Värdering av bevis – historia och framtid

För drygt 20 år sedan infördes ett gemensamt sätt att redovisa slutsatser som gjorde det lättare för mottagaren att förstå. Anders Nordgaard och Birgitta Rådström, NFC, skriver om bevisvärderingens resa.

Imodellen baserades på den utveckling som skedde vid Forensic Science Service (FSS) i England/Wales. Flera andra laboratorier inom och utom Europa gick samma väg.

jämförande undersökningar, aktivitetsbestämningar och vissa klassificeringar.

I SLUTET AV 1990-talet bestämde sig dåvarande Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) att ta fram ett gemensamt sätt att redovisa slutsatser. Tills dess hade varje ämnesområde i princip haft ett eget sätt, vilket gjorde det svårt för mottagaren att förstå och jämföra olika slutsatser. Den gemensamma

MODELLEN GÅR UT på att forensiska resultat värderas utifrån den frågeställning som finns i utredningen rörande spåret/materialet. Utfallet av värderingen (”resultatvärdet”) kombineras med den övriga bevisningen i ärendet. Det hela görs med hjälp av ett matematiskt samband mellan sannolikheter som kallas Bayes’ sats. År 2004 införde SKL den niogradiga slutsatsskalan, som uttrycker storleksordningen hos resultatvärdet. Skalan används vid så kallade värderande uppdrag, det vill säga

VARJE GRAD I skalan motsvarar hur mycket mer (eller mindre) sannolika de forensiska resultaten är om en uppfattning (hypotes) om spårets/ materialets tillkomst stämmer jämfört med om den inte gör det. Detta sannolikhetsförhållande ingår i Bayes’ sats och benämns resultatvärde.

FAKTA: