Lowbrow Magazine #5 by Magnus Jansson

LOWBROW

Hey ho! Lets go - it’s a new Lowbrow! f

•

Bad ass Harleys, lead Kustoms and Rods hotter than hell

Buy it now!

ik eR

Lowbrow Magazine

Volume 5A 2009

i Hov

ry! o t s

! l a i r o t i Ed

’t Can , If I er One b m r u e b Be N n Num u! The On Yo Two

veriges fetaste pyttipanna bestående av lika delar stukade hojar och kustoms som galna ägare med psykedeliska drömmar och önskningar är tillbaka. Ambitionen och viljan att nå ut med blaskan till er råder i allra högsta grad, och där emellan bjuder vi upp till fest och Kustom/MC/Rod-utställning. Vi har fått erfara att det finns riktigt inbitna Lowbrow-skallar som är så pass hängivna att de faktiskt letar upp oss på nätet. Visserligen har vi ingen direkt prenumeration att erbjuda, men nätbutiken fungerar dock ypperligt. Vidare har vi introducerat ett eget diskussionsforum med motorrelaterad inriktning samt kategorier för köp-och-sälj och evenemang. Besök oss gärna på hemsidan och var med och snacka skit om det mesta, tyck till eller kom med synpunkter. Annat nytt är att vi kommer att vi dragit igång en artikelserie med från ax till limpa-tänk. Redaktionen fick nämligen nys om en rätt avancerad taksänkning som pågick i ett garage inte långt här ifrån. För övrigt överlevde de flesta av oss den årliga redaktions och klubb-middagen även kallad ”Herrmiddagen”, en term som gestaltar ett lojt försök att om möjligt förkläda spritfesten och det efterföljande kaoset i en mer passande term. Med facit på hans rymdes både två saftiga slagisar med tillhörande blåklockor och sneda näsor, samt en spräckt panna efter en dödsdykning ned i en betongtrappa. Ingen omkom så vi kör nästa år igen, men då hemma hos Daggers klubbpresident David! Visserligen har vi kommit överens om vissa inskränkningar i vätskeflödet och likaså ordningsregler vad anbelangar klädsel, musik och skjutvapen. Vi kommer igen med en uppföljning... Vidare planerar vi för fullt inför det stundande ”Lowbrow Showdown 6” i slutet av maj, och vi har på känn att det kommer att bli något alldeles speciellt. Det är tunga band inplanerade och vi hoppas på att få ett återbesök av Captain Chaos & His Crazy Riders. Den öppna ”Walk-a-by car show” äger självfallet rum och alla tillresta får självfallet plats med kärran i mån av utrymme. Det blir även utomhusbar och grill så att ingen behöver gå törst- eller hungerödet till mötes. Vidare kommer det att bjudas på en massa saker som vi inte vill avslöja nu, men hoppas innerligt att ni kära läsare ansluter för att om möjligt göra ett ännu bättre party. Så, tills vidare… Borsta hårt! Meka hårt! Kör Fort! Lev Satan! /LOWBROW TEAM

Web: www.lowbrowmag.com E-mail: info@lowbrowmag.com Tel: +46(0)706-96 26 78

Lowbrow Magazine

Contents Ford Power...................................................................... 4 The Knuckle Buster................................................... 10 The Punk Rock Pickup............................................ 16 David Mann Short Story........................................ 20 The Ghoul..................................................................... 22 King of the Hammer and the Anvil.................... 26 Patikâ&#x20AC;&#x2122;s Taking Care of Business......................... 28 Graphic Kustoms by Rik Hoving........................ 32 Harley Hybrid Indeed............................................... 34 The Stinker................................................................... 36 Grillar, Grin och Breda Flin.................................... 40 The Black Widow Top Drop Project................. 44

Lowbrow Magazine

Vi tar ut svängarna i hederlig street fight-anda och passar på att visa en Ford som haft sin beskärda del av strul och åsakat dess ägare ett och annat magsår. Som tur är, är ju Losec receptfritt, och det enda rätta är att fokusera på den ursprungliga målsättningen, för när allt kommer omkring ligger vi snart där i mumifierat tillstånd och stirrar mot den alltjämt ändlösa evigheten… So, what the fuck! Kan man förvandla en vanlig raggarbil till en skinande vit pärla är det värt det!

i har att göra med en 1959 Ford. En rymlig raggarbil som i detta fall även stukats till med små trevliga detaljer och omhuldande kärlek från den stolta ägarens sida. Ni vet, vi snackar sådär ombonad som bara en väl infestad unkis-etta med kokplatta kan bli. Nu är vår vän Stefan ”Fnasse” Frisk dock en ordningsam man, så askkopparna är tömda och tomburkarna är bortstädade, men den där omisskännliga party-känslan sitter tacksamt kvar i det långhåriga innertaket. En mysig kärra med den där simpla glädjen man lätt erfar i en bruks-kustom rätt och slätt! Att sedan rubriken överensstämmer med det faktum att Ford alltid

Lowbrow Magazine

trilskats med att märka sina Thunderbird-ventilkåpor med Ford-Power, gör ju inte saken sämre!

Garagestul i storstaden Stefan har förutom en djupt rotad övertygelse om att industrigurun Henry Ford hade rätt i mångt och mycket redan back in the good ol´30´s, har även fattat tycke för dennes fyrhjuliga produkter En Ford kan med enkla medel bli lika fresh som tonårsbrudar på spring break, samtidigt som den kan vara lika präktigt pålitlig som en skiva hårt barkbröd och sneslitna trälabbar. Stefan tjackade sin trevliga hågis av några bilburna mustiga karlar neråt västkusten i fjol. Forden hade tröskats i bästa raggarsurf och skatepunk-klyscha, helt i enlighet med detta nu något utnötta koncept. Stil och etikett är dock Fnasses starka sida och han kände direkt att det hela krävde nya grepp om stationsvagnen skulle få tillbaka lite av sin förlorade heder.

Lowbrow Magazine

The Central garage Hero Merparten av sin tid spenderar Fnazze i Stockholm, då han inte hänger i Smedstaden för att hinka Kir eller relaxa i Millis spa förstås. Storstadslevernet har dock

”Man får ju lov att skita in det faktum att man egentligen varken får skruva eller ännu mindre lacka i det offentliga parkeringsgaraget.” fått Stefan att inse det faktum att Stockholmia inte är det optimala stället att finna en vettig garageplats. Efter en del harvande fick han dock tag på ett hörn i ett parkeringsgarage söder om tullarna. -För jävligt, men vad gör man, replikerar den kort-

klippte mannen och drar upp sina slagsmålsbyxor till bröstkorgen. -Man får ju lov att skita in det faktum att man egentligen varken får skruva eller ännu mindre lacka i det offentliga parkeringsgaraget. Platsena bredvid hyrs av ett företag, och kostymsnubbarna som parkerar sina firmabilar där brukar se måttligt imponerade ut av att det blivit ett improviserat raggargarage. -Man kan ju inte heller förvara en enda pinal därnere då både kreti och pleti har för vana att slanga bensin och låna stereo ur bilarna, så garagesituationen är ju inte helt enkel, påpekar Steve och plockar fram bollträet.

Trial and error-lackering Stefan fortsätter att berätta om vinterns struliga tillfixning av Forden. -Jo jag ryckte handtagen och rensade huven, sänkte ner pytsen lite extra och ryckte ur de muggiga sätena. Ville ju också ha ny färg på åket så det blev till att släpa ner kompressor och spruta samt köra hela pro-

Lowbrow Magazine

ceduren därnere. Fnasse tog det säkra för det osäkra och passade på att blåsa på färg nattetid då det var folktomt i kryptan. -Haha! Man kan se på betongen därnere var vi höll hus när vi blåste på, det blev en snygg skugga på väggen bakom, avslöjar vår buse och garvar. Tyvärr fick vår kamouflageprydde vän strul med tryckregulatorn och lacken fick en tendens att bli torrsprutad. Bäste dräng reder sig själv heter det ju, så Stefan tjackade slipmedel som vanligtvis används till båtskrov och polerade hela härligheten. Resultatet blev som till synes riktigt bra. Det är dock trial and error-metoden som gett ett hyggligt resultat. Tillsammans med väl valda kromdetaljer som kritvit inreding, och accentfärger i de mexarplädsklädda sätena , känns helheten riktigt välkomponerad. Automatlådan har också rivits ned för en behövlig genomgång och spisen har fått nya frostpluggar, så nu lirar grejorna förhoppningsvis problemfritt en tid framöver. -Det värsta är att kärran har en tendens till att bli grymt skitig så fort man super till. Det blir lortiga fingeravtryck överallt… Men vafan, den här hågisen är ju ändå som specialdesignad för att fylla med polare och bärs. Vi håller självfallet med, botten upp!

Lowbrow Magazine

För ett knippe år sedan byggde jag en ’63 Galaxie cab som jag drämde runt med rätt friskt här I staterna innan jag skeppade den till Sverige och skyfflade runt med en sommar. Bilen var från början riktigt rutten, men efter mycket skruvande och plåtarbete samt en guldmetallic så skulle jag och polaren, Jason, flakelacka hela skutan helgen innan jag skulle köra till Viva Las Vegas. Sagt och gjort, inredningen var helt urriven, inga lysen, inga kofångare och inget krom. Alla fyra hjulen var tillfälliga puckar som alla hade olika dimensioner och livshistorier. Gemensamt för samtliga var dock att alla var helt jävla slut och numera stenhårda antikviteter. Vi skulle blåsa på flaken nere på Main Street I Santa Ana - det enda stället som tillät flake I lackboxen. Vi hade bokat tid och bilen skulle få torka där över natten... var det sagt. Kan väl redan nu berätta att Downtown Santa Ana består till stor del av mexare, pubar, sunkiga gränder och svettiga taco-hak, så ni kan ju föreställa er hur det ser ut. Jag körde den rensade Galaxie’n nerför Highway 5 och vi stannade så klart till på en liquor store och tjackade loss ett sexpack Corona, skulle ändå inte köra hem. Well, när vi kom till ”lackverkstaden” visade det sig att vara ett fallfärdigt ruckel med stöttor för att bära upp taket och hål i väggarna. Dessutom var självklart ingen där på utsatt tid varpå vi slog oss ner i gränden på en gammal soffa med en synlig flora av bakterier och ohyra i stoppningen. Drog i oss några Corona och en kort stund senare var vi tjenis med varenda uteliggare i gränden. Deras specialblandningar som smakade ljummen terpentin sköljdes ner med något mer lättsmält bira. Det blev snabbt rena feststämningen i gränden och med lomokna blickar gick vi så småningom in i shopen för att lacka bilen, när äntligen de mustaschprydda grovt pårökta tacomexarna som ägde shopen tyckte att det var dags att dyka upp. Vi fläskade på lager efter lager med flake och allt kändes fint. Den stigande promillehalten och lackångorna gjorde hela arbetet till en klart ball upplevelse och vi var klara för att dra oss hemåt. Tanken var att återvända dan därpå för våtslipning och klarlackering. Men nejdå, plötsligt tvinnade mexarna sina saftiga mustascher frenetiskt och menade på att vi hade en timme på oss. Efter det var vi tvungna att ta bilen med oss hem, för dom hade större fiskar i sikte visade det sig! Något stressade insåg vi att det var “now or never”. Vi skulle aldrig hinna få ihop bilen till Vegas om vi inte fick bilen lackad samma dag. Vi blåste

på litervis med klarlack och allt kändes fint inne i “lackhallen” när det plötsligt gick upp för oss att vi skulle tvingas att köra hem bilen utan torktid. Att parkera en nylackerad ’63 Galaxie Cab på en bakgata i Santa Ana var inte direkt lockande. Om inte detta var jävligt nog, så såg vi nu mängder med svarta moln torna upp sig på himlen. Vi ringde några polare nån mil bort, och där vräkte regnet ner… Skulle inte vara skoj att åka genom en regnskur med en helt nylackerad bil. Nöden har som sagt var ingen lag, så polarn körde först och jag hakade på... Efter ett kvart kom regnet. Det droppade inte direkt, utan kändes som att åka genom en trimmad biltvätt med de mustiga munstyckena på! Satan vad det flödade! Nåväl det fanns ju hursomhelst ingen återvändo och jag gasade så mycket jag kunde med Galaxie’n. Vi hade ungefär 30 minuter hem till shopen, och de stenhårda däcken betedde sig som om de var nyinsmorda med vasselin. Jag hade fullt upp med att se vägen och alla rödljus och fick verkligen hänga mig ut med fejset och halva kroppen ut ur bilen för att ens kunna se måttligt. Vi hade liksom glömt att maska av framrutan av olika anledningar. Det gick brett mest hela tiden och känslan av att köra på is var total. Medtrafikanter trodde nog jag var tokig som åkte nercabbat I spöregn och gjorde dessutom tummen upp. Med en ursinnig blick och fast grepp om ratten vräkte jag mig fram genom trafiken. Slutligen vred jag höger i full fart för att ta mig in i den gränd som ledde till våran shop, jag for in på fullt ställ och smackade rakt över ett farthinder som slet bort båda servoslangarna under bilen, ratten for ur näven och bilen gick på tvären väldig många meter innan den slutligen stannade någon centimeter från en betongvägg. Jag dunkade I växeln igen och gasade in i shopen. Fort fram med värmepistoler och handdukar för att rädda lacken! Om det funkade? Ja, helgen efter stod bilen på Viva Las Vegas och självaste Gene Winfield svepte runt bilen och menade på att han gillade den skarpt... Visst fan är livet skoj ändå?

Det finns vissa byggen som får en att haja till lite extra. Det finns liksom lite mer av allt på något underligt vis. Eller är det kanske så att det egentligen handlar om mindre av allt? Både bobbers och choppers brukar ju som bekant spela på att hitta de rena linjerna och slipa till dem lite extra!? En motsägelse som kräver utredning kanske… Speciellt med tanke på att Jörgen Hases balla knuckla från ´47 liksom är lite mer av allt, men ändå så brutalt avklädd och clean.

Lowbrow Magazine

ärg, form och krom är ju konceptet som brukar hålla i ur och skur. Laborerar man med dessa ting så har man på förhand rätt givna äss i ärmen, men det gäller som sagt att hålla igen lite emellanåt och hitta balansen mellan det stilrena och det överdådiga. ”Kill your darlings” är ju ett tänkesätt som funkar inom det mesta, speciellt när det kommer till själva slutfasen av skaparprocessen. Dessa parametrar är något som också hojåkaren Jörgen Hase från Hedemora tagit till sig när han påtar hemma i garaget . Denne herre har nämligen ett särdeles gott öga till hur ett åk på två slangar kan, eller skall te sig ut, för att tangera begreppet ”classy´n´clean”. Det senaste bygget som lämnat Jörgens spilta, har fått mången skäggig haka att öppnas i plötslig häpnad under den gångna sommaren. Vi snackar med andra ord om en synnerligen välavvägd komposition i historisk stil, med alla de där genomtänkta detaljerna som höjer ett bygge några ribbor. Kanske inte konstigt att Lowbrow Magazine hängde på låset och ville kika lite närmare på detta åk.

ma upp sådana delar som Linkertförgaseri och topparnas kåpor. Alla aluminiumdelar fick sig en stund bakom poleringstrissor och blänker numera ikapp med övriga delar av maskineriet. Motorn knåpades samman med en fyrväxlad låda från 30-talet och kraften överförs numera med hjälp av en 1,5 tums primärbelt. Originalramen fick sig en övergång och alla onödiga fästen rationaliserades bort med obeveklig pondus. Nästa del blev att doppa en springergaffel från 1930-talet i kromet och därefter leta på lämpliga fälgar och däck.

The Knucklebuster Bobber Det var mer än tio år sedan Jörgen sprang på utgångsämnet till detta bygge. Det började som det sig bör med en snurra. Denna twin blev tillverkad två år efter det stora kriget och maskineriet är av den på många sätt ypperliga modellen knucklehead, och därtill medföljde även en trevlig fyrfingerram från samma år. Ni vet hur proceduren sedan kräver ett idogt insamlande av delar från världens alla hörn. Vissa mer enkla att lägga vantarna på än andra. Välrenommerade M.Borg från Skaratrakten assisterade med en helenovering av snurran och gjorde samtidigt en lättare uppgradering av effekten. Självfallet hörde det till projektet att kroLowbrow Magazine

Udda och trevligt färgval Det blev ett 18” bakhjul med originalbromseri från Harry Arvidson samt en 21 tummare framtill. Framhjulet har sin egen lilla historia då det visar sig vara en ball eftermarknadsgrej från 70-talet. -Jo det var SIE Illinois som tillverkade dessa prylar, upplyser Jörgen oss om. -Det började med att jag hittade navet, men förstod

ganska snart att det även var läge att försöka hitta resten av prylarna också. Det visade sig nämligen att dessa customtillverkade nav hade ett nertrimmat antal ekrar , från Harleys 40 ekrade originalfälgar ner till bara 36 stycken på eftermarknadsartikeln. Avon och Dunlop ser numera till att garantera ett gott grepp vid underlaget och styrkraften delas ut via ett klassiskt Texasstyre som sitter

Lowbrow Magazine

upphängt i hemmasvarvade risers. Andra trevliga detaljer som höjer helhetsintrycket är en original framlykta från Bates och den speciella hemknåpade lampinfästningen, sissyn som ramar in bakpartiet, Bullitsbakljus, hemknåpad jockey shift samt en smutt Mussetank från Paugcho. Arslet vilar på antingen en sockerbit från Bates eller en ergonomiskt utformad sadel från Bar Entreprise.

Lowbrow Magazine

Allt går i tidlöst och ack så schnygg vit tuck´n´roll. Avslutningsvis ramar den mycket passande vinröda metalliclacken in som handen i handsken, för att inte glömma Bläzers trevliga randning över hela bygget. LOWBROW´s redaktion tar av mössan och bugar ödmjukt. Herr Hase har verkligen fått till det denna gång,. En riktigt trevlig hoj med lite mer av allt… Eller hur var det nu?

#AR "IKE 3HOW ,IVE MUSIC 6ENDORS /UTSIDE BAR AND ""1 $* ,OCO !NGEL "URNOUTS AND MOTOR MADNESS $AY /PEN TO &REE .IGHT /PEN TO 3%+

Zydeco madness from Sweden

Gรถr-go GBG Rhytm Burlesque

Car and bike show, happenings, BBQ and band on outside stage from 13.00 to 18.00 30/5 -09, free entrance. Bar, inside stage opens 20.00. Entrance 150 SEK. Tickets available through ATG- and Ticnet agents. Phone +46 (0)77 170 70 70, web www.ticnet.se

Lowbrow Magazine

3 0 / 5 2 0 0 9 โ ข R a w โ ข G : a T u l lG aTa n 3 โ ข E s k i l s T u na โ ข w w w. low b Row m aG . c o m

Short cuts

Westergard och året 1936

ör att synas och höras behövs det som ni förmodligen vet ett smort munläder och en PRkänsla, något som tyvärr emellanåt har haft en tendens att gå före talang och känsla. Många av de välkända namnen och byggena har dock en förmåga att bli något överrepresenterade inom hobbyn, så vi tänkte ta och kika lite längre ner i lådan för att se om det även finns annat att lära. Få custombyggare har som sagt varit med och skapat sin egen skola eller nisch. En av de snubbar som dock betytt oerhört mycket för customkulturen är

den småhemlige Harry Westergard. En pajsare som byggde bilar ack så tidigt. Redan på tidigt 1940-tal för att vara exakt. Ford 36:an vi ser här påbörjades av Harry redan 1943. Gene Garret som ägde denna hala skapelse med mouldade skärmar och frenschade strålkastare, samt carsontopp, tog blysläden med sig när militären stationerade honom i Guam. Man vet att Forden en tid därefter såldes till en av Genes polare i klubben Thunderbolts, men sedan dess är den long gone i Guam. Vem vet… Den kanske står i något dammigt skjul och väntar.

Well, One pack, two pack, three pack rock... Sixpacks i all ära men vad slår väl en improviserad case pack med ett helt gäng portar som kan ge lite extra spark i röven!? Vanligtvis brukar en sådan operation medföra ett lättat byggkonto och havregrynsgröt hela vintern, så när denna variant dök upp, kunde vi självfallet inte låta bli att prova det inbjudande och törstretande konceptet. Lowbrow-redaktionen kan garantera att det gav en duktig kick när port 19 och 20 öppnade spjällen… Nackdelen är en tendens till kopparslagare som kan smyga sig på morgonen efter fart, eller ska vi kalla det för backduellen… Måste vara de där gigantiska G-krafterna i botten av en tom back!? Lowbrow Magazine

Sacramento Autorama är en eventförening som arrangerar och organiserar bilshower där borta i Amerikat. De gjorde bland annat en uppmärksammad och uppskattad jubileumsutställning baserad på The Deuce Coupe med 1932 års Ford för några år sedan. Denna gång hade dock jubilaren kommit att bli Mercurys klassiska 49:a. För att få till lite bättre bredd valde man även att ta med de trevliga årgångarna från 1939-40 och195051. Den 6-8 februari ägde spektaklet rum i Sacramento - Cal Expo Fairgrounds. Det blev en riktig grand slam med alla superkultiga byggen på plats. Några utställda fräna skapelser med kapade takstolpar och nerhasad röv var The Hirohata Merc , Nick Matrangas Murkla, Bettancourt/Ayalas fräna Mercury, Sam Barris-knådade alster , The Bailon Merc, Kevan Sledges 40:a, Filmbilen från B-rullen Cobra , The Buddy Alcorn Merc, samt The James Dean Merc från filem Ung rebell. De riktigt modiga tog självfallet kärran till utställningen där det fanns en speciell parkering utanför utställningen reserverad för de trevliga årgångarna av blyslädarnas blysläde. Var Hermes med sin bevingade hjälm själv på plats!? Var John Holmes välhängd? 15

mellanåt kan vi inte annat än att känna djup vördnad för de dedikerade byggare och hängivna artister vår bedagade grottmansgaragekultur ibland lyckas stöpa. Här saknas tacksamt ibland all tillstymmelse till både den förbannat förlamande Jante-lagen, tillika den fega chicken shit-attityden som ibland raserar storslagna planer redan på just planeringsstadiet. Ibland beskyller vi bristen på erfarenhet eller så handlar det om bekvämt förklemande ”modern man thinking”… det suger i alla fall elefantballar då det ofta berövar den fria kreatören rätten att få göra fel och göra om… Tills det slutligen blir rätt!

Lowbrow Magazine

a efter detta raseriutbrott är det ett rent nöje att få presentera en snubbe som bevisat att man måste våga för att kunna lära. Pajsaren Mikko Kiviniemi i Örebro är nämligen något av en försiktig garagehjälte i det fördolda. Redaktören tappade nämligen hakan när han fick veta att grabben faktiskt inte gjort så mycket mer än bytt ett saggigt soppafilter på en svettig merca, innan han gladeligen satte kapen i sin första egna kärra. Valet av offer föll tacksamt nog på en schleten Cheva pick up från 1950. En eminent Lowbrow Magazine

skottkärra att bygga om till lågprofilad däckbrännare.

Rocky in Russia Mikko rattade hem åbäket och försökte sig på en inledande smekmånad för att lära känna sin nya tös. -Kändes så gubbigt att jag började drömma mardrömmar om pensionsparande och dödsväntan i bingohallen, garvar Mikko och berättar vidare att söndagsturerna i regel gick i råmande 80 knutar och drog 2 liter soppa per mil. Inte så där adrenalinkickande att det tog en eftermiddag att få ner pulsen direkt, avslöjar Mr Kiviniemi och sneglar fram under hattbrättet. Efter första analysen av utgångsläget för en uppgradering fann Mikko en hel del spackel på hytten och flaket visade sig knappt sitta ihop av egen kraft. Inte blev det heller någon positiv överraskning när det visade sig att den tilltänkta garageplatsen inte längre 17

gick att uppbringa. -Man får anpassa sig och komma ur motgångar som en starkare individ, skämtar sidans profil och hasplar vidare ur sig att det blev till att ”parka pickisen i en car port och därefter sätta fart med byggplanerna”. Jo, ni hörde rätt… Första byggvintern tillbringades i en car port med naturlig ventilation och emellanåt både snö, tö och piskande regn vertikalt stänkande runt nacken. Tvi den som ger sig helt enkelt! Mikko berättar att han fick dra en förlängningssladd från ett närbeläget skjul över flera hundra meter åker, lika lerig ömsom snöig som östfronten senhösten 1942, och sedan var det bara att släpa ut redskap och svets samma väg… -Emellanåt kände man sig som Stallone i boxarrullen Rocky IV, ni vet när Sylvester får åka till Ryssland och träna inför slagsmålet med nyllet Dolph Lundgren. Det var med andra ord inga Foppa-tofflor och mys i kalasbyxor med ena handen i ostbågsskålen för att ro projektet iland.

Tysk bakaxel Hybrid är ett sådant där ord som kanske skulle

passa på vad Chevan nu var på väg att bli. Mikko letade nämligen på en framvagn från en Jagga XJ6 på blocket. Den anglosaxiska produkten var skrotad av någon mindre nogräknad herre som helt sonika hade långtidsparkerat den ute i ännu en lerig åker. När Mikko kom för att hämta doningarna fick han en dåligt utrustad verktygslåda, en falnande ficklampa med batteritorsk och en luddig vägbeskrivning. -Ja, fy fan! Det var som att göra en vända till som straffkommenderad till Stalingrad, skrockar M.K och berättar vidare om stelfrusna fingrar och fastrostade bultar. Hursomhelst så brukar folk med påbrå från våran f.d östra provins inte backa för varken barkbröd, vinterkrig eller tuffa umbäranden, så snart nog var jaggans framvagn monterad på Chevan. När valet av bakdel kom på fråga föll valet på en delad bakaxel från en BMW 750. På så vis behövde det inte snickras någon kick up för att få ner arslet närmare jordytan. -Nä, det blev en smutt lösning, och jag kunde samtidigt behålla originalhöjd på flaket, konstaterar vår pickup-byggare nöjt.

Top Tjopp…Chop,

Lowbrow Magazine

Chop!

Bar under eller huvlös?

När Mikko ändå var igång passade han också på att trycka ner taket några tum. Vad gör man väl inte för konstens skull!? -Jo, det blev en lång kall vinter där i car porten, Det var precis lagom till första takdroppet som jag fick plats för pytsen nere i det anrika raggargaraget ”Vevhuset” inne i centrala tätorten. Det var ju som att inträda i himmelriket efter vintermanövern… Nu började det närma sig ett avgörande och det var dags för att slå ihop en drivlina till skramlet. Mikko hade fått med en väderbiten klump i smallblocksutförande på flaket vid pickisköpet. Denna rackarns åtta i vinkel fick sig nu en behövlig genomgång och utrustades samtidigt med en hetare kamaxel och diverse andra hästkraftshöjande artiklar. Kronan på verket blev ett gammalt blower kit som Mikko fick handla loss av en garagepolare. -Jag fick lite hjälp och tips, resten var ju ingen större bedrift… Det handlar ju inte om raketforskning direkt, påpekar grabben vars garagemeritlista några månader tidigare kunde skryta med ett soppafilterbyte på en tangoracer.

Innan snurran klämdes ner på plats, gick Mikko en vända med färgsprutan och stänkte på några omgångar med industrigrå exteriört och kontrasterande vit pearl i alla innerutymmen. När det kom till att lyfta på huven uppstod emellertid ett dilemma. Varför gömma det där trevliga scoopet som signalerar klart för anfall? Det är ju som att dölja en mohikanfrippa under en stenmarksmössa. Nä, bättre upp! Det blev självfallet till att bränna runt huvlöst… Och det tackat vi för! Jungfruturen gick till Forssens djungelrocksevenemang i Kungsörsskogen. Resan gick utmärkt tills det var futtiga 20 meter kvar till ändhållplatsen. -Ja, då small kardanen av. Jag körde en tvådelad variant först, men nu sitter det en rak rackare på plats. Herr Kiviniemi avslöjar vidare att det nu lutar åt något ballt bygge på två slangar. -Kanske en early shovel. Eller varför inte en panshovel… Något som matchar picksien och funkar att ta med på flaket som jolle, garvar Mikko och släpper till tonerna av ett ihärdigt ylande loss de torra bakelitdiggisarna mot betongplattan.

Lowbrow Magazine

Är det något som amerikanare har varit bra på historiskt sett, är det att skapa en myt kring sig själva. Vare sig det gäller musik, bilar eller hojar (eller vilken annan skit som helst för den delen) så finns där en glorifierad framställning kring detta. Sen finns det fall där någon bara har avbildat vad man sett och gjort, så har skaran efterhängare inte behövts övertalas. 20

avid Mann, visserligen död sedan 2004, men som alla andra konstnärer högst levande genom sina verk, var likt andra konstnärer inom motorrelaterad konst en stilbildare för vad vi idag förknippar med ett begrepp. Begreppet i det här fallet är väl vilken sinnebild vi har av amerikansk hoj-kultur à la 60- och 70-tal. Det är inte bara Peter Fonda och Dennis Hopper genom filmen Easy Riders som sett till att man redan som snorunge insåg att det var fränt med choppers. Med en konstnärlig talang och grogrund i ett hem med en farsa som illustratör och därtill diverse utbildningar, hade David ett skaplig utgångsläge att få ner sin konst på duk. Sen skulle det slumpa sig så väl att Lowbrow Magazine

vår talang fastnade för gamla hederliga hojar i ombyggt utförande. David blev inspirerad av hoj-åkare han stött på i Cali i slutet av 50-talet. Redan efter några år ställde han ut en egen skapelse på en mässa i Kansas, vilket skulle resultera i att han blev upptäckt. Hans nya bekantskap såg till att skicka ett bidrag till klassiska ”Chopper Magazine” som drevs av ingen mindre än Ed Roth. Big Daddy nappade genast och såg till att köpa rättigheterna till ett antal målningar. 10 av dem blev publicerade, om än med något tvivelaktig referens till konstnären. David må ha fått för dålig uppmärksamhet som skapare av verken, men vad hans insats betytt för hoj-kultur och hoj-byggande är svårt att sätta ett värde på. Lowbrow Magazine

Know ye that this is the kingdom of kicks - wine, bikes, drugs, and chicks I början av 70-talet hände det sig att Mann kontaktade blaskan Easyriders genom att svara på en annons där de sökte en konstnär. Behöver vi ens nämna att han blev antagen på stört? Trodde väl inte det! De skildringar David Mann skapat för Easyriders är legendariskt än idag. 21

He´ll hunt you down, CHASE YOU all the way from here to nowhere... Sodomize your burnin´Corpse and eat your Screamin´brain, while you´re still breathin´, filled with agony and ultimate pain... You wanna meet the ghoul!?!? 22

Lowbrow Magazine

e milslånga, underjordiska katakomberna under Nikes gamla hydraulhögborg ger vanligtvis en normalfuntad homo sapiens kalla kårar och småläbbiga huset-som-gud-glömdeassociationer. Här långt ner under jordens yta trängs allehanda motorskallar i en salig blandning bestående av inavLowbrow Magazine

lade folkracefantaster, nersupna raggare och en och annan skinnvästprydd balanskonstnär på två hjul. En bortglömd värld av mekande maniacs med morbida mammor… Det skramlar till i var och varannan vrå allteftersom vi låter träskorna klappra vidare ner längst ändlösa garagelängor. I dessa dunkla skuggor som aldrig ger 23

vika för dagsljuset, har det svetsats gravrost på hottade 142:or sedan urminnes tider.

Lost souls in the dark Det sägs också att det försvunnit en och annan förlorad själ här nere. Inte då genom idogt thinner-sniffande eller alltför ingående studier av syndiga sodomitiska exemplar av gamla tummade Aktuellt Rapport på muggen. Nä, de stackarna har helt enkelt förvirrat sig i någon av de ändlösa mentalinstitutionsliknande korridorerna som du måste passera på väg till eller från det avlägset placerade skithuset. Ja… Och så sägs det förstås att det finns ett småläbbigt väsen här, eller The Ghoul som han kallas av de få som vågar yppa hans namn. En fotogenstinkande relik från forntiden som fattat tycke för hala tvåhjulingar med liten tank och en fet panna i ramen. Skämt åsido. Svenne ”The Ghoul” Kvists senaste kreation ger knappast några B-skräckisvibbar, utan snarare en förnimmelse av perfektion och läckra klassiska linjer och hala accessoarer.

Klassiska ingredienser Receptet som vanligtvis rekommenderas och i få fall ändras alltför mycket, består i vanlig ordning av kombinationen springer-gaffel, sportster-bula, pung och grendämpning från Bates, tidig 50-tala Trajja bakstänka och Texas-bock upphissad i 2” Flanders risers. Javisst sitter det också Akront-fälgar på bygget med klassiskt gummi från Avon. För ovanlighetens skull

valde emellertid Svenne att köra med 21” fram och 18” bak… Allt för att fylla ut hojens bakdel och skapa bättre balans och symmetri. Svenne inflikar lite fint att det blev småvarmt om bakpartiet i Batistini-brallorna i äktaste terylen, under höstens sedvanliga kostymrace i Stockholm. -Jo skickar man på i över hundra centrifugerar gummit upp och värmer på bakstänkan, måste korrigera det där i vinter. Det är som sagt sådana barnsjukdomar man får räkna med när man bygger från scratch. Spisen är en välbekant, smått kultklassad panna från 1957 och tronar numera på hela 1420cc. Snurran har numera utrustats med en Truett & Osborne 4 ½” vevaxel och en kamaxel från Sifton, förknaseriet är en Super E från S&S och självfallet växlas åket med en Jockey Shift som snickrades ihop med recyclade delar av originalets tankväxelspak. Självfallet vill Svenne också få lite utlopp för sin dödslängtan emellanåt, så en tillknökad fotväxelpedal har numera transformerats till en självmordsvariant för maximal spänning och ödesutmanande akrobatik. Två graciösa upsweeps med MCM-dämpare ger det hela ett trevligt avslut. Vart tog den där Ghoul vägen då, kanske ni undrar!? Jo, när vi var nästintill färdiga och skulle packa ihop hördes ett dånande skratt någonstans långt nerifrån katakomberna. Någon hippie hög på flake och klarlack!? Kanske Stahrebolagets saneringsteam!? Jultomten!!? Skulle inte tro det…. Moahahahahahahahaaaaaaa!!!! Meet The Ghoul!!!

Lowbrow Magazine

30 cm förlängd plåt mellan baklucka och tak

7,5 cm takchoppning, breddat tak 7 cm baktill med hjälp av ilagda slitsar. Taket behövde även kortas 30 cm baktill för lämpliga proportioner.

Baklucka från 1951 med snyggare fall Nersmidda, omknackade bakskärmar för bättre streaming Stötfångare baktill från Buick 1956 Super

Nya avgasutblås utdragna i kvartsplåtarna Handknackade fenderskirts

et började med en 4-dörrars stolpe, låter som en beprövad öppning helt i enlighet med vår hobbys termer.Nu är det visserligen inte helt ovanligt att en fet kustomkärra ofta börjar med att en mindre populär och estetiskt otillräcklig modell inhandlas, för att sedan hackas och kapas, slutligen blixtras ihop efter det fria sinnet och den galna kreativitetens oinskränkta fantasi. Leif Österberg är gammal i gamet, och han kan sina grejor - speciellt när det kommer till att bearbeta metall. För att uppmärksamma det sjuhelsikes plåtarbete som ligger bakom det vi gissar på kommer bli en riktigt hal kustom, valde vi av förklarbara skäl att göra ett snabbt garagebesök innan slutfasen med lack och

finish har infunnit sig. Vi kan därför som enda publikation erbjuda en charkuterist-teknisk styckaffish av denna -53 Buick med full möjlighet att iakta alla kirurgiskt utförda ingrepp. Merparten av plåtarbetet sker utan inblandning av konventionella plåtmaskiner, utan främst med en simpel gammal smedshammare och ett städ. Resultatet blir som till synes imponerande och får bara Leffe puffa på sin pipa mellan varven och ta sig en sneglare på formerna, så lutar det åt att slutresultatet blir tyngre än bly. Vi ser fram emot att se ytterligare en tung kustom på vägarna. Skapad med enkla medel, Borkum Riff, valkar i nävarna och ett brinnande intresse!

Lowbrow Magazine

Borttagna dörrhandtag Nerkapade ventrutor Omsmidda rutramar Omsmidda Buick 1951 bumber guards under lysen

Grilltänder omvinklade så de passar in i den nya fronten

Förlängda framdörrar ca 10 cm Borttagna stolpar, förstärkta nedre i nfästningar, nya hembyggda armstöd Lowbrow Magazine

Lyktsargar från Buick 1957

Position/blinkerglasfrån Buick 1956

Takin’ care

of Business Jovisst var det the one and only, god damn king of rock´n´roll som både myntade och brukade denna klyscha till förbannelse, men den funkar ju fortfarande bra att applicera på de flesta sammanhang där händelserna snurrar kring handlingskraftiga personer i skapandesammanhang…

atrik Melinder är en av de där riktiga nordborna som representerar Umeå med omnejd på motorkartan. Trots metervis med snö och ständig istapp under näsan stretar hobbyfolket på bra däruppe. Med ett par raggsockor i trälabbarna och en redig sup innanför skinnvästen, pulsar de ut till sina pörten och svetsar sig varma. Varje år dyker

det nämligen upp något nytt kul bygge med ballt stuk och rätt häng från dessa nordliga breddgrader.

Takin´care of Bel Air När vi sprang på denna ovanliga hard top Cheva Bel Air från 1952, stannade vi per automatik upp en stund och slängde käft med den ölande ägaren. Herr Melinder visade sig snabbt vara en polare till en polare som känner en polare så det bevisade åter igen att tesen lika barn leka bäst, eller var det lika kolsupare super bäst, fortfarande är rätt och riktig!? Hursomhelst fick vi en liten bakgrundspresentation av den trevliga Chevan, och det framkom genast att Lowbrows ”Herr redaktöööörrrrrn”… Hade rätt angående kärrans ursprung. El Editore hade nämligen haft en känsla av att han

Lowbrow Magazine

sprungit på 52:an tidigare vid något tillfälle, som tyvärr föreföll blivit dimmigt på grund av dåligt kolat brännvin, eller hur det nu var.

West Coast vs North Coast Patrik slog halsen av några bir och berättade att han faktiskt tjackat hard top Chevan neråt västkusten redan året innan, och det var även där på Sveriges framsida som vår observante El Editore hade spanat in den genom sina halvöppna, rödsprängda korpgluggar. Även Patrik hade kikat lite extra på Chevan i samband med att sensommarens årliga backrace i Uddevalla ägde rum. -Jo, det var väl inget speciellt med kärran egentligen,

Lowbrow Magazine

förutom några små customtrix, men den ovanliga modellen i kombination med en passande sänkning visade att det fanns gott om potential att gå vidare med. Mr. Melinder stegar runt kärran ett varv och fortsätter. - Jag fick någon hint om att den kanske skulle bli till salu så jag slog en pling till den dåvarande ägaren några veckor senare. Samförstånd uppstod och snart satt Patrik och skramlade 140 mil åt båda hållen. -Väl hemma så hamnade Chevan i garaget rakt av. En del av vinterns målsättning var att snygga till det yttre med enkla medel, ni vet sådär så att stuket blir mer komplett. -Jomen, en trevlig kärra måste ju få lite approach, så det var bara att hugga i, avrundar norrlänningen.

Matt & blankt Det behövde inte göras så mycket egentligen för att helheten skulle bli annorlunda. Planen var att gå en vända med färgsprutan runt skrället, montera en uppsättning tighta bellflowers så de smekte kvartspanelernas nederkant, samt slå på nya chromefälgar med tillhörande svålar. Färgsättningen blev en mörkblå metallic med mycket mattmedel i klarlacken. -Jo jag experimenterade lite och slog bara i en del klarlack och två delar mattmedel, men när allt torkat och jag fick ut bilen i solen, tyckte jag faktiskt att det blev alldeles lagom i ordets rätta bemärkelse. Med taket i blå flake och en uppsättning mexarplädar över sätena, samt lite nytt chrome up på de rätta ställena blev kombinationen på alla sätt och vis mycket trevlig. ”En 60´s light revival Custom Chevy med en viss känning åt lowriderhållet”, inflikar en förståsigpåare och får redaktionens bifall. -Det blev lite mekaniskt pul också, då jag redan på hemvägen anade att framvagnen var rätt trött. Slog därför isär prylarna och bytte alla bussningar innan

det blev något åka av, påpekar Patrik och slår fyr i spisen.

New plans´n Chevy fans Visserligen sitter det en i dessa sammanhang något överrepresenterad Chevrolet-snurra under huven, men den har fått lättare väss med elakare kam och portade toppar. Den får häcken att röra på sig riktigt duktigt understryker vår norrlänning och står på med vit rök böljande ur de bakre hjulhusen. Patrik avslöjar vidare att det redan finns andra projekt därhemma i garaget. -Till nästa sommar skall jag ha ut en Pontiac 50:a kupa med luftfjädring ! Det är en lätt tillstukad kärra som tidigare rullat i Kalifornia-klubben Goners. Jag har redan planer på vit tuck´n´roll och matt maroon samt ett rejält lågt stuk. Därtill står det också en T-23 projekt och bidar sin tid i garaget. -Känns som att jag har ett skov med 60´s-inspiration just nu så vi får se vad nästa sommars byggen lutar åt, avrundar den gladlynte Umeå-raggaren och står på så att det tjuter i gummit...

Lowbrow Magazine

Short cuts

Scrapers Indoor Nostalgia Show 25-26 april

ör alla med ett varmt och ihärdigt klappande hjärta för gamla Customs och Hot rods, så är det helt enkelt en lämplig pilgrimsfärd att bege sig till Oktoberhalle i Wiezen i slutet av april. Hålan i fokus ligger mellan Antwerpen, Bryssel och Ghent, och här huserar boysen i Scrapers Car Club i samband med sin årliga bilutställning kallas ”S.I.N.S” Utställningen som äger rum i en gammal utställningslokal från 1958 och erbjuder hela 6000 m2 yta av klassisk hardwood floor i hederlig gammal stil. De fyller sedan hela denna hall med fräna byggen av alla tänkbara slag från Europas alla hörn, trycker in ordentligt med trevligt folk och toppar det hela med bra musik. Av enkelhetens principer får du på så vis en sjuhelsikes trevlig tillställning. Den tiden då svenska byggare kunde slå sig för bröstet och konstatera att vi låg längst upp i näringskedjan, är sedan länge förbi… Tycks det i alla fall när man kikar på bilderna från förra årets upplaga av S.I.N.S!? Självfallet har organisatörerna sett till att fixa en säljhall för custom & rodrelaterade prylar, samt sparat yta för en konstutställning med allt mellan himmel och jord som kan tänkas kopplas ihop

Lowbrow Magazine

med oss motorskallar och vår infernaliska livssfär. After exhibition partys är också inplanerade med kall bärs och bra rock´n´rulle, så det är väl bara att parkera arslet i en raggarbil eller första bästa flygmaskin och bege sig! See ya there folks! Är du medlem i en bilklubb där det byggs vilda kärror eller bågar av årsmodell före 1963? Varför inte anmäla sitt/era åk!?

För en förtitt av vad som komma skall, gå in på: http://www.scrapers.be/press.html

Fiat God Damn Toppolino Ändelsen –ino på spaggespråket, anger att det handlar om en liten sak . Det är tillika ändelsen i namnet på en riktig piece of shit Fiatprodukt som varken går/gick bra eller håller/höll längre än en kortare tur neråt gatan, innan saker och ting börjar att lossna i rask takt. Nåväl, kanske en liten överdrift, men detta om man får tro farsan i alla fall. ”Du skulle helst också vara en spastisk liten gipskatt för att uppleva den tortyrliknande körställningen, med rattstången pekande rakt upp i grenen, och medpassagerarens axel i ögat, som acceptabel”, var ett lustigt utlåtande av en av Christer Glennings föregångare. Dessutom presterade ju inte Toppolinons symaskinsmotor någon direkt pungspark, utan hade nog passat bäst som drivning i dagcentrats permobil, såvida inte... Toppolinon blev faktiskt en riktig favorit på amerikanska dragstrips i samband med att viktklasser och tillåtna modifieringar släppte in dessa lättviktare även i klasser med tyngre kombattanter. Av dessa gamla drag foton att döma gick det undan värre. Det krävdes dock en mustig Hemi under läppen och en tung yankeepjukk på pedalen, men det verkar skicka på duktigt. Viva Italia…Va Bene!!!!??? 31

Graphic Kustoms by Rik Hoving Många av oss inbitna custom och rod-fans får finna oss i att ha begränsad möjlighet att skrida till verket och ge oss i kast med ett kostsamt och kunskapskrävande bygge. Visserligen måste man ju våga för att lära sig, men det kräver också mycket planering och framförhållning för att komma till skott. Ett sätt att påbörja ett modifieringsarbete där det ingår omfattande plåtarbete och designutmaningar, kan vara att studera klassiska gamla bilblaskor och leta foton från custom och hot roderans glansdagar. Här finns ju en enorm inspiration att hämta, dessutom behöver du inte riskera att kapa sönder någonting bortom all räddning, i ren iver att improvisera fram något som inte är klart eller genomtänkt i skallen.

D 32

et var lite av denna anledning numera erkände kustomgrafikern Rik Hoving från Nederländerna började med att leta rätt på

gamla foton av balla bilar och trixa till dem i photoshop. Nu visade det sig ju snart vara Riks stora talang att även kolorera gamla svartvita foton i datorn. Eftersom han varit redigt biten av gamla asfaltsskrapande kärror sedan koltåldern, fanns det mycket fotomaterial att tillgå i de egna arkiven och samlingarna. Rik som till vardags är grafisk designer med specialitet att retoucha foton, latjade lite med sina egna metod att färglägga dessa på. Metoden bygger på lagerprincipen och genom att detaljstudera gamla färgskalor och experimentera, hittade han snart rätt i sitt hantverk. Rik berättar att koloreringen är rätt tidskrävande då allt från ljusare ytor till skuggade områden kräver sina speciella tekniker. Lite av hemligheLowbrow Magazine

ten är att balansera genomskinligheten i varje färg för att skapa den där balla technicolour-looken.

Höjdarna hörde av sig Riks talang kom i rampljuset den dag en snubbe från amerikanska kvalititétsblaskan Rodder´s Journal hörde av sig och undrade om Mr. Hoving kunde färglägga några av sina gamla custom och rod-bilder för ett scoop om hans verksamhet. Succé över en natt var nog bara förnamnet, och efterfrågan på de schyssta koloreringarna började att öka allt eftersom läsarna hittade Riks pittoreska arbetsprover på nätet. Rik har nämligen lagt upp stora delar av sina arkiv på webben där han både publicerar påsamlade originalfoton och sina egna tillsnyggade alster. -Folk ville ha kopior av mina koloreringar så jag öppnade en nätförsäljning av dessa. Gissar att det finns många frälsta därute som tycker att det är snyggt med några gamla vintage-bilder i upparbetad stil med bibehållen old school look, konstaterar Rik och tillägger att alla medel han får över efter produktionskostnaden går rätt in i rörelsen igen. -Det gäller att hela tiden leta efter nya bortglömda och udda custom och hot rod-publikationer från sent 1940 och 50-tal. Jag letar mycket på amerikanska auktionssidor

Från Sam till Harry Favoritstilen av gamla byggen är av förståeliga skäl Barrisbrödernas skapelser och de superklassiker som Harry Westergard lagt handen vid. Andra favoriter Rik nämner omfattar bland annat Jimmy Summer och Larry Watson. Modellerna som ligger honom närmast om hjärtat är av samma anledning Ford och Mercurys glidarkärror från perioden 193940. Det är faktiskt en av Riks absoluta drömmar att komma till skott med en 39:a Mercury Tudor sedan. -Någon gång skall jag komma till skott med det projektet också, inflikar Rik och menar att han bara ska arbeta undan lite av högen med grafiska kustomiseringar först. Sedan Rik började med sin verksamhet har han blivit publicerad i flera välmeriterade biltidLowbrow Magazine

ningar runt om i världen, och intresset för hans arbete tycks bara växa. Rik Hoving avslutar med att berätta att det också finns en påbörjad bok i egen regi. Det skall bli en hyllning av gamla Kalifornia kustoms i den gamla skolan. Ungefär som en kokbok gjord av en chef du chef, med uppslag och ett frosseri i fantastisk fordonsdesign och bilder som känns tagna rätt ur tidsmaskinen. LOWBROW MAGAZINE ser med förväntan fram emot detta och kan inte annat än uppmana våra kära läsare att kika in på Riks hemsida och digga läget! http://members.fotki.com/Rikster/ 33

y e l r a H d i r b y H

Det är alltid kul med blandningar. Vad det än må vara, inklusive kungamördande giftmixtur eller skräckinjagande, gudstrotsande frankensteinanatomi, så är vilda blandningar, eller rent utav häcklande hybrider, rätt skoj att pejla in lite närmare.

är det handlar om fordonkategorisering är vi dock tuffare fundamentalister än gamle Usama själv. Bil och båge, rod och custom, man och kvinna, går det helt sonika inte att kompromissa om... Amen! Men, varför inte latja lite med motorblandningar, märkesblandningar och korsbefrukta en och annan årsmodell för att plocka fram det bästa ur varje fruktbärande gren?! Krom-profilen från Borlänge Micke Landström tog fasta på detta och parade en gammal panna från -49, med shoveltoppar från något decennium senare. Re34

sultatet; en ”Panshovel”på 1200kubik och lite extra tryck i cyllarna...Way to go!

Basket Case Det hela började som så många gånger förr; med en hög delar inhandlade av en bekant som hade börjat ledsna. Micke kollade i alla fall genom pryttlarna och räknade in en ram från samma år som snurran, en kringla på 21” och den andra på 16”, en gammal hydragaffel och lite andra pinaler i behov av lite eftertanke och omsorg. Efter att ha letat på en gammal sportstertank som kustomiserats med en hummeröverdel, knäckte Micke så till ett Oklahomastyre över knät och gjorde en första mock up. -Det hela började lira hyffsat, berättar Micke Lowbrow Magazine

och berättar vidare att det också krävdes en gammal chopperstänka från ram&mekaniska, innan allt började sitta som en fläskläpp. Lackarbetet genomfördes av en lokalförmåga och bjuder numera ögat på en resa genom skärselden med brinnande kranium och slickande eldtungor. Självfallet passade Blaster på att skicka några ränder över hela konkarrongen, när han hade vägen förbi.

Goddag yxskaft! Micke kör med klassisk fotkoppling och jerkyshift... Allt för konsten! Eventuella instrument röstades i sann demokratisk anda bort av byggherrens oinskränkta veto och nybestyckad med en ”såndärrn fulförgasare” sparkades tvillingen igång till tonerna av en osedvanligt mustig kanonad. Eder redan halvdöve skribent

Lowbrow Magazine

lyckades vid demonstration av en segdragen uppstart, reducera sina kvarvarande hörselprocent med i alla fall en tvåsiffrig procentsats... -Ska förlänga framgaffeln 2” och kosta på lite mer krom, avslöjar Micke och tillägger att han och kompisen Tobbe precis har startat upp en lokal kromfirma. -Dä blir förstaklassens hemsnajdat krom till reducerat pris, konstaterar Micke nöjd. Det står även en till tvåhjuling i garaget och väntar på att slås ihop. -Det blir en 41:a knöl nästa gång i traditionell bobberstil, avrundar Micke och ställer sig på kicken, med följden att vänster öra numera endast klarar av att registrera ljud i storleksordningen 50megaton nukleärladdning från ståplats på parketten. Hybrid indeed!

Lowbrow Magazine

Vem kan väl motstå ett stycke levande drag strip racing i mäkta schysst utförande och med quaddruppla Strombergare och en 5:0 Quickchange i klumpen!? Lowbrow blev självfallet dyngtorsk och gick på date med en må vara stinkande… men faen så frän liten djävul till skunk!!!

ågot de flesta av oss riktigt bitna hard core hot rod fans har gemensamt, må vara det faktum att vi tycker att det är ballt med gamla doningar i överlag. Må det vara en brödrost, mikrofon eller en patinerad gammal kärra. Så länge saker och ting har en historia, och kanske till och med kan berätta en del av sitt ursprung genom att enbart vara, så brukar vi flockas för att få en skymt och förhoppningsvis även dela på ett garv. Har prylen sedan en frän funktion inbyggd i en därtill genomtänkt design, blir det i regel höga poäng från

Lowbrow Magazine

juryn. Hur det än må vara med slitna vindsfynd eller kap från den lokala loppisen, så slår i alla fall denna mycket trevliga 34:a kupa det mesta med hästlängden och mer därtill.

Hög på hög Lars Långkvist från Surahammar gjorde indeed en sann kulturgärning, när han handlade hem den hög med delar som kupan bestod av, för cirka 30 år sedan. Det började med att Lars letade en 34:a i Tudor-utförande. I brist därpå hörde han runt och ramlade till slut över ett gammalt race kit som låg nerkapat i en trälår. -Det fick väl duga, tänkte den då rätt bilsugne ynglingen och tjackade högen med delar. -Jo, visserligen var ramen avkapad och ramkrysset väck. Därtill saknades det också torped, och framaxeln låg bredvid och skrotade med några krokiga hairpins därtill, berättar Lars. Turligt nog tog den unge entusiasten rätt beslut och var snart på väg hem med fullastad släpvagn.

Smelly bastard Den gamla väderbitna kupans ursprung var inte helt dokumenterat och utrett, men det fanns klara indika-

tioner på att den med all säkerhet hade gått på strippen i södra Kalifornien någon gång under 1950-talet, berättar Herr Lånhkvist vidare. Inte minst den pittoreska och rätt tidstypiska sidodekoren skvallrade om att någon talangfull artist lekt med penseln någon gång innan 1960. Stuket på den påmålade skunken med rödsprängda ögon och namnet ”The Stinker”, samt den frustande hästen iförd racehjälm och googles är nämligen samtliga utförda i klassisk cartoon-stil. Efter en inledande trevare med prylarna hittades även två gamla depåbiljetter från Orange County Drag Strip i ena dörren. Dateringen som till synes är från mitten av 50-talet, bidrog självfallet till att byggets historik nu började att uppdagas till Lars stora förtjusning. -Jo, det är väl klart att det är kul när man kan ana att kärran har kramats ur på strippen efter bästa förmåga,

redan på tiden då det verkligen begav sig, funderar Lars. Den berättar liksom plötsligt lite mer om vad den varit med om, konstaterar vi nöjda.

Strip Challenge Nu var det visserligen fortfarande en hög med delar och ett tomt skal som låg och skräpade på uppfarten, men efter en inledande inventering och någon vinters idogt slit, så började det hela så smått att arta sig. Det gick faktiskt så bra att det med tiden stod en hel trefönsterskupé och väntade på bestyckning. Hur det varit med byggets tidigare snurra och drivlina var dock oklart, men efter att ha konsulterat kunnige Micke Fors på Prinsbo Mekaniska i Enköping, sattes det snabbt upp riktlinjer för hur bygget skulle ta form.

Lowbrow Magazine

En borrad sidåtta med klassiskt trimgodis är ju alltid trevlig, och varför inte se till att det sparkar på lite extra med hjälp av en Halibrand Quickchange-klump i aktern!? Allteftersom bygget började arta sig började bränslet i bilens gamla race-tank åter att bubbla. Det var som att den gamla roddens själ åter vaknade upp ur sin långa dvala.

Burnin´the midnight oil En droppad I-beam och gamla Fordbromsar från 1941 fram och -46 baktill kom på plats och skoddes med 16”ekerfälgar från 1936. Efter att ha stressat sidan med en 400 Junior Iskykam, Johnson-lyftare, strokad vev, nya stakar, kolvar och trimtoppar sänktes snurran på plats. Lars avrundade slutligen snyggt genom att placera ett gammalt raceinsug med fyra rakmonterade

Lowbrow Magazine

fuggar på toppen. Hålborrade aluminiumstolar och plexiglasrutor kom därefter snabbt på plats och såg till att ange strip killer-tonen på rätt sätt -Det sitter 3:38 i bakaxeln för landsvägskörning. Vänder du sedan på drevet får du hela 5:0 när det är dags för race. Den låga utväxlingen ser faktiskt till att skjuta på riktigt hyffsat i starten, avslöjar Lars och avslöjar att det faktiskt blivit några repor i samband med några veteranrace runtom i Mälardalen. -Måste emellertid uppdatera stötdämparna framöver. De gamla mekaniska dämparna framtill slår igenom, medan bakfjädern är snudd på för studsig , påpekar Lars. Nu står det även en annan trevlig gammal racekärra och väntar på tid och uppmärksamhet i garaget… Men det tar vi nästa gång!

Så klassisk att den nästan kommit att bli en dussinlösning, men ack så ball… Och så passar den nästan rakt av! DeSoto från 54:a och året efter har donerat dessa elaka grin i snart 60 år!

Grillar, grin & breda flin

et där med att kustomisera en kärra och få fram personligt stuk, mer karaktär, snyggare linjer, brutalare attityd, fetare stuk und so weiter… Brukar faktiskt bara handla om några väsentliga grundgrepp, som inte alls behöver vara alltför komplicerade för en folkölspimplande, Piff & Top Hatsgluttande garageråtta med två tummar mitt i handen. Att skära av spiralfjädrar och installera sänkningsblock, tejpa på några järnkors och randa över alltsammans är ju numera nästintill att klassa som klassiska raggartrix, så vi får backa utvecklingen några decennier och kika efter vad de hårda dudes’en gjorde för att fixa en riktigt nice ride förr om åren.

Sketaball mä Chäva´-grill! Jodå, det är faktiskt en replik hämtad direkt ur den 40

där emellanåt obehagliga dokusåpan som ibland kal�las för verkligheten: -Vaffö´ ärí så få som byter te´annan front närí bygger kustomz?!, Den här Plyman skulle ju se sketaball ut mä Chäva´-54:a grill!? Detta eminenta citat kläcktes av en nybakt motorskalle iförd tillknycklad kåbåjhatt i skinn och nyinhandlad skjorta med färggranna flammor tryckta över hela konkarrongen. Det bör av förklarliga skäl också nämnas att han vid tillfället stod och blegade på en shoe box med Pontiac-ribba i grillöppningen! Ja, ibland kan faktiskt ett byte av koncernskilda komponenter bli riktigt lyckade, så till den milda grad att vissa ”förståsigpåsnubbar” faktiskt har svårt att skilja original från stock. Detta är ju också ett av eftersträvansmålen med the divine duty of kustimization. Lowbrow Magazine

Get to it! Vad funkar då bäst? Eller hur gör man? Är ju båda tämligen vanliga frågor som uppstår då man börjar laborera med de prylar som sitter monterade framtill på gamla klenoden. Ja, allt är väl egentligen bara en fråga om tid och hur mycket man orkar böka med olika varianter. Vissa grillbyten är faktiskt mer eller mindre klara att montera utan att för den delen behöva bråka med mer än ett par hemsnajdade fästen eller nya skruvhål. Andra mer radikala grillbyten kräver sannolikt både plåtmässiga ingrepp och en del stök med svets och tenn, innan

det ser hyggligt ut. Lowbrow letade för enkelhetens skull rätt på några gamla old school-tips, på både realistiska och genomförda varianter. Nu behöver man ju självfallet inte som på bilderna äga en Mercury för att kunna experimentera med dessa förslag. Ett större tänkbart problem skulle i så fall vara att vissa ingrepp kräver tillgång till en eller flera tämligen välsorterade gammelbilsskrotar med stor variation av märken, men Satan uppfann ju ebay, så vi reder oss väl vad det lider… So Let´s swap some grilles...Dudes & Dudettes!

Den mest otippade och förmodligen även mest ambitiösa varianten av kustomgrill, måste ändock vara denna svårfunna mittbit från en Henry J från 1951. Funkar helt okey, och så är det nog inte många som vet var delen kommer ifrån.

En Ford 1949-51 med en modifierad grillkomposition bestående av bland annat Pontiac-delar från ´53. Klassisk rörgrill för den där late 50´s early 60´s looken. Bara att böja till över knäet och sedan skruva på plats! Lika tidlöst som stilfullt.

Tidig 50-tals DeSoto-grill som ger spartansk med ren och clean look i sin enkelhelt.Magazine Lowbrow

Klassisk rörgrill för den där late 50´s early 60´s looken. Bara att böja till över knäet och sedan skruva på plats! Lika tidlöst som stilfullt. 41

Vissa ingrepp kräver tillgång till en eller flera tämligen välsorteratde gammelbilsskrotar med stor variation av märken, men Satan uppfann ju ebay, så vi reder oss väl vad det

Ford 53:a grillribba som strippats på mittkona och snyggt smygits på plats. Positionsljus från Chäva 1954. Även detta en tämligen ekonomisk deal med delar som är rätt enkla att hitta.

Ser ni vad det är? En pampig bit från en gammal 1940-tals Lincoln tronar nu mitt i grinet. Positionsljusen markerar mungipan. Denna variant kan möjligtvis kräva att insatsdelen kortas något. Mercury original positionsljus ( sk. elefantöron) med hemsnickrad mittbit. Blixt Gordon wild style och tuffast i kvarteret!?

Lowbrow Magazine

Short cuts

Om vi herrskapet får råda, införskaffa eder en förstaklassig skolåda

Stort hantverk i miniformat Trots att objekten för vår uppmärksamhet kan kallas ”föråldrad teknik” kan vi enas om att det är samma process som får ett fordon idag att förflyttas som för hundra år sedan. Man slår eld på ett drivmedel som i sin tur sätter en kolv i rörelse och så vidare. Hur kan man då vara innovativ med en motor som skapades på 30-talet? Jo, heter man Jerry Kieffer och är helt insano kan man ju bygga en komplett fungerande Knucklehead men i 1/8-dels skala!

Jerry Kieffer, som tydligen influerats av guldrullen ”Älskling, jag krympte barnen” har av någon anledning fått för sig att det roligaste på jorden är att bygga fullt fungerande modeller av maskiner. Och visst tappade vi hakan när vi hittade de här bilderna! Jerry har en riktig -47:a knöl som han renoverat till nyskick där till och med NOSmätaren visar noll miles. Kärleken till sin riktiga maskin fick honom att bygga en första nedskalad modell. Motor och låda Lowbrow Magazine

i perfekt kopierat utförande som med ett enkelt fingergrepp på ”kicken” bara är att starta. Trots funktion och äkta Harley-ljud var han ändå inte nöjd. Modellen var i 1/6-dels skala, vilket vem som helst fattar är på tok för stort. Vansinnet skulle alltså fortsätta, men nu i 1/8-dels skala. Som ni vet är väsentliga motordelar knappast enkla att få till i skala ett till ett – än mindre i en åttondel av sin ursprungliga storlek. För att få perspektiv det hela kan vi säga såhär; En förminskning av en entums kub (1” x 1” x 1”) till en åttondel av sin ursprungliga storlek blir alltså .125” x .125” x .125”, och det gör .00195, eller mindre än 2 tusendelar av en kubiktum!

The Shoebox For måhända vara den vanlige raggarens substitut för en Mercury, men fan så trevlig i alla avseenden. Shoeboxen eller skolådan i folkskoleenelsk översättning är en kärra som går att få till med små medel. Lowbrowredaktionen har faktiskt för avsikt att trixa till en bil av detta slaget i en kommande upplaga av er favoritblaska. För att insupa nödvändig inspiration och hitta en ursäkt att sniffa lim införskaffade redaktööörn’ en gammal AMT-byggsats på Tradera. Det inbjudande utförandet och bygganvisningen tillåter den modell-stinne pojkrumsnuckegubben att leka finnig femtonåring igen. What a blast! Stock - Kustom - Race - Be a man, choose your style. Vi har vid pressläggningen ännu inte kunnat bestämma oss riktigt. En sak är jävligt säker - skönt att slippa en helröten sönderrostad popnitad och uppbredd jävla bondo mobile för en gångs skull. In rust we trust!? My ass!

The Black Widow Top Drop Project N u eftersträvar vi väl inte att vara exakt som de gamla hot rod och custom-blaskorna på 1940-60-talen, men det är ändå på det viset att vissa grepp och återkommande teman vill man liksom ha med på ett hörn. Fyllnyllena och fulmekarna på Lowbrow-redaktionen har visserligen några rostiga projekt att börja skriva om framöver, men i väntan på att de sista kvadratmetrarna plåt byts ut på våra nedgångna vrak, tänkte vi istället vända blicken mot vår heliga residentstad Nyköping. Denna gång väntar dock inte något Gästabud med broderssvek och inlåsning med bortkastad nyckel, utan ett inspirationsuppslag, med enkla tips på hur du kan ge dig i kast med något nytt grepp i garaget. När vi fick in tipset att Hasse Andersson i Nyköpingsklubben Lead Kings hade påbörjat ett taksänkningsarbete på sin gamla Chevy Styleline med klassiska fastbacklinjer, hörde vi självfallet av oss i rödaste rappet.

Fastest back in town Det faktum att vi snackar top chop av en fastback gör det hela ännu mer intressant, då det som bekant, knappast är någon barnlek att få till linjespelet akteröver, på just den sluttande fastbackmodellen. Det sägs att till och med hårt luttrade och stridserfarna hjältar som bröderna Barris och essen tillika custom-legenderna Gil och Al Ayala tog sig en redig funderare, innan de började kapa i sedanetter och fastbacks Teamet som framöver ska guida er genom hela operationen består av ägaren själv samt påpasslig assistans 44

av den unge plåttalangen Johan Eriksson, hemmahörande i den mycket aktiva klubben Undertakers. Så hold your hats, och följ med i The Top Drop project!

The chop shop

Vart börjar man? Det är en berättigad fråga innan man börjar skära sönder sin ögonsten. Hasse och Johan kikade därför lite i de manualer och material som behandlar det mytomspunna ingreppet ”taksänkning”. Det första steget blev därför att börja skissa in de områden som skulle bli aktuella att avlägsna. 3,5 tum från a-stolpen, dito i b-stolpen och i takets bakdel skulle avlägsnas. Nu gällde det bara att lägga snitten på rätt ställen. En bra början är dock att sätta upp förstärkningar i kupén. Ett gäng rörstänger brukar funka fint. Sätt dessa i kryssformation och om du vill vara extra säker på att ingenting flyttar på sig när taket är av, kan man sätta upp förstyvningar även mellan dörrarna. Efter att ha kollat att dörrarna inte hänger, eller är trötta i gångjärnen läggs snitten i dörrarnas takstolpar. Taket snittas därefter av och sektioneras, dvs de höjdledsbitar som skall avlägsnas kapas bort. Nästa steg blir att försöka måtta tillbaka taket på plats och se efter hur takstolparna linjerar/matchar varandra. I vissa fall kan det vara en nödvändighet att lägga extra snitt på a-stolparnas insida, eller baksida, för att böja ner dessa en aning. Annars kan framkanten av taket kännas alltför upprätt. För enkelhetens skull kikar vi nu på bilderna bredvid... Lowbrow Magazine

Trevlig profil redan från början, men hal kan bli halare.

3,5” tejpas upp i aktuella snittområden. It’s gotta go!

Från ord till handling, fram med kapen och mörsa på. No pardon for the weak.

Kiruna-cabbe, men bara för en stund. Bort med överflödiga bitar och dit med taket igen.

En första mockup visar att ingreppet är berättigat. What smooth lines.

Takstolpar börjar linas och svetsas samman. Hammare och mothåll är nödvändiga.

Lowbrow Magazine

Inte bara chop-chop. Likt en kosmetisk kirurg måste man här lappa, syna, lappa, skära och sy.

Efter bakluckan försetts med sektioneringssnitt utmed midjelinjen och sedan anpassats till takets nya fall, rullades bilen ut i dagsljus. Tillbaka in i smedjan och de sista sektioneringssnitten fylls ut av rul�lade, tillknäckta och smidda bitar. Detta är kustomizing!

Lowbrow Magazine