Hem till Oppigården

»Man kan ju inte bygga ett bryggeri när man är sextio, då är det liksom lite sent. När man är trettio är man ung och har energi, men då ska man bilda familj.»

Dalarna i början av maj. Vi susar fram genom skirt ljusgröna björkskogar med pollen, en dalablå himmel och löften om en oändlig sommar hängandes i luften. Is this the way to Amarillo? frågar vi oss när vi kört vilse i skogarana utanför Hedemora. Vi hamnar på Turbo Festplats, en klassisk svensk folkpark som i försommarprakten aldrig varit vackrare, det var ju det här landet byggdes av, landsbygdens festpalats som förde folk samman. Nu ser platsen närmast övergiven och uppgiven ut, den ber nästan om ursäkt för att den står kvar där under björkarna. Men vacker är den i eftermiddagens släpljus. Och snart, bortom nästa krök, den lilla näpna byn Ingvallsbenning. Det här är historien om en envis man som lämnade Stockholm och hittade hem till gården.

Det var idag vi skulle ses, vi är nästan säkra på det, lite mer tveksamma blir vi när vi äntligen får tag i mannen som är föremål för vår resa norröver. För Björn Falkeström, han har ingen aning. Yrvaket tar han emot oss ute på gårdsplanen. Han och bryggkompisen Mattias Eriksson började tidigt i morse och fick en liten paus nu på eftermiddagen innan det var dags att köra igång igen. Så han tog en tupplur. Men möte. Idag? Han måste kolla kalendern på väggen på kontoret. Och där står vi, inplitade av hustrun Sylvia som också jobbar i familjeföretaget. Så går Björn från yrvaket motvillig till sprudlande historieberättare när han lotsar oss igenom historien om bryggeriet, om hembygden, om livet.

Marken vi står på hörde till gården Oppigård som ligger nere vid landsvägen

Björn Falkeström följde sina drömmar och blev bryggare. som slingrar sig genom byn. Det enda som fanns här uppe på kullen bakom huset var en smedja. Björns morfar byggde smedjan 1929. Dels ställde han den på en liten höjd för då visste man att det är bra mark, och dels långt från gården. Brann den ner så brann inget annat ner–det var ett sätt att skaffa brandförsäkring innan det fanns sådana. Det var i den lilla byggnaden som bryggeriet uppfördes under åtta långa år, och också där man bryggde fram till alldeles nyligen. Nu har man flyttat in i en ny hall på gården.

Björn hör till det gamla gardet bland de nya bryggarna, och är lite förvånad av de senaste årens utveckling med många nya småbryggerier. –Vi är ju några som har varit med lite längre, men när man var nere på mässorna 2007–2008 var inget snack alls om att det skulle starta nya bryggerier, man kände ju alla. Då var vi bara några stycken som höll på. Björn började brygga hemma i mitten av åttiotalet. Runt 1988 var första gången han formulerade för sig själv att han skulle starta ett bryggeri. Formulerade, sådde ett frö, men inget hände just då. Åren gick och annat tog vid. –Sen bodde jag ju i Stockholm och jag skulle göra karriär och bli ekonomidirektör va, för jag är ju civilekonom. När man har pluggat i Uppsala umgås man med såna människor och då blir det ju det, att man fokuserar på såna saker, man ska ha slips och sånt där och springa runt på jobbet.

Men en sväng på Stockholm Beer and Whisky-festival fick fart på tankarna igen. Björn lyssnade med stort öra på personerna som startade Nils Oscar, eller Kungsholmens Kvartersbryggeri som det hette då, men han försökte vifta bort tankarna. Hur skulle han

– Jag erbjöds jobb på Vägverket i Borlänge, men då blir det ju aldrig något bryggeri, säger Björn.

kunna starta ett bryggeri? Han hade inga pengar och han hade heller ingen lokal i Stockholm. Och hustrun Sylvia–ja, på den tiden var de i och för sig inte gifta ännu–hon ville inte flytta till Stockholm. –Så då flyttade vi hem hit, hösten 1994. När jag började bygga det här 1997 var ju Nils Oscar och Jämtlands som idoler man hade. Jämtlands Julöl och Hells som man hittade på OT och Akkurat nere i Stockholm.

Så köpte de den lilla stugan som ligger lite längre upp från det gamla huset. Björn sa upp sig från jobbet som ekonomichef och fick jobb på järnhandeln i Hedemora. –Först skar jag mattor och sålde snickerier, sen skötte jag ekonomin, tjänade tolv tusen i månaden. Jag var erbjuden ett jobb uppe i Borlänge på Vägverket som stämde mer mot min utbildning och profil, men då tänkte jag att då blir det ju aldrig nåt bryggeri. Men järnhandeln började jag på -95 och så började vi gräva en grop i backen här hösten -96 och på våren började vi bygga. Det var schysst av järnhandlaren att låta mig hålla på, för sådär är det ju för alla som har ett jobb och så har du en dröm. Man kan ju fråga sig var jag hade tankarna när jag satt och skötte artikelregistret på järnhandeln, inte var det på det jag skulle göra i alla fall.

Under en tid jobbade Björn på järnhandeln på dagarna, med att bygga bryggeri på kvällarna och så byggde han ekonomidataprogram på nätterna som han sålde för att finansiera bygget. 2001–2002 löste hans bror ut honom från jordbruksfastigheten vilket gjorde att han fick han loss pengar för att köpa maskiner för buteljering och några tankar. –När vi bildade familjer var det ett smart drag att skilja på varandras ekonomier. Utan de pengarna hade vi inte stått där vi gör idag, då var det enorma pengar för mig. –Från -97 till 2003 på hösten byggde jag. Jag fick göra allt jobb själv, för jag hade ju inte mycket pengar. Jag är väldigt envis. Men det är ju synd det där, varför man ska göra

Gammal bryggutrustning minner om svunna tider.

Björns kompanjon Mattias Eriksson är också kock, vilket kommer väl till pass. Se receptet på hans helgrillade fläsksida på sidan 121.

karriär? Man kan ju inte bygga ett bryggeri när man är sextio, då är det liksom lite sent. När man är trettio är man ung och har energi, men då ska man bilda familj… När jag blickar tillbaka, fattar jag ju inte riktigt hur jag fick ihop det.

Men ihop det fick han och nu driver han bryggeriet i en by ute på landsbygden i södra Dalarna, långt från Stockholm dit han pendlade under några år. Vi diskuterar landsbygdsproblemen som vi själva skapat i landet. Med utflyttning och hela byar som töms på unga människor. Björn tror på landsbygden, kämpar för den. –Problemet med landsbygden är fiber! Det finns ju hur många hus som helst här och de kostar inte mycket, inte som i Stockholm precis, titta där borta, säger Björn och pekar från bryggeriet över ängen mot en länga med stora gamla trävillor. Det här är avfolkningsbygd men fick vi bara fiber skulle det lösa sig, då skulle ju såna som ni, som jobbar med bokstäver och bilder, lika gärna kunna sitta här. Och öl, det har vi ju här också!

En bra bit bortom den finaste björkskog vi sett hittar vi Oppigårds.

Brewers Brown

En brown ale som bryggts av pale ale malt och fyra olika karamellmalter från Weyermanns mälteri i Bamberg. Smaksatt med tre amerikanska humlesorter; Cascade, Amarillo och Chinook.

Thurbo DIPA

Ett öl med mer malt, mer humle och mer styrka än de flesta andra av Oppigårds öl. Så kraftig att Thurbo gamla kraftstation får pryda etiketten! Den innehåller massor av humle, såsom chinook, nugget, columbus, cascade och citra.

Single Hop Ale I England fick de prova en del öl och fastnade främst för ett öl som hade kryddats med humle från Slovenien. Och på den vägen är det. Som namnet antyder så är det bara en humlesort, Styrian goldings, som tillsammans med en stor andel vetemalt ger ett friskt, blommigt öl med lite mindre men markerad beska. Smakmässigt är det en blandning av välhumlad lager – ale och lite frisk syrlighet av veteöl. Golden Ale Det första öl de bryggde. Året var 2004. Sedan 2006 finns flaskorna på Systembolaget runt om i Sverige. Oppigårds Golden Ale är ett utmärkt puböl men har också blivit en populär matöl. Golden Ale karktäriseras av en ren maltsmak och medelstor kropp med medelstor beska och utpräglad humlearom från Goldings och Cascade.

Amarillo Kryddas bara med en humlesort – Amarillo. Doft och smak är mer bärigt fruktig än citrusfruktig som blir resultatet med andra amerikanska humlesorter. Ölets alkohol (5,9%) och restsötma bär tydligt fram humlesmakerna.

1200 meter djupt

En ofiltrerad blond belgisk ale, kryddig med låg beska. Vid Garpenbergs gruva genomförs just nu bygdens kanske största investering någonsin. Malmbrytningen är nu djupare än 1200 meter. De är stolta över bygdens historia och tycker det är kul när det skapas ny.