LOWBROW
Fuck-up’s, lead sleads, mockup’s n’ flatheads Volume 6A 2009
Th
ril
ls
’n C
hil
ls
hazard
Big
ial - three 12 page harley 45” spec h o t
r o d ,
k u s t o m
&
a r t
b
’n alls
’n bkim
ells
ls b
hel
bike feature! m a g a z i n e
! l a i r o t i Ed
st Ju . s ’ .. ven way Hea in A k it! A S fuc , So
H
ur det än må vara med olika heltidshobbys eller levnadspräglande aktiviteter, så finns det allt igenom en sorts strävan hos många av oss motorburna utövare, att fjärma oss från det som vanligtvis kallas för ”normalt”eller ”korrekt”. Ska vi kanske kalla det för en sorts omedveten vilja att stå lite utanför systemet, eller i alla fall ifrågasätta det. Många av oss drabbade måste liksom med jämna mellanrum få utlopp för en sorts försenad tonårsrevolt som verkat ha hängt sig kvar som en egensinnig anarkistisk bakfylla. Undrar ni nu vad vi lägger för betydelse i begreppet ”normal”eller ”korrekt”? Ni vet ju hur det fungerar för det mesta; är du helt normal och samhällsanpassad så föredrar du förmodligen att dra en knulltermos efter din bankupplånade flångnya Volvo. Är du helt normal så dricker du bag-in-box med campinggrannen. Iförd dina mjukisbyxor och ankelkorta tjejtrumpor tolkar du Aftonbladets förstasidesdynga som koranen. Är du helt normal så spelar du golf och håller koll på fotbollsstatiskit. Är du helt normal så tycker du säkert, eller låtsas du också att allt runt omkring dig är helt okey, och skiter i att det mesta i verkligheten håller på att gå fullkomligt rakt åt skogen. Vi få konstatera att det kan vara grymt skönt att säga ”Fuck off” till ett inrutat får göra/inte göra-system. Att faktiskt verkligen våga ifrågasätta det korrekta i att våra korrumperade samhällsföreträdare som ständigt beffiner sig om rätt sida av sträcket för att vinna korrekthetspoäng. Å andra sidan behöver man ju inte stå på barrikaden och kasta tegelsten på sina antagonister. Det räcker egentligen gott och väl med att stuka till en blårykande gammal pråm och sedan bege sig ut och elda bakdäck, eller måla en arg tavla, eller varva en gammal stötstångstwin för att snart bli hatad av det klientel som vårdar den normala normen… Och det är ju precis det vi vill! Därför uppmanar vi dig kära LB-fan, att skicka allt sansat, välvårdat, korrekt, formellt och återhållsamt åt Helvetet. På så vis lever du fullt ut, utan att du behöver axla ett tråkigt och jävligt inrutat liv med en massa ”får inte”, ”vad ska folk tänka” och samhälleliga ”måsten”. Fräscha Dressman-kärlar, hjärntvättade prestigebabes, chiptrimning, golvvärme, Carolina Mynning, Bonde söker fru, vaxade bringor med V-ringade tröjor och platt-TV. See ya out there motherfukkers!
Lowbrow Magazine Web: www.lowbrowmag.com E-mail: info@lowbrowmag.com
Contents Demented-Josefs Shoebox......................... 4-8 Die Verdammte Kraftrad........................... 12-15 Flatty Hatty’s 750......................................... 16-19 Worlds Fastes 45”......................................20-23 LeBeeF Kustom Metalworks..................24-25 The Brothers Gonna Work it Out.........26-31 Satana Helvetii 32 Coupé.......................30-35 The Knuckle Buster....................................36-39 A Boner for A-bones.................................40-42 Shaped up Chevy......................................44-47 Robert Williams Art......................................48-51
Tung på borsten, mustig balk, feta tat’s, inte helt sällan glidande med bar under, lägg till en dödlig höger-swing och lägsta bilen i stan… Klart Josef är en riktig hjälte, både som hårt gasande Demented-representant och som stammis nere på den lokala ölhallen. Följ med på tur i en arselsläpande Ford-kupa från 1950!
Wello-welloD
et har ju blivit något av en pånyttfödd trend att installera luftbälgar för att kunna glida runt i lägsta tänkbara position, och samtidigt ha möjligheten att överleva ett överrumplande farthinder utan att behöva slå ut framtänderna mot bakelitkringlan. Efter några år med luftfjädring på marknaden börjar man nu kunna skönja att det finns två läger som tycks ha intagit sina för- eller motpositioner. Vissa menar att det inte är tillräckligt old school och därtill alldeles för vingligt med bälgar, medan andra påpekar att det är en gammal uppfinning, och att väghållningen snarare beror på vem som monterat arrangemanget och vilka grejor du använder.
För mycket frisk luft?
Nu är ju knappast det där med luftbälgar runtom ingen direkt nyhet. Oss veterligen experimenterade bland annat GM med detta redan på 1950talet, för att inte glömma alla till dags handikappanpassade cp-truckar och mongobussar. Vi tillhör nog dock lägret som fattat tycke för ingreppet som sådant. Både för att kunna få till den där särdeles trevligt låga profilen på skutan, men även med tanke på den goda fördelen att slippa pissa rött efter en tur på någon rulig grusväg med en och annan tjälorsakad hålighet. Allt för många turer i brutalsänkta punkmobiler med körupplevelsen; ”ingen stötdämpning kvar varje ojämnhet slår rakt igenom det förhistoriska
-wap-wip-woo numera stenhårda genomslagsgummit rakt upp i ryggraden och avslutas med whiplash eller att du biter-av-halva-tungan-effekten, har fått oss på redaktionen att inse, att den där komprimerade kväve-syreblandningen under arselet inte är så dum ändå.
Fet balk och tung pung
Josef har turligt nog raggargener och har av naturen utrustats med en redig balk och tungt klockspel, så när det väl kom till att besegra sänkningssatan så skulle det göras ordentligt. Efter att ha inhandlat nödvändiga bälgar, sågades ramen av jäms med bakaxeln och fick en redig kick-up tillsnickrad. Josef berättar att
hela arbetet kom igång rätt sent på säsongen, men att han köttade på bra och fick ihop bygget på bara någon veckas intensivt slit. Under ett pass med hetsmekandet påspätt av en garagefylla, upptäckte han dock att han inte haft med en trycktank på inköpslistan. Bäster dräng reder sig själv heter det ju, så det blev till att slakta garagets brandsläckare och installera denna i skuffen, för sedan koppla ihop den med en kompressor. Allt manövreras numera med hjälp av två switchar i panelen, som ömsom lättar på trycket eller fyller på med luft efter önskad höjd och åkkomfort. -Det är skönt att äntligen kunna lägga kärran på backen. Det ska vara så att man har lagom
höjd på taket när man står och drar bira på något häng. Typ taket i höjd med midjan, skojar Josef och vrider igång ekipaget
Gamen cirklar där ovan
Nu hör det till saken att Josefs Ford har ett svenskt förflutet från den dagen då den såldes ny. Efter ett par tjänstgöringsår hos någon välartad vattenkammad skattebetalare, hamnade den faktiskt hos den svenska hot rod- och kustomprofilen Bosse ”Gamen”. Denne hade till en början storslagna planer för kärran som bland annat utrustades med en trevlig toppventilssnurra från en Mercury 54:a. Rovan utrustades med diverse samtida motorgodis för bättre effekt. Bland annat sitter det en trimkam och bearbetade toppar på spisen, därtill gamla original
60’s headers och en Holley fyrportare. Resultatet sparkar fortfarande på rätt duktigt, och det är ingen match för Josef att lägga svarta maskar vid rödljuset. När det kommer till det yttre har den gamla kupan bland annat rensats från allt listverk samt fått en nosed-decked-behandling. -Har inte frenchat lysena då jag tycker att det är för vanligt numera. Man får inte bygga en kustom på bara ren slentrian eller enligt ”måstelistan”. De befintliga strålkastarnas lyktsargar skruvade Josef bort från en rälsbuss som i stort sett var samma som originalen. Reultatet är hur som helst både snyggt att se på och bekväm att åka med i, och har givetvis sin plats i Lowbrow!
Go kustom, Go...
Lim ited edit ion kustom handmade flake bags! or Axelremsväsk HAndväskor Ar verktygsrull
traditional old school styled bikes and kustom cars
g sAdelöverdrA lning speciAlbestäl er... t-sHirts ocH m e
ÅterförsäljAr
Web shop, contact, Gallery and more at WWW.lebeefkustoms.com LeBeeF Kustom Metal Works Stålbrovägen 6 46833 Vargön Sweden
El Presidente | Tel 0708-32 74 04 info@elpresidente.se | www.elpresidente.se
Phone: +46 705 221051 Email: mattias@lebeefkustoms.com
N
är man ju som i sin ungdoms dager finner söka kärlek och lycka, kan det te sig och bete sig på stundom både otrevliga, olyckliga och oplanerade sätt . Men, varthän man må slå upp sina druckna och rödsprängda plirande ögon dagen efter kvällen före så kan man vara otäckt säker på att det inte är där man trodde sig kunna vara. Detta fenomen, om man så vill benämna detta beteende beror såklart inte bara på ett naivt och instinktivt agerande utan även ett målmedvetet och överdrivet inmundigande av starka drycker som såklart inte bör främjas utan snarare fjättras. När jag vid en yngre ålder betuttat mig i en kvinnlig arbetskollega som för tillfället bosatt sig i Malmköping, föll det sig naturligt att jag bosatte mig på krogen på andra sidan gatan från vart hon bodde för en kväll. Med hjälp av alkohol skulle jag planera hur jag skulle kunna charmera och gärna penetrera denna blonda skönhet. Jag visste att hon hade en pojkvän samt att hon bodde på tredje våningen i hyreshuset mittemot. När krogen stängde och jag vinglade ut, hade pojkvännen föga betydelse. Jag stapplade over vägen för att på nåt sätt kunna ta mig upp till hennes våning och därvid börja min planerat charmerande akt. Först tog jag mig via en Bankomat upp en bit på väggen, där jag för en stund fann vila på en lång neonskylt några meter upp. När jag hämtat mer krafter fortsatte jag min klättring, jag var likt en bergsget som på väg uppför ett berg. Allt kändes toppen och jag kände inom mig att jag snart skulle bestiga kvinnan jag fantiserat om. Efter att ha använt mig av stuprör och diverse fönsterbräder samt någons blomlåda befann jag mig slutligen på tredje våningens balkong och hasade mig totalt utmattad över räcket. Då inser jag plötsligt mitt lilla misstag… Jag är på helt fel sida av huset!! Nöden har i många fall ingen lag, och efter att jag snabbt insett det omöjliga i att klättra ner utan att dö, pangar jag sonika rutan till lägenheten och klättrar in. Många timmar senare vaknar jag upp i ett hav av krossat glas och en starkt skinande morgonsol som lyser mig I fejjan! Jag har lyckats somna i nåns lägenhet, och turligt nog var ingen hemma för att kunna likvidera mig. Jag stapplar nerför trapporna, rekvirerar vant och snabbt en lämplig cykel som i och för sig hade punka och cyklar hem till Flen i morgonsolen bland råmande kor. Dagen efter utspelar sig en mycket liknande historia där undertecknad vaknar i en fåtölj med en avbruten jättekaktus framför sig och en morot i munnen. Huset bredvid är Harpsund, vår statsmi-
nisters residens och vad som egentligen försiggick den kvällen behåller jag för mig själv till preskriberingstiden är uppnådd. Saker som detta hände ideligen under några vilda år. Att vakna upp några mil utanför Strängnäs i en villa som 25 åring, i en väldigt bastant 55 årig kvinnas säng när hennes tonåriga döttrar väcker mig med ett skrik och inse att jag ligger där helt naken utan att ha en aning om vart mina kläder är kändes just då som en rätt olustig incident. Efter att ha varit DJ och festat i nån vecka med Hot Rock Ranch på Hultsfredsfestivalen, vaknade jag upp en morgon i ett äldre pars villa på helt fel sida av staden. Där låg jag på deras parkettgolv och vaknade abrupt till när pensionärsfarbrorn placerade en mycket målmedveten spark i min bröstkorg. Min fullständiga oförmåga att kunna formulera ett enda ord, gjorde att jag helt enkelt fick slå mig fri och rymma från parets knotiga händer av stål. Rymma fick jag även göra den morgon jag vaknade upp mellan två vilt kopulerande och överviktiga, minderåriga tjejer i en förort till Los Angeles. En vilt skrikande liten unge sög tag i mitt ben när jag var på väg ut ur kåken, och detta väckte mamman i huset, som då flög upp framför den brusande TV:n och satte efter mig. Jag glömmer aldrig hennes brunfläckiga brynja och rufsiga hår som jag såg bakom mig när jag frenetiskt försökte skaka bort lilla ungen från benet samtidigt som jag försökte ta mig ut ur det vidrigt skitiga white trash-huset. Dom kopulerande tjejerna och deras duktigt pårökta killkompis kom ut ur deras rum och plötsligt hade jag en helt bizarre blandning av människor jagandes efter mig. Några kvarter bort gömde jag mig i ett snårigt buskage och låg där och tryckte i flera timmar. Jag mindes tragiskt nog mycket mer än vad jag ville av den kvällen. Men likväl så är detta, som så mycket mer, alla minnen som på något sätt format den jag är, på gott och ont.
n smala att vandra de r e k ö rs fö n ä eld, an elvetets skärs h a Hur mycket m ik v d n u t g om möjli avaren i stigen för att vudrollsinneh u h t lik m o er s de söker de plats p p u finns de alltid t ig ill iv fr satan o, istället et att utmana Dantes Infern d r å G l. e b å b as tru galningarna p r ä h där det vank e d r tå s , så nog nden pack i ena ha själv i rövkrok x e s tt e d e m de tur ivrigt viftan . k i den andra å lp ö n k n e h c o
V
år trogne kamrat och vapendragare Kemp-Lars a.k.a Captain Chaos, tillhör skaran av modiga, eller skall vi kanske kalla dem för ödesutmanande neanderthalare med ett övermått på hybris och bärsäkeufori. Ni vet sådana där ohejdbara vildar som gladeligen saboterar en pingstkyrkoandakt med fylleskrål, släpper burnande knuckleheads rakt in i foppatoffel och tubsockeförsäljares husvagnsstånd, eller skrämmer små barn med sina orakade anleten. Om så detta inte skulle räcka så drar de därtill land och rike runt på sina förhistoriska muskedunder till tonerna av 750 fladdrande cubic inches och smolkig blårök. Skulle en eftermiddag kännas lite småtråkig för den här busen, eller rent utav alltför lugn, brukar han av rent nöje slita fram de ädlare, eller skall vi säga smutsigare delarna och låta tattuteringsnålen besudla familjeklenoden med obegripliga och barbariska avbildningar. Jag kan tro att helbrägdagöraren tillika missionären och munken Ansgar, kände samma
sorts uppgivenhet inför att frälsa de vilda nordmännen på Birka, som när man försöker att ringa in fenomenet Kemp Lars.
Sådan fader sådan…
Lars har genom sin gamla fura till fader, kommit över ett rätt välsorterat utbud på rostiga gamla Harley-delar. - Jofan, farsgubben började jävlas med de här gamla skrotet när vanligt sansat folk fortfarande skänkte bort skiten för att helt enkelt bli av med det. Jag har några lådor med bra att ha delar, som kommer väl till pass n ä r man
skall slå ihop en raggarmaskin med vinkel. Denna gången resulterade en vinters slit i att en hög med slitna krigardelar putsades upp och slogs ihop med andra passande komponenter. Skapelsen fick ett ordentligt rejkat styrhuvud, förlängd springer, kortad bakstänka och lite passande hålborrning som sluteligen duschades med en burk LSD-blå flake. När Kemp drog en första provtur en vinternatt märkte han att det behövdes något att lysa upp midvintermörkret med, så snart nog letades en påpasslig strålkastare fram i ett dammigt hörn av garaget. Problemet var nu att med den låga körställningen skulle lampan göra mer synfältsskada än nytta, om den placerades där de av vana brukar sitta. Kapten Chaos är dock en handlingens man så problemet löstes på stället med att placeras i utrymmet mellan framhjulet och gaffelns klyka.
Donner und blitzen
Blixt Gordon-effekten lät inte vänta på sig och hela cykeln fick en rätt crazy framtoning. - Kände att ekipaget krävde rätt stil på helvetesryttaren bakom styret så jag rota reda på ett par passande kamelhårskalsonger
från det finska kavalleriet, samt en frontsliten M42 sttålhjälm, för att skydda kraniet och dess söndersupna inmäte, om jag skulle behöva bromsa med skulten mot någon stenläggning eller avbärarräcke!? Som kronan på verket framför Kemp sitt stilfulla science fiction-bygge med februariblek bringa, en uppsättning dallrande love handles och ett smil som får solen i Karlstad att skymmas bakom en svart rökpelare som av en anlagd brand på en radialdäckstipp. Kan det bli mer outlaw än en dunderhög med överblivna delar, tillstukat av en sjuk mans fantasi och framförd av brännvinstörst och muttvittring!?
Flatty-Hatty
finds his way home! Det är inte helt ovanligt att Harleys lillsida får agera guinea pig till folk som fått för sig att det här med skramligt skit från fyrtiotalet verkar skoj. Så även i det här fallet när Anderas ”Hatten” Spångberg bläddrade bland motorbörsens annonser och fick se en bobbad 750 som mer eller mindre redan stod i garaget vid första åsyn.
D
et var av ren slump som Hatten kom att bli sidflåsfrälse. Han hade annonserat sin Chevy S10 i motorbörsen, och när han bläddrade bland sidorna för att hitta sin annons, fastnade han istället på hojsidorna. Utan någon egentlig tidigare intresse för hojar, och än mindre av 65 år gamla sådana, fastnade han för en 1945 års upplaga av Harleys 45-
tummare i bobbat origialutförande. Hojen inhandlades från Vänersborg, men är sedan tidigare ihopskruvad av en av grabbarna i Abombers, och det helt gotagbara lättbobbade originalstuket med kortad bakskärm, lättad från diverse skrot och feta hjul fungerade gott och väl första säsongen. Men som alla vet kliar det ju alltid i fingrarna hos alla driftiga personer, och så även i Andreas fall.
Funderar på stuket
Att få 45:an i nuvarande utförande har varit en process som värkt fram i takt med att Andreas mer och mer bekantat sig med hur man stukar gamla Harleys. Efter första skruvarsäsongen fick hojen en lättare transformation i form av mattsvart finish, ett utbytesstyre och annat lull-lull. Men hela tiden fanns där nya ideér som stöttes och blöttes, vreds och vändes på om hur han verkligen ville ha det. Med nytt garage i hemmet fanns det stunder mellan husrenovering och blöjbyten att riva isär och bygga ihop efter den föreställning Hatten kommit fram till efter tummande i diverse motorpress, utställningar och andra inspirationskällor. Ram i klassisk blanksvart pulverlack tilsammans med egenhändigt fältlackerad och guldgrön-flakad originaltank med lite randningshjälp av en polare blev en perfekt färg-combo. Hojen fick vila på klassiska uppsättninge 21” Avon-beklätt framhjul och 16” bak. En gammal Trajja-bakstänka och nätt solosadel fick stå för komforten. Efter rotande i metal�låtervinningens containrar fyndades en gammal matcantin som efter lite trolleri med tigern fick agera oljetank. Framlyktan inhandlades på
Odal och hör normalt till en gammal BM-traktor, men passade utmärkt att pryda springergaffeln.
1:a-prisvinnare
I somras besökte Andreas tilsammans med en polare MC-dagarna i Västervik. Utan att egentligen förvänta sig något ställde Hatten upp i klassen Amerikansk Custom, och kammade hem första pris! Inte illa pinkat för ett premiärbygge. Det verkar som om vår kamrat har fått mersmak vad det gäller att bygga om hojar. För tillfället är det en Sportster av nyare årsmodell som är under total ombyggnation. Med svetsad hard tail, snipig bakskärm, cross-styre, kortad framgaffel och diverse annat jox får inte bara kreativiteten sitt utrymme, utan fartberoendet kan också mättas när sidventilarens emellanåt få hästkrafter inte räcker till.
Text: Pernilla Persson
Det var bilder som inspirerade det här hojbygget – råa, svartvita och gryniga. – Det var en snygg tidsepok, 20 och 30-talet. Snygga maskiner, snygga bilder och snygga kläder, säger Andreas Bovin. Och en 750-sida med ett klassiskt dirt trackstuk är fortfarande en raritet i Sverige.
J
ust den här rariteten står vanligtvis parkerad på Eskil MC i Eskilstuna. Upphovsmannen Andreas ”Fantomen” Bovin, fastnade under ett top fuel gräsklipparrace i vad som skulle kunna beskrivas som en sorts
jordbanekoma. När han vaknade ur detta patologiska tillstånd fanns det en obändig vilja att göra om alltsammans, men med en twin och på två slangar. Vår hjälte ville såklart göra det enkelt för sig och valde därför att blanda delar från olika märken och årsmodeller, för att hojen skulle gå fort som möjligt. Modern mätteknik skulle sedan dokumentera vad de olika effekthöjande åtgärderna gav för resultat. – Många gubbar med skägg vet en massa saker, men ingen kan bevisa något, säger han.
Amerika i luren…
När bygget skulle igång hörde Andreas runt efter tips, men fick få svar. Det fanns helt enkelt för lite erfarenhet av dirt track racing i Sverige. Västerut finns det dock fortfarande kvar svet-
tiga skäggnyllen som var med då det begav sig. Andreas skickade över några skisser på vad han ville åstadkomma, och snart nog hade han en hjälpsam support i staterna. Ihopsamlandet av prylar och själva monteringen gick sedan av bara farten, med ett par undantag - framhjul och motor. – För att ekra upp framhjulet måste bromsstrummorna vara förskjutna på rätt sätt för att ekerlängderna ska stämma, säger Andreas. Och det blev en huvudvärk och trial and error på hög nivå. Samma sak gällde för KH - överdelen och WL – bottnen. – De passar garanterat inte. De ser ut att göra det, och det låter som en bra idé, men ack nej,
kan det strula så är det klart det strular!!
750:n i Dynojeten
När dagen D var kommen, efter sömnlösa nätter, losec mups och prosac-groggar, var det så dags för att mäta de otyglade krafterna. -Bad en kamrat att filma när jag kartade upp eländet på provbänken, gränslade 750:m och drog på, berättar ”Fantis”. Ett helvetiskt smällande och ruppande gav en oroväckande känsla av att Herr Bouvin snart skulle bli kastratsångare och den lejda kameramannen hade uppenbara problem med att både filma och samtidigt hålla för ögonen samt skydda ansiktet, ifall hojen skulle explodera.
Någon explosion blev det dock inte, utan istället sensationella 13,5 uppmätta bakhjulshästar! Nästan världsrekord alltså, men Andreas misströstar inte. – Det här är bara början - nollpunkten, säger han. Can´t go any lower, this is the turning point, levererar fartfantomen mellan sammanbitna tänder. När Fantomen rör sig som sagt, så står… Vem fan var det nu som stod stilla? Skalman!?
Vikmo sköt i brallan
750-sidan har vid upprepade tillfällen fått bekänna färg. När den skulle delta i Old style weekend och back racet, var det bråttom och precis när startnyckeln på transportbilen vreds om, brann startmotorn! Efter att i ren förskräckelse fått tag i en ny startmotor och kravlat sig under bilen så slinter hylsnyckeln. Ett värmerör går sönder och Andreas dränks i Glykol. Men i sann Mac Gywer-style lyckas karln fixa kylarsystemet med buntband och trolldeg, och kan i sista minuten anmäla sig till backracet i Dynamitbacken. Resten är historia. Hur racet gick
undrar ni säkert?... Andreas kom sist, men kom undan med att titulera sig snyggaste ekipaget i backen
Två minus blir plus
Det årliga street racet signerat Eskil MC var en annan utmaning. Efter att ha planat topparna var det dags att bänka motorn igen. Med tjugo meter kvar till Dynojetbänken, så dör motorn. Rulla tillbaka till garaget och börja om. Tiden var knapp och det enda sättet att göra detta på var att dra fast chokestället med najtråd. Full choke plus full gas. Väl på plats så tvärdog hojen igen! Snälle Bosse Jensen tipsade om att tömma förgasaren. Andreas kom sist. Men två minus blir plus! När Blot-Svens mc drog igång sin utställning i Ugglans park, Strängnäs, så vann Andreas faktiskt Erik Westerbergs minnespokal för bästa race hoj. - Med andra ord kan man säga att jag vinner bara jag slipper köra, säger Andreas och garvar gott.
The artwork of notorious pinstriper Skratch. 50 high quality prints hand signed and numbered by the artist himself. Get your uniqe copy at HepCat store!
Go... Go Kustom,
A
v alla hemmapulare och upphovsmän av diverse ombyggda fordon, har vissa en särdeles god förmåga att göra något mer av sin hobby och sitt hantverkskunnande. Att vara riktigt bra på sin sak innebär som sagt ofta att andra individer kommer att söka efter dina idéer och din hjälp. Går det då att leja ut en del av sina tjänster, har man plötsligt en unik möjlighet att få pyssla med det man håller varmast om hjärtat.
LeBeef
”Biffen” ute i kretsen. Det som gör denne herre till något speciellt i sammanhanget, är kanske framförallt att han har två rediga tummar som inte sitter placerade mitt i handflatan, och som inte sitter fast i röven heller för den delen, utan Mr LeBeef har ett unikt öga för tekniska lösningar där design och ballt stuk förenas på ett makalöst sätt.
Kaaaaastum, Goddamnit!
Denne herre brukar till skillnad från oss ölpimplande wannabees, inte bara snacka, utan han får också en hel del gjort. I regel passerar en strid ström av allsköns mediokra fordon snubbens garage, för att senare lämna det i betydligt ballar utförande. Har det undgått någon att karln byggde en av Europas fränaste Cheva pickisar för ett par år sedan? Från rulig bonnaragg till aplåg, taksänkt och giftgrönsflejkig Über-kustom ride. Som grädde på moset skaffade han en gubb-beige T-bird, som han dunkade ner i backen och duschade med några tunga liter glitter förra sommaren. Ja, å så får vi ju inte glömma den jävla pannan som får oss bitna dårar, att vrida på skallen både en och två gånger! Snubbens byggen brukar alltid ha de där extra klurigheterna som inte bara skänker kreationen integritet utan även tekniska stilpoäng i protokollet.
Tills bärsen var slut
Tänk er att få öppna sin egen rod-, kustom- eller speed shop! Det är som sagt inte många som gör en dimmig dröm till verklighet. En man med lite extra råg i ryggen, stora muskler och häng på sin buk och världens största… lyder under ett alias allmänt känt som LeBeef eller bara
Döm i alla fall om vår glädje, när karl’n meddelade att han beslutat sig för att sparka igång sin egen Kustom Shop, för att massera plåt och tillverka chopper-attribut på heltid. Detta skulle självfallet firas ordentligt, vilket också gjordes med besked i början av augusti. Vänner och bekanta, bikers, raggare och rodders, gjorde gemensam sak när garagepartyt dundrade igång. Tror inte att någon granne på Vargön fick en blund under nattens dyngning!? Liveband, kolgrill och kalla bir såg till att hålla folk på fötterna långt in på småtimmarna. Lowbrow önskar lycka till och kan inte annat är rekommendera LeBeef. Bästa hjälpen för den som vill men inte riktigt har varken utrustning, tid eller kläm med prylarna.
Jodå, det stämmer som man brukar säga, it runs in the family… Eller är det möjligtvis så att de yngre representanterna av en syskonskara har den medfödda förmågan att se och lära av den något äldre förlagan? Kul är det hursomhelst, när man kan dela med sig av kunskap, idéer och inspiration inom blodslinjen, speciellt när det kommer till att knåda fram gamla amerikanska pråmar till nya former och uttryck.
J
onas och Totto från den eminenta bruksorten Surahammar har i alla fall betydligt mer gemensamt än att de härstammar från en och samma gamla pung. De har nämligen också kommit att bli något av garagebröder med samma fallenhet och förkärlek till balla, farthinderavhyvlande kustomkärror. Som det sig bör i mindre bruksorter påbörjade bröderna sina motorkarriärer med mycket dåligt destillerade mixturer och häng på brallan, men efter att ha gjort sina fostrande hundår på raggen, styrde de upp sig och sadlade om till det aningen mer kreativa kustomeriet. Här föll bitarna på plats och numera är det väsentliga i tillvaron (förutom vikten av att dra några kalla och muta sig till en herdestund emellanåt) att med kap och svets massakrera 1940 och tidiga 50-talare bortom ”oigenkännlighet”, allt för att poängtera det där fräna i en fordonsdesign som sällan delas av arga original veteranbilsgubbar.
Hey Ho M-fukka!
Jonas Kaiser från 1952 har genomgått den största metamorfosen då den började sitt stilla liv over there. Efter att ha hamnat härhemma genomled den en rätt utdragen byggprocess, där det hela började med att taket sänktes några tum och sedan kortades för att passa coupé-utförandet. B-stolpen försvann i rena rama rasket och en rundad hard top öppning snajdades till. Därtill förlängdes bak-
skärmarna för att åstadkomma den i kustomsvängen eftersträvansvärda aktertunga looken. När Jonas kom in i bilden hade Kaisern stått till sig i flera år och bygget helt tappat fart. -Det var ju rätt grovt tillyxat och det behövdes en hel massa arbete för att rikta och snygga till precisionsarbetet. Det saknades ju också drivpaket så jag tjackade en smallblockare och hystade nerán på plats. Nästa utmaning blev att försöka få till de nya rutorna som behövde skäras ner och vinklas rätt för att matcha de nya måtten och lutet.
Wipe that smile off you face!
Efter att ha slitit ond bråd död en hel vinter kunde Jonas slutligen sätta sig bakom ratten och tuffa ut i solskenet för en första utomhusinspektion av projektet. Trots ett obarmhärtigt dagsljus såg Kaisern rak och särdeles stilig ut i sin primerkostym så efter en provrunda började Jonas mer än nöjd backa in pjä-
sen igen. Självklart måste den onde satan plåga oss simpla varelser för att göra oss till bättre människor, så när Jonas rullade genom garageporten så hakade en halvöppen förardörr tag i en pelare och knycklade till förardörren som om den vore gjord av kartong. Vi kan tänka oss uppgivenheten och det där malande hålet i mellangärdet när Jonas klev ur och inspekterade skadorna och började räkna ytterligare timmar av plåtknackande. Nu är dock det hela någorlunda avhjälpt och det är en djävla kärra att gå. Gamla kärringar brukar få en duktig fart på rullatorerna på övergångsställena och barn
under 10 vårar brukar i regel börja darra på underläppen och hulka när Kaisern vrålar ur sina öppna air plugs. Göders salat med andra ord.
Flash Gordon inte nöjd
Storebrorsan Totto är ju självfallet inte sämre han utan har under en tid snickrat på en 1950 års
Chevrolet med den trevliga Styleline-karossen. Här sluttar ju som bekant det förföriska fastbacktaket i det där härliga pulkabackslutet, som känns mer eller mindre som kustom från fabrik. En särdeles lyckad design som får hela ekipaget att kännas som om det skulle kunna gå i flera hundra miles per hour… Och sänker man sedan taklinjen ytterligare, som fallet är här, måtte själve Blixt Gordon blega avundsjukt på rymdskeppet bredvid, när Chevan ligger på intergalaktiska omkörning!? Totto fick tag på Chevyn för ett par år sedan då den räddats från den latino-kaliforniska skrotdöden, det vill säga att hamna på en illegalt invandrad mexikansk bondfamiljs
bakgård, eller skall vi säga skrotgård. Fastbacken hade i alla fall stått långtidsparkerad bland uttjänta tvättmaskiner och oljefat fyllda
med tomglas, hos en viss meth-stinn, tandlös Jesus Enrique De Guiterrez Salvos i det beryktade Salinas. Där hade den använts som gårdstraktor i kombination med lekstuga, och med åren även kommit att tjäna som ett väl inskitet hönshus.
Air Pride… Urrrgh, jag menar såklart Ride! Trots ett rätt ruligt och smått misshandlat yttre beslutade sig Totto för att först slå liv i spisen igen. Raksexan var dock så sliten att den sög i sig mer olja än bensin, så det blev till att installera en trucksexa från det sena 50-talet istället. Därefter sektionerades takstolparna och ett rätt avancerat lapptäcke slitsades upp i takets bak-
kant ( För er som vill ta en närmare titt på detta plåttekniska finlir kan kika i föregående nummer av Lowbrow) Efter att ha solat nyllet rödglödgat i svetsens UV-ljus, satt slutligen prylarna samman och resultatet blev mycket tillfredsställande. –Jag tänkte som sagt rikta bulorna som sitter välplacerade i både huv och baklucka, men på något vis tycker jag nästan att de skänker lite karaktär åt Chevan, spekulerar Totto. Det ger onekligen en passande känsla av att den återvänt från andra sidan. Med luftbälgar baktill går det numera att påpassligt släppa ner skinkorna i asfalten när tillfället ges. Och det är klart att sådana tillfällen uppstår rätt ofta, när raggen går i Sura…
Short cuts
Old bones never die Har ni hört talas om en smått elak snubbe vid namn Starkweather?! Inte världens trevligaste figur får man nog tillstå, speciellt med tanke på att han drog runt på en särdeles bizarr mordturné i mellanvästern i mitten av 50-talet. Pajsaren led av någon sorts scizofreni och försökte därav att färga sitt röda hårsvall mörkt, allt för att se ut som förebilden James Dean. Efter att ha ett gäng tillkortakommanden emot samhället i ryggen, kirra han därför en pistol, stal en bil och begav sig ut på jakt efter hämnd. Som det sig ofta ter sig när unga arga män får ett skjutjärn i handen, så är det bara en fråga om när de får problem. Så även med Mr Starckweather, som snart nog löpte fullständig amok på bensinstationer och nattöppna fik. Under denna mord och rånturné som varade några veckor, bröt han sig även in hos folk som levde ute på vischan, sköt och slaktade hela familjer i fullständigt hämningslöst raseri. Snart blev den unge rebellen nationella nyheter och det dröjde inte lång tid innan halva FBI och varenda sheriff i mellanvästern ute på jakt efter tokern. Efter att ha blivit upptäckt och därefter jagad i sin stulna Mercury kupa blev han till slut massivt beskjuten och fick ena örat avblåst. Eftersom han var av klassisk narcissistisk psykopat karaktär gav han då upp på stället, bara för att efter en summarisk rättegång sattes i elektriska stolen i Lincoln State Prison i Nebraska. Kul, eller obehagligt är att att tokdårens sista mördarbil nyligen hittades på en skrotgård i den lilla håla där polisen slutligen lyckades hejda hans framfart. Den hade i samband med mordutredningen blivit beslagtagen som del av utredningen och därefter bortglömd. Nu har en av LB:s kontakter köpt skrotet och ämnar försöka få fart på eländet igen. Vi hoppas dock att tokfans ande inte sitter kvar i det rostiga liket…
Satana helvetii! För de av er hängivna LB-diggare, som besitter viss elementärkunskap i det ugriska språket som talas i vårt östra grannland, används rubriken ovan i samma bemärkelse som ”satan i helvetet” Alltså en trevlig term som med fördel kan användas vid både olycka, förargelse eller i ren häpnad. Och vad passar väl bättre som tillmäle, när denna karelska kupa dundrar förbi dig med brinnande bakdäck?!
N
är någon eller något lyckas att trotsa naturlagarna och pressa sig så till det yttersta, så man till exempel slår ihop en ypperlig hot rod av en hög med oformliga metalldelar, och detta under en imponerande kort byggnadstid, blir man emellanåt så tagen av hängivelsen och det totala engagemanget, att man slås av akut häpnad. Nog är det också på det viset, att våra finska bröder och systrar har ett speciellt handlag med ädla ting som att tukta ryssar, leka vinterkrig, dricka brännvin och fajtas med kallt stål, men är det något de visat sig ha en sär-
deles talang för, så är det att bygga fräna åkdon. Aulis Häämenkorpi är en av de där hårt byggande, kreativa innovatörerna som ständigt har nya projekt igång. Denna gång kollar vi in hans 1932 års 5-fönsters Ford. Ett bygge som utan att överdriva… tål att köras med.
Rust bucket
Aulis som inte direct är någon nybörjare I sammanhanget, berättar att han började sin rod-bana med att slå ihop en A-Fords coupe med en 331 Hemi, fyrväxlat på golvet och cheater slicks. Detta under en period när han levde i Pomona, Kalifornien. Efter att ha kommit hem till det
skandinaviska fäderneslandet igen, kördes denna skapelse hårt i några somrar innan den till slut såldes för att finansiera nästa balla bygge. Aulis nuvarande pyts är i grunden en real steele 32:a, som han lyckosamt sprang på för ett par år sedan. Kärran var dock rätt hårt anfrätt av naturens nedbrytande krafter, så det krävdes nästan 5 kvadrat bytt plåt byttes innan allt var schyrra puckar igen. Första garagesäsongen med deucen, ägnades också åt att börja fundera över drivlinan. Vår finske kollega ville gärna hålla sig till de klassiska greppen, men istället för en halvtrött sidåtta, fanns en önskan om mer kubik och därmed mer kusar. Slanten ramlade ner när det dök upp en frän Cheva 348:a från slutet av 50-talet. Nu rullade bygget på och Aulis slog ihop ett boxat 32:a chassie som sedan även utrustades med en original K-member. Valet av växleri föll efter lite huvudbry på hållbara och välrenommérade prylar från Muncie.
Updated oldies
Nästa steg blev att förse bygget med axlar. En I-beam hängdes upp i original wishbones framtill, och akterut föll valet av bakaxel på gamla pålitliga prylar från 1939. Denna försågs med en Quickchange-klump med 2,36:1 i utväxling, innan det hängdes upp i ett A-Fords fjäderfäste med dito fjäder och hembyggda stegar. Den låga utväxling valdes med eftertanke och tillåter både trevligt varvtal och höga hastigheter, under sommarmånadernas långa och många road trips. Självfallet skall det också gå att sparka på duktigt med ett sådant här bygge. Så för tillfällen då det yppas tillfälle att vrida ur kupan med en repa på kvartsmilen, har Aulis preppat även en 9-tummare för detta avseende.
Käkar asfalt
Aulis berättar att rodden faktiskt används mer eller mindre dagligen under sommaren. Varje säsong brukar i regel resultera i 20 000 tillryggalagda kilometer. Många av resorna går till tävlingar runt om i Europa. Självfallet har vår kreative vän ingen ro under vinterhalvåret, utan har under de sista garagesäsongerna även snickrat ihop en rätt elak slingshot dragster i klassisk stil. Dragbil till race-teamet?! Ja vad tror ni!? Jorå, Aulis drar dragstern på en öppen trailer efter kupan. 100% hot rodding med mycket Turpakini med andra ord! Mössa av och djup bugning för Mr Häämenkorpi.
BE A MAN DRIVE A PAN Erkänn det själv! Handen på hjärtat och sedan är det bara att erkänna! Spit it out boy! Nog är det så att det traditionella dirt track bobberstuket på gamla Harleys, och då menar vi det odödliga mc-ligiststuk i bästa Hollister-anda, är den utformning som verkligen känns hundra procent 1% !!!???
S
pringer-gaffel, feta ostar, kanske en knuckle head eller varför inte en trevlig panna?! Kortad bakstänka och strippad från onödigt lull lull. Cleant och praktiskt med stora möjligheter att börja släpa vänsterfoten i dammet och börja luta åket i första bästa kurva. Peter Johansson från Säve har byggt flera fräna bågar i en rad olika utföranden. I stallet finns vanligtvis plats för både långgafflar och originalutföranden, men när det kommer till klassiska modifierade utföranden, är han rätt klar
med vad han diggar för pinaler. Det primitiva och tillbusade stuket är något som alltid inspirerat och präglat mina byggparametrar, speciellt när jag slog ihop min sin Knuckle killer, medger den glade Göteborgaren. Det här projektet påbörjades precis som i så många andra berättelser, med att Peter samlade nödvändiga pinaler under ett flertal år. -Det är liksom halva grejen, understryker Peter Panhead och inflikar att nöjet i själva jakten efter prylar ständigt pågår. -Ibland har man ju ordentligt med tur och springer på något riktigt fränt, garvar Knuckle killerns husse och visar på några av pannans exotiska delar.
Speedy Shift för snabba ryck
En pryl som nästan förför betraktaren enkom med sin dödliga veterandesign, är det speedy shift som Peter letat rätt på och monterat på sin hoj. Denna udda installation har sin historia i Kalifornien där en liten firma tillverkade dessa tillbehör i början av 50-talet. Shiftern är
en sinnrik konstruktion av stag och fjädrar som möjliggör en växlingsfunktion som kan liknas vid en halvautomat. -Det blir som en sekventiell växellåda, förklarar Peter. -Man lägger bara i ettan som en vanlig växel och sedan behöver man bara trampa på i tät följd. Kopplingshandtaget behöver inte röras under växllingen. Ska man växla ner, så krävs dock att man håller in ett speciellt reversibelt handtag som sitter monterat på styret. Peter intygar att det är ett sätt att vinna sek-
under om man någon gång skulle hamna i en rödljusduell mot någon mustaschförsedd lirare på en knöl. Inga namn nämnda, men det lär finnas en herre med tyskt ursprung uppåt landet, som skruvar på sig lite extra och bestämmer sig för mer trimning av den egna knölen, när han läser detta.
Unika S&S-toppar
Även spisen har fått sig en bestyckning av gamla trevliga hot rod prylar. Topparna är till exempel ett eminent stycke trevlig pionjäranda
från början av 60-talet. -jo, inte helt okända S&S tillverkade dessa i en begränsad serie, på den tiden de fortfarande var en liten stretande firma, berättar Peter. -Man lämnade in sina originaltoppar i inbyte när man handlade loss dessa. Själva trimmet var att topparna blivit modifierade för att kunna bestyckas med dubbla fuggar. Insugningsventilerna byttes också mot 2” stora diton. Tillräckligt för att tillföra några extra hästar. -Det kanske inte låter så otroligt för den som inte är väl insatt, men det faktum att dessa inte
gjordes i en serie större än 50-60 stycken enheter, gör dem till en särdeles ball raritet i sammanhanget, garvar Mr Knuckle killer och häver sig upp på kicken. Behöver vi tillägga att paketet sjunger görgott ur piporna!? -Tror jag såg en knöl där borta, garvar ”killern” och tuffar iväg för att se om det kan bli aktuellt med att visa var skåpet ska stå… Knock, knock! Who´s there? It´s the Knuckle killer, here to knock you dead, cock knocker!
Av alla tänkbara varianter av A-Fordsboys man kan få till, High boys, low boys, lake boys och street boys… Så utmärker sig alltjämt det ursprungliga och historiska ”tough boy-stuket” som det mest odödliga och vitala. Vi kikar närmare på ett mycket välbyggt exemplar från det västerdalska Vansbro.
M
åhända kan det ge en till synes småskranglig appearance, där de skrapar om växlar och dundrar av öppna headers, men att sparka bort några skärmar och sedan hysta ur den förhistoriska klumpen till snurra, för istället ge plats åt en nedsänkning av en visserligen lika förhistorisk spis, men denna gång med dubbel uppsättning burkar och lite passande trimartiklar, måste vid detta lag kunna klassas som en präktig kulturgärning. Kan man sedan snygga till det hela genom att lägga till vissa poänggivande detaljer, så kan man komma rätt långt med bara en hög med vitnade A-Fords ben.
H-D blir H-R
Daniel Eriksson från den gamla flottarknutpunkten Vansbro har tidigare ägnat sin lediga tid åt att hålla en gammal storsida vid liv. Efter att under ett par år ha gjort erfarenheten att åksäsongen norröver, tyvärr tenderar bli rätt kort, började han dock fundera på möjlig-
heten att förena motorcykelns levande åkupplevelse med en om möjligt något mildare åkmiljö. Kopplingen mellan förhistoriskt skrammel med enkel eller dubbel uppsättning svålar är ju ett rätt vanligt tänke i svängen, så flottaren gjorde slag i saken och skred till verket. -Jo, jag hittade ett färgflagnat A-Fordsobjekt från 1930, hos en välkänd skivdirektör neråt landet. Kärran hade precis hittats bakom ett uthus i Kalifornien och kändes riktigt fyndfärsk, eller ”all unmolested dusty barnfind”, som amerikanarna brukar uttrycka det.
Chop it off
Unmolested fick den dock inte vara så länge till när Daija, som Dan-
nes alterego lyder, släpade hem skrindan och började att rycka loss alla onödiga både tyngdbringande och luftmotståndsskapande artiklar från ekipaget. -Det blev till att göra en bonna-rod av det rakt av. Ville bara ut och skrämma gamla tanter och barn på byn innan jag slaktade ner resterande delar inför den stundande roddningen.
The Receipt
A-bonebygget gjordes i makliga etapper och Daija yxade av originalframvagnen och ersatte denna med en 4”droppad I-beam. Spindlar och Bromseri föll på Fords doningar från 1942-48 bestyckade med flänsade Buick –trummor. Därefter snyggade dalmasen till en 8BA från en 51: Mercury med 4”slängar på veven. Denna parades sedan ihop med en uppsättning med högkompade plättlaggar och snurran fick sig också ett lättat svänghjul och en av Iskendarians JR400 trimkamaxlar. Den nu betydligt piggare spisen kröntes avslutningsvis med ett ballt 3-fuggearrangemang. Valet av växel-
”När Daija skramlade in på Lowbrow Showdown häromsisten hade kärran precis klarat av sträckan Vansbro-Eskilstuna på 2,5 timmar vilket ger en snitthastighet på 100 knutar…”
låda blev klassiska 39:a toppmatade Fordlådan, som nu utrustades med Lincolndrev för optimal utväxling och riktigt lång etta.
Högt i tak
Den i dessa sammanhang rätt vanliga 4”-taksänkningen lades åt sidan till förmån för bättre sitthöjd.
-Det skall åkas ordentligt i denna, påpekar Daija. Fort och gärna långa repor därtill. När han skramlade in på Lowbrow Showdown häromsisten hade kärran precis klarat av sträckan Vansbro-Eskilstuna på 2,5 timmar vilket ger en snitthastighet på 100 knutar… Mer än tillräckligt för att få en redig boner för denna Abone!!!
TRODPARTS.SE O H
Short cuts
När raggen gick pü allvar! Jodü, det finns ett kulturellt och folkligt nÜje som trots spott och spä gracerar i vürt bedagade land. Det hela gür lite enkelt ut pü att tanka upp en gammal amerikanare och sedan fylla den med polare och bärs, fÜr att sedan üka en fÜrutbestämd rutt, gärna med nervevade rutor och under hÜgljutt glamm fÜrsÜka lägga an pü damer man passerar. Inte helt ovanligt ingür även momentet där en vit rÜv skall hängas ut Üver dÜrrsidan rakt i ansiktet pü nügon chockerad äldre folkskolelärare. Fenomenet lever ju kvar idag men har tyvärr tenderat att gü frün rebellkult och kuken stürrrr‌ Till mjukisbralla och halvslakt pisstünd!!! Där-
fÜr bäste läsare, bjuder vi här pü ett litet nyhetsklipp taget ut E-tuna Kuriren anno1966, som visar pü att raggarens stolta ursprung icke är att fÜrväxlas med Svenssons falska trygghet bakom radhusets fÜrmätna väggar. Ford 59:an smälldes under en redig raggarrunda som avslutades med att pytsen slog en tvärnit mot stenmuren som kantar Gymnastikgatan ner under järnvägsbron. Var raggarbilens besättning münne püverkade av rusdrycker? Är grodor vattentäta? Skiter bjÜrnen i skogen? Har polisbilar blü lampor pü taket? Är Lowbrow världens bästa skithusblaska? Självklarrrrrrrrt! Raggen müste gü! Till varje pris!
We speak hotrodparts
HotRodParts.se -ARIEHOLMSGATAN s 'ĂšTEBORG 4EL s &AX INFO HOTRODPARTS SE s WWW HOTRODPARTS SE
Magazines, T-shirts, Gallery, Forum, Blog and more at:
www.lowbrowmag.com Lowbrow Magazine Web: www.lowbrowmag.com E-mail: info@lowbrowmag.com
Det börjar stå klart att vårt grannland I väster, ja ni vet de där kämpeglada jävlarna på skidor, kanske ska börja att uppmärksammas för annat än och oljeborrning och skyhöga pizza-priser. Allt oftare råkar man på feta kustoms därifrån, och klicken människor som utmärker
sig mest kommer från klubben Coupé Devils. Senaste tillskottet kommer från Tom Roines I form av en välmasserade 53:a Cheva.
D
et finns ett visst urval av gamla amerikanska pytsar, som genom sin unika och förelaktiga formgivning, fullkomligen ber om att få skrapa asfalt och plöja farthinder.
Ford och Cheva har många gånger blivit lite av favoriter att bygga Kustoms på. Dels för att priserna brukar vara försvarbara, dels för att det är många byggda och tillgängliga exenplar, men kanske mest för att det finns gott om årsmodeller som redan från fabrik har det rätta formspråket. En av redaktionens favoritårsmodeller, som defenitivt tävlar om vår gunst I samma klass som skolådor och fast backs, är -53 års Cheva Coupé. Hal som en tvål med de där runda fina
radierna, mjuka avsluten och fina linjerna redan från pressformen, gör dessa kärror till drömobjekt för den byggsugne motorskallen.
Okompromissbar kustomisering
Tom Roine från den norska klubben Copue Devils delar vår fascination över Chevrolets sköna 53:a. När han sprang på en fyrdörras gammal stolp av ovan nämnda årsmodell, så fanns det därför inte några kompromisser. Två dörrar för-
svann I processen, likväl som handtag, knöligt krom och andra onödiga attiraljer. Efter uppstädningen kortades taket och stolparna kapades till önskvärd höjd, för en top chop är I dessa sammanhang självfallet lika nödvändig som morfin för Herman Göring. Klubbpolaren Kjetil Kvipt bistod tacksamt Tom I kustom-arbetet. Med gott ögonmått, känsla, men kanske framför allt smak slipades diamanten fram. Med Kjetil som nestor behövde bara Tom sluka alla goda tips och fullfölja mästers direktiv. Originalspisen rasslade fortfarande gött mellan ramskenorna, så sista krutet lades istället på att snygga till ytarbetet och sluteligen doppa hela kreationen I grodgrön
metallic med lagom tillsats av mattpasta. En ball och lyckad tillstukning behöver inte vara så mycket mer komplicerad än så här. Efterarbete med inredning och tillsnyggning av vissa detaljer kan självfallet vänta till förmån för “raggen går”. Tom slog fyr I maskineriet I somras och begavsig därför till Jokers Car Show I Tidaholm. Trots att Chevan inte var riktigt klar vann han första pris för bästa kustom. Ett rättvist pris kan redaktionen intyga. Det är bara att konstatera med ett visst mått av avund att det förbaskade norrbaggarna har gjort det igen. Dags att ogiltigförklara unionsupplösningen?!
Så, vad är då egentligen konst!? Frågan känns både plump, uttjatad och rätt onödig vid detta laget, men likväl fortsätter diskussionen. En snubbe som tagit fasta på att bredda uttrycket, konceptet och framför allt driva sin egen skola inom det som kommit att kallas för Lowbrow Art, är den talangfulle och alltjämt aktive Robert Williams.
D
enne intressante figur började dock sin bana som en riktig bad ass juvenile delinquent i sydstatshålan Montgomery, Alabama. Hans ol´man ägde där en drive in-restaurang, och familjen Williams ägnade sig förutom åt att steka flottiga burgare, även åt stock car racing på helgerna. Nu hör det till saken att den unge Robert rätt tidigt märkte att han besatt en förmåga att leka fram bilder och serieteckningar, istället för att hänga med i de teoretiska ämnena i skolan. Det hela tog sig till slut sådana extrema former att den unge Robert skolkade bort samtliga ämnen utom bilden. Efter att ha ägnat sig åt sådana kreativa sysslor som att hänga på gatan, delta i gängslagsmål och slut-
ligen reglerats från sin high school, sökte han sig till konstnärliga utbildningar som gick si så där.
Jag é kunstnär och gör som jag vill Problemet i 1950-talets läroplan för konstelever, var att man inte ämnade fostra konstformer som klassades som serietecknande eller vulgärt måleri där det bohemiska eller koncentriska fick gestaltas. Det var också som ett resultat på denna konflikt, som Robert Williams bröt med den klassiska konstskolan. Diskussionen om huruvida riktig konst kräver att det avbildade föremålet inte skall vara alltför realistiskt och lättanalyserat, för att inte sorteras under det som klassas som en illustration, gav Robert viljan att bevisa det motsatta. Konst skall kunna vara både förståeligt avbildande och samtidigt ett utmaning att förstå, trots ett naivt närmande.
Knegade för Ed
I samma veva fick Robert en makalös chans att vidareutveckla just denna linje, när han fick
kneg på the mighty man Ed Roths studio i LA. Här kunde Williams ägna sig åt utflippade och underhållande serieteckningar som sedan trycktes upp till både stickers och T-shirts. Under den hektiska och smått psykedeliska perioden i slutet av 1960-talet inspirerade också den Kaliforniska hippie-kulturen Williams, som bland annat började att förvränga sina perspektiv i sina målningar. Det blev en blandning av Salvador Dalis abstrakta målningar i kombination med influenser hämtade hos den Art Noveau innovative konstnären tillika arkitekten Antonio Gaudi. Här blandades plötsligt droghallucinationer med Goth-tunga reliker och gatuvåldsromantik från 40-talets Pachuco-gatukravaller i LA. En annan betydelsefull influens som ofta återfinns i Williams konst, är hela den amerikanska västkustkreativitet, som genomsyrar hela Kaliforniens bil och hojåkarkultur. Old school customs och roddar samt tillstukade choppers återfinns nästan alltid som en del av Mr Williams uttrycksmedel.
Fight med ”eliten”
I Robert Williams garage står det faktiskt också
två egna roddar parkerade, så ingen kan anklaga denne bildskapare för att inte veta vad hela grejen verkligen handlar om. Williams har precis som Ed Roth fått utstå mycket obefogad kritik i det fria och toleranta landet Amerika. Han har påståtts vara både sexuellt perverterad, beskyllts för att vara nynazist och många förståsigpåare som visat sig inte förstå något alls, har idiotförklarat komplicerade grafiska verk av Williams. Detta har ofta varit omotiverade påhopp från det kulturella etablissemanget, som självfallet gör sitt bästa för att fortsätta behålla den fastlagda ordningen. Slicka röv uppåt och sparka neråt
är ju tyvärr ett rätt vanligt synsätt inom ”fina akademiska kretsar”. Turligt nog tar Williams inge skit utan har avfärdat konstelitens bullsh i t som rent nonsens. Konstnärens syn på kritiken om att vissa verk skulle vara meningslösa och förvirrade kreationer är koncist: ”Figure it out yourself, Buster!” Hatten av för denne fortfarande aktive kreatör. Vi hoppas självfallet på många balla målningar än!