KRIMINALTEKNIKERN SOM VILL LÄMNA AVTRYCK

Anna Jinghede är kriminaltekniker i region Bergslagen. Hon är även tandläkare, rättsodontolog, doktorand, utbildare, poddare och författare. Spretigt? Nej, det finns en röd tråd.

ARBETSPASSEN ÄR LÅNGA och tunga, både fysiskt och psykiskt. Det är våren 2005. Anna Jinghede, då en 29-årig tandläkare på folktandvården i Örebro, är i Thailand för att identifiera dödsoffer från tsunamin. Hon är ditkallad eftersom hon är utbildad i rättsodontologi, och hon ingår i en stor internationell insats.

Tidigare har hon identifierat enstaka döda människor i ordnad obduktionsmiljö. I Thailand har enkla containrar ställts upp som ett slags fältsjukhus, och identifieringsarbetet sker på löpande band. Här finns tusentals döda. Kropparna har legat så länge att de är kraftigt förruttnade. Många är barn.

– Det var ett tufft uppvaknande, en insikt om livets förgänglighet. Alla dessa människor, mitt i livet, som kanske hade sparat länge för att kunna fira jul i Thailand, säger Anna Jinghede.

OM HON VETAT vad som väntade i Thailand hade hon inte åkt dit, säger hon. Samtidigt var det där hon fick en avgörande insikt: att inte skjuta upp sina drömmar. Så hon bestämde sig för att bli polis, en gammal tonårsdröm, med siktet inställt på kriminalteknik. Fyra år senare var hon klar med polisutbildningen.

– Att jag blev polis har lett till en massa bra saker. Jag fick en plattform för att knyta ihop mina erfarenheter och kompetenser från medicinsidan och rättsodontologisidan med forensiken. Jag får ägna mig åt det jag tycker är det bästa i världen, nämligen kriminalteknik, säger Anna Jinghede.

Hon beskriver kriminalteknik som ett fascinerande fält, som inrymmer en rad kunskapsområden som ständigt utvecklas.

– Det är roligt, utmanande och lärorikt!

Vi sitter i Anna Jinghedes arbetsrum i polishuset i Örebro. Om ett par timmar ska hon iväg för att hålla en utbildning för poliser i yttre tjänst. Den ingår i ett större arbete i region Bergslagen som ska öka den forensiska utredningskvaliteten vid fall av brott i nära relationer.

– Kriminaltekniker är en extremt underutnyttjad resurs vid sådana brott, säger hon.

Anledningen är, tror hon, att de tydliga tecknen på våld som man förväntar sig

Anna Jinghede om:

Det svåraste jag gjort: Troligen att, inom ramen för min forskning, sätta mig in i ett hundratal barns brutala död.

Rådet till Anna som 20-åring: Skit i vad andra tycker och fortsätt göra din grej.

Allt kommer bli bra.

Förebilder: Edmond Locard (mer känd som ”den franske Sherlock Holmes”), orädda barnrättskämpar, människor som inspirerar andra att våga och givetvis alla som har disputerat och följaktligen genomgått – och överlevt – sina doktorandstudier!

Det som får mig att skratta: Farsaskämt! En av mina favoriter är ”Vad gör tandläkaren på lunchen? – Käkar!"

Dold talang: Kanske inte en talang, men jag måste dricka kaffe precis före sänggåendet för att kunna sova.

Beundransvärd person: Min man, som inte bara stått ut med alla mina upptåg under tjugo år utan också är en fantastisk pappa. Det första jag gör på morgonen: Dricker kaffe!

ofta saknas, och att det finns en föreställning om att det är lönlöst att söka spår eftersom parterna ofta bor tillsammans.

– Strypningsvåld är mycket vanligt vid relationsvåld, men trots att det är en grov typ av våld lämnar det ofta bara diskreta yttre tecken. För att hitta dem måste man veta var man ska söka och vilka frågor man ska ställa.

DÄRFÖR SKA NU alla i polisregion Bergslagen som kommer i kontakt med brott i nära relationer – från yttre personal till förundersökningsledare och även åklagare i området – få utbildning om vilka forensiska möjligheter som kan finnas på brottsplatsen.

Anna Jinghede vill att utgångspunkten ska vara att tänka ”vad kan vi göra i den här situationen för att bevisa brottet, och därmed öka chanserna för att den här personen som utsätts i fortsättningen kan leva i frihet och slippa riskera att dö av våldet?”.

– Det är komplexa ärenden, där en del kan tycka ”varför ska vi göra det här, kvinnan vill ju inte anmäla?”. Men många offer vågar inte, eller vill inte, medverka i en utredning. Därför behöver vi lyfta ansvaret från dem och styrka brottet på andra sätt. Där är forensiken en viktig utredningsaspekt, och det gäller att öka medvetenheten om dess nytta. Men det kräver mer kunskap om brottens natur och vad man ska titta efter på en brottsplats.

Det är det här som är den röda tråden i alla Anna Jinghedes engagemang: att inspirera andra att upptäcka och agera tidigt på våldstecken, och att verka för ökad uppklaring och lagföring av brotten, bland annat genom att i större grad än i dag använda kriminalteknikers kunskap för att förbättra bevisläget.

HON FÖRELÄSER OCKSÅ för vårdpersonal, bland annat tandläkare.

– Jag har jobbat som tandläkare i en stadsdel med stort utanförskap och hög arbetslöshet. Där träffade jag många barn som utsattes för våld hemma. Det gav mig insikter som har lett till det jag gör idag.

Anna Jinghede säger att tandläkare har stora möjligheter att överblicka huvudoch halsområdet, inklusive munnen, och upptäcka våldsskador. Dessutom följer de människor över tid eftersom många, ibland hela familjer, går till samma tandläkare år efter år.

– Tandvården har flera yrkesmässiga skyldigheter i fråga om våldsutsatthet. Vid oro om ett barn ska anmälan göras till socialtjänsten och vid indikation om våld på en vuxen ska frågan ställas om våldsutsatthet. Utmaningen har varit stora kunskapsluckor om hur våldet manifesterar sig, hur man skiljer våldsskador från olycksfallsskador och så vidare.

Redan i början av 2000-talet reste Anna Jinghede runt och föreläste för tandläkare för att få dem att betrakta sig som en viktig aktör när det gäller att upptäcka och agera på tecken på våld.

– Jag har genom åren fått återkoppling om att många inom tandvården har blivit alltmer medvetna och allt oftare agerar när människor utsatts för våld, säger hon.

FÖR NÅGRA ÅR sedan var Anna Jinghede tjänstledig från polisen och arbetade i tre år som rättsodontolog på Rättsmedicinalverket. Det finns bara två sådana fasta tjänster i Sverige. I samband med det började hon doktorera, knuten till Karolinska institutet, som en del av tjänsten. Idag är 20 procent av hennes heltidstjänst som polis vikt åt att arbeta med doktorsavhandlingen.

Avhandlingen följer också den röda tråden. Den handlar om dödligt våld mot barn, och om icke dödligt våld mot kvinnor i nära relation.

– Jag försöker förstå hur fallen karaktäriseras kriminaltekniskt och rättsmedicinskt, så att vi kan bli bättre på att hantera dem och om vi behöver anpassa vår utredningsmetodik. Det finns ingen specifik utredningsmetod när det gäller mord på barn, utan fallen handläggs och hanteras som när en vuxen mördas, trots att det finns stora skillnader när det gäller till exempel motiv.

Podd- och författarkollegan Lena Ljungdahl om Anna Jinghede:

”Anna är en skön cocktail av det djupaste intellektet och det varmaste hjärtat. En teoretisk praktiker och nörd. En glassig Hollywooddiva förklädd till polis i cordura. Hon bär alltid på en snusdosa och ett rosa läppglans. Det är Anna i ett nötskal! Jag avgudar Annas outsinliga kraft och mod att stå upp för det rätta och för den svage. Jag ser på när hon stångar pannan blodig och tar strid efter strid i jakt på förändring för individ och samhälle.

Det kan gå trögt ibland. Anna är långsam och onödigt ängslig. Lite mer gas, lite mindre jante tack! Hon har en ovana att säga ja till alla också, och blir sen förvånad över att det saknas luft i systemet. Förändring kan vara lite jobbigt också, men ge henne ett glas vin och en natts sömn så brukar hon mjukna. Jag skulle inte klara mig utan Anna. Vi kompletterar varandra på alla plan. Hon tycker om människor, det gör inte jag. Okända nosar upp henne och berättar sin livshistoria. Då går jag hem. Vi träffades 2019 under en tv-inspelning. Kärlek uppstod och podden föddes ur frustration över alla dåliga krimpoddar som fanns där ute. Att vi var skitroliga också kom som en glad överraskning. Sen ringde ett bokförlag och vi blev den nya deckarduon…”

Anna Jinghede säger att det dödliga våldet mot barn har halverats sedan 1990-talet, men att det inte går att utesluta ett mörkertal.

– Fallen kan misstas för sjukdom. Om ambulans kallas till platsen och det inte är uppenbart att barnet har mördats måste vi vara på vår vakt.

DEN FÖRSTA DELSTUDIEN är klar, men ännu inte publicerad. Hon har undersökt dödligt våld mot barn under en 20-årsperiod och gått igenom alla förundersökningsprotokoll om händelserna och kartlagt brottsplatserna. Hon har tittat på över hundra variabler, till exempel var och hur gärningen har skett, vilka skador och spår som finns på platsen och kroppen och om gärningspersonen vidtagit åtgärder för att dölja brott eller försvåra utredningen.

Vid sidan av jobbet och forskningen gör Anna Jinghede podden Över min döda kropp, tillsammans med den tidigare polisen Lena Ljungdahl, som numera är säkerhetsspecialist och föreläsare.

– Vi lärde känna varandra för drygt tre år sedan när vi var med i teveprogrammet Tjuv och polis. Det finns en djup sjö av krimpoddar men vi tyckte att det saknades en som förklarar olika rättsfenomen, så vi startade den i november 2019.

FÖRFATTARE ÄR HON också, och har hittills skrivit två faktaböcker. Nu håller hon, tillsammans med Lena Ljungdahl, på med den första av tre kriminalromaner.

Hur räcker tiden till?

– Jag är bra på att förvalta min tid, och så har jag en förstående man. Sannolikt har jag också någon form av diagnos – jag är extremt rastlös!

Vad är det som driver dig i allt detta?

– Hos mig, liksom hos många andra poliser, är de uppenbara drivkrafterna att vilja göra gott och att jag har ett högt rättspatos. Det kanske låter klyschigt, men det är vanliga egenskaper bland poliser.

– Jag har också mycket kunskap och erfarenhet, som rätt omsatt kan göra stor nytta för andra.

EN KOLLEGA TILL dig har sagt att du som ny polis tog på dig svåra uppgifter som andra skulle säga nej till. Vad gör att du vågar?

– Jag är trygg i mig själv och i vad jag kan och inte kan. Jag har också upplevt svåra händelser, både privat och professionellt, som har gett mig verktyg och erfarenhet. Jag tänker ”varför skulle jag inte klara det här?”. Jag litar på att jag kommer att fixa det på ett eller annat sätt.

– Sedan har jag idrotten att tacka för mycket. Som ung höll jag på med karate och innebandy på hög nivå. Det lärde mig att fokusera på ett mål.

Anna Jinghede har aldrig ångrat att hon sadlade om till polis.

– Jag får utlopp för mina drivkrafter och får göra ett bra polisarbete. Att få möjlighet att lämna avtryck efter sig i den här branschen är det finaste man kan ta med sig. n