Ledare

Grön samverkan i vit miljö och nytt sken

En fredagseftermiddag i oktober deltog jag i ett digitalt dialogmöte om ortopedisk forskning. Bakgrunden var ett mycket angeläget symposium på samma tema som genomfördes under Ortopediveckan i Östersund och nu skedde en uppföljning av detsamma. Dialogen gällde minskade möjligheter till utbildning och grundforskning på offentligt finansierade kliniker då mycket basal ortopedisk kirurgi genomförs på andra kliniker. Professorer från de olika lärosätena i landet har samsyn kring det dilemma som utvecklats och accelererat i samband med pandemin.

Själva mötesinnehållet och de olika åtgärdsförslagen som framkom kommer att delges er läsare i en debattartikel, säkert fler förresten, eftersom det sällan finns enkla lösningar på komplexa problem. Hur som helst, mötet hölls som sagt en fredagseftermiddag efter lunch en av de dagar jag arbetade kliniskt. Patientarbetet hade tagit hela förmiddagen och även merparten av lunchrasten. Den gröna arbetsbussarongen var fortfarande på under mötet och det bemöttes med glada tillrop:

– Nämen Birgitta, är du grönklädd idag! Så roligt!

Jaa, vi var ju inte vana vid att se varandra i regionens arbetskläder. Kanske var det inte heller självklart för mina möteskollegor att jag också arbetar kliniskt? Jo då, det gör jag och stortrivs med det.

Å apropå klinik, sedan några månader tillbaka har jag förmånen att få arbeta tillsammans med Lovisa André, avgående ordförande i Epiphysen och yngre representant i SOF:s styrelse sedan två år. Hon kom grön till styrelsen men långt ifrån oerfaren. Lovisas engagemang, klokskap och genomtänkta synpunkter har verkligen bidragit till utveckling för oss alla i styrelsen och därmed SOF. Som kronan på verket är hon gästredaktör i detta nummer av OM, vilken suverän insats! Tack Lovisa och lycka till med nya utmaningar! Kommentaren om min gröna arbetsdräkt ledde också mina tankar till en annan händelse och en annan färg, nämligen vitt. Grönt och vitt är ju för övrigt aktuella färger så här i julgrans- och vintertider.

Händelsen utspelade sig i midvinternattens mörker i Borgafjäll strax innan jul 2007. Ortopedkliniken i Umeå avrundade sin genomförda Ortopedivecka samma år på detta vis. Som kommande mötesgeneral var jag medbjuden för att lära mig hur ett så viktigt möte arrangeras på bästa sätt. Viss tid för skidåkning fanns också på agendan förstås. Vid en trevlig middag nämnde en gentlemannamässig kollega att han skulle ta en tur i längdspåren kommande morgon, tidigt och innan elljusspårens lampor skulle vara tända, jag erbjöds att följa med.

Strax efter klockan sex kommande morgon möttes vi i vintermörkret, det var verkligen kallt och andedräkten bildade tjock rök runt oss. Vi gled iväg i spåret på våra skidor, mörkret var kompakt och lystes endast upp av pannlampan. Kollegan, som åkte efter mig, höll jämna steg och lyste upp min väg. Jag fick uppleva den sällsamma känslan av att lita på att min väg skulle lysas upp, precis ett så långt stycke av spåren som jag för stunden behövde. Det krävde mod och tillit, inte minst i branterna!

Under skidturens gång ljusnade det sakta, i sista utförsbacken färgades himlen sakta rosa och solens närvaro kunde anas. Än en gång, stort tack till dig Richard Löfvenberg som gav mig ett fantastiskt minne med en bestående livsvisdom.

Ännu ett mörkt pandemiår är snart till ända, inget blev sig likt detta året heller. Inställda operationer, Ortopediveckan digital. Men precis som under skidturen i mörkret så har tillvaron lysts upp med tillräckligt mycket ljus för att man ska kunna navigera framåt en liten bit i taget. Med önskan till er alla om god och grön samverkan i vit miljö och nytt sken.