En trasslig
tankegång Placeboeffekten är något som lämnat läkare och forskare konfunderade i decennier. Behandlingar som ska vara verkningslösa har fått patienter att mirakulöst tillfriskna och djur blir höga utan intag av droger. Följande artikel är ingen djupdykning i ämnet, men det plaskas lite på ytan och du kanske kan få med dig lite kuriosa till nästa gång samtalsämnena tar slut och den stela tystnaden uppstår. Text: Ebba Åslin, Layout: Rebecka Walfridson.
N
amnet placebo kommer från latinska ”jag ska behaga” och grundar sig i att kroppen reagerar på ett sätt vi förväntar oss att den ska göra. En placeboeffekt innebär att vi känner verkan av till exempel ett läkemedel trots att det inte innehåller något av de aktiva substanserna. Denna typ av behandling ges ofta till kontrollgrupper i kliniska tester för att mäta effektiviteten på nya mediciner. För att ha chans att slå sig in på marknaden måste nya mediciner idag jämföras med, och överträffa, placebopreparat men endast var tionde läkemedel når den milstolpen. De flesta nya behandlingar presterar alltså sämre än något som i praktiken inte borde ge någon som helst effekt. Hur är det ens rimligt? Det vågar LiTHanian inte helt uttala sig om eftersom vi varken läser medfak eller filfak och kompetenser uppenbart saknas inom ämnet, men det finns flera olika teorier som till och med en maskinare kan läsa sig till. Den första, och kanske tråkigaste, är helt enkelt att man ofta får behandlingar när man är som sjukast, och sedan börjar må bättre efter ett tag. Då kan det ju tänkas att man egentligen bara mår bättre för att smärtan eller sjukdomen periodvis minskar av sig självt. En annan möjlighet är att vi lurar oss själva. De flesta behandlingar ges i en miljö man känner igen från tidigare situationer då
30
mediciner gjort en friskare. Läkaren agerar med gester och signaler som associeras med tillfrisknande och hela behandlingen blir självuppfyllande. Tanken på att må bättre gör att endorfiner utsöndras av hjärnan med följden att man mår just mycket bättre. De positiva effekterna kan annars bero på hur hjärnceller speglar beteenden hos andra personer. Det skulle kunna innebära att smärtan minskar då en patient pratar med läkaren eftersom deras hjärnor genomgår en lätt strukturell förändring när den enes hjärnceller försöker efterlikna den andres. Det kan låta som humbug, men neurofysiologen Giaccamo Rizzolati som upptäckte denna spegling menar att den här typen av hjärnaktivitet är självklar och ständigt pågår i vårt undermedvetna. Effekten av placebopreparaten är olika stark beroende på behandlingssättet. Två tabletter ger bättre effekt än en, men injektioner ger ännu bättre effekt än behandlingar i tablettform. Ju mer extrem behandlingen är desto mer troligt är det att den fungerar. I de fall man genomfört fejkoperationer, där läkare helt enkelt skurit upp en person och bara petat omkring lite innan de sytt ihop snittet igen utan att egentligen göra någonting, har resultaten blivit finfina. Även utformningen av preparatet spelar in. Mer ”naturtrogna” piller med ordentlig förpackning och stansning på ytan verkar bättre än släta omärkta varianter. Dessutom
