Att se skillnad

Om vi stannar upp och tittar nära ser vi att det gröna består av en mängd nyanser och former. Det är olika arter av växter. Varje växtart har sina kännetecken som gör att man kan skilja den från andra arter. Om man känner igen några vanliga växter och djur blir det också lättare att lära sig fler. I biologi är kunskapen om arterna nödvändig för att förstå hur de fungerar och lever tillsammans. Det blir också en grund för att kunna ta reda på mer om vad som kan hota mångfalden av arter. När man är ute i naturen och undersöker vilka arter det finns brukar man använda ordet inventera. Man kan till exempel inventera alla fåglar som finns i ett skogsområde eller inventera hur många träd det finns av en viss art i ett område. För att kunna skilja olika arter från varandra behöver man ibland samla in sådant som finns i naturen för att kunna titta noga.

Kikare

En fågelskådare använder en kikare för att kunna se fåglar på långt håll. En kikare innehåller slipade glaslinser, okular och objektiv, som gör att ett föremål ser större ut än det man ser direkt med ögonen. En kikare innehåller två linssystem. Objektivet riktas mot det man ska titta på och okularet är den del som är närmast ögat.

När man ska använda en kikare fäster man först blicken på föremålet, håller kvar blicken och lyfter sedan kikaren till ögonen.

En vanlig förstoring för en fågelkikare med två okular är 8x42. Siffran 8 anger förstoringen och siffran 42 anger diametern på objektivet.

Det finns även fågelkikare där man tittar med endast ett öga. En sådan tubkikare kan användas för att se fåglar på mycket längre håll.

En tubkikare placeras på ett stativ och fåglarna behöver därför hålla sig ganska stilla för att man ska kunna titta på dem. Det handlar oftast om fåglar i vattenmiljöer. Tubkikare har vanligen en zoom med förstoring mellan 20 och 60 gånger.

Lupp och mikroskop

Många djur är så små och gömmer sig så väl eller rör sig så snabbt att man behöver hjälpmedel för att kunna studera dem. Även till delar av växter kan det behövas en bra förstoring för att göra iakttagelser.

Lupp

En enkel lupp, en sorts förstoringsglas, kan se ut på olika sätt, men den har alltid en lins som förstorar i större eller mindre grad.

Mikroskop

Ett mikroskop innehåller flera linser och förstorar mer än ett försto ringsglas eller en lupp. Linserna sitter dels i okularen, dels i objektivet. Okularen är de man tittar genom. Ofta brukar det vara två okular, ett för varje öga. Objektivet riktas mot det man studerar (preparatet).

I skolan finns ofta två sorters mikroskop, stereomikroskop och trans missionsmikroskop.

I stereomikroskopet sitter lampan ovanför plattformen där man lägger preparatet. Ett stereomikroskop förstorar oftast mellan 20 och 40 gånger.

I transmissionsmikroskop sitter lampan under plattformen där man lägger preparatet, och ljuset går genom det man tittar på. Det måste allt så vara genomskinligt.

Transmissionsmikroskop brukar ha flera objektiv med olika försto ringsgrad. Mikroskopets totala förstoringsgrad räknar man ut genom att multiplicera förstoringen som okularet ger med objektivets förstoring. Om okularet förstorar tio gånger och objektivet 40 gånger blir den totala förstoringsgraden 400 gånger.

Använda ett transmissionsmikroskop

1. Till ett mikroskopiskt preparat används ett objektglas och ett täckglas. Det man ska titta på läggs i en liten droppe vatten på objektglaset och ett täckglas placeras över som skydd.

2. Börja alltid med det objektiv som har minsta förstoringen och ställ in skärpeinställningen så det blir en skarp bild. Därefter ökar man förstoringen genom att successivt vrida in objektiven med högre förstoringsgrad. Gör endast mindre justeringar av inställningen av skärpan för varje nytt objektiv som vrids in.

Ett transmissionsmikroskop brukar ha två okular, oftast med förstoringen 10 gånger, och flera objektiv med fast förstoringsgrad (10x, 40x, 60x, 100x). Den största förstoringen ett ljusmikroskop kan ge är cirka 1 000 gånger. Ljuset går genom preparatet. Det innebär att föremål som man ska titta på ska vara genomskinliga.

3. Justera belysningen för att få en tydlig bild. Om bländaren, som finns under preparatbordet, står öppen kan det bli alltför stort ljusinsläpp och detaljerna i bilden syns inte. Justera därför bländaren så att kontrasterna i bilden framträder tydligt.

Avancerade mikroskop

Det finns många avancerade typer av mikroskop som används inom forskningen. Till exempel ger ett elektronmikroskop större förstoring än 1 000 gånger. En nackdel är att det inte går att titta på levande material.

Dokumentera med mikroskop

Mikroskop kan kopplas till en webbkamera eller en stillbildskamera så att man kan ta bilder av vad man ser.

Studera småkryp

För att kunna titta noga på små insekter och andra kryp behöver man fånga in dem. Till det kan man använda olika redskap som pincetter och håvar. Tänk på att släppa ut krypen igen när du har tittat färdigt på dem.

Pincetter och burkar

Redskap som är användbara för att leta efter och sortera små djur är pincetter och plastskedar. Djuren sorteras i burkar av olika slag.

Marklevande djur kan samlas in på olika sätt. Leta i murkna stubbar och trädstammar. Vänd på stenar och nedfallna löv. Djuren kan också samlas in i burkar som grävs ner så kanten av burken hamnar i markytan. När ett djur rör sig på marken och råkar komma över kanten på burken ramlar det ner.

Håvar

Biologer använder håvar av olika slag för att fånga insekter och småkryp.

Fjärils- och trollsländehåv

Fjärilar och trollsländor fångas med en håv som har en stor påse gjord av tunn nylonväv. När insekten hamnat i håven vinklar man den så att tygpåsen försluts. Fånga sedan in insekten i en burk och sätt på locket. Nu kan du titta närmare och undersöka din fångst.

Slaghåv

Små djur som finns bland växter på marken kan samlas in med en slaghåv. En sådan håv har en kraftig metallring där en påse av starkt tyg är fäst. När man slår med håven i växtligheten ramlar djuren ner i håven. Vänd den sedan upp och ner och skaka ur den så djuren hamnar i en plastlåda. Sortera djuren och placera dem i burkar för att kunna titta närmare på dem.

Vattenhåv

Större vattenlevande ryggradslösa djur samlas in med en vattenhåv som har ett nät i bottnen. När man drar håven bland vattenväxterna i strandkanten samlas djuren i håven medan vattnet rinner ut genom nätet. Håven skakas sedan ur så att djuren hamnar i en plastlåda. Sortera djuren i burkar eller i fördjupningarna i ett isfack.

Planktonhåv

Små vattenlevande djur och alger som lever fritt i vattnet kallas plankton. De fångas med planktonhåv som dras genom vattnet. En sådan håv har ett nät med mycket liten maskstorlek och en behållare där djuren och algerna samlas upp. När behållaren öppnas rinner vattnet ut, tillsammans med djuren och algerna, och kan samlas upp i en burk. Fynden kan sedan studeras med ett stereomikroskop eller transmissionsmikroskop.

Förnasåll och förnatratt

Ett förnasåll är en håv med två avdelningar avgränsade med ett nät. I den övre lägger man förna som består av löv och halvt nedbrutet växtmaterial från marken. Sedan skakar man håven kraftigt för att små djur ska falla ner i den nedre delen. Innan man öppnar den nedre delen placerar man håven över en plastlåda så att djuren kan falla ner i lådan. Sortera djuren och placera dem i burkar.

I förnan finns också djur som är så små att man inte kan se dem direkt med ögonen. För att få fram de minsta djuren behövs en förnatratt. En förnatratt har en lampa som ger ljus och värme uppifrån. Djuren vill unvika ljuset och kryper längre ner i tratten och ramlar till slut ner i en burk under tratten. Burken ska ha ett lager med gips som fuktas med vatten. Det gör att djuren som hamnar där kan leva under en viss tid. Titta på djuren med en lupp eller stereomikroskop.

En genomskinlig burk gör det lättare att studera insekterna.