En kamp för överlevnad

I TJÄNST FÖR FJÄLLRÄVARNA

Den svenska fjällrävspopulationen för en hård kamp för sin överlevnad. Men varje sommar arbetar volontärer, forskare och naturbevakare för att Sverige ska få behålla sitt enda arktiska rovdjur. 365 var med när fältsäsongen drog i gång.

TEXT JONATAN MARTINSSON FOTO ERIK ABEL

Solen hänger högt över Helagsmassivet i Härjedalsfjällen. Det är en av de första dagarna i juli och högtrycket som parkerat över fjällen gör att det är gott om vandrare på lederna. Malin Hasselgren, Karin Alexandersson Ros och Špela Lemež har mött upp vid Helags fjällstation. Jag och fotografen Erik Abel ska slå följe med dem under några dagar. Snart vandrar vi längs en av de vältrafikerade lederna. Deras ryggsäckar är fullpackade. Det är första dagen på årets fältsäsong. Det innebär att de är förberedda på en lång fjällvistelse.

Svenska Fjällrävsprojektet startades av forskare vid Stockholms universitet i mitten av 1980-talet. Tanken var att studera fjällrävarna och försöka förstå varför arten hade det så tufft, trots att den då varit fridlyst i över femtio år. I dag, 35 år senare, fortsätter arbetet och varje sommar skickas ett gäng volontärer ut i fjällkedjan för att besöka kända lyor och samla data till forskningen.

Karin och Špela är två av årets volontärer. För dem är det här första fältsäsongen och de ska vara ute kring Helags i fyra veckor. För Malin, som är doktorand vid Stockholms universitet och jobbar med Fjällrävsprojektet året om, väntar några dagar tillsammans med dem innan hon fortsätter vidare till andra volontärpar.

Vi följer leden en bit innan vi viker av och fortsätter längs en fjällsida där rosling och klockljung blommar. Vid horisonten avtecknar sig Sylarnas taggiga kontur mot den blå himlen. När vi kommit över ett krön pekar Malin ner i dalen. Några hundra meter längre fram ligger fjällrävslyan. Det enda som avslöjar den är att gräset växer lite frodigare på kullen som utgör lyan än i resten av dalen. Kikarna åker upp men än syns ingen rörelse. Troligtvis är det fortfarande för varmt, fjällrävarna är som mest aktiva när solen står lågt. Snart fortsätter vi ner i dalen genom ett hav av fjällsippor. Vi passerar lyan på avstånd och vandrar vidare upp på fjällsluttningen för att hitta en lämplig plats att slå läger.

FJÄLLÄMMEL VIKTIG FÖDOKÄLLA

Numera är fjällräven en ovanlig syn i de svenska fjällen. Fram till 1900-talets början fanns det gott om fjällrävar i landet men den intensiva jakten gjorde att stammen minskade snabbt. År 1928 fridlystes arten men trots det återhämtade populationen sig inte. Under 1980-talet kom nästa motgång. Fjällrävens huvudsakliga föda är gnagare, framför allt fjällämmel. Deras välmående är tätt förknippat med hur många lämlar det finns. Är det ett dåligt lämmelår reproducerar sig fjällrävarna inte alls. Normalt går lämmelpopulationen i cykler med en topp var tredje till femte år, men under 1980-talet och 1990-talet uteblev toppåren. Vid millennieskiftet var fjällrävspopulationen illa ute. Fjällräven är en av de däggdjursarter som funnits längst i Sverige, de vandrade in när inlandsisen drog sig tillbaka. Men för tjugo år sedan var det osäkert om arten över huvud taget skulle finnas kvar. Här vid Helags hade arten i stort sett försvunnit helt.

När vi satt upp våra tält plockar vi fram kikarna igen. Vi spanar ner mot lyan ett par hundra meter bort. Vanligtvis måste fjällvandrare hålla minst trehundra meters avstånd till en fjällrävslya, det är förbjudet att störa rävarna. Men eftersom volontärarbetet kräver kontakt med djuren tillåts forskare och volontärer att komma närmare.

Till en början är det lugnt. En försiktig vind drar över fjällsidan och bakom oss porlar en bäck, annars är det tyst. Men efter en stund rör sig något i gräset nere i dalen. En vuxen fjällräv kommer upp ur lyan och följs snart av två ungar. De två valparna är mörka i pälsen medan den vuxna fjällräven mestadels är vit med gråbruna inslag. Uppe vid tälten försöker vi hålla oss stilla. Trots ansträngningarna spanar den vuxna fjällräven vakande upp mot oss. – De brukar alltid ha full koll på att man är här, säger Malin.

Snart försvinner räven ner i lyan för att strax

Volontärerna placerar buren vid fjällrävslyan. Rävarnas spillning gör att gräset växer frodigare på lyan än i resten av dalen.

Myggen kan vara besvärliga i Helagsfjällen under sommaren men det hindrar inte volontärerna från att utföra sina uppgifter. dyka upp igen. Den här gången väller valparna upp efter henne. Att det är en hona blir snart uppenbart. Som mest kan en fjällräv ge di till sexton valpar samtidigt. Nu är det runt tio stycken som flockas runt henne. – Det är som att befinna sig i en naturdokumentär! Det var tufft att vandra upp hit, men nu känns det okej, utbrister Karin med ett leende.

Det är som att befinna sig i en naturdokumentär!

FÅ UNGAR ÖVERLEVER

När ungarna ätit går honan och lägger sig i det höga gräset. Valparna skingras. Några försvinner ner i lyan, andra leker med sina syskon. Även om det ser lovande ut för den här kullen nu är chansen liten att alla valpar klarar sig. – Hur många som överlever beror på vad det är för gnagarår. Är det ett uppgångsår kan hälften av ungarna överleva, men det räknas som väldigt bra. Klarar sig tjugo procent är det också bra, dödligheten är generellt jättehög, säger Malin.

Ett av hoten är rovdjur. Kungsörn, järv och rödräv kan ta fjällrävsvalpar. Men främst hänger ungarnas överlevnad ihop med tillgången till föda.

När kullen försvunnit in i lyan igen börjar volontärernas arbete. Första uppgiften blir att fylla på utfodringsautomaten som är placerad några hundra meter från lyan. Sedan plockar Karin, Špela och Malin med sig en säck slagfällor och börjar gå norrut från lägret. Förutom att inventera fjällrävspopulationen görs också inventeringar av gnagare vid vissa lyor. Fällorna ska placeras ut i två linjer längs med dalen för att undersöka hur gnagartillgången ser ut i år. De stannar till med jämna mellanrum för att sätta ut fällor med russin som lockbete. Runt omkring oss färgas landskapet gyllene av solen som är på väg ner. Trots närheten till välbesökta leder och fjällstationer är det helt öde.

För Špela är det här första mötet med fjällvärlden. Hon ser volontärarbetet som ett sätt att få erfarenhet av fältarbete, framöver hägrar en forskningsresa till Sibirien. – Jag ser fram emot att få möta fjällrävarna på nära håll. Det är ett fascinerande djur och det känns viktigt att både få hjälpa dem och forskningen, säger hon.

Karin har lite mer fjällerfarenhet än de andra, men erkänner att hon har en del farhågor kring att vara på fjället så länge. – Det är lite överväldigande att tänka att jag ska vara här i en månad. Jag försöker att tänka i

etapper och börja med de första dagarna vid den här lyan, säger hon.

Men Karin tror inte att hon kommer att ångra sitt beslut. – Att vara volontär är en bra erfarenhet av fältarbete och en kul utmaning, även om det säkert kommer att vara jättejobbigt vid vissa tillfällen. Typ med myggorna, säger hon och viftar bort några av de hundratals myggor som kretsar kring oss.

INAVEL SKAPAR PROBLEM

Tillbaka vid tälten är det dags att förbereda nattens uppgift. Varje sommar försöker volontärerna öronmärka så många fjällrävsvalpar som möjligt. Öronmärkningen är ett sätt att hålla koll på vilka individer som överlever och hur de rör sig mellan lyor och bestånd. Den gör det också möjligt att studera fjällrävarnas genetik. – Vid öronmärkningen får vi ut en liten vävnadsbit som vi kan få fram all möjlig information ur. Bland annat tittar vi på vilken roll inaveln spelar. Vi har sett att inavlade rävar har mindre chans att överleva, berättar Malin.

Fjällrävspopulationen i Helagsfjällen är alla släkt på nära håll. Efter 1980- och 1990-talets nedgång etablerade sig två par i området 2001. Åren därpå etablerade sig ytterligare tre individer. Sedan var populationen helt isolerad innan det kom in tre norska rävar 2010. – Med de tre immigranterna gick inaveln ner drastiskt, men fem år senare var de släkt med nittio procent av kullarna. Det är effektivt att det kommer in nya rävar, men det behöver vara ett regelbundet inflöde. Vi såg att immigranternas valpar klarade sig mycket bättre, de hade en högre överlevnad. Men redan i nästa generation hade överlevnaden minskat, säger Malin.

Vi korsar en bäck för att ta oss till kullen där lyan finns. Det luktar starkt och lite metalliskt av rävarnas urin. Malin placerar ut en stålbur i det frodiga gräset. Bacon och sprutgrädde fungerar som lockbete för att få valparna att gå in i den. Vi sover i skift för att kunna övervaka buren. När en unge går in där gäller det att snabbt vara på plats för att undvika onödig stress hos djuren.

NÄRKONTAKT MED FJÄLLRÄVSVALP

Timmarna går. Vid tretiden väcks vi, en valp har fastnat i buren. Det har redan börjat ljusna vid horisonten när vi går ner mot lyan igen. En liten valp tittar nyfiket på oss när vi kommer fram. Med vana händer för Malin in ungen i en säck och tar hjälp av Špela för att väga den. 820 gram stannar vågen på. Som vuxna väger fjällrävarna mellan två

Špela Lemež, Karin Alexandersson Ros och Malin Hasselgren gör i ordning buren som ska användas för att fånga in valparna som ska öronmärkas.

Valpen fångas snabbt in och på bara någon minut är den märkt i ena örat för att sedan släppas fri igen. och ett halvt till fem kilo, men ungarna i den här lyan är bara några veckor gamla. Malin öppnar försiktigt säcken och tar fram örat för att sätta fast märkningstaggen. Efter någon minut är det över. Valpen släpps fri och försvinner ner i lyan.

När vi återvänder till lägret igen har solljuset börjat vandra över fjälltopparna. För Karin och Špela var det första närkontakten med en fjällräv någonsin, snart ska de ta över öronmärkningen. – Det var mycket att ta in, men det känns som att jag nästan kan göra det själv nu, säger Karin innan hon försvinner in i tältet för några timmars sömn.

När morgonen kommer har ytterligare en valp fått sin öronmärkning. Karin och Špela återvänder snart med en handfull döda gnagare som fastnat i fällor som placerades ut i går. Fynden förs in i statistiken innan de lämnas till fjällrävarna. Nu väntar ytterligare några dagar vid den här lyan innan gruppen fortsätter till nästa.

Den kommande månaden kommer fyllas av vaknätter, myggbett och tålmodig väntan. Men troligtvis också många fler möten med fjällrävar. För de senaste åren har det börjat ljusna för fjällrävspopulationen. Forskningen som bedrivs inom Fjällrävsprojektet har bland annat lett till att de flesta fjällrävskullarna numera stödutfodras och att rödrävens expansion till kalfjället bromsats genom jakt. Åtgärderna tros ligga bakom att det numera finns ungefär 450 vuxna individer i Sverige och Norge, betydligt fler än för tjugo år sedan. Och även om det är få förunnat att få sådan närkontakt med fjällräven som volontärerna i Fjällrävsprojektet finns det arktiska rovdjuret närmare än vi kanske tror. – Det finns faktiskt många lyor som går att se från vandringslederna, men som folk missar för att de inte vet om dem. När man vandrar här i Helagsfjällen har man fjällrävarna nära inpå sig, säger Malin Hasselgren.

SVENSKA FJÄLLRÄVSPROJEKTET

Projektet har drivits av forskare vid Stockholms universitet sedan 1980-talet. Varje sommar skickas volontärer ut för att inventera de kända fjällrävslyorna och studera djurens beteende. • Projektets syfte är att bättre förstå fjällräven och vad som behöver göras för att den ska klara sig och populationen ska öka. • De stöttande åtgärder som görs i dag är att stödutfodra fjällrävarna, kontrollera rödrävspopulationen så att den inte tar över områden där fjällräven finns och minska mänsklig störning. • 2022 tilldelades projektet en miljon kronor i Naturbonusen av Naturkompaniet.