Lowbrow Magazine #4

LOWBROW

Yo! let’s go bro’ it’s a lowbrow show Volume 4A 2008

Supercharged magazine for street and strip Get your copy!

s • sickles

s • hot rod r a c m to s u K ’ in k ic k tt bu

Lowbrow Magazine

f

o

u

r

t

y

n

i

n

e

•

S

K

R

! l a i r o t Edi

Web: www.lowbrowmag.com E-mail: info@lowbrowmag.com Tel: +46(0)706-96 26 78 Cooperators & collaborators in Lowbrow mag #4 Rev. McColough, Troublemaker, Hollywood Hank and Cardiac Bob.

Timmen är sen, mörkret har lagt sig och än en gång sitter vi men tunga ögonlock och tar Dextrosol intravenöst. De korrigeringarna och tilläggen samt ledartexten författas alltid timmarna innan tryck. Så även denna gång. Summa sumarum har sommaren på det stora hela varit angenäm, trots att vissa tillfällen bjudit på ett och annat bakslag. Till höjdpunkterna kan bland annat den superlyckade Lowbrow-träffen i slutet av maj, premiärbesök på Pistons Rumble och Jokers Car show räknas. Det har också tillkommit ett antal trevliga fordon i garaget, bland annat en gammal -42 750 WLA, som bjöd på ett snöpligt kardinalras många mil hemifrån. Även en Ford coupé och en Ranchero har hittat redaktionens spilta och ska stukas till enligt klassiska koncept. Tre ytterst trevliga objekt att ta tag i nu när säsongen nått sitt slut. Appropå det där med att ställa alla balla kärror för att kylan kommer. Det snackas en massa om åtet-runt-brukisar, dvs en hobbybil som körs i alla väder. Är det någon där ute som kör hot rod eller kustom även i nordiskt vinterklimat?

Maila oss i så fall gärna en bild och din berättelse på Lowbrows forum på nätet, www.lowbrowmag.com.

Det här numret hoppas vi ska vara det ”bästa” hittills, eftersom vi ständigt försöker hitta nya grepp och vinklingar på vår gemensamma livsnerv. Vi tycker att vi hittat nya intressanta byggen som rullat första gången den här säsongen genom Biffens Thunderbird, Tores Golden Angel och Perror i dubbel uppsättning, en på fyra och den andra på två hjul. Dessutom har vi gjort en tillbakablick genom att belysa klassiskt svenskt hot rod-hantverk i form av Charlie Swordsons unika 29:a roadster.

Samtidigt som Lowbrow-projektet är otroligt givande och, vad vi har erfarit under sommarens alla träffar, uppskattat av er, ska det bli otroligt skönt att få krypa tillbaka till garaget och byta tangentbord och mus mot fasta nycklar och slinto bacho. För vad slår väl ett oljigt garagegolv, bortslarvade muttrar, gängpaj och svetsblänk? Tills vi ses igen, håll er uppdaterade på vår hemsida, där finns både information om aktuella händelser, bildarkiv, länkar till våra återförsäljare, web-shop och diskussionsforum.

Keep up the good work! Så ses vi på nästa Lowbrow Showdown sista helgen i maj 2009!

Contents...

4

Un Thunderbird par le beef

Billetproof

8

Larry Watson short story

Charlie Swardson

10 knucklekopf

Oberst

built for

14 -29 roadster

Deep sea blue

50 år på raggen

Angry farmer’s

Smooth 60’s

18 back in town

Lowbrow Magazine

22 car show 26 science

30 quarter of a mile 34 Tore did it again 40 classic bobber

Un Thunderbird par

le Beef!

För er som ej stött på gentlemannen, ölkonnässören och customsnubben Mattias LeBeef Andersson, kan vi börja med att meddela att pysen är en riktigt skön snubbe. Här jäktas det inte i första taget, inte så det märks i alla fall. Istället tycks tillvaron rulla på i lagom pace, men med fortsatt hög produktionsnivå i garaget. Vissa av oss tycks helt

enkelt besitta den smått magiska förmågan att genomföra vilda tidskrävande projekt, men med bibehållen fysisk och psykisk hälsa i behåll.

K

anske är det i Biffens fall delvis för att han är unnad lyxen att kunna bo ovanpå sitt garage!? Då kan man ju så att säga lunka ifrån och påta lite då och då, utan att behöva bli jagad av sin andra hälft utrustad med brödkavle eller köttyxa.

Lowbrow Magazine

Vi kan med ens slå fast att redaktionens hejdukar har mer än mycket att lära av denne händige herre.

No rookie Mattias är å andra sidan inte något blåbär heller, för den delen. Med ett ursprung som motorburen ungdom har han gjort sina hundår på raggen, innan nästa crossroad ledde honom in på det där med att modifiera fordon för att åstadkomma ett fördelaktigare och mer tilltalande yttre. Det visade sig rätt snart att vår huvudrollsinnehavare hade ett särdeles gott öga för att få fram rena linjer och fylla i med nya elaka detaljer Lowbrow Magazine

där det behövdes.

Efter några säsonger med en redigt ombyggd Chevrolet Pickis av tidig 50-talsmodell, blev det så en Trajja i klassisk Kaliforniastil, och så slutligen en mycket trevlig Panhead som blivit rosad av publiken varhelst den dykt upp.

Eftersom en redig karl dock tarvar en fyrhjuling för att lösa allehanda påtvingade Vardagstransporter med , höll LeBeef korpgluggarna öppna efter något lämpligt objekt

att sätta garnityret i. När polaren borta i staterna kilade på en hel och ren T-Bird från `63, tog det bara några snabba telefonsamtal för att klara ut biffen, så att säga. Snart nog stod pärlan hemma på gården och arbetet kunde börja.

Flake Buster Man Den första planen var att göra en enkel Larry Watson, dvs att strö taket med flake, men som det sig bör spårade allt ur ganska snart. Självfallet började arbetet med rejäla 5”sänkningsblock och några bortkapade varv av fjädern fram. Originalemblemen försvann i samma stund och med en Flake Buster-spruta i ena handen och maskeringstejp i den andra började metamorfosen att ta form på allvar.

LeBeef fick efter lite webscanning tag på 2 pound silverflake och började därför med att lägga en silvergrund och sedan en flakedrappering på hela birden.

Nästa steg blev att tejpa upp det som skulle bli fält med flake.

Organic Green Team LeBeef passar på att tacka Sibban och Antik-David för hjälp med detta tidsödande moment. Därefter blåstes det på en vända med den beiga kulör som är bilens ursprungliga. Sedan maskerades allt tvärtom; dvs flake-yta togs fram, övriga ytor gömdes. Observera att fälten också har fina maskeringsränder runt kanterna.

Dessa 2-6mm ränder krävde hela 350m randningstejp! Nu var det dags att plocka fram grön candyfärg som blåstes över flakefälten. Kulören gick under benämningen ”Organic Green Kandy” för loggboken att notera. Kanterna fick en prydlig fade för att allt skulle matcha Watsons principer. Nästa steg blev klarlacken

som formligen bombades över kärran. Självfallet krävdes försiktig slipning mellan varje varv för att få ner eventuella ojämnheter i ytan. LeBeef avslöjar att han körde med ospädd klarlack+ härdare för att få en yta som byggde bättre. 20 liter klarlack krävde proceduren innan det kändes klart. Mattias är en noggrann byggare och resultatet talar för sig i samma stund som birden sträcker på vingarna framför ditt öga. På det hela ett mycket trevlig åk som väl förtjänar titeln som säsongens ”Best Psychedelic Bird”.

Lowbrow Magazine

Un Thunderbird par le beef Lowbrow Magazine

Larry Watson Paint the Larry Watson way is paint with attitude, candies, flames, scallops, lace overlays, pearls, metalflake, cobwebbing, spiderflake, high gloss mirror finishes, fadeaways and even rainbow cars.

Customlackeraren och målarlegenden Larry Watson hade den udda egenskapen att både bidra till customerans riktiga peak på 50-talet, men även till att custombyggandet till slut ebbade ut på 60-talet. Redan som biltokig liten slyngel brukade Larry cykla från hemtrakten Bellflower till närbelägna Lynwood, där Barris Kustoms huserade. Den unge slyngeln Watson kunde tillbringa timmar på trottoaren utanför Barris work shop, nyfiket långhalsad och noggrant iakttagande. Förutom det hektiska utrullandet av nya vilda customs med fräna lackeringar från Barris Shop, fanns där även en vass pinstripare att kika på, Snubben hade det lustigt klingande namnet Von Dutch och

var en ren jävel på att dra stripes. Bilarna som hade blivit ”Dutched” trollband unge Larry med sina galna ränder och framtiden var därmed utstakad för den lille pojken.

Pin stripes & straight pipes 1955 fick Larry tag i sin första bil, en Cheva från 1950. Att pryda den med pin striping var ett måste för den unge spjuvern som nu hade fått en djupt rotad customfeber. Utan en cent på fickan var enda lösningen att Larry själv blev tvungen att stripa bilen.

Resultatet samt texten ”striping by watson” på skuffen blev faktiskt så bra att klasskamraterna trodde Larry slantat Dutchen extra för att måla dit Larrys efternamn. Utan förvarning eller godkännande från päronen Watson, började nu bilar ställas upp på rad utanför familjens residens. Alla polarna i grannskapet ville ha sin kärra stripade av den nybakade talangen.

Ryktet om den talangfulle rookien spred sig snabbt och det dröjde inte länge innan en body shop hörde av sig och undrade om Larry kunde fixa några rinningar Lowbrow Magazine

i lacken på en kundbil de inte hann med själva. Det var då Larry kom på idén med det som i samma stund kom att bli scallops. ”Once that Chevy hit the local drive-in, every job I did had to be scalloped”, konstaterade trendsettern Watson i efterhand.

Måla med attityd Första egna shopen i Long Beach spottade ur sig bil efter bil med olika effektlacker. Larry blev känd som upphovsman för galna färgblandningar gjorda på basfärg, toner och unika varianter av hemblandade färgpulver. Han hänförde sina fans med icke tidigare skådade effekter, bla genom att ta spetstyget från en 50-tals lampa och lägga mot en mc-tank som sedan lackades, så kallad cobwebbing. Resultatet fick folk att häpna. Larry står även bakom de sjögräsliknande vilda flammorna som kom att slicka var och varannan custombil under perioden 1957-60, för att inte glömma flakelackerna och lika mycket till.

Modern paint formulas are crap 1959 var året då Watson stod på toppen av sin karriär.

Dagliga rutinen bestod av att stega in i shoppen sent om dagen för att gå igenom nästa dags schema med de anställda. Resten av tiden blandade han färg och lackerade till sena kvällen. ”We were kickin` butt. We had 20 hour days, seven days a week. I had six helpers mass- producing cars.” Tok-custade mercs och fetsänkta shoebox fords började dock bli allt ovan-

Lowbrow Magazine

ligare kunder i shoppen, och med tiden började även lackuppdrag på vanliga bilar i standardutföranden komma in. Tack vare Watsons färgblandningar och effekter gjordes nästan ingen notis längre om bilen var ombyggd eller inte, det var färg och motiv som avgjorde om bilen hade attityd. Nu sprutades inget annat än vanliga T-Birds, Rivieras eller tidiga muskelbilar.

De radikalt tillstukade customkärrorna tynade sakta bort från gatorna när nya bilar fick lika mycket attityd, bland annat med Watsons hjälp.

Från lackbox till såpopera För att varva ned började lackesset besöka nattklubbar i Hollywood, vilket gjorde att han kom i kontakt med diverse kändisar. Någon föreslog att Larry skulle göra en provspelning på en audition, och det hela resulterade faktiskt i hans deltagande i 125 tv-shower och tvfilmer. Han lade dock slutligen av med skådespeleriet på 80-talet. I samma veva kom Watson tyvärr att lägga ner sina customlacker och även målningen i största allmänhet. När den kaliforniska lagen ändrades och endast tillät vattenbaserad billack lackade han ur å det grövsta och blev riktigt sne´. ”Modern phoney paint formulas are crap and don´t give the same result.”, lär Larrys dödsdom lytt.

En sista ball detalj med master Watson, är att han aldrig har gett ut en färgkod på någon av de bilar han lackerat. Alla koder finns i minnet och dessa skulle vara värda en förmögenhet om de skrevs ned och såldes idag.

Säger vi Per Leis, säger säkert många därute Herr Knucklehead. Vi kan inte annat än stämma in och konstatera att denne fart-baron på två hjul, har haft redigt skoj på och gjort balla prylar under sina år på dubbla slangar.

I Perras fall handlar det lika mycket om den rackarns resan... Som det förbaskade målet.

V

isst känner ni till fenomenet att man emellanåt faller så hårt för ett märke, en modell, ett utförande eller kanske till och med en motor, att man med all sannolikhet lär digga prylen 10

stenhårt till den dag man slutligen gör ett kassaslut och kastar in handduken!? Självfallet är vi många i vår del av hobbyn som regelbundet uppvisar detta beteende. Vi favoriserar, kivas och delar ut surt, ratar och garvar gott åt våra och andras försök att om möjligt framhäva det egna valet och den egna prylens överlägsenhet alla kategorier. Vi bygger och anstränger både budget och geniknölar för att visa vad man kan åstadkomma med just vår grej. Vår gode Perra kan det där med stjärna i kanten!

-Jag har kört Harley sedan barnsben… eller ungdomsben får man i alla fall säga, öppnar Herr Leis sin levnadsskildring i kubik.

Lowbrow Magazine

-Jag har aldrigt fegat med gasen och diggar skarpt att kunna sträcka ut med full trottel, fortsätter han och spetsar till preussarna. Just de mustiga historierna med ett ”från ovan perspektiv”, har blivit lite av knuckleheadnestorns kännetecken, och vad vore vår livsstil utan just mustiga historier!? Snart nog avbyter vilda berättelser varandra. Den ena ter sig värre än den andra och vi får höra om massiva snuthäng på trimmad panna genom smedbyn i 160 knutar, långhårigt juvenile delinquence delux med aphäng på 70-talet, Europaturnéer på bakhjulet och humoristiskt lagbrytarbeteende som med ens får tuffingarna i bad ass-rullen The Wild Ones, att framstå som kyrkans gosskör.

Det framstår tydligt när vi nedslagna konstaterar att vår samlade bibba av lagöverträdelser i trafik och fordonssammanhang, samt trots mot lagutövande gris i uniform, inte ens räcker halvvägs gentemot Oberst Knuckleheads gedigna resumé. Självfallet ska allt tas med en skopa rak 30-olja...

vissa byggen tar tid, och måste få ta tid, innan de slutligen är färdiga för slutmontering och finishbiten.

-Inte minst ur samlarperspektiv, tillägger han. Konceptet bakom ett bygge faller ofta på plats av sig själv under samlandets gång.

-Jag tror det tagit mig runt 10 år att hitta alla prylarna som skulle vara med i detta projekt. Knölen som är utgångsmaterialet hittade Perra i Helsingborg för en massa år sedan.

- Ja det var en riktig nerlusad Rat Bike från 1947.

Topparna hade dock blivit metallsprutade någon gång i baktiden. Ett plus i sammanhanget då man ofta stöter på taffligt omsvetsade diton.

Perra portade dessa och letade på vevslängar från en 1200 sida. Gick igenom allt och parade ihop detta med en vassare kam och toppade med dubbla Amal Monoblock fuggar.

-Lite mer komp & kam som man brukar säga, avrundar nestor och tillägger att han får lite mer än 1300 trevliga kubbe ur paketet.

It sure takes time

Stuk mit Stuka

Denna gång har Perra Leis ägnat det senaste vinterhalvåret med att sätta samman en noga utvald hög med delar till en alldeles extraordinär tillblivelse. Ett bygge med både stil, elegans och integritet.

Perra berättar att

Ramen har fått en ca 35 gra3”

Lowbrow Magazine

lättar rensning och en rake på der. Springern är förlängd och ekipaget utrustades därefter

11

med obligatoriska 16” bak och 21”-hjul fram.

-Hummer-tanken hittade jag i staterna på swap och sadeln är en omsydd älgpung för bästa tänkbara sittbekvämlighet.

-Pallar inte gamla original-Bates! Det ska gå att åka långt utan att behöva uppsöka kotknackaren, garvar den mustaschprydde mannen och sparkar igång de 1300.

-Fick lite back up också, inflikar Per och passar på att tacka lokala talangen Vicken som lackade ramen och Blaster som lackade tanken och stänkan. Bengan

12

på BB-polishing polerade slutligen hela drivpaketet med mästerlig glans som resultat.

-Krönte det hela med ett avsmalnat Texas-styre som på så vis fått mer Missouri-stuk och lite gamla originaleftermarknadsgrejor från 70-talet, avslöjar den evige rebellen och petar i ettan med suicide-shiften.

Precis som vi noterade på tidigare rader, har Per onekligen lyckats få till ett eget stuk, som ändå känns lite som att det skulle kunna tillhört en era eller stilperiod. Bygget har helt enkelt stark integritet men ändå klassiska customlinjer! One of a kind helt enkelt…

Lowbrow Magazine

humanoid tiki carvings Ä

ven om populariteten för Tiki-kulturen idag är långt från vad den var i 50talets Amerika, verkar det som om att drömmen om paradiset aldrig dör ut. Att tiki-fenomenet har fått sådant fotfäste inom hot rod-kulturen har jag egentligen aldrig riktigt förstått, men kanske är de just drömmarna om coolagrejer-för-länge-sen-i-Amerika som är den gemensama nämnaren. Vem påstår sen att man såhär 50-60 år senare inte kan ta all ball kultur som tilltalar en, blanda ihop med lika delar rom, orange curacau och lime, ja, och så en skvätt rak-50 fo’ good mesure för att få sin egenkomponerade Mai Tai hot rod deluxe lifestyle.

Nåväl, även om tiki-kulturen med sitt ursprung i stillhavsområdet Polynesien förvandlades till en ät hårt och sup hårt-kultur till dans av feta hula-hula-tjejer när den amerikaniserades, är den största behållningen idag det klassiska konstarvet. Något som vår homie Tiki-Markus från Karlskoga har anammat. Återinförandet och aktualiserandet av den primitiva tiki-stilen i modernt konstutövande, kan liknas vid när Hasse Wallman på 50-talet gjorde sig en hacka genom att visa en livs levande afrikan på Kiviks marknad. Då exotiskt, spännande och savagae.

Vi hörde talas om Markus genom Pin Striparen Evil-T, som lovordade värmlänningens hantverk. När Evil fick i uppdrag att sätta ihop ett art bash på Lowbrow Showdown #4 i slutet av maj var Tiki-Markus en av sex hedersinbjudna att ställa ut sina verk. Vi såg genast att han hade tagit kunskaperna från slöjdandet i folkskolan till en ny nivå. Från tomma intet kom han och visade han upp grymt skickligt snidade kubbar, formade till figurer med förvridna miner. Små som stora och i olika utföranden. Se själv och dröm dig bort till en söderhavsö med kokosnötter, guttaperkapattar och ansiktstatueringar.

Lowbrow Magazine

13

In

e p e e D e h T

Vansinnesmekning på hög nivå, utdragen självspäkning på gränsen, bonna twist boogie, konstform av den högre skolan eller harpunfiske i svarta laguner!?…

N

är vår vän Per Lagerstedt föddes måtte planeterna ha stått helt åt pipan fel. Det märktes redan i förskoleåldern att allt inte stod rätt till med tarveln, och fröknarna visste inte hur de skulle förklara avvikelserna i den lille pöjkens utvecklingskurva och beteende. Grabbens förstående moder 14

och allsmäktige fader trodde dock tålmodigt att grabben skulle komma ifatt för eller senare. Istället blev det bara värre och värre. När de andra små telningarna lekte med pedagogiskt tillrättalagda leksaker, försökte Per att få dagisets trehjuling att gå snabbare genom att avlägsna allt oväsentligt tyngdbringande, därtill under mustiga svordomar och våld. När de andra barnen sjöng Idas sommarvisa med späda stämmor, gav Per istället full hals och sjöng ”The south´s gonna rise again”, så det brölade duktigt neråt gatan.

När de andra barnen hade Scoo be do-tröjor och lyssnade på New Kidz On The Block, hade Per precis Lowbrow Magazine

est W at e rs sprättat av ärmarna på sin första jeansjacka och pejlat in Herr Meduzas förträffliga kompositioner. När de andra ungtjurarna försökte brösta sig i någon poänglös fotbollsmatch, hade Pertan redan fullt upp med att defilera nere vid lokala korvmojen, cruisande i vedbotrimmad 142:a, slot mags och hissad röv. Ja, och så har det fortsatt under årens lopp med bärs, fruntimmer och snabba, emellanåt inte helt säkra bilar. Som ni alla förstår handlar det om ett skolexempel på syndromet som allmänt kallas Maximus Erectus Strata Movere”, med andra ord en grav livsstilsstörning som i folkmun även brukar kallas för raggare.

Lowbrow Magazine

E= mc2 Hursomhelst har det knappast gått illa för grabben som faktiskt hunnit växa upp och antagit formen av en mustig karl med praktfullt gällivarehäng och ett asgarv nära till hands varthelst han befinner sig. Att sedan filuren alltid har något nytt kul projekt på gång hemmavid på den i privat regi drivna motorgården, gör det alltid extra kul att ta svängen förbi och kika in bland brötet.

I vintras meddelade i alla fall Herr Lagerstedt att det skulle bli en hektiskt period i garaget. Målet var att färdigställa en roadster 29:a på 32:a ram med klas15

siskt trimmad 8BA-sidåtta. De stora delarna i byggprojektet hade han precis bytt till sig av en kompis på byn, och de flesta lösa kringdelar hade han förmodligen liggande på loftet. En sak man lärt sig under årens lopp, är självfallet att ta både kamraters, och sina egna vilda byggplaner med en nypa salt. Tidsåtgången är ju alltid minst upphöjt med två och så slutar det med att man får stå där och förklara varför kärran inte kom ut till premiären som beräknat.

No bärs, no women Per hade emellertid en bra plan på hyllan som hette ”nyktert munkliv tills skiten sitter ihop och går att provköra”. Denna eminenta generalplan visade sig ha bra effekt på projektet som faktiskt började ta form samma dag. Perta gick igenom chassiet, kryssmätte och började med en mock up för att se att allt skulle lira hyfsat när det väl började luta åt sammansättning.

4” droppad axel fram och original 32:a fjäder baktill gav mock upen en trevlig föraning om ett klassiskt high boy stuk.

-Jag fick huvudbromscyllen på plats och började bygga infästning för pedalstället redan samma kväll, berättar Perra och tillägger att det höga byggtempot skramlat på i duktig takt under hela resans gång.

- Det kunde med lätthet bli 12-timmar under vissa pass, då fick man faktiskt belöna sig själv med några bärs efter uppoffringen, erkänner Per och medger att det blev en praktisk omöjlighet att hålla sig helt nykter.

-Det är såklart inte förenligt i längden att vara raggar-rodder och samtidigt i följa celibatnykteristgaragemunkseden. Det bästa är nog en semivariant som inte kräver total torrläggning, vare sig det handlar om mutta eller bärs, meddelar ölkonnässören och munnar på en kall brygd.

The bluest of the blue Brookvillekarosser tarvar alltid en hel del justeringar, och så även i Perras fall. Dörrarna och bakluckan kom på plats och det hela blåstes tillsammans med ramskenorna i en Karibiskt djuphavsblå kulör. Medan plåten torkade slog Per ihop en trimmad sida med 4” Mercuryvev, dubbla fuggar och trimtoppar. Allt droppades på plats i ramen uppbackat av en adapterutrustad 350 automat och en 8-tummare i bakändan. Ni förstår självfallet att varje arbetsmoment givit upphov 16

till en ny barnförbjuden svordom, och att text aldrig kan återge det hetsmeka som ett projekt ”hög med delar= färdigt fordon” vanligtvis innebär. Det var en vinterblek och tärd man som drog undan garageporten och kisade mot vårsolen när maj månad anlöpte. Första uppstarten trilskade men till slut sparkade Henry Lowbrow Magazine

Fords exceptionella uppfinning igång. Nu uppbackad av ett helt gäng extra kusar.

Per monterade ett enkelt elsystem, justerade bromsarna och slog i glykol. Sedan bar det av neråt bygatan till tonerna av raka rör och tungt sidåttebludder.

Det var inte många som trodde att Lagerstedts grabb Lowbrow Magazine

skulle hinna denna gång, men det gjorde han med besked!

Lowbrow passar därför på att dela ut årets titel ”Best Hot rod effort 2008” Hatten av…eller cyklop på!?

17

Ni har sett honom förut, han gör sig bra på bild och han är inte helt olik en sån där svinhård biker från en David Mann-affish. Nu är vi på redaktionen inte ett gäng böcklingar utan han har även byggt en stenhård BSA av ett gammalt isracingämne! Ja, sen vill vi ju såklart kasta åt våra kvinnliga läsare nått att vila ögonen på.

D

et förhåller sig nämligen som så, att när engelsmännen inte gjöt kanoner och tillverkade kulsprutor att använda på kuvade afrikaner i någon avlägsen koloni, hade en helsikes förkärlek till att banka ihop oljeläckande tvåhjulingar. Maskiner som visserligen gick som själve fan, saknade bromskraft och var utmärkta till att bryta nacken av sig på, men som å andra sidan var mer effektiva som bojsänken än transportmedel. Å andra sidan, med handen på hjärtat… Så jävla illa är eller var det kanske ändå inte!?

Racing-hoj med tävlingsanor David Janson hittade den här gamla BSA B33 av sen fyrtitalsmodell på annons för en tid sedan. Den tidigare ägaren hade även en kul histora att både berätta om och visa bilder på. BSA:n hade betvingat mälarens isar under 50-talet, då den deltog i flera vintrars isracing. Bilder och gamla tävlingskyltar skickades med i köpet. Veterantävlingshojen var i klassiskt isracerstuk med minimal tank, strippad och en dubbskog av 2” spik slagna innifrån genom däckets slitbana.

Vad gör man då när man ännu en gång lyckats inhandla förhistoriska motorfordom med startstrul? David som

18

Lowbrow Magazine

är en handfast och resolut snubbe drog på sig byggarminen, spottade i nävarna och projektet var igång.

- Strippade det mesta och började med en grovsanering, berättar han.

Den tidigare ägare hade hittat objektet i isracingutförandet som den hade ställts undan till förmån för nyare maskiner. Han hade stukat till hojen med nobbade Speedway-däck, ny tank och sadel.

Hojen var rätt tuff, men inte i linje med mina planer, fortsätter David.

Det är inte helt supervanligt att bygga kustom-hoj på en enstånka, men visionen om slutprodukten fanns redan från början, och det visade sig bli en grym smal bushoj i avskalat stuk.

Bygget inleds Bygget inleddes med att sko hojen med klassiskt 21” Speedmaster fram och 19” fiskbensmönstrat Avon bak. De stora hjulen tillsammans med Webbgaffeln får en att dra paralleller till board track-byggen, så racergenen har inte gått ur.

Fortsättningsvis provades en massa olika tankar av mindre modell, men snart nog föll valet på en klassisk Sporster-tank. Vissa menar att just den modellen är tankarnas motsvarighet till herpes, men vi anser absolut att valet var rätt. Stigningen i formen slutar i samma höjd som kronan, och det

Lowbrow Magazine

19

nedvinklade styret skapar en tuff låg form. Åkpossiosinen blir nedlutad och race-aktig.

Sportster-tanken matchades med en superkort ribbad bakstänka av Trajja-modell, och när de väsentliga delarna var utvalda och provmonterade kunde hojen gå iväg för lackering.

Valet föll på en djupröd grovkorning flake som närmast kan liknas vid färgen av en julgranskula. Grymt många lager klarlack applicerades vilket skapade en ordentlig djupkänsla.

Med det mesta på plats monterades till sist en skarpt uppåtvinklad MCMdämpare samt en sadel knackad i aluminium och utan stoppning. Det spartanska elsystemet byttes ut helt och hållet och magneten fick sig en renovering. All-in-all en jävla najs budgetbyggd britt-hoj i sitt tredje utförande, men med race-anorna fortfarande synliga. Självklart passar vi på och fråga om David hunnit plåga upp engelsmannen till varvstoppet på fyran.

- Jodå, har krämat ur den så gott det går, och det känns som att åka skranglig trampcyklel i 110 blås, garvar David.

20

Lowbrow Magazine

För er som inte varit på “The Doll Hut” ska jag snabbt informera om att detta var ett legendariskt ställe för livemusik I dryga 15 år och att haket, som är dryga 100 kvm stort ligger I Anaheim, Ca. Stället är “kult” som det heter I nu för tiden.

Nåväl, jag vevar fart I den här storyn som för mig börjar 1999 när jag, Micke Barbwire och Gurra är på studieresa för att uppdatera våran klubb I Stockholm, Hot Rock Ranch.

Av en slump slår vi upp O.C Weekly och får se att nån cowboy som heter Wayne Hancock ska lira på nått honky-tonk som kallas Linda’s Doll Hut. Efter att ha virrat runt I timmar hittar vi dit. Stället har inga fönster och ligger I ett rätt skabbigt industriområde, utanför sitter en lirare som säkert väger 400kg och säljer biljetter. För att hoppa snabbt framåt kan jag säga att första besöket etsade sig för evigt fast I minnet. Folk nyttjade berusningsmedel, rökte Lucky Strike och trängdes framför den minimala scenen, och på väggarna satt planscher på Wildfire Willie och Daytonas. Kool tyckte vi och sveptes med I gemenskapen som alltid funnits på Doll Hut. Några år senare köpte Anthony från Shifters loss haket ihop med dåvarande tjejen, Blue.

Snabbt blev The Doll Hut ett tillhåll för alla greasers och hot rodders från Orange County och mängder av balla band lirade här. Varenda helg stod det 20-30 hot rods och customs utanför klubben, helt oslagbart! Svårt att förklara så här I efterhand hur poppis stället faktiskt var, det saknar faktiskt motstycke, men här kommer ett forsök.

När en av killarna I Shifters blev påkörd och hamnade på sjukan en längre tid så skulle det arrangeras en välgörenhetsshow för att täcka sjukhusräkningar. Av nån anledning fick en viss Joe Strummer reda på detta och ringde upp en viss Brian Setzer.

Samma kväll uppträdde och festade dom båda med alla på Doll Hut utan att ta betalt en enda spänn! Brian har alltid gillat Shifterssnubbarna.

Jag minns när jag och Wgren brukade dra dit på vardagarna efter jobbet. Han körde sin ’64 Galaxie och jag körde då en ’66 Caddy. Kvällarna slutade oftast I burnoutspektakel utanför klubben och race hela vägen hem. Naturligtvis var inte min bil reggad eller försäkrad och att få punka på motorvägen I full sula efter att ha partat på Doll Hut var rätt spännande.

Minns även när turistande svenskar fick se några brudar ha sex på motorhuven på en kustad plyma på parkeringen - ”A Kodak Moment”.

Många svenskar har nog stoppat in trynena här genom åren för en bit rock’n’roll-historia.

Vi hade en fotosession för svenska Café Magazine bakom Doll Hut vid nåt tillfälle. Backyard Wrestling var innegrejen och jag och Wgren skulle föreställa ett par white trash-snubbar som slogs. Vi hade fejkblod och “Hollywood-flaskor” vi drämde I skallen på varandra. Klart skoj tidsfördriv när man är bakis, men fan vad ont det gjorde.

Vi avslutade med att jag sprängde bakdäcken på min ’63 Galaxie cab I en vild burnout. Inget märkvärdigt med det, bara “ännu en helg” I Californien.

Slutligen sålde Blue stället och drog till Texas, nya ägaren satsade ett tag på konceptet med storpattade bartendrar, rockabilly och billiga drinkar, men efter ett par allvarliga knivslagsmål så ändrades imagen än en gång. Ett tag var det bara psychobilly som gällde, nu är det halvtaskiga punkband som lirar där I stort sett varje dag.

Den fåhövdade publiken består numera mest av närmast sörjande, och det hela känns rätt deppigt.

Var nyss där och diggade The Vooduo och publiken bestod av två skäggiga truckers och fyra halvflummiga brudar. Bärsen var varm, colan var slut och haket var upplyst som en väntsal.

Kollade ut genom dörren och mindes när “The Brownneck Bandido” o c h “ T h e Purple People E a ter” var parkade framför entrén och senaste snacket hände just här. Nu såg jag en husbil från sent –70 tal, en Honda och en Cheva pickis.

Ahrg! Thing’s sure ain’t what they used to be...

World´s

least

important car show?

Precis som här hemma pekar även trenden på andra sidan pölen mot att det är de mindre träffarna med mer nischat och kärnfullt innehåll som växer mest. Den numera smått anrika höstträffen Billetproof äger på årlig basis rum i det lilla samhället Antioch utanför San Fransisco.

Lowbrow tog självfallet svängen förbi.

motor mellan ramskenorna. Här lär du med andra ord icke se skymten av högglanspolerade alufälgar, TPI-teknik, eller värst av allt; stela penningstinna surgubbar iförda tubsockor och neongrälla träff T-shirts.

Noop! Bättre upp lågpannor!

Ett par schletna shysst skitiga jeans med uppvik och en burk kletig pomada i barret ger istället ett perfekt utgångsläge för att stilriktigt kunna defilera bland rostig, rulig och nerkapad plåt, gnistrande flakelacker, samt pearldjupa rymdskepp från början och mitten av förra seklet.

enna enkla men alltigenom vänliga tillställning vänder sig av förklarliga anledningar främst till rock´n´roll och rostfrälsta dudes och dudettes, helst då med blyinfattad högersko och extra lång högerarm ( att fatta den jättelånga växelspaken med ).

Grundarna Kirk Jones och polaren Jay Ward hade redan från dag 1 en intention att skapa ett alternativt forum, för alla de rebelliska motorskallar som inte köper allt slätstruket crap som serveras i välanpassade lagom dramatiska dokusåpor som ”American Hot Rod” eller kanske småbögiga ”Orange County Choppers”. Visserligen är smaken som baken och den luktar därtill, så vi får avstå frestelsen att dela ut ytterligare sarkastisk smädelse till alla välartade och vattenkammade TV-konsumenter. Istället konstaterar vi att Billetproof värnar den minst sagt primitiva stilen av allehanda byggen som hyser en antik explosions-

Hur man än vrider och vänder på Billetproof så får man tillstå att arrangemangets mer eller mindre kravlösa approach, har en viss förmåga att skapa en god och uppsluppen atmosfär. Folk hänger, tjabbar, drar bira och umgås i största allmänhet. Stämningen blir så självfallet inte heller sämre av att den i zenith stående, trivsamt brännande Kaliforniasolen gassar över publiken och utställarna. ”Bring what you got” är den präglande policyn som tillåter allsköns fantasifoster och allmänt trafikfarligt och vettlöst skrammel att äntra grindarna till småsömniga hålan Antiochs stadspark. Stället är som gjort för själva evenemanget och hyser därtill goda ytor lämpade för allt mellan rodeo, dirt track racing och självfallet en helpatriotisk american pic nick. Appropå spektakel, trender och flyktiga flugor. I vanlig ordning erbjuds besökaren tillfälle att spana in det senaste och det hetaste stuket på alla helgalna byggen.

D

22

The land of the free

Lowbrow Magazine

-57 Ranchero i klassisk röd-vit tvåtons lackering med kompletterade kustomisering. Smakfullt Rensad, Sänkt, hjälad och med Lake pipes och rörgrill.

Redaktionen tror minsann att man slipper kommentaren ”Jag hade en sån där på femtiotalet.. Det är en krom-Vicke va?”.

Skulle Det ändå hända, blir det misshandel med skivstång.

Ta lika delar mountain bike och förhistorisk motorcykel. Låt dess element kopulera efter en tung rödvinsfylla och du kanske får nånting som liknar detta. Board track mountain mobile!

Ford coupéer efter -32 är tamigfan bland det snyggaste Fords assembly line sket ur sig. Här som klassiskt busig high boy.

Redaktören hoppade jämfota och skrek ”Plymont fockin rules”, vid åsynen av denna -41 plyma. Takchoppad, vrålsänkt och zephyr-front! Som en ost i solen.

Cab over engine heavy duty. En bil för grabbar som jobbar.

Skaffa dig ett jobb din långharte jävel.. Annars hämtar jag yxan hos slaktar’n.

Lowbrow Magazine

23

Träffens snyggaste deuce. Hemi, vit torped, klassiska Halibrand och en förbannat trevlig guldkulör. I wanna try this motherfuker on!

Är grodor vattentäta? Är det gott med kall bira? Vissa dumma frågor har självklara svar. Har en sänkt, rensad Cheva -49 coupé ballt stuk?

Hog hauler i två tappningar. Ford hade en stilre känsla för utformning av lastfordon. Varför skulle annars 80 år gammalt skrammel fortfara terrorisera Svensson på landsvägen?

Le Louvre la quattro dres un Fööörd.. Fan, vår franska är sämre än Svenska fotbollslandslagets fadäser i EM.

Weirdomobiles

en turboförsedd rakåtta eller förhistorisk boxersnurra, kanske till och med en uppsättning dubbelmonterade V8:or med vinkelväxel!? Kan man inte vinna pris för god stil och känsla, så kan man i alla fall sträva efter att väcka känslor. Kaliforniabaserade rod & customklubben Road Zombies agerade värdar och såg till att prisbordet var välfyllt med innovativa troféer, samt att de freakutspökade psychobillybanden skramlade på från scenen. Billetproof som träff har därmed återigen lyckats med konststycket att etablera ett stycke prestigelöst och hemtrevligt ”get together” i bästa samhörighetsanda.

Ett av de senaste tillskotten av kreativa eller smått anarkistiska anti main stream tänkandet är vad man allmänt kallar för Weirdomobiles.

Istället för att tröstlöst försöka införskaffa eller än värre nödgas sukta efter en av de populära klassiska byggämnena från bästa dräggel & ståplats på fel sida om staketet, drar man helt sonika fram något udda gammalt släktgods som en tjeckisk Tatraplan delivery, eller kanske en svettig Frazier eller varför inte en fikuslik Henry J, och roddar därefter ihop likdelarna med ett livsfarligt hemknåpat och mardrömsmodifierat chassi. Utrusta därefter sarkofagen med 24

Lowbrow Magazine

Short cuts

Celebert redaktionsbesök

George´s Wreck Har ni någonsin råkat ut för fenomenet att man lyckats lägga ner så pass mycket tid, pengar och vedermödor på ett bygge, att det rent utav tar emot att börja nöta på grejorna i slutändan.

Detta överbeskyddande beteende kan i vissa fall gå så långt att man kanske helt enkelt väljer att låta den färdiga produkten stå kvar i garaget, där man emellanåt sätter sig i ögonstenen för en stunds torrbrytning, långt från tärande cruisingar och eroderande naturkrafter. Nu hör det ju till saken att motorfordon är till för att brukas, och att de för det mesta mår ganska bra av detsamma. Så till vida att de inte slutar upp som George Barris trevliga

Lowbrow Magazine

Buick 41:a radikala blysläde med full fade away-skärmar och Carson topp!

Dessa historiska fotodokument visar hur det kunde se ut när grabbarna varit ute på en vild åktur runt kvarteret. Ibland handlade det kanske om en slarvigt tagen kurva, eller lite för tung högerfot. I andra fall kunde det vara en medtrafikant som kanske ville ta sig en alltför nära titt på den underliga bilen i filen bredvid. Vi får i alla fall se det som det slutliga beviset på att en Kustom skall brukas och våga köras fullt ut. Vi antar att det inte var något större problem för grabbarna Barris att ta fram hammare och mothåll, och snart få fason på glidaren igen!

Visst är det kul att höra storys om hur det roddades Ford förr om åren!? Visst är det ballt att få kika lite extra på ett stycke gammalt svenskt hot rod memorabilia, som dessutom fortfarande rullar, och därtill i bästa tänkbara skick!? Lowbrows redaktion satte på kaffet och passade på att skaka tass med två generationer Djurberg, när dessa var på genomresa och kikade in för en snabb garagevisitation. Lennart och Johan Djurberg är ju som säkerligen bekant två fundament inom old school falangen av den svenska Ford-o-manian. Lägg därtill att herrarna kan och vet allt som är värt att veta samt litet till om sidventilerade gamla vinklar och denna makalösa era av motorfordon.

Den medhavda vansparken bestod dagen till ära av 2x32 och dessutom inga nypressade brevlådor, utan genuine 30´s steele! Vi bockade självfallet extra djupt för att komma sidtrimmet nära.

Heder & ära till de få tappra som fortfarande anammar dessa ädla produkter!

25

Well, at first they where like

But then they freakin’ got it

Att vara före sin tid med ett bygge eller en stil kan ha både för- och nackdelar. Det positiva är såklart att man är först med att både lyckas se och göra något som andra inte riktigt fått till tidigare.

Det mindre bra är att man kanske inte hinner få den respons och bekräftelse man förtjänat genom sin bedrift, då folk inte liksom fattar vad man precis presterat.

C

harlie Swordsons A-Fords roadster, är en milstolpe inom både svensk likväl som internationell hot rod-historia. I alla fall utifrån Lowbrows tycke och tänke. Här materialiseras på en och samma gång både klass och yttersta skärpa. Ja, bygget skulle faktiskt kunna erhålla titeln nationalklenod om vi fick bestämma.

Charlie visste redan tidigt att det var en hot rod han skulle bygga. Vissa har ett kall redan från början, och ju fler hot rod och customtidningar Charlie läste på pojkrummet, desto djupare satte sig övertygelsen.

26

-Det var i slutet av tonåren som det satte fart på allvar. Jag hade samlat delar lite varstans ifrån och började närma mig det skedet att det var dags att börja konstruera ett chassi, berättar Mr. Swordson i andra ändan av tråden.

-Det blev en lätt modifierad A-fordsram med bland annat 4” droppad axel och split wishbones. Jag fick därefter tag på en gammal Hemi-snurra hos Baronen i Bettna. Det blev liksom ett startskott, och nu började kursen för bygget att hitta rätt. Efter att nu ha hittat rätt anslag, borrades Hemins 331 cui med 0.4 och utLowbrow Magazine

rustades med Ross-kolvar. Charlie polerade även insuget och när grejorna ändå var isär för tillsnyggning passade det utmärkt att också peta i en vassare Clay Smith-kam i spisen. Hela rasket balanserades därefter, innan det kom på ett Weiand dragstar-insug som i sin tur toppades med en hel uppsättning fuggeri. Charlie backade sedan upp kalaset med en fyrpetad Munchie M20-låda och avslutade med en Quick change-axel i aktern. Fords eminenta bromseri från 1939 inhandlades därefter och sitter numera runtom. Allt för att om möjligt säkerställa någon sorts försvarbar hejd under vild framfart.

Sporty Coupe

Karosseriet hittades hos hot rod pionjären och veteranen Hotton i Nyköping.

-Det har faktiskt varit en sportkupé någon gång i tiden, meddelar Charlie.

-Eftersom delar av sidorna redan yxats bort av någon talang, började jag att modifiera bakdelen och dörrarna för att slutligen få till formen av en roadster.

När det hela började lira hyggligt sänktes hela rasket resolut över ramen för en elakare look. Charlie började faktiskt att bygga på denna kärra redan 1988 och åket var redo för första turen -92. Nu hör det till saken att Charlie ville ta en tur på klassisk mark. Tänk att få uppleva Kalifornien i sin hemsnickrade Hemi-roadster!!! Charlie såg till att förverkliga sin dröm och rodden skeppades över till staterna året efter. Det blev därefter en ball och rätt lång resa på den amerikanska västkusten.

Lowbrow Magazine

27

-Ja, det var en resa att minnas. Det blev närmare 700 mil på 7 veckor och många riktigt fräna vägavsnitt med möjlighet att sänka pjäxan i pannrummet, garvar Charlie vid hågkomsten.

Pre-revival creation

Nu hör det till saken att den revival-våg av hot rods och retrobilkultur som idag fått hobbyn att växa med sådan fart, ännu inte hade slagit ner i staterna vid denna tidpunkt. Trenden tog ju som bekant fart igen i slutet av 90-talet, så reaktionerna från jänkarnas sida var inte vad man kan tänka sig att The Swordson roadster skulle blivit idag. Lowbrow skulle gärna vara med och

28

iaktta jänkarnas respons om detta trevliga bygge skulle premiärvisas på tex nästa upplaga av Oakland Roadster show. Vi lovar att det skulle bli några förnämliga bucklor att ta med hem.

Charlie diggar som sagt gamla Fordar och det har hunnit med att bli några projekt till under årens lopp.

Bland annat petas nu en 5-fönsters kupa ihop samt ett Mercury-projekt från -49. Bruksbilen är för närvarande en upphottad, fullskärmad A-Ford från 1931. Vi ser med tillförlit fram emot flera makalösa kreationer från Charlie.

Så istället för att säga som Chucken; ”roll over Beethoven”, myntar vi ”Rod on Mr Swordson”!!!

Lowbrow Magazine

Short cuts

Vrålborrad knöltopp När vi här om sisten avlade visit på Sveriges framsida, närmare bestämt det hedniska Gothemburgia, stiftade vi närmare bekantskap med Herman Hednings Halvbror, även känd som Kemp-Lars ”Capten Chaos”. Denne chevaleriske herre har näsa för söta viner och gammalt rostigt Harry Arvidsson-skrot. Kemp-Lars hade i fjol turen att titta djupare ner i en fyndlåda på en loppmarknad. Döm om hans

Rättelse...

I somras undrade Petri Häkkila (Pistons) om vi i redaktionen går på ful-horse och syra. Javisst självklart, svarade vi, men undrade varför han ville veta det. Det visade sig att vi totalt blandat ihop nya och gamla ägare, klubbtillhörighet och ja, säg vad vi inte blandade ihop vad det gäller reportaget om den ramsänkta A-Fords pick-up:en i senaste blaskan. Även solen har sina fläckar och finska namn är svårt säger vi, men passar på att be om ursäkt för förvirringen. Ovan syns en bild från årets Jokers-träff där den egentliga ägaren Petri Häkkilä från Pistons har installerat en fransk-flathead med 4” merc-vev, Iskykam och Sharp-toppar.

förvåning när två mustigt vidgade ventilsäten stirrade honom i vitögat.

Detta var minsann inga avlagda gamla Puch-toppar. Tur att försäljaren hade betydligt sämre koll. Ett redan lågt givet pris prutades ner till det ännu lägre och nu väntar självfallet en upphottning av det befintliga ekipaget.

Här på bilden ser du den påtagliga skillnaden (Facit: Se skallen med ventilsäten som Ferdinands näsborrar).

Så länge skutan kan gå...

Mellan numrena gillar vi på redaktionen att chilla på båt som Uffe Ekberg från Ace of Base. Istället för en plastyacht kör vi träsnipa från tidigt 60-tal, och självfallet väljer vi smutsbruna Mälaren framför Franska rivieran.

Sen att propellerdriven ungdom är lika lite uppskattat av lagens långa som bilburen, fick delar av besättningen erfara i samband med en mindre lyckad förtöjning. En ofrivillig resa ut i farleden med batterihaveri och släckta lanternor lockade till sig kustbevakningens SWAT-stinna insatsstyrka. Den ena olyckliga omständigheten ledde till den andra och hela kalaset slutade med ett dygn i buren. Misstaget och de felaktiga påståenden klarades visserligen ut. Men likt Nelson Mandela satt redaktionens kamrat frihetsberövad i kampen om rättvisa. Här finns ny mark att bryta – Sveriges sjöar tillhör inte bara champagnesmuttande stekare. Raggen måste gå på sjön! Skepp ohoj.

Lowbrow Magazine

Hakka pälle!

D

et borde vara ett välbekant faktum att sedan det sena 50-talet. våra kära grannar i öst Kärran var påbörjad är rätt duktiga med droppad axel, juice på att snickra ihop balla brakes och v8, men ingenting var ordentligt customs. Den finska byggarandan roddar och sammansatt och rosten tycks präghade därtill börjat att härja las av den mytomspunna i karossens nedersizun kant. Jani högg dock tag jäklar anamma än den svenska med lite mer i projektet och mangkompromissvillade på i bra tempo under jan. Detta brukar i regel garagesäsongen. Förge sig i uttryck av en utom rostlagningen av aning mer radikala ingrepp golvet, krävdes ett par och uttrycksstilar. nya dörrar. Janis klubbpolare Man kan helt klart snacka hjälpte till och i om ett unikt finskt samma veva kortades också stilspråk. Eftersom finnarnas flaket och karosformgivning har sen sänktes därefter över fått internationellt erkännande ramen. för just sitt mihelrenoverades och bestyckades 59Ba-snurran nimalistiska tänkande, återspeglas ofta detta med ett klassiskt Eddie Meyer 2-förgasarinsug. även i deras bilbyggen. Hur det än må vara med uppsättning helsvarta Firestone-diggisaMed en den saken bibehåller finnarna sin framskjutna r på 17” ekerfälgar sitter bilen helrätt. position som ett av Europas Jungfruresan gjorfrämsta rod och des till bröllopsresa, och customland. nyblivna herr och fru Vuojolahti drog repan norrut över svenskfinskagränsen, och brände sedan Truck luck hela sträckan ner till Tidaholm. Pytsen höll hela Jani Vuojolahti från Recyclers vägen.

Car Club är inget hot rodding med finskt eftertryck! Det kallar vi undantag. Han har hittat sin egen byggstil och är redan inne på sin andra hot rod. Denna gång sprang han av en händelse på ett gammalt påbörjat roadster pick-upbygge som blivit stående

Hakka Pälle!!!

20

29 21

The Witch Doct

Ibland kan vi motorbitna galningar finna uppslag eller inspiration till våra byggen genom djup teknisk kontemplation, men ibland går det lika bra att föda fram kreativa drömmar till följd av en redig rotblöta i finstämd kombination med en dos vodoo.

När el-profilen, Bengtsforssresidenten, tillika livsnjutaren Micke Lindgren, även känd som pipen, så smått vaknade upp efter en särdeles tung marinering av lika delar salta Margheuritas som sockerstinna Tiki-drinkar, fick han en närmast skräcklik uppenbarelse genom dimman. I skenet av en lägereld dansande en häxdoktor som i trans tills svetten lackade och det skummade i mungiporna. Han läste upp besvärjelser och talade i tungor tills en ilsket grinande demon med ett Tiki-liknande drag lösgjorde sig ur palmernas skuggor. När Pipen vaknade till liv här någonstans, var den första tanken att han precis haft ett redigt delirium åsamkat av anden i flaskan, men när drömmen återkom igen efter några dagar, verkade det snarare som att det handlade om ett omen. Liksom en ond föraning om vad som komma skulle…

30

Lowbrow Magazine

tor’s Roadster

Ooo eee, ooo ah ah ting tang Walla walla, bing bang Ooo eee, ooo ah ah ting tang Walla walla, bing bang..

Ooo eee, ooo ah ah ting tang Walla walla, bing bang Ooo eee, ooo ah ah ting tang Walla walla, bing bang No Exorcism När det inte fungerade med att dricka mineralvatten eller fördriva det onda med redigt frikostigt blandade Bloody Marys, förstod Pipen att det bästa vore att blidka demonen med en offergåva.

-Överlade exorcism men kom på att det är betydligt roligare att bygga bil istället för att brottas med katolska präster och spy galla, garvar Pipen och leder oss in i verkstadens skrymslen. Tillsammans med sin side kick Martin, letade Pipen rätt på ett påbörjat roadsterbygge och började dra upp riktlinjerna för hur projektet skulle genomföras.

Arbetet med chassiet skulle precis påbörjas då Pipen kände att ett standard hot rod stuk inte var vad demonen önskade. Skulle man visa vördnad kändes det istället som att gasser-varianten var ett bättre sätt att komma den osaliga anden närmare. Att hedra högre makter tarvar ju som bekant något utöver det vanliga.

Thunder & Flash Helt sonika slog de ivriga gossarna samman två hemmasmidda A-Fordsramskenor och smällde därefter dit en Lowbrow Magazine

31

odroppad hålborrad gammal framaxel. Aktern fick å andra sidan en redigt fet kick up konstruerad och ditblixtrad. Därefter monterades bakaxeln i fyrlänk och roadster 29:a karossen lyftes på i brådrasket. Det hela började nu faktiskt te sig som ett fyrhjuligt fordon. Pipen drar sig till minnes att valet av motoralternativ gav upphov till en hel del huvudbry.

-Jo, vi rotade runt lite i gömmorna och fann på en del balla prylar som släpats hem under en av de otaliga sakletarresorna i västerled. Snart nog hade den tilltänkta drivkällan; en 327:a borrats och planats, portats och balanserats. Pricken över blev ett gammalt mekaniskt Hillbornsprut som blängde ilsket där det tronade från ovan.

-Nu var ju tanken att vi skulle hinna få ihop hela konkarrongen med både Hillborn, magnettändning och justera in motorn så vi skulle kunna köra på alkohol, men ödet och den jävla tiden räckte inte riktigt till. Efter att ha bråkat med en egenkonstruerad drivning mellan magnet och kamaxel som inte ville lira hundra, föll valet till slut på en vanlig fördelare.

-Jo fan, demonen och nattmaran började att jaga oss ordentligt på slutet så det var bara att rappa på och få ut offergåvan.

-Vi petade dit en moon-tank framför den tomma kylarmaskeringen och skodde upp med feta slicks baktill.

Sedan var det bara att vänta till fullmåne och bege sig ut och låta åttan bröla så nära maxvarv det bara gick…

Och hur gick det med den haitiska demonen med det ilskna anletet mejslat i trä!?

Jo han sitter som förstenad i bakaxelklumpen och blänger på de förnedrade antagonister som Tiki-roadstern lämnar efter sig i gummirök och vägdamm.

32

Lowbrow Magazine

Short cuts

Nightmare on junkstreet

1961 Lincoln Continental Om du hajar till av igenkänning när du läser den rubriken kan det ha att göra med att det var bilen som JFK satt i den ödesdigra septemberdagen i Dallas 1963 då han sköts till döds. Om du är sugen på att se bilen i alla tänkbara vinklar ur ett animerat perspektiv, eller om du är mer sugen på att prova att skjuta presidenten kan vi tipsa om PC-liret JFK Reloaded.

Det lika delar älskade som hatade spelet går ut på att du som spelare sätts i rollen som presidentens mördare exakt enligt de förhållanden som den påstådda mördaren, Lee Harvey Oswald. Spelet har endast en bana, och hela scenariot är över på någon minut. Ditt uppdrag är att skjuta presidenten på exakt samma sätt som i verkligheten. Makabert och blodigt – javisst! Tillverkaren bakom spelet menar att det här inte är för nöjes skull, utan vill hellre påstå att syftet är att etablera de mest troliga fakta om vad som egentligen hände 1963-11-22 genom att konstruera världens första massrekonstuktion av brottplatsen i Dallas TX. Well, det är upp till var och en att avgöra om det här är bra eller anus. www.cool.com.au/computers-technology/personal-computers/jfk-reloaded-revisited-20060414256/

En god anledning till att samåka...

Som ni läsare säkert vet pågår i samma sekund som ni läser detta ett totalt holocaust av gammalt amerikanskt Detroit-järn. Vissa tokstollar i the land of the brave har inte insett penningvärdet i ”skrotbilar” och fattar dessutom inte vilket historiskt spill skrotdöden innebär.

Hetsjakten på råvaror och det höga kilopriset på blandskrot har nog fått många gammelbilsskrotsägare att mosa sina reliker för en eländig hand dollars. Vad fan är egentligen recycling?! Att renovera en gammal kärra och hålla den vid liv i motsats till slöseriet att göra en ny. Här på bilderna ser du purfärskt bevis från en skrot i Nebraska som skrotar unnan Caddillac-reservdelar för tusentals kronor.

Handla medan det går, snart är en nödvändig reservdel ett minne blott.

Det finns säkert även de som skulle kunna tänkas vända på resonemanget, och helst åka ensam med den forna diktatorn. Kampanjaffischen till vänster härrör i alla fall från krigsårens besparingskampanjer, och uppmanar goda amerikanska medborgare till samåkning, till fördel för törstiga Sherman tanks och B24:or. Se därför till att fylla raggarbilen till bredden, så slipper du stirra på en svettig Adolf i backspegeln! Join a Raggar-club TODAY! Lowbrow Magazine

33

34

Lowbrow Magazine

Lowbrow Magazine

35

Ibland får man lägga byggplaner på hyllan och ge sig till tåls. Tore Ström hade tänkt bygga sin kustom-Ford med namnet Blue Angel redan under 60-talets början.

Nu blev det inte riktigt av, men den senaste kreationen visar vägen...

Hur det än må vara med den alltjämt återkommande diskussionen kring vilka årsmodeller som är de tuffaste, ädlaste eller ballaste, så hamnar man ändock för eller senare i närheten av ett och samma svar. Det går helt enkelt inte att förneka att Fords lena linjer och svullna väljästa former från åren innan andra världskriget, har stansats in i historien över odödliga karosserier. Här har vi Fordon som med enkelhet kan stukas till för att både definiera custom och hot rod-begreppen på en och samma gång. Man kan på så vis kalla det för en sorts uni-design som faktiskt gör sig lika bra som låg och hal cruiser, alternativt som eldig och explosiv hot rod. De ter sig vanligtvis lika fräna iförd en rough primer eller med påkostad blank lack, varför inte med galna flames eller helt enkelt straight och urkonservativ… det går helt sonika att töja på 1939-40 års Fordar i all evinnerlighet, och ändå blir resultatet alltid kul.

Knappast nybakt Herr Ström behöver sannolikt ingen närmare presentation vid detta laget. Här har vi en hörnsten i hobbyn som hängt med sedan Hedenhös dagar. Med 50 år på raggen och ett idogt skruvande, har han hunnit med att beskåda både en och annan trend, samt hunnit med att stuka till åtskilliga alternativa fordon efter eget huvud. Tore berättar att han tjackade första egna pjäsen redan 1958. Den gången handlade det om en Caddillac från 1949. De första åren som bilburen ungdom tillbringades bland annat med polarna i klubben Road Angels. Vi får kika lite bland gamla foton och snart 36

Lowbrow Magazine

visar det sig att customintresset fanns med i bilden redan i ett tidigt skede.

-Jovisst, man fick ibland tag på amerikanska custom och rodblaskor. Inspirationen hämtades såklart från andra sidan pölen, men allteftersom hobbyn fick bättre fäste härhemma började folk att experimentera med sina egna idéer i allt större utsträckning. Tore visar på en teckning, eller ska vi kalla det för en skiss, på en customiserad Ford från 1954. Det visar sig vara ett alster från en av Tores gamla polare, som hade gott om tecknartalang och fordonsfantasi.

-Jo, jag gav honom några direktiv och vi lekte fram lite modifierade former på ett drömprojekt som tyvärr aldrig blev av. Vi kallade prototypen för Blue Angel och tanken på att fullfölja byggplanen har alltid funnits kvar.

Truck-o-mania Såhär i efterhand kan vi konstatera att Herr Ström både hunnit med en revansch vad det gäller en tillstukad 54 Surfmobile ( kika i Lowbrow #2) samt rustning av ett helt gäng andra schyrra kärror. Den senaste vinterns vedermödor har emellertid lagts på en kärra med flak.

Jo, vi vet att redaktionen har en förkärlek till pickisar, men vi kan helt enkelt inte motstå dessa charmanta jordbruksredskap med sämsta tänkbara komfort, stela axlar och dödligt låg utväxling. Så, när Herr Ström kom glidande utmed Strängnäs paradgata i sin nya 39 truck, vinkade vi så klart in ekipaget i bästa snutstil.

Nu har visserligen Tore lagt ner en del arbete på att just förbättra sådana där detaljer som åkbarhet och körupplevelse.

-Jo, börjar Tore och spelar upp filmen baklänges…

Ödets nycker -Pickisen hade redan fått taket sänkt ett helt gäng tum. Tydligen var det en body shop i Florida som åtagit sig att snajda till några av de där klassiska kustomgreppen. De hängde också om dörrarna så att de numera har gångjärnen i bakkant. Någon ivrig själ här hemma köpte hem kärran för ett par år sedan och den revs därefter ner i delar. Utrymmesproblem i komLowbrow Magazine

37

bination med tidsbrist ledde dock till att pickisen till sist hamnade i Tores garage.

-Den var illgrön och i behov av det mesta summerar Tore truckens skick vid inköpet.

Under huven satt visserligen en lagom uppskrämd smallblockare med dubbla utblås, ihopknåpad med tillhörande automat och en fet 9” baktill.

-Det var egentligen bara det där sista viktiga kvar att trixa till, tillägger Tore och lägger ut en kromad armbåge på dörrkarmen.

-Jag tog hem några Chrome Reverse fälgar och sulade på dem med feta white walls, samt korrigerade diverse halvfärdiga ingrepp. Flaket var inte heller i

38

bästa skick och det tog åtskilligt med tid för att få linjerna att stämma. Är man sadelmakare så hör det ju också till att man trixar till inredningen. Här installerades med van hand en vit tuck´n´roll-inredning. Pricken över i:et blev att svepa färgsprutan över hela konkarrongen och lägga på en trevlig guldkulör.

- Precis som med gamla båtar, förtjänar ju en kustomkärra ett tillhörande namn. Tore avslöjar att han tänker kalla 39:a pickisen för ”Golden Angel”. På så vis är i alla fall halva cirkeln sluten. Vi tror dock att Tore hinner med en blå ängel också… Är det månne någon som har en 54:ans Crestline till salu?

Lowbrow Magazine

www.lowbrowmag.com

Photo gallery, web shop, discussion board, articles and more...

Lowbrow Magazine

39

Byggare/Ägare: Mattias Larsson, Borås Klubb: Saints Hoj: -69 Early Shovelhead Byggtid: En vinter Kostnad: Det springer lätt iväg Nästa projekt: Choppad -50:a Mercury

40

Lowbrow Magazine

Lowbrow Magazine

41

D

en här hojen är inte bara jävligt trevlig, utan det är också ett perfekt exemplar av vad man kan kalla en mittemellan-hoj. Då syftar vi inte på att bygget är av det mediokra slaget (snarare tvärt om) utan att den är mellan stilarna. Det är inte en bobber enligt hur de stukades på 40-talet, och det är inte heller en hard core 60-talschopper, utan nånting där emellan.

Att bara rycka framskärmen och annat krafs samt bobba bakskärmen kan kännas som en något mild kustomisering, och att ge sig in på en tyngre ramkirurgi med rake och tillhörande svinlånggaffel kan kännas väl extremt. Kanske är det lagom-är-bäst-svennebanangenen i mig som påverkar eller också är det ett faktum att kustom-hojar byggda i early 60’s-stuket blir fanimig stenhårda.

Från zero planer till 100% kustom

Att Mattias Larsson från Borås (Saints) lyckats få till det riktigt bra råder det inga tvivel om, och story goes ungefär så här: Ursprungsobjektet var en svettig 1969 Early Shovelhead, och vid inköpstillfället var hojen i bedrövligt skick. Trots det fanns inga direkta kioskvältarplaner utan det skulle bara snyggas till, bytas tank, styre och annat jox. Mer tid än så fanns inte just då, eftersom Matte väntade på att få hem sin -50:a Mercury från tak-choppning. Bilen dröjde, vilket inte Matte gjorde, utan i brist på annat att göra och ett Dextrosolpaket senare stod hojen nedplockad i molekyler. Att han sen hittade en nätt liten tank från en gammal Fram-moppe blev startskottet för en total ombyggnation. Zero planer växte till ett herrejössesprojekt som skulle byggas i klassiskt 60’s stuk – ett bygge där så lite som möjligt lämnades i originalutförande.

En jävla massa gjort Den fjädrade bakänden fick givetvis en stelbensoperation, all fjädring man behöver när man är ung finns ju i de fyra-fem centimeter långa sadelfjädrarna och i stoppningen.En sadel som för övrigt byttes mot en nättare solovariant av Bates-modell.

För att fortsätta det mer smala och avskalade stuket byttes bakskärmen mot ett slankare dito av Japanskt ur-

42

Lowbrow Magazine

sprung, ingen framskärm och ingen jävla fegbroms fram.Vidare byttes raskt Evo-gaffeln mot en kromad springer i originallängd och för att få skiten att andas samtidigt som att få bygget ännu mer svintufft, monterades parallella sneställda Superior-dämpare.

You never walk alone Det är alltid polare när man projekt, något nytta av. En del des på kamraten B i ff e n H a n risers p e helt wicked Lackeringen i

bra att ha inte bara helt nybakta ger sig huvudstupa in i nya som Matte skulle visa sig ha metallkreation outsourcaoch tillika kustom lovern (Se sid 4) från Jokers. efterskänkte passande samt tillverkade dalställ och en sissy bar. flake

Lowbrow Magazine

och röd candy samt randning fixades av Tobbe, även han från Jokers. Med helrätt tänk rakt igenom och allt på plats saknades bara någon detalj för att få det spot on – en accentfärg. Gula Chicago-handtag och gul Cicago-kick samt en växelhandtag i form av ett knogjärn blev som grädde på moset, lök på laxen eller vad ni nu vill. Vi lyfter på hatten för ett bra bygge och unnar dig alla avundsjuka blickar.

43

Clash of t

Skratch I dessa pin stripingens tider, då svärdsläpare och One Shot-fäger kommit att bli lättillgängligt för var och varannan basse med konstnärsambitioner, vill vi passa att på ett och samma uppslag visa två av konstformens främsta utövare. Det handlar om Skratch från USA och Blaster från Italien.

Den mest kända av de två torde vara amerikanen Skratch, som med lika delar konstnärskap och bilbyggande skapat underlag för flertalet säsonger i amerikansk Hot Rod-TV. På bilderna ovan är det inte som TV-personlighet vi ser honom, utan som gäst i Robban från Heptown’s tält från sommarens Olds Style 44

Weekend. Robban hade lyckats med konststycket att få den eftertraktade bilbyggaren och konstnären till Sverige. Några lyckosamma fordonsägare fick under dagarna sina klenoder påmålade för kaffepengar. ”Det här är mer som kul grej, och jag vill gärna passa på erbjuda mina tjänsten när jag ändå är här”, menar Skratch och fortsätter: ”I staterna kan jag nu för tiden ta rätt bra betalt av mina kunder, något annat vore otänkbart eftersom jag annars skulle drunkna i jobb.

Dessutom höjer min dekoration hela bilens värde”.

Skratch är inte på något sätt blyg att berätta att han är bra, hans visitkort säger till och med ”I’m not the Best, but I’m better than you”. Ett påstående som kan sticka i ögonen på vissa, men det ska tilläggas att den unge amerikanen har belägg för sina ord. Samtidigt ska man ta påståendet med en nypa salt då Skratch är en ödmjuk och trevlig snubbe. Hans goda arbete Lowbrow Magazine

the Titans

Blaster tillåter honom helt sonika en humoristisk självdistans som i ovan nämnda påstående.

Ett av Skratch kännetecken är hans otroligt snabba arbete, något han ville varna för innan vi skulle plåta. ”Det är bäst du passar på nu, om några sekunder är det klart”, garvade Skratch. Även om det inte handlade om sekunder kan jag skriva under på att det blev ruskigt bra kvalitet på få minuter, och jag förstår varför han blivit känd som en Super fast Pin Striper.

Den Italienska motsvarigheten borde helt klart vara den på handen stadige Blaster. Ettore som han egentligen heter, fick artistnamnet Blaster av en Italiensk tidsskrift som gjorde ett skämtsamt porträtt av honom. I presentationen uppträdde han som ”Captain Blaster”, en superhjälte med pin stripe-krafter och uppdraget att randa världen. Nu är dock Blaster ingen seriefigur, utan en av Europas mest kreative och uppskattade Lowbrow Magazine

pin stripe-konstnärer. Lowbrow Mag hade äran att få närvara vi Blasters senaste Sverigebesök och fick på så vis möjlighet att på nära håll kunna studera hans arbete. Objektet för dagen var en precis sammansatt sixties-stukad panna-bobber. Under några snabba minuters förstudie och småskissande skred mästaren så till verket. Under ett ruskigt snabbt arbetstempo växte mönstret, geometrin och looparna tillsammans, för att plötsligt ge sig tillkänna i sin fulla helhet. Lika mycket uträknat på förhand som improviserat i stundens hetta. Psykedelisk matematik och suggestion hand i hand helt enkelt. Precis som musiken är det internationella språket som bryter mot gränsdragande inkränkthet, kan även konst och hantverk överbrygga klyftor genom skapandet. Det är därför med stor gläde redaktionen kan slå fast att pin stripingen har kommit för att stanna.

45

N

i vet hur det alltid skall ordas om vad som är en riktig hot rod eller custom. Det tullas på historiskt vedertagna begrepp, omdefinieras och diskuteras, förargas och svärs, innan saker och ting sedan återigen tycks finna sin gamla plats och betydelse. Hur det egentligen förhåller sig

med vad en riktig hot rod eller en custom egentligen är, handlar förmodligen som så många gånger förr om hur betraktaren mäter och värderar, samt smälter ett intryck eller koncept. Man får helt enkelt acceptera att det finns klassiska definitioner som för konstens skull inte bör ruckas på, likväl som det finns uppgraderade synsätt som är mer up to date för att kunna bekräfta vår moderna tids normer.

Med risk för att låta som mossiga socialsekreterare, tar vi oss ändå rätten att fundera lite över hur och varför man tycker på ett speciellt sätt, när det handlar om en så oväsentlig sak som stuket på en bil. Det går inte att undvika att beröra faktorer som social fostran, ekonomiskt rörelsefrihet och val av kulturell nisch. Det är ju klart som korvspad att om ens farsa är långhårig och har truckar mustasch, jäser runt med en folkis i handen samt kör bar överkropp med blåblekta tattueringar och jeansväst året runt, då han inte ses glida runt på byn i en upprostad Kapitän med pepitatejp och Meduza på bandaren, så vill man ju bli lika dan! Det blir idealet och det är inget fel i det!

Sedan finns det ju avigheter åt andra hållet också, där pappa bär äppelknyckarbyxor och ser ut som om han deltagit i en journalfilm från 1947, aldrig munnar något starkt och helst bara dammar av en hög med chrome victoria-delar som egentligen är en Taunus.

Skulle därtill tro att man till exempel måste skilja på ett byggarperspektiv och ett åskådarperspektiv, där folk tycker olika då de inte skrapat knogarna blodiga eller fått 50 år gammal bakaxelolja i nyllet.

För vissa är en hissad röv med amerikaflaggprydd tank på ett mustigt 70-talsåk tillräckligt för att finna meningen med livet, för andra en anledning att känna lätt illamående. När jag här om sisten skulle sälja av min kärra undrade hälften av spekulanterna hur i helvetet jag kunde kränga runt på slingriga diagonaler när det fanns feta radialer… helst monterade på van-fälgar från sent 80-tal!?

Hög, låg? Matt, blank? Snabb, cruisingvänlig? Muskler eller förslappad sidventilare? Automat, manuell?Digitalt eller analogt? 318&727 eller 331&Hydramatic? Långhårigt eller clean tuck´n´roll?

Det uppstår alltjämt småhetsiga dilemman och man får ofta höra vad som gäller eller är rätt. ”Det fattar du väl!? Vilket svettigt stuk!” eller ”faen va cleant och såååå jävla rätt” Eftersom vi förväntas hålla fanan högt och agera lite av upprätthållare av god smak och kulturvård uppmanar vi eder läsare att gå in på vårat forum och bidraga med edra åsikter i vår nyupprättade ”Inne & utelista”. Här kan du vädra dina flångnya, småunkna eller recondade ideal angående bilbyggeriets eviga frågeställningar.

Till dess…Raggen går!

Länktips..

Kolla in det underbara bilderna på raggarna kring Tidaholmstrakten tagna på 70-talet. En nostalgitripp för dig som var med på den tiden eller en chans att se hur morsan och farsan såg ut för dig som är yngre. www.cruisers.se/Raggen gar/raggarhistoria_70_tal.htm 46

Lowbrow Magazine

Lowbrow Magazine

47

48

Lowbrow Magazine