LOWBROW
Volume 1A 2007
Hot rod, Kustom & art magazine
First issue!
Art profile of the issue Crazy Kustoms rockin’ hot rods
Juvenile delinquence bobber
Blood, smoke, dust & Firepower
Rubber burning addiction
Hot rod, Kustom & art magazine
som Rod & Custom och Car Craft, lägg till lite Beatnick attityd och anti-jantelag, och du kommer förhoppningsvis i närheten.
Idén slog ned som en blixt från klar himmel. Det stod klart att vi skulle göra en egen motorblaska med tillhörande tokerier och vilda upptåg. En hemgjord hyllning till gamla kustomkärror, hot rods, fräna bågar och kanske mest av allt; den skaparglädje och fantasi som präglar hela denna del av garagekulturen med tillhörande konstformer och personliga uttryck. Efter ett improviserat första redaktionsmöte över några kalla, började alla tänkbara artikelidéer att uppenbara sig. Hela denna kulturyttring hade ju, som ni kära läsare förmodligen redan vet, sin gyllene era under det sena 1940-talet, blommade ut fullt under 50-talet, för att sedan klinga av en aning under mitten av det följande decenniet. Denna epok utgör ju också något av ett fundament i hobbyn med tillhörande stilar och stuk. Vi avser därför att belysa denna periods tidstypiska byggen och estetiska tankesätt i tidningens innehåll. Förutom att kolla in balla byggen, ta tempen på folks kreativitet och spekulera i diverse livsfilosofiska kvasifysiska överläggningar, vill vi också förmedla lite av den känsla som de gamla amerikanska pockettidningarna erbjöd läsarna när det begav sig. Ta lika delar klassiska blaskor
2
Vår smått improviserade redaktion består främst av ett gäng gamla kompisar, vilket i sin tur till viss del färgat tidningens atmosfär. Detta är något vi också tar fasta på då läsekretsen på så sätt bjuds in att ta del av den gemensamma lagandan. Vi uppmanar så klart också våra läsare att höra av sig med synpunkter och idéer om produktionens innehåll och utformning. Tillsammans kan vi få till en tidning som tilltalar just dig. Vad betyder då Lowbrow!? Hmm…Ja, förutom att syfta på en person med låg pannlinje, dvs en mindre intellektuellt bemedlad individ, som i det här fallet förmodligen inte hänger läpp utan säkerligen har roligare än gemene Dressmann-snubbe, så är det också ett samlingsnamn för den Hot Rod och Kustomkonstform som uppstod i mångsysslarna Von Dutch och Big Daddy Roths fotspår. Nåväl, nog ordat om detta…Vi hälsar er välkomna till LOWBROW! /Lowbrow crew
Contact via e-mail: info@lowbrowmag.com Web: www.lowbrowmag.com Myspace: www.myspace.com/lowbrowmag
LOWBROW MAGAZINE
In this debute premium release of Lowbrow Magazine following cooperators & collaborators participate, photos/stories/artworks: Clayton, Rev. McColough, Surfin T, Lobo Jones, PG
First issue!
4
Case Ace Chrilles bitchin’ -31 Coupé
7
The wild one
Dirt tracking
10
13
16
-55 Panhead, Hollister style
Old school dirt track race
Jokers car craze Kustom- och Hot rod-träff i Tidaholm
PG art works Lowbrow-konst i världsklass
19
Smooth and sassy
Jeepers Creepers
22
-58 Impala, stilfull full size
-32 Tudor från den andra sidan
LOWBROW MAGAZINE
26
28
32
34
37
40
42
How low can you go Sektionerad asfaltsskrapande Shoebox
Angry farmer goin’ bezerk This ain’t no goddamn hay ride
Paso Robles Traditionstyngd kustomträff
Tearin’ it up -29 Tudor sportin’ a Pontiac mill
Hot Rod Reunion Drag Strip Race Bakersfield
Rat Fink Reunion Högtidsdag för alla garageråttor
French your headlights Frenchning - detaljstudie
3
”Man tager vad man haver” heter det ju. Att bygga en frän Hot rod, handlar ofta om att blanda lika delar innovation och traditionstänkande. En styrka i sig är att kunna bygga på en snäv budget och använda det man har liggande, framförallt se möjligheterna i det enkla och ändå lyckas tillföra något fränt. Christoffer Häggstams 31:a hot rod hybrid, byggd som en convertible/kupé, är onekligen ett bra exempel på hur alla dessa parametrar kan samspela och utmynna i ett ballt resultat. När vi träffar på Christoffer har han precis justerat arrangemanget av de dubbla fyrportarna. Snurran är en 302 vässad efter samma koncept som den Fords klassiska chevy killer; ”Boss”. Chrille berättar att rovan har fått portade toppar och större ventiler, vassare kam och högkompkolvar. Jo, blocket är t o m betongfyllt och levererar 300 rastlösa hästar. Karosseriet var egentligen något av ett impulsköp och var inte ens komplett från början. Ett visst detektivarbete krävdes därmed för att tjacka på sig de
4
saknade delarna. En diffad bakaxel och en gammal röraxel letades på, likaså blev det också att få tag i dörrar samt ett dugligt kupetak till projektet. Tanken var från början att bara slå ihop ett åkbart busbygge för att kunna trakassera stylade stekarslädar vid rödljusen. Kajsa Vargs ädla principer har därför kommit att prägla byggets gång. Visst anammar de flesta av oss ett speciellt stuk eller diggar en särskild period inom Hot roddingen, men man får inte glömma att det skall vara rimlig ekonomi i det hela, tillägger CHrille. Att få rodden godkänd av byråkrater i blåställ var aldrig aktuellt liksom. SFRO`s bygghandbok kastades därför i soptunnan och Chrille satte svetsen i arbete.
LOWBROW MAGAZINE
Ramen konstruerades av ett par balkar som låg bakom garaget och skräpade. Bakaxeln kortades och kardan fick bli en ihopskarvad historia i bästa Frankensteinanda. Chrille har tidigare jobbat som mekaniker på Mantorp park, så det blev till att plocka fram en del tillvaratagna chassidelar från en slaktad Formel Ford. Nu råkade det också bli så att det dök upp lite annat emellan, berättar Chrille. En halvrutten Pontiac från 1950 figurerade en kort period som vardagligt transportmedel. Problemet är dock att en 56 år gammal kärra oftast behöver en hel del uppmärksamhet för att funka klanderfritt. Efter ett tag stod det klart att tiden
LOWBROW MAGAZINE
inte skulle räcka till för att hålla båda dessa projekt igång. Chrille sålde av raggarpråmen och satsade därför helhjärtat för att få ut bygget till sommaren. Chassi och kaross matchades och blåstes slutligen i en grov limegrön metallic med silvergråa scallops. Självklart försågs inredningen med tuck´n´roll och långhårigt innertak. Chrome Reversefälgar inhandlades och försågs med feta vita sidor. Visst känns det lite som att det hela landade någonstans i slutet av 1950-talet, med en uns av B.D.R’s skola i kulisserna. Man tager vad man haver som sagt!
5
Harley Engines Flathead 750cc 1937-1973
Harley´s 45 kubiktummare var en riktig slitvarg som hängde med ända till 1973. De sista 21 åren dock förpassad endast till HD´s 3-hjuling; Servi-Car. Under WW2 kom lill-sidan att tillverkas i stora antal åt både USA´s och Canadas krigsmakter. Med sin blygsamma effekt på ca 25 hästkrafter erbjuder maskinen inga svindlande fartresurser.
Flathead 1200cc 1937-1948
Storebror till 45´an var 1200sidan (74cui). En större motorvolym ger som bekant i regel ett högre kraftuttag, som i kombination med en oftast 4-växlad låda gör stor-sidan till ett riktigt landsvägslok. Denna motor fanns även fram till 1941 i en 1300-verision (80cui), då mest avsedd för sidovagnscyklar.
Knucklehead 1936-1947
För de riktigt prestandasugna knuttarna erbjöd Harley-Davidson på 30-40-talen en toppventilsmaskin. Knucklehead´n fick sitt smeknamn av utseendet på dess vipparmshus, som kan liknas vid en knuten näve. Knöltoppen fanns till att börja med bara som 1000-kubikare (61cui), men erbjöds från 1941 även som 1200.
Panhead 1948-1965
1948 kom Knölens efterträdare, Panhead. Också den med smeknamn efter utformningen av dess ventilkåpor. Fanns som 1200 och fram till 1952 även i ett 1000-kubiksutförande. Precis som sina föregångare fanns Pannan att få med olika kompressionsförhållanden.
6
Jívaro-indianerna var fan inte schyssta, de höll till i trakterna kring Ecuador och Peru där de bland annat jagade spanska erövrare för att ordna fram huvuden att göra fräcka halsband av. Stammarna slog sig samman för att göra gemensama räder där syfter var att ta fiendehuvuden. Nu är det ju inte heller särskilt schyst att erövra länder, så det lär ha gått åt tusentals spanska skallar i slutet av 1500-talet, vilka indianerna i en utstuderad process krympte och gjorde till maskotar. Man krympte naturligtvis inte huvden bara för att det var roligt, utan mest av religösa skäl, maskotarna skulle skydda mot allsköns faror. Ett avkapat fiendehuvud som krymptes skulle fånga dennes själ och tvinga denne att underkasta sig sin ”krympare”. Det var inte bara Spanjorer som fick sätta huvudet till, utan senare när turister och samlare fick nys om dessa festliga utsmyckningar ökade efterfrågan vilket i sin tur ledde till ökad konflikt mellan olika stammarna i jakt på huvuden. Vansinnet har numera upphört efter det att Ecuador och Peru förbjudit handel av mänskliga huvuden. Idag får man helt enkelt nöja sig med simpla replikor gjorda från läder och djurhuvuden eller leksaksvarianten i gummi, men skulle du snubbla på ett huvud ingen gör något speciellt anspråk på går processen i korta ordalag till så här: - Förflytta huvud från kropp - Gör snitt från nacke till hjässa - Kavla av hud från kranium - Vänd ut och in, skär bort fett och vävnad - Lägg huvud i en kastull med varmt vatten - Låt puttra tills det är två tredjedelar av naturlig storlek - Sy igen mun och ögon - Fyll huvud med varma stenar för ytterligare krympning - Byt till varm sand när huvudet blivit för litet för stenar - Färga hår i valfri färg, smycka med pärlor - Häng i backspegeln Forma ansikte under förminskningsprocessen för att behålla ansiktets ursprungliga utseende. LOWBROW MAGAZINE
LOWBROW MAGAZINE
7
Konceptet är makalöst enkelt; 1958 års Panhead, kapad bakskärm, obefintlig framskärm, stela ben och nerdragen keps. Schysstare stuk får du leta efter! Inge snack om saken; en bobbad panna i full karriär med grussprut och häng ger onekligen associationer till scener ur kultrullen ”The Wild One”. Marlon Brando själv svek visserligen det inhemska märket till förmån för en trajja, men resten av busarna i den historiskt beryktade klubben Boo-
8
zefighters höll sig främst till strippade Harleys. Balans och viss frihet i skapandet har sakta men säkert kommit till uttryck i denna klassiska bobber. -Eftersträva klassiska parametrar, men glöm inte den där personliga touchen. Då går det knappt att misslyckas, upplyser Thomas. Egentligen var den ursprungliga planen en storsida, men denna 55:a panhead FLH blev till salu på bekvämt avstånd och inhandlades efter en okulär besiktning. -Har ju alltid kört en del hoj,
både strip och street. Det kändes dock som att det var dags för något nytt. Efter att ha rotat runt i gammal litteratur infann sig snart rätt inspiration. Thomas berättar vidare att det inte var aktuellt att eftersträva någon puts. Här har därför tanken hela tiden varit att ta vara på det tidiga tävlingsstuket. Pannan hade 2” förlängd framgaffel så Thomas bytte till en dito med standard off set. Likaså tankhalvorna visade sig vara repro av sämre standard, så det blev till att jaga originalgrejor. Första vintern användes till att riva hela hojen och kosta på en omlackering samt byta ut det dassiga elsystemet. -Mycket av kromet var så pass dåligt att det kändes befogat att lacka det stilrent svart, tillägger Thomas och häver sig upp på kicken. I första garagevevan gick Thomas också igenom motorn. Det blev en lätt trimkam eftersom originalet visade sig vara skadat. Pannans pulserande gång och det goda vridet ger ekipaget en trevlig knuff redan vid lågt varv. -Nästa hojprojekt blir något med tidigt 60-talsstuk och högre styre, säger Thomas och släpper iväg sitt gamla järn på det torra grusunderlaget, och visst blir man inspirerad av lite fartigt dammiga bilder med bredställ?! LOWBROW MAGAZINE
LOWBROW MAGAZINE
9
t r i D ´ n i k c a Tr En sällsam men förfinad konstform som tycks ha tenderat att ebba ut under de senaste årtiondena, är så kallade Classic Dirt Track Racing.
Denna nobla form av motortävling har sina rötter i de amatörracetävlingar som började dyka upp runt om den amerikanska kontinenten, i takt med att tillgången på billiga skrotbilar började bli god under det sena 1930-talet. En sorts tidig form av hot rodding enligt kännare, folk race fnyser belackare. Jordbane-revival Vi på Lowbrow Magazine ser så klart 10
all forcerande framfart med gamla fordon som något värt att uppmärksammas likväl uppmuntras, så vi passar på att efterlysa ett svenskt Dirt Track Race i hederlig gammal stil. Tänk er ett gäng slitna stridshästar i dueller sida vid sida, tillhörande bredställ och varför inte toppa det hela med en stilfull klotning. Vi snackar estetik på hög nivå. Som om inte våra vilda fantasier var tillräckliga… Döm om vår förtjusning tillika överraskning när dessa gamla vykort nyligen dök upp i brevlådan! Promo Pics Vilket sammanträffande att vår hjälp LOWBROW MAGAZINE
samma kontaktperson Nebraska-Jimmy, hade hittat ett gäng gamla promofoton från svunna tiders uppgörelser på mellanvästerns jordbanor. De gamla korten gav oss onekligen en kraftig mersmak samt en dammig fläkt av svunna tider. Porträtten av några hårdföra gamla jordbanehjältar och deras modifierade 30-talsekipage tycktes vara ett omen från högre makter. Studera bilderna och känn efter själva, nog kan man höra gubbarna viska mellan tänderna; You can´t beat me boooy… Try me if you dare… Tycker mig bestämt kun-
LOWBROW MAGAZINE
na urskilja en sidaåtta braka på med öppna headers i bakgrunden också!? Enkla förberedelser Kanske rentutav dags att ta fram det gamla A-Fordsobjektet och svetsa ihop en störtbåge…Kleta på en ladyluckpinuppa och ett nummer på dörren, kanske toppa med några Friction Proofing dekaler och leta på några grovmönstrade diagonaldäck. Undrar om inte farfars gamla vurpollon fortfarande ligger kvar och skräpar på vinden!? See you out on the dirt track!
11
Short Cuts
Mustang Lightning söker sound Kan man blanda stilar som surf, cajun, garage och klassisk rockabilly!? Jo, det verkar faktiskt funka! I alla fall för bandet Mustang Lightning, numera hemmahörande i New Orleans. Gänget bakom det udda namnet har spelat på den alternativa rockscenen sedan slutet 80-talet och kan också kreditera sig själva för att ha gjort åtskilliga turnéer över hela den amerikanska kontinenten samt spelat förband både till Stray Cats och The Cramps. Det hela började faktiskt som ett retro rockabilly projekt en gång i tiden. Att bara spela covers visade sig dock bli en sorts dead end för bandet som valde att söka efter någonting nytt. Gitarristen Phil Deville som alltid haft en fot i den instrumentala surfmusiken, föreslog att man skulle blanda klassisk surf med en touch av garagerock´n´roll och psychobil-
ly. Nu dröjde det å andra sidan inte länge innan man även lät sig inspireras av osande träskblues och lika delar folklig zydeco och kryddstark cajun. Resultatet av den nya kursen visade sig snart gå hem hos fansen och med den nya plattan ”Texas Voodoo Surf” i bagaget, har bandet blivit ihärdigt bokade ute på mellanvästerns nattklubbar. Stuket av influenserna Link Wray och Dick Dale är påtagliga, men tillräckligt snyggt uppblandade i samtliga av bandets stilar för att det hela skall kunna klassas som innovativt och särpräglat. En musikskribent nämnde i förbigående att flertalet av bandets spår förmodligen skulle göra sig mycket bra som filmmusik i något av Quentin Tarrantinos bizarra produktioner. Vi är benägna att hålla med då stänkare som ”Haunted House” eller ”Fighting Mustangs” har rätt
stuk för att både ackompanjera pågående pistoluppgörelse i Compton eller våghalsig surfning i Malibu. Albumet lever upp till bandets devis att alltid leverera sina alster med energi och en redig spark i arslet. Onekligen en färgsprakande orgie i dist och decibel. En blivande klassiker hos varje Voodoo psycho-surfabilly fan därute!? www.myspace.com/mustanglightning
Nothing beats attitude! Att stuka till fordon av alla de slag handlar lika mycket om att kunna fantisera och gestalta i sinnet, som att även kunna jämföra med vad som är möjligt att åstadkomma i verkligheten. Ni vet hur konstnärer brukar påpeka vikten av att låta ett alster växa fram av sig självt. En vis
12
gammal garagekarl sade, att ett hot rod eller customprojekt är ett bygge som sakta bör växa fram och jäsa till sig likt en dunk plommonvin. Är det möjligt skall man också passa på att smaka av mäsken med jämna mellanrum. Kika på dessa bilder av Frank Damiens 34:a. Kärran kommer definitivt knäcka när snurran kommer på plats. Har man tappat lite av energin och glöden i arbetet, är detta i läget man både finner inspiration och nytändning. Plocka på karossen och arrangera åbäket så att det börjar likna något… Och bara digga stuket!
LOWBROW MAGAZINE
Jokers Car Craze #3 Tidaholm… Säger det dig något speciellt!? En småsömnig bonnaby på den väskötska slätten, likt så många andra anonyma hålor får man förmoda. Om det inte vore för en grupp särdeles aktiva hot rodders och kustomdiggare av stora mått. Gänget bakom det missvisande namnet Jokers tillhör nämligen den där sorten av garagemänniskor som verkligen ligger i för att modifiera och stuka till sina fordon efter konstens alla regler. Här pågår nästan kontinuerligt någon form av kreativt skapande med utgångspunkt i något gammalt fordon med vilande rod eller kustompotential. LOWBROW MAGAZINE
13
Full gas Vi får tillstå att man inte kan låta bli att låta sig imponeras smått av gängets snabba byggtakt. Det verkar sannerligen inte råda någon akut brist på varken fantasi eller uppslag på nya projekt. Många av klubbens medlemmar drar regelbundet iväg på inspirationsresor västerut, och håller på så sätt koll på vad som händer på den kaliforniska byggfronten. Man har t o m rätt bra kontakt med några av den nya generationens klubbar där borta. En värdefull kontakt för att kunna bolla med fräna idéer och göra verklighet av dem. Jokers verkar ha lite som en hederskodex att vara flitig med skruvandet. Många av byggena förväntas kunna tas i drift redan följande säsong, och visst har klubben en frän vagnspark därefter. Ett ypperligt tillfälle att ta sig en närmare titt på gängets kreationer är Jokers Car Craze som anordnas i Tidaholmsparken i början av juni varje år.
14
LOWBROW MAGAZINE
It ain´t a rookie party Tillställningen är redan inne på sin tredje omgång och behöver förmodligen inte någon närmare beskrivning mer än; en riktigt ball bil och mc-utställning, ett ypperligt tillfälle att kika på de senaste trenderna, kanske pejla in lite nya idéer från den amerikanska västkusten, tämligen bra känga i banden och så en massa trevligt folk förstås… Behövs det något mer för att skapa gemyt!? Förmodligen inte. Det dög i alla fall gott nog åt oss. Håll till godo med våra vimmelbilder, så ses vi i Tidaholm till nästa sommar. Lowbrow Crew LOWBROW MAGAZINE
15
Kommer ni ihåg Guns ’n’ Roses-plattan med det förbjudan omslaget? Den där med en cyborg i full färd att våldsföra sig på en nedslagen kvinna, men som plötsligt blir överraskad av ett monster som ser ut att hoppa upp direkt från Dantes inferno. Knallröd, bepansrad och dolkar till tänder Det var originalomslaget till Appetite for destuction, Guns:ens genombrottsskiva. Det mytomspunna omslaget som var för mycket för kräsmagade skivbolagsdirektörer och flyttades till inner-sleeven. Nåväl, konstnären bakom det omslaget heter Robert Williams och är bland de största inom konströrelsen som kallas ”Lowbrow”. Innan Williams kunde få mat i magen genom att måla omslag till försupna hårdrockare lånades han väggyta på klassiska ”La Luz de Jesus Gallery” i Los Angeles. Ett alternativt galleri som visade banbrytande utställningar med konstnärer som sedemera blivit stora namn inom
16
modern konst. Samma väggyta som senare begagnats av vår svenske motsvarighet inom genren. Peter ”PG” Gustavsson är Göteborgaren, men numera Stockholmaren, som på ett föredömligt sätt lyckats med innovativ stil fånga det där som gör att man tittar en gång extra. Med öga för detaljer, galen fantasi och en estetisk fallenhet uttrycker Peter sin konst i många olika format. Förutom acryl, tusch och andra klassiska tekniker ligger han även bakom vansinninga skulpturer i trä och lera, animeringar, scendekorer och mycket mer. En sann tusenkonstnär i bästa Ed Roth-stil. Lowbrow som konstbegrepp föddes i Kalifornien sent 70-tal som motsats till Higbrow-konst, alltså finkonst av skolade konstnärer med näsorna längs takåsarna. Lowbrow har inte fått status som officiell konströrelse då LOWBROW MAGAZINE
den är nära besläktad med serietecknande, tatueringskonst och illustration, men ”PG” är den svenska konstnär som visat motsatsen och bland annat tagit Lowbrow till de fina salongerna. 2005 ställde han ut på Liljevalchs i samband med Vårsalongen Formbart, där det visade sig att verken även fungerar utanför sin naturliga miljö. Till och med äldre generationer kan få sig en favorit i ett Lowbrow-verk föreställande en varg med urploppat öga. Vidare visar sig konstformens popularitet i kommersiella sammanhang, till skaran av uppdragsgivare räknas bland annat Nudie jeans, Denimbirds, JC, J-Store, Dunderdon, Carlings, Cubus, Frank Dandy Superwear etc. Konsten är inte bara en hobby för PG, utan har också blivit ett sätt att försörja sig - med all rätt. LOWBROW MAGAZINE
Huruvida Lowbrow ska anses som sann konst svarar vi, absolut, men hårklyverierna överlåter vi proffstyckarna att älta, men sällan hittar man samma energi och kreativitet som visas i dessa sammanhang. PG’s verk gör sig naturligtvis bäst i sin sanna natur. Målningarna är ofta otroligt detaljrika och färgsprakande, svåra att ta in helt och hållet vid första anblick, det finns alltid något nytt att lägga märke till. PG bör även nämnas för sitt hantverk, hans skulpturer och sniderier är imponerande. En Stratocaster som skulle kunnat signerats H.R Gieger, monster, dödskallar och annat har karvats fram ur trästycken, tyvärr hittar du inget representerat på detta uppslag men ta en närmare titt på www.pgartworks.com.
17
A Whole Lot Of Spunk Tänk om man kunde kombinera det fränaste egenskaperna och ballaste kännetecknen hos två vitt skilda fordonstyper. Ungefär som en att parar ihop en brukspickis med en cabbe för soliga sommardagar. Texaspajsaren Mark Jonson tänkte exakt samma vilda tanke när han sprang på en bedagad gammal 51:a F1:a pick up truck hos den lokale skrothandlaren. Liket kostade inte mer än en kasse bärs och bärgades hem på studs. Eftersom Mark föredrar det låga stuket plockades hytt och flak bort från det slitna chassiet. Nästa naturliga steg blev att kapa sönder ramens bakdel och bygga en fet kick up, installera luftbälgar och en duglig fourlink. Med maxsänkt röv preppades även framvagnen med behövliga ingrepp. Som bekant hade F1:orna stel framaxel en bar bit in på 50-talet, så det blev till att droppa densamma efter konstens alla former.
och även lirka in några feta sänkningsblock. Chassiet slogs därefter ihop och begåvades med en gammal Clevelandsnurra med tillhörande C6-låda. Kanke inte helt enligt Old School bibeln, men med hyffsad känga och duktig bredtällspotential. Hytten och karosseriet hade definitivt sett bättre dagar och Mark bestämde sig rätt snart för att fimpa det tillknyclade taket. Den främre rutramen snyggades till något och försågs med nytt glas. I samma veva plockades också återstående skärmar och flaksidor samman och skruvades på plats. Den hybrid som nu prydde Marks garageuppfart var både en tillbakablick och en vild variant av Fords förhist o -
riska Pick Up Roadster och lika mycket asfaltsskrapande L.Akustom. Premiärturen blev en smått panikartad upplevelse då huvlåset släppte när det skickade på i landsvägsfart. Det blev till att hänga ut över dörrsidan och försöka parera sig förbi de vilt stirrande medtrafikanterna. Väl hemma lades huven på uppfarten och återfick något av sin forna form genom ett gäng välriktade jämfotahopp. Numera sitter det också en svetstång fastnypt mellan huv och innerskärm, för att slippa råka ut för flera oplanerade adrenalinhöjare. Lowbrow höjer på hatten för detta innovativa bygge och hoppas på att få se fler av Marks fantasifoster framöver…
Mark berättar att hans polare har byggt en jigg för att kunna töja ut gamla framaxlar så de får ordentligt sänkta spindelfästen. Det gäller bara att värma på duktigt med gas och sträcka materialet med hydrauliskt verktyg. Mark passade också på att ta ur några blad ur fjäderpaketen
18
LOWBROW MAGAZINE
A bitchin`58 with more than you can handle... Det var väl så The Toad i kultrullen American Graffiti, försökte imponera på sin precis uppraggade pingla!? Det är väl numera ett välkänt faktum att Impala från 1958, har blivit en oslagbar kustomklassiker mycket tack vare just denna film. Eller så är det helt enkelt på det viset att modellens genomtänkta formspråk talar för sig självt...
LOWBROW MAGAZINE
19
Med 5-milablicken fäst bortom horisonten och en snabb vinkning med vänsterhanden. Det är ofta så man förnimmer Angelo. I alla fall då man möter honom i trafiken. Fokuserad och funderande över framtida kustomprojekt kanske!? I denne herres garage har det nämligen alltid varit full fart med verksamhet till sent inpå småtimmarna. Kustomkarriären påbörjades i de sena tonåren, då med en fullvuxen 62:a Chevy, följd av en makalöst låg och lång 60:a flat top. En Plymouth Fury från 59 tuffades också till och gick som bruksvagn året runt, innan en 55:a Customline stukades till och slutligen ersattes av en Olds 47:a. Jo, listan kan nog göras ännu längre men nu är det en Impala från 1958 som är föremålet för vår uppmärksamhet. Inspiration eller trauma Chevas superklassiker från detta året har ju som bekannt sett till att skrivas in i kustomhistorien som en av de absolut optimala semi eller soft kustomämnena någonsin. Varför!? Behöver vi verkligen besvara den frågan? George Lucas hette visst pajsaren som fick för sig att göra en rulle om det tidiga 60-talets cruisingkulturen i Kalifornien. Det var förmodligen också denna filmatisering med en pärlvit Impala 58:a med lila scallops i en biroll, som
20
etsade sig fast på den då unge telningens näthinnor. Sinnebilden av en frän 58:a med tillsnyggade linjer, feta white walls och lite exra krut under huven låg i alla fall nu och pyrde i Angelos undermedvetna, liksom bidade sin tid... Vissa drömmar behåller man och bara vårdar som ett skötebarn, eller så förvarar man dem bara som ett gammalt foto i en dammig pärm. Andra drömmar blir verklighet innan man själv hunnit begripa det. I Angelos fall ramlade bitarna på plats i och med att han sålde iväg sin dåvarande 47: a Olds. Visserligen med tungt hjärta, men det verkade gå troll i kärran i Angelos ägo (bilen letade sig dock tillbaka till hans garage några år senare, på ett rätt lustigt vis, men det är en annan saga) Med den nyförvärvade köpekassan på fickan tog den jänkebilsabstinesdrabbade Angelo svängen ner förbi Jönköping för att kika på en av väder och svenskt vinterväglag patinerad 58:a Cheva coupe. Åket hade faktiskt gått med dieselsnurra under några år. Den dåvarande något excentriske ägaren hade i ett förbittrat sinnesläge och akut behov av att snuva skattmasen på några spänn, beslutat att det var det enda rätta för att kunna cruisa v8:a och 50-talsjänk året runt, och samtidigt få ihop ett försvarbart bokslut. Det var mycket jobb att göra, meddelar Angelo och LOWBROW MAGAZINE
drar sig till minnes hur han i ungdomlig energisk eufori slog till på stående fot. Semi-kustom-green Det har som sagt inte varit så enkelt att hitta lämpliga 58:or för vettiga pengar de sista 20 åren, mycket tack vare den redan nämnda kult-rullen. Snart nog stod i alla fall objektet hemma i källaren. Var börjar man!? Angelo rev ner i stort sett hela kärran redan första vintern. Skärmar och dörrar togs bort för att komma åt och laga rost och bättra på angripna ytor. -Behövde inte byta några större bitar, men det tar ändå tid om ambitionen är att göra det ordentligt. Framvagnen revs ner och utrustades med nya detaljer. Nya motorfästen fixades till och en lämplig smallblockare letades på samt installerades. Snurran hade redan försetts med en aningen vassare kam och headers. –Det är alltid skönt när man fått drivlinan på plats. Då känns det som att man plötsligt är över krönet och kan börja sätta ihop pusslet igen. När montering av väsentliga karosseridelar var avklarad skickades Impalan till lack. Färgval är ju som bekannt alltid en orsak till förtret och beslutsångest. I detta fall blev det dock en tämligen tacksam uppgift. Kärrans originalfärg var gult och grönt i en tvåtons kombination. Inredningen gick i en mellangrön mettalic-nyans som kändes rätt lagom kustom redan från början. Sagt och gjort...Impalan fick bli så där trevligt murrigt metallicgrön som absolut passar en sen 50-tals fullsize semikustom. Förutom den obligatoriska fetsänkningen skoddes hela åket med Firestonediagonaler samt chrome reversefälgar. Grillen utrustades med en rörgrill av late 50´s, early 60´s style. Ett par dummies, pinstriping och Impalan var redo för första sommaren. Jo, det är svårt att låta bli de där LOWBROW MAGAZINE
balla småtrixen som ofta tillkommer i efterhand. Kika efter själv och du lär digga de långhåriga solskydden, lackade fälgcentrum och malteserkorsförsedda bakljussargarna, kromade bellflowers som smeker utmed nedere delen av bakskärmarna. Jovisst, hela åket är liksom en synonym till begreppet ” smooth & sassy”!!!
21
C s r e p e e J
Creepers
s r e p e e J s r e p e e Cr
Ibland återvänder gamla läskiga byggen från andra sidan, för att åter sprida fasa längs hemsökta vägavsnitt och mörka bortglömda dragstrips… Black power är rodden mor din varnade dig för.
Den svarta cylinderhatten är smått dammig och skägget gråsprängt och spretigt. Det känns nästan som att den knotiga figuren precis har lämnat sitt vilorum i kryptan, för att vädra sin V8:a bestyckade pjäs och elda däck. Kanske skrämma några söndagsbilister från vettet, eller tillrättavisa eventuella ungtuppar i total förnedring bestående av bränd oljedimma och fet gummirök. Gunnar är nog lite av urtypen för den rätta sortens road rebel. Här huserar en jävla vilja att göra saker på det egna sättet. Vi pratar om en stark individ som inte skulle få för sig att ge upp i första taget, bara för att grejorna inte passar rakt av… och för att inte glömma det tyngsta av kriterier för en motorhead; en djupt rotad förkärlek till gamla Harleys och Fordar med ballt stuk. Blast from the past -Jag kan nästan pricka in vilken händelse som inspirerade mig från början. Jag fick en byggsats i av mina föräldrar när jag bara var 14 bast. En låda från Revell med en plastmodell namngiven som ”Boss Fink´s Tweedy Pie”, föreställande en hånleende överdimensioneras Ed Roth sittande i en T-hot med en hungrig gam på axeln. Det är ju oftast så där det fun-
24
kar. Man blir triggad av någonting förunderligt i barndomen och detta i sin tur genererar ett fartgalet vuxenbeteende, som i sin tur inte alltid är lätt att förena med helt stillsam laglydighet. -Jovisst, och efter ett par år bar det av till de dåvarande Marmorhallarna i Stockholm, och de hot rod utställningar som regelbundet ägde rum där. Här fortsätter faktiskt nästa fas i berättelsen.
rorna, bara frän på rätt sätt och påfallande elak i all sin enkelhet. Den dåvarande ägaren til�lika upphovsmannen hette Sixten Persson och drev sin egen hot rod verkstad ute i Jordbro. 32:an var lite av en marknadsföringsgrej för hans firma Hot Rod Center. Namnet som Gunnar noterade vid montern var det underfundiga och 60-talspolitiskt korrekta, eller inkorrekta ”Black Power”.
Vodoo eller civil rights movement Den unge telningen fastnar framför en monter där det står en hottad 4-dörrars 32:a Ford med trimmad smallblockare och ett lila plexiglas ilagt där pegamoidtaket en gång suttit. -Man kände väl att rodden faktiskt var byggd med rimliga medel. Dubbla fyrisar på den blottlagda motorn, headers och droppad framaxel. Inget värstingbygge som på något vis brädade de andra spektakulära showkär-
Full formaline body treatment Ibland är det som sagt meningen att cirkeln skall slutas. På annan plats och under andra omständigheter händer det liksom bara. Gunnar hade hunnit med både det ena och det andra när han en dag hittade en annons i en bilblaska. Innehållet i annonsen visade sig vara synnerligen intressant, då det visade sig vara ett gammalt återupplivat bygge i trakterna kring den knugliga hufvudstaden. -Tog en titt på Forden och kunde till min stora glädje finna att det var Black Power som återuppstått från de döda. Kärran hade stått avställd i ett mer än 20 år men nu hittat ut igen. 32:an inhandlades och kördes sålunda hem på stört. Gunnar påbörjade en utvärdering huruvida det skulle gå att genomföra en rullande renovering, men det LOWBROW MAGAZINE
mesta visade sig dock vara i tämligen dåligt skick efter alla åren i ladan. -Rev ner hela kärran första vintern och gjorde om det mesta. Ramen boxades, bromsar och chassi gicks igenom. Tjackade faktiskt ytterligare en 283, som trimmades enligt de ursprungliga avsikterna. Avslutade med en blank-
LOWBROW MAGAZINE
svart lack och ett gäng scallops, blir lätt elektrisk och mörka moln helt i Big Daddys anda. på himlen drar ihop sig på ett oroväckande sätt. Precis som innan Lucifer´s servant en hejdundrande åskstorm. En Gunnar vrider igång gengånga- svart katt dyker upp och sticker ren och det rasslar till i de öppna iväg som ett skott efter backen. airpluggarna. Jag anar det kusliga skräckfilmDet glöder till bakom de runda sljudet av en termin någonstans solglasögonen och Gunnar stelnar i periferin och det börjar krypa till mitt i ett galet leende. Luften i mig, allt i takt med att smallblockaren varvar häftigare. Det är här någonstans jag blir varse om att ekipaget med ägare har lämnat ifrån sig allt vad astralkropp heter och nu förmodligen övergått i den ondes tjänst till fullo. Jag hinner knappt luta mig framåt för att kontrollera detsamma, innan Jeepers Creepers störtar iväg med vitrykande bakdäck och sladdar ut på landsvägen. Jag hinner notera att det slår blåaktiga blixtar om åket och att 283:an misskjuter då de passerar kyrkan… sedan är de borta.
25
Vi fick några kul bilder på ett makalöst bygge från staterna. En viss Ben Hatcher har på ett ganska extremt, för att inte säga radikalt sätt omarbetat de klassiska linjerna hos en 1949 års Ford Business Coupe. Kärran hittade han faktiskt hos en gammal tant i samma kvarter som han växte upp i. Kärran stod bortglömd bakom ett plank och kom inte i dager förrän den förra ägarinnan beslutat att röja tomten och ta den till skroten. -Jag passerade av en ren tillfällighet och stannade till direkt. Tanten blev förvånad att jag över huvud taget var intresserad av skrotet, så jag fick förtroendet att ta hand om det. Visserligen hade kärran gått i familjen sedan ny, men den hade stått sedan tidigt 60-tal och var nu bortom all räddning. En krockskada fram och vänster flygel bak, vattenfylld motor och obefintliga trösklar samt en inredning som påminde om en krypta gav kanske inget trevligt första intryck . Slica wristen Ben, som dock aldrig har låtit sig avskräckas av det yttre, tyckte att detta objekt inte var någonting att rygga för. Att Forden var i så dåligt skick gjorde ju också det hela enklare, rent etiskt ut automobilhistorisk synvinkel, att slakta ner och bygga om efter eget huvud. Forden bogserades helt sonika hem och kapades ordagrant ner i smådelar. Rosten lagades upp och hela bilen slicades i samma veva av på mitten. Sk. sektionering är ju ett stilgrepp som visserligen före-
26
kom inom kustomvärlden redan på 1950-talet, men som kanske aldrig slog igenom som ett av de vanligaste knepen att få till en lägre profil. Man kan nog snarare dryfta sig till att påstå att det hela blev en hard core trend för de plåtslagare som gillade att visa upp vad de förmådde göra med kap och gassvets. Det är m a o ingenting man genomför på en eftermiddag och det behövs skaplig erfarenhet och ordentliga yrkesskickligheter med plåt, för att få till det. Ner med rubbet Ben berättar vidare att hela Forden sektionerades ca 4 tum runtom. Karosseriet sammanfogades därefter och riktades godtyckligt. Taklinjen var på tok för hög för den nya tillplattade looken, så takstolparna kapades ur lika mycket. Bakdelen av taket fick nytillverkas och bakstycket av taket läggas ner, för att samspela med resten av linjerna. De gamla spiralfjädrarna ersattes med luftfjädring och en rekordelig kick up baktill. Den gamla sidsexan ersattes med en 289 cui Ford V8 med tillhörande 3-petade låda. Kanske inte det mest klassiska, men driftsäkert så det förslår. Hela bygget kröntes så slutligen med att plocka på ett par Cheva kofångare som vändes upp och ner för att passa samman med de mouldade sandplåtarna både fram och bak. På med en primer och iväg till Paso Robles. Jungfruresan gick över förväntan och Ben börjar redan planera för nästa hejdlösa bygge. Man får inte börja peta för mycket med detaljer, upplyser han. Slå ihop det så linjerna kommer fram… Det är själva grejen! LOWBROW MAGAZINE
LOWBROW MAGAZINE
27
n bit utanför stan, bortom skogen, längst en slingrande grusväg… bor den arga bonden. Ni har säkert redan en förskönad bild av den saktmodige, eftertänksamme jordbrukaren som försiktigt sörplar sitt kaffe från fatet medan han oroar sig för regnet. Vi måste tyvärr modifiera denna bild något genom att i Lowbrows regi presentera den socialrealistiska versionen av”The Angry Farmer”. Denne bondgrabb visar ingen onödig återhållsamhet för plötsliga raseriutbrott och ilskna tillmälen. Humöret går också igen i körstilen som för det mesta präglas av tjutande bakdäck och smält gummi. Det sägs i granngårdarna att drängen vanligtvis vränger om bakdäcken i samband med det
28
månatliga kalsongbytet. Något som i så fall självfallet leder till stilpoäng i vår planerade presentation av galna hot rodders. Som så många gånger förr började denna berättelse med att vår ilskne lantbrukare introducerades i bilbyggarteknik i samband med sitt engagemang inom den folkliga förgreningen av terrängkörning. Den då lovande unge junioren hade enligt förståsigpåares utsago kunnat gå tämligen långt inom sin gren, då han dock som så många andra ohängda drängar förmanades att börja ta sitt ansvar på gården. Vår rustika vän gav dock inte helt upp hoppet om att få visa sin talang för fyrhjuliga prestationer, utan ägnade mången sen kväll till att hålla efter sin LOWBROW MAGAZINE
Angry farmer goes
LOWBROW MAGAZINE
29
vagnspark av tämligen förfallna amerikanska klassiker. Det hände väl emellanåt också att pågen gav sig i kast med en och annan rödljusduell. Det var nog också i samband med detta han förstod att det fanns en helt ny aspekt av bilbyggande, om man bara såg till att göra sig av med diverse onödiga attiraljer såsom skärmar och motorhuv. Angry Farmer lägger in en full mullbänk och börjar att berätta om vedermödorna med att få tag på en lämplig skorv att bygga på. -Jo jag börje att höre runt efter en sån därna tidig Ford seru´. Efter ett svalt tips som med tiden visade sig vara riktigt hett, fick Angey tag på en riktig rosthink i egenskap av en A-Fords Tudor av okänt ursprung. -Jo, en pys från grannsocknen hade visst hittat på den i samband med älgjakten för något år sedan. Han hade helt sonika tagit traktorn och släpat hem resterna. -Fick avverka några hundra meter skog för att kunna få után. Upphittaren hade sedan gett sig i kast med själva up-hottningen och både kapat ner takhöjden, smäckat ner en gammal smallblockare samt z:at ramen duktigt.
30
Man läser ofta om hur ett bygge bör planeras och utvärderas innan man skrider till verket. Angry Farmer hade dock redan siktet inställt, bytte in sin shoe box Ford, röjde plats i smedjan och började rakt av med att följa upp det påbörjade arbetet. Ibland får man dock inse att drömmen är skönare än verklligheten. Ramen var så tillstukad för att få ordentligt framåtlut på kärran, att styrstagen inte löpte fritt. Allt skulle helt enkelt behövts göras om från början. -Jomenvisst seru´, pysslade som en tok, fick ut eländet tre veckor senare… Tog svängen ner förbi besiktningen för att kolla hur man får ut nya plåtar. -Stationschefen ryade och var dum i huvet´, så dit åker jag inte igen! Angry vrider igång sitt ekipage och vräker på en präktig donut. -Jomen si´, skulle bara lätta upp stämningen med en redig rökare och besiktningsgubben ringde länsfiskalen. Inte faen behöver jag någon av besiktningens stalledrängar å bestämma över mitt åka... En fet mullbänk läggs på plats igen och Angry farmer försvinner i ett moln av vit gummirök. En bit utanför stan, bortom skogen, längst en slingrande grusväg… bor den arga bonden. LOWBROW MAGAZINE
Det började med en låda delar på en marknad, och det slutade som en bushoj i bästa thinnersniffande juvenile delinquentstil. Vår lokale MC-buse Jonas ”Castro” Strand, har alltid diggat det där choppade stuket som förortsbuset anammade under det pårökta 60-talet. -Jag såg potentialen direkt. Det var en gammal svensktillverkad Svalan med en trevlig enstånka Panthermaskin. Någon gång i tiden hade den fått sig en släng av tillstukning med förlängd gaffel, uppflyttad tank och högt styre. Man kan nästan föreställa sig hur dåvarande ägare trakasserade den lokale kvarterspolisen med rakt rör och icke godkänt vurpollon på kolan. -Det behövs inte göras så mycket åt de här bågarna för att det skall lira hyffsat, förklarar vår mc-ligist. En snabb inventering av doningarna och ett
konstaterande att det sista skattekvittot härörde från 1975, så var affären klar och bygget igång. -Blästrade av och reparerade ramen på några ställen, lackade upp och valde ut en limegrön flakevariant för tanken. Skruvade ihop motorn och fick fart på magneten som tidigare ägare sa var bortom räddning. Låg i en period och rätt snart gick det att starta upp stånkan för första gången på 30 år. Döm om garagepolarnas förvåning då den visade sig gå som en klocka. Som vi tidigare antytt handlar ett fordons karaktär mycket om hur den sitter på backen, om bilen/mc:n har dignitet, särart och karisma. Skillnaden mellan just karisma och attityd kan visserligen diskuteras, men vi röstar för att det skall finnas någon sorts påtaglig utstrålning för att få ett lyckat resultat. Jonas avslutade sitt maratonprojekt med att dra lite el och krönte det hela med att trycka dit ett Texas-styre med lite extra heroinhäng. Perfekt att dra ner till kaféet med. Vi hoppas på en påtår vad det lider!
31
Fler fräna customs och roddar hittar du definitivt inte på en och samma plats i de närmaste solsystemen. Paso är den ultimata skolan för studier av fundamental automobilmodifiering. Här trängs Hollywoodstjärnorna med Sixpack Joe och Billy Ray. Lowbrow fick en direktrapport från västkusten.
Hello Mr. Gasser! 60-tals strip-stilen har definitivt slagit ner som en bomb bland race-folk med full size-kärror från 50-talet.
Kolla in veteranturbon! Det sägs att det försvann en del prylar från det nödlandade UFO’t i Area 51. Detta early blower kit måste vara en av dem.
Super-moldad med Carson kit och Caddy hub caps. Boulevard bird doggin’! 32
Kustomträffen i den lilla kaliforniska staden Paso Robles behöver förmodligen ingen närmare presentation vid detta laget. Tillställningen som arrangeras av West Coast Kustoms har kommit att bli något av customvärldens lilla Mekka, med både ekipage och tillresta besökare från hela världen. Evenemanget som främst sammanför bilar från både norra och södra delarna av Kalifornien, med L.Aområdets många klubbar som stomme i utställningen, har kommit att bli så poppis att arrangören nödgats begränsa antalet utställda kärror. Årets upplaga var inget undantag och den lilla stadsparken som utgör utställningsområdet, var snart nog sprängfylld av fräna roddar och hala customs. Retroreturn Den kraftiga nostalgivågen som växer sig allt starkare, gör även att den primitiva rockerstilen blivit något av en bestående fluga. Trenden med primerkärror och det lätt tillyxade stuket verkar kort och gott ha kommit för att stanna. Ett annat pittoreskt inslag är också de effektlacker många börjat experimentera med. Man använder metallics och candy som bas och avslutar med att lägga en matt klarlack på toppen. Hur fränt som helst och helrätt på en masserad 40-talare som ser ut att sakta smälta bort i solskenet. Ett annat kul inslag är många av de gamla trimgrejer som börjat dyka upp på diverse byggen. Tydligen har tillgången på retrotillbehör blivit bättre. Många duktiga hantverkare har lyckats skapa replikamaterial, och många samlare har insett att det är bättre att grejorna används. Vad sägs t e x om den remdrivna centrifugalkompressor som pryder insuget på roadstern till vänster!? Det har också börjat dyka upp en del balla gamla byggen som renoverats upp till originalmodifierat utförande. Det är dock inte bara det extrema stuket och radikala stilgreppen som gäller. Var man än går i Paso stöter man på en mängd trevliga semikustoms i snygga utföranden. LOWBROW MAGAZINE
Lågbudget-rod byggd av farfars lastbil. Härlig suicide-framaxel. Lagom höjd för att klippa benen av långsamma söndagsflanörer.
Farlig 49:a med redigt kustomiserat frontparti. Framskärmarna skulle nästan ha varit snappade från Studebaker.
Fastback-Chevy med vulgär Plyma-grill, fantastiskt linjespel och nolltolerans frigång. Vi gissar att ägaren får byta tröskelplåt emellanåt.
I brist på lämpliga 50-talskustomobjekt har 60-talspråmarna blivit ett fullgott substitut. När full size är FULL SIZE! LOWBROW MAGAZINE
33
Det där med att snajda till sitt eget fordon må vara ett av livets delmål? En vis gammal kines uttryckte det tydligen som så att en man ska hinna plantera ett träd, bygga ett hus, avla ett barn och skriva en bok under sin levnad. Låt oss lägga till; bygga en hot rod också, så har i alla fall vår kamrat George Lloyd hunnit med tvenne av dessa ädla ting. Väghuliganen, motoranarkisten och halvskotten Mr. G. Lloyd har nämligen gjort världen en synnerlig välgärning genom sitt idoga slöjdande i garaget. Resultatet av en vinters flit är en härlig kombination av klassisk råstyrka, Henry Fords dröm att förse vanligt folk med fordon på fyra hjul, samt en uns av Åsa Nisse och Klabb-Arparns vilda hyss i verkstan´. Visserligen skulle Georges hottade AFords 29:a med all säkerhet bräcka Nisses Eulalia II med åtskilliga hästlängder, om en uppgörelse hade LOWBROW MAGAZINE
varit möjlig. Snurran i bygget är en 57:a Pontiac bottendel med 56:ans toppar, en kombination som funkat över förväntan. 347 cui och en fyrstegs Hydramatic ser till att förse 9” bakaxel med tillräcklig kraft för att spöa en och annan flångny nazisläde vid rödljusen. Allt andas genom en standard 4-portare och öppna headers. George berättar att det krävdes att ramskenorna förlängdes i framkant för att få motorpaketet att passa. Styrstag och momentstag fick också skarvas till för att få till det nya avståndet. Rattstången fick däremot kortas i samband med att styrväxeln flyttades tillbaka närmare torpeden. Karosseriet hittades till salu utan papper, men inhandlades ändå på vinst och förlust. Fyradörrarsutförandet gjorde den tämligen billig och George resonerade som så att ska man ändå kapa i doningarna så kan man ju passa på att svetsa igen oönskade dörröppningar. Sagt och gjort; Mr Lloyd byggde först om chassiet med duktig kick up och nödvändiga förstärkningar. Därefter yxade han av taket
35
jäms med mitten på takstolparna och bakstammen. Taket choppades någonstans runt 4” och George använde sig av den tämligen enkla metoden med en horisontell sektionering av takstolparna. Det har tenderat att bli något av en prestigesak för vissa gurus inom hobbyn, att göra det betydligt mer arbetskrävande ingreppet med att först snitta upp taket för att sedan kapa takstolparna och slutligen krympa ner linjespelet geometriskt, men varför krångla till det i onödan? Under en eftermiddag med kap och svets påbörjades karossens sänkning över ramen. Det gick enklare än väntat och hela rasket hasades ner duktigt över ramskenorna som numera tittar fram en bra bit upp i torpeden. -Funderade på att skaffa ett tak till bygget, men eftersom man sitter så nära taklinjen med skallen, skulle det innebära en rätt knölig körställning med böjd nacke. George förevisar det begränsade utrymmet och garvar; -Skulle man varit en decimeter längre hade man väl kvalat in som ett Hot Rod monster med skallen ovanför taket och världens längsta växelspak! Ett av Lowbrows måtton är; ” If you´re just talkin`it keeps me walkin`, it takes some showin´to get me goin`” George startar upp och varmkör ekipaget innan vi lunkar ut till industristrippen bakom garaget. Det är väl onödigt att understryka att det
36
brakar på bra om de raka uppvridna rören. Associationerna går till förberedelse inför en av första världskrigets ärofyllda luftstrider.” Dogfight ” George kollar oljetrycket och provar sidorodren, passar in sina goggles och gör tummen upp. Redo för take off!. Nu ska den röde baronen få se på annat. En man av handling och mindre snack laddar självfallet fullt och släpper på allt. En djup snarkning från åttan och varvtalet når en tilltagande tonhöjd. Trots knappa bromsresurser på framhjulen ställer sig rodden ändå och stallar duktigt på asfalten. Diagonalmackorna svarvar loss korvar av gummi mot underlaget och slungar upp heta vitrökande gummistänk över hela gatan. En mindre nöjd verkstadsinnehavare kommer ut och försöker göra sin röst hörde genom larmet. George ser salig ut där han sitter i gummiröken. Snacka om kompromisslös bilbyggarfilosofi! Helt i Lowbrows anda.
Hot Rod reunion
Ett gammalt nerlagt flygfält utanför Bakersfield i Kalifornien, hyser fortfarande några hundra meter asfalt av tillräckligt god standard för att blåsa ur några klassiska dragsters under varje höst. Evenemanget vi talar om är självfallet det obesudlade originalet; The Hot Rod Reunion.
Jippo eller
allvar!?
Strippen i Bakersfield börjades faktiskt att brukas för racesyfte redan 1959, så nog kan man tala om helgad mark med anor från förr. Organisatörerna bakom tillställningen är NHRA och Automobile Club of Southern California. Tanken med helgen är att samla fans av gammal amerikansk striptävling i alla dess former, och avnjuta dånet av varvande big blocks och den behagliga doften av varma slicks. Racefesten har faktiskt hunnit med att fylla 15 år vid detta laget, och tycks bara bli mer och mer populär för varje säsong. Årets kalas varade i dagarna tre och erbjöd den månghövdade publiken allt från autentiska sling shot dragsters i heta uppgörelser, till makalösa dueller i klasser som top fuel och altered. Posers eller rodders? Träffen erbjuder såklart också en improviserad och trivsam bilutställning på de enorma parkeringsytorna. Här passar många på att visa upp det sista bygget och många är på plats redan dagen innan tillställningen officiellt går av stapeln. Allt för att kunna nypa de bästa poserplatserna. De många nyuppståndna Kaliforniaklubbarna gör sitt bästa för att synas och kvällarnas partyn är ett omtyckt och efterlängtat faktum. Vinner gör så klart de som aldrig går och lägger sig utan fortsätter festa till dagen efter. Självfallet är också nasarna på plats för att kränga av sitt skrot eller lager av överblivna delar. Stort utbud av go´bitar, men ack va priserna har gått upp. Vi får skylla på de icke införstådda producenterna av medelmåttiga TV-dokumentärer där de envisas med att bygga hot rods och customkärror…
Vad kan man säga mer än; det är bara tvålkoppen som saknas! Superhal -53:a är perfekt som lead sled
Kamikaze-stukad Evo med peanut-tank, general Yamamoto skulle ha varit stolt.
Smolk i bägaren Som så många gånger förr tenderar goda idéer att tappa sin särart då koncept förvanskas eller blir alltför anpassade att tilltala den breda massan av nöjeshungriga Svenssons, eller six-pack Joes i detta fallet. Det stora antalet besökare och den tilltagande populariteten bidrar såklart till att chanserna till att göra ännu större vinster för alla inblandade ökar för varje år, vilket då gagnar ännu mer marknadsföring och ännu mer kommers. Ett tips är som vanligt att försöka söka sig bakom kulisserna och alla trissade exhibitionister. Det är där de riktigt fräna uppslagen finns. Vi hoppas dock på att helgen behåller sin profil och härliga stämning några år till. The Big Reunion erbjuder ännu många trevliga möten och tillfälle att samla inspiration inför garagesäsongen. Håll till godo med dessa fräna skapelser!
38
The engine your moma warned you about.
Tänk dig att slungas i denna härifrån till evigheten... Sann lyrik för sentimentala Motorheads.
Think moma forgot to warn me ’bout this one...
Drag strip deliverance, scream like a pig boi!
High, high O’ high boy.
Tror inte att Frazier hade tänkt sig det hela riktigt så här. Nu vet jag vart min försvunna brevlåda tagit vägen.
Har ni tänkt på vilken ikon och influens Big Daddy Roth´s seriefigur Rat Fink har varit sedan den dag han tog form på ritbordet. Få fictionfigurer har inspirerat, uppviglat och påverkat unga bilbyggare som denne gröna vårtbehängda, smått anarkistiska karaktär. Nu har det i alla fall blivit så att denne charmanta varelse har belönats för sina insatser inom hobbyn, med sin egen högtidsdag på båda sidor av pölen. Numera samlas nämligen Hot Rod och Customfans i stora skaror för att dela sin vördnad både för R.F, likväl som för hans upphovsman; Mr. Roth själv i egen hög person. Det svenska Rat Fink Reunion är inne på sin 3:dje omgång och växer ständigt i omfång och publiktillströmning för varje säsong. Årets upplaga lockade både coola customs och balla rodbyggen. Utställningsytorna fylldes snabbt och eftermiddagen präglades av en riktig folkfest med marknadsmingel, prisutdelning och pin stripe instruktioner av The Wizzard och Choppersmedlemmen/ customgrafikern Weesner från Burbank, LA. Vi på redaktionen hoppas även vi på att kunna bjuda in Rat Fink för en framtida ”Get Together” med tillhörande Art Exhibition och Burn Out Orgy. 40
LOWBROW MAGAZINE
Frenching your headlights Det finns vissa trix inom kustomiseringskonsten som helt enkelt inte kan misslyckas. Ett av de mest frekvent utförda ingreppen är sannolikt när man mouldar lyktsargarna så att de integreras med framskärmen på ett stilfullt och elegant vis. Frenchning ger bilen frontparti både mer tyngd och grace. Ett enkelt sätt att få grannarna att kika till en extra gång när du cruisar förbi. Detta kustomiseringsknep är en klassiker som började dyka
1
Börja med att ta bort både lins och lyktpotta. Skruva inte isär dessa två utan låt dem sitta samman.
42
upp i samband med att bilmodellerna utrustades med lite mer symmetriska lyktsargar som följde skärmkantens utformning. Man kan som sagt se hur frenchning av kustombilar började dyka upp på bilar från början av 1940-talet. Hursomhelst, utförandet är inte alls svårt att göra själv, i garage eller på bakgården. Ett excellent steg 1 i Lowbrows customskola. Nästa gång någon spjuver frågar dig vem som gjort arbetet kan du svara; ”I did mister! Who else?”
2
Ta loss och vänd de clips som sitter i skärmsargen och fixerar lyktpottans färstskruvar.
LOWBROW MAGAZINE
3
Med en rikthammare och ett mothåll knackar du sedan ner de kanter som lyktpottan har i sitt originalutförande. Dessa måste plattas till så att lyktpottan kan monteras från baksidan av skärmen men ändå ligga dikt an.
5
Slipa ner färgen och se till att plåten runt skärmens framdel blir plåtren.
7
Slipa svetsarna och gör rent desamma innan du applicerar lödpasta på området som skall tennas. Värm på tennet och bred ut detsamma över de ytor som slipats. Se till att dränka träspackelspaden i linolja innan du eldar på fullt med gasbrännaren. Spaden räcker betydligt längre på detta viset. LOWBROW MAGAZINE
4
Efter du har knackat till kanterna bör du prova hur pottan passar från baksidan.
6
Punkta dit lyktsargen längs kontaktytorna. När den sitter där den ska, helsvetsas kanten.
8
Slipa med pansarfil eller lämplig rasp. Försök att arbeta på större ytor och slipa med X-mönster för att komma åt alla vinklar. Efterslipa och spackla med finspackel. Avsluta med att blåsa på primer…Voila! Check out those classy sealed beams dudester! 43
Vill du beställa tidningen eller köpa våra T-shirts? Onlineförsäljning via www.sivletto.com
Web: www.lowbrowmag.com, E-mail: info@lowbrowmag.com