Mitt mediumskap mitt liv

Mitt Mediumskap Mitt liv

Av och om Jane Lyzell

Mitt mediumskap - mitt liv av Jane Lyzell

Följande berättelse är en inledning till min kommande bok.

Jag har aldrig känt mig hemma någonstans på jorden, ända sedan jag var liten har jag inte funnit någon ro. Jag har liksom känt att jag inte passat in. Det var nog så att jag trodde att jag kom från en annan planet. Rymden, himmelen och stjärnorna har alltid fascinerat mig, och gör så även i dag. Som liten minns jag att jag fascinerades av Stålmannen. Jag fantiserade om att det kanske var så att vi levde i två parallellvärldar inuti glaskupor och att vi bara var rymdexperiment för rymdvarelser, såsom möss i bur.

Den ena världen var den bra och den andra den dåliga (tidig Matrix). För mig så finns det nog inget mera rogivande och vackert än att titta upp på himlen en stjärnklar natt, där känner jag frid. Ända sedan jag var riktigt liten, så fort jag lärt mig förflytta mig medels krypning, så sökte jag tryggheten hos djur och i början särskilt hundar. Min mor fann mig som oftast ihopringlad intill hundarnas magar. De vaktade mig och där kände jag mig hemma och trygg på något vis. En av hundarna var grannens något aggressiva schäfer,som morrade när mamma skulle hämta mig där ifrån.

Jane tre månader

Så min mamma tyckte väl inte alltid att det var så kul. Den första hund som jag minns själv var en schäfertik som hette Lorry.Hon kom till oss under lite märkliga omständigheter. Vi hela familjen var bortresta och när vi kommer hem säger grannen att hon har suttit på våran trapp i tre dygn. Djurälskare som hela vår familj är, adopterade vi henne utan att blinka. Vi kontaktade naturligtvis den lokala polisen, men efter ett antal månader och ingen hört av sig, så blev hon vår.

Sex månader senare står en djurägare utanför dörren och vill ha Lorry tillbaka. Hunden springer gnällande iväg och gömmer sig då den får syn på f.d. ägaren, så det var inget svårt val att säga; ”NEJ, HON STANNAR!”. Flera nätter efter detta försökte de kidnappa henne tillbaka. Ruskig historia men den slutade lyckligt. Hos oss kände hon sig trygg och var oss en trogen vakthund, och min bäste vän.

Lorry och Possi

Under hela min uppväxt har vi alltid haft hundar av olika sorter, och var och en av dem har unika historier att berättas, som jag inte kommer gå närmar in på, då det skulle ta upp det mesta av denna skrift. Ju äldre jag blev, så var det hundarna jag trivdes bäst med. Vi liksom förstod varandra.

Jag dom och dom mig. Vi hade telepatiskt kontakt på något vis. Min uppfattning och känsla jag har just om hundar, är att de kommer till oss människor för att beskydda oss mot såväl synliga som osynliga faror! Andra djur som stått mig nära är även katter och kanske särskilt hästar, då menar jag inte bara fysiskt utan själsligt också.

Vid 6 års ålder hade jag min Jane sex år första ”ut ur kroppen” upplevelse (som jag minns).

Före sex års ålder har jag inte så många minnen, det är liksom blankt. Jag låg och flöt mellan mammas säng och fönsterbrädan, det var en märklig upplevelse. Efter den första blev det många fler och en del av dem som jag förstått efteråt, som var massor av starka upplevelser, och var svåra att skilja från om det var drömmar eller? Jag minns bl.a. en stark dröm som etsade sig fast. Den handlade om jordens undergång och hur månen ramlade ner på den (det har ju varit både en och två gånger vi haft meteoriter i kollisionskurs med jorden, så?). Jag har även sanndrömmar och varsel vid den här tiden också. Det är inte så att jag flyger medvetet ut och in i kroppen nu för tiden, men det händer med jämna mellanrum. Det är inte alla gånger jag minns hela upplevelsen men oftast bitar Den omnämnda tavlan, längst upp till vänster. av den.

Det var mycket som hände i mammas sovrum, ”andligt menar jag” Det var där jag hamnade då jag vaknade på natten. I detta sovrum fanns på väggen en fototavla föreställande min morfar och styv- mormor, båda befann sig i andevärlden.

De pratade med mig, jag såg tydligt hur de rörde på sina läppar och hur deras ansikten rörde sig också (transfiguration). Fast jag hörde aldrig vad de sa, men ofta så log de och nickade medgillande, så jag blev aldrig rädd för dom utan snarare så blev de mina kompisar. Vem vet, det kanske är så som tibetaner och indianer tror; att en bit av själen fastnar med fotografier. Morfar och mormor och styvmormor är ofta hos mig och hjälper mej i mitt andliga arbete. Morfar bland annat med andefotografier.

Jag hade också mina osynliga vänner som mina låtsaskompisar som mamma kallade dem. För mig var de högst verkliga. Jag minns att vi brukade leka vid vinbärsbuskarna.

De var jämn- gamla med mig, i 6 -7 års åldern. Den ena var en flicka och den andre var en pojke. Vi hade mycket kul tillsammans. De var mina bästa lekkamrater. Jag tyckte det var lite underligt minns jag, att de hade så gammeldags kläder på sig och alltid de samma.

Vid den här åldern, sex till sju, var jag fullt övertygad om att jag kunde trolla, magi fascinerade mig. När jag fick min första trollerilåda var jag överlycklig, för här skulle trollas.

Men besvikelsen blev snabbt stor då jag förstod att trollkarlar fuskar, att det inte är på riktigt. Jag trodde bara man hade ett trollspö så gick det allt att trolla. Jag försökte nog i ett helt år innan jag gav upp. Här började jag ana att människor lurades ibland och bestämde mig för att alltid vara ärlig och söka sanningen, inte ville jag lura någon med dumma trollkonster som inte var sanna inte! Detta är något som hängt med sen dess, att alltid söka sanningen, vad den nu är, för det har jag lärt mig att den kan se väldigt olika ut! Men det viktigaste är att inte såra eller skada någon annan, för sin sanning.

Inte så långt efter detta fick vi besök av en av våra” fina frikyrkor” en juldagsmorgon, de hotade med jordens och människornas undergång om man inte döpte sig i deras tro så skulle man förgöras och bara de som var trogna deras tro skulle sparas. Som barn var ju detta hemskt att höra, de tog ingen notis om att vi barn stod och lyssnade vad de sa.

Mamma och Pappa, som var ateister, bad dessa vänligt men bestämt fara åt pipsvängen med besked. Förmodligen ristade dom in ett X på dörren, då de gick. Jag grät floder den julaftonskvällen, jag var så ledsen att jag inte skulle hinna prova min snöpulka innan jorden skulle gå under.

Det var grymt gjort av dem. Här fick de vuxna ett till minus i min bok. Att vuxna ljuger stod klart, mer och mer.

Efter detta lade jag ner min energi på hästar, från 8 -12 år ungefär. Praktiskt taget bodde jag i stallet och på somrarna var jag sommarbarn på en hästgård. Här fick mina gåvor sitt utlopp i att jag kommunicerade med hästar och jag fick en otrolig kontakt med dessa djur.

Ponyn Petra med föl

Under hela min skolgång var jag mobbad för mitt hår (mycket lockig). Svinto, golvmopp, krullo mm och det var inte alltid så lätt. Jag minns att jag stod vid strykbrädan och strök håret innan jag gick till skolan så det skulle vara rakare, men det hjälpte föga.

Men idag är det dom som är avundsjuka på mitt hår. Jag var också ordblind som det hette på den tiden (dyslektiker i dag). En reflektion är att många medium och då särskilt trans och fysiska medium, är dyslektiker och många Jane med kattungar har också någon form av sockerproblem, som jag också har. Det var inte alltid så lätt.

Trollet ifrån Trollbäcken, det var jag det. Mina föräldrar var taxiägare och jobbade mest dygnet runt, så där fick man inte mycket hjälp och stöd. Till slut så fick jag nog och tog saken i egna händer, jag började ge tillbaka, ”jag slogs” ( idag skulle jag nog kallas värsting).

Det var under den här tidsperioden jag tappade förtroendet för vuxna. Föräldrar med egen problematik och ingen tid att lyssna, lärare som inte förstod ens svårigheter eller inte ville (jag har faktiskt haft några bra lärare också), fulla vuxna, som betett sig illa. Pbu psykologer och kuratorer med egna allvarliga problem vilket gjorde att de inte kunna hjälpa en fluga ens. På den tiden var det velour-psykologer i flower- power touch, som inte hade en susning om andevärlden och mitt kvicka sinne. Tacka vet jag syster Ingrid i skolan, hon var min räddning. Dit gick man när man behövde prata, hon fanns alltid där för en, hon lyssnade och gav goda råd, vilken medmänniska hon var ”Kumla bunkerns klippa”, det var så vi kallade vår skola (Kumla skola).

På väg hem från stallet en kväll råkade jag ut för en ”snuskgubbe” som satte djupa spår, vilket efteråt resulterade i mörkerrädsla. Inte för andar eller monster utan för levande människo- monster i mörker. Varje gång efter denna händelse, då jag gick hem ca 3 km på kvällen då det var mörkt, slängde jag mig in i skogen eller ner i diket så fort jag såg en bil eller människa på vägen. Fy vad det var jobbigt! Han var tyvärr inte den första snusk gubben och blev tyvärr inte den sista i mitt liv heller. Det jag har förstått att jag ska lära mig av detta och tyvärr också av alkoholister och narkomaner, det är att jag ska känna igen dessa karaktärer även i fördolda klädningar, i högre uppsatta sociala ställningar och andra sammanhang . Att känna igen kännetecknen i dess alla aspekter eller boningar, då tänker jag särskilt på människor i maktpositioner. Fyra av människans dödsynder; lust,begär, girighet,lättja och högmod. Att genomskåda dem, oavsett deras ställning. Hittills har jag aldrig haft fel! Min uppgift är ibland att stoppa dessa personers agerande,att säga nej!

Det är inte OK bara för att du är………….?

Jag minns en stark händelse under denna period, jag måste ha varit ungefär 9-10 år. Jag höll på att bli dränkt, ironiskt nog vid ett bad som heter Hästhagsviken. Jag minns en kille i 20 årsåldern, stor och mycket fräknig och rödhårig.

Han tryckte ned mig under vattnet, jag kippade efter luft och fattade ingenting. Varför gjorde han detta, vad hade jag gjort honom. Min kompis skrek på hjälp (vi var ensamma där). Då kommer ett par gåendes som skänkta ifrån ovan,de springer ned till undsättning och den rödhåriga killen blir rädd och flyr sin kos. Vid det här laget hade jag givit upp och var på väg över till andevärlden. Det var så ljust, vackert och behagligt.

Paret får upp mig och räddar mitt liv (det var tydligen inte dags då!). Lika snabbt som paret kom försvinner de då de ser att jag är ok. Så kan det vara ibland, då skyddsänglar griper fysiskt in och räddar liv!

Denna händelse fick mig senare i livet att förstå att skyddsänglar ibland kommer i fysisk mänsklig form om det behövs. Det fick mig också att inse att alla fysiska människor, mer eller mindre också är våra guider och inspirerare, likväl som dem på andra sidan i den icke fysiska världen. En del är goda, andra mindre goda (onda väsen har jag bara stött på i fysisk levande form av människan). För mig finns det inga onda andar, endast rädda andar har jag stött på. Ingen föds ond. En del vägleder och inspirerar, andra skyddar och försvarar. En del vilseleder och lurar och inleder människan i dåligt omdöme och leverne. Vi är lika mycket guidade fysiskt i vår egen värld som vi är ifrån dem på andra sidan /andevärlden. Det är ingen skillnad, så välj dina vägledare och inspirerare väl oavsett vilken sida de kommer ifrån!

Varför skulle det vara mer negativa energier som kommer till oss bara för att de är från andra sidan? Nej, det är våra rädslor som fantiserar ihop att så skulle vara fallet. Det är lika ovanligt att stöta på något ont på andra sidan som det är att stöta på det på den här sidan. Lika söker lika, alltid oavsett vilken sida du är på så är du själv inte ond så är chansen minimal att du skulle stöta på något sådant.

Iden här tidsåldern fick jag också kontakt med Uri Geller.

Ett program på tv visade hur han med sin tankekraft böjde skedar och stoppade klockor. Jag var såld, helt fascinerad.

Jag och mina kompisar (dom få jag hade) började experimentera, bl.a. med anden i glaset, som var populärt men lite skrämmande (pga att man inte hade kunskapen).

Vi hypnotiserade varandra och gjorde resor till andevärlden, där vi mötte våra nära och kära. Här var mycket att förundras över.

Wendy

Min dröm var att få en egen häst, men det fick jag inte. Det blev en hund, Wendy, Teacher’s Wendy,min lilla schnoda som jag kallade henne, en renrasig Golden Retriever med fin stamtavla (nog blev hon min lärare alltid!).

Jag var överlycklig, men lyckan varade inte så länge, två år ungefär, sedan blev hon sjuk och tvungen att avlivas. Det var en mörk dag i mitt liv. Jag var förkrossad, otröstlig. Så Wendy bestämde sig att komma tillbaka till mig och vara hos mig tills jag inte sörjde henne längre. Det här var nog den första kontakten med fysiska fenomen som jag upplevde då, men inte tänkte i de termerna än.

På den tiden hade jag en gammal fjädersäng som var som en hängmatta i mitten och då Wendy fanns i livet så sov hon alltid under sängen precis där madrassen hängde ner som mest och varje gång hon vände på sig så lyftes madrassen. Detta fenomen fortsatte efter det att hon gått över till andra sidan, under ett års tid, tills jag bytte säng, då upphörde det och jag var botad i min sorg. Det var en enorm tröst att ha fortsatt kontakt med henne så lång tid efter hennes övergång, det kändes naturligt!

Jag är yngst i en barnaskara av fem. Som minsting formades jag i den hårda skolan. Man kan säga att min uppväxt var ganska tuff, men som tur var så har jag alltid varit stark, vetat vad jag ville (för det har inte varit någon annan som förstått det åt mig).

I min barndom kom jag allt för tidigt i kontakt med rusdrycker, cigaretter och annan stimulantia. I detta fann jag en konstlad verklighet. Jag kände mig nästan som hemma där. En gång försökte jag till och med göra slut på mitt liv under rusperioden. Jag var bl.a. olyckligt kär, och tyckte att ingen brydde sig ändå, ifall jag fanns eller inte.

Kombinationen alkohol och olyckligt kär var en dålig inspiration för mig. Nykter hade detta aldrig hänt (alkohol drar till sig negativa inspirerare, eller lättare sagt öppnar upp för dem att komma nära). Men ack så fel jag hade, återigen fick mina skydds guider rycka in, i tre dygn låg jag i koma och fick vara i de andliga sfärerna tills det var dags att gå tillbaka, för det var mer jag hade att uträtta. Ingen tog notis om mitt dilemma hemma, de trodde jag sov…. i 3 dygn?

Vid den här tiden var det dags för konfirmation och då mina föräldrar inte hade så mycket tro åt det hållet så var det upp till mig själv igen om jag ville bli konfirmerad eller inte. Olikt alla mina kompisar som gick där för presenternas skull, gick jag in för att ta reda på det där med Gud och Jesus och vad de var för något, jag var nyfiken.

Jag fick mina svar och blev med nöd och näppe konfirmerad (fick gå dubbla gudstjänster sista söndagarna för att få godkänt).

Kyrkan hade något som tilltalade men det var mycket som jag inte kunde acceptera, en dömande Gud trodde jag definitivt inte på och det där att man kom till himmelen om man var rättfärdig, stämde inte heller.Jag visste ju redan då att alla kom till andevärlden. Men jag gillade den kärleksfulla atmosfären i kyrkan då, men det skulle ändras längre fram.

Vid 14 års ålder flyttade jag hemifrån, slutade skolan och började arbeta. Jag kan ej än idag förstå hur man bara gav upp mig i skolan bara för att jag var besvärlig och ifrågasatte, som 14 åring är man inte mogen att gå in i vuxenvärlden.

Här började ett om något ännu vildare liv, som medlem i ett motorcykelgäng och som presidentens tjej. Under denna period fick mina skyddsänglar jobba för högtryck, det är inte bara en eller två gånger jag varit på väg över till andra sidan. Jag får passa på att tacka dom. Tack!

Denna perioden var full av andliga upplevelser, drömmar, ut ur kroppen upplevelser som jag försökte döva med olika medel för att slippa och bara vara som alla andra!

Under denna tid hade jag en fysisk hundkompis, en schäfer hund som hette Gorm, som var min följeslagare och skyddsguide under denna period. Han är fortfarande med mig andligen likt alla de mina från andra sidan, alltid!

En händelse under denna tid där mina skyddsguider fick arbeta var i Spanien där min far och mor hade köpt sig en Casa – ett hus och vi barn åkte dit nu och då på semestrar.

Mitt i natten beger jag mig, tyvärr inte helt nykter, i bil (på den tiden fick man köra med alkohol i blodet så länge det inte hände något, ur dumt!) ifrån en liten spansk bergsstad som heter Nerja.

Jag blev oense med en kompis som jag hälsat på där,och beger mig hemåt på serpentinvägar i bergen från Nerja till Los Bolithies.

Det sista jag minns är att jag beger mig där ifrån i bilen sen vaknar jag av att Guardia Sevill - spanska polisen knackar på vindrutan och undrar hur det är. Där står jag med bilen lutad mot bergets mittvägg, och har ingen aning om hur jag kom dit, tre meter åt andra hållet var ett stup rakt ner flera hundrameter ner i en ravin. Puh, snacka om Änglahjälp!

Den här perioden varade fram tills jag blev 20 år och då insåg att detta var inte det jag sökte. Jag kände mig inte hemma där längre och slutade med allt tvärt och började ett nytt liv och leverne. Jag började förstå att Andevärlden hade något större på lut för mig eftersom de ansträngt sig så för att hålla mig kvar på den fysiska sidan av livet. Det var dags att sluta förneka den jag var och mina upplevelser.

När jag fyllde 21 år träffade jag mina tre äldsta barns far. Vi gifte oss. Jag skulle ha lyssnat på min hund Gorm, han morrade och visade tänderna första gången han skulle sova i sängen.

Vi sträckkörde ner till Spanien med bil. Mor, Far, jag och min blivande. Vi turades om att köra bilen. Plötsligt vaknar jag till med ett ryck, som om någon väckt mig. Jag ser mig omkring i bilen och upptäcker att min far kör. Visserligen var han gammal taxiförare men en åldrande sådan. Ser mig om, det är mörkt och vi har kommit till norra Spanien i bergen i Bilbao, så jag säger till min far att stanna bilen vid närmsta tillfälle då oron gnagde i mig. Pappa stannar, vi byter plats och jag sätter mig på förarsätet för att köra iväg . Då kommer en bil i hög hastighet och kör före oss. Jag minns att jag tänkte; ”hur fasen vågar de köra så fort i bergen”.

Vi kör vidare. Efter 20 minuters körning ser vi längre fram en allvarlig trafikolycka. Polis och ambulans är där, vi ser att på marken ligger en död man och när vi ser bilen, så ser vi att det är den som körde förbi oss då vi stannat. Hade vi inte stannat då vi gjorde det kanske det hade varit vi som varit inblandade i trafikolyckan återigen ett ingripande från högre ort! - Tack!

En spansk hund pinkade på bröllopsklänningen då vi gifte oss i Spanien! Alla skriker; ”perro, perro” när gatuhunden närmar sig då vi står och blir fotograferade. Jag smilar för kameran och fattar ingenting då hunden lyfter på benet och pinkar en odör som inte är av denna värld. Två gånger försökte hundvärlden varna mig. Men icke sa Nicke, jag lyssnade inte på det örat.

Kissande Hunden!

Men det resulterade i alla fall i tre underbara barn, som jag fick i rask takt.

Under sista graviditeten gick jag min första Reiki Healing utbildning, så sedan 1985 har jag utvecklat min helande förmåga med att så gott som dagligen utfört någon form av healing. Jag började också att djupdyka i min mediala utveckling som kändes lite mera som hemma i mig själv. Jag storm trivdes.

Jag hade under hela mitt liv förnummit andevärlden, ibland sett eller hört, andra gånger känt dem fysiskt.

Det var under min healing utbildning som jag började se auror och healingen hjälpte mig att få bitarna på plats, under den här perio- den utvecklades jag andligt med stormsteg.

Jag var även sensitiv för andra former av energier. Har alltid känt in positiva respektive negativa energier blixtsnabbt.

Har också alltid haft en god intuition. Här började jag också forska i andra områden som Tarot- kort, slagruta och pekare, tomtar och vättar, féer och naturväsen och UFO:n, det var en spännande tid. Varsel och siar förmågan har jag också alltid haft, det var nog inte så kul för min mor när jag var liten och fyllde år eller vid jul, då jag talade om vad som låg i paketen innan de var öppnade. Jag har känt på mig saker hela livet som senare visat sig stämma.

Mina syskon kallade mig tidigt för Häxan (min bror kallar mig numera för leg. hex = legitimerad häxa, efter det att jag certifierade mig) då jag förutsåg saker som dom skulle göra eller hade gjort.

Min syster och jag har mer eller mindre telepatisk kontakt, och känner av varandra så fort något är galet, då särskilt fysiska sjukdomar, nästan som tvillingar.

Jag brukar säga att healing är en bra väg in i mediumskapet, då healingen är ett av de ödmjukaste sätten att förhålla sig till varandra. Att kärleksfullt ge till andra människor - villkorslöst – ett tjänandets väg!

Något som hjälper dig att växa i anden och skapa tillit till dina guider. Personligen skulle jag inte vilja vara dessa år förutan i dag.

Skilsmässan var ju väntad, det var ju något som jag visste redan då vi stod på altaret och lovade varandra en massa saker, man gör konstiga val ibland, men det blev ju som sagt tre fina barn. Så småningom hittade jag en ny man, och mönstret upprepade sig, inte likadant men snarlikt, lärde mig tydligen inte första gången. Skillnaden var att denna man kunde jag känna att det var någon som jag har känt tidigare i någon innan- tillvaro, i en annan sfär. Det kändes som om vi alltid känt varandra. Ska inte tråka ut er med detaljer runt mina förhållanden, men i alla fall.

Vi fick ett barn tillsammans, där jag var fullständigt övertygad om att min far var reinkarnerad i honom.

Min far gick över 2 dagar innan min son Patrick föddes, den 30 april 1992 (kungens födelsedag).

Han är förresten filmad och förlossningen visades i TV – ”Barns rätt, det 6:e Barnet” svt. produktion och förmodligen Sveriges mest påkostade förlossning då filmteamet fick ligga i beredskap dygnet runt i över en veckas tid.

1992 var jag övertygad om reinkarnation vilket jag bl. a 10 år senare genom min egen far fick bekräftat att så var inte fallet, då han kom igenom i en Patrick oberoende direktröst- seans med sin egen röst oberoende av mediet direkt i rummet. Detta genom ett svenskt medium under utveckling på Ramsbergsgården.

Jag fick inte bara bekräftelse på det utan också att min healing och min egen tro på andevärlden som jag hann ge och förklara för min far innan han gick över.

Detta hade hjälpt honom att finna sig till rätta på andra sidan. Min far var ateist och livrädd för att dö, så allt det här hjälpte honom, plus att han gick över en gång innan det var helt slut och kom tillbaka. Då frågar han när han vaknade upp; ”lever jag eller är jag död”.

Han kunde inte se skillnad.

Efter det var han inte rädd längre.

Jag hoppar tillbaka lite i tiden, närmare bestämt 2 år innan min far gick över.

Då miste min syster sin son, (då 16 år och enda barnet) i väldigt tragiska omständigheter. Jag lämnar detaljer men vill ändå nämna att jag hade ett starkt varsel om detta ifrån andevännerna. Detta var ett hårt slag för min syster och övrig familj. Min far tog det väldigt hårt, fast jag vet att min systerson hämtade upp vår far när han gick över. De var såta vänner och hade mycket bus ihop, ”som de fortfarande har ”. Björn, som han heter och min far har jag fortfarande kontakt med och de hjälper mig när det behövs. Det är ganska bra att ha en far som är taxiförare och hittar över allt, han har hjälpt mig hitta fram många gånger (andligen), då jag kört vilse om jag ska någonstans.

Minns en händelse 2005 då jag och Colin Fry var på väg till Malmö och under vägen dit så ser jag skyltar för Helsingborg vilket är min fars födelsestad. Så vi börjar småprata om honom och jag berättar bland annat om att han var taxi ägare och jobbade mycket. När vi närmar oss Malmö och ska finna vägen till föreningslokalen där vi skulle arbeta, så hittar vi inte dit, så jag ringer till föreningen vilken i sin tur bara har en automatisk hänvisning att ringa ett annat nr.

Innan jag ringer sänder jag ut en tanke till min far att hjälpa.

Det som händer är följande; konstiga signaler går fram och tillslut svarar en man, sägandes något på skånska som jag har svårt att uppfatta, så jag säger ursäkta var har jag hamnat, är detta föreningen….. ”Nej”, säger en vänlig man, ”du har kommit till Malmö taxiväxel”. ”Tack Pappa!” - tänkte jag. ”Vart skulle du någonstans, jag känner till hela Malmö och kan hjälpa att dirigera er fram”, säger mannen i växeln. Så denne man guidar oss igenom hela Malmö fram till platsen vi skulle, via telefon. Otroligt!

Tack snälla mannen på Malmö taxiväxel och min far för hjälpen!

Separation nr 2 var nu ett faktum, tänk att det som kändes så rätt slutade så fel. På något underligtvis drogs denna då 28 årige man, som tidigare aldrig prövat något dylikt, in i drogträsket, vilket jag själv lämnat bakom mig i 20 års ålder och som var passé. Märkligt!

Det var en märklig tid i mitt liv, det var som om guiderna ville visa mig som åskådare på den negativa sidan av val en man kan göra, att vara inspirerad av de mindre goda inspirerarna. Att få se den mindre bra sidans tjänare och hur de arbetar.

Det var som att se ondskan i vitögat – öga mot öga, oförmögen till att hjälpa mannen i det läget. Man kände ibland hur de liksom sög sig fast, hängde på ryggen och försökte påverka en i fel riktning. Det var obehagligt men det lärde mig att vara väldigt bestämd och visa vem det är som bestämmer. Det var ett slags test ifrån andevännerna, en prövning, det förstår jag i dag.

Under en spelning (han var trummis) på en av Stockholms kända sommar restauranger,

träffar han på en mindre god andevarelse då han var på toaletten, som enligt honom själv kändes som om den tog över honom.

Han hamnade i någon slags ultrarapid känsla där andevarelsen hindrade hans framfart att ta sig där ifrån.

Han hade ”ståpäls” hela tiden sa han. Vid denna tidpunkt så trodde han ej på övernaturliga fenomen som andar eller spöken, och hade svårt att acceptera händelsen och att tro på att det hänt honom.

Jag anar att en jordbunden andevarelse är det han stött på, så jag ringer till restaurangen för att undersöka saken närmare och mycket riktigt är det fler som upplevt och sett saker på samma ställe som min dåvarande sambo.

Efter denna händelse eskalerade hans missbruk och han blev en annan person.

Jag ställdes inför valet att ge honom ett ultimatum – sluta eller gå. Han valde det senare, han hade fastnat och blev mer och mer oberäknelig, och jag blev hotad till livet på det mest bestialiska sätt.

Till slut var jag tvungen att fly med mina barn från den man jag inte kunde skönja det minsta av som var hans verkliga jag. Jag bad till Gud och mina guider att de skulle hjälpa honom. Jag bodde tre månader på skyddad adress med mina barn tills jag kom till insikt att det inte är jag som ska fly, utan han. Domstol blev inkopplad och han fick besöksförbud och jag fick överfallslarm.

Så småningom efter c:a tre år, då han håller på att dö av en överdos, möter han åter igen två andevarelser, den goda sorten.

De hjälper honom att bli av med den olycksalige anden som funnit sin like i mitt ex och de hade lärt klart av varandra. På något konstigt vis fick mitt ex hjälpa denna tunga sorgsna och vilsna själ till insikt om att den inte hörde denna världen till och jag fick lära mig att bara se på, oförmögen att påverka. Det var inte min uppgift, utan det var att jag skulle förstå att hur mörkt och illa det än ser ut, finns det en högre god makt som alltid är med och övervakar och griper in när det är dags. Ingen lämnas ensam eller överges vind för våg hur mörkt det än tycks se ut. Jag hade inte hela bilden och förstod därför inte varför detta skulle behöva ske. Lika fort som han började sitt missbruk så slutar han och han är nu drogfri och är i dag en god far till sitt barn.

Tack och lov – en skrämmande tid i mitt liv, men mycket lärorik!

Efter denna separation valde jag att leva ensam med mina fyra barn. Tyckte att det fick vara nog med karlar och kände inget behov, tyckte nog lite synd om mig själv om sanningen ska fram. Två misslyckade förhållanden, hur kunde det bli så? Män från Mars och kvinnor ifrån Venus, det låg nog något i detta!

Jag har alltid känt ett nära behov att vara nära mina barn, så det föll sig naturligt att jag tog platsen som kökska på min då yngsta sons dagis. På det sättet kunde jag vara nära honom och börja samla ihop mitt liv igen.

Började mera aktivt igen att ge healing och sittningar och min granne Marie och jag hade många trevliga och utvecklande kvällar tillsammans på hennes täppa i Sköndal, Stockholm. Vi hjälpte varandra och så gick vi långa promenader med hennes hund Goffy. Hon är en av mina vänner som betytt väldigt mycket och det smärtade mig hårt då jag var oförmögen att hjälpa henne mera. Jag var tvungen att gå efter att jag i ett års tid försökte få henne att förstå hennes sjukdom.

Men hon ville inte förstå och stannade i sin sjukdom och sorg. Hon hade givit upp. Det jag skulle lära mig här var att inte fastna och låta andra få min energi som inte ville eller var oförmögna att ta emot hjälp, oavsett hur nära personen står. ”Man ska inte kasta pärlor efter svin”. Att hjälpa för mycket kan många gånger stjälpa istället för hjälpa. Hon har det bra nu.

Ensamstående fyrabarns- mamma med ekonomiskt och kärleksmässigt fullt ansvar. Deltidsarbetande och ”The Big Mama” för alla vuxenvandrare i Sköndal, under 2 års tid.

Det frestade på att se alla dessa ungdomar som mådde dåligt, med föräldrar som inte tog sitt ansvar eller själva var drogpåverkade eller fulla. Standardsvaret från deras föräldrar när deras ungdomar som var ute och söp var: ”men mina barn är inte ute och gör dumheter, dom är hemma hos kompisar”. Hur blåögd får man bli? Eller så ville de inte se!

Nu ska jag inte dra alla över en kam. Det fanns många helt fantastiskt underbara bryende föräldrar också. Tack o lov!

Malin, Jimmy & Madelene

Jag var också väldigt aktiv i skolan med mina barn, klassförälder etc. Då två av mina barn har ärvt problem som jag själv har, dyslexi och koncentrations- svårigheter (ett av dem har dyslexi och det andra har koncentrationssvårigheter), så var det ju självklart att man slogs med näbbar och klor för att dessa två skulle få den hjälp som de så väl behövde, vilket jag själv aldrig fick. Jag ville att mina barn skulle få bättre möjligheter. Men det var tufft kan jag lova. Med skolans besparingar räckte inte mycket till barn som föll utanför ramarna, vilket jag märkte inte förändrats märkbart sen jag själv gick i skolan.

Det var tufft att hinna med att vara allt detta plus både mamma och pappa. Kraven var oändliga. Var fanns jag själv, jag hade glömt mig själv. Så en dag, 1995. Pang!

Jag klappade ihop på jobbet och svimmade, kroppen bara la av. Andevärldens sätt att göra mig uppmärksam.

Nu får det vara nog! Men dum som jag var fortsatte jag i samma takt, efter 14 dagars sjukskrivning . Det höll ända till nov- 97, då jag kollapsade totalt. Det blev ambulans in till sjukhuset och då trodde jag faktiskt att jag skulle dö.

När ambulansmännen skulle lyfta upp mig från golvet, tycktes allt gå i ultrarapid och det var som om de drog upp kroppen ur själen som låg kvar på golvet. Snacka om att själen var trött på mig!

Nu hamnade jag till sängs i ett år, amalgam- förgiftad.

Jag hade ingen energi kvar och orkade inte ens lyfta handen. Under saneringen känner jag, efter utdragandet av två rotfyllda tänder, hur hela hormonsystemet ändras och ämnesomsättningen är obefintlig och nere på 0. På fyra månader går jag upp 25 kilo och sover nästan 24 timmar om dygnet. Elöverkänslighet och fibromyalgi var andra symtom som följde med förgiftningen . Läkaren ville få mig att äta lyckopiller, då de ej anser att man kan vara amalgam- förgiftad. Det skulle bli världens största giftskandal om det kom ut, och det har inte staten råd med, därför existerar den inte.

Jag förklarar att jag inte har depression. Jag är och har alltid varit psykiskt stark. Jag behöver inga lyckopiller.

Hon insisterar och hotar med att inte behandla mig om jag inte gör som hon säger. ”Med din livssituation, så är det inte konstigt om du har panik ångest”, säger hon.

Panik ångest får man på dig, tänkte jag.

När man är så sjuk som jag var orkar man till slut inte protestera och jag lovade att ta lyckopillren om hon tog fler prover på mig, bl. a sköldkörtel prov, vilket hon var övertygad inte skulle visa något fel. Jag går hem och morgonen efter tar jag ett av dessa lyckopiller 6 på morgonen. Ifrån det och till kl. 12 på natten är jag som en zombie, det var det värsta jag varit med om. Jag var totalt känslolös, kall, inget påverkade mig varken positivt eller negativt, jag bara var (existerade) men inget mer.

Resten av tabletterna spolades ner i toaletten. Vilken hemsk drog! Det passade definitivt inte mig.

Nästa morgon ringer min läkare dödsförskräckt; ”Lever du? Står du på benen? Du har nämligen ingen ämnesomsättning alls” (då är man död). ”Sköldkörtel proverna är katastrofala och du måste genast börja äta levaxin (hormon) för detta”. Undrar var min panik ångest tog vägen? Hon nämnde det aldrig igen.

Jag var fruktansvärt arg på sjukvården och det samhälle som tillåter en att bli behandlad som otillbörlig och mindre värd och knäppgök, då man av våra tandläkare har blivit förgiftade sen man var barn och blivit itutad att det skulle vara bra.

Läste man mellan raderna så såg man detta i deras sätt att formulera sig. En del hade ingen aning om vad de egentligen höll på med, och deras egna rädslor för det okända genomsyrade deras böcker och tyvärr skapade sin oro och snedvridna syn i dem som läste deras böcker. När du läser böcker, tänk alltid på att det är författarens uppfattning om saker och ting, det behöver inte vara den ultimata sanningen utan det är författarens sanning!

Under den här tiden fick jag också kontakt med mormonerna, Jesu Kristi kyrka av de sista dagars heliga….. någonting sånt. Två amerikanska unga män kom i kostym, talandes svenska med lite brytning. På tre månader talade de nästan flytande svenska, det var imponerande. Vi hade många trevliga samtal och diskussioner om Gud och efterlivet. De fick mig faktiskt att börja prata med Gud igen eller som jag kallar honom, Skaparen!

Man fick till och med gratis tandvård då jag var gravid, så vem vet om det är därför två av mina barn har problem orsakade av kvicksilvret i amalgamet. Alla mina fyllningar läckte ut gift i min kropp under många år och jag kämpar stundtals fortfarande med sviterna ifrån detta. Men då det tar kraft att stämma staten blev det aldrig av att jag gjorde en anmälan, då energin för det inte fanns där. Jag hoppas att någon är starkare än jag och anmäler denna giftskandal som drabbar så många, som sedan blir klassade som besvärliga och lata. Grr. Men inget ont som inte har något gott med sig, brukar man ju säga! Naturligtvis var det meningen att jag var tvungen att stoppas i mitt leverne och det rejält också!

Då jag inte fungerade på så sätt att jag inte kunde stå på benen och låg mest i sängen, så det enda jag kunde göra var att läsa. Jag plöjde ex antal andliga böcker under denna tid och fördjupade mig i meditationen, med många fina upplevelser som följd. Mycket av det jag läste kunde jag relatera till medans annat var rena rappakaljan. Jag testade olika rekommenderade tekniker som rekommenderades i böckerna, en del bra och en del helt förkastliga. Man kan säga att jag gjorde en andlig undersökning av det utbud som gavs då.

Det jag förstod här var att ta till mig det som harmoniserade med min egen tro och övertygelse och rata det som inte harmoniserade med mig. Jag förstod också att jag måste göra min egen resa och inte försöka efterlikna någon annan eller annat. Gurus och egomedium fanns det gott om i litteraturen och finns än i dag. Jag upptäckte att mycket av det som de lärde ut inte var genuint utan gjordes för att sälja böcker för pengar eller berömmelse eller både och.

Det var mycket som jag kunde förlika mig med i deras religion och det var nära att jag konverterade till dem, men min magkänsla blev till slut att det inte riktigt var det jag önskade. De fanns i mitt liv en stund för att återfå mig att prata med Skaparen med ord och inte bara i tanke. Så det har jag dem att tacka för. Nu började jag på allvar igen att kommunicera med Skaparen och mina Guider, och sakta började jag komma tillbaka till livet. Nu visste jag vad jag ville och vad jag skulle göra. Jag skulle öppna en egen mottagning och erbjuda mina tjänster med healing, medial vägledning och det blev också massage (av någon underlig anledning som jag aldrig riktigt förstått). Då jag väl bestämt mig var det som ”sesam öppna dig” och de personer och utbildningar som jag behövde slängdes liksom på mig – jag var i flödet!

I Kroppefjäll låg en av mina utbildningar och där kom jag i kontakt med min nuvarande man bl. a (fast vi inte visste det då). En mycket speciell plats, där jag upplevde starka energier, andar, utomjordingar och mycket naturväsen.

Här fotograferade jag mycket underliga både andefoton och naturväsen- foton. Här kände jag mig hemma och jag besöker denna plats regelbundet fortfarande. Jag har faktiskt varit på väg två gånger att flytta dit, men det har stoppats i sista stund båda gångerna!? Det var väl inte meningen än.

Maria var en person som kom in i mitt liv under denna period och vi blev goda vänner och öppnade en lokal 1999 tillsammans i Stockholm/ Farsta. Hon var hårfrisör och den som ägde salongen. Jag var healer, vägledare och massör som hyrde av henne och gemensamt körde vi andliga kurser varvat med mediala demonstrationer/ seanser, tarot och föreläsningar.

Vi arbetade mycket med den Svensk Tibetanska Skoloch Kulturföreningen också, då Maria

kände dem och de blev mina vänner med. Det var ett mirakel att jag som ett år tidigare hade legat till sängs, nu klarade detta!

Vi hade mycket kul och intressant ihop, allt bara flöt framåt, men jag var ändå inte riktigt nöjd, det fattades något. Jag sökte fler pusselbitar. Då hittade jag kanalisering och gick en utbildning i detta under en mycket ödmjuk lärare, som jag inte tror att han ens själv förstod sin goda potential han själv hade. Han lärde ut på ett underbart sätt. Tyvärr gör han inte det längre idag, men jag hoppas att han tar upp den tråden igen.

Nu kom jag lite närmare det jag sökte. Nu började jag sätta ihop min första kanaliserings- (trans) cirkel. Det var en ny och exalterande tid i mitt liv och jag kände hur jag började bli varm i kläderna.

Han var väldigt artig och talade god engelska. Hans dröm var att arbeta som engelsk guide.

Han törstade efter mera kunskap och det han ville att jag skulle göra för honom i utbyte för guidningen var att Jag & Maria köpa honom ett engelskt lexikon så han kunde lära sig mera.

Det tyckte jag var en god sak och det kändes bra. Det jag inte förstod just då men ganska snart var att han var mer än bara en engelsk guide, han var en änglaguide.

Han guidar oss runt och till slut är det min tur att återgälda hans tjänster. Vi går in i en bokaffär och han får välja mellan olika lexikon och prisklasser. Han väljer en och om jag minns rätt så tog jag en som han ville ha, men som han tyckte var för dyr. Vi kommer ut ur bokaffären och jag lämnar över lexikonet. Han skiner upp som en sol av lycka och tacksamhet och likt ett trollslag försvinner min baksmälla som om den aldrig varit där!

Här gav jag och han av hjärtat och det som hände förstod jag själv att det man ger ut får man tillbaka. Orsak och verkan och ibland händer det väldigt direkt. Ett oförglömligt ögonblick och en bra början på resan. En lektion i ödmjukhet och att ge med rätta avsikter, osjälviskt och för att Den engelske guiden man vill ge villkorslöst.

Vi arbetade mycket för att samla in pengar för barnen i Tibet och anordnade en massa för detta ändamål. Vi har fadderbarn där och nu planerades en resa till Tibet. Helt plötsligt var vi på väg till det heliga landet Tibet, för en rundresa plus att hälsa på våra fadderbarn.

Helt otroligt! Vilken resa och vilka andliga upplevelser och möten! Till saken hör att jag varit rädd för att flyga flygplan (är väl inte så förtjust nu heller), så hur jag ens kom på tanken att flyga halva jorden runt är för mig mycket märkligt.

I alla fall, denna resa botade det mesta av min flygrädsla. 20 timmar senare har vi kommit fram till Nepal och Katmandu med mellan- landning i Bangkok. Här skulle vi vara i tre dagar innan flygresan till Lhasa, den heliga staden och Tibet.

Dagen efter vår ankomst så ska vi på en tur till en gammal stad med anor från 800 e.Kr. kallad Apstaden .

Jag måste erkänna att jag var otroligt bakis efter att ha tagit några stärkare på planet ner, (för att bota flygrädslan) så jag mådde alltså pyton. På vägen till den här staden sitter vi i en hyrd buss. Det regnar och jag tittar halvslumrandes ut genom rutan på landskapet som tornade upp sig. Plötsligt får jag se en naken karl (någon form av munk).

Han bar en genomskinlig plast som skydd för regnet, men för övrigt var han spritt språngandes naken med den största petter- nicklas jag någonsin sett. Jag trodde inte mina ögon, men som tur var så var det andra som såg honom också. Blev aldrig klok på det där, men det fick mig att vakna upp ur min dvala.

Väl framme vid staden kommer en ung pojke fram till mig och erbjuder sig att vara min guide. Han var väldigt envis och gav sig inte och jag var för baksjuk för att säga nej och för att jag inte skulle kräkas på honom när jag

En annan liten rolig händelse i Katmandu var när vi gick runt den tibetanska stupan. Människorna i Nepal är övervägande mycket fattiga (när det gäller pengar) och föräldrar skickar gärna ut sina barn för att tigga pengar av turisterna. Tyvärr finns det en baksida, då det finns mycket alkoholism.

Men i alla fall så gav jag en pojke en Nepalesisk sedel och barnet vart naturligtvis jätteglad. Min resekompis Maria skulle ge nästa barn som också var en pojke samma 100 nepalesiska pengar som motsvarade ungefär 20 skr. Det var bara det att hon gav fel valuta och gav honom 100 dollar (sedlarnas utseende var väldigt lika), vilket ju är avsevärt mycket mera!

Minen på Maria var oslagbar då hon förstod detta och man kan ju tänka sig att det måste ha varit rena rama julafton för pojken som fick sedeln (det är en årslön ungefär i Nepal) Det roliga var också efteråt då vi förstod att vi faktiskt hade filmat hela händelsen på video, så vi ser när han går i väg med 100 dollars sedeln. Han behövde den mer än Maria!

Jag frågade några försäljare i Katmandu om de skulle vilja vara rika och bo någon annanstans, men varje person jag frågade blev svaret; ”Vi älskar vårt Katmandu och trivs med det vi gör, vi bestämmer själva när och hur vi vill arbeta och vi har mat för dagen”.

De skulle aldrig byta till något annat.

Det är tänkvärt, då vi tror att bara för att man är fattig i pengar behöver det inte betyda att man är fattig i själen eller att man skulle vara lyckligare med pengar. De var glada ”Stupan” som de var och lyckliga och det kändes bra att höra, då man såg all fattigdom. Att de under rådande förhållanden mådde bra och var lyckliga. Som turist vill man gärna tycka synd om de som är fattiga i pengar och tror att de har ett helvete, medans det är tvärtom – de lever i paradiset och det är kanske vi som lever i helvetet.

Ett par utav dem som var med på vår resa hade väldigt svårt att se saker ur andra länders/kulturers perspektiv. De blev förnärmade och tyckte att vissa saker var skandalösa och jämförde med hur det var i Sverige. Kommer ihåg att de hela tiden sa att något sådant skulle inte få förekomma i Sverige. Det var ganska tröttande och jag förstod aldrig vad de hade på resan att göra. Möjligen för att jag och de andra skulle se hur dumma svenskar kan bete sig!

Men, men – så var det dags att flyga vidare till Tibet och Lhasa vilket bara tog c:a en timme och vi flög över Himalayas bergskedja. Det var magiskt och lite trolskt att se bergstopparna (Mount Everest) ovanför molnen.

Det heliga landet, Jordens tak – Tibet!

Tänk att vi var här framme. Det första som tog en med storm var höjd skillnaden från Katmandu. Lhasa ligger på 3600 meters höjd och det slog, likt en klubba, emot en direkt på flygplatsen. Nu blev vartenda steg man tog ett maratonlopp. Man blev andfådd bara av att höja armen för att dricka en klunk vatten. Den första veckan var väldigt ansträngande fysiskt för kroppen i denna tunna höga luft.

Vi befann ju oss på ”jordens tak”. Men vilken fantastisk plats att befinna sig på, vilken kultur och andligheten var enorm. Det mäktiga Pottala palatset (Dalai Lamas vinter palats) tonar upp sig i de dimhöljda bergen på vägen in i Lhasa.

Här i hela landet skickade man ut böner till alla världens folk om lycka och välgång. Snacka om villkorslös kärlek.

Trots deras ockupation ifrån den kinesiska makten, med Dalai Lama i landsflykt (deras andlige ledare) och ett kultur- massmord av deras andliga kultur med åtskilliga förstörda kloster och nunnor och munkar fråntagna deras roller och slängda i fängelse. Trots detta vurmar dessa andliga folk för alla.

Pottalapalat Då vi är nära vänner med de tibetanska ledarna som anordnade resan kom jag och Maria väldigt nära in i den privata sidan av denna värld och fick uppleva deras kultur på nära håll, vilket vi naturligtvis är väldigt tacksamma för. Vi fick se båda sidorna, även den mindre bra, med folkets rädslor för den kinesiska militären som fortfarande håller Tibet i ett hårt järn grepp.

Gud nåde dem om de hade ett altare med Dalai Lama eller ibland bara en bild eller att de i klostren hyllade sin andlige ledare. De hade spioner överallt för övervakning. I klostren sattes kameror in för övervakning. De flesta arbeten går till det kinesiska folket som regeringen tvingat till Tibet och Lhasa för att integrera, vilket resulterar i att de håller på att kinesisera hela Lhasa – Tibets hjärta ”Den heliga staden” och i förlängningen hela Tibet. I alla skolor beordras det hängas stora tavlor med de kinesiska ledarna med Mao Tse Tung i toppen. Ruggig utveckling, men kineserna kan inte ta deras själ även om de tagit deras land.

Vi åkte runt i hela Tibet och låg i tält för det mesta. Då vi var i Lhasa bodde vi på hotell. Det var ganska nice att på hotellet faktiskt ha tillgång till en toalett, vilket inte var fallet då vi var ute på våra rundturer. Där satte sig alla rakt upp och ned där de stod. Kvinnorna gjorde sina behov under sina kjolar (fattade aldrig riktigt hur de lyckades med detta utan att kissa ner sig) och det var stor succé då vi västlänningar skulle göra våra behov. De stod gärna och tittade på och skrattade. Men vad gjorde det, nöden har ju ingen lag som det heter.

Vi besökte många kloster och i ett nunnekloster fick vi sitta med och meditera, (ressentera mantras) vilket var en fantastisk upplevelse med uku som resultat. Detta mässande av c.a 100 nunnor och vi själva var något som jag inte kan återgiva i ord, det var magiskt. De blåste också i snäckor, vilket var en otrolig upplevelse bara det. Bara att ta oss upp till detta kloster högt upp i bergen, tror det låg på nästan 4500 meters höjd, var en prestation. Gåendes i dessa grönt doftandes örtbeklädda berg med en liten fantastisk bäck rinnandes och jakar betandes överallt var fantastiskt.

Vi västlänningar stönade oss upp för berget och höjden, medan de tibetanska nunnorna sprang upp och ned som ingenting och då bar de vår packning också! Det måste ju ha sett ganska lustigt ut, de är ju hälften så stora som vi.

Vi fick uppleva alla de magiska heliga platserna i Tibet, med många fina upplevelser som följd. Jag rekommenderar alla att åka dit, det är värt varje steg och krona. Sen att få möta sitt eget fadder barn, det var mäktigt. Hon såg ut som en liten prinsessa! Alla dessa minnen därifrån har jag bevarat i mitt hjärta som jag kan plocka fram när jag behöver dem. Jag vill delge ett minne till som resulterade i en ny andlig hjälpare/guide som jag fick med mig hem därifrån. Vet egentligen inte vad som hände, men så här var det: Vi kom till en plats i Tibet där det finns varma mineral källor, som vi naturligtvis badade i sedan, efter en vecka utan dusch. Platsen var en sten- slätt, med bergen på var deras sidor. Det var som en liten ravin- platå med en bäck rinnandes i mitten. När vi kom in i bergspasset var det som att se ”här finns det UFO´s”. Det var alla tecken på detta, till och med stenarna såg ut som aliens.

Vi slår upp våra tält och Maria och jag sitter utanför tältet och ser på de andra som en efter en försvinner ifrån vårt läger och plötsligt är vi alldeles ensamma där!

Helt ifrån ingenstans kommer en, som vi såg som en tibetansk man, ridandes på en häst. Vi tror ju att han ska till de andra tibetanerna som var med oss i gruppen. Han stiger av sin häst och styr sin kosa rakt emot oss, med det bredaste smilet jag någonsin sett, tror jag.

Vi försöker gestikulera att de är borta någonstans och att ingen finns här just nu av dem. Men detta berör inte den här mannen, han fortsätter att le och sätter sig vid min sida (jag satt på en liten pall) och han tittar mig djupt in i ögonen.

Då upplever jag något märkligt. Jag ser hans ögon, vilka faktiskt, såg ut som alien- ögon, mörkt bruna brunnar utan iris med en flytande massa och jag känner hur jag flyter in i och åker in i hans ögon. Här står nu tiden still och jag har ingen aning om hur lång tid som förflöt. Plötsligt rycks jag tillbaka till här och nu och de andra deltagarna i gruppen börjar komma tillbaka. Då reser sig mannen upp, går sakta tillbaka upp på hästen och försvinner i väg ut i tomma intet. Efteråt var det bara Maria och jag som hade sett honom. Efter den här händelsen hade jag en ny hjälpare, som jag kallar mitt stjärnbarn med mig. Mycket häftig och märklig upplevelse! Om vi nu skulle leva tidigare liv, (reinkarnation) så är nog Tibet en av de platser som jag då har levt på tidigare.

Det kändes så i alla fall. Kände mig hemma där, så det var med vemod jag lämnade Tibet, men jag vet att jag kommer att återse det någon dag.

De sista dagarna i Tibet fick jag dysenteri och blev verkligen jätte sjuk. 40 graders feber och bokstavligen skit sjuk. Det var tur vi var i Lahsa på hotellet med en toalett i närheten. Jag såg ande vänner blandat med andra gubbar på väggarna i hotellrummet och jag minns att jag tänkte, jaha, jag ska gå över i Tibet, men jag var så sjuk så det gjorde mig inget. Ja, Ja någonstans ska man ju dö också. En kinesisk doktor kom och satte vätske dropp och jag fick kinesisk dunder medicin, som gjorde att efter 3 dagar stod jag faktiskt på benen och kunde fortsätta resan hemåt, via Nepal och Katmandu igen. Fick en kraftig allergisk reaktion på medicinen väl hemma i Svedala.

Men allt detta var resan värld.

Och med min nya ande hjälpare med mig, fick mitt mediumskap och andliga utveckling en ordentlig skjuts framåt!

Jag, väldigt sjuk i Tibet.

Under den här tiden år 2000 kommer också min nuvarande man upp till Stockholm från Dalsland för att börja arbeta med oss och startar upp sin Qigong verksamhet. Han blir min inneboende och vi blir bästa vänner som anförtror allt till varandra. Vi förstår inte ännu att vi ska vara tillsammans, ”men alla andra tycks se det!”

Tecknen fullständigt haglar ifrån skyn, fast vi är ju bara bästa vänner, då vi inte vågade ta steget ut. Det skulle dröja ett år innan vi fattade!

Joel har sedan 2000 suttit med i mina cirklar. Den första som en kanalisering/trans cirkel, senare trans och fysiskt mediumskaps cirklar, vilket vi naturligtvis var ämnade för.

Med Joels qigong och kraft växte också förståelsen för att återsamla sin kraft och särskilt då som medium. Här gav universum mig nycklarna till vad jag som medium behövde för att hålla, särskilt som ett fysiskt medium. Vilket historien visar att våra fysiska medium och trans medium har haft svårt att bevara sin kraft och helt enkelt bränt ut sig eller dött i för- tid. Så vårt samarbete var bestämt ifrån högre ort så att säga.

Förutom att jag hade mina egna hemcirklar fick jag tillfälle att sitta i en cirkel hos Stockholms Spiritualisterna, som från början var Robert Carlesons cirkel. Det var mycket utvecklande, men då jag senare flyttade ifrån Stockholm blev det att jag var Praktiken i tvungen att hoppa av den och de Farsta 2000 andra i cirkeln hade annat, så de inte heller kunde fortsätta den. Det var synd då vi gjorde bra framsteg.

Under hela denna tid var jag naturligtvis vägledd av mina guider och hjälpare och en av mina jordiska hjälpare var då Birgitta Tholander, spiritualistiskt medium och nära vän. Hon har utbildat sig sen tidigare på Ramsbergsgården, för Julhia Griffith/ Irish Hall. Hon var sista pusselbiten, fast hon kanske inte då förstod detta själv eller och heller inte jag. Birgitta höll många seanser hos oss i Farsta. Hon peppade mig att följa med på en fysisk seans vecka med Colin Fry. Jag sa ja direkt utan att blinka, för detta var verkligen något som intresserade mig.

Det lite lustiga i detta var att vi anmälde oss båda, men mycket speciella omständigheter gjorde att Birgitta inte kunde vara med, (tåg blev försenade mm.) så det var bara jag som blev med till slut.

Att komma till Ramsbergsgården, det var för mig som att äntligen hitta hem. Det var ju det här jag var ämnad för.

Här fann jag de ultimata bevisen. Det var bäst! Vilken revolution i mitt liv. Jag var fast. Jag visste nu att det var detta jag skulle utveckla, det fysiska.

Första fysiska seansen med Colin Fry var häpnadsväckande. Trumpeter for i rummet, andar som delvis materialiserade sig och tog på folk och anderöster så starka att det skar sig i öronen då Frances (Judy Garland), en av Colins inspirerare/guide sjöng ”One day over the rainbow” så högt att glasen i fönstren nästan sprack. Charlie, Colins andebarn, busande för att höja stämningen. Dolly – som dörrvakt, som höll koll och hjälpte de talande andarna igenom.

Ett ande barn som fick komma fram till sin mamma i en återförening. Gamla medium ifrån andra sidan som kom och pratade med oss i oberoende direktröst mitt i rummet. Levitation av Colin och hela stolen som han satt fastbunden i. Det var så mäktigt!

Jag var helt såld. Första seansen så tänkte man; - Hjälp nu ringer jag ”Ghost Busters”. Gisses vilken upplevelse! Jag ville skrika ut till hela världen: - Förstår ni inte?! Det finns ingen död! Livet fortsätter!

Något som jag alltid vetat om, men aldrig förr fått så klara bevis för som i dessa seanser. Här gick det faktiskt att bevisa för andra, svart på vitt, inga tvivel. Spiritualismen fick mig att känna mig hemma, att ha hittat hem.

En sommar kväll den sommaren, går Joel och jag och pratar om barn då vi var på väg att hämta Maria för en kväll på stan.

Jag säger att jag inte vill ha flera barn, då jag har 4 stycken som nu började bli stora, och Joel säger att han trodde att han inte skulle få några barn. Att det var en känsla han hade och att han inte hade något behov av det. ”Swoush! Pang! Bank!” - säger det då och ifrån ingenstans far något som ser ut som en vattenmelon rakt igenom luften ner igenom en dunge precis vid sidan av där vi står och slår i backen. Vi hoppar högt och undrar vad sjuttsingen är detta för något? Vi gick naturligtvis för att se efter vad det var, om vi kunde hitta melonen eller något liknande. Men nej, det fanns inte ett spår. Vi till och med gick dit dagen efter i dagsljuset för att försöka finna några spår, men icke sa nicke. Så här i efter hand, förstår vi naturligtvis att det var Adam, vår son, som spelade oss ett spratt i sin innan tillvaro. - Ha, ha, trodde ni ja, inga fler barn, men jag har valt er, na naa, na naa naaa! - Jag kommer. Vi hade inte så mycket val där, men det förstod vi inte då!

Efter det att Joel och jag hade bott ihop (han som inneboende) i ca ett halvår så blev tecknen som bokstavligen ramlade ner över oss, så synliga att vi inte kunde undvika att lägga märke till dem.

Både Joel och jag tyckte det var märkligt. Till och med om vi gick ut och åt fick vi hjärtklubbor, röda rosor eller annat. Molnen och månen fick konstiga formationer och blev till ett romantiskt lyster till och med!

Djuren hjälpte till. Fåglar som sjöng ljuv musik i våra öron.

Alla tog oss för ett par utom vi själva. Vi var ju bara bästa kompisar!? Andevärlden måste ha haft fullt sjå med att försöka få oss att förstå! De hade ju lyckats att få oss att bo tillsammans, nu fattades bara att vi skulle begripa att vi skulle bli ett par också, så att Adam kunde bli till. Det skulle dröja ett halvår till, innan de lyckades!

2001 går flytten ifrån Stockholm. Har aldrig klarat att bo för långa perioder där, om man räknar bort min barndom.

En dröm håller på att torna upp sig - att bo på en hästgård på landet med egna hästar, med två hästtokiga tonårstjejer. Så de var inte så svåra att övertala att flytta till Avesta till en hästgård.

Mitt företag, Jane´s Energi Oas flyttar jag med upp till Avesta/Krylbo och bygger vidare på det där. En härlig och rolig tid där för detta då det inte fanns så mycket andligt utbud där då. Så jag fick brottas med Jehovas och dylika kristna som såg mig som ett hot. Nu är det fler som arbetar andligt där uppe och jag tror att jag banade vägen för dem, vilket jag tycker är roligt!

Jag fortsatte att vara flitig besökare på Ramsbergsgården. Det fysiska mediumskapet är min passion och min intention var att utveckla det fysiska mediumskapet mera. Min tanke att gå där var inte att ta certifikat utan att förkovra och utveckla mig. Men helt plötsligt rekommenderar min Guide mig att ”du bör ha ett certifikat nu”.

Lydig flicka som jag är, sa jag okej då, varför inte! Tog det ”Internationella Mediumcertifikatet” 2002 för Colin Fry och ”The In- ternationell College for Spiritual Science and Healing” som sedan blev flera. Spiritualistisk Healing grad ett och två + lärar certifikat. Att jag tog certifikaten är ju något som jag är tacksam för idag, men inte förstod varför jag behövde dem då.

Hemkommen efter att jag deltagit i en fysisk kurs på Ramsbergsgården, hösten 2001. Joel (då fortfarande bara inneboende) och jag sitter på verandan med en kopp kaffe sent på natten och pratar om vad som hände på kursen och den fysiska seansen. Jag berättar med iver och inlevelse naturligtvis. Sen ska vi gå ut med våra två hundar. Till saken hör också att det var becksvart där vi bodde på kvällarna. Inte en gatlykta så långt ögat nådde och på hästgården fanns en gammal hem- slakteri. En liten lada, där gårdens djur slaktades förr i tiden. När vi går där med hundarna och kommer jämsides med slakteriet, så hörs ett stort ”Pang!!!” och ”Duns!!!”

Precis som om en tjur eller något större djur försökte stånga sig ut ur skjulet. Vi hoppar till av det plötsliga ljudet.

Hundarna reagerade inte alls, vilket var mycket märkligt.

De skällde så fort det kom någon annars, eller om det kom vilda djur så stack de efter dem, det var precis som om de inte hörde det vi hörde. Vi fortsatte framåt igen och ”Pang!!”. En gång till. Nu fick det vara nog, så vi vände och gick snabbt in igen, lite uppskrämda men mest irriterade på att de skrämde oss. Tycker inte om plötsliga höga ljud. Men i alla fall, det fick oss två att inte vilja sova ensamna, så det var upptakten till hur Joel och jag kom att sova i samma säng. Andevärlden skrämde ihop oss.

Det tog ytterligare tre veckor. Under den tiden gick Joels morfar över till andra sidan och hjälpte till han också, men sedan tillslut för- stod vi och det tände till emellan oss. Phu, tyckte nog andevärlden och Adam som kom till världen i augusti 2002. Efter en komplicerad graviditet (havandeskapsförgiftning på slutet) och så mycket vätska i kroppen så man var som en ”Michelin- Gubbe”.

Förlossningen var den smärtsammaste jag haft utav mina fem, så i den värsta smärtan bad jag mina andevänner om hjälp.

Det som händer är följande: Jag hör som himmelsk änglamusik i mina öron, den vackraste musik jag någonsin hört. Har varken hört något liknande före eller efter. Det var deras sätt att få mig att förstå att de fanns hos mig och gladdes åt lilla Adams födelse.

Sen dyker min ex svägerska Anette upp och hjälper till andligen vid förlossningen, likt en andlig barnmorska.

Hon gick över under tragiska omständigheter och lämnade 6 barn efter sig. Hon älskade bebisar och att föda barn, så vad var mera naturligt för henne än att hjälpa till vid förlossningar och barns födelse.

Tack Anette!

Colin Fry utför den spiritualistiska namn- ceremonin på Ramsbergsgården i början av 2003 för Adam. Mycket andar var med och fastnade på kort till och med. Ett verklig fint dop.

2003 börjar jag bli sugen på att ta upp kursandet på Ramsbergsgården, vilket då visar sig att de haft en stor vattenläcka och blivit tvungna att gå i konkurs. Colin Fry tar över gården och börjar renovera den. När jag ringer var det mycket arbete kvar, så jag erbjuder oss, Joel och mig att ideellt komma och hjälpa till att få gården färdig.

På den vägen blev vi sedan kvar på gården och 2004 flyttar vi med barn, hästar, hundar och katter in i Ramsbergsgårdens annex.

Mellan 2004 till 2006 arbetar jag som vice VD och huvudlärare på Colins College, ”The Internationell College for Spiritual Science and Healing” med kursdeltagare ifrån hela världen. Jag blev gårdens stationära medium och healer. Så under denna tid låg jag lite lågt företagsmässigt med min egen skola, Lyztran. Det var en väldigt lärorik tid i mitt liv och i min mediala utveckling. Ramsbergsgården är verkligen ett andarnas hus och man utvecklas bara av att vara här, då saker och ting alltid ställs på sin spets. Man får verkligen jobba med sig själv både andligt och personligt.

2006 gifter vi oss, Joel och Jag i ett spiritualis tiskt, medeltida inspirerat bröllop, på den plats där vi 7 år tidigare träffade varandra. På Kroppefjäll i Högfjälls- kyrkan (en naturkyrka). 2007 i augusti blir det år då vi får överta gården av Colin Fry, viket naturligtvis är helt fantastiskt! Colin har fortfarande anknytning till gården, men vi tar över ägarskapet och driften. Vi måste ha gjort något gott som blev belamrade med den äran. Ifrån att bara åka och hjälpa till, till att äga gården. Förresten så tror jag inte man kan äga Ramsbergsgården utan man blir ombesörjd av andevärlden att förvalta den ett tag!

Vilket naturligtvis känns hedrande och gör att vi förstår att vi just nu är värda detta. Andarna i huset, gårdens gamla medium, har hjälpt oss mycket, till exempel Lennart Bendix som väglett mig till gården i mina ögon.

Ernst Broberg, Agnes Röklander och många fler. Med deras hjälp och Colin Frys och vi själva har vi lyckats bevara gården och därmed den svenska spiritualistiska historian kvar här. Det känns gott!

Efter att jag funnit spiritualismen och Ramsbergsgården, så börjar jag förstå mitt mål eller syfte med varför jag kom hit till denna planet. Denna plats har fått mig att förstå vad jag är.

Ett ”Medium”, en kanal för våra ande vänner, och det är min uppgift att vara en så ren kanal som möjligt för dem att förmedla sig igenom. Att lyfta människors sorg och undervisa i andlig filosofi. Få människorna att förstå att det finns ingen död, det är den största lögn som finns. Det vi genomgår är endast transformationer i det eviga livet som vi lever för evigt.

Jag har fått en förståelse för allt svårt som hänt i mitt liv och även all glädje. Jag har funnit mitt fack och kan nu förlika mig med det, och tycka att all strävan har varit mödan värt. Det finns en baksida med att vara medium också. Det är inte alltid en dans på rosor, snarare tvärtom – det är inte alltid kul att ha rätt, att veta saker. De roliga är ju okej, men de mindre roliga är ju inte så skoj. Men det är sådant man får lära sig leva med som medium.

Förutom mitt mentala clairvoyanta mediumskap, som inte är att förringa, så utvecklar jag trans– och fysiska mediumskap och jag brinner särskilt för det fysiska mediumskapet, som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Min förhoppning är att kunna ge detta fysiska mediumskap till mina medmänniskor att få uppleva. Att genom en fysisk seans kunna träffa sina nära och kära och tala med dem direkt i oberoende direktröst eller materialisationer då anden återskapar sin fysiska kropp och kan krama om sin anhörig och kanske ge en puss på kinden. Det finns inget som slår detta! Det är det ultimata beviset på själens överlevnad, där finns inga tvivel.

Leslie Flint, Englands mest kända fysiska medium (oberoende direktröst medium) genom tiderna, kom igenom under en av Colin Frys fysiska seanser på Ramsbergsgården. Han förmedlade till mig att jag har potentialen för oberoende direktröst och enligt honom ska jag kunna vara vaken och vid medvetande när så sker. Fantastiskt! Det kunde Leslie vara också. Det tar år att utveckla, men jag är på god väg och min nästa bok efter denna, kommer att ta upp den delen av min utveckling i det fysiska mediumskapet. Hur jag byggt upp min fysiska cirkel.

För mig är detta det ultimata, att få ge människor tröst och hopp och det är dit jag styrt min kosa under så många år i det fysiska livet. Även om jag fortfarande inte fullt ut känner mig hemma här på jorden, så kan jag se varför jag valt att vara här.

Att hjälpa andra och att lära själv så mycket det bara går, så att jag i min tur kan föra över och lära mina barn och andra människor att hitta och utföra sina livsöden här på vår jord.

Så god läsning önskar jag er som vill veta mer i min kommande bok ”De 1001 insikterna”, en smal väg att vandra!

En praktisk lärobok för medium och healers.

Dubbel namn- ceremoni på Ramsbergsgården Jag, Joel & Adam och Henrik, Sofie & Daniel