Lowbrow Magazine #3 by Magnus Jansson

48 pages of hot rod & kustom legacy 4 every 1

LOWBROW Metal madness and ape hangers

Volume 3A 2008

Fast & Delinquent!

The exquisite

machinery of torture

Haulinâ&#x20AC;&#x2122; moonshine in Alabama!

49 sek

Watch Out! Sick Boy is in town!

Comic inside! The total creativity-o-rama

Jag har alltid tillhört den där skaran individer som så fort tillfälle ges, sakta men säkert lämnar tid och rum, för att sväva bort i lekfulla dagdrömmerier och rena fantasier. Hur det kan komma sig har jag ingen aning om. Understimulerad eller bara disträ kanske, spekulerade min gamla klassföreståndare vid det obligatoriska kvartsamtalet. Kanske ett sätt att överleva vardagens rutiner och måsten, eller rentutav en klassisk eskapism ( ett ord jag snappat upp längs vägen som tydligen betyder verklighetsflykt ) Det har i alla fall kommit att bli ett nog så pinsamt faktum, att man har en förmåga, eller ska vi säga oförmåga att bara fokusera på här och nu, utan istället lyckas segla iväg och mentalt lämnat pågående situation eller syssla. Vänner samt nära och kära har alla fått erfara hur jag ibland missat samtalets innehåll till förmån för ett plötsligt infall av dagdrömmeri. Ibland går det att korrigera, i andra fall har jag fått finna mig i att försiktigt luska i vad som precis sagts för mina döva öron. Jag kan liksom inte rå för det. Rätt som det är befinner sig tankarna i garaget, på skroten, på bilträffen eller rent utav på väg någonstans i jänkaren under en ljus och ljum sommarnatt. Musik är också ett sådant där abstrakt substantiv som plötsligt kan kidnappa mitt medvetande och fullständigt skärma av mig från omvärlden. En melodi eller en puls kan vagga in mig i ett komaliknande tillstånd där omvärlden plötsligt blir svartvit. Med risk för ett en neurokirurg läser detta och börjar spekulera i en eventuell medicinsk anledning till mitt tillstånd, tänkte jag bara passa på att nämna hur viktigt det ändock är att få behålla sina drömmar. Säg, visst är det ändå rätt kul att kunna spekulera och fantisera i alla möjligheter som tex föregår en bilrenovering. En av garagepolarna har under ett flertal år varit utan bil, då kärran hans har varit mer eller mindre nerplockad i molekyler. Han har emellertid aldrig misströstat eller för den delen hängt läpp. Varje gång man kikar in i hans spilta så har han en ny plan för hur bilen ska eller kunde se ut, om han bara…

Drömmarna fungerar som en inspiration och en vision, även om det kommer att ta många år än innan bilen går för egen maskin. Hur många skrotsamlare har man inte stött på, som ändå haft makalösa planer på hur totalt upprostade vrak ska kunna ta form och en dag slå tävlingsdomarna med häpnad. Det är liksom klart i skallen på dem redan. En annan bekant har fullt upp med att bygga sina drömmars hot rod. Med kaffekoppen i den ena näven och den andra vilt gestikulerande i luften, iscensätter han hur hemisnurran skall bestyckas med sex fuggar och bakaxeln skos med slicks. Han målar upp en tavla i våra sinnen… Motorvrål och vit rök förför oss. Här följs å andra sidan varje dagdröm upp med ett intensivt mekpass för att så småningom leda till ett slutmål. Oavsett om drömmen tar över vår verklighetsförankring eller rentutav förstärker den, fyller den en livsviktig funktion; den ser till att hålla hoppet vid liv. Så till alla drömmare, rodders, garageråttor, hipsters, racers och lowbrow fans… Kick it back and keep on dreaming!

Web: www.lowbrowmag.com E-mail: info@lowbrowmag.com Tel: +46(0)706-96 26 78 Cooperators & collaborators in Lowbrow mag #3 Rev. McColough, Dez, Troublemaker, Hollywood Hank and Cardiac Bob.

Hot rods, Kustoms and art

Contents..

Mild but wild

4 Mellow Buick kustom cruiser A truckers delight 8 This ain’t no hillbilly ride Pannhead packed 12 Kompakt körvänlighet i kubik Rat Fink merchandise 15 This rat still smells baaad... Paso Robles - R.I.P 16 Memorial service for Paso The Chevyllac 19 Hog hauler with style Perkele! 20 Mannerheimsk power The exquisite machinery... 24 Prelatet vädrar armhålorna Circle City Hot Rods 28 Jimmy White shows the way Sick Boy 32 Liten hjärna, stor balk Ford Touring 1936 34 Putin’ on the Ritz The idea of basic beauty 38 Plain & Hulkish Von Dutch 41 Vino, bum & art master Sibban of Reb ta2’s 44 No retreat, no surrender

et gäller att ligga steget före… eller efter!? Det sägs dock att framgångskonceptet ibland bygger på motsatstänkande. När det gäller sagan om Buick vet man inte riktigt vad man vågar påstå om uppnådd framgång och märkets något udda profilering. M o -

dellutbudets tidiga produkter var nämligen från början nedtyngd av både konservativ teknik och insutten gubbighet. Visserligen skedde en märkbar skillnad när V8:an på 322cui gjorde entré 1953. Plötsligt blev det möjligt att dra på lite extra, i synnerhet om man valde bort Dynaflow-lådan till förmån för den trepetade diton. Därtill hade GM:s designteam börjat att arbeta fram en lite aggressivare linje hos sina prestigeåk. Borta

”Det visade sig vara gubbens gamla high school custom. Ett särdeles trevligt ekipage med de där milda östkusttrixen utförda.” var, tyvärr får vi säga, de strömlinjeformade sedanetterna, men istället ersattes de nu av sportigare kupéer och hard tops. För den som har ögonen med sig kan rätt omgående se custompotentialen i Buicks tvådörrarsmodeller från den första hälften av 50-talet.

East Coast Customizing

Visst, ska man följa boken med måste-ingrepp där kap, svets och flera kilo tenn ska appliceras på väl inarbetade ställen, så är det väl bara att slå upp sida ett och börja… Men. Vi får inte glömma att när det handlar om amerikansk historisk kustomizing, så fanns/ finns det faktiskt två olika skolor. Nu har all dokumentation kommit att fokusera nästan enbart på den kaliforniska skolan med de radikala ingreppen, men om vi tar en snabbtitt i ett gammalt nummer av någon amerikansk bilrelaterad kioskpocket som Rod&Custom, Custom Rodder eller Custom Cars, ser man snabbt att de flesta tillfixade åken faktiskt varken var choppade eller extremt plåtmodifierade. Sänkningar av fjädringen, byte

av listverk, ibland en annan grill samt frenchade lyktor, rensad huv och skuff, var den standard de flesta av läsarnas bilar höll. De customfirmor som specialiserat sig på avancerade byggen fanns främst etablerade på västkusten, vilket snabbt gav den mildare customformen benämningen ”öst-kust custom”.

High School Cruiser

Vi var på direkt. En läsare hörde av sig angående ett gammalt east coast bygge som precis landat här hemma. Nu fanns tillfället att kika lite ingående på en klassiker och göra sig en ärlig bild av hur de olika customskolorna skiljde sig åt. Lowbrows gamla bekant K.Meero brukar vara över och leta bil i vilda västern. För det mesta brukar han ha tur och har därför sällan kommit hem tomhänt. Kalle berättade emellertid att denna gång hade det varit stiltje. Dagen innan hemresan hittade han turligt nog en intressant annons i lokalblaskan på en Buick 2dörrars pinne från 1954. Han slog en pling och gubben som svarade i andra änden berättade att kärran varit i familjen sedan dag ett, och fortfarande var i gott körbart skick. Gubben hade också nyligen kostat på en smärre touch up. Sådant är ju alltid kul att höra och Kalle for iväg för att kika. Nu

visade det sig därtill att Buicken, var gubbens gamla high school custom. Ett särdeles trevligt ekipage med de där milda östkusttrixen utförda. Till viss del rensat från handtag och ornament, därtill försiktigt dressat med lake pipes och påblåsta scallops och försiktig randning. Tvåfärgad tuck´n´roll och uppkromade rutramar ger därtill en härlig customfeeling i kupén. Under läppen satt det riktigt trevliga doningar med en uppskrämd 322:a och det vettiga trepetade lådalternativet. Den gamle ägaren berättade om bilklubben The Knights; en lokal klubb som han hade varit med i då det begav sig. Han berättade också om de ändlösa nätterna av cruising i början av 60-talet. Klart att kärran fick bli med hem! Buicken talar sitt tydliga klarspråk; It might be mild…But it´s still wild!

Mitt bland allt lyx och prål trycker e från Moon. Buick är märket för an respekterade medborgare

en varvräknare nständiga och e... Ha!

Under läppen satt det riktigt trevliga alternativet med en uppskrämd 322:a och det vettiga trepetade lådalternativet.

a trucker’s

delight G

unnar Axelsson från Harbo har alltid varit en aktiv bilbyggare med fräscha och vettiga idéer på hur stuket ska te sig ut. Vi talar om en eldsjäl vars kreativitet och flit i garaget har resulterat i många fräna skapelser. För att nämna några så skramlade Gunnar bland annat runt i en ball A-Fords roadster för några år sedan, och vem kan glömma hans grymma -41 Willys coupe !? Gunnars byggstil handlar genomgående om att förvalta den klassiska ådran, men med förbehållen rätt att göra förbättringar och hitta praktiska och gångbara lösningar helt efter eget huvud. Går det att vårda kulturarvet samtidigt som man är nyskapande!? Jodå, se och lär!

Denna gång snackar vi gammal pick up från 1940. Gunnar tjackade kärran för ett gäng år sedan, men objektet fick hänga till sig då andra garageprojekt hade förtur.

Med yxa och gas

Tyvärr var det inte heller mycket beställt med den gamla trucken. Några glada amatörer hade byggt om klassikern till primitiv busrod i Freddy Flintstone-stil. Forden hade en takchoppning utförd i stil med yxa och gas, toppat av hembockade skärmar i kombination med en uppsättning slitna amazondelar. -Det tog ett tag innan den rätta inspirationen

Jo, jag blev inte helt nöjd med den röda Ford-kulör jag först tänkt mig. Vi slog i en massa guld och fick till slut fram denna trevliga nyans.

infann sig, meddelar Gunnar och berättar vidare att det blev ett sådant där projekt där man får ta del för del i samma takt som man springer på de eftersökta pinalerna. -Jag hade turen att hitta ett bra hyttämne i Dalarna. Visserligen en från 1947, men de överensstämmer bra och jag behövde inte göra några större modifieringar. Det blev också några resor över diket i jakt på behövliga delar innan bygget tog fart på allvar. -Fick tag på ett bra flak där borta samt Cheva pickis bakskärmar som visade sig passa bättre än originalen. Syna bilderna och ni håller säkerligen med! Chevrolets dito är mera utdragna samt sluttar baktill, och skapar på så vis en snyggare aerodynamisk linje än de trubbigare från Ford. Det enda som behövde ändras i samband med bytet, var att fotbrädorna fick kortas något.

Clean Combination

För att ge det hela lite 60´s customstil, fällde Gunnar in några snygga baklysen från en -61 Corvette i skärmarna. I samma veva sprang Gunnar också på en 39:a Ford DeLuxe front i fint skick. -Jo, den som satt på var rätt dålig, så det var läge att byta upp sig. Med alla dessa delar på hyllan bestämde sig Gunnar för att sparka igång bygget på allvar. En

Några glada amatörer hade byggt om klassikern till primitiv busrod i Freddy Flintstone-stil.

polare s o m också har en 40:a pickis, lånade ut sin kärra så att Gunnar kunde inventera och kika efter hur allt skulle sitta. Efter en del plåtreparationer fortskred arbetet med ett byte av instrumentpanel till en kortad variant från en 47:a Plyma, igenläggning av friskluftsintaget ovanpå torpeden samt chassiuppdateringar. En Cheva

bakaxel hängdes upp i längsgående bladfjädrar och en trimmad sidventilare från 1949 slogs ihop och sänktes ner mellan ramskenorna. Sidan är lagom uppskrämd med klassikt trimgodis bestående av bland annat dubbla Holleys, Offenhauser-toppar, Isky-kam och Fenton-headers. Färgen blev en riktig customhistoria då den blandades helt efter Gunnars önskemål. -Jo, jag blev inte helt nöjd med den röda Fordkulör jag först tänkt mig. Vi slog i en massa guld och fick till slut fram denna trevliga nyans. Pricken över i blev den trevliga kombinationen mellan färdiglackad och sammansatt kärra och nyskodda Chrome Reverse-fälgar. Stilfullt och snyggt hela vägen! Vi säger bara; What a fabulous Fourty!!!!

Ladufynd med rätt stuk

odå, ni har sannolikt hört storyn om den tursamma snubben som råkar kika in i en gammal lada och se sina drömmars kärra stå där och trycka under ett dammlager. Ibland händer det faktiskt i verkligheten … Att någon lycklig själ springer på ett ballt objekt som bärgas hem till skaparvrån och preppas inför nya bragder. Vi fick häromsisten dessa bilder från andra sidan pölen. Vår back up och goda medhjälpare Jim ägnar sig nämligen till vardags åt att fara runt som skadereglerare inom jordbruksförsäkringar. På så vis ser jobbet till att han kommer runt på vischan där han sedan stegar runt bland gamla lador och uthus för att bestämma vad bönderna ska få ut för ersättning när tornadon dragit förbi. Ett jobb som sannerligen är en guldsits när det handlar om att hitta bortglömt eller undanställt skrot. Efter höstens stormar var i alla fall Jim nere i Kansas för att kika på några stormskadade fastigheter. En gammal bondgubbe stövlade med under inspektionsrundan och beklagade sig över att han hade allt för mycket skrot undanställt i sina härbren. Det sista ovädret hade också slagit omkull flera uthus och nu fanns inte mycket mer att göra än att dra ut det som kunde räddas under brötet.

Efter att ha kikat in under ett instörtat tak, såg Jim hur en lång fallande akterdel syntes bland diverse gamla traktorer och harvar. Visst var det en gammal Ford från 1939. Närmare bestämt en 5-window Coupe. Bonden berättade att en brorson hade kört dragrace någon gång i början av 60-talet och sedan ställt undan bilen. Brorsonen hade ett par år senare rapporterats som M.I.A i Vietnam och sedan är resten historia. Självklart släppte bonden iväg skrotet för en symbolisk summa och numera står liket och väntar på en behövlig plåtrenovering. Vi hoppas vad det lider, på att kärran får kränga runt på strippen igen med vit gummirök vällande ur de aktre hjulhusen. Sluta därför aldrig att hoppas, det kan fortfarande hända!

Målet är att damma ner till franska sydkusten till sommaren, säger vår rebell och sparkar igång sina 1300 kubik.

ovisst, nog är det på det viset alltid!? Hot rods kan handla lika mycket om tvåhjuliga tingestar likväl som fyrtaliga. Vi pratar ju faktiskt om nära nog samma sorts fartfyllda, gränstrotsande och smått farliga framfart med en hemlig önskan om att spränga ljudvallen med fullt uppställ. Vissa når kanske inte ända fram. Det krävs som sagt mycket, eller kanske allt, för att bli en omhuldad legend av sin tid, men det är ju inte helt fel att få lite hjältestatus hemma på sin egen gata heller. Robin Jönsson från Stockholmia må vara en av de där enkla vardagshjältarna som försöker upprätthålla en sorts balans i den eviga kampen mot vardagslivets förklemande tillvaro. När skrivbordsslaveri och samhällets måsten tränger på för mycket, kränger han likt sina invigda ordensbröder på sig ett skitigt skinnställ och häver sig upp på kicken. Det finns bara ett bönerop i detta parallella univerum och det är tändföljden från 51:ans panna!

Flitets lampa

Robin har snickrat ihop flertalet byggen tidigare. Det har vid detta laget hunnit slås ihop en 42:ans 750 sida i klassiskt bobberstuk, en shovel chopper med herrejösseskomp från 1975 och en tidigare prototyp av den panna bobber han rider idag. Senaste bygget tog faktiskt inte mer än 3 månaders tid i anspråk. 13

”Facipit praesendit, magna feu feuguero cons nonsen”

-Det flöt på bra, meddelar Robin och upplyser om att han tjackade en moheda-ram som byggdes om baktill för hydraulisk trumbroms. De flesta trevliga komponenter är riktiga klassiker som sadel från Bates, Texas-styre (Z-bars) och snygga Flanders risers. Idogt annonsletande och rotande i smutsiga fyndlådor gav till slut duktig utdelning och nu sitter alla fräna delar på plats. Robin eftersträvade ett litet och tight bygge och utrustade åket med hempulade midcontrols. -Körställningen är oslagbar, att jämföras med varianten där man försöker nå de framflyttade fotpinnarna med tårna, konstaterar byggmästaren nöjt. Här behöver man inte bäva för längre sträckor, tillägger Robin. Det enda som kan säga ifrån är möjligtvis ryggen, men då har man piskat runt 90 mil på

en dag. Det har faktiskt blivit duktiga 2500 mil under de senaste två somrarna, så bygget är att beakta som pålitligt och driftsäkert.

Getting my kicks

Förutom att regelbundet käka miltals av asfalt på båda sidorna av diket, håller Robin i nuläget på och snickrar även med en 1947 touring knucklehead. Det blir en klassisk Texas stroker med vevskivor från en storsida. Lägg därtill 25drev på växellådan och primärbelt och det blir förhoppningvis en go´ marschfart på ca 130 knutar. Målet är att damma ner till franska sydkusten till sommaren, säger vår rebell och sparkar igång sina 1300 kubik. Trevlig åkattityd och mycket ryggrad i denna kreative snubbe, kan redaktionen konstatera. Vi ser fram emot att besiktiga nästa pair of wheels ! A panhead packed dude with lots of spunk!

Rat Fink

Merchandise…

den snåriga djungel av glättiga PR-prylar, sälj-jippon och tvivelaktigt lanserade varumärken, måste väl ändå Ed Roths alter ego Rat Fink vara en av de där pinalerna man inte klarar sig utan!? Den enda konkurrenten skulle i så fall vara Star Wars-profilen Darth Vader i sin första plastversion. Morsan ville emellertid inte att jag skulle köpa just den plastgubben då han tydligen gav henne associationer till Adolf Hitler!? Vi behöver ju inte gå in på diskussionen om huruvida detta skulle vara skäl nog att inte tjacka den svartklädde stiige herren med sin blanksvarta wehrmachtkruka och ett beskedligt ljusrör som enda beväpning. Rat Fink är i alla fall rätt oskyldig i jämförelse med mörkret och ondskans furste. Diggade du He-man Barbie och Ken som barn, så känns kanske RF i jämförelse lika fräsch och uppskattad som ”a turd in a swimming pool”, men vi gillar honom skarpt. Om inte annat så ger han de flesta av oss motorheads ett gott svepsjäl att

inte tvätta oss mer än en gång i veckan. Just därför har redaktören tjackat loss lite post- adolescenta leksaker som får honom att trivas bättre med tillvaron. Nyckelrings-råtta är helt okej att fästa hemnyckeln i, både för senior och junior. Har du tappat bort klubbpolarna på bilträffen eller har du slut på bärs!? Gråt inte utan plocka fram RF och du får omedelbar tröst. Är du hiskeligt mörkrädd som redaktionens medlemmar? Låt en självlysande Rat Fink få guida dig genom förortens djungel. Han vakar även över dig när du sover ruset av dig i något hörn av garaget. To have or not to have…

rip

Paso Robles Custom och rod-diggarnas Mecka har nått sin Grand Finale. Lowbrow tog sista chansen att bevista och ta tempen på västkustens hetaste creative melting pot… Hatten av och fridens liljor!

u är det som så att allt under vår herres himmel har ett bäst före datum, och vi kan inte göra annat än beklaga oss över detta påtagliga faktum. Saker och ting växer, når

sitt klimax, och bedagas därefter i skrämmande rask takt. Kanske var det på så sätt inga konstigheter att West Coast Kustoms meddelade att den årliga cruising i Paso Robles, efter hela 26 omgångar, nu ägt rum för sista gången. Visserligen är träffen fortfarande mäkta populär och evenemanget har dragit större skaror deltagare och åskådare för varje år, men man tycks ha vuxit ur kläderna. Det som började som en gemytlig träff för folk som diggar gamla roddar och old school customs, har allt mer antagit form av jippo med bilkortege, sockervadd och uppdragna tubsockor. Kanske var det på så vis ett välkommet faktum att man valde att flytta hela eventet

i w p w e l l o i W o a l p - wip - w Wel

till Santa Maria för en pånytt-start!?

The Grand Final

Paso Robles cruising har alltid anordnats under traditionella Memorial Weekend. En tredagars helg som jänkarna vanligtvis brukar använda till att hylla John Wayne och lyckade atombombsfällningar över civila mål. Nu får man ju tillstå att det är en bättre sysselsättning att slå ihop en kärra efter eget huvud och åka på bilträff istället. Hursomhelst, klubben West Coast Kustoms har hållit i trådarna sedan start och helgen har blivit något av en obligatorisk vårmönstring för folk som gillar modifierade

fordon. Själva cruisingen som alltid äger rum på fredagskvällen, är inte mycket att orda om, såvida man syftar på ett festligt uppsluppet och folkligt gemyt i ett nordiskt perspektiv. Folk sätter på sig stödkragar och neonfärgade träff T-shirts och puttrar fram på tomgång, medan den stelt leende publiken vinkar från trottoaren. Pyser du en öl kommer länsman och tvingar dig läsa Ave Maria baklänges hundra gånger. Alltså, sett som folkfest skulle träffen göra större succé som rekryteringsunderlag till någon frikyrklig organisation, men detta är ju en subjektiv recension gjord av en svensk bilburen ungdom, så vi förbehåller oss rätten att tycka…

Paso Robles 17

Grymma kärror

Så, det är väl trots allt på det viset att det är kärrorna som är anledningen till att man bevistat Paso Robles, och om dessa kan man inte annat säga än; Holy baloney och God damn it!!! Det du inte ser i Paso, kommer du förmodligen inte att se alls. Visserligen har de riktiga hard core klubbarna från L.A bojkottat Paso de sista åren av tidigare nämnda skäl, men det går inte att bortse från att utställningen i den lilla stadspar-

ken och de närliggande gatorna bjuder åskådaren på en spännande resa i färg och form. De stora namnen inom custombyggandet brukar passa på att visa upp sina senaste alster, men de amatörbyggda vagnarna brukar i allmänhet vara roligare. En ball begivenhet häromsisten, var såklart Sam Barris första custombyggda murkla. Törs man kalla det för en premiärvisning igen… Så här snart 60 år senare. Kika på bilderna och digga läget!

Hog hauler with style

åt oss säga att vi haft en diskussion om huruvida vi ska premiera udda och ibland mindre representabla fordon, enkom av den anledningen att de har en förmåga att dra till sig blickar och locka fram ett skratt. Jo, men visst ska vi det! Nog vet vi att vårda tradition och gamla skolor men ibland måste man också släppa fram annorlunda skapelser som bryter mot mönstret och har hittat sin egen nisch. Att skära loss Cadillac-fishtailskärmar och sedan sätta dem på ett annat åk, är ju ett gammal knep för att både

vinna längd och grace åt aktern. Vanligtvis brukar då Caddy-röven doneras till byggen med svepande linjer och någon sorts vag cruisingambiton. I detta fall har arrangemanget istället hamnat på en krockad gammal 49 Cheva 4-dörrars neger. Den smällda hinken räddades med en hårsmån undan skrotdöden och har nu istället antagit form av en riktig Frankenstein- hybrid. Praktiskt? Jovars! Det kan möjligtvis bli lite kallt för polarna på flaket… Men de får väl tränga ihop sig med grisarna så de håller värmen!?

et borde vara ett välbekant faktum att våra kära grannar i öst är rätt duktiga på att snickra ihop balla roddar och customs. Den finska byggarandan tycks präglas av den mytomspunna sizun med lite mer jäklar anamma än den svenska kompromissviljan. Detta brukar i regel ge sig i uttryck av en aning mer radikala ingrepp och uttrycksstilar. Man kan helt klart snacka om ett unikt finskt stilspråk. Eftersom finnarnas formgivning har fått internationellt erkännande för just sitt minimalistiska tänkande, återspeglas ofta detta även i deras bilbyggen. Hur det än må vara med den saken bibehåller finnarna sin framskjutna position som ett av Europas främsta rod och customland.

Truck luck

Jani Vuojolahti från Recyclers Car Club är inget undantag. Han har hittat sin egen byggstil och är redan inne på sin andra hot rod. Denna gång sprang han av en händelse på ett gammalt påbörjat roadster pick-upbygge som blivit stående

sedan det sena 50-talet. Kärran var påbörjad med droppad axel, juice brakes och v8, men ingenting var ordentligt sammansatt och rosten hade därtill börjat att härja i karossens nederkant. Jani högg dock tag i projektet och manglade på i bra tempo under garagesäsongen. Förutom rostlagningen av golvet, krävdes ett par nya dörrar. Janis klubbpolare hjälpte till och i samma veva kortades också flaket och karossen sänktes därefter över ramen. 59Ba-snurran helrenoverades och bestyckades med ett klassiskt Eddie Meyer 2-förgasarinsug. Med en uppsättning helsvarta Firestone-diggisar på 17” ekerfälgar sitter bilen helrätt. Jungfruresan gjordes till bröllopsresa, och nyblivna herr och fru Vuojolahti drog repan norrut över svenskfinskagränsen, och brände sedan hela sträckan ner till Tidaholm. Pytsen höll hela vägen. Det kallar vi hot rodding med finskt eftertryck!

Hakka Pälle!!!

Short Cuts På senhösten hade kompisgänget ”Sidblåsarna” fest långt ute i Hillbilly-land på den Norska stäppen, och kalaset var helt klart av det tuffare slaget. Bandet Backyard Drifters levererade taktfast hemvävd rockabilly, och ganska sent in på natten eldade en inspirerad festdeltagare igång sin trimmade sidventilare och gjorde en ordentlig burn-out till publikens förtjusning. Bättre avrundning kan man nog inte ha på en garagefest.

Rostiga roddar, tuttar och taueringar hör tydligen ihop som ler och långhalm. Att exponera dessa ting tillsammans är populärt har det visat sig. Vi ser det lite här och där, och senast i vår egen brevlåda i form av en vägghängd almanacka. Fotografen och skrotrodsenusiasten Josh McNally har haft vänligheten att skicka redaktionen ett gäng av sin skapelse som vi delar ut till er läsare. Hot Rod-tomten kom alltså sent i år och har delat ut tre kalendrar till de tre som motiverat sig bäst på vår hemsida. Grattis säger vi till Johan från Vetlanda, Nina från Linköping och Johan från Uppsala. Kalendrar kommer på posten.Till de som inte vann, men som fortfarande är intresserade av en kalender hänvisar vi till: www.ratrodsandrustqueens.com George Barris är inte bara en levande legend och sann ikon i kustom-världen, utan också en riktig festprisse. Vid det senaste sverigebesöket passa denne välmeriterade gentleman på att sänka några stadig samt kapa ett och annat tak. Den som trodde att gubben var en gamma mumifierad kvarleva från kustom-erans glansperiod får tänka om. Än är det liv i gubben, här bredvid i full färd om att koppla grepp på två valkyrior.

The

exquisite m

Sustained Static Gaze, Oblivious To Surroundings. Empty, Strained, Unmoving Eyes; Introverted, Paralyzed A Burning Mass Of Emotions Denied, Enraged By Years Of Silencing. An Accumulation Of Feelings Suppressed, Returning To Devour. Bright Rays Of Chaos, Generated By Subconsciousness. A Retribution By Own Thoughts; Twisting The Mind Into Fits Fuelled With Pains Unveiled. Burning With Contamination. Set Afire By Disowned Self-Lies; They Penetrate The Eyes. I... Am I The Next? Self Inflicted Overload. Thoughts Returning To Think Me Away. I... Will I Be Reprieved, Or Am I Just Awaiting The Sentence Of My Exquisite, Internal Machinery Of Torture The Turmoil Arises, From The Innermost Core Of Denial. Shining Streams Of Putrefaction, Reflugent With Disease In Outward Motion To Redress The Balance By Retaliation. A Terminal Journey To Relieve Cognition Of Ability Minds Lit Like Candles, By Rejected Senses And Emotions. Tearing Flames, Born In Mind; Creations Of Self Deception. Strained, Not To Lose The Grip Humans Locked In The New Disease. A Light By Eyes Unseen Has Come To Burn Us Clean. I... Am I The Next?... I Sense; The Facilities Of The Bodily; Discorporated By The Light All My Pleas; Denied By My Psychological Enemy The Inner Light Unseen

machinery of torture

The Exquisite Internal Machinery Of Torture assembled by: Reverend Thomas Schuldt Typ Shovel X Knöl Årsmodell 1947 X 1941 Bromsar Ja, på samtliga hjul X Ja, endast bak Styre Lågt och smakfullt X 20” Ape hang Slagvolym X 1560cc 1200cc Kompression X Ja, ca 10,5:1 Nej Primärdrivning Enkelradig kedja X Dubbelradig kedja Förgasare Ja, fyra stycken X Ja, två stycken Förgasartyp X S&S Super B Linkert Förgasarlänkage X Progressivt, wire Vet ej Byggtid 2 år X 3 Månader Klubb X Sinners SMC

I... I’m Deceived By My Receiving Eyes; - Susceptible To The Endless Killing-Sights Consciousness Fails The Grip. Substance Now Decreasing Amorphous. Without Shape - I’m Vanishing; Dematerialized My Own Corrosive Thoughts Probes Armed With Acid Tools Disintegrated, I’m Bleached Out Of Reality Scattered Bits Internally; My Last Transparent Remains; Floating Objects Inanimate; Spinning Into My Soul Defeated By My Contents. Tables Turned, I’m A Thought Repressed I’m Swallowed Into Myself. Destination; Nothingness I... Am I The Next? Self Inflicted Overload Thoughts Returning To Think Me Away I... Will I Be Reprieved Or Am I Just Awaiting The Sentence Of My Exquisite, Internal Machinery Of Torture I... I’ve Been The Next. My Self Inflicted Overload, My Neglected Thoughts Have Thought Me Undone. I... I Was Never Reprieved Now I Know The Sentence Of Me Exquisite, Internal Machinery Of Torture

Jimmy White’s

Circle city hot rods Orange County har alltid varit något av en inofficiell mittpunkt på LA:s hot rod karta. Här har det alltid funnits en stark bilbyggarkultur och många kunniga förebilder inom racing av alla de slag. I dessa tider av full revival av allt från primitiva roddar till vilda gassers, har också antalet yrkesverksamma rod-byggare ökat påtagligt. Att driva sin egen hot rod verkstad tycks i dessa tider blivit snudd på något av en rock´n´rollgrej. Antalet självutnämnda byggherrar som slår ihop trafikfarliga rat rods tycks öka i kapp med

att Discovery producerar sina TV-såpor. Som alltid lyser dock vissa stjärnor starkare än andra. Alltid lika aktuelle eldsjälen och ex-Shiftersmedlemmen Jimmy White står med båda fötterna på jorden, fastare än någonsin. Han har trots hård konkurrens från de stora etablerade firmorna, utmärkt sig i sammanhanget och hans firma Circle City Hot Rods ser till att förvalta det klassiska hot rod arvet på ett föredömligt sätt. Lowbrow tog självfallet tillfället i akt, att besöka J.Whites workshop när vi hade svängen förbi häromsisten. En av anledningarna till att vi kände oss manade till ett besök, var den filmsnutt på Youtube som under det senaste året tycks ha skakat om hot rod världen ordentligt.

Två män, två liv, två stegar och ett språk. -Hey Bro’ How have you welded those ladders? Waddaya think pilgrim? - Heated and hammerd with mustig baz n’ ass gas!

Den korta filmsekvensen, som verkligen är en skakig handy cam amatörproduktion i bästa dogmastil, visar hur Jimmy tar ut sin gamla råa A-Fordskupa med en trimmad hemi, bestyckad med sex fuggar samt zoomieheaders, och formligen släpper loss Hin Håle i LA-trafiken. En intensiv kortfilm som onekligen skulle kunna ge även en oinvigd motorskalle redig gåshud. Dånet av en helvetiskt varvande hemi följt av långa utdragna motorbromsande harklingar är helt klart en höjdare. Jimmy är i full färd med att tiga ihop stegar till en bakvagn på ett 32:a roadsterbygge, när vi oanmälda ramlar in i hans shop. Efter att ha förklarat att vår nyfikenhet drivit oss till hans adress, fattar han galoppen och garvar. Vi tycks inte vara de första... -Det var ett par tyskar här förra veckan, Berättar Jimmy. De hade också inspirerats av filmen på nätet och ville se min shop, samt och A-

Fordskupan i verkligheten. Förstår inte varför folk fastnar för den skakiga filmsnutten, men ni får gärna kika runt. Jimmy tar av sig svetsmasken och lotsar oss runt. Självfallet letar vi oss in till det rum som hyser den hemiförsedda A-Fordskupan; Alfa-tiken! Vi går tysta runt skapelsen och visst tusan känns det ballt att se rysaren i verkligheten. Jimmy berättar att han inte kört med den sedan förra året då han var iväg och racade i Texas. -Den stod sig faktiskt riktigt bra och gjorde runt 13 sekunder på kvarten. Problemet är att rodden inte får något grepp och att karossen börjar ge efter. En glipa mellan vänsterdörren och A-stolpen vittnar om kraftiga vridningar i samband med take off. Det är många beställningsjobb just nu och Jimmy förklarar att det inte bara handlar om att bygga hela bilar, utan många kunder vill ha hjälp med vissa delar av ett projekt.

-Ska bygga klart detta 32 chassi och lägga ner en rocketsnurra i den. 29:an i hörnet skall rostlagas och sänkas över ramen. En 34 kupa håller också på att få taket sänkt i ett angränsande rum. - Sedan har jag en hel del rullande renoveringar som kommer in med jämna intervaller. Det är mycket mindre modifieringar, men jag föredrar att bygga hela bilen från scratch. Det är loftgångar spikade utmed magasinets sidor och det ligger mycket udda gobitar och väntar på att få hitta ett objekt att skruvas på. -Jag åkte på varenda swap meet för ett par år sedan, gissar att jag började samla i rättan tid, då folk inte ännu förstod att det skulle bli ett sådant sug efter gamla trimdelar. Sexpacken tiger still på sina dammiga förvaringsplatser medan husse släntrar förbi. Circle City Hot Rods har under senare år lyckats att profilera sig som en av de främsta inom den mer klassiska byggstilen inom hot

rodding. Mycket av framgångssagan bygger på att man inte ligger på latsidan, jobbar på hela veckan och gillar det man gör. Jimmy berättar att han jobbat hårt för att få ut så många uppseendeväckande byggen som möjligt. De fungerar precis som ett C.V, och så fort folket börjar känna igen namnet, kan man börja ta betalt för sitt arbete på allvar. Jimmy understryker emellertid att det inte är lätt att driva en hot rod firma i LA med sina feta fastighetshyror och allmänt dyra omkostnader. Numera har dock slitet börjat att ge lön för mödan och Jimmy kan luta sig mot utmärkelsen ”Best Rods”, en titel tidningen OC Weekly delade ut förra året. Hur många trendiga work shops man än besöker i LA, så framgår det dock rätt omgående att Jimmy White är en rätt lugn och framförallt ödmjuk snubbe, med en professionalism och detaljfiness som verkligen gör honom till en av de främsta. Vi tackar därför för besöket och hoppas på att kunna titta förbi igen.

Hot rod movies - Wild youth on the loose!

ovisst görs det filmer om ohängda snorvalpar och kaxiga testosteronstinna ynglingar med snabba bilar och dryg attityd även idag. Ända skillnaden från 50-talets version på temat är att dagens produktioner går ner sig i dåligt trimmade storys om kokainligor, under cover FBI-agenter blandat med stressande discodunk och framförallt läskigt moderna plastbilar med svettiga kjolpaket och super booster knappar. Toppa detta med nyfönade kalsongreklamsnubbar och en filmteknik som får hela rullen att kännas som en sämre MTV-video, och du förstår att en riktig hot rodder eller smått garageefterbliven pajsare eller pajsarinna, hellre kikar på gamla kalkonrullar från den gyllene hot rod eran. Eftersom vi inte behärskar bäst

före datum-tänkande, varken när det handlar om fyra veckor gammal mjölk eller rostiga bilar från början av det förra århundradet, slår vi följdaktigen hellre ihjäl någon timme av Juvenile Delinquent- frosseri framför någon av följande klassiska filmer. Corny storys javisst, sisådär rollprestationer javisst, kass kvalitet javisst! Rätt stuk på bilarna och ballhetskultvärde JAVISST! Kul kuriosa i sammanhanget är att rocklegenden Gene Vincent lirar några spår i Hot Rod Gang. På filmaffischen bär han en mindre klädsam Siwert-fitta runt hakpartiet, vilket inte riktigt stämde med verkligheten, men vad gör väl det såhär 50 år i efterhand!? And Action!

Sick Boy’s in town! H

ar ni någonsin känt att ni skulle kunna tänka er att leva utanför det tuktande och förmanande samhället och lagens trånga arm? Har ni någon gång kommit på er själva med att bryta mot lagar och regler, i ren pur trotsglädje? Vi på Lowbrow Magazine har lång och gedigen erfarenhet av detta gissel. En genetisk defekt (får vi gissa), eller avsaknaden av fadersgestalter på dagis, har gjort oss samhälleligt inkompetenta. Speciellt då vi tycks föredra att köra åldersdigna och livsfarliga fordon, snorta smält bly och har en förkärlek till att bränna bakhjul, dricka en massa öl och ljuga för våra mammor. Vi vill med detta inte mana våra kära läsare till social olydnad och upplopp, nej snarare belysa behovet av att vi kanske borde kanalisera våra rebellsträvanden i en fiktiv förebild, istället för att försöka leva myten själva!? Det är som sagt svårt att leka 18 när den gamla gubben i badrumsspegeln stirra på dig rödögd och ondskefull… Låt oss därför presentera vår nya medarbetare; Sick Boy. En svettig snubbe som varken har en språklig förmåga, rakar sig, använder deo eller toapapper. Nej här har vi ett riktigt otäckt stycke mansgris och grease monkey som inte böjer sig för någon eller något. Sick Boys ledmotiv är ”I aint taking no shit, but willing to give loads of it!” Vi hoppas på så sätt kunna erbjuda er ett ledsagande kapitel livsfilosofi i varje nummer framöver. Så på med surfhjälmen och let´s go!!!!

Besök Lowbrow online... På vår hemsida hittar du bland annat ett helt nytt svenskt diskussionsforum om våra favoritleksaker. Hot Rods, klassiska kustoms, kustomMC, Lowbrow-konst osv. Vidare hittar du vår web-shop, aktuella tävlingar och allt annat som är på gång.

Webshop! Messageboard!

And much more!

Här hittar du oss online: E-post: Web: MySpace:

info@lowbrowmag.com www.lowbrowmag.com www.myspace.com/lowbrowmag

v alla ovanliga för att kanske t o m säga otippade val av byggämnen står vissa ut betydligt mer än andra. Har ni tex lagt märke till alla uppskrämda gamla cab over engine lastbila,r som plötsligt verkar ha blivit en synnerligen het fluga!? På senare år har framförallt bristen och självfallet priserna på lämpliga objekt blåst liv i uppfinningsförmågan och sett till att många gamla udda modeller fått en revansch och nytt liv som just hot rods. Trots en sorts nyfödd byggliberlism får vi ändå tillstå att gamla 4-dörringar av alla de slag, i regel brukar komma rätt

långt ner på önskelistan. Visserligen har många gamla slitna stegar från det sena 1930 och 40talen, på senare år fått en påtaglig revival genom street rod-svängens försorg. Det är således numera både rumsrent och accepterat att ibland ta ett och annat steg bort från HR-fundamentalimens smala stig.

Ain´t no pick nick Med detta sagt bör vi alla kunna köpa läget och inse att det inte blir mycket till utveckling, om alla väljer den enkla varianten och tjackar en nypressad 32:a roadster och sedan utrustar densamma med trimmad småblockare.

En fyrdörrars pinne går faktiskt att stuka till efter hela regelboken och lite till. Som vanligt är det främst fantasin som begränsar tingens vara eller icke vara. Ta denna balla Ford Touring från 1936 som exempel. Vanligtvis ger bara själva uttrycket touring småbeska associationer till vuxna sällskap iförda lustiga halmhattar, medhavda picknickorgar, rutiga filtar och kanske tom en raspig resegrammofon med släpig foxtrot på högsta kräm. Nu behöver det ju som sagt inte bli på det viset om någon människa med bättre självinsikt och ohämmad kreativitet får komma till skott.

Fet pjäs med sänkt röv

Med felhängda kidnappardörrar och uppkromade rutramar, i kombination med ett nersänkt rövparti och en uppskrämd sida med trippla fuggar, seglar den här gamla touringpråmen på med godkänd styrfart och duktiga stilpoäng. Här har vi en härlig kombination av fyrdörring och lika mycket rod som kustom. Ett stuk som ser till att ge åket en distingerad touch längst crusingstråket, likväl som en trevlig knuff vid prestigefulla rödljusbataljer. Vår motorkonnässör tillika kamrat J.Myers bi-

fogade de här trevliga bilderna och gav oss en kul liten story; Jeff berättade att han höll på att köra in i framförvarande medtrafikant när han passerade en lokal bilhandlare i det lilla präriesamhället York förra sommaren. Två svettiga hantlangare var i full färd med att baxa av en trailer med en luggsliten 36:a Ford. Liket hade precis tagits emot som ett oönskat inbyte och man visste inte riktigt vad man skulle göra med eländet. Efter lite snack visade det sig att Forden stått till sig hos en gammal pajsare som ägt

den i över ett halvt sekel. Kärran hade alltid gått i samma familj och den gamla tillhottningen var ett resultat av gubbens ansträngningar i samband med ungdomens high schoolår. Visserligen var bilen i ett ganska slitet skick, men Jeff förmådde bilhandlaren att behålla klenoden och kosta på en allmän uppsnyggning… Och visst blev det schysst!? Bättre reklam och blickfångare får man ju leta efter. Kollegorna diggar därmed läget och stämmer in; kul när gamla tillstukade byggen får en chans till!!!

Nu ska jag behandla ett ämne som I dag är så vanligt och omfattande att det faktiskt är väldigt imponerande på ett udda men ändå tilltalande sätt. Vissa behandlar ämnet väldigt diskret, som om dom just varit på bolaget, men snabbt smusslat ner pavan I en diskret påse eller kanske helt sonika I innerfickan . Jag snackar om att handla på Ebay. Att tjacka loss nån pryl på en internetauktion kan vara givande och upplyftande, men kan även, som denna skröna snart ska berätta vara en tragisk upplevelse som lämnar en stor krater I bankboken. Jag hade under några veckors tid varit I kontakt med en svensk snubbe som handlat en ’65 Mustang på ebay för $10000. Sure, på bilderna såg bilen vettig ut och den stod bara nån halvmil från shippingen. Jag hade fått I uppdrag att hämta bilen, eftersom säljaren efter 1 månad inte fullföjt dealen och levererat mussen. Här började så en fruktlös och intensiv verbal kamp som slutade I rena hot och många elaka ord. Dåren som “sålde” bilen var minst sagt schizofren och talade ena sekunden om hur ärlig och reko han var, för att minuten senare skrika I luren att han var “the meanest motherfuckin cardealer in the world” och att jag snart skulle skura toaletter utan framtänder, för dom skulle han minsann slå sönder. Självklart så svarade jag med samma ammunition och undrade om den jävla dåren verkligen vågade sova om nätterna! Veckorna gick. Jag insåg att bilen aldrig skulle ha sålts till oss, detta bekräftades även av killen från Sverige som sett den på ebay igen! Jag ringde ett par ggr varje dag och var såklart riktigt förbannad. Jag fick snacka med hans dotter, fru och hemtjänst..som av nån anledning alla hade samma röst. Jag klargjorde rätt ordentligt vad jag skulle göra när jag såg dom, så efter ett tags bearbetning blev jag lovad ett ,mote där pengarna skulle betalas tillbaka. Detta drog också ut på tiden, och efter ytterligare ett par veckor kände jag att det var dags att få ett slut på det hela. Killen I Sverige hade lyckats skaka fram en address genom att snacka omkull en kvinnlig polis I staden

där skurkarna bodde. Så, jag och en polare lastade min nyinköpta ’66 Ford full med järnrör och begav oss dit fulla av adrenalin och testosteron. Väl på plats såg vi att huset var tomt. Väldigt tomt. På tomten och på uppfarten stod ett knippe risiga Mustanger men inte “våran”. Jag ringde upp liraren och var såklart vansinnig, fick snacka med hans fru och vad jag sade till henne skulle säkert kunna få mig hängd I nån sydlig delstat. Under tiden kom grannarna ut och berättade snabbt vilka dårar hela familjen var. Snabbt fick vi veta att “vi har inte sett eller hört nånting av er”, och att “som av en slump står det en domkraft och en slägga på min garageuppfart” grannarna viskade fram lite fint att vi minsann kunde slå sönder bilarna och gärna huset med. Dom skulle titta åt andra hållet! Vi stod och funderade på att sno med oss en av bilarna för att ha nåt att köpslå med, då plötsligt en fet Merca tvärnitade framför oss. Ut kom 2 jättebiffar som såg klart otrevliga ut. Dom ställde sig framför oss och bara blängde. “can we help you guys?” Vi lackade ur och sket I hur stora dom var, En arg diskussion uppstod ,vi höll hårt I järnrören och var beredda att klappa till . Dom spelade dumma och sa att även dom blivit blåsta på en deal. (Senare framkom att dom var sönerna I familjen.) Vi drog slutligen därifrån utan att kunna göra ett skit. På väg hem pajade laddningen och vi åkte 4 mil helt utan lysen på bilen, på motorvägen utanför L.A mitt I natten!. Storyn slutade inte där. Jag blev polisanmäld för mordhot, en privatdetektiv skulle hjälpa mig, men det slutade med att hon bevakade mig. FBI blev inkopplade och det visade sig vara en jättestor svindlarliga med falska namn och social securitynummer. Advokater blev inkopplade, men nu har ett drygt år passerat och troligen blir det aldrig klarhet I detta och liraren från Sverige förlorade $10000. Detta är bara ett av många fall jag känner till där utgången blivit densamma. Visst kan man göra klipp på Ebay, men låt alltid nån du känner kolla på bilen först. Det är värt varenda öre!

isst kan man vräka på med balla prylar och grymt klassiska tillbehör. Hänga på kromade detaljer och fräna accessoarer. Det går att göra listan på ”must have items” hur lång som helst. Men, döm om vi har fel… Till syvens och sist handlar det likväl om att vara någorlunda måttlig, för att kanske till och med använda ordet återhållsam. Perfekt skärpa och balans tarvar definitivt en clean linje, eller en gemensam vass nämnare. Låt kanske den gyllene medelvägen få bli din guide till ett lyckat bygge. Försiktighet är dock ej att förväxlas medelmåttighet. Lowbrow tar därför tempen på en särdeles trevlig komposition; StigtomtaHasses 31:a Basic Beauty Tudor!

Collecting parts

Jodå, denna berättelse börjar också med en hög gamla delar som sakta men säkert började inspirera och anta formen av ett fränt åkdon. Hasse Karlsson behöver förmodligen ingen närmare presentation vid detta laget. Snubben har byggt många helrätta kärror och han borde sannolikt

kunna titulera sig veteran i sammanhanget. Hursomhelst, förutom en slick Mercury i garaget, fanns det fortfarande plats för en rod, så sagt och gjort… Hasse skred till verket. Tudor 31:an, eller det som var kvar av den gamla skrindan, hade stått som skogsvrak rätt många år. Hasse hade förutom karosseriet samlat på sig behövliga delar så det var egentligen bara själva sparken i ändalykten som behövdes för att komma igång på allvar med själva bygget.

Simplicity is the word

Planen från början var tämligen enkel, avslöjar Hasse. -Jag ville nog bara slå ihop

något busigt och vrida runt i, garvar han och fortsätter… Började såklart med chassiet och kirrade en 4”droppad I-beam som försågs med V-stag från vad som förmodligen var delar från en 46:a Ford. Bromsarna fram togs från en 40:a och bak riggades en 8”axel från en Mustang. En klassisk kick up ordnades till och snart var det dags för att sänka ner en snurra med dito låda i ramen

-Jo, snurran från min mercury låg kvar och samlade damm i ett hörn, så drivlinan var i regel klar att sänkas ner mellan ramtassarna, berättar Hasse. I kustom-mercens motorutrymme huserar numera en stinn Hemi, så det går ingen nöd på det åket heller. Hasse slog på så vis ihop ett trimkit till sidan, med tillhörande attiraljer såsom högkomp-toppar, en hyffsat vass Iskykam och ett dubbelförknasarinsug av fräck design. En 4-

växlad Musselåda knökades därefter på plats och parades ihop med snurran med hjälp av en hemmasnickrad adapter.

Kärra efter kulör

Valet av lämplig kulör kan i vissa fall både förbrylla likväl som irritera en noggrann byggherre. Man vill ju inte stå där med alla dessa timmar av idogt arbete, för att konstatera att saker och ting inte stämmer på grund av en felaktig kulör. Hasse tog sig dock en funderare, lät idéerna jäsa till sig, för att slutligen blåsa hela rasket i den trevliga färgkombinationen med klassiskt vit torped och en limegrön matt metallic

med hyffsat grov kornstorlek. Inredningen fick självfallet även den en vit variant med trevlig tuck´n´roll och långhårigt innertak. Så klassiskt enkelt, men ändå så fulländat!

Pedal to the metal

Hasse meddelar att byggets vägegenskaper och tillförlitlighet varit till full belåtenhet under den första åksäsongen. Här fjantas det inte med körsträckorna och rodden har fått bekänna färg under de friskt gasande körpassen. -Jorå, den kilar på stadigt runt 100 blås, inga problem med landsvägskörning då jag har tacksamma 3.0 i bakaxelutväxling. En hot rod som är gjord för att åka i med andra ord… en riktig Basic Beauty

Vino, bum and’master’of’art! A

v alla tänkbara lustigkurrar som ser dagens ljus...sätter vissa mer prägel på sin samtid än andra. Kenneth Graeme Howard Von Dutch föddes den 7 september i herrens år 1929. Få kunde då anan att han inom några decennier skulle bli en av de riktigt stora inom det som skulle bli Lowbrow-konst.Förutom pinstripingen, som han blev mest känd för, var han också en duktig motorcykelmekaniker, idrottsman, knivmakare, musiker, metalkonstruktör, filosof och kanske framför allt vapensmed. Under skolåren var Kenny en duktig idrotts-

man och resultaten på löparbanan gav honom ryktet som L.A´s snabbaste man. En annan talang var det goda musikörat och i sinom tid blev snubben även en skicklig flöjtist. Kennys farsa var designer och skyltmålare och randade blomvagnarna utanför Farmer´s Market. Det var här den unge Von Dutch fattade tycke för sin fars konst.. Träning gav skicklighet och endast tio år gammal kunde Kenny texta och måla på mästerlig nivå. Av förklarliga anledningar tillbringadesd mycket tid spenderades i faderns studio och i farbroderns garage. Här fick Kenny lära sig hantera verktyg och måla. 1941 slutades skolan och

han fick jobb som mekaniker på Beerups Motorcycle Shop. Kenny lånade olovligen en hoj från jobbet, tog sin fars penslar och dekorerade hela hojen. När chefen fick se detta sparkades Kenny genast ,men anställdes snabbt igen som lackerare på samma firma. Kenny kom snabbt på att det gick och dölja en skada eller repa genom att göra en text eller rand över skadan, istället för att lacka om hela motorcykeln. På så sätt föddes grunden till det som skulle bli hans gebiet.

Blev Galen

Randning hade egentligen blivit omodernt när 15-årige Von Dutch började jobba åt Beerups. Senast någon dragit en rand på en amerikansk bil var 1938, då utförd på order av General Motors. Under många år lackade och randades inget annat än just motorcyklar. Kenneth hade gjort tusentals motorcyklar, men inga bilar. Idén med att stripa bilar eskalerade emellertid och sanart var den återfödda trenden ett faktum. Under 50-talet började custombyggare dra radikala ränder på bilarna och Von Dutch som tidigare trott att han aldrig skulle kunna försörja sig enbart som pinstripare, blev plötsligt fullbokad. De år som följde stripade han så mycket att han nästan blev galen. 1958 slutade därför Von Dutch pinstripa. Han var så känd att folk åkte från New York enbart för att få bilen “Dutched”. När kunden beställde ett jobb sa de aldrig vad de ville ha utan hur mycket det fick kosta. Motiven var alltid Von Dutch´s egna.

Mekaniker eller vapensmed

”I’m a mechanic first. If I had my way I’d be a gunsmith! I like to make things out of metal, because metal is forever. When you paint something, how long does it last? A few years, and then it’s gone!” Dessa geniets egna ord talar klarspråk.Trots genialisk konst och enorm popularitet tjänade Von Dutch aldrig pengar på sina ränder. Pengar var bara bekymmer. I en tidningsartikel 1965 sade han: ”I make a point of staying right at the edge of poverty. I don’t have a pair of pants without a

hole in them, and the only pair of boots I have are on my feet. I don’t mess around with unnecessary stuff, so I don’t need much money. I believe it’s meant to be that way. There’s a struggle you have to go through, and if you make a lot of money it doesn’t make the struggle go away. It just makes it more complicated. If you keep poor, the struggle is simple...Snubben hade med andra ord koll på läget! För att få lite lugn och ro mångdubblades Von Dutcjhs priser. Hur dyrt det än blev ville folk ändå ha ränderna. Von Dutch hatade den stora reklamhysterin kring honom, han skapade ett varumärke, men avskydde att själv vara pro-

dukten. Han ville inte att det skulle skrivas om honom utan om hans arbeten. ”Man kan inte göra ett välutfört jobb, om man hela tiden tänker på pengarna” Ett välutfört arbete betydde allt för honom.

Ed Roth slutar

Efter tio år under jord slog sig Von Dutch ned med sin familj i Arizona. Han ägnade sig där huvudsakligen åt att tillverka vapen och knivar. Skicklig vapensmed som han var, tillverkade Von Dutch bland annat vapnet, the Mare´s Leg, till kult tv-serien Wanted: Dead or Alive med Steve McQueen. För mer kännedom; Mare´s Leg är en kortad Winchester bössa av årgång 1892 som bars i ett stort benhölster och hanterades med en hand. Von Dutch Familj försökte leva ett normalt liv, i ett stillsamt hus med grill och stationsvagn.

Familjelyckan varade dock inte mer än till mitten av 70-talet då Kenneth släppte allt och åter drog till Kalifornien. Alllt för att ta över jobbet på ”Cars of the Stars” efter Ed Roth som slutat. Von Dutch blev huvudfabrikör åt ”Bruckers Family´s Collectibles”. Bruckers gav honom ett hus att bo i samt arbetstiderna nio till fem. Von Dutch började kalla sig J.L Bachs, förkortning för Joe Lunch Box. “Cars of the Stars” skrotades till slut och Von Dutch följde med Bruckers till Santa Paula. Sina kvarvarande år bodde han i husbil bakom ett varuhus. Mestadels var hans arbete att köra iväg med folk, speciellt de i uniform. Von Dutch var ingen skötsam kille, utan sköt även

signatur, det flygande ögat, vad betyder den? Enligt honom själv härstammar symbolen från Makedoniska och Egyptiska kulturer, ca 3000år före en viss snubbe föddes. Enligt myten betyder ”ögat i skyn vet allt och ser allt”. Von Dutch modifierade symbolen till hur den ser ut idag. Reinkarnation var även något Von Dutch trodde på. Det flygande ögat är knutet till denna tro. Ett hårt liv levdes, som den raggare han var... golvet i husbilen var täckt av fimpar, öl och spritflaskor. De dåliga vanorna såg även till slut till att ta kål på honom. Sjukhus var inget han gillade, men smärtan blev till slut outhärdlig. Läkare uppsöktes men det var för sent. Von Dutch avled den 19 september 1992 med ett otrevligt magsår som dödsorsak. Efter sig lämnades två döttrar. Von Dutch´s aska spreds slutligen i stilla havet. Gamle Von Dutch skulle säkerligen vrida sig i graven om han visste att vi sitter och knäpper på datorn här. Utveckling och framåtsträvan var nämligen något bohemen avskydde mest av allt.

Namnet säljs

e n bad boy, Den enka anledningen till dådet var för att antagonisten var från Cleveland! Han klarade sig sig dock ur knipan och ägnade istället tiden åt att tillverka några utomordentligt vackra knivar. Ca 100st av dessa konstverk såldes för $300 /st. En av dessa knivar idag inbringar blygsamma $3.000! Även ett antal extraordinära motorcyklar kom att byggas, innan Von Dutch checkade in hos Sankte Pär. Han satte VW motorer i allt han kom över och en massa andra ”weird stuff”... för att inte glömma att nämna en ångdriven TV.

Flying EyeBall och varande magsår Von Dutch är faktiskt till stor del ansvarig för att pinstripingkonsten existerar än idag. Hans

Efter hans död såldes rättigheterna om den ärbara Von Dutch´s namn för enbart några dollar. Ett klädföretag som marknadsförde kläder med Von Dutch´s logga nappade rakt av. Märket såldes vidare till en viss dansk dräng vid namn Tonny Sörensen. Denne lyckodräng lyckades sedan pressa in märket i media genom att manliga och kvinnliga artister bar dessa plagg vid väl valda tillfällen. Von Dutch är idag synonymt med kändismode. Folk klär sig med Von Dutch´s namn utan att veta vem han var, vad han åstadkom eller vad han lämnade åt eftervärlden. Det kan tyckas vara ett tragiskt slut för en av världens mest framgångsrikaste pinstripare. Vi kan konstatera att Kenneth Howard efterlämnade betydligt mer än bara pinstripingen. Vi snackar ett geni som lyckades ge sin egen personlighet till vad han än skapade, och tillförde därtill ett nytt synsätt på konst och fri kreativitet. Von Dutch var och är fortfarnde en av de tre vise männen i custombibeln.

Lowbrow Magazine lyckades få en kort pratstund med den högst produktive tatueraren och kustomkisen från Göteborg. På ett eller annat sätt har du säkert redan kommit i kontakt med verk av Sibban på Reb Ta2’s. Han klottar inte bara på folk utan sköter även bl a den grafiska biten åt Jokers Car Club där han ingår som medlem. Det som kännetecknar vårt intervjuoffer är en genuin frihandsstil med en överlägsen Old School-känsla. Tatueringar, grafik, konst, musik, roddar och MC-byggen, inget verkar omöjligt för västkustens Kustom-estet. LB: Yo! Reb(el) Tattoo kallar du din studio. Betyder det att du helst tatuerar sydstatsflaggor och ku klux klan-gubbar? Reb: Javisst! Mycket gärna.

LB: Jag gjorde en knarkarmaskin av en eltandborste, nål och skrivbläck en gång. Det blev bara skit så jag la ner. Hur och när halkade du in på det här? Berätta lite om hur det började och fram till nu. Reb: Mina klubbkompisar i Hilldings MC köpte gaddningsmaskiner till mig runt -91. Resten fixade jag, så var det bara att börja plåga folk.

LB: Tatuerare måste ju vara några av de mest produktiva konstnärerna någonsin. Om man bara kikar på de jag känner som du gaddat, blir det typ fler än vad man kan räkna till. Hur stor

del av motiven är original, och håller du koll på hur många det blivit genom tiderna? Reb: Jag ritar runt 95 procent av det jag tatuerar, men jag har inte en aning hur många det kan ha blivit genom åren. LB: Stämmer det att du helst gör klassiska motiv, eller går det lika bra att klämma in en ros på axeln och en delfin på vaden här och där? Reb: Jag diggar rosor! Allt går att göra kool. LB: En starkt rådande gör-det-själv-mentalitet och billiga maskiner från Kina har gjort att det ploppat upp taskiga tatuerare lite över allt. Tror du att det är tufft att tatuera, pengar eller någonting annat som lockar? Har du någon åsikt? Reb: Jag menar, det ser ju ganska lätt ut att tatuera så... Men jag bryr mig inte om någon

köper den skiten, det funkar ju ändå inte. LB: Utöver tatuerandet och målandet bygger du Hot rods och motorcyklar, spelar ståbas i ett psychobillyband, uppfostrar barn och reser. Satsar du på hjärtinfarkt vid 40? Reb: Man gör så gött man kan. Det gäller att ligga i när man är en livsnjutare. LB: Eftersom du är inne på det här med roddar och kustoms. Tar du några konstnärliga influenser från den skolan såsom Ed Roth, Von Dutch m fl? Reb: Ja, alla som byggt och bygger inspiererar mig. Det finns mycket koola prylar därute, så det e bara å öppna ögonen och låta sig inspireras.

LB: Du känner säkert till såpan om ett gäng solbrända TV-tatuerare. Där man oupphörligen hör om själva motivets syfte och mening. Det är allt från att en tatuerad groda ska betyda att man ”hoppat” iväg från livet som pundare till att en lotusblomma ska betyda att man är sugen på att bli astronaut och åka till månen osv. Finns såna här retards på riktigt?



Reb: Det finns mycket idioter där ute... Kör försigtigt! LB: Till sist, får vi höra en top-5 av oumbärlig musik att tatuera till just nu. Reb: Lyssnar på Los Challengers, Graveyard, Pentagram, Rose Tattoo och don Cavalli (Cryland).

Vill du annonsera i Lowbrow Magazine? I sådana fall kan vi erbjuda en grym independenttidning med inriktning Hot Rods, Kustom-bilar, Kustom-MC och Lowbrow-konst. Du hittar aktuella priser på vår hemsida: