Ablation som första behandling mot ihållande hjärtflimmer utvärderas i en ny studie

Förmaksflimmer (hjärtflimmer) är den vanligaste hjärtrytmstörningen hos vuxna. Förmaksflimmer innebär att hjärtat slår oregelbundet på grund av att den elektriska aktiviteten är störd i hjärtats förmak vilket leder till att förmaken inte drar ihop sig som de ska och hjärtat inte orkar pumpa runt blodet i kroppen. Foto: Canstock, arkiv.

Cryoballongablation vinner terräng som behandlingsmetod vid förmaksflimmer.  I en ny studie på Akademiska sjukhuset ska forskarna kartlägga om ablation med lungvensisolering är bättre än rytmstabiliserande läkemedel för patienter med ihållande hjärtflimmer. Behandlingen innebär att läkaren för in en kateter genom ett blodkärl fram till hjärtat och blockerar felaktiga impulser i vänster förmak med hjälp av kyla.

Vår förhoppning är att patienter med ihållande hjärtflimmer ska kunna erbjudas en effektivare behandling och få högre livskvalitet, dels genom längre perioder utan flimmer, dels genom mindre behov av sjukhusvård på kort och lång sikt, exempelvis elkonvertering, en behandling med elstötar som korrigerar hjärtrytmen, säger Carina Blomström-Lundqvist, överläkare i kardiologi och professor vid Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet, som leder studien.

Förmaksflimmer, eller hjärtflimmer som det också kallas, är den vanligaste hjärtrytmstörningen hos vuxna. Sjukdomen, som drabbar cirka 4-5 procent av befolkningen, innebär att hjärtat slår oregelbundet på grund av att den elektriska aktiviteten är störd i hjärtats förmak. Detta leder till att förmaken inte drar ihop sig som de ska och hjärtat inte orkar pumpa runt blodet i kroppen.

Idag behöver många patienter med hjärtflimmer återkommande elkonvertering, en behandling med elstötar som ges under narkos för att korrigera hjärtrytmen. I den treåriga, randomiserade studien kommer patienter med ihållande förmaksflimmer, som ännu inte provat någon rytmstabiliserande läkemedelsbehandling, slumpvis att delas in i två grupper, där den ena får lungvensisolering och den andra rytmstabiliserande läkemedel som förstahandsbehandling. Deltagarna kommer att följas upp ett år efter behandlingsstart samt efter ytterligare 2-3 år.

Lungvensisolering, eller kateterburen ablation, innebär att läkaren för in en kateter genom ett blodkärl fram till hjärtat och blockerar felaktiga impulser i vänster förmak med hjälp av kyla. Syftet är att elektriskt isolera triggande impulser från hjärtats lungvener och därmed få förmaksflimret att slockna så att det normala retledningssystemet kan styra hjärtrytmen igen, förklarar Carina BlomströmLundqvist.

Förmaksflimmer är den vanligaste hjärtrytmstörningen hos vuxna. I en studie ledd från Akademiska sjukhuset ska forskarna utvärdera om en form av kateterburen ablation, lungvensisolering, är bättre än rytmstabiliserande läkemedel för patienter med ihållande hjärtflimmer. Foto: Akademiska sjukhuset .

Carina Blomström Lundkvist, överläkare på hjärtkliniken, Akademiska sjukhuset och professor vid Uppsala universitet. Foto: Akademiska sjukhuset.

FAKTA: Förmaksflimmer (hjärtflimmer)

• Den vanligaste hjärtrytmstörningen hos vuxna. • Innebär att hjärtat slår oregelbundet på grund av att den elektriska aktiviteten är störd i hjärtats förmak vilket leder till att förmaken inte drar ihop sig som de ska och hjärtat inte orkar pumpa runt blodet i kroppen. • Sjukdomen är oftast inte ärftlig och något vanligare hos män än kvinnor. • Flertalet känner endast att hjärtat slår fler slag än vanligt, men vissa får värre symtom som yrsel, andnöd, svettningar, svaghetskänsla, kramp i bröstet, illamående och det händer att man svimmar.

Vanligtvis hittas ingen säker orsak till attacken, men den kan ibland utlösas av hög konsumtion av tobak/kaffe/ alkohol, känslomässig stress, infektion, vissa läkemedel eller överaktivitet i sköldkörteln/giftstruma.

I multicenterstudien samarbetar forskare vid Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet med kollegor vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Skåne Universitetssjukhus i Lund, Örebro Universitetssjukhus och Liverpool hospital, samt ytterligare tre centra i Europa. Studien finansieras med nio miljoner kronor från Erling Perssons stiftelse.