Pompe

Pompes husse och matte hade en väl tummad broschyr1 , och skulle väl idag kallats för preppers: packade ryggsäckar med konserver, jodtabletter och allt.

När kriget kommer

Skräcken för atomkrig var på 60-talet i hög grad berättigad – det var nära flera gånger, Dr Strangelove2 var ingen överdrift – och har återigen aktualiserats på 20-talet, nu när vår beredskap är mindre god. Kärnvapen är förvisso fossilfria och effektiva, om ej så klimatsmarta som pilbågar och svärd. Visserligen har antalet kärnstridsspetsar minskats, men det räcker mer än väl för MAD, Mutally Assured Destruction, som – i bästa fall – skulle återföra Tellus till stenåldern.3 Det var mindre väl genomtänkt av de senaste röd-grön-blå regeringarna att rusta ner försvaret och avskaffa värnplikten, även om det nu inte skulle bli ett Armageddon, då det mest trängande behovet blir morfin.

En av Pompes idoler är general Igor Sergejev som efter Sovjetunionens fall såg till att kärnstridsspetsarna drogs bort från Kazakstan, Belarus och Ukraina; men å andra sidan skulle nog Putin inte våldtagit Ukraina om de haft kvar sina interkontinentala missiler, som (hittills) varit ett politiskt snarare än militärt vapen – Pax nuclearis.

Men åter till krigssjukvården. Karolinska institutet startades för att trygga försörjningen av fältskärer efter debaclet vid det senaste rysk-svenska kriget – snacka om vårdkris! Eftersom statsmakterna i slutet av 1900-talet inte trodde på fler krig behövdes inte heller beredskaps/krigssjukhusen. Under kalla kriget fanns 35 fältsjukhus med vardera 6 operationssalar och 200 vårdplatser; idag två, i malpåsar. Och som pandemin visade, inte heller några beredskapsförråd för plasthandskar, bukdukar eller läkemedel. Än värre är att vi under generationer inte utbildat traumatologer som kan hantera krigs/katastrofsituationer. Till och med Pompe fick under lumpen operera på grisar, men först under senare år har man insett att alla kirurger behöver kunna basal bonn-kirurgi. Dagens allmänkirurger är ekvilibrister på laparoskopiska och interventionistiska ingrepp med fantastiska resultat – men får inte samma allroundträning att göra öppna ingrepp, utan avancerad optik och teknik.

Man får återgå till att behandla öppna frakturer som Jospeph Trueta, sedermera ortopedprofessor i Oxford, gjorde vid belägringen av Barcelona under Spanska inbördeskriget: debridering och gips, som fick bytas när det började luktade för illa.

Det går snabbare att riva ner än att bygga upp och det finns en mycket stor utbildningsskuld att betala igen. De 21 ”regionerna” är för små och chauvinistiskt lokalpatriotiska för att kunna göra något övergripande. Men det blir mycket dyrare att inte göra det. På vissa sjukhus idag går kirurgerna inte på akuten, och även om stortrauma lyckligtvis har blivit allt mer sällsynt, men det gör ju att utbildningsbehovet är desto större än tidigare.

Förövrigt anser Pompe att om det fortfarande blir aktuellt med fredstida sjukvård, så bör vi registrera kirurgiska ingrepp på samma sätt som läkemedelsförskrivning. Det skulle ju också vara ett effektivt verktyg för att styra utbildningen – oaktat Läkarförbundets protester.

REFERENSER

1. https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/5-information-och-fakta/historia/ psykforsvarets-historia/om-kriget-kommer-1961.komprimerad.pdf 2. https://www.imdb.com/title/tt0057012/ 3. https://www.rand.org/pubs/papers/ P1888.html