göra. En placeboeffekt innebär att vi känner verkan av till exempel ett läkemedel trots att det inte innehåller något av de aktiva substanserna. Denna typ av behandling ges ofta till kontrollgrupper i kliniska tester för att mäta effektiviteten på nya mediciner. För att ha chans att slå sig in på marknaden måste nya mediciner idag jämföras med, och överträffa, placebopreparat men endast var tionde läkemedel når den milstolpen. De flesta nya behandlingar presterar alltså sämre än något som i praktiken inte borde ge någon som helst effekt. Hur är det ens rimligt? Text: Ebba Åslin, Layout: Rebecka Walfridson.

Det vågar LiTHanian inte helt uttala sig om eftersom vi varken läser medfak eller filfak och kompetenser uppenbart saknas inom ämnet, men det finns flera olika teorier som till och med en maskinare kan läsa sig till. Den första, och kanske tråkigaste, är helt enkelt att man ofta får behandlingar när man är som sjukast, och sedan börjar må bättre efter ett tag. Då kan det ju tänkas att man egentligen bara mår bättre för att smärtan eller sjukdomen periodvis minskar av sig självt.

30 En annan möjlighet är att vi lurar oss själva. De flesta behandlingar ges i en miljö man känner igen från tidigare situationer då mediciner gjort en friskare. Läkaren agerar med gester och signaler som associeras med tillfrisknande och hela behandlingen blir självuppfyllande. Tanken på att må bättre gör att endorfiner utsöndras av hjärnan med följden att man mår just mycket bättre.

De positiva effekterna kan annars bero på hur hjärnceller speglar beteenden hos andra personer. Det skulle kunna innebära att smärtan minskar då en patient pratar med läkaren eftersom deras hjärnor genomgår en lätt strukturell förändring när den enes hjärnceller försöker efterlikna den andres. Det kan låta som humbug, men neurofysiologen Giaccamo Rizzolati som upptäckte denna spegling menar att den här typen av hjärnaktivitet är självklar och ständigt pågår i vårt undermedvetna.

Effekten av placebopreparaten är olika stark beroende på behandlingssättet. Två tabletter ger bättre effekt än en, men injektioner ger ännu bättre effekt än behandlingar i tablettform. Ju mer extrem behandlingen är desto mer troligt är det att den fungerar. I de fall man genomfört fejkoperationer, där läkare helt enkelt skurit upp en person och bara petat omkring lite innan de sytt ihop snittet igen utan att egentligen göra någonting, har resultaten blivit finfina. Även utformningen av preparatet spelar in. Mer ”naturtrogna” piller med ordentlig förpackning och stansning på ytan verkar bättre än släta omärkta varianter. Dessutom

kring

placebo

har färgerna på preparatet en betydande roll. Gula varianter hjälper bättre mot depression medan blå är mest effektiva mot sömnrubbningar. Vilket är ytterligare ett bevis på att det är utsidan som räknas.

På liknande sätt har förtroendet för personen som ger medicinen en stor inverkan på resultatet, enligt studier gjorda på Stanford University under ledning av Alia Crum. I de fall läkaren är varm och ger ett kompetent intryck fungerar den falska behandlingen, men om patienten inte känner tillit till studien eller personen som skriver ut preparatet kommer inte effekten uppnås. I förlängningen betyder det att våra förväntningar påverkar det undermedvetna i den grad att kroppen svarar fysiskt och i vissa fall kan läka sig själv.

Det finns liknande drag i mer sociala kontexter som också visar på hur vi reagerar som vi förväntar oss. Bland annat har det genomförts tester där personer blir ombedda att prova en ny sorts öl. Efter att ha druckit en ordentlig mängd börjar testgruppen bli berusade och agera därefter. Samtalsnivåerna höjs och det gestikuleras yvigt. Den tydliga berusningen avtar inte ens efter de får veta att ölen de druckit varit alkoholfri. Det leder ju tankarna i en linjär kurva till om man på så vis skulle kunna dryga ut CSN genom att blanda varandras drinkar? Premier Colan blir Cuba Libre, vattning tomatsås med citron blir Bloody Mary. Möjligheterna är oändliga.

Det har också visat sig att liknande resultat uppstår i de fall placebopiller ges till djur. Råttor som tidigare fått amfetamininjektioner blir hyperaktiva även om de får saltlösning, och hundar som får sockerpiller tillfrisknar, trots att de inte själva vet att de får behandling överhuvudtaget. Värt att nämnas är ju också att det är möjligt att de negativa biverkningarna kommer som ett brev på posten och symptom förvärras eller ersätts av nya då patienter får dessa behandlingar. Det förekommer fall där personer har överdoserat på sina placebotabletter och kroppen reagerade som om de tagit riktiga preparat. Gränsen mellan vad som är verkligt och inte är svagare än ovan nämnda Cuba Libre.

För att strula till det ytterligare och göra det ännu lite mer motsägelsefullt bör det poängteras att även i fall där testpersoner fått veta att behandlingen är verkningslös har en förbättring i måendet uppnåtts. En mindre studie på Harvard University of Medicine visade alltså att personer med IBS (irritable bowel syndrome) som var medvetna om att de fick placebopiller började må bättre än kontrollgruppen som inte fick någon behandling alls. Det väckte hos testledarna funderingar kring om det egentligen är den medicinska ritualen som spelar roll, mer än positivt tänkande eller tron på att behandlingen ska fungera.

Personligen har detta inte gjort mig särskilt mycket klokare, men summan av kardemumman är väl ungefär att utsidan värderas högst, man kan bli full utan alkohol och att saker inte är mindre verkliga än man gör dem. Förresten är det väl också så att den faktiska verkligheten inte spelar så stor roll, utan det är hur vi upplever den som är intressant.