De tysta, de rädda och de ensammaste

De tysta, de rädda och de ensammaste

AnnMargret Johansson Pettersson

Bakgrunden till utställningen är det kyrkliga föbudet från katolsk tid, då barn som dött innan de hunnit döpas inte fick begravas i vigd jord.

De ansågs därför inte heller kunna komma in i himmelriket - barnen var dömda till en kringirrande tillvaro i limbo mellan himmel och jord.

För att försöka komma runt detta begravde man ibland barnen i lönndom nattetid på kyrkogårdarna - ett förfarande som har levt kvar åtminstone till sent 1800-tal vad gäller dödfödda barn.

Förutom den rena omsorgen för barnens passage till himmelriket bottnade detta i en fruktan för att barnet skulle gå igen och hemsöka sina anhöriga.

Bø 1960, s. 103ff; Pentikäinen 1969, s. 92ff; O’Connor 1991, s. 33ff

AnnMargret Johansson Pettersson

Christina Lindblom

I vår nutid är det svårt att förstå att barn som var odöpta eller födda av en ogift mor inte fick ta del av Guds nåd och begravas i vigd jord. Ända in i modern tid har uppfattningen om dopets betydelse levt kvar. Inga ceremonier fick utföras över dessa barn.

Barnen hamnade i limbo - ett ingenmansland, en plats mellan himmel och helvete.

Jag tänker att ett barn är det renaste och mest oskyldiga som finns. Att då bestämma att dessa barn inte fick begravas i vigd jord är svårt att förstå.

Christina Lindblom

Titel på mina verk är ” Vi som inte fick komma in”.

I bilderna skildrar jag dessa barn som blev särbehandlade efter sin död, de som lämnades utanför.

Christina Lindblom Vid utgrävningen av kyrkoruinen vid Kata Gård har man funnit, precis utanför ingången, en av de äldsta murade barnkistorna, daterad till 1040-talet.

I kistan fanns skelettet efter ett nyfött spädbarn.

Precis under kistlocket hade man senare smugit in ett ofullgånget foster. Troligen hade inte detta barn hunnit döpas och egentligen fick bara de döpta begravas på kyrkogården.

Många barngravar är också placerade tätt intill kyrkomurarna, ett tecken på en särskild omsorg om de små. Här hamnade barnen i det heliga takdroppet som extra skydd mot onda makter. När det regnade på kyrkans tak rann vattnet ner och droppade på de små barngravarna intill väggen.

Text från utställningen om utgrävningen av en av Sveriges äldsta kyrkor som finns vid Kata Gård i Varnhem, Västergötland.

Liksom kyrkobyggnaden var kyrkogården invigt område, och skulle därför särskiljas från den ovigda marken genom någon form av inhägnad.

Välbärgade människor begravdes inne i kyrkan eller strax utanför. Gravplatsen märktes ut med hällar eller kors i sten. Fattiga människors gravplatser markerades med en liten gravkulle och möjligen med ett träkors.

Norra delen av kyrkogården ansågs vara den sämre.

Bakom detta låg föreställningen att när domedagen inträffade och människorna skulle återuppstå, då skulle kyrkans murar falla åt norr. De människor som då var begravda där skulle få svårt att ta sig upp ur sina gravar.

I norr begravdes oftast brottslingar. Den sämsta platsen var utanför kyrkogårdsmuren, alltså utanför den vigda jorden. Här begravdes de odöpta, de som tagit sitt liv och de som avrättats. svenskakyrkan.se/kyrkogardens-historia---fran-gravkullar-till-minneslundar

AnnMargret Johansson Pettersson

Barn som dog odöpt lades uti en s:k: svepask och skulle af barnfadren, gift eller den där var ärkänd[,] i största hemlighet och i senaste skymning bäras till kyrkogården och insättas i klockstapeln tills någon graf öppnades för annat lik för att jemte detta nedsättas i grafven för att jemte detta blifva delaktig af jordfästningen.

G. Ericsson 1990, s. 162, Folklivet i Åkers och Rekarne härader, Livet i helg och söcken

I Bringetofta i Nässjö kommun i Småland ligger en så kallad Njudungskyrka från 1100-talet. I samband med restaurering av kyrkan år 1992 återfanns i en murspricka på kyrkvinden ett litet skrin med ett svårtolkat innehåll i form av textilier och ben.

Så småningom klarlades att det var ett cirka fyra månader gammalt foster svept i en sliten och smutsig barnskjorta av linnelärft. Fyndet bedömdes vara från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet.

Enligt medeltida kyrkliga rättsregler var odöpta eller dödfödda barn inte berättigade till liturgisk akt eller begravning i vigd jord. Om de begravdes på kyrkogården eller i kyrkan ansågs de besudla kyrkan.

Trots kyrkans avvisande inställning lär det redan under medeltiden ha förekommit att föräldrar av omsorg om sin avkommas salighet trotsat förbudet och genomfört »begravning« genom att sticka in kistan i någon av de luftgluggar som ofta fanns i kyrkväggen. Dödfödda svepta i barnplagg och placerade i små askar har återfunnits i kyrkomurar och under kyrkogolv.

Allmänt vedertaget lär det också ha varit att oförmärkt stoppa in asken med det dödfödda barnet i kistan hos någon som stod lik eller i smyg lägga ner den i botten av en öppen grav. I väntan på en sådan möjlighet kunde asken ställas i skymundan till exempel på kyrkans vind. https://lakartidningen.se/aktuellt/kultur-2/2016/09/samhallets-syn-pa-dodfodda-barn-forr-och-nu/

AnnMargret Johansson Pettersson

Ovanför kiststaplarna fanns både på norra och östra väggen en öppning upp mot kyrkogården.

Under den östra av dessa och bakom kiststapeln påträffades ett antal cigarraskar, kartonger, bylten och paket, som vid undersökning befanns innehålla foster, i olika stadier.

Text ur boken om Fors kyrka. Robert Bennet. Sveriges kyrkor

AnnMargret Johansson Pettersson

Odöpta och oäkta barn särbehandlades på kyrkogården. Under en period fick de inte alls begravas i vigd jord, men lagen mildrades med tiden så att de fick placeras tillsammans med en vuxen eller avsides på kyrkogården. Prästerna fick inte uträtta några ceremonier över dem, de kunde till och med bötfällas om de gjorde det. Inte förrän 1991 likställdes dessa barn med andra döda när det gällde ceremoni och begravning, då biskopsmötet beslöt att följa Socialstyrelsens rekommendationer.

I folktron finns gott om berättelser om mylingar, oäkta och odöpta spädbarn som fötts i lönndom och mördats av sina mödrar. De sägs finnas undangömda på olika platser men hörs sjunga eller gråta för att få ett namn och komma i vigd jord. Berättelserna om mylingarna är uppdiktade, men vittnar om rädslor och oro som fanns i verkligheten. varmlandsmuseum.se/wp-content/uploads/2016/02/N%C3%A4r-d%C3%B6den-skiljer-oss-%C3%A5t.pdf

Av den nordiska folktrons väsen är mylingen ett av det sorgligaste. Ordet härstammar från begreppet ”myrding” – som helt enkelt betyder mördad – och syftar på ett spädbarn som dödats innan det blivit döpt. Förr i världen handlade det oftast om barn till ogifta mödrar, där modern ville dölja en oönskad födsel.

I regel uppträder mylingar i anslutning till den plats där de begravts, såsom myrar, skogsbackar, stenrösen eller till och med under stugans golv. De ger sig till känna genom gråt, skrik och snyftningar. Ibland kan man höra mylingen i form av en barnröst som sjunger en ålderdomlig visa. Det händer också att mylingar visar sig som en synlig gestalt. De uppträder då som ett barn i den ålder de skulle ha varit om de fått leva. kulturminnet.wordpress.com/2019/06/11/nordisk-folktro-del-19-myling/

Ulf Rehnholm

Att mista någon, men inte öppet få sörja.

I smyg begrava, den du har kär.

Du famlar i ensamhet med tystat skrik.

Vandrar fram mot skymningen.

Så många frågor som aldrig fick ställas.

Hur ska vi någonsin kunna förstå.

Jag tänder ett ljus i mitt hjärta.

Så att du kan möta gryningen.

Ulf Rehnholm

Christina Lindblom

Det odöpta barnet betraktades som en hedning ända tills det doppats i det heliga dopvattnet. Innan barnet fick komma över kyrkans tröskel var det därför nödvändigt att driva ut det onda.

Prästen andades mot barnets ansikte tre gånger för att blåsa bort djävulen och gjorde korstecknet.

Sedan skulle han lägga salt i barnets mun och läsa ett antal böner.

Först därefter kunde barnet bäras in i kyrkan och döpas. Dopfunten var placerad vid västväggen, nära ingången, så att det odöpta och ”orena” barnet inte skulle komma längre in i kyrkorummet än nödvändigt.

Infotext vid Varnhem, Västergötlands Museum

Ibland kan inte livet hejda sig Då sorgen gav ett hav av tårar För de som mist någon För de som aldrig någonsin fick en grav Där tystheten har varit som ett svart moln Och ångesten att aldrig våga prata om det Så kan ensamhet se ut Vilken total hjälplöshet I en värld Där ingen kunde ana många år efteråt Att många, kanske tusentals Aldrig fick komma innanför grindarna För att få en grav De mest ensamma och helt försvarslösa Men vem hade rätt att bestämma Att just du inte skulle få en grav Vem tog ifrån dig den lilla biten jord Som skulle skydda dig Och varje år tända ett ljus Och vattna din blomma Det finns ett hav av tårar För de som aldrig någonsin fick en grav Men för dig och alla tusentals Ska jag fylla din grav med de vackraste blommorna Jag ska bädda ner dig vördsamt I det rum där du ska sova För i den trädgården finns ingen som gör dig illa Och varje natt ska ett ljus brinna Så du aldrig blir rädd Du är inte glömd Du var och är saknad AnnMargret Johansson Pettersson

Den som tog sitt liv kallades länge för ”självspilling”, en som medvetet förspillt sitt liv. Länge rådde i Sverige mosaisk lag, dvs den svenska lagen byggde på de 10 budorden i Bibeln. ”Du skall icke döda” gällde i lika hög grad det egna livet, och den som tog sitt eget liv betraktades som mördare ända fram till tidigt 1900-tal.

Mördare ska straffas på lämpligt sätt, också om han eller hon är död. Kroppen och själen fick ta straffet.

Ofta brände man självmördare och grävde ner dem på galgbacken - ett fruktansvärt straff för den som var övertygad om att själva kroppen skulle återuppstå på den yttersta dagen. https://sverigesradio.se/artikel/684704

Ulf Rehnholm

Fram till 1864 var självmord kriminellt i Sverige. När någon avlidit i en tragisk olycka i Stockholm utredde Överståthållarämbetet om det egentligen var ett självmord som ägt rum. Så kallade självspillingar fick nämligen inte begravas på vanligt sätt på kyrkogården. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/32951

Var åttonde papperslös kvinna som dör i Sverige har tagit sitt liv. Papperslösa dör också mycket oftare av våld och olyckor än svenska medborgare. Om de inte går att identifiera kan deras kroppar bli liggande länge utan att begravas.

Adam Svanell, www.svd.se/doda-papperslosa-kan-bli-liggande-i-flera-ar