6 minute read
Torg i tiden
Torg i tiden
Torget – antikens agora – har alltid varit en viktig plats i staden. Men hur har torget förändrats över tid?
TEXT: KARIN ANDERSSON
Tenhult är en ort i Jönköpings kommun med knappt 3 000 invånare. Den stora majoriteten av invånarna bor i enfamiljshus med trädgård och garage. Där finns ett torg i form av en rektangulär plats vid en T-korsning med kullersten, konstverk och stora träd. Ett torg vars funktion idag är parkeringsplats till en Ica-butik.
Ett stenkast bort, på andra sidan korsningen, ligger Konsum med sin parkering. Vid denna parkering finns en liten kvadratisk plats med två bänkar, tre rönnar och byggnader på två sidor.
Detta är inte torget i Tenhult. Men denna lilla plats har i stort tagit över funktionen torg i samhället när det ursprungliga torget agerar parkering.
Det här är en lokal mötesplats.
Torget var en viktig plats i staden redan i det antika Greklands städer och förblev så fram till modernismen. Det var en mötesplats, en handelsplats och en plats för offentliga samtal. Men med funktionalismens stadsplanering och nya samhällsideal skedde ett paradigmskifte utan motstycke. Bilens intåg i staden och den urbana människans förväntade nya vardagsliv förändrade stadsplanerna radikalt. Vissa menar att det dödade stadslivet.
I mitten på förra seklet gjordes torg efter torg i svenska städer och tätorter om till parkeringsplatser. Idealet var satellitstäder som byggdes utanför den gamla staden och en upplösning av kvarter och tydligt definierade stadsrum. 1955 byggdes »Shopping« i Luleå, som brukar benämnas som världens första köpcentrum inomhus. Ralph Erskine ritade byggnaden med ambitionen att flytta in stadslivet inomhus, och konceptet spred sig till städer såväl i Sverige som i resten av världen. Stadens nya grundkitt, som nu var prio ett, var biltrafiken.
I boken Urbanismer skriver landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson att torgen inte längre hade en roll att spela i svenska städer i början av 80-talet. Torghandeln hade konkurrerats ut av decentraliserade köpcentra och torgen fungerade som social mötesplats mest för dem som då kallades A-laget. Han menar att ingen trodde det var möjligt med ett rikt stadsliv i Sverige – det är för kallt. Såg man en vuxen person sitta på en parkbänk tog man cyniskt för givet att något inte var som det skulle. I slutet av 70-talet fanns bara en enda uteservering i Stockholm, en pizzeria på Mynttorget.
Mycket har hänt sedan dess. Nu finns över 2 000 uteserveringar i Stockholm under sommarmånaderna. Och i svenska städer och tätorter byggs återigen torg. Som miljöer för vistelse, rekreation och vila. Idag konkurrerar inte städerna längre med varandra om inflyttande människor och nya företag genom parkeringsplatser utan genom att vara en attraktiv plats för människor. Stadslivet har blivit en markör inom marknadsföring och torget är den centrala platsen för detta skådespel.
Till viss del har vi välkända namn som Jacobs, Gehl och Florida att tacka denna utveckling för. Eller beskylla den för.
I början av 1980-talet var det få som lyssnade till den amerikanska urbanisten Jane Jacobs ideal om stads- och gatuliv, som hon lanserade under 1960-talet. Men sedan dess har hennes idéer vunnit allt mer mark och under de senaste decennierna har de i princip blivit rådande. Storstaden har under den här tiden lockat till sig nya invånare som lagt sig till med livsstilar där de offentliga rummen fått stor betydelse. 2004 gav Boverket ut skriften Hållbara städer och tätorter i Sverige där man uppmanar till ut- >
veckling och förstärkning av befintliga stadskärnor. Torg, hävdas det, behöver ett ökat utbud av kultur och mötesplatser för att höja den sociala och kulturella livskvaliteten.
Den täta stadens kvartersstruktur är, efter decennier i kylan, återigen idealet. Café Gunilla Lindholm, landskapsarkitekt och forskare vid SLU, tycker sig mycket riktigt se att det i början av millenniet uppstår en ny funktion för torget som ”finrum i den kreativa staden”, att de idéer som lanseras av Richard Florida, professor vid Martin Prosperity Institute, universitetet i Toronto, i boken Den kreativa klassens framväxt (2002), fått fäste och börjat ge avtryck i stadsrummet.
Richard Florida, av kritiker ibland kallad för ansiktet för gentrifiering, säger själv i en intervju från 2017 att vi måste utveckla ett nytt narrativ för stadsförnyelse som inte bara handlar om den kreativa klassen och kluster för innovativ tillväxt, utan som handlar om att inkludering också är en del av en stads attraktionskraft. Detta som svar på att hans tidiga idéer om att utveckla städer för den kreativa klassen har visat sig gynna de redan rika, främst vit medelklass, och elda på fastighetsspekulation. De problem som hans metoder skulle lösa har bara omlokaliserats från innerstaden till städers ytterområden.
Kanske, menar Gunilla Lindholm, var den funktion torget kom att få i början av 2000-talet ett uttryck för en förändring av synen på torget, från uppvisande av makt och ståt fram till 1700-talet till en demokratisk arena förknippad med arbetarrörelsen med start under 1800-talet, till att hamna i något slags ”limbo” efter antikärnkraftsdemonstrationerna – vilket råkade inträffa samtidigt som övergången från socialdemokrati till nyliberalism på 1980-talet. Torget blev då ”lite av varje” – en scen för blåsorkestrar och clowner, marknadsplats för grönsaker, hantverk och skräpprodukter, uppställningsplats för årliga tivolin eller firanden av olika slag. Och, inte minst, parkeringsplats.
Men hursomhelst: Torget fick sin renässans! Men det nya millenniets torg fyller inte riktigt samma syften som torgen före modernismen. Torg är fortfarande en mötesplats, absolut, i allra högsta grad. Stora torg i större städer spelar fortfarande en viktig roll som plats för protester och demonstrationer.
Men torget är knappast längre en viktig handelsplats. Snarare en handelsvara. För på 2000-talet ska staden säljas.
I boken Stad till salu skriver författarna: ”Under senare år tycks andra idéer om det offentliga rummets värden ha tagit över i stadspolitiken. Stadens rum ses som en resurs för att, inte sällan i samverkan med privata intressen, sälja staden utåt i en global konkurrens med andra städer. Staden görs till ett varumärke, den är till salu.” Statsvetaren och forskaren Susan S. Fainstein beskriver några år tidigare hur investeringar i upprustning av torg och offentliga rum ofta är kopplade till ambitioner om att öka fastighetsvärden och attrahera företag och turister. Ekonomiska värden går före sociala och målgruppen är inte lokalbefolkningen.
Det är en utveckling som rimmar dåligt med idén om att torget ska ha en vardaglig och politisk funktion som en plats där samhällets konflikter och ojämlikheter synliggörs. Det är en vanlig föreställning och ett ofta framfört argument för offentliga platsers värden – att de är platser där vi människor lär oss demokrati och tolerans, där vi kan se och möta människor som inte är som vi, som får oss att förstå att olika anspråk har mötts i skapandet av platsen och att kompromisser har gjorts.
Torget är en plats för alla. På lika villkor.
Det är såklart en fin vision för framtiden men också en som osynliggör de olika villkor som begränsar stadens invånares rörlighet och platstagande, menar Margaret Crawford, professor i arkitektur vid UC Berkeley. Att – likt den danska arkitekten Jan Gehl – räkna hur många människor som använder ett torg och sedan använda det som bevis för att platsen är lyckad menar hon ger en ensidig bild som bortser från perspektiv som makt, olikhet och mångfald.
Man kan hitta design på dagens torg som speglar detta. Det kallas ofta exkluderande design och har just det syftet – att exkludera en viss medborgargrupp. Den typen av design uppfattas sällan av dem som inte ska se den, men den är mycket tydlig för de människor den riktar sig till: de som av en vit medelklass upplevs som oönskade, de som saknar konsumtionskraft, de som inte hjälper till att sälja staden. ***
Den kvadratiska platsen med rönnar och bänkar bredvid mataffären i Tenhult må skilja sig i både storlek och ambition från mer omtalade torg som Sergels Torg i Stockholm, där demonstrationer som influerar nationell politik ofta tar plats, eller det spatiösa Stortorget i Karlskrona, byggt enligt barockens ideal för att manifestera Sveriges makt under stormaktstiden. Men för vardagslivet i Tenhult fyller den en viktig funktion. 2020 byggs, hyllas och frodas torget. Från att ha lösts upp av funktionalismens planerare är torg åter ett prestigefyllt gestaltningsuppdrag för landskapsarkitekter och ett givet element i nya stadsplaner. Om det får behålla sin återvunna ställning i århundraden framöver återstår att se.
