Jaguar i kroppen - Fjäril i hjärtat by Livsenergi

Jaguar i kroppen – fjäril i hjärtat är en underbar äventyrsberättelse som handlar om betydelsen av att vara en medveten människa. Likt alla djupt ärliga och ödmjuka berättelser, har denna potential att hela läsaren och hjälpa honom eller henne att minnas vem han eller hon verkligen är. Dr Christiane Northrup, New York Times bästsäljande författare av Goddesses Never Age och Women´s Bodies, Women´s Wisdom

En schaman är en medlare mellan andevärlden och den vanliga världen, och ordet har använts flitigt här i väst. Det är ingen yrkestitel man kan skaffa sig, och i ursprungssamhällen föds schamanen till och med ofta in i sin roll. Ya’Acov Darling Khan är en av få västerlänningar som har erkänts som schaman av byäldste och lärare hos olika ursprungsfolk.

Under tusentals år har schamaner hjälpt människorna i sin omgivning att leva i harmoni med sig själva, varandra, den vanliga världen och andevärlden. Denna vackert skrivna bok är inte bara en väldigt ärlig, humoristisk och inspirerande biografi, utan även en guide för den som vill återvända till sina ursprungliga rötter, oavsett kulturell eller social bakgrund, och bidra till att skapa en mer hållbar mänsklig närvaro här på jorden som en del av en ny dröm. © Jim Wileman

Ya’Acov Darling Khan är en modern schaman (traditionell helare) som har studerat och praktiserat tillsammans med många skickliga schamaner runt om i världen. Han har erkänts som praktiserande schaman av samiska äldste-schamaner samt achuar- och saparafolket i Amazonas. Han är en av de främsta lärarna inom förkroppsligad medvetenhet och medgrundare av Movement Medicine, en modern form av schamanism som han undervisar världen över.

www.schoolofmovementmedicine.com

ISBN 978-91-88633-10-1

YA’ACOV DARLING KHAN

Efter att ha träffats av blixten påbörjade Ya’Acov sin 30 år långa resa in i schamanismen på jakt efter sin egen läkning och för att lära sig att tjäna andra med hjälp av den visdom han fått genom sina upplevelser. Han har gått i lära hos ursprungsfolk vid norra polcirkeln, i USA och i Sydamerika, och har deltagit i ceremonier på så skiftande platser som i walesiska grottor och i Amazonas djupa regnskog. Ya’Acov studerar än i dag och reser regelbundet till Amazonas i Ecuador för att arbeta tillsammans med achuar- och saparafolket.

En ocensurerad resa till ett liv som modern schaman

YA’ACOV DARLING KHAN

En ocensurerad resa till ett liv som modern schaman

YA’ACOV DARLING KHAN

Översättning: Susanne Bohman

www.livsenergi.se © 2017 Ya’Acov Darling-Khan Originally published in 2017 by Hay House UK Ltd. Originalets titel: JAGUAR IN THE BODY, BUTTERFLY IN THE HEART © 2017 Svenska utgåvan Livsenergi, Brafö AB Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Åsikterna i boken är författarens egna. Råd och metoder som beskrivs i boken bör ses som alternativa. Frångå inte ordinär läkarvård. Översättning: Susanne Bohman Omslagsdesign: Leanne Siu Anastasi Omslagsillustration samt illustrationer i inlagan: © Ashely Foreman Svenskt omslag, layout och original enligt brittisk förlaga: Lilla blå tornet, 2017 Tryck: ScandBook AB, 2017 ISBN: 978-91-88633-10-1

Den här boken tillägnas sju fantastiska människor. Min fru Susannah, vår son Reuben, min mamma Angella och min pappa Brian, Bikko Máhte Penta och Jake och Eva Chapman. Susannah, den mest fantastiska kvinna jag känner och min livskamrat sedan mer än 30 år, självlärd medicinkvinna, underbar sångerska och upphovsmakare till många skivor och en väldigt bra och inspirerande lärare. Du har mer än någon annan bevittnat, utmanat och stöttat mig under denna resa. Vi har alltid dansat på gränsen och även om vi har snubblat många gånger finns du fortfarande vid min sida. Det finns inga ord för den tacksamhet jag känner över din kärlek som format mig till den jag är. Du är och kommer alltid att förbli den rätta för mig, och så kommer det att vara för evigt. Reuben, min solstråle, likt din mor känner du mina bästa och sämsta sidor. Att ha fått se dig växa upp till den fantastiske unge man du är i dag, är och har varit den mest underbara resan. Du har lärt mig att vara din far och jag är så stolt över den du är i dag. Att se dig vandra längs den väg du valt inger hopp för allas vår framtid. Min mamma, Angella Carne, din osvikliga kärlek och ditt stöd, även i svåra tider, och den tro på livet som du gav mig har alltid varit min trygghet. Din vänlighet och tysta visdom var den grund jag lärde mig gå på. Min pappa, Joseph Brian Carne. Du var den sten som slipade min egg, den kraft mot vilken jag kunde mäta min egen. Och även om vi aldrig kom överens medan du levde hade jag aldrig upptäckt mitt livs äventyr utan dig. Jag saknar dig. Bikko Máhte Penta, som var min dolda vägvisare under så lång tid. Den schaman som lärde mig att styrka utan ödmjukhet saknar värde, att makt renar sig själv genom jordens tålmodiga tystnad och att jag föddes till att vara schaman. Jag saknar dig också. Slutligen, professor Jake Chapman och dr Eva Chapman, förebilder och vänner som inte liknar några andra. Ni har stöttat mig att vara den jag är, att inte tveka utan ge allt, medan ni på samma gång hjälpt mig att stå med båda fötterna på jorden och rannsaka mig själv. Och ni har visat mig detta genom att föregå med gott exempel, den bästa formen av undervisning.

INNEHÅLL

Förord

Inledning

Del I: Kommer ned på jorden – Upptäcker stigen

Kapitel 1: På väg mot ett första sammanbrott

Kapitel 2: En portugisisk dröm

Kapitel 3: En natt på rädslans berg

Kapitel 4: I minnenas grotta

Kapitel 5: En mörk spegel

Del II: Inre glöd – Att troget följa sin livsväg

Kapitel 6: När eleven är redo …

Kapitel 7: Fötterna hittar alltid vägen hem

Kapitel 8: Var sann mot dig själv

Kapitel 9: Jag, mig själv och min kungliga jaghet

105

Kapitel 10: Schamanens dörr

113

Del III: Livets vatten – Att bli läraktig

123

Kapitel 11: Återfödelse

131

Kapitel 12: En drömrit i Amazonas

141

Kapitel 13: Möten med döden

151

Kapitel 14: Den lilla frågan om makt och ansvar

161

Kapitel 15: Bortom all fantasi

171

Del IV: Förändringens vindar – En modern schamans initiation

181

Kapitel 16: Ur askan

189

Kapitel 17: I varje generation

197

Kapitel 18: Kolibrins kall

205

Kapitel 19: Stenhård Old School spräcker bubblan

215

Kapitel 20: Från Maestro till nybörjare – isärplockad, desillusionerad och återfödd

225

Kapitel 21: Jaguar i kroppen – fjäril i hjärtat

237

Epilog: En modern schaman 251 Författarens tack

263

Användbart material

267

Om författaren

269

FÖRORD

Ya’Acov Darling Khan har skrivit en fantastisk och viktig bok som sätter schamanens storartade och djupgående arbete i sin rättmätiga kontext i denna avgörande tid för människan. Det är både en personlig och en arketypisk berättelse. Han delar ärligt med sig av de svårigheter han tampas med som schaman i en modern värld och han gör det på ett väldigt uppfriskande sätt utan självgodhet. Jag berördes flerfaldigt av denna berättelse om ett liv som vigts åt att finna ett modernt uttryck för schamanism som passar för den tid vi lever i nu. Vi befinner oss i en avgörande tidsålder för vår art och vår relation till jorden. Vi ställs nu dagligen inför begränsningarna med vår världsbild som vi levt efter sedan den industriella revolutionens början, det vill säga ”ju mer, desto bättre”. Precis som det våra kollegor i Amazonas och ursprungsfolk världen över talar om, behöver vi påminna oss om att jorden är en levande organism och att alla levande organismer har sina begränsningar. Vi behöver skapa en ny världsbild som passar dagens verklighet, så att vi blir påminda om att allt levande är beroende av det komplexa ekologiska samspel som utgör vår biosfär. Så har det alltid varit, men vår moderna livsstil har gjort det absolut nödvändigt att välja en ny väg om vi ska kunna fullfölja den heliga uppgiften att efterlämna oss jorden åt kommande generationer i ett bättre skick än den är i dag. Under hela vår mänskliga historia har schamaner haft som uppgift att påminna oss om att vi är en del av den biologiska mångfalden och att vi måste hedra och lära oss att leva i balans med de krafter som formar vårt liv. Allmänheten har alltför länge sett schamanism som ett märkligt helgnöje skilt 9

från de utmaningar vi står inför som art. Men i verkligheten har schamanism aldrig enbart handlat om att försätta sig i trans eller att bli hög på den senaste drogen eller tekniken – den handlar om att leva på ett sätt som respekterar det som ger oss liv, mat, vatten, värme och skydd. Den handlar om ett sökande för att finna vår plats i samhället och den större livscykel som är avgörande för våra liv. Den handlar om att förverkliga vår vision på jorden, och genom detta hitta vårt eget sätt att bidra. Den uppmanar oss att leva balanserat, att be om det vi behöver för att ge allt vi har i tacksamhet för livets gåva. Schamanism handlar om att föra livets ljus vidare, det ljus vi fick från dem som var här före oss, och att ta hand om det och hjälpa det att utvecklas under den korta tid vi har det i vår hand. Det handlar om att stå i kontakt med andarna, inte genom tro, utan genom ett engagerat förhållande till den jord vi bor på och bryr oss om. Den handlar om att lägga märke till årstidernas skiftningar och att ta sig tid att hedra livets olika skeden genom lämpliga initiationsriter. Det är en tradition som är lika uråldrig som det första trum slaget, och trots att dess utövare har förkastats som bluffmakare och kvack salvare har den överlevt brutalt förtryck under århundraden världen över. Det intressanta är att samtidigt som schamanismen koncentrerades till de undanskymda och orörda platser som finns kvar på denna jord, blev just dessa platser allt mer hotade av den felaktiga föreställningen om att världen är vår och att vi kan behandla den som vi vill. Under de senaste decennierna har schamanismen rest sig likt Fågel Fenix, och traditionella schamaner från dessa undanskymda delar av vår värld har hört naturens kall om att dela med sig av sin kunskap igen, i hopp om att vi åter ska minnas vårt ansvar innan det är för sent. Ya’Acov kände redan som barn en dragning till schamanismens andevärld. Under hela sitt vuxna liv har han lyssnat till detta kall genom att studera och praktisera schamanism med många begåvade lärare världen över. I denna magiska biografi berättar han historien om sin 30 år långa initiation in i schamanens värld. Hans sätt att beskriva sina ofta exceptionella erfarenheter får oss inte att känna oss underlägsna, utan uppmanar och utmanar oss att på djupet undersöka vad som betyder mest för oss och att uppbringa mod att leva utifrån detta. Hans historia beskriver en modern schamansk initiation i en värld där vår 10

kontakt med de gamla traditionerna har brutits men inte förstörts. Hans sökande och engagemang är ett tydligt resultat av hans kärlek till livet. Berättelserna om hans möten med traditionella schamaner långt upp i nordligaste Europa och djupt in i Amazonas djungel fick mig att både skratta och gråta vid insikten om att vi alla behöver vakna upp ur vår blindgång i mörkret. Han och hans fru, Susannah, har vigt sina liv åt att skydda det ”vilda” inom oss och i naturen och att återupptäcka en modern schamanism som är relevant för vår tids utmaningar. Deras arbete med Movement Medicine är ett modernt praktiserande av schamanism som uppmanar oss alla att upptäcka livets pågående och föränderliga mysterium och att låta den kunskapen bli ledstjärnan i våra liv. Jag tror att vår viktigaste uppgift i dag är att använda vår arts briljanta kreativitet till att finna hållbara, socialt rättvisa och andligt givande lösningar på de utmaningar vi just nu står inför. Schamanism har något viktigt att tillföra denna uppgift. Ya’Acov har på allvar införlivat de lärdomar han fått av sina lärare bland ursprungsfolken, och det arbete han och hans fru gör är en beundransvärd tråd i den bildväv av lysande respons jag sett växa fram på mina resor runtom i världen. Jag anser att det är viktigt att nämna att Ya’Acov är högt respekterad av våra kollegor bland ursprungsfolken i Amazonas, där han har accepterats som praktiserande schaman. Hans bok är ytterst viktig för alla oss som är redo att uppbringa mod, engagemang och entusiasm att förverkliga vår vision på jorden och lämna något att vara stolta över till eftervärlden. Lynne Twist, medgrundare av Pachamama Alliance och författare av The Soul of Money

INLEDNING

Jag sitter vid en liten sjö med en strid flod bakom mig. Jag är omgiven av gamla ekar som funnits här väldigt mycket längre än jag. De reser sig majestätiskt över landskapet och sjunger och dansar i vinden. Solen har gått upp och jag har suttit här hela natten och bett om hjälp att berätta min historia för dig på ett bra sätt. Jag är schaman. Inte för att jag säger att jag är det, utan för att mina lärare har sagt det. Jag ville bli schaman, bara Gud vet varför. De flesta ursprungsfolk jag träffat tycker att det är extremt bisarrt att vissa människor från den industrialiserade världen vill bli schamaner. Det har hursomhelst tagit mig 30 år att acceptera och finna mening i att vara schaman i vår moderna värld. Schamanism innefattar en mängd seder med avsikt att påminna oss om vår plats i ekosystemet och vårt behov av att leva i balans med de synliga och osynliga krafter som formar vårt universum. Sedan urminnes tider har vi människor slagit på trummor och försatt oss i trans för att komma i kontakt med och lära oss av de elementära krafter som kommer till uttryck genom blixtar, vattnets och vindens kraft eller den kraft som styr årstidernas skiftningar. Schamanism grundar sig inte på tro, utan uppmanar oss till att lära genom direkta erfarenheter. När jag upptäckte schamanismen fann jag både ett språk för mina egna upplevelser och metoder för att fördjupa dem. Första gången jag öppet kallades för schaman var i en liten aula i Dartmoors utkant. Det var tidigt 1990-tal och jag hade bjudits in till ett seminarium av en indonesisk mästare i rörelsemeditation som hette Suprapto Suryodarmo. Han presenterade mig som schaman för gruppen. Jag blev överraskad och rodnade. Det fanns både studenter och vänner i 13

rummet och min förlägenhet inför alla gjorde mig ännu mer generad. Jag kände mig utpekad, till och med skamsen. Här blev jag nu äntligen officiellt erkänd av en man som kände schamaner och för vem schamanismen var en del av den egna kulturen. Var det inte detta jag drömt om? Det var det, men skammen jag kände gjorde mig djupt bestört. Det bevisade att min resa knappt börjat. Jag gick till min dåvarande lärare, en otroligt kreativ kvinna vid namn Gabrielle Roth. Hon var känd som ”stads-schamanen” för sitt jobb med extatisk dans och rituell teater. Hon sa att den enda anledningen till att det var svårt för mig att acceptera att jag var schaman var att jag trodde att det gjorde mig speciell. När jag väl insett att det endast var ett kall skulle jag komma över det. Denna incident fick mig att tänka över den resa jag ditintills gjort. Jag växte upp i en kulturellt traditionell judisk familj som firade och ärade viktiga judiska högtider och tände ljus varje fredag kväll. Vid sju års ålder ville jag bli rabbin. Vid 13 var jag bar-mitzva. Jag besökte synagogan regelbundet. Jag älskade det. Jag gillade verkligen Gud. Det andliga intresserade mig lika mycket som att gå och se en fotbollsmatch med mitt favoritlag på helgen. Vi gick och bad. Sedan gick vi på match. Samtidigt upplevde jag en mängd saker som ingen kunde förklara för mig. Jag talade till de döda. Jag reste utanför min kropp varenda natt och min drömvärld var långt mycket verkligare för mig än den vakna världen. Jag kämpade för att få de båda världarna att hänga samman. Om jag hade bott i regnskogen kanske min familj hade tagit mig till en schaman och jag hade fått påbörja min lärlingsperiod. Men i stället, på grund av mina blackouter och ”konstiga symptom”, togs jag till en specialist som trodde att jag kanske led av epilepsi. Jag berättade inte för honom att jag valde att lämna min kropp. Det som var naturligt för mig blev problematiskt. Och när något lämnas i mörkret och ignoreras, går det genom all tänkbar förvrängning för att finna ljuset. Och det var precis vad jag gjorde. När jag vid 19 års ålder upptäckte schamanismen insåg jag att det faktiskt fanns något som gjorde min upplevelse förståelig. Så varför skämdes jag för det så många år senare? Min skam visade sig inte enbart vara personlig. Den var inlindad i upple14

velser som andra schamaner haft före mig, då de under generationer skoningslöst och brutalt utsattes för övergrepp. I Europa var kyrkan väldigt framgångsrik på att förstöra de andliga traditioner som fanns före den egna trosläran. Senare tog det vetenskapliga etablissemanget över som leverantör av sanningen. Men schamanismens själ är lika gammal som jorden själv och den har bestått. Trots att det finns lika många former av schamanism som det finns landskap i naturen, erbjuder de oss alla tillgång till livets intelligens och lär oss hur vi lever i balans och harmoni med omgivningen. Under de senaste 30 åren har intresset för schamanism ökat markant och det har svept in över den industrialiserade världen från de platser där den överlevt. Som så många andra har jag känt en längtan efter att återfå kontakten med något som man kan uppleva direkt, snarare än bara tro på. Sedan dess har jag gått igenom himmel och helvete många gånger om för att finna det jordnära och verkliga, något som vördar det traditionella men som ändå fungerar för vår tids verklighet och utmaningar. Min initiation in i schamanens värld förde mig till Arktis vidsträckta tundra och himmelska ljus och till Amazonas regnskogs tidlösa prakt, innan jag slog mig ned vid Dartmoors mäktiga stenformationer. Jag har mött många motgångar, nederlag och framgångar längs vägen. Ibland har jag blivit tilltufsad och mörbultad och förvirrad. Och ibland har jag upplevt livets storslagna mysterium och skrattat som en galning när det kosmiska sprattet gått upp för mig och jag insett vem jag verkligen är och varför jag är här. Jag har många gånger om sett hur mina omedvetna reaktioner på min egen historia har fördunklat sakens enkelhet och fått mig att söka allt fler fantastiska upplevelser för att bevisa att Anden är verklig. Schamanens stig är full av fallgropar. Det finns så mycket som kan förvirra, distrahera och få en att fastna i en illusion. Det tog mig lång tid att lära mig att lita på mig själv. I dessa tider som präglas av djup andlig ensamhet och det jag nyligen hört beskrivas som ”nature deficit disorder”, barns brist på natur, finns det många vilsna själar som desperat söker svar hos visa schamaner på hur de ska leva och vad de ska göra. Schamanen har blivit en romantiserad och exotisk figur. Men schamaner är bara människor som har en särskild förkärlek för andliga frågor. De är långt ifrån perfekta. De flesta schamaner jag har träffat har, hur 15

framstående de än varit, faktiskt haft väldigt lite eller ingen träning i personlig medvetenhet eller den typ av maktdynamik som uppstår när sårbara personer söker hjälp hos någon som står i bättre kontakt med sin kraft. Den väg jag vandrat har kantats av människor som fått lida av konsekvenserna av tron på att den inhemska schamanens visdom inom ett område, automatiskt kan appliceras på psykets och livets alla områden. Jag ville inte skriva en bok som får människor att jaga kickar i schamanska fantasier. Eller ge mig in i ett krig om paradigmer och försöka övertyga andra om att det som är rätt för en schaman och utövare av schamanism är rätt för alla. Det är inte till någon hjälp. Inte heller vill jag se det rationella tänkandet som ett djävulens påfund, vilket är alltför vanligt inom den schamanska revolutionen. Jag hoppas helt enkelt att min egen resa, och alla de misstag jag gjort längs vägen, ska kunna ge vägledning åt människor i olika livssituationer som nu utforskar schamanska riter och seder. I ärlighetens namn har jag haft hundratals upplevelser som jag inte förstår. Och det är fullt möjligt att jag aldrig kommer att göra det. Men jag har gång på gång upptäckt att om jag överbryggar gapet mellan min erfarenhet och det sätt jag lever och agerar på, tenderar den sida av mig som behöver konkreta svar på obeskrivliga frågor, att lugnas. I slutändan är det inte intensiteten i den schamanska träningen som är det viktiga, utan det är själva livet som lär oss att använda den makt vi har tillgång till på ett ansvarsfullt sätt. Schamanen står med ett ben i varje värld. Det finns ingen mening med att stå i kontakt med andarna och drömmarna om vi inte kan hämta ned dem till jorden. Under min resa har jag kommit underfund med att schamaner ofta är väldigt jordnära människor som även har förmågan att se vardagsmiraklet i att varje dag vakna upp i en kropp på en planet som färdas genom rymden i en hastighet av 107 200 kilometer i timmen. Vi lever i en besynnerlig tid. Jag bevittnar vår enorma kapacitet att tillfoga skada. Och jag bevittnar vår enorma kapacitet att handla av genuin vänlighet. Jag bevittnar en pågående kamp som utkämpas i mänskligheten. Kanske har det alltid varit på detta sätt, men nu när vi är så många får det så mycket allvarligare konsekvenser för resten av livet. Denna kamp kan utkämpas mellan två opponenter, men för mig, och jag tror att det gäller oss alla, är sanningen 16

den att den pågår inom mig. Jag ser det som en kamp mellan den del av mig som vill stå upp för ”det vilda” inom mig och i naturen och den del av mig som vill ha bekvämlighet. Jag kan endast finna frid genom att hitta en lösning på detta. Det är viktigt att vi alla hittar en lösning, för vår livsstil är ett allvarligt hot mot vår egen art. Vi mixtrar med framtiden som om den tillhörde oss, men det gör den inte. Skapelsen tillhör inte oss – vi tillhör den. Vi har därmed fört oss själva till ett vägskäl. Vi tvingas nu att vakna upp till konsekvenserna av våra val. Vi har genererat ett behov av att skapa nya ideal som bryter den trans vi fallit in i. I morse hörde jag Bhutans premiärminister tala lidelsefullt om sitt lands avsikt att för evigt förbli koldioxidnegativt. Han uppmanar dessutom oss andra att följa landets nya koncept för framgång. Det kallas bruttonationallycka (BNL). Saker och ting förändras. Vi har alla möjligheter att använda krisen vi orsakat för att vakna upp och värdesätta livets helighet. Schamanism kan hjälpa oss med detta. Den kan hjälpa oss att minnas att vi alla är en del av ekosystemet. Den kan påminna oss om att vår uppfattningsförmåga inte är oföränderlig, inte heller den världsbild vi fötts in i eller det perspektiv vi valt. Det finns en gammal profetia som du kanske har hört talas om. Den handlar om örnen och kondoren. Kondoren representerar hjärtats folk som lever nära naturen och som vill bevara dess ömtåliga balans. Örnen representerar sinnets kultur som använder sin intelligens för att uppfinna, skapa och återskapa. Det sades att kondorens kultur skulle beskydda och leva i balans med jorden och hela skapelsen under en tid. Sedan skulle det komma en tid då örnens kultur svepte sina långa vingar runt jorden och nästan kramade livet ur den. Det förutspåddes att dessa långa cykler skulle resultera i att örnen och kondoren lärde sig att flyga tillsammans över samma himmel – hjärtats folk och sinnets kultur skulle dra lärdom av det bästa från båda sidor och skapa en ny dröm här på jorden. Den tid de äldre talade om är nu. Jag hör den gamle schamanens trumma kalla oss ut på resa. Det är dags för mig att berätta min historia för dig precis som den är, exakt det som hände, och låta dig avgöra vad du vill göra med den.

Del I

KOMMER NED PÅ JORDEN UPPTÄCKER STIGEN

Du vet att du är förälskad [i livet] när du inte kan somna, eftersom verkligheten slutligen är bättre än dina drömmar. DR SEUSS

chamanens sång stillar natten och hela skogen lyssnar. En jaguar är på jakt. En overkligt blå fjäril fladdrar förbi. Mungigans ljuva hummande ger rytm åt stillheten. Jag följer den så långt jag kan. Jag hör ljudet av en sång. Rösten är otroligt hög och dess sötma som balsam för hjärtat. Den når ut i alla väderstreck på samma gång. Genom sången hör schamanen hjärtat hos alla som är där. Deras berättelser kallas fram i ljuset för erkännande, rening och helande. Varje berättelse har sin egen ton och schamanen sjunger tills kakafonin blir till en harmoni, likt skogens sång. Först då slutar schamanen sjunga. Jag har länge längtat efter att höra denna sång och tårarna rinner. När jag öppnar ögonen befinner jag mig i ett rum med trägolv. De 44 dansarna stannar upp. Stillheten i rummet motsvarar stillheten i mitt hjärta. Och då inser jag att sången är min. Den har flödat genom mig. Jag har blivit ett ihåligt ben. Susannah, min älskade fru och eviga följeslagare på detta äventyr, och min gamle vän David, ser på mig. De kan också känna den. När jag tittar ut i rummet ser jag att dansarna är helt uppslukade av sina egna resor. De har inte lagt märke till den alls. Och då förstår jag att den är äkta. Schamanens sång som jag sökt efter över hela världen har kommit. Det är tidig vår 2003. Jag har befunnit mig i Arktis i tre dagar. Anka sa att vi behövde låta den rena, arktiska luften blåsa stadens brus ur oss. Hon är en stor och mäktig samekvinna men jag känner henne inte särskilt väl. Jag vet inte om jag litar på henne. Kvällen innan hade vi bastat i den lilla stugan och 21

hon försökte förföra mig. Jag sa tydligt nej och var till och med tvungen att säga ifrån två gånger. Efteråt undrade jag om något av det hon sagt till mig över huvud taget var sant. Jag hade lärt känna henne några månader tidigare på en workshop jag höll i Oslo. Hon var en av 44 dansare på en fem dagar lång schamansk dansworkshop. Livet är verkligen lustigt och faktum att jag kommit att undervisa i frigörande dans var ett bevis på detta. Jag var inte direkt den dansanta typen. Förutom när jag hade druckit för mycket, och då dansade jag endast till ”Welcome to the Monkey House” av ett suspekt band som hette Animal Magnet. Men dansen kallade på mig och blev min lärare och min vägvisare. Ända sedan barnsben hade jag försökt förstå och få användning av mina upplevelser. Försöker vi inte alla det? Mina upplevelser verkade rätt vanliga till en början. Att tala till min döda gammelfarmor som satt i sin gamla stol vid trappan var inget märkvärdigt, förrän jag insåg att samtal med de döda uppfattades som konstigt för de flesta jag kände. Sedan dess har min resa tagit mig till många platser. Och under vägs har jag träffat och arbetat med några utomordentliga lärare. De strålade som stjärnor i mörkret och deras själar flammade av den kunskap de kommit hit för att dela med sig av. Men ovanför dem alla fanns det sedan tolv år tillbaka en tyst, ständig närvaro, likt en uråldrig sten, djupgående likt en gammal björks rötter. Hans röst var lugn och glittrade som krusningarna i en fjord. Jag kallade honom Den gamle mannen i nord. Jag tog för givet att han var en drömfigur, en inre arketypisk vis man, men jag hade fel. Han var en verklig människa och jag hade kommit hit för att träffa honom.

• Denna historia, precis som alla historier av detta slag, tog sin början för länge sedan. Mina tankar vandrade bakåt i tiden medan den arktiska tundran susade förbi på båda sidor när vi körde längs den breda motorvägen. Om den man vi skulle träffa inte var den man jag drömt om, skulle den grund jag byggt mitt liv på krossas. Jag översköljdes av ett hav av känslor och tvivel, men inom mig lugnades jag av schamanens lågmälda nynnande. Trots tvivlen som malde inom mig 22

visste jag att det här var den man som väglett mig på ett så enastående sätt under alla dessa år. Han hade självmant kommit till mina drömmar veckan innan Susannah och jag skulle hålla vår första schamanska dans-workshop. Jag var livrädd för att undervisa. Jag hade ingen aning om ifall jag var kapabel till att vägleda människor genom dans. Jag var själv helt grön på området extatisk dans. Och, som jag tidigare nämnde, var det faktum att jag skulle börja undervisa i dans ett skämt. Men en natt, efter ännu en dag med intensiva förberedelser inför vårt första Life Dance-event med det nygrundade 5 to Midnight Gaia Dance Project, fanns han där – en lugn närvaro, trummande, med renen i sin själ, sjungande på ett språk som talade direkt till mitt hjärta: ”Var lugn. Allt är som det ska. Jag är med dig.” Jag vågade inte fråga vem han var. Jag ville inte bryta drömmens förtrollning. Jag satt helt enkelt med honom och lyssnade på hans trumma och sång. Och han stannade hos mig hela veckan, varje natt dök han upp i min oroliga sömn för att sjunga mig trygg. Till och med när Susannah och jag började undervisa fanns han vid min sida när jag slöt mina ögon, och han gav mig vägledning och stöd. Jag började så småningom förlita mig på honom. Närhelst jag klev in i ett rum för att leda en schamansk resa fanns han där, lika trofast som hjärtats slag. Allteftersom tiden gick blev han mer och mer hjälpsam. Han gav mig ofta en känsla för vad som pågick inom de människor vi arbetade med, varnade mig för faror längs vägen eller gav mig specifika råd om hur jag skulle jobba med gruppen. Under de första tio åren av vår relation slog det mig aldrig att han skulle vara en verklig person. Men nu var jag alltså på väg för att träffa honom.

• Vi hade anlänt till Alta flygplats i Nordnorge tre dagar tidigare. Anka hade berättat vilket flyg jag skulle ta och att hon skulle möta mig när planet landade i Trondheim för att plocka upp passagerare. Det hade gått sex månader sedan vi träffades på workshoppen. Hon dansade djupt och kraftfullt och jag brukade ofta se på henne när hon gick in i trans och kontaktade sina andar. Hon var också schaman, och hade tränats i 23

www.schoolofmovementmedicine.com

ISBN 978-91-88633-10-1

YA’ACOV DARLING KHAN

En ocensurerad resa till ett liv som modern schaman

YA’ACOV DARLING KHAN